Svar från medlemmar i Sveriges jordägareförbund

Svar från medlemmar i Sveriges jordägareförbund
Medlemmar i Sveriges jordägarförbund som hänvisar till Svar från Jordägareförbunder, LRF
Södermanland samt LRF regioner inom Södra Östersjons avrinningsområde( LRF Skåne, LRF Sydost,
LRF Jönköping, LRF Östergötland, LRF Örebro och LRF Gotland) Se samtliga svar nedan.
1.
2.
3.
4.
5.
6.
7.
8.
9.
10.
11.
12.
13.
14.
15.
16.
17.
18.
19.
20.
21.
22.
23.
24.
25.
26.
27.
28.
29.
30.
31.
32.
33.
AB WIDTSKÖFLE, Carl-Georg Stjärnswärd, markägare i Kristianstad kommun
Anders Koskull, markägare i Alvesta, Ljungby, Värnamo och Växjö kommuner
Björn Becker, Casimirsborgs gård, SE 594 93 Gamleby
Bordsjö Fideikommiss AB, Carl Bonde
Carl - Fredrik Wachtmeister, Trolle - Ljungby AB, markägare i Bromölla, Kristianstad och
Sölvesborgs kommuner
Carl Johan von Schwerin, markägare i Eslövs kommun
Carl-Fredrik Hamilton, Boo Egendom AB, Ågatan 5, 697 93 Hjortkvarn
Charlottenlunds Gård AB, Claes Lachmann, markägare i Ystad kommun
Christoffer Hamilton, Barsebäcks Fideikommiss AB/Barsebäcksföretagen AB, Barsebäcks Gård,
246 57 Barsebäck
Claës Grönhagen, Rålambsdal, Kristianstad kommun
Eric Piper, Krageholm Drifts AB, Krageholm, 271 96 Ystad
Eva-Lena Jerneld, markägare i Motala kommun
Frederik Treschow, markägare i Kristianstad kommun
Fredrik Synnerstad, Troserums säteri (Troserum 5:1) m.fl. 590 98 Edsbruk, Västra Eds
församling, Västerviks kommun, Kalmar län.
Gunilla Aschan, markägare i Linköpings kommun
Göran Groth, markägare i Södertälje kommun
Hans Heuman, Sireköpinge Säteri, SE 268 75 Tågarp
Henning Trozelli, Björnsnäs i Norrköpings Kommun,
Johan Nordenfalk, markägare i Västerviks kommun
Katarina Bodén 0703482001, Hällinge Gård, 574 94 Vetlanda
Lars Rikerth, markägare i Hutsfreds kommun
Lennart Östersten, markägare i Kalmar, Västerviks och Valdemarsviks kommun
Marie Leijonhufvud, markägare i Helsingborgs, Landdskrona och Svalövs kommuner
Mariedals skogar AB, Peter Jerneld, markägare i Motala kommun
Nils Silfverschiöld, Klågerups Förvaltnings AB, Klågerups Gård, 233 76 Klågerup, Sweden
Oscar Ekman, Bjärka-Säby Egendom, 59055 Sturefors
Per-Anders Bengtsson, Stora Spånga gård, markägare i Västerviks kommun
Skabersjö Gods AB, Olof Thott, markägare i Svedala kommun
Stefan Hellichius, markägare i Ystad kommun
STUREFORS EGENDOM AB, Thure-Gabriel Bielke VD, markägare i Linköping, Kinda och
Åtvidabergs kommuner
Wasaskog AB
Veter A, Peter Jerneld, markägare i Finspångs kommun
William Hamilton, Ströö, Kristianstad
Sidan 1 av 5
Vattenmyndigheten i Södra Östersjöns vattendistrikt
Länsstyrelsen i Kalmar län
391 86 Kalmar
[email protected]
Vattenmyndigheten i Norra Östersjöns vattendistrikt
Länsstyrelsen i Västmanlands län
721 86 Västerås
[email protected]
Vattenmyndigheten i Västerhavets vattendistrikt
Länsstyrelsen i Västra Götalands län
403 40 Göteborg
[email protected]
Statsrådet Åsa Romson och statssekreteraren Göran Enander
Miljödepartementet
103 33 Stockholm
[email protected]
YTTRANDE över
Vattenmyndigheternas förslag till miljökvalitetsnormer, åtgärdsprogram och
förvaltningsplaner
Med anledningen av rubricerade handlingar, i) ansluter sig Sveriges Jordägareförbund till de
yttranden som LRF Södermanland respektive LRF Skåne har lämnat in, samt ii) anför
Förbundet följande.
Sammanfattning
Sveriges Jordägareförbund anser på samtliga punkter nedan att berörda vattenmyndigheters
förslag till miljökvalitetsnormer, åtgärdsprogram och förvaltningsplaner inte kan läggas till
grund för vidare beslut. Hela vattenförvaltningen bör bli föremål för politisk översyn och
omstrukturering samt de avgörande besluten fattas av politiker och inte tjänstemän.
Principiellt
En av en fungerande demokratis viktigaste grundbultar är den enskilda äganderätten. Den ger
medborgarna den oavhängighet från staten som medger dem att fatta från staten självständiga
beslut. Äganderätten är också en förutsättning för marknadsekonomi – det ekonomiska system
som har visat sig skänka medborgarna mest och bäst välfärd.
Äganderätten fordrar, för att kunna fylla sin viktiga funktion, att den är långsiktigt tryggad
och inte beskärs eller inskränks utan att detta i sådana fall fullt ut ersätts.
Sveriges Jordägareförbund
Margrethelunds Gård
SE-184 60 Åkersberga
Telefon 070-797 59 22
[email protected]
Sidan 2 av 5
En tryggad äganderätt skapar förutsättningar för investeringar och långsiktiga satsningar; det
lägger en grund för att ägaren på ett hållbart sätt ska kunna förvalta sina resurser – till gagn
inte bara för sig själv, utan även för andra intressenter och samhället i övrigt. En ägare som
inte känner sig trygg i sitt innehav eller i hur sin resurs får nyttjas, kommer inte att våga
investera i resursen. Med andra ord: långsiktiga tydliga regler för en tryggad äganderätt, leder
till en hållbar förvaltning av resurser.
SYNPUNKTER
Politiska avvägningar: Vattenförvaltningens mål måste avvägas mot andra viktiga
samhälleliga mål, såsom livsmedelsstrategi, sysselsättning, fossilfri energiproduktion,
landsbygdsutveckling, konkurrenskraft, utebliven export av miljöpåverkan mm. Därtill är
jordbruksmark ett väsentligt samhällsintresse (MB 3:4). Sådana avvägningar ska göras av
demokratiskt valda politiker – inte av vattendelegationerna eller tjänstemän.
Samhället, inte dagens brukare, måste finansiera åtgärderna: Gamla försyndelser,
bakgrundsbelastning, internbelastning och diffusa utsläpp ska inte läggas dagens brukare till
last; alltså fungerar inte heller PPP, utan kostnaderna för genomförandet av huvuddelen av
åtgärderna måste finansieras av samhället.
Respektera äganderätten: Rådighetsinskränkningar och intrång ska ersättas. Expropriation
ska inte användas.
Frivillighet, rådgivning och miljöstöd bästa arbetssättet: Hur når man bäst målen för
vattenförvaltningen? Genom tvång, förbud och inskränkningar av olika slag, så att man får
brukarna emot sig. Nej, naturligtvis inte. Det är inte tillsyn eller tvång som utför det dagliga
arbetet med vattenförvaltning, utan de aktiva brukare som dagligen arbetar med att bl.a.
producera mat och skogsråvara. Dessa entusiasmerar man och får man bäst med sig genom
utbildning, information och rådgivning, genom ekonomiska incitament såsom miljöstöd samt
– framförallt – genom frivillighet. Rådgivning och projektledning tillsammans med
ekonomisk ersättning förordas för samtliga åtgärder med bäring på jordbruk, skogsbruk och
trädgårdsodling.
Generella, tvingande åtgärder kommer att hamna fel: En tvingande åtgärd ser inte till att
rätt åtgärd kommer på rätt plats, bara att en viss åtgärd kommer på plats överallt – även där
den är dyrare än andra alternativ, inte får önskad effekt och hindrar tex. livsmedelsproduktion.
Kulturlandskap måste få genomslag: Det svenska landskapet, särskilt i de södra och
mellersta delarna av landet, är ett utpräglat kulturlandskap; ett landskap format av människans
brukande av naturen. Att ”tänka” eller ”åtgärda” bort människornas påverkan går inte, inte om
vi fortsatt ska leva och verka på landsbygden. Vattenförvaltningens förslag till
miljökvalitetsnormer och åtgärder måste anpassas till mänsklig påverkan och närvaro.
Självförsörjningsmål för livsmedelsproduktion – ”äta bör man, annars dör man”: Med
goda odlingsförutsättningar (jordar, vattentillgång, klimat) och en relativt liten befolkning på
en mycket stor yta, bör vi kunna producera mat motsvarande självförsörjningsnivå
(nettoexport av livsmedel = nettoimport), idag är denna dock blott 50 %. Om
vattenförvaltningen utformas så att Sverige inte kan bedriva en livsmedelsproduktion
motsvarande självförsörjningsnivå leder det till export av miljöpåverkan; vilket vore hyckleri.
Sidan 3 av 5
Ersätt miljökvalitetsnormer med mål: Sverige är det enda EU-land som valt att arbeta med
juridiskt bindande miljökvalitetsnormer, istället för mål. Att vi tar fram juridiskt bindande
miljökvalitetsnormer för vattendragen, medför en enorm administrativ apparat som hade
kunnat minskas avsevärt genom att välja en målstyrd vattenförvaltning istället.
Utnyttja undantagsmöjligheterna: Vattenreglerna ger möjlighet att meddela undantag från
målet God status om det anses ekonomiskt orimligt: denna möjlighet bör användas för vatten
påverkade av vandringshinder och för vattensystem i jordbrukslandskapet, vilka är del av
sjösänkningsföretag eller annan avvattning. (Där kan Måttlig status vara lämpligt mål.) Vidare
bör jordbruksmark påverkad av markavvattning klassas som kraftigt modifierat vatten.
Konkurrenskraft: Bristen på avvägningar mellan vattenfrågan och andra viktiga
samhälleliga frågor, att man tillämpar bindande miljökvalitetsnormer samt att man inte
tillämpar de möjligheter till undantag som faktiskt finns, riskerar att leda till en avsevärt
sämre konkurrenssituation för svenska jord- och skogsbrukare. Detta leder till t.ex.
nedläggning av lantbruk, med följd att bl.a. biologiskt värdefulla betesmarker försvinner och
att miljöpåverkan exporteras.
Människan utgångspunkt för miljökvalitetsnormer: I Rio-deklarationen, som antogs vid
FN:s konferens om miljö och utveckling i Rio de Janeiro i juni 1992, tillkännagavs 27
principer. Princip 1 stadgar bl.a. att: ”I strävan mot en hållbar utveckling står människan i
centrum.” Det är viktigt att minnas att människan är en del av ekosystemen, och att
människans behov och påverkan måste räknas in vid utformningen av miljökvalitetsnormer.
Städernas ansvar: Vattenmyndigheterna att noga med att utpeka landsbygdens verksamheter
som ett problem för vattnet, trots att dessa verksamheter i huvudsak syftar till produktion av
livsmedel och förnybar skogsråvara. Förbundet anser att mycket större fokus bör riktas mot
städernas avlopp och dagvatten. Hårdare krav på kommunernas avloppsrening och
omhändertagande av dagvatten behövs.
Jämställ mat- och naturresursproduktion med naturvärden: Ett självförsörjningsmål
fordrar att jordbruksmarkens produktionsförmåga bibehålls. Det måste t.ex. vara möjligt att
rensa diken och täckdika.
Kulturvärden negligeras och raseras: Gamla kvarndammar och liknande ska rivas ut, utan
hänsyn till kulturvärdena, för att ”återställa” vattendragen, trots att dammarna kan ha funnits
på plats mycket länge, kanske i flera hundra år, och utgör en integrerad och viktig del av en
kulturmiljö kring gamla kvarnar och gårdsanläggningar. Dammarna har vidare sedan länge
skapat nya etablerade naturtillstånd. Varför är det viktigare att (till mycket stora kostnader)
riva ut dammar än att bevara kulturvärden? Är sportfisket viktigare än kulturella värden?
Systematiskt underskattade kostnader: Vattenmyndigheterna uppger på flera ställen helt
orealistiska kostnadsuppskattningar; kostnaderna är i realiteten genomgående avsevärt högre
än vad som anges. Detta gäller för bl.a. inrättande av vattenskyddsområden, utrivning av
dammar, anläggande av tvåstegsdiken och enskilda avlopp.
Sidan 4 av 5
Pågående och redan utförda åtgärder: Jord- och skogsbruket har under lång tid vidtagit ett
stort antal åtgärder för att minska sin miljöpåverkan. Det biologiska systemets tröghet gör att
de positiva resultaten kommer att bli än synligare i framtiden, än vad som hunnit framkomma
idag. Detta måste vägas in i vattenmyndigheternas förslag.
Flera föreslagna åtgärder har förbisedda negativa effekter: Några exempel. Utrivning av
dammar sker i första hand för att fisk ska kunna vandra; men man riskerar också bl.a. att
torrlägga områden uppströms och översvämma områden nedströms, ödelägga
lokalbefolkningens badplatser, öka risken för skred och erosion och minska produktionen av
förnybar vattenkraftsel i ett läge där två-tre kärnkraftverk kommer att stänga ned inom de
närmaste tre till sju åren. Dessutom har naturen ovan vandringshindret under mycket lång tid
inrättat sig efter hindret. Om detta tas bort kan flodkräftan slås ut och invasiva arter sprida sig
uppströms. Omprövning av markavvattningsföretag och tillståndskrav för lagliga dikningar,
kommer att leda till nedlagda jord- och skogsbruk, vilket är negativt för
livsmedelsproduktionen, produktion av förnybar skogsråvara samt en levande landsbygd.
Ekologiskt funktionella kantzoner medför att mark tas ur produktion, och samtidigt försvårar
underhållsrensning av diken – vilket markavvattningsreglerna, och fungerande
livsmedelsproduktion, kräver.
Total brist på prioritering: En lång rad åtgärder föreslås, men utan någon prioritering vare
sig mellan olika åtgärder eller av olika genomförande av respektive åtgärd. Detta utgör en
allvarlig brist, då det dels skapar ett oförutsebart och därmed rättsosäkert läge för dem som
åtgärderna riktas mot, dels inte ger någon överblick över en tänkt totalkostnad, vilket gör att
vattenförvaltningen utan att någon drar i bromsen kan tillåtas kosta orimligt mycket.
Skogsmark: Få andra typer av mark har så lågt bakgrundsläckage till vatten som skogsmark.
Skogliga åtgärder som påverkar vattenkvaliteten, typiskt sett slutavverkning och
dikesrensning, sker mot bakgrund av skogens långa omloppstid så pass sällan att de i
praktiken inte utgör ett problem för vattenkvalitet. Dock med viss reservation för
dikesrensningen, som måste utföras på rätt sätt – något som branschen är väl medveten om
och arbetar med. Att kunna fortsätta att rensa skogsdiken är dock en absolut förutsättning för
att kunna bibehålla produktion av förnybar skoglig råvara och inbindning av koldioxid.
Dricksvatten – vattenskyddsområden: Det är inte tillsynen som skyddar vatten, utan
tillsynsobjekten. Brukarna inom området är de som genom praktiska försiktighetsåtgärder
utför det egentliga skyddet av vattnet. Föroreningarna från jordbruket har överlag inte ökat på
30-40 år. Vattenskyddsområden bör göras så absolut små som möjligt och med så få
inskränkningar som möjligt, för att inte hämma den viktiga livsmedelsproduktionen.
Skogens roll för klimatet: Skogsbrukets koldioxidinbindning är en mycket viktig del i
uppnåendet av det av IPCC uppställda tvågradersmålet. För att kunna uppnå den
koldioxidbindning som erfordras, kommer produktivitetshöjande åtgärder, såsom
dikningsrensning, och eventuellt nydikning, att behöva genomföras. Om sådana åtgärder
bedöms påverka en vattenförekomst blir de per automatik förbjudna. Detta är inte rimligt.
Här tål också påpekas att det läckage som förekommer från skogsmark har sitt ursprung i
nedfall, främst från utlandet – och att skogen i det sammanhang har utgjort en fälla som fångat
in dessa nedfall. Det är först när man avverkar som detta släpps vidare. Skogsbruket som
företeelse är inte skyldigt till detta.
Sidan 5 av 5
Några märkliga inkonsekvenser: a) Stenmurar på land omfattas av generellt biotopskydd
och får över huvud taget inte röras, men stenmurar i vatten ska helst rivas ut. b) Om skogseller jordbruksdike inte har rensats på 20-30 år kan nytt naturtillstånd anses ha uppkommit,
och rensningen stoppas – men en gårds- eller kvarndamm som funnits i 2-300 år anses kunna
tas bort, trots att det då verkligen har skapats ett nytt naturtillstånd ovan dammen.
Landsbygden är stadens samvete: ”Miljökvalitetsnormen” för staden och dess påverkan
verkar ha satts utifrån dess faktiska status – en kraftigt modifierad biotop. Att landsbygden för
att försörja staden över tid (många hundra år) har blivit lika modifierad, det har inte beaktats.
Varför ska landsbygden bära en oproportionerlig del av arbetet med och kostnaderna för
utförandet av vattenförvaltningen?
2015-04-29
SVERIGES JORDÄGAREFÖRBUND
Frederik Treschow
LANTBRUKARNAS
RIKSFÖRBUND
REMISSYTTRANDE
2015-04-28
Vattenmyndigheten i Södra Östersjöns
vattendistrikt
Remissyttrande över Vattenmyndigheten i Södra
Östersjöns vattendistrikts förslag till åtgärdsprogram
Inledning/sammanfattning
LRF ställer sig kritisk till flera grundläggande förutsättningar för
Vattenmyndighetens förslag. Föreslagna åtgärder och de kostnader som
åtgärdspaketet innebär är inte ställt i relation till samhällets andra mål. Det
betyder också att en bredare politisk grund behövs för beslut. Kostnader av den
omfattning som föreslås måste prövas mot andra samhällsmål som
sysselsättning, landsbygdsutveckling, livsmedelsproduktion och att undvika
export av miljöpåverkan mm.
Sverige som andra länder måste producera mat. Ett rimligt åtagande för
Sverige är minst självförsörjningsnivå, eftersom vi är ett glest befolkat land
med globalt sett goda odlingsförhållanden, vad gäller såväl jordar som
vattentillgång och klimat. Det betyder inte att vi måste odla kaffe eller sluta
dricka kaffe. Det betyder bara att nettoexporten av livsmedel måste vara lika
stor som nettoimporten. I Sverige ligger vi nu på en självförsörjandegrad
motsvarande drygt 50%. Jordbruket behöver alltså fördubblas i landet. Detta
måste bl.a. avspeglas i miljökvalitetsnormerna för vatten!
Ett samhällsmål måste alltså vara att upprätthålla och öka
livsmedelsproduktionen. Därför måste värdet av att god åkermark tas ur
produktion genom t.ex. skyddszoner eller anläggande av våtmarker tas med i
kostnadsberäkningen. Värdet av att ta åkermark ur produktion måste ställas
mot effekter av att annan mark (äldre jordbruksmark) återtas i bruk och de
effekter det ger, eller intensifiering på befintlig jordbruksmark och dess
påverkan på vatten. Den sammantagna effekten på vattnet blir sannolikt mindre
av att inte göra åtgärder som tar odlingsmark ur produktion, eftersom
kostnaden blir högre och mer areal går åt då det är den bästa åkermarken som
vi brukar nu och ny/återupptagen mark ger därför lägre produktion. Detta är
HEDLUND, LINDA, [email protected]
Enhet
Postadress
Postnr Ort
Besöksadress
adress
T:\Vattenmyndigheten-Forvaltningsplan-2015\Samsyn\Södra
Östersjön\Jennifer publicering svar\nationella myndigheter och
organisationer-OK\Sveriges
Jordägareförbundet_20150429_nr2_SÖ_Felix.docx
Tfn Tfn direkt
Växel Tfn växel
www.lrf.se
Lantbrukarnas Ekonomi AB
Säte Stockholm
Org.nr SE556032926901
REMISSYTTRANDE
Dnr dnr
2015-04-28
bara ett exempel på den totala avsaknaden av konskevensanalys för samhället
av Vattenmyndighetens förslag.
LRF tolkar materialet som åtgärdsförslagen bygger på som att man i
miljökvalitetsnormerna utgår från ett landskap där det inte finns människor,
eller i varje fall betydligt färre människor än det finns idag. Man får intrycket
av att miljökvalitetsnormerna inte tar hänsyn till vad som är ekologiskt möjligt
att uppnå med nuvarande mänskliga population runt Östersjön givet att denna
ska vara netto-självförsörjande, och alltså inte exportera miljöpåverkan till
andra delar av världen. När en art (i det här fallet människan) ökar kraftigt i
antal i ett område påverkas andra arter och miljön, enligt grundläggande
ekologisk teori. Vi saknar helt bedömningar av vad ekosystemet kan prestera
med nuvarande mänskliga population och dess behov av mat, energi och vatten
från systemet. För att kunna sätta nåbara miljökvalitetsnormer måste detta
beaktas, annars stannar miljökvalitetsnormerna i en onåbar utopi. Det är inte
konstruktivt att blicka bakåt och se hur det har sett ut. Vi måste istället blicka
framåt och se hur det skulle kunna se ut i ett hållbart ekosystem med en ökande
mänsklig population.
LRF tolkar också slutsatserna i åtgärdspaketet som mycket märkliga när det
gäller bördefördelningen mellan land och stad. ”Miljökvalitetsnormen” för
staden och dess påverkan verkar vara satt efter vad den är – en kraftigt
modifierad biotop. Att landsbygden för att försörja staden är lika kraftigt
modifierad har inte beaktats.
Konstgjorda och kraftigt modifierade vatten
Sveriges tillämpning av klassningen när det gäller kraftigt modifierade vatten
är märklig. Även om man inte vill bedöma ett vatten som är dämt, dikat eller
delvis grävt som kraftigt modifierat måste miljökvalitetsnormerna sättas efter
vad som är uppnåeligt och lämpligt beroende på vattnets förutsättningar. Att
blicka tillbaka mot ett ”ursprungstillstånd” flera hundra år bakåt motsägs av all
annan tolkning av vattenverksamhet, där t.ex. ett dike anses ha ”uppnått ett
naturtillstånd” om det inte rensats på mer än 20 år.
I vissa fall nedklassas vatten till mycket dålig status pga. en damm, medan
andra vatten med en damm kan klassas som ”naturliga” och dammen påverkar
knappt bedömningen. Tex. Orranäsasjön vid Orrefors, en helt ”konstgjord” sjö
som knappast skulle funnits där utan dammen är klassad som naturlig.
Samtidigt som åtgärdsförslag för dammen är ”utrivning eller fiskväg”. Om
utrivning skulle bli fallet skulle sjön i stort sett försvinna. Vattenmyndigheten
behöver således ta bättre vara på möjligheten att använda klassning som
2(16)
REMISSYTTRANDE
Dnr dnr
2015-04-28
kraftigt modifierat vatten, såväl för vatten som påverkas av markavvattning och
sjösänkning som vatten som för länge sedan dämts till ett nytt naturtillstånd.
PPP- förorenaren betalar
Att förorenaren betalar är en av vattendirektivets grundprinciper. Tanken är
god. Om man har en likartad tillämpning av vattendirektivet i hela EU så
fungerar PPP där förorenaren klart kan definieras, åtminstone på föroreningar
som kan kopplas till en bestämd verksamhet. Då går det att lägga kostnader på
näringsidkare utan att konkurrensen snedvrids. Men om inte åtgärdsförslagen
är synkroniserade mellan länder/regioner så snedvrids konkurrensen.
Det är svårt att fördela bördan mellan olika verksamheter för diffusa utsläpp.
Olika situationer i olika länder bidrar till konkurrenssnedvridningar även om
tillämpningen av direktivet är lika. För jordbrukets del inom Södra Östersjöns
geografiska område är risken stor att konkurrensen skulle snedvridas även om
alla andra fick samma pålagor, för här finns så mycket mera vatten än i de
flesta regioner i ett europeiskt perspektiv.
En möjlighet för fördelning av kostnader, som också har en grund i
vattendirektivet, är att ta ut den på konsumtionen av dricksvatten. På så vis
fördelas kostnadsbördan för ett rent vatten rättvist mellan land och stad. Ett
annat skäl till en sådan kostnadsfördelning är att stora delar av föroreningarna
kommer via nedfall, som ingen enskild kan belastas för och som dessutom ofta
kommer från andra länder. Därtill är en stor del av miljöproblemen orsakade av
”gamla synder” och härrör från ämnen eller metoder som inte längre är tillåtna.
Sammantaget betyder detta att bonden får ta ansvar för mycket som definitivt
inte hör till verksamheten enligt PPP. Genom att fördela kostnaden efter
befolkning/nyttjare av rent vatten av dricksvattenkvalitet får man en
”rättvisare” fördelning av kostnader för diffusa utsläpp än PPP ger.
Miljökvalitetsnormer
LRF anser att juridiskt bindande miljökvalitetsnormer som fastställs per
vattenförekomst ger fel grund att arbeta efter. Merparten länder som har EU:s
vattendirektiv att förhålla sig till arbetar istället mot mål för god vattenkvalitet.
Vår bedömning är att merparten av de problem som vi och andra ser med
vattendirektivsarbetet har sin grund i den svenska särlösningen
miljökvalitetsnormer per vattenförekomst.
3(16)
REMISSYTTRANDE
Dnr dnr
2015-04-28
Om miljökvalitetsnormer ska användas måste en helt annan grund för hur de
fastställs användas. Att som nu ha som grund någon form av
”ursprungstillstånd” från en tid där vi kanske inte ens var en tiondel så många
människor i landet som idag är inte relevant. Miljökvalitetsnormer måste sättas
efter en situation där vi i Sverige är nettosjälvförsörjande på livsmedel och
andra råvaror. Om vi inte gör det exporterar vi ”miljöproblem” till andra
länder. Därför måste miljökvalitetsnormer sättas utifrån bästa möjliga teknik att
producera tillräcklig mängd näring till vår befolkning och den oundvikliga
påverkan på vatten och mark som det leder till.
Sett i ett globalt rättviseperspektiv borde vi vara nettoproducenter på mat,
eftersom vi har en kombination av goda odlingsbetingelser som bl.a. beror av
god tillgång på vatten, bördiga jordar och en jämförelsevis mycket låg
befolkningstäthet. Nedklassning av vatten pga. ”för mycket jordbruksmark”
kan därför aldrig accepteras. Miljökvalitetsnormerna runt hela Östersjön måste
naturligtvis sättas med förutsättningen att regionen ska vara nettoproducenter
av mat och andra förnybara förnödenheter.
Ett fortsatt arbete i samma linje som nu kräver istället att en nedklassning av
merparten av våra vatten till måttlig status. Då kan man även med nuvarande
system ta hänsyn till människans oundvikliga påverkan på vattnet. Vår
bedömning är dock att en annan utgångspunkt för miljökvalitetsnormerna inte
bara är rimlig utan en mycket bättre och mera pedagogisk väg framåt, om vi
verkligen vill att alla ska förstå och vilja jobba mot ett bättre vatten.
Åtgärderna till Jordbruksverket
Vi anser att Jordbruksverkets, liksom övriga myndigheters, viktigaste verktyg
för att nå jord- och skogsbruket är rådgivning. Alla vill ha ett rent vatten, och
alla är beredda att bidra. Så länge kostnaderna ligger på verksamhetsutövaren
måste frivillighet råda. Lämpliga styrmedel förutom rådgivning är miljöstöd,
riktlinjer och mål för större områden.
Om man anser att rådgivning fungerat dåligt så betyder inte det att lagstiftning
är bättre. En förutsättning för ett lyckat resultat är att alla förstår vad som
behöver göras och varför. Information är svårt. Man måste alltid utgå från vad
mottagaren uppfattar, vilket inte alltid överensstämmer med vad avsändaren av
informationen/rådgivaren uppfattar som sitt budskap. En utvecklad rådgivning
och utveckling av t.ex. Greppa näringen kräver en analys av vad som hittills
fungerat respektive inte fungerat. Utveckling förutsätter att man lär av vad man
gjort hittills. Framgångsfaktorer (och misslyckanden) kan utvärderas mycket
bättre än vad som gjort hittills. Innan man har en tydlig bild av detta känns
4(16)
REMISSYTTRANDE
Dnr dnr
2015-04-28
lagstiftning eller föreskrifter som ett synnerligen olämpligt förslag. Det har
också kommit utvärderingsresultat som visar väldigt goda effekter av Greppa
näringen.
Kostnaderna för rådgivning och tillsyn bör också ställas mot varandra och
utvärderas efter effektivitet. Vår bedömning är att rådgivning är en mycket
mera kostnadseffektiv åtgärd än tillsyn.
Åtgärder mot näringsläckage från jordbruket
De flesta åtgärder som berör jordbruket avser att minska övergödningen av
sjöar, vattendrag och hav. Av de åtgärder som genomförts, eller av andra skäl,
kan vi i vissa områden tydligt se minskad övergödning. Ett mycket stort
problem är brist på utvärdering av redan genomförda åtgärder.
Det går inte att odla livsmedel utan att tillsätta näring, och väldigt sällan kan
man odla utan att påverka vattenföringen. De flesta jordar måste dräneras, och
många av Sveriges goda jordar ligger på gammal havs- eller sjöbotten eller på
vad som varit översilnings- eller våtmark. Att inte ta höjd för detta när man
sätter miljökvalitetsnormer är att sticka huvudet i sanden och låtsas som om vi
skulle kunna ha en natur som på 1800-talet. Istället måste vi ta höjd för ett
expanderande effektivt jordbruk. Det går att kombinera med bra vatten. Men
det går inte att kombinera med att man blickar bakåt vilket man uppenbarligen
har gjort när man bestämt miljökvalitetsnormerna. Dessa måste därför
omarbetas över hela linjen med blicken framåt och med en ökad
jordbruksproduktion i centrum.
Specifikt för Södra Östersjön är omfattningen och inriktningen på jordbruket. I
området finns landets djurtätaste områden. Här finns också delar av Sveriges
mest produktiva åkermark. Dessutom har vi stora potentiella ”punktutsläpp” av
främst näringsämnen i form av översvämningsområden som Emån.
I åtgärdsprogrammet för Södra Östersjön finns en källfördelning över läckaget
av kväve och fosfor på sid 82. Vi vill påpeka att detta för stora delar av Södra
Östersjöns avrinningsområde är siffror som räknats fram med modeller som
utgår från forskning och långsiktiga försök som gjorts i främst Halland. Öland,
Gotland och kust- och skärgårdsområdena i östra delen av distriktet har helt
andra förhållanden, bl.a. nederbörd och på öarna även jordart. Ingen forskning
värd namnet har genomförts i dessa områden.
Med detta menar vi inte att försöka friskriva jordbruket från ett ansvar. Men vi
menar att siffrorna måste betraktas för vad de är, nämligen antaganden. Vi har
t.ex. sett i de mätningar som görs att en kraftig minskning av fosfor och kväve
5(16)
REMISSYTTRANDE
Dnr dnr
2015-04-28
påvisas mitt i det synnerligen intensiva jordbruksområdet söder om Kalmar.
Samtidigt vet vi att många reningsverk ”bräddar” vid höga flöden och det finns
ingen möjlighet att kontrollera vad det betyder konkret. Andra ”punktutsläpp”
som inte kan kvantifieras är t.ex. Emåns sommaröversvämningar (och
sannolikt översvämningar även andra tider på året).
Vi saknar också den fördelning mellan antropogen och bakgrundspåverkan
som fanns i motsvarande diagram i underlagsmaterialet för samrådet 2009.
Även om också dessa siffror bygger på antaganden så är det alltid viktigt att
visa vad som är teoretiskt möjligt att åstadkomma, och vad vi med dagens
teknik och kunskap om ekosystemen aldrig kommer att kunna uppnå. Det vore
också intressant att ta del av en framtidsprognos som utgår från de minskande
flöden som hittills uppmätts från jordbruket.
På sid 83 konstateras att förutom fånggröda kan man inte belägga vilken effekt
många av de åtgärder som jordbruket vidtagit har. Då måste vän av ordning
ifrågasätta – varför ska dessa åtgärder genomföras om de kostar pengar? För
slutsatsen om man fortsätter med de antaganden som Vattenmyndigheten själv
gör med källfördelning mm. tyder allt på att jordbrukets bidrag till N- och Pläckage i det normala brukandet kraftigt minskat. Det behövs en mycket bättre
beskrivning av vad som uppnåtts med de åtgärder som genomförts hittills.
Innan vi har bättre stöd för att genomföra åtgärder bör särskilt åtgärder som
innebär att odlingsmark tas ur produktion undvikas, eftersom dessa ger en
dubbel kostnad – både kostnaden för åtgärden och kostnaden för att ersätta den
odlade arealen med annan areal eller intensifiering.
Generellt har för lite hänsyn tagits till trögheten i biologiska system. Det tar tid
från åtgärd till resultat. Utvärderingar är generellt eftersatta. Det är inte rimligt
att föreslå åtgärder med stora konsekvenser utan bättre underlag, och då
framför allt att ha bättre kontroll på effekten av det som redan gjorts.
LRF vill hänvisa till Rapport 6661 – mars 2015 från Naturvårdsverket om
uppföljning av Sveriges miljökvalitetsmål. Nedan citerade stycke ur rapporten
är från miljömålet Ingen övergödning.
Enligt preliminära resultat är Sverige nära att nå sina belastningsmål för kväve till
Östersjön, medan det kommer att ta längre tid att nå målen för fosfor. Trenden för
utsläpp av kväve och fosfor är nedåtgående och även utsläppen till luft visar på
nedåtgående trender. Det är viktigt att påpeka att övergödningssituationen förändras
mycket långsamt och att uppnådda utsläppsmål inte omedelbart innebär ett bra
miljötillstånd, speciellt inte i havet.
Vidare önskar LRF hänvisa till Åtgärdsprogram för havsmiljön Dnr 3563 – 14
från Havs och Vattenmyndigheten.
6(16)
REMISSYTTRANDE
Dnr dnr
2015-04-28
Bakgrundsbelastning innefattar näringsläckage i naturen så som från fjäll, myr och
skog, liksom läckage på frund av erosion. Även luftdeposition av näringsämnen på
inlandsvatten (oavsett hur eller var näringsämnen producerades) räknas som
bakgrundsbelastning. Bakgrundsbelastningen svarar för nästan 60% av all näring som
når havet från Sverige.
Utöver påverkan från bakgrundsbelastning och mänsklig verksamhet blir näring
tillgängligt genom frisättning av näringsämnen som har varit bundna i sediment, så
kallad internbelastning. Den långa omsättningstiden för vatten i Östersjön tillsammans
med den upplagring av näringsämnen som skett i exempelvis bottensedimenten
innebär att det kommer att ta lång tid (ca 100 år) innan man ser signifikanta positiva
effekter av åtgärder trots att tillförseln har minskat.
Det tredje citatet om näringsläckage som LRF vill ta med är hämtat från
Jordbruksverket.
Från 1985 till 1995 minskade utlakningen av kväve från jordbruket, före retention,
med 25 procent och mellan 1995 och 2009 med ytterligare 12 procent. Jordbrukets
ammoniakutsläpp minskade med 22 procent 1995-2012, tack vare täckta
gödselbrunnar, större lagringskapacitet och förbättrad spridningsteknik för
stallgödseln, men även ett minskat djurantal. Effekten av tidigare fosforgödsling dras
vi fortfarande med, eftersom fosfor binds hårt i jorden och frigörs under lång tid.
Därför dröjer det innan vi ser resultaten av vidtagna åtgärder. Dock minskade
fosforläckaget från jordbruket med nio procent mellan 1995 och 2009. Minskad
djurproduktion, mindre gödsling och skyddszoner vid vattendrag påverkade
fosforutsläppen mycket. Både fosfor- och kväve utnyttjas också allt mer effektivt, så
att mer av näringen hamnar i de färdiga produkterna.
Sammantaget blir det väldigt tydligt att jordbruket gjort mycket för att minska
växtnäringsläckaget, men resultatet av ansträngningarna kan vi ännu bara
skönja. Det är viktigt att ha detta i åtanke när nya åtgärder föreslås.
Kostnadseffektiviteten i åtgärder måste prövas också mot redan vidtagna
åtgärder vars resultat vi inte ser än.
Strukturkalkning är en sådan åtgärd vars effekter debatteras, och som har olika
effekt på olika typer av jordar. Erfarenheten är att effekten varierar stort mellan
olika jordarter och att förutsättningarna för god kontakt mellan kalk och lera är
avgörande. Det är inte realistiskt att tro att sådana förutsättningar föreligger i
hela landet till nettokostnaden 0 kr. Den samhällsekonomiska analysen behöver
således justeras för att avvägningarna ska bli mera balanserade.
Lantbrukarens egen kunskap om sin mark nyttjas alldeles för lite vid åtgärder
som t.ex. anpassade skyddszoner. En markägare vet ofta var vattnet rinner och
kan bedöma hur t.ex. en anpassad skyddszon bäst skulle kunna anläggas.
Denna kunskap måste tas tillvara bättre. All platsspecifik kunskap behöver tas
tillvara, och förutom vattenkompetens behövs jordbrukskompetens hos
7(16)
REMISSYTTRANDE
Dnr dnr
2015-04-28
myndighetspersoner som är med i processen. Det är inte lämpligt att
kommunen får ansvar för att peka ut dessa zoner eller förelägga om åtgärd.
Vi vet att kunskapen om särskilt fosforläckaget är dålig, och att vi ofta inte kan
bedöma när och hur fosfor läcker. Allmän kunskap från forskarkollektivet
säger att 90% av fosforn läcker från 10% av arealen under 1% av tiden. Om
detta stämmer borde mycket större fokus läggas på att försöka identifiera de
”punktutsläpp” av fosfor som sker och hitta åtgärder som fungerar mot detta.
Misstankar borde riktas mot tillfällen med mycket regn och kraftiga flöden,
översvämningar, men även tillfällen när åtgärder görs av andra än jordbruket,
t.ex. vägarbeten och dragning av ledningar. Det kanske inte är åtgärder som
berör stora delar av jordbruksmarken som är mest de effektiva.
LRF:s bedömning är att åtgärder mot bräddning av reningsverk torde höra till
de mera kostnadseffektiva åtgärder man kan genomföra.
Markavvattning
Markavvattning behandlas mer eller mindre i ett antal av åtgärdsförslagen, bl.a.
åtgärd 7 till Naturvårdsverket.
Vi delar synen att det råder oklarheter i regelverket kring markavvattning.
Ökad tydlighet är därför positivt. Vi anser dock att för stort fokus läggs vid
naturvårdsaspekter när markavvattning diskuteras. Mat/naturresursproduktion
borde jämställas med naturvärden vid bedömningar. Det är oundvikligt att
naturen påverkas när den brukas. Att bruka naturen behöver vi för att överleva.
Markavvattning är nästan alltid en viktig del i jordbruksföretag, och ofta
nödvändigt för skogsproduktion.
Markavvattning är liksom gödsling är oundviklig för nästan all odling. Vi
känner idag ingen väg att producera mat som inte kräver växtnäring eller
innebär någon form av vattenpåverkan. I vårt land med ett årligt
nederbördsöverskott består den påverkan oftast av markavvattning, i många
andra länder oftast bevattning.
LRF är bekymrade för hur Kammarkollegiets strategi för omprövning av
markavvattningsföretag och tillståndskrav för lagliga dikningar kommer att
utvecklas. Föreläggande om att söka nytt tillstånd för sekelgamla anläggningar
är ett helt orimligt förfarande, som inte är förenligt med våra gängse krav på
rättssäkerhet. Rättskraften i äldre tillstånd måste respekteras. LRF utgår från att
omprövningar av miljöskäl finansieras av samhället.
8(16)
REMISSYTTRANDE
Dnr dnr
2015-04-28
LRF föreslår att Skogsstyrelsen och Jordbruksverket får i uppdrag att ta fram
en vägledning om miljövänliga dikesåtgärder, som inkluderar ekologiskt
funktionella zoner.
Våtmarker/dammar
Åtgärdsförslagen för enskilda vattenförekomster inom Södra Östersjöns
område omfattar ofta två specifika åtgärder. Dels förslås på många platser
anläggning av våtmarker. Att anlägga en våtmark innebär i praktiken ofta att
man dämmer för någonstans. Dels föreslås på många platser utrivning av
dammar. Vår bedömning är att dessa åtgärder är sammantaget leder till
inkonsekvenser om det övergripande syftet är att öka andelen våtmarker och
hålla vatten kvar längre högre upp i systemen. Samma inkonsekvenser kan
utläsas om grävda/rensade diken. När är det positivt eller negativt för t.ex.
näringsläckaget?
Noteras bör i samband med våtmarker att jordbruksmark är ett väsentligt
samhällsintresse och det har nyligen uppmärksammats att kommuner inte
bejakar detta i tillräckligt stor utstäckning vid detaljplanering. LRF anser det
främmande att vattenmyndigheterna vill lägga 2% av hela landets areal under
vatten, och öka målet för våtmarksanläggning från 6000 till 50000 hektar.
Utrivning av dammar som funnits i 100-tals år innebär en stor påverkan på
såväl kultur- som naturmiljön. Vi anser att det är ett felaktigt synsätt att
”återställa” något som varit på ett sätt i 100-tals år. Om man jämför med
modern vattenlagstiftning så anses t.ex. ett dike som inte rensats ha återtagit sitt
naturtillstånd på dryga 20-talet år. En damm som har funnits mer än 100 år
måste vara det naturliga tillståndet. Fiskfauna och andra djur och växter har
sedan länge anpassat sig till rådande förhållanden.
Trots att kulturvärden poängteras i flera av åtgärdsförslagen verkar ingen
hänsyn ha tagits till detta i övriga åtgärdsförslag eller miljökvalitetsnormerna.
Här krävs en konsekvens i materialet. Vi ser också en stor inkonsekvens i hur
olika det människan byggt hanteras på land och i vatten. På land ska t.ex.
stenmurar bevaras i största möjliga utsträckning. I vatten ska samma murar
rivas.
Om dammen används eller inte anser LRF i grunden vara irrelevant. Den finns
där, den har ofta funnits där under lång tid och den skapar en vattenspegel som
inte skulle funnits utan dammen. Den vattenspegeln är en viktig del av många
människors vardag. Många badplatser skulle försvinna om alla åtgärdsförslag
som innebär utrivning av dammar skulle verkställas. Vår bedömning är att
9(16)
REMISSYTTRANDE
Dnr dnr
2015-04-28
merparten av åtgärdsförslagen som innebär utrivning av damm saknar
verklighetsförankrad konsekvensbeskrivning. Självklart är det dessutom
positivt om dammen används till produktion av förnybar el.
Åtgärder som fisktrappor eller omlöp för fri vandring är inte heller alltid
lämpliga. Innan sådana görs för dammar som funnits sedan lång tid bör
biologin uppströms noggrant utredas. Det är inte självklart att vandrande fisk
skulle utgöra ett positivt tillskott. De arter som finns har anpassat sig till
rådande förhållanden, och där finns kanske värden som skulle gå förlorade. På
många platser är det också oklart om det någonsin funnits vandrande fiskarter,
och man måste i varje fall ställa sig frågan om det är rätt använda pengar att se
till att möjligheten alltid ska finnas för fisken.
Värdet av en fisktrappa eller omlöp måste alltid ställas i relation till
kostnaderna, och kostnaden ska belastas den som vill ha upp fisken eller har
någon vinning av detta. Vi vill poängtera att tolkningen av vattendirektivet är
tämligen skev vad gäller fisk. Alla ställer upp på och vill ha rent vatten, men
fiskförekomst är inte samma sak. Fiskförekomst beror i alla insjövatten av
historiska faktorer, faktorer som orsakats av människan eller ”naturliga”
förändringar som skapat barriärer. Därför anser vi att man alltid måste utgå
från nuläget (och fastställa miljökvalitetsnormen från nuläget) och när åtgärder
diskuteras måste ekonomin ställas mot naturvärde eller värde för en enskild
näring, oavsett om det är sportfiske, turistnäring, bad, elproduktion eller
jordbruk.
Generellt anser vi att fisk utgör en alldeles för tung del i hur
miljökvalitetsnormerna är satta. Visst är sportfiske viktigt, men måste
prioriteras i relation till andra värden, som t.ex. kulturmiljö, näringsverksamhet
(som vi menar normalt väger tyngre än sportfiske om inte dessa kan samverka),
arter som t.ex. vissa groddjur som inte kan samexistera med fisk, och ekonomi
för den som står med kostnaderna.
Kostnader för miljötillstånd
Omprövning av miljötillstånd ingår inte i detta samråd. LRF ser dock skäl att
påpeka att vi inte anser att det är rimligt att en enskild tvingas ta kostnader för
omprövning av tillstånd som härrör från urminnes hävd eller 1918 års
vattenlag. I de fall sådana miljötillstånd ska omprövas måste det ske på det
allmännas bekostnad. Undantaget om det är markägaren som önskar en
omprövning av tillståndet. Det är inte rimligt att någon som åläggs ompröva ett
tillstånd enligt äldre lagstiftning eller urminnes hävd ska betala för detta.
Kostnader kan inte heller åläggas markägaren om en damm av någon anledning
10(16)
REMISSYTTRANDE
Dnr dnr
2015-04-28
ska rivas ut, eller en fisktrappa anläggas, och detta är mot markägarens
önskemål.
Grundvatten med otillfredsställande status
Ett fåtal grundvattenförekomster anges med otillfredsställande kemisk status.
För åtminstone någon av dessa anges ”höga halter av bekämpningsmedel” som
skäl. Eftersom det rör sig om så få punkter, men en så pass allvarlig
bedömning, skulle vi önska en utförlig redovisning av underlaget per
förekomst detta avser. Ofta har det visat sig att förekomst av växtskyddsmedel
i grundvatten härrör från ”gamla synder”, dvs. preparat som inte använts på
många år. Dessutom handlar det om åtminstone ett preparat som även används
vid bl.a. väganläggning och följaktligen kan läcka från vägar. Om det är
pågående verksamheter som ger föroreningen så är det viktigt att få reda på
detta, annars går det inte att komma tillrätta med problemet genom åtgärder i
fält.
Riskbedömning – växtskydd
De växtskyddsmedel som visat sig ha negativa effekter på annat än det de är
avsedda att ha negativa effekter på har fasats ut. Det betyder att riskerna med
växtskyddsmedel generellt har minskat. Sannolikheten att det kommer att
uppstå problem med vatten pga. växtskyddsmedel där växtskyddsmedel inte
tidigare varit ett problem är därmed små.
Riskerna med växtskydd i dagens jordbruk är relativt små.
Utbildning/rådgivning i säkert växtskydd är den mest kostnadseffektiva
åtgärden för att komma tillrätta med problemen. Odling utan växtskyddsmedel,
oftast ekologisk odling, är ibland ett alternativ när det är möjligt med hänsyn
till bl.a. brukarens möjligheter och de naturgivna förutsättningarna.
Dricksvatten - vattenskyddsområden
Det finns en stor samstämmighet att dricksvattnet behöver skyddas mot
allvarliga föroreningar och risker. Att inrätta vattenskyddsområden är ett sätt
för tillsynsmyndigheterna att arbeta systematiskt med frågan, men LRF vill
poängtera att ett dricksvatten skyddas främst genom de praktiska försiktighetsåtgärder som verksamma inom området genomför varje dag året om. Detta
praktiska arbete pågår, och har länge pågått, trots att något formellt skydd inte
11(16)
REMISSYTTRANDE
Dnr dnr
2015-04-28
finns på många platser. Det är inte tillsynen som skyddar vattnet, utan
tillsynsobjekten. Den beskrivning i tredje stycket under ”Förbättringsbehov …
– vattenskyddsområden”, som signalerar att situationen är alarmerande
stämmer inte. Föroreningsriskerna från jordbruket, som är det som i första hand
regleras i vattenskyddsföreskrifter, har inte ökat sedan läget för 30-40 år sedan.
Utvecklingen går åt rätt håll på alla plan. Här behöver vattenmyndigheten
förtydliga sin text. Vattenmyndigheten behöver också förtydliga att
tillsynsmyndigheterna också behöver arbeta med vägledning till medborgare
och verksamhetsutövare inom nya och redan beslutade vattenskyddsområden.
Det finns anledning att, av resursskäl, ifrågasätta vattenmyndighetens
ambitionsnivå gällande åtgärd 6 e för kommunerna. LRF föreslår att denna
omformuleras till:
inrätta vattenskyddsområden med föreskrifter för allmänna nuvarande och
framtida dricksvattentäkter med ett uttag om minst 10 m3/dygn eller som
försörjer fler än 50 personer
Vattenmyndigheten har vidare en grov missuppfattning vad gäller kostnader
för inrättande av vattenskyddsområden. De siffror som ingår i den samhällsekonomiska bedömningen, totalt ca 500 tkr per objekt, för inrättande av
vattenskyddsområden måste ersättas av en mer korrekt siffra. Kommunförbundet i Skåne uppskattade, tillsammans med LRF Skåne, kostnaden bara i
Skåne län till cirka 3 miljarder, inklusive ersättning för mark som tas ur
produktion. Vattenmyndighetens misstag är flagrant och de siffror som
presenterats i samrådsunderlaget kan under inga omständigheter användas i det
fortsatta arbetet utan en långt bättre genomlysning. Kostnaden för tillsyn är
också underskattad, eftersom där inte ingår kostnader för den omfattande
tillståndshantering som följer av vattenskyddsområde. Det behöver också
framgå att tillsynskostnaden inte kommer att belasta kommunerna utan
verksamhetsutövarna genom motsvarande avgiftsuttag. Tabell F53 i den
samhällsekonomiska analysen behöver kompletteras. Det bör också vara väl
känt för vattenmyndigheten att PPP inte anses tillämplig när det gäller
bevarandelagstiftning av den karaktär som slås fast i MB 7 kap.
LRF saknar uppmärksamhet kring olycksriskerna på vägarna samt
kontinuerligt dagvattenläckage, om vattenmyndigheten menar allvar med att i
verkligheten skydda dricksvattentäkterna.
Skogsmark
12(16)
REMISSYTTRANDE
Dnr dnr
2015-04-28
Skogsmark eller trädbevuxen mark anses generellt vara positivt för
vattenkvaliteten. Det finns sannolikt ingen marktyp som har ett lägre
bakgrundsläckage till vatten än skog. Den i och för sig tämligen rudimentära
forskning som gjorts visar att läckage från skogsmark främst härrör från
deposition, dvs. nedfall från luften som sker över all mark. Att fastställa
miljökvalitetsnormer för vatten som påverkas av skogsmark så att dessa inte
nås betyder därför antingen att det är deposition/nedfallet som måste åtgärdas
eller att miljökvalitetsnormen är fel satt.
Vissa enskilda skogsbruksåtgärder kan ibland öka läckaget, men dessa måste
ses i relation till hur ofta de förekommer. Den normala omloppstiden för skog i
området är ca 80 år, dvs. slutavverkning sker bara på en åttiondel av marken i
avrinningsområdet per år, utan hänsyn taget till de stora arealer skog som
aldrig avverkas. Utslaget under den tiden betyder det ökade läckaget väldigt
lite. Undantaget är dikesrensning som fel utförd kan ge större påverkan. Rätt
utförd dikesrensning är därför viktigt, och detta är en fråga som såväl LRF som
t.ex. Södra är väl medveten om och aktivt arbetar för att sprida kunskap om.
Vi anser med stöd av ovanstående att åtgärder riktade till skogsbruket inte är
prioriterade. Dessa har högst marginell betydelse för vattenkvaliteten. Däremot
skulle åtgärder mot nedfallet ha betydelse, men Sverige har ju i vattenarbetet
slagit fast att åtgärder mot kvicksilvernedfallet t.ex. inte är aktuella eftersom vi
inte själva styr över dessa.
Enskilda avlopp
I Södra Östersjöns vattendistrikt är enskilda avlopp en prioriterad källa till
övergödning. Det torde vara helt klart att vissa enskilda avlopp riskerar att
bidra till övergödningen. Men knappast alla. Eftersom åtgärder av enskilda
avlopp dessutom är den åtgärd som kostar mest (utan jämförelse) per renat kilo
fosfor eller kväve är det viktigt att inte använda schablon ”alla enskilda
avlopp” utan verkligen betrakta varje enskilt avlopp för sig och bedöma om det
finns skäl att tro att åtgärden är värd sitt pris. Särskilt i inlandet finns många
enskilda avlopp där påverkan på vatten sannolikt är låg eller obefintlig.
Eftersom kostnaden för att åtgärda ett enskilt avlopp normalt är den högsta
relativa kostnaden för att minska N/P-belastningen ställer det extra höga krav
på att kunna styrka nyttan av åtgärden i det enskilda fallet. Här finns också en
stad-land aspekt. Vi anser att så få ”straffskatter” som möjligt ska drabba
landsbygden. I områden där det finns många enskilda avlopp och där avloppen
bedöms behöva åtgärdas måste kommunen överväga gemensamma
avloppslösningar. En kostnadsberäkning bör ställas mot den samlade kostnaden
13(16)
REMISSYTTRANDE
Dnr dnr
2015-04-28
för gemensamt avlopp, så att detta kan jämföras. Det kan aldrig vara rimligt att
enskilda ska betala för avlopp om den totala kostnaden blir lägre för en
gemensam lösning.
Kostnadsberäkningarna
Vi är medvetna om att Vattenmyndigheterna inte har något ansvar för andra
kostnader än myndigheternas. Det innebär att samrådsmaterialet inte heller ger
något underlag för beslut. Innan åtgärder kan beslutas måste en fullständig
konsekvensbeskrivning göras som tar hänsyn till alla kostnader, både direkta
och indirekta. Detta visar med all tydlighet att denna frågeställning måste lyftas
till politikernivå för att få en helhetssyn.
Landsbygdsprogrammets del i kostnaderna?
Landsbygdsprogrammet har hittills finansierat stora delar av de åtgärder för ett
bättre vatten som jordbruket genomfört. Till exempel har det mycket
lyckosamma projektet Greppa Näringen finansierats via
landsbygdsprogrammet. I det nya programmet minskar dock möjligheterna att
finansiera specifika miljöåtgärder, liksom budgeten för projektverksamhet i
vattenvårdande syfte. Det betyder att det framöver kommer att finnas mindre
pengar för åtgärder i jordbruket. Att då föreslå mera åtgärder utan att diskutera
finansieringen av dessa ter sig märkligt. Detta är ytterligare en anledning att
frågeställningen måste lyftas till politikernivå.
De tjänstemän som arbetat med åtgärdsprogrammet torde vara medvetna om att
det svenska jordbrukets konkurrenskraft är så låg att nedläggning är ett starkt
alternativ om kostnaderna ökar ytterligare. Förslagen ger därför intrycket av att
det finns en önskan att lösa vattenproblematiken just på det sättet. Inget
jordbruk = renare vatten? I Sverige i så fall. Vi kan vara helt säkra på att då
exporterar vi miljöproblem till andra delar av världen, och kanske till delar som
har sämre förutsättningar än vi att lösa dem.
För det kostar att genomföra ett framgångsrikt vattenarbete. Det har hittills
gjorts på ett fåtal platser i landet i pilotprojektform och kostnaderna för dessa
projekt har varit mycket stora. Vår bedömning är att det inte finns någon
realism i att genomföra motsvarande projekt för alla vattenförekomster utan
sänkta kvalitetskrav, som är en av de ventiler konstruktörerna av
vattendirektivet försett oss med. Lösningen på vattendirektivets åtaganden
14(16)
REMISSYTTRANDE
Dnr dnr
2015-04-28
måste därför ses med utgångspunkten att människan är en del i ekosystemen,
och inte något som står utanför och påverkar. Så fungerar nämligen inte
världen. Människans behov och påverkan måste räknas in när
miljökvalitetsnormer sätts.
Vi vill därför avsluta vårt yttrande med att klippa in ett positivt exempel på
framgångsrikt vattenarbete. Projektet som beskrivs avser Gamlebyviken. Det
ger en bra bild av hur man skulle behöva arbeta överallt om intentionerna i
åtgärdsprogrammet ska gälla. Det bör poängteras att projekt som detta kostar
mycket arbetstid för alla inblandade förutom kostnaderna för själva åtgärderna.
Framgångsfaktor i miljöprojektet har varit att det har fokuserats på att integrera
lantbrukarens lokala kunskap om marken och att det har funnits en flexibilitet vid
utförande av åtgärder. Lantbrukarna har haft ett stort deltagande redan från början
med de individuella gårdsbesöken där de studerade kartor och tillsammans gjorde
SWOT-analyser över lantbrukarens ”problemområden” i fältet. Under projektets gång
har projektledaren haft en kontinuerlig kontakt med var och en där man tillsammans
har diskuterat fram val av miljöåtgärder och det har gjorts många besök ute i fält.
Tidskrävande pappersarbete, höga kostnader och samarbetssvårigheter med
myndigheter har varit några av de hinder de stött på då de tidigare försökt göra
miljöåtgärder. Nu har det istället haft en person att vända sig till som driver projektet
och är ansvarig för pappersarbete och delfinansiering, lantbrukarna kan istället lägga
fokus på genomförandet av åtgärderna och har inte behövt lägga tid till att ”jaga fram”
pengar som en lantbrukare uttryckte det- åtgärdsarbetet har kunnat påbörjas med en
gång.
Ytterligare en framgångsfaktor har varit att många åtgärder har kunnat fokuseras på
ett litet avrinningsområde med ett fåtal lantbrukare vilket har underlättat
åtgärdsarbetet. Genom att fokusera på ett litet område har de kunnat mäta effekten
och de har redan kunnat se en tydlig effekt av de åtgärder som gjorts; dels har vattnet
blivit klarare, dels har lantbrukarna fått jämnare skördar. Som en lantbrukare uttryckte
det ”det bästa är att sitta ute i fält och se att det blir bättre-jag har aldrig haft så bra
skördar som nu”. Att ta del av de mätserier som gjorts och visar på resultat ser de
också som positivt. Den kanske allra viktigaste framgångsfaktorn i projektet har varit
det goda samtalsklimatet-att det har funnits en bra grund att stå på med bra
grannsämja och kommunikationsförmåga.
Samtliga intervjuade lantbrukare framhåller en önskan om ett helhetsgrepp på miljön i
lantbruket där man arbetar mer lokalt- helst ser de att det finns någon på varje
kommun som är ansvarig för detta. Idag uppfattar de istället att myndigheter har ett
tunnelseende som lägger stort fokus på detaljer och att det används termer, begrepp,
modeller och kartor vars innebörd kan vara svår att förstå och koppla till den egna
marken. Då lantbrukare är praktiker och tänker och ser på vattnet annorlunda än en
teoretiker är det viktigt att ha förståelse för varandras perspektiv och att som en av de
intervjuade citerade ”prata med bönder på bönders vis och lärda män på latin”. De
efterfrågar istället ett lokalt tänk i vattenförvaltningen; det är för den enskilde
lantbrukaren svårt att relatera övergödningsproblematiken i Östersjön till den egna
15(16)
REMISSYTTRANDE
Dnr dnr
2015-04-28
marken och vill att lantbrukarens egna kunskap om marken, som inte finns med på
kartor, tas med i det framtida vattenvårdsarbetet. Slutligen påpekas det viktiga i att det
finns en långsiktighet i projekten och att de drivs tills de blir självgående, helst att de
pågår under en hel växtföljd.
Slutsatser
Sammanfattning av de framgångsfaktorer som lokala miljöprojekt ger genom
samverkar med lantbruket i miljöarbete:
-
Det måste finnas en konkret målbild där fokus ligger både på
produktionsnyttan och miljön.
-
Satsa på minimalt med byråkrati så det blir en smidig process från planerande
till genomförande av åtgärder.
-
Tillåt flexibilitet i utförandet och låt lantbrukaren själv komma med
åtgärdsförslag.
-
Fokusera många åtgärder i ett litet område med ett fåtal lantbrukare för att
möjliggöra en tydlig effekt både i vattnet och ute i fältet.
-
Det är viktigt med en god samarbetsförmåga och kommunikation mellan alla
parter och att det genomförs många besök ute i fält där man tillsammans
diskuterar fram utförandet av åtgärder.
-
Långsiktigheten i projekten är viktig och bör helst pågå under en hel växtföljd
för att optimera valet av rätt åtgärd på rätt plats vid rätt tidpunkt.
Nedtecknat av Dennis Wiström, projektledare, Västerviks kommun
För LRF:s regioner med verksamhet inom Södra Östersjöns avrinningsområde;
LRF Skåne, LRF Sydost, LRF Jönköping, LRF Östergötland, LRF Örebro och
LRF Gotland
Namn
Titel
16(16)
LANTBRUKARNAS
RIKSFÖRBUND
REMISSYTTRANDE
Södermanland
2015-04-29
Dnr 537- 5346- 2014
537-5058-14
[email protected]
[email protected]
Remissyttrande gällande Vattenmyndigheten i Norra
respektive Södra Östersjöns vattendistrikts förslag till
åtgärdsprogram, förvaltningsplan och miljökvalitetsnormer, dr. nr 537- 5346- 2014 samt 537-5058-14
LRF i Södermanland har tagit del av vattenmyndighetens omfattande material
gällande förvaltningsplan och åtgärdsprogram. Gällande miljökvalitetsnormer
kan endast principiella synpunkter lämnas, då lokalkännedom för presenterade
vattenförekomster saknas på regional nivå. Utöver nedanstående synpunkter
vill LRF Södermanland hänvisa till yttrandet från LRFs riksförbund. Därtill har
ett flertal av LRFs kommungrupper, lokalavdelningar och enskilda medlemmar
lämnat yttranden av både principiell och lokal karaktär som vattenmyndigheten
behöver ta erforderlig hänsyn till. LRF Södermanland har knappt 5000
medlemmar i länet, där merparten verkar i Norra Östersjöns vattendistrikt.
Sammanfattning

LRF Södermanland är kritisk till delar av vattenmyndighetens material
och vill att vattendelegationen lyfter förslaget till en högre politisk nivå
för förankring och prövning mot andra samhällsmål. Dessutom behöver
beslutande långt mycket bättre utnyttja de möjligheter till prioritering
och rimlighetsavägningar som ramdirektivet innehåller.

Samrådsmaterialet med tillhörande information i VISS och andra
bilagor är för komplicerat för att skapa delaktighet och lokalt
engagemang i vattenfrågorna. Vattenmyndigheten har brustit i sitt
grundläggande uppdrag att arbeta med underifrånperspektiv, varför
förankringsprocessen behöver göras om.

Vattenmyndigheten har på ett delvis mycket begränsat vetenskapligt
underlag föreslagit att styrmedel för en lång rad åtgärder. En del av
åtgärderna kan vara verkningsfulla, men omfattningen, kostnads-
WOLGAST BROBERG, ÅSA, [email protected]
LRF
Östergötland/Örebro/Södermanland
Postadress
Postnr Ort
Besöksadress
adress
Tfn 0155-212494
Växel Tfn växel
www.lrf.se
Lantbrukarnas Ekonomi
AB
Säte Stockholm
Org.nr SE556032926901
REMISSYTTRANDE
Dnr 537- 5346- 2014
537-5058-14
2015-04-29
beräkningarna och vattenmyndighetens slutsats gällande styrmedel
ifrågasätts. Utvecklad rådgivning i kombination med ekonomisk
ersättning som styrmedel bör vara främsta styrmedel.

Skalan på och finansieringen av åtgärden utrivning av vandringshinder/
anläggande av fiskväg ifrågasätts. Åtgärden bör utgå i avvaktan på
politisk hantering av vattenverksamhetsutredningen.

Jordbruksverket bör vara den myndighet som får ansvar för åtgärder
som berör jordbruksmark.

Vattenmyndigheten behöver korrigera och utveckla den
samhällsekonomiska konsekvensbeskrivningen, samt göra en analys
över verksamhetsutövarnas betalningsförmåga innan beslut fattas
1. Allmänna synpunkter
Vattenmyndighetens föreslagna åtgärder ställer mycket höga krav på landsbygdens företagare och boende, och de kostnader som åtgärdspaketet innebär
är inte ställt i relation till samhällets andra mål. LRF Södermanlands
grundinställning är att Sveriges folk behöver såväl rent vatten som mat och
energi från Sveriges åkerjord, och det ligger i samhällets intresse att balansera
dessa mål så att fortsatt god livskvalitet kan upprätthållas. Såväl på nationell
som på regional och lokal nivå pågår ett arbete med att formulera en
livsmedelsstrategi. Därutöver har samhället satt upp mål för sysselsättning,
landsbygdsutveckling, konkurrenskraft, fossilfri energiproduktion, utebliven
export av miljöpåverkan mm. Därtill slår MB 3:4 fast att jordbruksmark är av
väsentligt samhällsintresse. Vattenförvaltningen innehåller funktioner för
prioritering och rimlighetsanpassning som inte har använts. Det behövs en
omfattande politisk beredning av vattenmyndighetens förslag.
Riksdagen har antagit miljömål, där generationsmålet slår fast att landets
miljöutmaningar inte ska lösas genom att förflytta miljöproblemen utomlands. I
klartext innebär detta att vi inte kan lösa de svenska övergödningsproblemen
genom att lägga ned det svenska jordbruket och i stället importera livsmedel
från andra länder där en miljöskuld uppstår. Om mark tas ur produktion i den
omfattning som föreslås behöver således produktionen intensifieras på andra
platser, ny mark måste uppodlas, eller så måste matkonsumtionen minskas i
motsvarande grad. Därtill har landet antagit miljömål kring begränsad
klimatpåverkan, giftfri miljö samt rikt odlingslandskap med kopplingar till de
åtgärder som vattenmyndigheten föreslår. Myndighetens förslag är dock i stora
2(28)
REMISSYTTRANDE
Dnr 537- 5346- 2014
537-5058-14
2015-04-29
delar helt inriktade på att lösa problemet med fosfor som ansamlats i våra
vatten under många tusen år, samt att säkerställa att vandrande fisk ska få
möjlighet att fritt vanda genom alla landets vatten, oberoende av kostnader
eller konsekvenser för andra samhällsmål. Detta fungerar inte.
På det hela taget blundar vattenmyndigheten för att den gröna revolutionen,
som innefattar extern växtnäring, kemikalier och system för markavvattning,
utgör grunden för landets välstånd. Samhället behöver fortsätta samverka kring
hur folket ska försörjas med nödvändiga förnödenheter, och såväl de areella
näringarna som vattenmyndigheten är en del av detta samhälle.
LRF Södermanland ställer sig också tveksam till vattendelegationen som
beslutsfattare. Delegaterna är i stora delar tjänstemän med sakkunskap inom
något område, men i stor utsträckning utan upplevt ansvar eller vana att göra
sådana samhällsekonomiska avvägningar som ramdirektivet kräver.
Delegaterna representerar inte folkviljan och ett holistiskt perspektiv saknas
hos många. I något fall uppfattar vi även en jävssituation där delegater med
dagligt värv inom Länsstyrelsernas beredningssekretariat förväntas fatta beslut
om sina medarbetares ansträngningar. Därtill har delegaterna begränsat med
möjligheter att sätta sig in i det oerhört omfattande samrådsmaterialet,
inklusive inkomna synpunkter, och är i praktiken i stor utsträckning helt i
händerna på de tjänstemän på vattenmyndigheten som är anställda för att
sammanfatta förslag och synpunkter som de själva är en del av.
Förslag: LRF Södermanland vill att vattendelegationen lyfter förslaget till en
högre politisk nivå för förankring och prövning mot andra samhällsmål, samt
att beslutande långt mycket bättre utnyttjar de möjligheter till prioritering och
rimlighetsavägningar som ramdirektivet innehåller.
2. Materialet är otydligt och samrådet undermåligt
LRF Södermanland har anledning att tro att vattenmyndigheten gjort sitt bästa
för att försöka ta fram ett tillgängligt underlag, men tyvärr är det presenterade
materialet tvärtom mycket svårgenomträngligt för såväl allmänhet som
remissinstanser. Upplägget är rörigt, textmassan rik på onödigt krångliga ord,
vetenskapliga hänvisningar saknas och den samhällsekonomiska
konsekvensanalysen innehåller stora brister. Merparten av använda ord och
uttrycksätt är obegripliga för vanliga människor, och ordlistan i slutet av
publikationen åtgärdsprogram gör dessvärre inte saken lättare. Bland LRF
Södermanlands medlemmar förekommer uttryck som ”lekstuga för
akademiker” då materialet ska beskrivas. Att inte kunna få tag på det tryckta
materialet utan vara hänvisad till en pdf-fil på nätet på många hundra sidor är
direkt stötande om man vill ha allmänhetens deltagande och
3(28)
REMISSYTTRANDE
Dnr 537- 5346- 2014
537-5058-14
2015-04-29
underifrånperspektiv. Det behövs ett omfattande omtag för att åtgärda bristen
på information och delaktighet.
Många har också stora svårigheter att använda VISS, på grund av otillräcklig
kapacitet på nätet, krånglande applikation och svårigheter att förstå det material
som presenteras på skärmen. Det har under samrådstiden också upptäckts
många felaktigheter och förekomsten av schablonartade uppgifter i VISS,
vilket skapar förtroendeproblem för myndighetens material.
Textmassans upplägg ger vattenmyndighetens tjänstemän ett stort övertag över
såväl vattenrådens representanter som människor från övriga remissinstanser
som är satta att granska materialet och inte minst de vattendelegater som
förväntas fatta beslut med remissvaren som grund. Att påstå att förslaget
tillkommit i samråd med folket, en princip som slås fast i ramdirektivets
grundläggande paragrafer, är en kraftig överdrift.
Det råder vidare stor otydlighet om vilka vatten och vilken omkringliggande
mark som faktiskt omfattas av vattenmyndighetens förslag. Enligt LRF
Södermanlands uppfattning behöver myndigheten t ex presentera en definition
av vattendrag som står i samklang med definitionen av begreppet i andra
svenska sammanhang, liksom en tydlig redogörelse för vilket markområde
och/eller oklassade vattendrag som omfattas av de begränsningar som föreslås
kopplade till ett visst vatten.
Vattenmyndighetens samråd lämnar en del övrigt att önska. Ett samrådsmöte
per län räcker inte för att samla in medborgarnas synpunkter på ett ytterligt
komplicerat samrådsmaterial. Vissa möten har varit på gränsen till kaosartade
där vattenmyndigheten lyckats med allt annat än att stimulera till deltagande
och dialog, eller att samla in allmänhetens synpunkter. Däremot har
vattenråden, med starkt begränsade resurser, förväntats samla boende och
verksamhetsutövare i geografiskt relativt stora områden för insamling av
synpunkter. Även om ambitionen har funnits hos många vattenråd har detta
ansvar upplevts tungt, svårt och övermäktigt. Vattenråden behöver ett
omfattande resurstillskott som står i paritet med den betydelse som vattenråden
tillmäts.
Förslag: Vattenmyndigheterna och HaV bör få i uppdrag av Regeringen att,
tillsammans med vattenråden, genomföra dialogmöten i superlokal skala för att
presentera arbetet i vattenförvaltningen, lösa målkonflikterna i statens olika
uppdrag samt inspirera till arbete som syftar till god vattenkvalitet. De svenska
myndigheternas självpåtagna ambition att tala ”klartext” med medborgarna bör
även gälla Vattenmyndigheterna.
4(28)
REMISSYTTRANDE
Dnr 537- 5346- 2014
537-5058-14
2015-04-29
3. Förslag till miljökvalitetsnormer
Vattenmyndigheten kan genom förslag till miljökvalitetsnormer göra den
prioritering mellan vatten och mellan olika åtgärder som är helt nödvändig för
ett samhälle där naturen används för att skapa välstånd och där resurserna är
begränsade. Möjligheten är underutnyttjad.
Sverige har dock, till skillnad från resten av EU, valt att låta vissa miljökvalitetsnormer vara juridiskt bindande. Detta skapar huvuddelen av de motsättningar som finns mellan vattenmyndighetens förslag och folket. Dessutom har
Sverige nyligen valt att ändra bedömningsgrunderna i HVMFS 2013:19 så att
vattenmyndigheten, genom 12 §, kan klassa ned vattendrag enbart med ledning
av att en hydromorfologisk bedömning indikerar påverkan, vilket får mycket
stora konsekvenser för klassning och därmed åtgärdsbehovet. I yttrandet från
LRFs riksförbund återfinns utvecklade resonemang kring dessa aspekter. Se
även under rubriken Förvaltningsplan - statusklassning.
Vattenförvaltningsförordningen ger medlemsländerna möjlighet att meddela
undantag från målet God Status om det anses ekonomiskt orimligt att uppfylla
målet, en möjlighet som bara utnyttjats för kvicksilver. Enligt LRF
Södermanlands uppfattning behöver undantagsmöjligheten även användas för
vatten påverkade av såväl vandringshinder som vattensystem i
jordbrukslandskapet som är en del av sjösänkningsföretag eller annan
markavvattning. Måttlig status kan, på en övergripande nivå, vara lämplig för
sådana vatten. Om inte vattenmyndigheten ännu uppfattat den
samhällsekonomiska orimligheten i lagda förslag är läget allvarligt
Tidsundantag har använts i viss utsträckning, men för de allra flesta vatten är
även målåret 2021 för god status mycket svåruppnåeligt.
Slutligen har vattenmyndigheten, trots många påstötningar, fortfarande inte valt
att utnyttja möjligheten att klassa jordbruksmark påverkad av markavvattning
som kraftigt modifierat vatten (KMV). Det är angeläget att HaV och Jordbruksverket prioriterar att sådan vägledning tas fram, att möjligheten utnyttjas så
snart formell möjlighet ges, samt att hänsyn tas till att denna centrala pusselbit
saknas när åtgärder för fysiskt förändrade vatten nu ska beslutas. Att föreslå
hydromorfologiska åtgärder i det landskap som är påverkat av markavvattning
är ytterst olämpligt innan klassningen av detta landskap är klarlagd.
Förslag: Vattenmyndigheten behöver kräva att regeringen gör om rättskraften i
miljökvalitetsnormerna så att det svenska regelverket harmonierar med EU.
Fram till dess bör alla möjligheter till kvalitetsundantag utnyttjas i beslutet om
miljökvalitetsnormer och beslut om åtgärder för vattenområden som är kraftigt
fysiskt förändrade av människan bör skjutas på.
5(28)
REMISSYTTRANDE
Dnr 537- 5346- 2014
537-5058-14
2015-04-29
4. Åtgärder
Vattenmyndighetens förslag innehåller ”stuprörstänkande” enligt sällan skådat
slag. Å ena sidan föreslås att dammar ska rivas så att mark torrläggs,
kulturspåren ödeläggs och risken för skred och översvämningar ökar. Å andra
sidan ska man schakta och fördämma så att vi får stående vatten på landets
mest odlingsvärda sedimentjordar. För människor verksamma på landsbygden,
undantaget sportfiskare, finns en mycket liten förståelse för sådana motstridiga
förslag. Andra stuprörskonflikter rör markavvattningen, som på vissa platser i
dokumenten beskrivs som betydelsefull, medan en lång rad åtgärder föreslås
som uppenbart försvårar densamma (ekologiskt funktionella kantzoner,
återmeandring osv). Här behövs en mer samlad analys.
Många åtgärder är förenade med omfattande administrativa kostnader, där
rivning av vandringshinder tar priset med administrativa kostnader som är
dubbelt så höga som kostnaderna för det fysiska ingreppet. I ett samhälle som
står inför många ekonomiska och praktiska utmaningar inom en lång rad
politikområden, ställer sig LRF Södermanland frågande till om denna
administration är väl investerade pengar. Vattenmyndigheten har också en
övertro på effektiviteten i den ordinarie tillsynen. Vår analys innebär att en
skarpare prioritering måste göras mellan olika mål, platser och åtgärder och att
samhället måste ta bättre vara på individens kraft att lösa problemen. Att lägga
många miljarder på tillsyn, domstolsprocesser och planer är inte väl
investerade pengar, vare sig det handlar om skattepengar eller privata pengar.
4:1. Övergödning
Vattenmyndigheten har på ett begränsat underlag föreslagit att styrmedel för en
lång rad åtgärder tas fram. Många av åtgärderna med bäring på fosforläckage
kan vara verkningsfulla, men LRF Södermanland ställer sig tveksamt till
omfattningen, kostnadsberäkningarna och styrmedlen.
4:1:1 Pågående arbete och trögheten i systemet
Sedan 1980-talet har en lång rad seriösa åtgärder gjorts i de areella näringarna
för att minska näringarnas miljöpåverkan. Några av dessa åtgärder är
anpassning av gödselgivorna till markens leveransförmåga och grödans upptag,
gödsling med precision både i tid och rum, utveckling och användande av ny
teknik för spridning av stallgödsel, handelsgödsel och växtskyddsmedel,
omfattande utbyggnad av lagringskapaciteten för stallgödsel i syfte att undvika
spridning under olämpliga väderleksförhållanden, övergång till flytgödselsystem, anläggning av skyddszoner, kantzoner, permanenta vallar, våtmarker,
dammar och biogasanläggningar, upphörd förrådsgödsling, kraftigt minskade
givor av handelsgödselfosfor, fånggrödor, ändrad tidpunkt för jordbearbetning,
6(28)
REMISSYTTRANDE
Dnr 537- 5346- 2014
537-5058-14
2015-04-29
nedgång i djurtäthet, övergång till lågdospreparat, förändrad dosering av
preparat i tid och rum, ändrad utfodringsstrategi och tillsatser i fodermedel för
mindre växtnäringsöverskott, anläggning av biobäddar samt plattor för gödsel
och spolvatten, åtgärder i stallar och gödselbrunnar som medför minskad
ammoniakdeposition, åtgärder för minskad markpackning samt löpande
underhåll av markavvattningsanläggningar som återför näringen i rensmassor
och borgar för ett gott upptag av växtnäring mm. Motsvarande lista kan
upprättas för skogsbruket.
LRF Södermanlands uppfattning är att dessa åtgärder har haft effekt på
näringarnas miljöpåverkan och att ytterligare effekter av åtgärderna är att
vänta, dels eftersom systemen är tröga och dels för att vissa åtgärder genomförs
löpande på gårdarna. Tvärtemot vad som påstås i förvaltningsplanen har det
fysiska åtgärdsarbetet påbörjats överallt och pågår kontinuerligt, vid varje
insats i fält och stallar, vid investeringsbeslut osv. Det pågår också ett mer
intensivt arbete än någonsin tidigare med att hitta ytterligare åtgärder särskilt
utformade för effekt mot fosforläckage, ett arbete som har sin viktigaste
potential i de stora lerjordsområdena i Mälarregionen. Till detta kommer den
successiva och omfattande nedläggning av jordbruksmark och djurhållning
som sker och som har viss betydelse för fosforläckaget. Vattenmyndigheten
uppger att effekten är en minskning av fosforbelastningen med hela 10%, men
det är oklart om hänsyn till detta har tagits när åtgärdernas omfattning
kvantifieras. Vattenmyndigheten noterar visserligen tröghetens dilemma, bl a i
förvaltningsplanen, men i har i stora delar bortsett från detta faktum när nya
åtgärder formulerats. Någon nämnvärd hänsyn till de minskningar i
miljöpåverkan som är att vänta av redan genomförda åtgärder eller förväntad
utveckling har ej tagits.
Förslag: Jordbruksverket och Skogsstyrelsen får i uppdrag att kvantifiera hur
stora effekter som hittillsvarande arbete har resulterat i och hur stor effekt som
är ytterligare att vänta vid ”business as usual”, samt att denna undersökning
utgör underlag för ett reviderat åtgärdsbeting i vattenförvaltningen.
4:1:2 Rådgivning som styrmedel
Effekten av hittillsvarande arbete har varit god vad gäller såväl miljö- och
hälsorisker med växtskyddsmedel som läckage av växtnäring. Läckaget av
fosfor minskade mellan 2001 och 2008 i svenskt jordbruk med 15-30 ton med
hjälp av rådgivningskampanjen Greppa Näringen, och sedan dess har arbetet
intensifierats både när det gäller utveckling av nya kunskapsunderlag och
åtgärder på gårdarna. Greppa Näringen är internationellt erkänt och fungerar
som ett framgångsrikt smörjmedel för att underlätta att göra rätt åtgärd på rätt
plats, och med rätt teknik.
7(28)
REMISSYTTRANDE
Dnr 537- 5346- 2014
537-5058-14
2015-04-29
Den sammanställning1 som gjordes av resultat fram till år 2010 från 2274
gårdar som i genomsnitt deltagit i rådgivningsprojektet under 4 - 5 år, visar att:

Överskotten av fosfor har minskat på alla gårdstyper. På gårdar med
grisproduktion har överskotten mer än halverats under perioden.

Inköpen av fosfor med mineralgödsel har minskat signifikant både på
mjölkgårdar och på växtodlingsgårdar.

Inköpen av fosfor med foder har minskat signifikant på mjölkgårdar
och framförallt på gårdar med grisproduktion.

Rådgivningen har lett till att huvuddelen av fälten numer bearbetas sent
på hösten eller inte alls, vilket på flera jordtyper minskar risken för
yterosion och fosforförluster

Alltfler gårdar har gått över till flytgödsel, framförallt på
mjölkgårdarna, vilket ökar möjligheten till effektiv myllning
Även utomstående granskare rapporterar om positiv rådgivningseffekt. En
trendanalys för transporten av kväve och fosfor i åar i jordbruksdominerade
gjordes 2012 av SLU2. Analysen visar att anslutning till rådgivningsprojektet
Greppa Näringen sammanfaller med den positiva utvecklingen för både kväve
och fosfor. Nyligen belades också framgångarna av en forskargrupp vid Lunds
universitet3 som slår fast att rådgivningen har positiva effekter för miljö och
ekonomi.
Fosforläckage har inga enkla förklaringar och de flesta åtgärder för att minska
fosforläckaget måste platsanpassas för störst effekt på vattenmiljön. En
tvingande åtgärd ser inte till att rätt åtgärd kommer på rätt plats. En föreskrift
kan aldrig utformas så att den tar hänsyn till hur enskilda platser ser att och vad
som skulle ha störst effekt på fosforläckaget just där. Det är i stället styrkan
med rådgivning.
Det är en anmärkningsvärd skillnad på synen på rådgivning mellan jordbruksnäringen och skogsnäringen. Utbildningskampanjen Skogens vatten lyfts som
en framgångssaga och signalen är att fortsatt dialog är central i skogen.
Vattenmyndigheten måste ha bättre på fötterna innan myndigheten konsekvent
avfärdar rådgivning. Ge i stället Jordbruksverket i uppdrag att förfina analysen
av vad som kan förbättras och medverka till att rådgivningen utvecklas.
1
Rapport från Greppa Näringen, 2011-Ett decennium av råd som både lantbruket och miljön
tjänar på
2
Fölster et al., Kväve- och fosfortrender i jordbruksvattendrag. Har åtgärderna gett
effekt? Rapport 2012:1. Institutionen för vatten och miljö, SLU
3
AgriFood Economics Centre vid Lunds universitet, Working Paper nr 2015:1
8(28)
REMISSYTTRANDE
Dnr 537- 5346- 2014
537-5058-14
2015-04-29
LRF i Södermanland är helt övertygad om att rådgivning och eget ansvar är rätt
väg framåt när det gäller åtgärdsarbetet, och delar inte vattenmyndighetens
bedömning i den styrmedelsanalys som presenterats i samrådsmaterialet, där
föreskrifter alltid får högre poäng än andra styrmedel när en myndighet
sprungen ut en föreskriftskultur får analysera fritt. Rådgivning och
projektledning tillsammans med långsiktig ekonomisk ersättning förordas för
samtliga åtgärder med bäring på jordbruk, skogsbruk och trädgårdsodling.
Förslag: styrmedelsanalysen i sin nuvarande utformning bör helt utgå ur
vattenmyndighetens förslag.
4:1:3 Arrenderad mark
Strukturen i svenskt jordbruk innehåller mycket stora inslag av arrenden, både
gårdsarrenden och, i ökad omfattning, sidoarrenden. Självklart är både
möjligheten och drivkraften att bekosta åtgärder på annans mark begränsad när
det gäller arrenden. Vattenmyndighetens åtgärdsprogram riskerar att få
betydande effekter på marknaden för sidoarrenden och på arrendatorers
möjlighet att driva en långsiktig produktion. Redan idag kan sådana effekter
synas vid omförhandling. Investeringar med lång avskrivningstid fungerar inte
på arrenderad mark. Vattenmyndigheten behöver problematisera frågan
betydligt bättre än de få rader som återfinns i den samhällsekonomiska
konsekvensanalysen (potentiellt styrmedel för strukturkalkning). Analysen
behöver hänga samman både med val av förslag till åtgärder och med den
samhällsekonomiska analysen.
4:1:4 Tvåstegsdiken
Tvåstegsdike kan vara en intressant åtgärd på vissa platser, men med tanke på
den stora åtgången av både mark och pengar måste platsen för åtgärden väljas
med mycket stor omsorg och i överensstämmelse med vetenskaplig forskning.
Vattenmyndigheten har en orealistisk uppfattning om hur långa vattendragssträckor som kommer att kunna vara aktuella och kostnadsberäkningen
ifrågasätts och behöver justeras. Våra erfarenheter pekar på att det krävs
omfattande rådgivnings- och projekteringsinsatser innan ett dike kan anläggas
samt att ny vattendom behöver sökas. Hur investeringskostnaden beräknats till
ca 800 kr/meter framgår inte tydligt, men att produktionsbortfallet inte är 0 kr
bör även vattenmyndigheten förstå. Därtill riskerar man att schaktmassorna är
olämpliga som material i dikets närområde, t ex då alven innehåller
gyttjeinslag, som är vanligt i vissa jordbruksdominerade områden.
Även om det finns ett fåtal goda erfarenheter av tvåstegsdiken i landet, måste
anläggandet av sådana även fortsättningsvis betraktas som en extraordinär
åtgärd som dessutom behöver ha full finansiering från det allmänna. Däremot
9(28)
REMISSYTTRANDE
Dnr 537- 5346- 2014
537-5058-14
2015-04-29
finns det en önskan om att skapa möjligheter till ett förenklat förfarande för att
tillåta såväl djupare diken som avfasade, fortfarande stödberättigande,
dikesslänter, för att kunna möta högre vattenflöden utan att odlingsmarken
översvämmas.
Förslag: Jordbruksverket behöver arbeta fram stöd som täcker rådgivning,
projektering, markarbeten mm i syfte att underlätta anläggning av
tvåstegsdiken där behov är påkallat, samt
Jordbruksverket får i uppdrag att tillsammans med Länsstyrelsen och andra
relevanta myndigheter utveckla förenklat förfarande för att tillåta fördjupning
av diken och avsläntning av dikeskanter där behov finns.
4:1:5 Strukturkalkning
Effekten av strukturkalkning och kalkfilterdiken är definitivt inte klarlagd i
tillräcklig vetenskaplig omfattning. Effekter varierar kraftigt med
förutsättningarna vid spridningstillfället, fosforstatusen i jorden och sannolikt
mellan jordarter med såväl olika lerhalt som olika sammansättning av
lermineral. Livslängden på åtgärdens effekt behöver också klarläggas. Slutligen
bör det även vara väl känt att kalkindustrins prissättning samvarierar med
myndigheternas initiativ på området, t ex ökade priset på strukturkalk kraftigt
när möjligheten att finansiera produkten via LOVA-bidrag infördes på bred
front. Allt detta påverkar kostnadsanalysen.
Vattenmyndighetens modellerade och schablonmässiga åtgärdsförslag utan
vetenskaplig grund är återkommande tydliga. Ett exempel är förslag på
strukturkalkning som föreslås som åtgärd även i många områden som
domineras av jordarter med så låg lerhalt att strukturkalkningens effekt på
näringsretention uteblir. Ändå föreslås åtgärden. Den typen av dåligt
underbygga åtgärdsförslag undergräver kraftigt myndighetens trovärdighet
gentemot brukare.
LRF Södermanland ber också vattenmyndigheten i korrigera felräknad
besparing (Norra sid 170-171 i åtgärdsprogrammet, Södra sid 16-17 i den
samhällsekonomiska konsekvensanalysen), där myndighetens ekonomiska
slutsats blir att hela jordbearbetningskostnaden (500 kr/år) försvinner om man
strukturkalkar.
Därtill behöver investeringsbehovet uppmärksammas. Om 500 000 ha i landet
ska kalkas till en kostnad på ca 5000 kr/ha behöver 2,5 miljarder kronor
avsättas bara för kalkning från jordbrukets redan svaga netto fram till 2021,
plus tillsynskostnaderna. Man behöver också ta ställning till kalkningens övriga
effekter, t ex på mikrolivet i jorden samt klimatpåverkan vid framställning,
10(28)
REMISSYTTRANDE
Dnr 537- 5346- 2014
537-5058-14
2015-04-29
innan man kan rekommendera den i stor skala. Det bör också redan ha kommit
till vattenmyndighetens kännedom att strukturkalkning inte är godkänd åtgärd i
ekologisk produktion samt att åtgärden inte fungerar på fält med långliggande
vallar.
Sammantaget ger ovanstående dels stöd för att det är mycket olämpligt att
lagstifta om åtgärden, något som vattenmyndigheten borde insett för länge
sedan. Implementering av lagstiftning och tillsyn efter ca 15 år innebär också
att det tar mycket lång tid inom åtgärden får genomslagskraft, mycket längre
tid än frivillighet kombinerat med stöd.
Rådgivning tillsammans ett permanentande av ett stöd enklare än LOVA-stödet
är enligt LRF Södermanland rätt modell för att få genomslag i åtgärden.
Dessutom måste budgeten för stödet höjas kraftigt jämfört med dagens LOVAstöd som är översökt. Forskningen efter verksamma kalkprodukter i ekoodling
bör få fortsatt stöd och parallellt med det arbetet bör Jordbruksverket få i
uppdrag att verka för ett förändrat regelverk för ekoodlare som gör det möjligt
för ekoodlare att använda strukturkalk av dagens variant.
Förslag: Havs- och vattenmyndigheten ges i uppdrag att skapa ett permanent
stöd motsvarande LOVA-stöd till strukturkalkning samt säkerställa en
långsiktig finansiering som står i relation med ambitionsnivån, samt
Jordbruksverket får i uppdrag att verka för att ekoodlare medges undantag från
ekostödsreglerna så att strukturkalkning kan genomföras även på ekogårdar.
4:1:6 Anpassade skyddszoner
Det finns stöd för att vissa delar av fält kan behöva åtgärdas för att komma
tillrätta med olika typer av lokala fosforläckage. Vissa platser är väl kända för
markägaren eller arrendatorn, medan andra platser behöver lokaliseras med
hjälp av t ex en rådgivare. För en del platser är förbättrad dränering ett sätt att
komma tillrätta med bristerna, medan för andra kan exempelvis gräsbevuxna
skötta zoner vara rätt verktyg. LRF Södermanland tror dock inte att
miljökontorets personal i regel har tillräcklig kompetens att avgöra var i fält
anpassade skyddszoner bör anläggas. Betalningsviljan för den tillsynen är
dessutom mycket låg hos landets företagare. Vattenmyndigheten behöver
däremot se till att ett rådgivningsverktyg utvecklas och medverka till att skapa
ett system som gör att lantbrukarens kompetens används och omvandlas till
verkstad.
Förslag: Jordbruksverket får i uppdrag att utveckla rådgivningen kring
anpassade skyddszoner och utreda hur anslutningen till stödet till anpassade
skyddszoner kan ökas.
11(28)
REMISSYTTRANDE
Dnr 537- 5346- 2014
537-5058-14
2015-04-29
4:1:7 Skärpt stallgödselspridning/Anpassad gödsling
Lagstiftningen kring stallgödselspridning har reformerats många gånger de
senaste decennierna och effekten av nya regler kan omöjligt ännu ha slagit
igenom i mätresultaten. Dessutom är svensk djurhållning under stark
strukturrationalisering och nedgång, vilket medför ytterligare viss minskad
belastning i vattendragen av näring från stallgödselspridning. Många av LRF
Södermanlands medlemmar har också noterat en övertro på hur stora effekter
som kalkylerats i många avrinningsområden där djurunderlaget i verkligheten
är begränsat. Vattenmyndigheten behöver ta bättre hänsyn till trögheten i
effekterna av hittillsvarande arbete samt till den omfattning av svensk
djurhållning som är att vänta fram till 2027 innan effekten av förslagen kan
klarläggas. Merparten av det som föreslåsför stallgödselhantering
(Jordbruksverket åtgärd 3 f-i) gäller redan på gårdar i nitratkänsligt område,
samt som en följd av tillsynsmyndigheternas kravställande vid tillsyn, som
villkor på anmälningspliktiga gårdar och i meddelade tillstånd på de större
gårdarna.
Förslag: Åtgärden utgår då den i allt väsentligt redan täcks av övriga uppdrag
till Jordbruksverket
4:1:8 Våtmarker och fosfordammar
Vattenmyndighetens förslag till omfattning på våtmarksanläggning är mycket
stor och LRF Södermanlands medlemmar ställer sig tveksam till att det finns så
många lägen där en effektiv våtmark kan anläggas med rimliga kostnader. Till
detta kommer ansenliga kostnader för skötsel för att våtmarkens funktion som
näringsfälla ska bevaras. Se även avsnitt 4:1:16 om markvård. Nuvarande
stödsystem för våtmarksanläggning kritiseras då åtagandet sträcker sig 20 år
framåt i tiden, medan skötselstödet endast garanteras för en femårsperiod.
Dessutom blir man ekonomiskt straffad i stödsystemet om man vill att
våtmarken även ska kunna användas som bevattningsdamm, vilket ytterligare
sänker motivationen. Därtill inträder strandskydd runt våtmarken och det råder
stor osäkerhet kring hur marken får användas när åtagandeperioden gått ut, som
en följd av att våtmarken anses ha skapat ett nytt naturtillstånd. Markåtkomsten
behöver också vägas mot andra samhällsmål som livsmedelsförsörjning och
begränsad klimatpåverkan. Effekten av att omvandla den högproduktiva
marken till sankmark får långt högre effekter på livsmedelsproduktionen än
den arealmässiga omfattningen på 2%, vilket bör framgå. Sammantaget innebär
svårigheterna att finna kostnadseffektiva våtmarkslägen, kritiken mot
nuvarande system och markåtkomsten att föreslagen omfattning ifrågasätts.
12(28)
REMISSYTTRANDE
Dnr 537- 5346- 2014
537-5058-14
2015-04-29
Dessutom ifrågasätts vattenmyndighetens uppfattning om värdeförlusten för
den åkermark som ska användas (30 000 kr) samt kostnader förenade med
underhåll och anläggning. För många av våtmarkerna kommer det att krävas
omfattande grävningsinsatser.
Vår uppfattning är att fosfordammar kan vara mer kostnads- och yteffektiva att
anlägga än våtmarker, särskilt om de kombinerat kan fungera som
bevattningsdamm, varför en ökad flexibilitet i ambitionsnivån föreslås. Att
lägga över 50 000 ha i våtmark är helt orealistiskt, både av praktiska och
ekonomiska skäl. Vi ställer oss dessutom ytterst tveksamma till vattenmyndighetens idé om att skapa möjlighet för myndigheter att expropriera mark som
myndigheter anser lämplig för våtmarksanläggning, i strid med markägarens
vilja.
Förslag: Åtgärderna fosfordamm och våtmark slås samman till en åtgärd och
ersätts med orden våtmark/damm när styrmedel ska utvecklas. Omfattningen
behöver justeras i enlighet med tillgängliga medel, främst ur landsbygdsprogrammet. Vattenmyndighetens idé om expropriation ska utgå ur
myndighetens förslag och kostnadsberäkningen justeras.
4:1:9 Kalkfilterdiken
Det finns goda erfarenheter av att bland in kalk i återfyllnadsmassorna vid
omtäckdikning, men om en föreskrift ställer krav som medför fördyringar
minskar naturligtvis drivkraften att genomföra omtäckdikning över huvud
taget. Omfattningen bedöms vara orealistisk på många platser, både av
ekonomiska skäl och på grund av otillräcklig maskinkapacitet. Här bör
Sveriges myndigheter i stället verka för att rådgivningskompetensen och
resurserna till rådgivning kring markavvattning säkerställs samt vara beredd att
betala ut till exempel LOVA-stöd som täcker merkostnaden. Det ligger absolut
i samhällets intresse att täckdikessystemen hålls i god kondition och att
anläggningarna förnyas med jämna mellanrum. Myndigheterna behöver därför
inrikta sig på att stödja en sådan utveckling i stället för att förelägga om inslag
som fördyrar en angelägen åtgärd. Ett system med stöd och rådgivning kommer
också innebära att åtgärden finns på plats på stora arealer långt tidigare än om
det ska ske genom tillsyn och föreskrifter.
Förslag: Vattenmyndigheten behöver justera sin rekommendation om
styrmedel.
4:1:10 Skyddszoner
Skyddszoner och kantzoner har under många år anlagts längs vattendragen i
distriktet, understödda av samhällets styrmedel och till gagn för miljön på
13(28)
REMISSYTTRANDE
Dnr 537- 5346- 2014
537-5058-14
2015-04-29
många olika sätt. Att betydelsen är begränsad när det gäller inverkan på
fosforläckage från slättlandskapets plana fält har vetenskapen och lantbrukarna
länge känt till, men systemet har fortsatt att applåderas från myndighetshåll.
När nu vattenmyndigheten går ut och i samrådsmaterialet meddelar att denna
åtgärd sannolikt haft liten effekt på såväl kväve- som fosforförluster, upplevs
det som mycket märkligt att vattenmyndigheten föreslår ännu mer skyddszoner, visserligen stödberättigade ur ett landsbygdsprogram som saknar
finansiella muskler, men framtvingade genom föreskrifter och hot om expropriation. Det finns förståelse för nödvändigheten att hålla skyddsavstånd vid
hantering av kemikalier och vid gödselspridning med dålig precision, men krav
på 20 meter breda skyddszoner kan få förödande effekter på produktion och
arrondering i många bygder, tydligen utan nämnvärd nytta. Tillräckligt
vetenskapligt stöd saknas för att 20 meter breda zoner i den skala som
redovisas är kostnadseffektivt.
En uppluckring av biotopskyddet för öppna diken skulle däremot vara
gynnsamt för såväl risken för oönskad spridning av olika ämnen som ökad
konkurrenskraft i skogs- och mellanbygd.
Förslag: LRF Södermanland efterlyser mer ödmjukhet i åtgärden och föreslår
rådgivning och teknikutveckling som främsta styrmedel, tillsammans med
långsiktiga och generösa stödvillkor.
4:1:11 Enskilda avlopp.
Många kommuner har kommit långt i sitt arbete med att förelägga
fastighetsägare om bättre rening i enskilda avlopp, och LRF Södermanland
ställer sig tveksam till att hänsyn har tagits till genomfört arbete.
Vattenmyndigheten behöver också bättre problematisera det faktum att när ett
sådant arbete ska ske genom tillsyn det tar oerhört lång tid. Här tror LRF
Södermanland att det är effektivare att uppdra åt kommunerna att anställa
avloppsrådgivare som kan motivera och underlätta för fastighetsägarna att välja
system, än att fortsätta arbeta genom konfliktskapande tillsyn.
Därtill behöver samhället arbeta mycket mer målinriktat med att underlätta
utvecklingen och installation av avloppssystem som möjliggör återcirkulation
av fosfor och humusämnen till produktiv åkermark. På global skala måste det
vara mycket mer resurseffektivt och mindre miljöbelastande att ta vara på den
fosfor som är möjlig att samla upp i hushållen för fortsatt användning än att
ständigt tillföra ny fosfor till systemet genom gruvbrytning.
Vattenmyndighetens sammanställning över tekniker godkända för normal
skyddsnivå behöver dessutom kompletteras med uppgift om att även
kretsloppslösningar, som sluten tank och urinsortering, uppfyller dessa krav.
14(28)
REMISSYTTRANDE
Dnr 537- 5346- 2014
537-5058-14
2015-04-29
Förslag: Kommunerna får i uppdrag att öka information och rådgivning kring
enskilda avlopp, samt
Havs- och vattenmyndigheten, Länsstyrelserna och kommunerna får i uppdrag
att underlätta omställningen till kretsloppsbaserade avloppsystem i stor och
liten skala, genom rådgivning, stimulansbidrag vid installation av kretsloppsinriktade anläggningar samt anläggningsstöd för hygieniseringsanläggningar
mm.
4:1:12 Hästhållning
Vattenmyndigheten oroas över hästnäringens miljöarbete, och föreslår att
uppdra åt kommunerna att bedriva bättre tillsyn. I den del som gäller hästhållningen behövs bättre kunskapsunderlag gällande branschens påverkan som
inte täcks av ordinarie regelverk på växtnäringsområdet. Informationsinsatser
behöver vara förstahandsalternativet vad gäller styrmedel.
4:1:13 Skogen
Skogsmark eller trädbevuxen mark anses generellt vara positivt för vattenkvaliteten. Det finns sannolikt ingen marktyp som har ett lägre bakgrundsläckage till
vatten än skog. Den i och för sig tämligen rudimentära forskning som gjorts
visar att läckage från skogsmark främst härrör från deposition, dvs. nedfall från
luften som sker över all mark. Att fastställa miljökvalitetsnormer för vatten
som påverkas av skogsmark så att dessa inte nås betyder därför antingen att det
är deposition/nedfallet som måste åtgärdas eller att miljökvalitetsnormen är fel
satt.
Vissa enskilda skogsbruksåtgärder kan ibland öka läckaget, men dessa måste
ses i relation till hur ofta de förekommer. Den normala omloppstiden för skog i
området är ca 80-90 år, dvs slutavverkning sker bara på en bråkdel av marken i
avrinningsområdet per år, utan hänsyn tagen till de stora arealer avsatt skog
som finns och som aldrig avverkas. Utslaget under den tiden betyder det ökade
läckaget ytterst lite. Undantaget är dikesrensning som fel utförd kan ge större
påverkan. Rätt utförd dikesrensning är därför viktigt, och detta är en fråga som
såväl LRF som skogsägarföreningarna är väl medveten om och aktivt arbetar
för att sprida kunskap om. LRF Södermanland noterar vattenmyndighetens
positiva inställning till dialog, rådgivning och samverkan i skogen.
4:1:15 Recipientkontroll och egenkontroll
Vattenmyndigheten föreslår, med åtgärd 11 till HaV om recipientkontroll,
ytterligare kostnader för de mindre och mellanstora lantbruken. LRF
Södermanland vänder sig mot beskrivningen att recipientkontrollen har som
15(28)
REMISSYTTRANDE
Dnr 537- 5346- 2014
537-5058-14
2015-04-29
syfte att visa att miljökvalitetsnormer för vatten följs, och dels mot åtgärden i
sig.
Det är mycket svårt att genom recipientkontroll skaffa sig en uppfattning om
den egna verksamhetens inverkan på miljön. Tyvärr är instrumentet i de allra
flesta fall för trubbigt och det är svårt att använda resultatet till något annat än
att se trender i ett vattensystem, som i sin tur beror på många verksamheters
belastning och dessutom med mycket stor inverkan av väderlek och tid.
Åtgärden blir i stället bara ett sätt för myndigheterna få in pengar till den
miljöövervakning som landet givit sig i uppgift att genomföra. LRF
Södermanland tror att egenkontroll i form av t ex beräkningar av
växtnäringsflödena och analyser av stallgödsel är långt mer verkningsfulla
redskap i arbetet då det ger snabbare och säkrare återkoppling.
Förslag: Åtgärden slår emot de mindre och medelstora lantbruksföretagen, då
merparten av de största redan idag ingår i recipientkontrollprogram. Kostnaden
står inte i paritet med nyttan, varför åtgärden bör utgå.
4:1:15 Internbelastning och interna åtgärder
Några viktiga källor till fosforläckage beskrivs bristfälligt och tydliga åtgärder
saknas. En sådan är internbelastningen från bottensediment, som kan vara
mycket betydande. Exempel på sjöar där internbelastningen är välkänd är
Öljaren och Hjälmaren, men även andra sjöar och kuststräckor kan föras till
denna lista. Andra sjöar har stora problem med omfattande förekomst av vitfisk
som påverkar näringsflödena i sjön, låg genomströmning och litet djup. För
sådana sjöar räcker det inte med att begränsa tillförseln från land utan här
behövs åtgärder i sjön. Trots att situationerna är välkända blundar vattenmyndigheten för problemet. Menar vattenmyndigheten allvar med att ett annat
näringstillstånd i vattnet är önskvärt måste myndigheten dels redovisa
situationen och dels mycket mer tydligt överväga åtgärder i vattenmassan
och/eller bottensedimenten. En nyligen genomförd kostnadsberäkning av vad
fosforfällning i Hjälmarens djupdelar skulle kosta indikerar att kostnaden är i
samma storleksordning som övriga åtgärder.
4:1:16 Markvård som växtnäringsåtgärd
Det saknas också en belysning över betydelsen av den erosion som kommer av
översvämmade marker vid bristfällig avbördning och över de, delvis sammanhängande, problem som följer av dålig dränering. Fågelsjöar och dåligt skötta
våtmarker kan ge ett betydande tillskott av näring, ett problemområde som
behöver stärkta forskningsresurser. Det finns därtill en del oklarheter kring hur
fosforretentionen påverkas av dikesunderhåll, men att dåligt fungerande
dränering innebär dålig rotutveckling och därmed lågt upptag av växtnäring,
16(28)
REMISSYTTRANDE
Dnr 537- 5346- 2014
537-5058-14
2015-04-29
samt risk för både ytavrinning och frigörelse av fosfor vid vattenmättade
förhållanden måste anses vara klarlagt4. Det finns uppgifter om att det vid
rensning av öppna diken i jordbrukslandskapet avlägsnas omkring 1 kg P per
ton rensamassa som återförs till produktiv mark och genom rensning bibehålls
dikets förmåga att fånga fosforrikt finsediment5. En fungerande
markavvattning är också ett tydligt ansvar för dikningsföretagen och en absolut
förutsättning för att upprätthålla livsmedelsproduktionen i de viktiga
odlingsområdena.
De åtgärder som vattenmyndigheten föreslår kring markavvattning innebär att
utveckla styrsystem för miljövänlig rensning, samt oprecisa åtgärder som
handlar om att öppna upp kulverteringar, återmeandra rätade diken, anläggning
av zoner bevuxna med buskar och träd i anslutning till vatten samt ökad tillsyn.
Förutom vägledning kring miljövänlig dikning, och delar av tillsynen, innebär
föreslagna åtgärder en tydlig målkonflikt mot dikenas viktiga funktioner.
Vattenmyndigheten behöver i stället se till att det sker regelbunden rensning
och översyn av dräneringssystemen så att fosforn kan tas om hand och
funktionen säkerställs. Se även tillämpliga delar under avsnittet
Hydromorfologi, Markavvattning som fysisk åtgärd
Förslag: Jordbruksverket får i uppdrag att utveckla system som innebär att
markavvattningarnas funktion säkerställs, genom informationsinsatser,
rådgivning mm. Myndigheten bör också få i uppdrag att utreda hur dikenas
funktion och skötsel, inkl rörläggning, kan optimeras med avseende på
fosforretentionen.
4:1:17 Saltning av vägar
Vägsalt som vintertid rinner av mot anslutande åkermark innebär lokala
problem med påverkan på markstruktur och fosforläckage. Trafikverket och
kommunerna använder årligen drygt 300 000 ton vägsalt per år6, eller i snitt ca
4
Skaggs, R.W, Brevé, M.A., Gilliam, J.W. Hydrologic and Water Quality Impacs of
Agricultural Drainage, Critical Reviews in Environmental Scinece and Technology, 24 (1):132, 14-15, 1994
5
M. Shore, P. Jordan, P.-E. Mellander, M. Kelly-Quinn, A.R. Melland. (2015) An
agricultural drainage channel classification system for phosphorus management.
Agriculture, Ecosystems and Environment. 199, 207–215
6
http://www.miljomal.se/Miljomalen/Alla-indikatorer/Indikatorsida/?iid=136&pl=1
17(28)
REMISSYTTRANDE
Dnr 537- 5346- 2014
537-5058-14
2015-04-29
9 kg per löpmeter på det statliga vägnätet7. Effekten på fosforläckaget har
uppmärksammats av både SLU8 och LRF.
Förslag: Trafikverket ges i uppdrag att utreda vägsaltningens inverkan på
fosforläckage mm, ta fram en handlingsplan för en övergång till, för miljön
mer, skonsamma halkbekämpningsmedel, klarlägga ansvarsfrågan samt
utveckla ett robust system för att åtgärda det akuta problemet.
4:2 Hydromorfologi
Åtgärder med syfte att skapa lämplig fysisk miljö för fisk och andra arter är
prioriterade i Vattenmyndighetens åtgärdsprogram och grundinställningen är
att alla vattendrag ska åtgärdas. LRF Södermanland ställer sig överlag starkt
tveksam till den skarpa prioriteringen och ser stora problem med föreslagna
åtgärder då andra viktiga mål åsidosätts.
4:2:1 Utrivning av dammar/anläggande av fiskväg
Att öppna upp vandringsvägar tar tid och kan vara mycket kostsamt. Effekten
på de eftersträvansvärda fiskarterna är inte säkerställd och problemen
omfattande. Målkonflikterna bör vara väl kända för vattenmyndigheten:
områden nedströms vandringshindret översvämmas och områden uppströms
torrläggs. Effekterna av detta är raserade kulturmiljöer, förlorade rekreationsvärden, ökad risk för skred och erosion, höga kostnader för samhälle och
verksamhetsutövare, minskad vattenkraftsproduktion, sänkta fastighetsvärden,
utslagning av flodkräfta, ökad risk för spridning av främmande arter och så
vidare. Förslaget att lägga ner den småskaliga vattenkraften i Götaland och
Svealand innebär i praktiken ökad import av kolkraft. Vattenmyndigheten
behöver räkna på klimateffekten av detta och låta politikerna ställa det emot
behovet av att möjliggöra fiskvandring överallt.
Konsekvensanalysen av styrmedel visar på en årlig åtgärdskostnad för och
vattenkraftsproduktionen på hisnande 470 miljoner kr plus administrativa
kostnader på över 200 miljoner per år, som också i huvudsak bekostas av
verksamhetsutövarna, för att åtgärda vandringshinder och flöden. LRF
Södermanland vänder sig mot principen att samhällets prioritering av åtgärden
i ett slag förändrats när drivkraften är PPP. Det finns naturligtvis inte mer
pengar i samhället bara för att någon annan betalar. Vattenmyndigheten måste
rannsaka sig själv och göra ett fullständigt omtag i åtgärden. Självklart finns
vandringshinder som är relativt enkla att rasera eller bygga omlöp kring, men
7
http://www.miljomal.se/Miljomalen/Allaindikatorer/Indikatorsida/Fordjupning/?iid=136&pl=1&t=Land&l=SE
8
Etana, A. & Rydberg, T. (2008) Inverkan av vägsalt (NaCl) på jordens aggregatstabilitet och
isker för fosforförluster från åkermark. Inst f Markvetenskap, SLU.
18(28)
REMISSYTTRANDE
Dnr 537- 5346- 2014
537-5058-14
2015-04-29
om den skarpa prioriteringen ska hålla måste samhället dels tillsätta mycket
stora resurser och dels börja verkställa åtgärden, i projektform och på
samhällets bekostnad, i den ordning som fisken förväntas vandra och utvärdera
åtgärden efter varje åtgärdat dämme. LRF Södermanland ifrågasätter
kammarkollegets strategi att man genom tillsyn och domar på ett
kostnadseffektivt sätt kan återskapa för vandrande fisk naturliga förhållanden,
dessutom på bekostnad av enskilda fastighetsägare.
Myndigheterna behöver också ställa sig frågan om var tidsgränsen går för att
ett nytt naturtillstånd ska ha skapats. När det gäller våtmarker och andra
biotopskydd är uppfattningen att den är 20-50 år, men när det gäller dammar
verkar inte ens 400 år räcka för att vattenspegeln vid bruksdammen ska räknas
som den nya naturen.
Förslag: Åtgärden bör utgå, minst i avvaktan på politisk hantering av
vattenverksamhetsutredningens förslag samt i avvaktan på att samhället
avsätter erforderliga ekonomiska resurser.
4:2:2 Markavvattning och dikesrensning som fysisk åtgärd
Det finns en underton i hela det remitterade materialet som handlar om att
markavvattning skapar betydande miljöproblem, även om Vattenmyndigheten i
Norra Östersjön skriver att ”Markavvattning ofta är en grundläggande förutsättning för att marken ska kunna brukas…”, samt att ”avvattnad mark ger
bättre tillväxt, förbättrad markstruktur och minskad ytavrinning”. Vattenmyndigheten i Södra Östersjön behöver lägga till motsvarande skrivning i sin
skrift, och båda vattenmyndigheterna behöver bättre erkänna nödvändigheten
av markavvattning.
Genom utredningar och tillsyn förväntar sig vattenmyndigheten att det ska ske
restaurering av rensade och rätade vattendrag i form av meandring, iläggning
av block och grus, öppning av kulvertar mm. LRF Södermanlands medlemmar
är starka motståndare till en utveckling som innebär att dikesunderhållet ska
eftersättas ännu mer, även om det naturligtvis finns enstaka platser och enstaka
markägare som har ett särskilt intresse av att genomföra beskriva åtgärder.
Frivillighet och kompetens måste vara ledorden för denna typ av åtgärder, och
målkonflikterna med diken tydliggöras. Grunden för varför så många
vattendrag i jordbrukslandskapet klassats som måttlig status för att de är
påverkade av rensning för upprätthållande av markavvattning måste utgå, och
löses enklast genom omklassning till KMV enligt beskrivning ovan.
LRF Södermanland är bekymrad för hur Kammarkollegets strategi för
omprövning av markavvattningsföretag och tillståndskrav för lagliga dikningar
kommer att utvecklas. Föreläggande om att söka nytt tillstånd för sekelgamla
19(28)
REMISSYTTRANDE
Dnr 537- 5346- 2014
537-5058-14
2015-04-29
anläggningar är orimligt och ytterst komplicerat. Rättskraften i äldre tillstånd
måste respekteras och vad gäller de kostnader som är förenade med
omprövningar av miljöskäl som föreslås vill LRF Södermanland förtydliga att
sådana behöver statlig finansiering. Till detta kommer ett stort behov av
kompetens på det hydro- tekniska området.
Jordbruksverket, Skogsstyrelsen och branschen arbetar sedan många år på olika
sätt för att öka kunskapen och medvetenheten om miljövänlig dikesrensning.
Flera skrifter har givits ut och såväl i skogen som i jordbrukslandskapet hålls
utbildningstillfällen för entreprenörer och fastighetsägare, vid sidan den
omfattande kurssatsning som genomförts under senare år av aktörerna
tillsammans. Det är viktigt att det arbetet får fortsatt stöd, uppmärksamhet och
legitimitet. Om vägledning ska tas fram kring dikesunderhåll är det självklart
sektorsmyndigheterna Jordbruksverket och Skogsstyrelsen som ska ha
uppdraget, tillsammans med uppdraget att ta fram vägledning mm kring
markavvattning. Föreskrift om dikesrensning uppfattas inte som lämpligt
styrmedel. Instrumentet är trubbigt och kräver omfattande tillsynsinsatser.
Förslag: åtgärden riktad till Naturvårdsverket som innebär utredning av
behovet av generella föreskrifter för dikesrensning behöver utgå, liksom deras
uppdrag att ta fram vägledning om miljövänlig dikesrensning. Det senare
uppdraget bör i stället gå till Jordbruksverket. Förslaget ligger även i linje med
miljömålsberedningens förslag i SOU 2014:50. Se även förslag under avsnittet
tvåstegsdiken.
4:2:3 Ekologiskt funktionella kantzoner
LRF Södermanland har inget emot att lämplig myndighet utreder hur man kan
stimulera till anläggning av buskar och träd intill naturliga vattendrag, men har
i övrigt en lång rad betänkligheter vad gäller vattenmyndighetens förslag. Om
syftet med åtgärden är att faktiskt införa tvingande lagstiftning är åtgärden,
enligt LRF Södermanlands uppfattning, feltänkt. Samhället har under många år
styrt jordbruket att hålla dikeskanter rena från vedartad vegetation av skäl med
bäring på kulturmiljö och biologisk mångfald. Därtill ställer lagstiftningen
kring vattenverksamheter krav på ägare av markavvattningsanläggningar att
underhålla diken genom rensning, en åtgärd som kraftigt försvåras om
dikeskanten är träd- och buskbevuxen. Slutligen finns mycket liten förståelse
för att i stor skala tillåta tillsynsmyndigheter att ta mark ur produktion utan att
åtgärden har starkt vetenskapligt stöd. I områden med begränsad fältstorlek är
det särskilt problematiskt att ta en 30 meter bred remsa längs fältkanten ur
produktion med stora arronderingsproblem på kvarvarande fältdel.
20(28)
REMISSYTTRANDE
Dnr 537- 5346- 2014
537-5058-14
2015-04-29
Under våren har omfattningen av den fysiska åtgärden varit synlig i VISS, men
av någon anledning har den under de senaste veckorna tagits bort från i alla fall
delar av Norra Östersjöns vattendistrikt. Vattenmyndigheten har varit tydlig
med att VISS är ett levande redskap som kontinuerligt förändras, men den nyss
beskrivna justeringen i programmet måste ha en annan förklaring. Är vattenmyndigheten rädd för att avslöja hur planerna ser ut, eller har den fysiska
åtgärden i just detta område redan avfärdats? Om det är ett rent utredningsuppdrag eller ett skarpt förslag på fysisk åtgärd borde varit klarlagt långt innan
remissen gick ut.
Där intresse och förutsättningar finns för åtgärden kan naturvårdsavtal med
tillhörande ersättning vara ett lämpligt styrmedel som bör undersökas. Däremot
ifrågasätts kostnaden för markåtkomst som vattenmyndigheten tror är ca 45000
kr/ha för mark där ekologiskt funktionella kantzoner ska anläggas. LRF Södermanlands uppfattning är att den genomsnittliga markkostnaden i jordbrukslandskapet, som är det landskap där åtgärden troligtvis är mest eftersträvansvärd, är
betydligt högre än så. För bra mark förekommer priser upp emot 150 000200 000 kr/ha. Kostnadsanalysen behöver justeras i denna del. Det vetenskapliga underlaget som styrker att förekomst av åkermark i vattendragets
närområde (30 meter) med automatik medför påverkan på biologiskt liv
efterfrågas, eftersom detta underlag tydligen utgör grunden för formulerat
åtgärdsbehov i jordbrukslandskapet.
Om hela åtgärdens komplexitet ska inrymmas i utredningen är det centralt att
det blir Jordbruksverket som få i uppdrag att genomföra uppdraget, inte Havsoch Vattenmyndigheten såsom nu föreslås. Jordbruksverket är den myndighet
som har bäst kompetens vad gäller användning av Jordbruksmark, och
förslaget till förändring ligger i analogi med att det är Skogsstyrelsen som
föreslås få i uppdrag att utreda motsvarande åtgärder på skogsmark.
Förslag: Jordbruksverket får i uppdrag att genomföra utredning avseende
ekologiskt funktionella kantzoner i stället för Havs- och vattenmyndigheten.
4.3 Vattenskyddsområden
Det finns en stor samstämmighet att dricksvattnet behöver skyddas mot
allvarliga föroreningar och risker. Att inrätta vattenskyddsområden är ett sätt
för tillsynsmyndigheterna att arbeta systematiskt med frågan, men LRF
Södermanland vill poängtera att ett dricksvatten skyddas främst genom de
praktiska försiktighetsåtgärder som verksamma inom området genomför varje
dag året om. Detta praktiska arbete pågår, och har länge pågått, trots att något
formellt skydd inte finns på många platser. Det är inte tillsynen som skyddar
21(28)
REMISSYTTRANDE
Dnr 537- 5346- 2014
537-5058-14
2015-04-29
vattnet, utan tillsynsobjekten. Den beskrivning i tredje stycket under
”Förbättringsbehov … – vattenskyddsområden”, som signalerar att situationen
är alarmerande stämmer inte. Föroreningsriskerna från jordbruket, som är det
som i första hand regleras i vattenskyddsföreskrifter, har inte ökat sedan
situationen för 30-40 år sedan. Utvecklingen går åt rätt håll på alla plan. Här
behöver vattenmyndigheten förtydliga sin text. Vattenmyndigheten behöver
också förtydliga att tillsynsmyndigheterna också behöver arbeta med
vägledning till medborgare och verksamhetsutövare inom nya och redan
beslutade vattenskyddsområden.
Det finns anledning att, av resursskäl, ifrågasätta vattenmyndighetens
ambitionsnivå gällande åtgärd 6 e för kommunerna.
Förslag: LRF Södermanland föreslår att åtgärd 6e omformuleras till att
kommunerna får i uppdrag att inrätta vattenskyddsområden med föreskrifter för
allmänna nuvarande och framtida dricksvattentäkter med ett uttag om minst 10
m3/dygn eller som försörjer fler än 50 personer
Vattenmyndigheten har en grov missuppfattning vad gäller kostnader för
inrättande av vattenskyddsområden. De siffror som ingår i den
samhällsekonomiska bedömningen, totalt ca 500 tkr per objekt, för inrättande
av vattenskyddsområden måste ersättas av en mer korrekt siffra. Kommunförbundet i Skåne uppskattade, tillsammans med LRF Skåne, kostnaden, bara i
Skåne län, till cirka 3 miljarder. Liknande beräkningar finns även för andra
områden. Kostnaden för tillsyn är också underskattad, eftersom där inte ingår
kostnader för den omfattande tillståndshantering som följer av vattenskyddsområde. Det behöver också framgå att tillsynskostnaden inte kommer att
belasta kommunerna utan verksamhetsutövarna genom motsvarande
avgiftsuttag. Vattenmyndighetens misstag behöver justeras och kostnadsuppskattningen behöver en långt bättre genomlysning. Tabell F53 i den
samhällsekonomiska analysen behöver kompletteras. Det bör också vara väl
känt för vattenmyndigheten att PPP inte anses tillämplig när det gäller
bevarandelagstiftning av den karaktär som slås fast i MB 7 kap.
LRF Södermanland saknar i förslaget för Södra Östersjöns vattendistrikt
uppmärksamhet kring olycksriskerna på vägarna samt kontinuerligt
dagvattenläckage, om vattenmyndigheten menar allvar med att i verkligheten
skydda dricksvattentäkterna. Motsvarande avsnitt i Norra Östersjön behöver
utvecklas. Till exempel omfattar Trafikverkets ansvar bara de större vägarna,
medan ansvaret för att säkra vägar inom detaljplanerat område i regel åvilar
kommunerna.
22(28)
REMISSYTTRANDE
Dnr 537- 5346- 2014
537-5058-14
2015-04-29
4.4 Miljögifter
4:4:1 Uppdrag till Bergstaten
LRF instämmer i vattenmyndighetens förslag att Bergsstaten får i uppgift att
kräva MKB vid prospekteringsarbete. Frågan har lyfts av LRF i kontakter med
såväl Länsstyrelser, centrala myndigheter och enskilda prospekteringsbolag vid
upprepade tillfällen och under lång tid.
4:4:2 Växtskyddsmedel
Vattenmyndigheten har noterat det förbättringsarbete som genomfört på
gårdarna vad gäller minskade miljörisker med växtskyddsmedel. Vi saknar
dock en beskrivning och problematisering över hushållens betydande
användning av motsvarande produkter, som sker i kombination med stor
okunskap och begränsad ansvarskänsla. LRF Södermanland ställer sig bakom
att Jordbruksverket får fortsatt uppdrag att arbeta med rådgivning kring
växtskyddsmedel men vill att Kemikalieinspektionens uppdrag att hantera
risker i allmänhetens handhavande utvecklas så att det blir mer verkningsfullt.
Vattenmyndigheten uttrycker vidare en tilltro till att ökad omställning till
ekologisk produktion är en verkningsfull åtgärd för att komma tillrätta med
fynd av bekämpningsmedel i vatten, främst i Södra Östersjöns och
Västerhavets vattendistrikt. I det fall gårdar med bristfällig kemikaliehantering
ställer om sin produktion finns skäl att instämma i antagandet, men vår
erfarenhet är att det inte självklart är just sådana gårdar som väljer att göra
sådan omställning. De gårdar som enklast, snabbast och med minst ekonomisk
risk kan lägga om till ekologiskt är de som redan i dag använder förhållandevis
lite växtskyddsmedel i sin produktion, exempelvis företag med omfattande
vallodling.
Här behöver vattenmyndigheten göra en mer seriös analys över situationen än
den som återfinns i förslaget. Det bör vara mer kostnadseffektivt att lägga
motsvarande resurser på att öka kunskapen om säkert växtskydd på
konventionella gårdar, varför åtgärden bör ändras.
5. Samhällsekonomisk bedömning
Vattendelegationen ska fatta beslut om miljökvalitetsnormer och åtgärdsprogram mot bakgrund av en samhällsekonomisk bedömning. Den analys över
styrmedlen som vattenmyndigheten presenterar i den samhällsekonomiska
konsekvensanalysen behöver därför vara oklanderlig. Enligt LRF Södermanlands uppfattning haltar den bedömning som presenterats i samrådsmaterialet och det finns stora brister både vad gäller kostnadsuppskattningar,
beräknad effekt och bedömningen av andra konsekvenser. Kostnadsanalysen
23(28)
REMISSYTTRANDE
Dnr 537- 5346- 2014
537-5058-14
2015-04-29
behöver kompletteras på en rad punkter och justeras, t ex vad gäller kostnader
för strukturkalkning, inrättande av vattenskyddsområden, ianspråktagande av
mark för annat ändamål än produktion och arbetskostnader för olika praktiska
moment. Därtill behöver avskrivningstiderna ser över, och dessutom behöver
vattenmyndigheten tydliggöra vilket investeringsbehov som följer av åtgärdsförslagen med tillhörande analys över verksamhetsutövarnas betalningsförmåga. Om vattenmyndigheten saknat resurser att göra en välgjord konsekvensanalys behöver detta tydligt framgå av det remitterade materialet och
åtgärdsförslagen behöver dessutom anpassas till det osäkra beslutsunderlaget.
Naturvårdsverket fastslår i sin handbok för samhällsekonomisk konsekvensanalys, som Vattenmyndigheten utgår ifrån, att en bedömning gällande
lämpliga styrmedel kräver samverkan mellan olika discipliner och aktörer9 för
att belysa olika aspekter av ett styrmedel. Naturvårdsverket fastställer vidare att
det i åtgärdsprogrammet ska beskrivas hur det kostnadseffektiva åtgärdsprogrammets kostnader fördelar sig på olika aktörer och sektorer och det bör
bedömas om det finns kapacitet hos dem att betala.10 LRF Södermanland menar
att Vattenmyndigheten i stort sett bortsett från dessa aspekter. Det saknas
sammanvägda resonemang kring effekten på näringsliv och livsmedelsproduktion.
Fördelningen av kostnader påverkas av vilket styrmedel som myndigheter och
kommuner väljer att använda för att genomföra de åtgärder som vattenmyndigheten förväntas besluta om. Att, såsom i dagsläget, föreslå lagstiftning,
tillsyn och expropriation som främsta styrmedel för jordbruksanknutna åtgärder
åsidosätter möjligheterna till samhällelig finansiering av osäkra åtgärder.
Samverkan och rådgivning bör vara utgångspunkten inte bara för åtgärder i
skogen utan även för åtgärder i odlingslandskapet.
På samma sätt som vattenmyndigheten presenterar olika beräkningar över vad
”vatten” är värt måste myndigheten ovillkorligen ta fram motsvarande analys
för vad ”mat” är värd för motsvarande population. Först då kan en sådan analys
över vattnets värde användas i en kostnads-nyttoanalys. Allt annat är
löjeväckande.
Förslag: Vattenmyndigheten behöver göra om den samhällsekonomiska
analysen från grunden, alternativt genomdriva en förändring av
miljökvalitetsnormernas juridiska status så att tveksamma åtgärder inte blir
bindande.
9
S 50, Handbok 2008:4, Samhällsekonomisk konsekvensanalys av miljöåtgärder,
Naturvårdsverket 2008
10
S 40, Handbok 2008:4, Samhällsekonomisk konsekvensanalys av miljöåtgärder,
Naturvårdsverket 2008
24(28)
REMISSYTTRANDE
Dnr 537- 5346- 2014
537-5058-14
2015-04-29
5:2. Styrmedelsanalys/betalningsansvar
Vattnens tillstånd i landet är ett resultat av flera hundra års okunskap om
effektiv resurshushållning och detta tillstånd kan omöjligt utgöra grunden för
nuvarande företagares betalningsansvar genom den princip, ”polluter pays
principle” (PPP), som vattenmyndigheten torgför. Mest troligt är det i stället
samhället, som genom många år av vägledning om t ex gödsling, bekämpning
och dikning till landets jordbrukare, eller om behovet av reningsteknik till VAsektorn och enskilda avloppsägare m fl, som bär ansvaret för föroreningarna.
Det framgår till exempel av materialet att de fynd av bekämpningsmedel som
görs i grundvatten i huvudsak utgörs av för länge sedan förbjudna medel och
att bottensediment innehåller diverse oönskade ämnen ofta härrörande från en
svunnen tid.
Vidare är det väl känt att merparten av den miljöpåverkan som hänförs till de
areella näringarna består av diffusa utsläpp som endast i undantagsfall går att
knyta till en specifik verksamhet. PPP kan ej tillämpas på ett kollektiv.
Problematiken domineras helt av att de jordbruksdominerade områdena består
av lerjordar, inte av att företagen i dessa områden ägnar sig åt mer nedsmutsande verksamhet än andra. Det är också väl känt för vattenmyndigheten att
principen om förorenarens betalningsansvar bygger på att producenter kan ta ut
merkostnaden i senare led, en princip som inte fungerar på landets relativt
avreglerade marknad för t ex spannmål eller mjölk. Nuvarande ekonomiska
utveckling i jordbruket pekar kraftigt nedåt, vilket bör vara väl känt hos
vattenmyndigheten. Innan en PPP-princip har slagit igenom på marknaden är
svenskt jordbruk i stora stycken redan nedlagt. LRF Södermanland vill vara
tydlig med att det, inom överskådlig tid, inte finns pengar på Sveriges gårdar
att genomföra de investeringar eller bekosta de årliga åtgärder som föreslås.
Det räcker inte med att vattenmyndigheten i materialet uttrycker viss känslighet
för det pressade ekonomiska läget i jordbruket, när man samtidigt på
samrådsmöten och ministeruppvaktningar proklamerar att PPP tydligt ska
tillämpas. Det kan inte vara rätt att så kraftigt höja samhällets ambitionsnivå,
jämfört med dagens samhälleliga insatser via landsbygdsprogram, statliga
resurser för återställningsåtgärder i vattendrag mm, bara för att man
proklamerar en annan finansieringsprincip än samhällsansvar.
Landsbygdsprogrammet bör kunna användas mycket bättre för att bekosta
åtgärder som av samhället anges som viktiga. Här behöver vattenmyndigheten
begära en resursförstärkning som står i paritet med önskelistan, alternativt
anpassa förslaget till de resurser som regeringen nyligen beslutat att avsätta för
vattenvård. Det är ett stort problem att landsbygdsprogrammets pengar inte
räcker.
25(28)
REMISSYTTRANDE
Dnr 537- 5346- 2014
537-5058-14
2015-04-29
Förslag: Vattenmyndigheten behöver presentera ett förslag som bygger på att
samhället/staten tar ekonomiskt ansvar för att genomföra de åtgärder som
föreslås, innan beslut kan fattas om miljökvalitetsnormer och åtgärdsprogram.
6. Förvaltningsplanen
Förvaltningsplanen beskriver hittillsvarande arbete, kartläggning och det arbete
som föreslås den kommande sexårscykeln. Publikationen är betydligt mer
lättläst och innehåller fler nyanser av problembilden än förslagen till
åtgärdsprogram och miljökvalitetsnormer.
6:1 Samverkan
Förvaltningsplanen trycker på vikten av samarbete, allmänhetens delaktighet,
samhällsekonomiska avvägningar, lokal förankring, engagemang som drivkraft
osv. LRF Södermanland delar denna grundläggande helhetssyn, men
beskrivningen rimmar inte med det arbete som faktiskt gjorts. De människor
och företagare som faktiskt ska göra arbetet är inte involverade. Se vidare
avsnitt 2, ovan. Vattenråd saknas för en del av vattendistrikten och framför allt
har saknats resurser att genomföra den dialog och förankring på riktigt lokal
nivå som vattenmyndigheter beskriver. Beskrivningen av vattenrådens arbete
och möjlighet till verklig samverkan behöver kompletteras och nyanseras.
6:2 Statusklassningen
Många av LRF Södermanlands medlemmar ifrågasätter fortfarande
klassningen, såväl bedömningsgrundernas gränsvärden som att det osäkra
dataunderlaget och expertbedömningarna kan tillmätas sådan betydelse. Därtill
har många vattenförekomster fått sänkt status. LRF Södermanland delar inte
vattenmyndighetens uppgift om att den utbredda sänkningen av statusklassningen som gjorts i jordbrukslandskapet har sin huvudsakliga grund i mer
tillförlitliga bedömningar, utan i att HaV möjliggjort nedklassning med hänvisning till förekomst av markavvattningsföretag och/eller hög andel brukad
mark i närområdet, allt genomfört som en expertbedömning via GIS-skikt. LRF
Södermanland noterar här att vattenmyndigheten deklarerar att ”En sänkning
av den ekologiska statusen med anledning av de hydromorfologiska kvalitetsfaktorerna måste tydligt motiveras med stöd av en så kallad rimlighets- och
osäkerhetsbedömning”11, men motiveringen upplevs inte särskilt tydlig.
Bedömningsgrunderna behöver göras om, mätningarna måste vara noggrannare
och möjligheten att nedklassa vattenförekomster med stöd av
hydromorfologisk expertbedömning behöver tas bort. I dessa delar krävs ett
omfattande omtag.
11
9 och 12§§ HVMFS 2013:19
26(28)
REMISSYTTRANDE
Dnr 537- 5346- 2014
537-5058-14
2015-04-29
Det är positivt att vattenmyndigheten I VISS numera uppger en tillförlitlighetsklassning, även om många har svårt att förstå innebörden av tillförlitlighetsklassningen. Framför allt har vattenmyndigheten stängt dörren till att
ifrågasätta en statusklassning som bygger på osäkra uppgifter, med texten ”Om
klassificering med låg grad av tillförlitlighet ifrågasätts bör mätningar med en
högre tillförlitlighet kunna visas”. En sådan skrivning inbjuder inte till
delaktighet och dialog.
6:3”Avsaknad av seriöst åtgärdsarbete”
Vattenmyndigheten i Norra Östersjöns vattendistrikt har svag tilltro till det
arbete som hittills genomfört, manifesterat i förslaget till förvaltingsplan som
slår fast att jordbrukets bidrag till fosforläckaget framför allt beror av en
”avsaknad av ett seriöst åtgärdsarbete”. Såväl staten som forskarkollektiv och
enskilda företagare har under de senaste decennierna satsat enorma summor på
att få fram, stödja och genomföra omfattande åtgärder till gagn för vattenmiljön. Det blir ett slag i ansiktet att ta del av vattenmyndighetens syn på
saken, och det främjar dessvärre inte arbetet framöver. Mycket av statens
samlade resurser har gått till åtgärder för att minska belastningen av kväve och
växtskyddsmedel på den yttre miljön, problem som varit långt mer omfattande
i de södra och sydvästra delarna av landet än i Södermanlands län. Det
vetenskapliga underlaget till rådgivare och odlare har varit relativt begränsat
och stödmöjligheterna få, men att kalla arbetet på gårdarna för oseriöst är
direkt stötande.
Inställningen till skogsbrukets arbete är betydligt mer positiv, där det av
förvaltningsplanen framgår att ökad medvetenhet och bättre vägledning på sikt
kan ge bättre vattenkvalitet. I denna del delar LRF Södermanland
vattenmyndighetens syn på skogsbrukets möjligheter.
6:4 Källfördelningsdiagram mm
Vattenmyndighetens cirkeldiagram som visar källfördelning av kväve- och
fosfortillförseln behöver kompletteras med uppgift om hur stor andel av
källorna som är möjlig att påverka, d v s andelen antropogen påverkan. Texten
som beskriver lerjordarnas naturliga bakgrundsläckage av fosfor är central i
sammanhanget. I dagsläget utpekar vattenmyndigheten t ex ”jordbruk” i
diagram och tabeller som en betydande källa, men det som avses är beräknad
tillförsel från ”jordbruksmark”. Tabeller, diagram och texter behöver justeras
vad gäller ordvalet. De skillnader mellan ”avloppsfosfor” och den fosfor som
läckt från åkermark som beskrivs på samma sida i förvaltningsplanen behöver
dessutom synliggöras bättre, för att kunskapen ska få genomslag i åtgärdsarbetet. Likaså behöver vattenmyndigheten föra ett resonemang som handlar
om flödets koppling till fosforläckaget, en förutsättning som är omöjlig att
27(28)
REMISSYTTRANDE
Dnr 537- 5346- 2014
537-5058-14
2015-04-29
påverka. Slutligen behöver även internbelastningens bidrag förtydligas i
diagram och tabeller för att få genomslag. Källan nämns inte ens i
förvaltningsplanen för Södra Östersjöns vattendistrikt.
Margareta Malmquist
Erik Erjeby
Ordförande LRF Södermanland
Regionchef
28(28)