Hösttider i Stavhult
Det blev höst, livets höstdagar
för Ingrid och Fredrik Petersons
barn i Stavhult i Agunnaryds
socken i Sunnerbo härad. När
1970-talet var slut, hade de alla
lämnat sin jordiska tillvaro, sist
dog Ludvig och då var det 1978.
Ingrid och Fredrik Peterson hade fått tio barn
och jag träffade sju av dem. Två dog i unga
år och Ida, som for till Amerika och blev Mrs
Johnson, återvände aldrig till sin födelsebygd.
Om hon idag har ättlingar i det stora landet
i väster, vet jag inte. Förbindelserna mellan
henne och hemmet i Stavhult bröts och återknöts aldrig.
Min farfar Johan Elmberg, som blev bonde
i Rataryd Mellangård i Angelstad 1915, var
äldst av Ingrids och Fredriks barn, namnet
Elmberg fick han på 1890-talet som soldat nr
93 vid Albo kompani i Kunglig Kronobergs
regemente. Min farfar förde framgångsrikt sin
släkt vidare och fick med min farmor Annie
sex barn och så småningom tio barnbarn. Men
farfars syskon i Agunnaryd blev barnlösa med
ett tragiskt undantag.
Jag är äldst av min farmors och farfars barnbarn, sex år äldre än kusin Jan och ännu äldre
än övriga. Jag tror mig därför veta, att jag träffade farfars syskon oftare än de andra barnbarnen. Särskilt många minnen har jag av
Carl Lundén, som bodde i Tranhult och som
länge hade varit i Amerika och arbetat som
skogshuggare och som hade ett språk, som
var påverkat av de många Amerika-åren, you
see. Farbror Carl var den vänlige och ständige
grusvägscyklisten. Klädd i svart kostym kom
han till Rataryd och han hade med sig sin alldeles egna tradition: han skulle ge present till
alla farfars barnbarn, en sedel av valör, som
inte längre finns men som är ersatt med ett
gyllene mynt. På den tiden var det svenska
penningvärdet ett helt annat än i våra dagar.
Vy över Agunnaryds kyrka utgivet 1940-tal av Lilljeqvist Konstförlag Dals Långed
En alldeles särskild händelse, som gäller farbrodern i Tranhult, finns i min minnesvärld.
Jag var i tioårsåldern och han var drygt 70 år
och det var en mycket tidig vardagsmorgon
i Karlshamn. Den cyklande Carl Lundén satt
på en bänk utanför huset, där vi bodde. Lugnt
och utan att bekymra sig hade han suttit där
och väntat på morgonen. Han hade kommit
efter midnatt, kommit cyklande och felbedömt restiden eller haft något besvär längs
vägen. Han kom oväntat och hade cyklat de
bortåt 15 milen från Tranhult och nu satt han
där i sin svarta kostym.
Sommaren 1947 var min farfars sista. Han
tyade inte mera, hans kropp var förbrukad, ryggen böjd och stel av smärta. På
min fars och min cykelresa från Rataryd till
Karlshamn den sommaren besökte vi farfars
syskon i Agunnaryd. Vi hälsade på hos Carl
i Tranhult, som jag ju kände väl innan, men
de övriga syskonen var nya bekanta för mig.
De var Ville och Ludvig, Oskar och Erik i
Huset på Tranhults gård, där Carl Lundén bodde, bilden från 1964 före helrenovering är
lånad av nuvarande ägaren Erik Klasson
6
Stavhult och Anna i Jättakistan. Jag minns
mitt främlingskap inför alla dessa inte längre
unga människor, som fortfarande brukade sin
hembygds jord.
Bilden, minner om en sorgprydd väg till
Mariannes minne i stormens spår 2005.
Införd med tillstånd av Seth Gustafsson
Våren 1948 tillhörde den sena vintern och
det var ännu inte vår, när farfar dog i slutet
av april. Så tydligt jag minns begravningen i
Angelstad kyrka, alla mörkklädda människor och min far höll tal och det gjorde också
farfars bror Carl och jag var enda barnbarnet
vid graven. Men mest minns jag den granristäckta vägen vid alla gårdar längs vägen och
vid de små vägskälen och själv hade jag stått
vid hackelsemaskinen i Rataryd Mellangård
och vridit veven och sett knivarna snurra sina
granrisskärarvarv och jag kan fortfarande
undra, om denna granrissed finns kvar i moderniteternas kvarvarande gårdar.
Flera år senare kom hösttiderna för övriga av Ingrid och Fredrik Petersons barn i
Agunnaryd. Det blev höst för Carl Lundén,
som alla hade tyckt så mycket om. Han dog
en julidag 1959 och det var ganska precis 59
år efter hans Amerika-resa med en av CunardLiniens ångare till New York. Jag tror, att han
före sin död hann med att lämna sin present
till alla farfars barnbarn.
En sommardag ett par år före 1960-talets slut
besökte jag och min familj Stavhult och träffade då Ludvig och Lina, som var mycket
gamla. De sa något om flyttning till ålderdomshem. Jag tror, att det var mötet med
vår då ungefär fyraårige son Johan, som fick
någon av dem att nämna Stig, deras son, deras enda barn, som så tragiskt hade gått bort,
innan han blev fyra år. En stund efter vårt besök hos Ludvig och Lina kom vi till kyrkan
i Agunnaryd och såg Stigs blomsterprydda
gravsten.
Faximil ur Smålänningen den 9/11 1972, från Kommunarkivet
I november 1972 kom den mediala uppmärksamheten till Ludvig och Lina. De bodde då
sedan ett par år på Västanå ålderdomshem i
Ryssby. Reportern från Smålandsposten kom
för att skriva om Lina, som inför sin 90-årsdag hade uppvaktats med kungligt brev. Den
gamle kungen Gustav VI Adolf hade nämligen gemensam födelsedag med Lina och han
hade gett uppdrag till sin handsekreterare att
skriva personligt brev till Lina. Och Lina besvarade det kungliga brevet och gratulerade
kungen. De bådas födelsedag var den 11 november och Smålandspostens nummer den
dagen innehöll ett stort reportage, en helsida
med porträtt och berättelsen om Lina och hennes strävsamma liv i Stavhult.
Lina avled 1975 och Ludvig 1978 och det
var ungefär då, som min far vid en släktintern lösöresauktion i Stavhult blev ägare till
den fina chiffonjén, som Sjunne Johansson
hade ”förfärdigat” på Berget i april 1878 och
som nu är min.
*****
Veckan innan jag skrev mina rader om hösttider, återläste jag Vilhelm Mobergs roman
”Din stund på jorden”. Jag tror, att det var ett
bra sätt att söka sig till barndoms minnen av
livet i det gamla småländska fattighäradet. Jag
vågar föreslå många denna läsning.
Alf Elmberg i april 2014
Copyright AE
”Amerikabrev” till Stavhult
Mankato 29/8 1900
Föräldrar och Syskon
Jag vill i hast skrifva några rader till eder och
tala om för eder att jag har hälsan och mår
bra. Jag får tacka eder för det kärkomna bref
som jag för några dagar sedan har emottagit i hvilket jag ser ni har hälsan och mår bra
hvilket gläder mig.
Jag ska omtala för eder att jag har haft en
förfärligt varm sommar, de säger här att det
icke varit så varmt på trettio år, men jag har
arbetat nästan varje dag ändå. Ni undrar på
hur snart jag kommer hem men det kan jag
icke säga för jag var ju nyss hitkommen, jag
har hört ni säger att jag less vid här i Amerika
men det har jag aldrig skifvit och det har aldrig någon annan människa sagt heller.
Lina Fredriksson från Stavhult som på äldre dar bodde på Västanå i Ryssby. Hon var född
samma dag som Gustaf VI Adolf 11/11 1882 och reportaget gjordes inför 90-årsdagen. Lina
dog 19/6 1975 på Ryssby ålderdomshem.
Nog är det besynnerligt till att börja med innan man blir bekant men nu har jag det som
jag vore hemma mor. Jag tänker när jag har
varit här i ett par år så reser jag nog hem
igen. Jag har skrifvit till Johansson i Ågård
i Ljungby, det vore roligt att veta adress till
Angel.
icke fått bref, om han är ond på mig eller ej
det vet jag icke.
Jag undrar om ni har fått de pengarna
som jag sände femtio till eder och tjugo till
Elmberg. Nu har jag icke något mer att skrifva till eder denna gång men ni får icke vänta
några pengar ifrån mig i höst, ni får försöka
att reda eder ändå.
C A Lunden, Mankato Nort Amerika
Jag hörde ni säger att Johannes på
Skogshöjden är död i Amerika, det kan ingen människa frånsäga sig hvarken här eller
i Sverige. Jag har ingenting mer att omtala
för eder denna gång.
Jag skref till Karl Johan för länge sedan och
Hälsa alla bekanta, jag sänder eder många
hälsningar, jag har fått två bref från Ville.
Slut för denna gång, nu har vi svalväder här
i Amerika
Tack till Alf Elmberg
för en varmhjärtad
och intressant serie om Stavhult och släkten
Fredriksson som vi fått följa genom flera
generationer. Läs gärna de tre tidigare avsnitten i Agunnaryds Allehanda nr 1, 3 och
4 - 2014. Redaktionen välkomnar nya skribenter som uppmanas att ta kontakt om ni
önskar dela med er av egen bygdehistoria
med anknytning till Agunnaryd.
Gunvor Karlsson
7