Svar från medlemmar i Sveriges jordägareförbund
Svar från medlemmar i Sveriges jordägareförbund Medlemmar i Sveriges jordägarförbund som hänvisar till Svar från Jordägareförbunder, LRF Södermanland samt LRF regioner inom Södra Östersjons avrinningsområde( LRF Skåne, LRF Sydost, LRF Jönköping, LRF Östergötland, LRF Örebro och LRF Gotland) Se samtliga svar nedan. 1. 2. 3. 4. 5. 6. 7. 8. 9. 10. 11. 12. 13. 14. 15. 16. 17. 18. 19. 20. 21. 22. 23. 24. 25. 26. 27. 28. 29. 30. 31. 32. 33. AB WIDTSKÖFLE, Carl-Georg Stjärnswärd, markägare i Kristianstad kommun Anders Koskull, markägare i Alvesta, Ljungby, Värnamo och Växjö kommuner Björn Becker, Casimirsborgs gård, SE 594 93 Gamleby Bordsjö Fideikommiss AB, Carl Bonde Carl - Fredrik Wachtmeister, Trolle - Ljungby AB, markägare i Bromölla, Kristianstad och Sölvesborgs kommuner Carl Johan von Schwerin, markägare i Eslövs kommun Carl-Fredrik Hamilton, Boo Egendom AB, Ågatan 5, 697 93 Hjortkvarn Charlottenlunds Gård AB, Claes Lachmann, markägare i Ystad kommun Christoffer Hamilton, Barsebäcks Fideikommiss AB/Barsebäcksföretagen AB, Barsebäcks Gård, 246 57 Barsebäck Claës Grönhagen, Rålambsdal, Kristianstad kommun Eric Piper, Krageholm Drifts AB, Krageholm, 271 96 Ystad Eva-Lena Jerneld, markägare i Motala kommun Frederik Treschow, markägare i Kristianstad kommun Fredrik Synnerstad, Troserums säteri (Troserum 5:1) m.fl. 590 98 Edsbruk, Västra Eds församling, Västerviks kommun, Kalmar län. Gunilla Aschan, markägare i Linköpings kommun Göran Groth, markägare i Södertälje kommun Hans Heuman, Sireköpinge Säteri, SE 268 75 Tågarp Henning Trozelli, Björnsnäs i Norrköpings Kommun, Johan Nordenfalk, markägare i Västerviks kommun Katarina Bodén 0703482001, Hällinge Gård, 574 94 Vetlanda Lars Rikerth, markägare i Hutsfreds kommun Lennart Östersten, markägare i Kalmar, Västerviks och Valdemarsviks kommun Marie Leijonhufvud, markägare i Helsingborgs, Landdskrona och Svalövs kommuner Mariedals skogar AB, Peter Jerneld, markägare i Motala kommun Nils Silfverschiöld, Klågerups Förvaltnings AB, Klågerups Gård, 233 76 Klågerup, Sweden Oscar Ekman, Bjärka-Säby Egendom, 59055 Sturefors Per-Anders Bengtsson, Stora Spånga gård, markägare i Västerviks kommun Skabersjö Gods AB, Olof Thott, markägare i Svedala kommun Stefan Hellichius, markägare i Ystad kommun STUREFORS EGENDOM AB, Thure-Gabriel Bielke VD, markägare i Linköping, Kinda och Åtvidabergs kommuner Wasaskog AB Veter A, Peter Jerneld, markägare i Finspångs kommun William Hamilton, Ströö, Kristianstad Sidan 1 av 5 Vattenmyndigheten i Södra Östersjöns vattendistrikt Länsstyrelsen i Kalmar län 391 86 Kalmar [email protected] Vattenmyndigheten i Norra Östersjöns vattendistrikt Länsstyrelsen i Västmanlands län 721 86 Västerås [email protected] Vattenmyndigheten i Västerhavets vattendistrikt Länsstyrelsen i Västra Götalands län 403 40 Göteborg [email protected] Statsrådet Åsa Romson och statssekreteraren Göran Enander Miljödepartementet 103 33 Stockholm [email protected] YTTRANDE över Vattenmyndigheternas förslag till miljökvalitetsnormer, åtgärdsprogram och förvaltningsplaner Med anledningen av rubricerade handlingar, i) ansluter sig Sveriges Jordägareförbund till de yttranden som LRF Södermanland respektive LRF Skåne har lämnat in, samt ii) anför Förbundet följande. Sammanfattning Sveriges Jordägareförbund anser på samtliga punkter nedan att berörda vattenmyndigheters förslag till miljökvalitetsnormer, åtgärdsprogram och förvaltningsplaner inte kan läggas till grund för vidare beslut. Hela vattenförvaltningen bör bli föremål för politisk översyn och omstrukturering samt de avgörande besluten fattas av politiker och inte tjänstemän. Principiellt En av en fungerande demokratis viktigaste grundbultar är den enskilda äganderätten. Den ger medborgarna den oavhängighet från staten som medger dem att fatta från staten självständiga beslut. Äganderätten är också en förutsättning för marknadsekonomi – det ekonomiska system som har visat sig skänka medborgarna mest och bäst välfärd. Äganderätten fordrar, för att kunna fylla sin viktiga funktion, att den är långsiktigt tryggad och inte beskärs eller inskränks utan att detta i sådana fall fullt ut ersätts. Sveriges Jordägareförbund Margrethelunds Gård SE-184 60 Åkersberga Telefon 070-797 59 22 [email protected] Sidan 2 av 5 En tryggad äganderätt skapar förutsättningar för investeringar och långsiktiga satsningar; det lägger en grund för att ägaren på ett hållbart sätt ska kunna förvalta sina resurser – till gagn inte bara för sig själv, utan även för andra intressenter och samhället i övrigt. En ägare som inte känner sig trygg i sitt innehav eller i hur sin resurs får nyttjas, kommer inte att våga investera i resursen. Med andra ord: långsiktiga tydliga regler för en tryggad äganderätt, leder till en hållbar förvaltning av resurser. SYNPUNKTER Politiska avvägningar: Vattenförvaltningens mål måste avvägas mot andra viktiga samhälleliga mål, såsom livsmedelsstrategi, sysselsättning, fossilfri energiproduktion, landsbygdsutveckling, konkurrenskraft, utebliven export av miljöpåverkan mm. Därtill är jordbruksmark ett väsentligt samhällsintresse (MB 3:4). Sådana avvägningar ska göras av demokratiskt valda politiker – inte av vattendelegationerna eller tjänstemän. Samhället, inte dagens brukare, måste finansiera åtgärderna: Gamla försyndelser, bakgrundsbelastning, internbelastning och diffusa utsläpp ska inte läggas dagens brukare till last; alltså fungerar inte heller PPP, utan kostnaderna för genomförandet av huvuddelen av åtgärderna måste finansieras av samhället. Respektera äganderätten: Rådighetsinskränkningar och intrång ska ersättas. Expropriation ska inte användas. Frivillighet, rådgivning och miljöstöd bästa arbetssättet: Hur når man bäst målen för vattenförvaltningen? Genom tvång, förbud och inskränkningar av olika slag, så att man får brukarna emot sig. Nej, naturligtvis inte. Det är inte tillsyn eller tvång som utför det dagliga arbetet med vattenförvaltning, utan de aktiva brukare som dagligen arbetar med att bl.a. producera mat och skogsråvara. Dessa entusiasmerar man och får man bäst med sig genom utbildning, information och rådgivning, genom ekonomiska incitament såsom miljöstöd samt – framförallt – genom frivillighet. Rådgivning och projektledning tillsammans med ekonomisk ersättning förordas för samtliga åtgärder med bäring på jordbruk, skogsbruk och trädgårdsodling. Generella, tvingande åtgärder kommer att hamna fel: En tvingande åtgärd ser inte till att rätt åtgärd kommer på rätt plats, bara att en viss åtgärd kommer på plats överallt – även där den är dyrare än andra alternativ, inte får önskad effekt och hindrar tex. livsmedelsproduktion. Kulturlandskap måste få genomslag: Det svenska landskapet, särskilt i de södra och mellersta delarna av landet, är ett utpräglat kulturlandskap; ett landskap format av människans brukande av naturen. Att ”tänka” eller ”åtgärda” bort människornas påverkan går inte, inte om vi fortsatt ska leva och verka på landsbygden. Vattenförvaltningens förslag till miljökvalitetsnormer och åtgärder måste anpassas till mänsklig påverkan och närvaro. Självförsörjningsmål för livsmedelsproduktion – ”äta bör man, annars dör man”: Med goda odlingsförutsättningar (jordar, vattentillgång, klimat) och en relativt liten befolkning på en mycket stor yta, bör vi kunna producera mat motsvarande självförsörjningsnivå (nettoexport av livsmedel = nettoimport), idag är denna dock blott 50 %. Om vattenförvaltningen utformas så att Sverige inte kan bedriva en livsmedelsproduktion motsvarande självförsörjningsnivå leder det till export av miljöpåverkan; vilket vore hyckleri. Sidan 3 av 5 Ersätt miljökvalitetsnormer med mål: Sverige är det enda EU-land som valt att arbeta med juridiskt bindande miljökvalitetsnormer, istället för mål. Att vi tar fram juridiskt bindande miljökvalitetsnormer för vattendragen, medför en enorm administrativ apparat som hade kunnat minskas avsevärt genom att välja en målstyrd vattenförvaltning istället. Utnyttja undantagsmöjligheterna: Vattenreglerna ger möjlighet att meddela undantag från målet God status om det anses ekonomiskt orimligt: denna möjlighet bör användas för vatten påverkade av vandringshinder och för vattensystem i jordbrukslandskapet, vilka är del av sjösänkningsföretag eller annan avvattning. (Där kan Måttlig status vara lämpligt mål.) Vidare bör jordbruksmark påverkad av markavvattning klassas som kraftigt modifierat vatten. Konkurrenskraft: Bristen på avvägningar mellan vattenfrågan och andra viktiga samhälleliga frågor, att man tillämpar bindande miljökvalitetsnormer samt att man inte tillämpar de möjligheter till undantag som faktiskt finns, riskerar att leda till en avsevärt sämre konkurrenssituation för svenska jord- och skogsbrukare. Detta leder till t.ex. nedläggning av lantbruk, med följd att bl.a. biologiskt värdefulla betesmarker försvinner och att miljöpåverkan exporteras. Människan utgångspunkt för miljökvalitetsnormer: I Rio-deklarationen, som antogs vid FN:s konferens om miljö och utveckling i Rio de Janeiro i juni 1992, tillkännagavs 27 principer. Princip 1 stadgar bl.a. att: ”I strävan mot en hållbar utveckling står människan i centrum.” Det är viktigt att minnas att människan är en del av ekosystemen, och att människans behov och påverkan måste räknas in vid utformningen av miljökvalitetsnormer. Städernas ansvar: Vattenmyndigheterna att noga med att utpeka landsbygdens verksamheter som ett problem för vattnet, trots att dessa verksamheter i huvudsak syftar till produktion av livsmedel och förnybar skogsråvara. Förbundet anser att mycket större fokus bör riktas mot städernas avlopp och dagvatten. Hårdare krav på kommunernas avloppsrening och omhändertagande av dagvatten behövs. Jämställ mat- och naturresursproduktion med naturvärden: Ett självförsörjningsmål fordrar att jordbruksmarkens produktionsförmåga bibehålls. Det måste t.ex. vara möjligt att rensa diken och täckdika. Kulturvärden negligeras och raseras: Gamla kvarndammar och liknande ska rivas ut, utan hänsyn till kulturvärdena, för att ”återställa” vattendragen, trots att dammarna kan ha funnits på plats mycket länge, kanske i flera hundra år, och utgör en integrerad och viktig del av en kulturmiljö kring gamla kvarnar och gårdsanläggningar. Dammarna har vidare sedan länge skapat nya etablerade naturtillstånd. Varför är det viktigare att (till mycket stora kostnader) riva ut dammar än att bevara kulturvärden? Är sportfisket viktigare än kulturella värden? Systematiskt underskattade kostnader: Vattenmyndigheterna uppger på flera ställen helt orealistiska kostnadsuppskattningar; kostnaderna är i realiteten genomgående avsevärt högre än vad som anges. Detta gäller för bl.a. inrättande av vattenskyddsområden, utrivning av dammar, anläggande av tvåstegsdiken och enskilda avlopp. Sidan 4 av 5 Pågående och redan utförda åtgärder: Jord- och skogsbruket har under lång tid vidtagit ett stort antal åtgärder för att minska sin miljöpåverkan. Det biologiska systemets tröghet gör att de positiva resultaten kommer att bli än synligare i framtiden, än vad som hunnit framkomma idag. Detta måste vägas in i vattenmyndigheternas förslag. Flera föreslagna åtgärder har förbisedda negativa effekter: Några exempel. Utrivning av dammar sker i första hand för att fisk ska kunna vandra; men man riskerar också bl.a. att torrlägga områden uppströms och översvämma områden nedströms, ödelägga lokalbefolkningens badplatser, öka risken för skred och erosion och minska produktionen av förnybar vattenkraftsel i ett läge där två-tre kärnkraftverk kommer att stänga ned inom de närmaste tre till sju åren. Dessutom har naturen ovan vandringshindret under mycket lång tid inrättat sig efter hindret. Om detta tas bort kan flodkräftan slås ut och invasiva arter sprida sig uppströms. Omprövning av markavvattningsföretag och tillståndskrav för lagliga dikningar, kommer att leda till nedlagda jord- och skogsbruk, vilket är negativt för livsmedelsproduktionen, produktion av förnybar skogsråvara samt en levande landsbygd. Ekologiskt funktionella kantzoner medför att mark tas ur produktion, och samtidigt försvårar underhållsrensning av diken – vilket markavvattningsreglerna, och fungerande livsmedelsproduktion, kräver. Total brist på prioritering: En lång rad åtgärder föreslås, men utan någon prioritering vare sig mellan olika åtgärder eller av olika genomförande av respektive åtgärd. Detta utgör en allvarlig brist, då det dels skapar ett oförutsebart och därmed rättsosäkert läge för dem som åtgärderna riktas mot, dels inte ger någon överblick över en tänkt totalkostnad, vilket gör att vattenförvaltningen utan att någon drar i bromsen kan tillåtas kosta orimligt mycket. Skogsmark: Få andra typer av mark har så lågt bakgrundsläckage till vatten som skogsmark. Skogliga åtgärder som påverkar vattenkvaliteten, typiskt sett slutavverkning och dikesrensning, sker mot bakgrund av skogens långa omloppstid så pass sällan att de i praktiken inte utgör ett problem för vattenkvalitet. Dock med viss reservation för dikesrensningen, som måste utföras på rätt sätt – något som branschen är väl medveten om och arbetar med. Att kunna fortsätta att rensa skogsdiken är dock en absolut förutsättning för att kunna bibehålla produktion av förnybar skoglig råvara och inbindning av koldioxid. Dricksvatten – vattenskyddsområden: Det är inte tillsynen som skyddar vatten, utan tillsynsobjekten. Brukarna inom området är de som genom praktiska försiktighetsåtgärder utför det egentliga skyddet av vattnet. Föroreningarna från jordbruket har överlag inte ökat på 30-40 år. Vattenskyddsområden bör göras så absolut små som möjligt och med så få inskränkningar som möjligt, för att inte hämma den viktiga livsmedelsproduktionen. Skogens roll för klimatet: Skogsbrukets koldioxidinbindning är en mycket viktig del i uppnåendet av det av IPCC uppställda tvågradersmålet. För att kunna uppnå den koldioxidbindning som erfordras, kommer produktivitetshöjande åtgärder, såsom dikningsrensning, och eventuellt nydikning, att behöva genomföras. Om sådana åtgärder bedöms påverka en vattenförekomst blir de per automatik förbjudna. Detta är inte rimligt. Här tål också påpekas att det läckage som förekommer från skogsmark har sitt ursprung i nedfall, främst från utlandet – och att skogen i det sammanhang har utgjort en fälla som fångat in dessa nedfall. Det är först när man avverkar som detta släpps vidare. Skogsbruket som företeelse är inte skyldigt till detta. Sidan 5 av 5 Några märkliga inkonsekvenser: a) Stenmurar på land omfattas av generellt biotopskydd och får över huvud taget inte röras, men stenmurar i vatten ska helst rivas ut. b) Om skogseller jordbruksdike inte har rensats på 20-30 år kan nytt naturtillstånd anses ha uppkommit, och rensningen stoppas – men en gårds- eller kvarndamm som funnits i 2-300 år anses kunna tas bort, trots att det då verkligen har skapats ett nytt naturtillstånd ovan dammen. Landsbygden är stadens samvete: ”Miljökvalitetsnormen” för staden och dess påverkan verkar ha satts utifrån dess faktiska status – en kraftigt modifierad biotop. Att landsbygden för att försörja staden över tid (många hundra år) har blivit lika modifierad, det har inte beaktats. Varför ska landsbygden bära en oproportionerlig del av arbetet med och kostnaderna för utförandet av vattenförvaltningen? 2015-04-29 SVERIGES JORDÄGAREFÖRBUND Frederik Treschow LANTBRUKARNAS RIKSFÖRBUND REMISSYTTRANDE 2015-04-28 Vattenmyndigheten i Södra Östersjöns vattendistrikt Remissyttrande över Vattenmyndigheten i Södra Östersjöns vattendistrikts förslag till åtgärdsprogram Inledning/sammanfattning LRF ställer sig kritisk till flera grundläggande förutsättningar för Vattenmyndighetens förslag. Föreslagna åtgärder och de kostnader som åtgärdspaketet innebär är inte ställt i relation till samhällets andra mål. Det betyder också att en bredare politisk grund behövs för beslut. Kostnader av den omfattning som föreslås måste prövas mot andra samhällsmål som sysselsättning, landsbygdsutveckling, livsmedelsproduktion och att undvika export av miljöpåverkan mm. Sverige som andra länder måste producera mat. Ett rimligt åtagande för Sverige är minst självförsörjningsnivå, eftersom vi är ett glest befolkat land med globalt sett goda odlingsförhållanden, vad gäller såväl jordar som vattentillgång och klimat. Det betyder inte att vi måste odla kaffe eller sluta dricka kaffe. Det betyder bara att nettoexporten av livsmedel måste vara lika stor som nettoimporten. I Sverige ligger vi nu på en självförsörjandegrad motsvarande drygt 50%. Jordbruket behöver alltså fördubblas i landet. Detta måste bl.a. avspeglas i miljökvalitetsnormerna för vatten! Ett samhällsmål måste alltså vara att upprätthålla och öka livsmedelsproduktionen. Därför måste värdet av att god åkermark tas ur produktion genom t.ex. skyddszoner eller anläggande av våtmarker tas med i kostnadsberäkningen. Värdet av att ta åkermark ur produktion måste ställas mot effekter av att annan mark (äldre jordbruksmark) återtas i bruk och de effekter det ger, eller intensifiering på befintlig jordbruksmark och dess påverkan på vatten. Den sammantagna effekten på vattnet blir sannolikt mindre av att inte göra åtgärder som tar odlingsmark ur produktion, eftersom kostnaden blir högre och mer areal går åt då det är den bästa åkermarken som vi brukar nu och ny/återupptagen mark ger därför lägre produktion. Detta är HEDLUND, LINDA, [email protected] Enhet Postadress Postnr Ort Besöksadress adress T:\Vattenmyndigheten-Forvaltningsplan-2015\Samsyn\Södra Östersjön\Jennifer publicering svar\nationella myndigheter och organisationer-OK\Sveriges Jordägareförbundet_20150429_nr2_SÖ_Felix.docx Tfn Tfn direkt Växel Tfn växel www.lrf.se Lantbrukarnas Ekonomi AB Säte Stockholm Org.nr SE556032926901 REMISSYTTRANDE Dnr dnr 2015-04-28 bara ett exempel på den totala avsaknaden av konskevensanalys för samhället av Vattenmyndighetens förslag. LRF tolkar materialet som åtgärdsförslagen bygger på som att man i miljökvalitetsnormerna utgår från ett landskap där det inte finns människor, eller i varje fall betydligt färre människor än det finns idag. Man får intrycket av att miljökvalitetsnormerna inte tar hänsyn till vad som är ekologiskt möjligt att uppnå med nuvarande mänskliga population runt Östersjön givet att denna ska vara netto-självförsörjande, och alltså inte exportera miljöpåverkan till andra delar av världen. När en art (i det här fallet människan) ökar kraftigt i antal i ett område påverkas andra arter och miljön, enligt grundläggande ekologisk teori. Vi saknar helt bedömningar av vad ekosystemet kan prestera med nuvarande mänskliga population och dess behov av mat, energi och vatten från systemet. För att kunna sätta nåbara miljökvalitetsnormer måste detta beaktas, annars stannar miljökvalitetsnormerna i en onåbar utopi. Det är inte konstruktivt att blicka bakåt och se hur det har sett ut. Vi måste istället blicka framåt och se hur det skulle kunna se ut i ett hållbart ekosystem med en ökande mänsklig population. LRF tolkar också slutsatserna i åtgärdspaketet som mycket märkliga när det gäller bördefördelningen mellan land och stad. ”Miljökvalitetsnormen” för staden och dess påverkan verkar vara satt efter vad den är – en kraftigt modifierad biotop. Att landsbygden för att försörja staden är lika kraftigt modifierad har inte beaktats. Konstgjorda och kraftigt modifierade vatten Sveriges tillämpning av klassningen när det gäller kraftigt modifierade vatten är märklig. Även om man inte vill bedöma ett vatten som är dämt, dikat eller delvis grävt som kraftigt modifierat måste miljökvalitetsnormerna sättas efter vad som är uppnåeligt och lämpligt beroende på vattnets förutsättningar. Att blicka tillbaka mot ett ”ursprungstillstånd” flera hundra år bakåt motsägs av all annan tolkning av vattenverksamhet, där t.ex. ett dike anses ha ”uppnått ett naturtillstånd” om det inte rensats på mer än 20 år. I vissa fall nedklassas vatten till mycket dålig status pga. en damm, medan andra vatten med en damm kan klassas som ”naturliga” och dammen påverkar knappt bedömningen. Tex. Orranäsasjön vid Orrefors, en helt ”konstgjord” sjö som knappast skulle funnits där utan dammen är klassad som naturlig. Samtidigt som åtgärdsförslag för dammen är ”utrivning eller fiskväg”. Om utrivning skulle bli fallet skulle sjön i stort sett försvinna. Vattenmyndigheten behöver således ta bättre vara på möjligheten att använda klassning som 2(16) REMISSYTTRANDE Dnr dnr 2015-04-28 kraftigt modifierat vatten, såväl för vatten som påverkas av markavvattning och sjösänkning som vatten som för länge sedan dämts till ett nytt naturtillstånd. PPP- förorenaren betalar Att förorenaren betalar är en av vattendirektivets grundprinciper. Tanken är god. Om man har en likartad tillämpning av vattendirektivet i hela EU så fungerar PPP där förorenaren klart kan definieras, åtminstone på föroreningar som kan kopplas till en bestämd verksamhet. Då går det att lägga kostnader på näringsidkare utan att konkurrensen snedvrids. Men om inte åtgärdsförslagen är synkroniserade mellan länder/regioner så snedvrids konkurrensen. Det är svårt att fördela bördan mellan olika verksamheter för diffusa utsläpp. Olika situationer i olika länder bidrar till konkurrenssnedvridningar även om tillämpningen av direktivet är lika. För jordbrukets del inom Södra Östersjöns geografiska område är risken stor att konkurrensen skulle snedvridas även om alla andra fick samma pålagor, för här finns så mycket mera vatten än i de flesta regioner i ett europeiskt perspektiv. En möjlighet för fördelning av kostnader, som också har en grund i vattendirektivet, är att ta ut den på konsumtionen av dricksvatten. På så vis fördelas kostnadsbördan för ett rent vatten rättvist mellan land och stad. Ett annat skäl till en sådan kostnadsfördelning är att stora delar av föroreningarna kommer via nedfall, som ingen enskild kan belastas för och som dessutom ofta kommer från andra länder. Därtill är en stor del av miljöproblemen orsakade av ”gamla synder” och härrör från ämnen eller metoder som inte längre är tillåtna. Sammantaget betyder detta att bonden får ta ansvar för mycket som definitivt inte hör till verksamheten enligt PPP. Genom att fördela kostnaden efter befolkning/nyttjare av rent vatten av dricksvattenkvalitet får man en ”rättvisare” fördelning av kostnader för diffusa utsläpp än PPP ger. Miljökvalitetsnormer LRF anser att juridiskt bindande miljökvalitetsnormer som fastställs per vattenförekomst ger fel grund att arbeta efter. Merparten länder som har EU:s vattendirektiv att förhålla sig till arbetar istället mot mål för god vattenkvalitet. Vår bedömning är att merparten av de problem som vi och andra ser med vattendirektivsarbetet har sin grund i den svenska särlösningen miljökvalitetsnormer per vattenförekomst. 3(16) REMISSYTTRANDE Dnr dnr 2015-04-28 Om miljökvalitetsnormer ska användas måste en helt annan grund för hur de fastställs användas. Att som nu ha som grund någon form av ”ursprungstillstånd” från en tid där vi kanske inte ens var en tiondel så många människor i landet som idag är inte relevant. Miljökvalitetsnormer måste sättas efter en situation där vi i Sverige är nettosjälvförsörjande på livsmedel och andra råvaror. Om vi inte gör det exporterar vi ”miljöproblem” till andra länder. Därför måste miljökvalitetsnormer sättas utifrån bästa möjliga teknik att producera tillräcklig mängd näring till vår befolkning och den oundvikliga påverkan på vatten och mark som det leder till. Sett i ett globalt rättviseperspektiv borde vi vara nettoproducenter på mat, eftersom vi har en kombination av goda odlingsbetingelser som bl.a. beror av god tillgång på vatten, bördiga jordar och en jämförelsevis mycket låg befolkningstäthet. Nedklassning av vatten pga. ”för mycket jordbruksmark” kan därför aldrig accepteras. Miljökvalitetsnormerna runt hela Östersjön måste naturligtvis sättas med förutsättningen att regionen ska vara nettoproducenter av mat och andra förnybara förnödenheter. Ett fortsatt arbete i samma linje som nu kräver istället att en nedklassning av merparten av våra vatten till måttlig status. Då kan man även med nuvarande system ta hänsyn till människans oundvikliga påverkan på vattnet. Vår bedömning är dock att en annan utgångspunkt för miljökvalitetsnormerna inte bara är rimlig utan en mycket bättre och mera pedagogisk väg framåt, om vi verkligen vill att alla ska förstå och vilja jobba mot ett bättre vatten. Åtgärderna till Jordbruksverket Vi anser att Jordbruksverkets, liksom övriga myndigheters, viktigaste verktyg för att nå jord- och skogsbruket är rådgivning. Alla vill ha ett rent vatten, och alla är beredda att bidra. Så länge kostnaderna ligger på verksamhetsutövaren måste frivillighet råda. Lämpliga styrmedel förutom rådgivning är miljöstöd, riktlinjer och mål för större områden. Om man anser att rådgivning fungerat dåligt så betyder inte det att lagstiftning är bättre. En förutsättning för ett lyckat resultat är att alla förstår vad som behöver göras och varför. Information är svårt. Man måste alltid utgå från vad mottagaren uppfattar, vilket inte alltid överensstämmer med vad avsändaren av informationen/rådgivaren uppfattar som sitt budskap. En utvecklad rådgivning och utveckling av t.ex. Greppa näringen kräver en analys av vad som hittills fungerat respektive inte fungerat. Utveckling förutsätter att man lär av vad man gjort hittills. Framgångsfaktorer (och misslyckanden) kan utvärderas mycket bättre än vad som gjort hittills. Innan man har en tydlig bild av detta känns 4(16) REMISSYTTRANDE Dnr dnr 2015-04-28 lagstiftning eller föreskrifter som ett synnerligen olämpligt förslag. Det har också kommit utvärderingsresultat som visar väldigt goda effekter av Greppa näringen. Kostnaderna för rådgivning och tillsyn bör också ställas mot varandra och utvärderas efter effektivitet. Vår bedömning är att rådgivning är en mycket mera kostnadseffektiv åtgärd än tillsyn. Åtgärder mot näringsläckage från jordbruket De flesta åtgärder som berör jordbruket avser att minska övergödningen av sjöar, vattendrag och hav. Av de åtgärder som genomförts, eller av andra skäl, kan vi i vissa områden tydligt se minskad övergödning. Ett mycket stort problem är brist på utvärdering av redan genomförda åtgärder. Det går inte att odla livsmedel utan att tillsätta näring, och väldigt sällan kan man odla utan att påverka vattenföringen. De flesta jordar måste dräneras, och många av Sveriges goda jordar ligger på gammal havs- eller sjöbotten eller på vad som varit översilnings- eller våtmark. Att inte ta höjd för detta när man sätter miljökvalitetsnormer är att sticka huvudet i sanden och låtsas som om vi skulle kunna ha en natur som på 1800-talet. Istället måste vi ta höjd för ett expanderande effektivt jordbruk. Det går att kombinera med bra vatten. Men det går inte att kombinera med att man blickar bakåt vilket man uppenbarligen har gjort när man bestämt miljökvalitetsnormerna. Dessa måste därför omarbetas över hela linjen med blicken framåt och med en ökad jordbruksproduktion i centrum. Specifikt för Södra Östersjön är omfattningen och inriktningen på jordbruket. I området finns landets djurtätaste områden. Här finns också delar av Sveriges mest produktiva åkermark. Dessutom har vi stora potentiella ”punktutsläpp” av främst näringsämnen i form av översvämningsområden som Emån. I åtgärdsprogrammet för Södra Östersjön finns en källfördelning över läckaget av kväve och fosfor på sid 82. Vi vill påpeka att detta för stora delar av Södra Östersjöns avrinningsområde är siffror som räknats fram med modeller som utgår från forskning och långsiktiga försök som gjorts i främst Halland. Öland, Gotland och kust- och skärgårdsområdena i östra delen av distriktet har helt andra förhållanden, bl.a. nederbörd och på öarna även jordart. Ingen forskning värd namnet har genomförts i dessa områden. Med detta menar vi inte att försöka friskriva jordbruket från ett ansvar. Men vi menar att siffrorna måste betraktas för vad de är, nämligen antaganden. Vi har t.ex. sett i de mätningar som görs att en kraftig minskning av fosfor och kväve 5(16) REMISSYTTRANDE Dnr dnr 2015-04-28 påvisas mitt i det synnerligen intensiva jordbruksområdet söder om Kalmar. Samtidigt vet vi att många reningsverk ”bräddar” vid höga flöden och det finns ingen möjlighet att kontrollera vad det betyder konkret. Andra ”punktutsläpp” som inte kan kvantifieras är t.ex. Emåns sommaröversvämningar (och sannolikt översvämningar även andra tider på året). Vi saknar också den fördelning mellan antropogen och bakgrundspåverkan som fanns i motsvarande diagram i underlagsmaterialet för samrådet 2009. Även om också dessa siffror bygger på antaganden så är det alltid viktigt att visa vad som är teoretiskt möjligt att åstadkomma, och vad vi med dagens teknik och kunskap om ekosystemen aldrig kommer att kunna uppnå. Det vore också intressant att ta del av en framtidsprognos som utgår från de minskande flöden som hittills uppmätts från jordbruket. På sid 83 konstateras att förutom fånggröda kan man inte belägga vilken effekt många av de åtgärder som jordbruket vidtagit har. Då måste vän av ordning ifrågasätta – varför ska dessa åtgärder genomföras om de kostar pengar? För slutsatsen om man fortsätter med de antaganden som Vattenmyndigheten själv gör med källfördelning mm. tyder allt på att jordbrukets bidrag till N- och Pläckage i det normala brukandet kraftigt minskat. Det behövs en mycket bättre beskrivning av vad som uppnåtts med de åtgärder som genomförts hittills. Innan vi har bättre stöd för att genomföra åtgärder bör särskilt åtgärder som innebär att odlingsmark tas ur produktion undvikas, eftersom dessa ger en dubbel kostnad – både kostnaden för åtgärden och kostnaden för att ersätta den odlade arealen med annan areal eller intensifiering. Generellt har för lite hänsyn tagits till trögheten i biologiska system. Det tar tid från åtgärd till resultat. Utvärderingar är generellt eftersatta. Det är inte rimligt att föreslå åtgärder med stora konsekvenser utan bättre underlag, och då framför allt att ha bättre kontroll på effekten av det som redan gjorts. LRF vill hänvisa till Rapport 6661 – mars 2015 från Naturvårdsverket om uppföljning av Sveriges miljökvalitetsmål. Nedan citerade stycke ur rapporten är från miljömålet Ingen övergödning. Enligt preliminära resultat är Sverige nära att nå sina belastningsmål för kväve till Östersjön, medan det kommer att ta längre tid att nå målen för fosfor. Trenden för utsläpp av kväve och fosfor är nedåtgående och även utsläppen till luft visar på nedåtgående trender. Det är viktigt att påpeka att övergödningssituationen förändras mycket långsamt och att uppnådda utsläppsmål inte omedelbart innebär ett bra miljötillstånd, speciellt inte i havet. Vidare önskar LRF hänvisa till Åtgärdsprogram för havsmiljön Dnr 3563 – 14 från Havs och Vattenmyndigheten. 6(16) REMISSYTTRANDE Dnr dnr 2015-04-28 Bakgrundsbelastning innefattar näringsläckage i naturen så som från fjäll, myr och skog, liksom läckage på frund av erosion. Även luftdeposition av näringsämnen på inlandsvatten (oavsett hur eller var näringsämnen producerades) räknas som bakgrundsbelastning. Bakgrundsbelastningen svarar för nästan 60% av all näring som når havet från Sverige. Utöver påverkan från bakgrundsbelastning och mänsklig verksamhet blir näring tillgängligt genom frisättning av näringsämnen som har varit bundna i sediment, så kallad internbelastning. Den långa omsättningstiden för vatten i Östersjön tillsammans med den upplagring av näringsämnen som skett i exempelvis bottensedimenten innebär att det kommer att ta lång tid (ca 100 år) innan man ser signifikanta positiva effekter av åtgärder trots att tillförseln har minskat. Det tredje citatet om näringsläckage som LRF vill ta med är hämtat från Jordbruksverket. Från 1985 till 1995 minskade utlakningen av kväve från jordbruket, före retention, med 25 procent och mellan 1995 och 2009 med ytterligare 12 procent. Jordbrukets ammoniakutsläpp minskade med 22 procent 1995-2012, tack vare täckta gödselbrunnar, större lagringskapacitet och förbättrad spridningsteknik för stallgödseln, men även ett minskat djurantal. Effekten av tidigare fosforgödsling dras vi fortfarande med, eftersom fosfor binds hårt i jorden och frigörs under lång tid. Därför dröjer det innan vi ser resultaten av vidtagna åtgärder. Dock minskade fosforläckaget från jordbruket med nio procent mellan 1995 och 2009. Minskad djurproduktion, mindre gödsling och skyddszoner vid vattendrag påverkade fosforutsläppen mycket. Både fosfor- och kväve utnyttjas också allt mer effektivt, så att mer av näringen hamnar i de färdiga produkterna. Sammantaget blir det väldigt tydligt att jordbruket gjort mycket för att minska växtnäringsläckaget, men resultatet av ansträngningarna kan vi ännu bara skönja. Det är viktigt att ha detta i åtanke när nya åtgärder föreslås. Kostnadseffektiviteten i åtgärder måste prövas också mot redan vidtagna åtgärder vars resultat vi inte ser än. Strukturkalkning är en sådan åtgärd vars effekter debatteras, och som har olika effekt på olika typer av jordar. Erfarenheten är att effekten varierar stort mellan olika jordarter och att förutsättningarna för god kontakt mellan kalk och lera är avgörande. Det är inte realistiskt att tro att sådana förutsättningar föreligger i hela landet till nettokostnaden 0 kr. Den samhällsekonomiska analysen behöver således justeras för att avvägningarna ska bli mera balanserade. Lantbrukarens egen kunskap om sin mark nyttjas alldeles för lite vid åtgärder som t.ex. anpassade skyddszoner. En markägare vet ofta var vattnet rinner och kan bedöma hur t.ex. en anpassad skyddszon bäst skulle kunna anläggas. Denna kunskap måste tas tillvara bättre. All platsspecifik kunskap behöver tas tillvara, och förutom vattenkompetens behövs jordbrukskompetens hos 7(16) REMISSYTTRANDE Dnr dnr 2015-04-28 myndighetspersoner som är med i processen. Det är inte lämpligt att kommunen får ansvar för att peka ut dessa zoner eller förelägga om åtgärd. Vi vet att kunskapen om särskilt fosforläckaget är dålig, och att vi ofta inte kan bedöma när och hur fosfor läcker. Allmän kunskap från forskarkollektivet säger att 90% av fosforn läcker från 10% av arealen under 1% av tiden. Om detta stämmer borde mycket större fokus läggas på att försöka identifiera de ”punktutsläpp” av fosfor som sker och hitta åtgärder som fungerar mot detta. Misstankar borde riktas mot tillfällen med mycket regn och kraftiga flöden, översvämningar, men även tillfällen när åtgärder görs av andra än jordbruket, t.ex. vägarbeten och dragning av ledningar. Det kanske inte är åtgärder som berör stora delar av jordbruksmarken som är mest de effektiva. LRF:s bedömning är att åtgärder mot bräddning av reningsverk torde höra till de mera kostnadseffektiva åtgärder man kan genomföra. Markavvattning Markavvattning behandlas mer eller mindre i ett antal av åtgärdsförslagen, bl.a. åtgärd 7 till Naturvårdsverket. Vi delar synen att det råder oklarheter i regelverket kring markavvattning. Ökad tydlighet är därför positivt. Vi anser dock att för stort fokus läggs vid naturvårdsaspekter när markavvattning diskuteras. Mat/naturresursproduktion borde jämställas med naturvärden vid bedömningar. Det är oundvikligt att naturen påverkas när den brukas. Att bruka naturen behöver vi för att överleva. Markavvattning är nästan alltid en viktig del i jordbruksföretag, och ofta nödvändigt för skogsproduktion. Markavvattning är liksom gödsling är oundviklig för nästan all odling. Vi känner idag ingen väg att producera mat som inte kräver växtnäring eller innebär någon form av vattenpåverkan. I vårt land med ett årligt nederbördsöverskott består den påverkan oftast av markavvattning, i många andra länder oftast bevattning. LRF är bekymrade för hur Kammarkollegiets strategi för omprövning av markavvattningsföretag och tillståndskrav för lagliga dikningar kommer att utvecklas. Föreläggande om att söka nytt tillstånd för sekelgamla anläggningar är ett helt orimligt förfarande, som inte är förenligt med våra gängse krav på rättssäkerhet. Rättskraften i äldre tillstånd måste respekteras. LRF utgår från att omprövningar av miljöskäl finansieras av samhället. 8(16) REMISSYTTRANDE Dnr dnr 2015-04-28 LRF föreslår att Skogsstyrelsen och Jordbruksverket får i uppdrag att ta fram en vägledning om miljövänliga dikesåtgärder, som inkluderar ekologiskt funktionella zoner. Våtmarker/dammar Åtgärdsförslagen för enskilda vattenförekomster inom Södra Östersjöns område omfattar ofta två specifika åtgärder. Dels förslås på många platser anläggning av våtmarker. Att anlägga en våtmark innebär i praktiken ofta att man dämmer för någonstans. Dels föreslås på många platser utrivning av dammar. Vår bedömning är att dessa åtgärder är sammantaget leder till inkonsekvenser om det övergripande syftet är att öka andelen våtmarker och hålla vatten kvar längre högre upp i systemen. Samma inkonsekvenser kan utläsas om grävda/rensade diken. När är det positivt eller negativt för t.ex. näringsläckaget? Noteras bör i samband med våtmarker att jordbruksmark är ett väsentligt samhällsintresse och det har nyligen uppmärksammats att kommuner inte bejakar detta i tillräckligt stor utstäckning vid detaljplanering. LRF anser det främmande att vattenmyndigheterna vill lägga 2% av hela landets areal under vatten, och öka målet för våtmarksanläggning från 6000 till 50000 hektar. Utrivning av dammar som funnits i 100-tals år innebär en stor påverkan på såväl kultur- som naturmiljön. Vi anser att det är ett felaktigt synsätt att ”återställa” något som varit på ett sätt i 100-tals år. Om man jämför med modern vattenlagstiftning så anses t.ex. ett dike som inte rensats ha återtagit sitt naturtillstånd på dryga 20-talet år. En damm som har funnits mer än 100 år måste vara det naturliga tillståndet. Fiskfauna och andra djur och växter har sedan länge anpassat sig till rådande förhållanden. Trots att kulturvärden poängteras i flera av åtgärdsförslagen verkar ingen hänsyn ha tagits till detta i övriga åtgärdsförslag eller miljökvalitetsnormerna. Här krävs en konsekvens i materialet. Vi ser också en stor inkonsekvens i hur olika det människan byggt hanteras på land och i vatten. På land ska t.ex. stenmurar bevaras i största möjliga utsträckning. I vatten ska samma murar rivas. Om dammen används eller inte anser LRF i grunden vara irrelevant. Den finns där, den har ofta funnits där under lång tid och den skapar en vattenspegel som inte skulle funnits utan dammen. Den vattenspegeln är en viktig del av många människors vardag. Många badplatser skulle försvinna om alla åtgärdsförslag som innebär utrivning av dammar skulle verkställas. Vår bedömning är att 9(16) REMISSYTTRANDE Dnr dnr 2015-04-28 merparten av åtgärdsförslagen som innebär utrivning av damm saknar verklighetsförankrad konsekvensbeskrivning. Självklart är det dessutom positivt om dammen används till produktion av förnybar el. Åtgärder som fisktrappor eller omlöp för fri vandring är inte heller alltid lämpliga. Innan sådana görs för dammar som funnits sedan lång tid bör biologin uppströms noggrant utredas. Det är inte självklart att vandrande fisk skulle utgöra ett positivt tillskott. De arter som finns har anpassat sig till rådande förhållanden, och där finns kanske värden som skulle gå förlorade. På många platser är det också oklart om det någonsin funnits vandrande fiskarter, och man måste i varje fall ställa sig frågan om det är rätt använda pengar att se till att möjligheten alltid ska finnas för fisken. Värdet av en fisktrappa eller omlöp måste alltid ställas i relation till kostnaderna, och kostnaden ska belastas den som vill ha upp fisken eller har någon vinning av detta. Vi vill poängtera att tolkningen av vattendirektivet är tämligen skev vad gäller fisk. Alla ställer upp på och vill ha rent vatten, men fiskförekomst är inte samma sak. Fiskförekomst beror i alla insjövatten av historiska faktorer, faktorer som orsakats av människan eller ”naturliga” förändringar som skapat barriärer. Därför anser vi att man alltid måste utgå från nuläget (och fastställa miljökvalitetsnormen från nuläget) och när åtgärder diskuteras måste ekonomin ställas mot naturvärde eller värde för en enskild näring, oavsett om det är sportfiske, turistnäring, bad, elproduktion eller jordbruk. Generellt anser vi att fisk utgör en alldeles för tung del i hur miljökvalitetsnormerna är satta. Visst är sportfiske viktigt, men måste prioriteras i relation till andra värden, som t.ex. kulturmiljö, näringsverksamhet (som vi menar normalt väger tyngre än sportfiske om inte dessa kan samverka), arter som t.ex. vissa groddjur som inte kan samexistera med fisk, och ekonomi för den som står med kostnaderna. Kostnader för miljötillstånd Omprövning av miljötillstånd ingår inte i detta samråd. LRF ser dock skäl att påpeka att vi inte anser att det är rimligt att en enskild tvingas ta kostnader för omprövning av tillstånd som härrör från urminnes hävd eller 1918 års vattenlag. I de fall sådana miljötillstånd ska omprövas måste det ske på det allmännas bekostnad. Undantaget om det är markägaren som önskar en omprövning av tillståndet. Det är inte rimligt att någon som åläggs ompröva ett tillstånd enligt äldre lagstiftning eller urminnes hävd ska betala för detta. Kostnader kan inte heller åläggas markägaren om en damm av någon anledning 10(16) REMISSYTTRANDE Dnr dnr 2015-04-28 ska rivas ut, eller en fisktrappa anläggas, och detta är mot markägarens önskemål. Grundvatten med otillfredsställande status Ett fåtal grundvattenförekomster anges med otillfredsställande kemisk status. För åtminstone någon av dessa anges ”höga halter av bekämpningsmedel” som skäl. Eftersom det rör sig om så få punkter, men en så pass allvarlig bedömning, skulle vi önska en utförlig redovisning av underlaget per förekomst detta avser. Ofta har det visat sig att förekomst av växtskyddsmedel i grundvatten härrör från ”gamla synder”, dvs. preparat som inte använts på många år. Dessutom handlar det om åtminstone ett preparat som även används vid bl.a. väganläggning och följaktligen kan läcka från vägar. Om det är pågående verksamheter som ger föroreningen så är det viktigt att få reda på detta, annars går det inte att komma tillrätta med problemet genom åtgärder i fält. Riskbedömning – växtskydd De växtskyddsmedel som visat sig ha negativa effekter på annat än det de är avsedda att ha negativa effekter på har fasats ut. Det betyder att riskerna med växtskyddsmedel generellt har minskat. Sannolikheten att det kommer att uppstå problem med vatten pga. växtskyddsmedel där växtskyddsmedel inte tidigare varit ett problem är därmed små. Riskerna med växtskydd i dagens jordbruk är relativt små. Utbildning/rådgivning i säkert växtskydd är den mest kostnadseffektiva åtgärden för att komma tillrätta med problemen. Odling utan växtskyddsmedel, oftast ekologisk odling, är ibland ett alternativ när det är möjligt med hänsyn till bl.a. brukarens möjligheter och de naturgivna förutsättningarna. Dricksvatten - vattenskyddsområden Det finns en stor samstämmighet att dricksvattnet behöver skyddas mot allvarliga föroreningar och risker. Att inrätta vattenskyddsområden är ett sätt för tillsynsmyndigheterna att arbeta systematiskt med frågan, men LRF vill poängtera att ett dricksvatten skyddas främst genom de praktiska försiktighetsåtgärder som verksamma inom området genomför varje dag året om. Detta praktiska arbete pågår, och har länge pågått, trots att något formellt skydd inte 11(16) REMISSYTTRANDE Dnr dnr 2015-04-28 finns på många platser. Det är inte tillsynen som skyddar vattnet, utan tillsynsobjekten. Den beskrivning i tredje stycket under ”Förbättringsbehov … – vattenskyddsområden”, som signalerar att situationen är alarmerande stämmer inte. Föroreningsriskerna från jordbruket, som är det som i första hand regleras i vattenskyddsföreskrifter, har inte ökat sedan läget för 30-40 år sedan. Utvecklingen går åt rätt håll på alla plan. Här behöver vattenmyndigheten förtydliga sin text. Vattenmyndigheten behöver också förtydliga att tillsynsmyndigheterna också behöver arbeta med vägledning till medborgare och verksamhetsutövare inom nya och redan beslutade vattenskyddsområden. Det finns anledning att, av resursskäl, ifrågasätta vattenmyndighetens ambitionsnivå gällande åtgärd 6 e för kommunerna. LRF föreslår att denna omformuleras till: inrätta vattenskyddsområden med föreskrifter för allmänna nuvarande och framtida dricksvattentäkter med ett uttag om minst 10 m3/dygn eller som försörjer fler än 50 personer Vattenmyndigheten har vidare en grov missuppfattning vad gäller kostnader för inrättande av vattenskyddsområden. De siffror som ingår i den samhällsekonomiska bedömningen, totalt ca 500 tkr per objekt, för inrättande av vattenskyddsområden måste ersättas av en mer korrekt siffra. Kommunförbundet i Skåne uppskattade, tillsammans med LRF Skåne, kostnaden bara i Skåne län till cirka 3 miljarder, inklusive ersättning för mark som tas ur produktion. Vattenmyndighetens misstag är flagrant och de siffror som presenterats i samrådsunderlaget kan under inga omständigheter användas i det fortsatta arbetet utan en långt bättre genomlysning. Kostnaden för tillsyn är också underskattad, eftersom där inte ingår kostnader för den omfattande tillståndshantering som följer av vattenskyddsområde. Det behöver också framgå att tillsynskostnaden inte kommer att belasta kommunerna utan verksamhetsutövarna genom motsvarande avgiftsuttag. Tabell F53 i den samhällsekonomiska analysen behöver kompletteras. Det bör också vara väl känt för vattenmyndigheten att PPP inte anses tillämplig när det gäller bevarandelagstiftning av den karaktär som slås fast i MB 7 kap. LRF saknar uppmärksamhet kring olycksriskerna på vägarna samt kontinuerligt dagvattenläckage, om vattenmyndigheten menar allvar med att i verkligheten skydda dricksvattentäkterna. Skogsmark 12(16) REMISSYTTRANDE Dnr dnr 2015-04-28 Skogsmark eller trädbevuxen mark anses generellt vara positivt för vattenkvaliteten. Det finns sannolikt ingen marktyp som har ett lägre bakgrundsläckage till vatten än skog. Den i och för sig tämligen rudimentära forskning som gjorts visar att läckage från skogsmark främst härrör från deposition, dvs. nedfall från luften som sker över all mark. Att fastställa miljökvalitetsnormer för vatten som påverkas av skogsmark så att dessa inte nås betyder därför antingen att det är deposition/nedfallet som måste åtgärdas eller att miljökvalitetsnormen är fel satt. Vissa enskilda skogsbruksåtgärder kan ibland öka läckaget, men dessa måste ses i relation till hur ofta de förekommer. Den normala omloppstiden för skog i området är ca 80 år, dvs. slutavverkning sker bara på en åttiondel av marken i avrinningsområdet per år, utan hänsyn taget till de stora arealer skog som aldrig avverkas. Utslaget under den tiden betyder det ökade läckaget väldigt lite. Undantaget är dikesrensning som fel utförd kan ge större påverkan. Rätt utförd dikesrensning är därför viktigt, och detta är en fråga som såväl LRF som t.ex. Södra är väl medveten om och aktivt arbetar för att sprida kunskap om. Vi anser med stöd av ovanstående att åtgärder riktade till skogsbruket inte är prioriterade. Dessa har högst marginell betydelse för vattenkvaliteten. Däremot skulle åtgärder mot nedfallet ha betydelse, men Sverige har ju i vattenarbetet slagit fast att åtgärder mot kvicksilvernedfallet t.ex. inte är aktuella eftersom vi inte själva styr över dessa. Enskilda avlopp I Södra Östersjöns vattendistrikt är enskilda avlopp en prioriterad källa till övergödning. Det torde vara helt klart att vissa enskilda avlopp riskerar att bidra till övergödningen. Men knappast alla. Eftersom åtgärder av enskilda avlopp dessutom är den åtgärd som kostar mest (utan jämförelse) per renat kilo fosfor eller kväve är det viktigt att inte använda schablon ”alla enskilda avlopp” utan verkligen betrakta varje enskilt avlopp för sig och bedöma om det finns skäl att tro att åtgärden är värd sitt pris. Särskilt i inlandet finns många enskilda avlopp där påverkan på vatten sannolikt är låg eller obefintlig. Eftersom kostnaden för att åtgärda ett enskilt avlopp normalt är den högsta relativa kostnaden för att minska N/P-belastningen ställer det extra höga krav på att kunna styrka nyttan av åtgärden i det enskilda fallet. Här finns också en stad-land aspekt. Vi anser att så få ”straffskatter” som möjligt ska drabba landsbygden. I områden där det finns många enskilda avlopp och där avloppen bedöms behöva åtgärdas måste kommunen överväga gemensamma avloppslösningar. En kostnadsberäkning bör ställas mot den samlade kostnaden 13(16) REMISSYTTRANDE Dnr dnr 2015-04-28 för gemensamt avlopp, så att detta kan jämföras. Det kan aldrig vara rimligt att enskilda ska betala för avlopp om den totala kostnaden blir lägre för en gemensam lösning. Kostnadsberäkningarna Vi är medvetna om att Vattenmyndigheterna inte har något ansvar för andra kostnader än myndigheternas. Det innebär att samrådsmaterialet inte heller ger något underlag för beslut. Innan åtgärder kan beslutas måste en fullständig konsekvensbeskrivning göras som tar hänsyn till alla kostnader, både direkta och indirekta. Detta visar med all tydlighet att denna frågeställning måste lyftas till politikernivå för att få en helhetssyn. Landsbygdsprogrammets del i kostnaderna? Landsbygdsprogrammet har hittills finansierat stora delar av de åtgärder för ett bättre vatten som jordbruket genomfört. Till exempel har det mycket lyckosamma projektet Greppa Näringen finansierats via landsbygdsprogrammet. I det nya programmet minskar dock möjligheterna att finansiera specifika miljöåtgärder, liksom budgeten för projektverksamhet i vattenvårdande syfte. Det betyder att det framöver kommer att finnas mindre pengar för åtgärder i jordbruket. Att då föreslå mera åtgärder utan att diskutera finansieringen av dessa ter sig märkligt. Detta är ytterligare en anledning att frågeställningen måste lyftas till politikernivå. De tjänstemän som arbetat med åtgärdsprogrammet torde vara medvetna om att det svenska jordbrukets konkurrenskraft är så låg att nedläggning är ett starkt alternativ om kostnaderna ökar ytterligare. Förslagen ger därför intrycket av att det finns en önskan att lösa vattenproblematiken just på det sättet. Inget jordbruk = renare vatten? I Sverige i så fall. Vi kan vara helt säkra på att då exporterar vi miljöproblem till andra delar av världen, och kanske till delar som har sämre förutsättningar än vi att lösa dem. För det kostar att genomföra ett framgångsrikt vattenarbete. Det har hittills gjorts på ett fåtal platser i landet i pilotprojektform och kostnaderna för dessa projekt har varit mycket stora. Vår bedömning är att det inte finns någon realism i att genomföra motsvarande projekt för alla vattenförekomster utan sänkta kvalitetskrav, som är en av de ventiler konstruktörerna av vattendirektivet försett oss med. Lösningen på vattendirektivets åtaganden 14(16) REMISSYTTRANDE Dnr dnr 2015-04-28 måste därför ses med utgångspunkten att människan är en del i ekosystemen, och inte något som står utanför och påverkar. Så fungerar nämligen inte världen. Människans behov och påverkan måste räknas in när miljökvalitetsnormer sätts. Vi vill därför avsluta vårt yttrande med att klippa in ett positivt exempel på framgångsrikt vattenarbete. Projektet som beskrivs avser Gamlebyviken. Det ger en bra bild av hur man skulle behöva arbeta överallt om intentionerna i åtgärdsprogrammet ska gälla. Det bör poängteras att projekt som detta kostar mycket arbetstid för alla inblandade förutom kostnaderna för själva åtgärderna. Framgångsfaktor i miljöprojektet har varit att det har fokuserats på att integrera lantbrukarens lokala kunskap om marken och att det har funnits en flexibilitet vid utförande av åtgärder. Lantbrukarna har haft ett stort deltagande redan från början med de individuella gårdsbesöken där de studerade kartor och tillsammans gjorde SWOT-analyser över lantbrukarens ”problemområden” i fältet. Under projektets gång har projektledaren haft en kontinuerlig kontakt med var och en där man tillsammans har diskuterat fram val av miljöåtgärder och det har gjorts många besök ute i fält. Tidskrävande pappersarbete, höga kostnader och samarbetssvårigheter med myndigheter har varit några av de hinder de stött på då de tidigare försökt göra miljöåtgärder. Nu har det istället haft en person att vända sig till som driver projektet och är ansvarig för pappersarbete och delfinansiering, lantbrukarna kan istället lägga fokus på genomförandet av åtgärderna och har inte behövt lägga tid till att ”jaga fram” pengar som en lantbrukare uttryckte det- åtgärdsarbetet har kunnat påbörjas med en gång. Ytterligare en framgångsfaktor har varit att många åtgärder har kunnat fokuseras på ett litet avrinningsområde med ett fåtal lantbrukare vilket har underlättat åtgärdsarbetet. Genom att fokusera på ett litet område har de kunnat mäta effekten och de har redan kunnat se en tydlig effekt av de åtgärder som gjorts; dels har vattnet blivit klarare, dels har lantbrukarna fått jämnare skördar. Som en lantbrukare uttryckte det ”det bästa är att sitta ute i fält och se att det blir bättre-jag har aldrig haft så bra skördar som nu”. Att ta del av de mätserier som gjorts och visar på resultat ser de också som positivt. Den kanske allra viktigaste framgångsfaktorn i projektet har varit det goda samtalsklimatet-att det har funnits en bra grund att stå på med bra grannsämja och kommunikationsförmåga. Samtliga intervjuade lantbrukare framhåller en önskan om ett helhetsgrepp på miljön i lantbruket där man arbetar mer lokalt- helst ser de att det finns någon på varje kommun som är ansvarig för detta. Idag uppfattar de istället att myndigheter har ett tunnelseende som lägger stort fokus på detaljer och att det används termer, begrepp, modeller och kartor vars innebörd kan vara svår att förstå och koppla till den egna marken. Då lantbrukare är praktiker och tänker och ser på vattnet annorlunda än en teoretiker är det viktigt att ha förståelse för varandras perspektiv och att som en av de intervjuade citerade ”prata med bönder på bönders vis och lärda män på latin”. De efterfrågar istället ett lokalt tänk i vattenförvaltningen; det är för den enskilde lantbrukaren svårt att relatera övergödningsproblematiken i Östersjön till den egna 15(16) REMISSYTTRANDE Dnr dnr 2015-04-28 marken och vill att lantbrukarens egna kunskap om marken, som inte finns med på kartor, tas med i det framtida vattenvårdsarbetet. Slutligen påpekas det viktiga i att det finns en långsiktighet i projekten och att de drivs tills de blir självgående, helst att de pågår under en hel växtföljd. Slutsatser Sammanfattning av de framgångsfaktorer som lokala miljöprojekt ger genom samverkar med lantbruket i miljöarbete: - Det måste finnas en konkret målbild där fokus ligger både på produktionsnyttan och miljön. - Satsa på minimalt med byråkrati så det blir en smidig process från planerande till genomförande av åtgärder. - Tillåt flexibilitet i utförandet och låt lantbrukaren själv komma med åtgärdsförslag. - Fokusera många åtgärder i ett litet område med ett fåtal lantbrukare för att möjliggöra en tydlig effekt både i vattnet och ute i fältet. - Det är viktigt med en god samarbetsförmåga och kommunikation mellan alla parter och att det genomförs många besök ute i fält där man tillsammans diskuterar fram utförandet av åtgärder. - Långsiktigheten i projekten är viktig och bör helst pågå under en hel växtföljd för att optimera valet av rätt åtgärd på rätt plats vid rätt tidpunkt. Nedtecknat av Dennis Wiström, projektledare, Västerviks kommun För LRF:s regioner med verksamhet inom Södra Östersjöns avrinningsområde; LRF Skåne, LRF Sydost, LRF Jönköping, LRF Östergötland, LRF Örebro och LRF Gotland Namn Titel 16(16) LANTBRUKARNAS RIKSFÖRBUND REMISSYTTRANDE Södermanland 2015-04-29 Dnr 537- 5346- 2014 537-5058-14 [email protected] [email protected] Remissyttrande gällande Vattenmyndigheten i Norra respektive Södra Östersjöns vattendistrikts förslag till åtgärdsprogram, förvaltningsplan och miljökvalitetsnormer, dr. nr 537- 5346- 2014 samt 537-5058-14 LRF i Södermanland har tagit del av vattenmyndighetens omfattande material gällande förvaltningsplan och åtgärdsprogram. Gällande miljökvalitetsnormer kan endast principiella synpunkter lämnas, då lokalkännedom för presenterade vattenförekomster saknas på regional nivå. Utöver nedanstående synpunkter vill LRF Södermanland hänvisa till yttrandet från LRFs riksförbund. Därtill har ett flertal av LRFs kommungrupper, lokalavdelningar och enskilda medlemmar lämnat yttranden av både principiell och lokal karaktär som vattenmyndigheten behöver ta erforderlig hänsyn till. LRF Södermanland har knappt 5000 medlemmar i länet, där merparten verkar i Norra Östersjöns vattendistrikt. Sammanfattning LRF Södermanland är kritisk till delar av vattenmyndighetens material och vill att vattendelegationen lyfter förslaget till en högre politisk nivå för förankring och prövning mot andra samhällsmål. Dessutom behöver beslutande långt mycket bättre utnyttja de möjligheter till prioritering och rimlighetsavägningar som ramdirektivet innehåller. Samrådsmaterialet med tillhörande information i VISS och andra bilagor är för komplicerat för att skapa delaktighet och lokalt engagemang i vattenfrågorna. Vattenmyndigheten har brustit i sitt grundläggande uppdrag att arbeta med underifrånperspektiv, varför förankringsprocessen behöver göras om. Vattenmyndigheten har på ett delvis mycket begränsat vetenskapligt underlag föreslagit att styrmedel för en lång rad åtgärder. En del av åtgärderna kan vara verkningsfulla, men omfattningen, kostnads- WOLGAST BROBERG, ÅSA, [email protected] LRF Östergötland/Örebro/Södermanland Postadress Postnr Ort Besöksadress adress Tfn 0155-212494 Växel Tfn växel www.lrf.se Lantbrukarnas Ekonomi AB Säte Stockholm Org.nr SE556032926901 REMISSYTTRANDE Dnr 537- 5346- 2014 537-5058-14 2015-04-29 beräkningarna och vattenmyndighetens slutsats gällande styrmedel ifrågasätts. Utvecklad rådgivning i kombination med ekonomisk ersättning som styrmedel bör vara främsta styrmedel. Skalan på och finansieringen av åtgärden utrivning av vandringshinder/ anläggande av fiskväg ifrågasätts. Åtgärden bör utgå i avvaktan på politisk hantering av vattenverksamhetsutredningen. Jordbruksverket bör vara den myndighet som får ansvar för åtgärder som berör jordbruksmark. Vattenmyndigheten behöver korrigera och utveckla den samhällsekonomiska konsekvensbeskrivningen, samt göra en analys över verksamhetsutövarnas betalningsförmåga innan beslut fattas 1. Allmänna synpunkter Vattenmyndighetens föreslagna åtgärder ställer mycket höga krav på landsbygdens företagare och boende, och de kostnader som åtgärdspaketet innebär är inte ställt i relation till samhällets andra mål. LRF Södermanlands grundinställning är att Sveriges folk behöver såväl rent vatten som mat och energi från Sveriges åkerjord, och det ligger i samhällets intresse att balansera dessa mål så att fortsatt god livskvalitet kan upprätthållas. Såväl på nationell som på regional och lokal nivå pågår ett arbete med att formulera en livsmedelsstrategi. Därutöver har samhället satt upp mål för sysselsättning, landsbygdsutveckling, konkurrenskraft, fossilfri energiproduktion, utebliven export av miljöpåverkan mm. Därtill slår MB 3:4 fast att jordbruksmark är av väsentligt samhällsintresse. Vattenförvaltningen innehåller funktioner för prioritering och rimlighetsanpassning som inte har använts. Det behövs en omfattande politisk beredning av vattenmyndighetens förslag. Riksdagen har antagit miljömål, där generationsmålet slår fast att landets miljöutmaningar inte ska lösas genom att förflytta miljöproblemen utomlands. I klartext innebär detta att vi inte kan lösa de svenska övergödningsproblemen genom att lägga ned det svenska jordbruket och i stället importera livsmedel från andra länder där en miljöskuld uppstår. Om mark tas ur produktion i den omfattning som föreslås behöver således produktionen intensifieras på andra platser, ny mark måste uppodlas, eller så måste matkonsumtionen minskas i motsvarande grad. Därtill har landet antagit miljömål kring begränsad klimatpåverkan, giftfri miljö samt rikt odlingslandskap med kopplingar till de åtgärder som vattenmyndigheten föreslår. Myndighetens förslag är dock i stora 2(28) REMISSYTTRANDE Dnr 537- 5346- 2014 537-5058-14 2015-04-29 delar helt inriktade på att lösa problemet med fosfor som ansamlats i våra vatten under många tusen år, samt att säkerställa att vandrande fisk ska få möjlighet att fritt vanda genom alla landets vatten, oberoende av kostnader eller konsekvenser för andra samhällsmål. Detta fungerar inte. På det hela taget blundar vattenmyndigheten för att den gröna revolutionen, som innefattar extern växtnäring, kemikalier och system för markavvattning, utgör grunden för landets välstånd. Samhället behöver fortsätta samverka kring hur folket ska försörjas med nödvändiga förnödenheter, och såväl de areella näringarna som vattenmyndigheten är en del av detta samhälle. LRF Södermanland ställer sig också tveksam till vattendelegationen som beslutsfattare. Delegaterna är i stora delar tjänstemän med sakkunskap inom något område, men i stor utsträckning utan upplevt ansvar eller vana att göra sådana samhällsekonomiska avvägningar som ramdirektivet kräver. Delegaterna representerar inte folkviljan och ett holistiskt perspektiv saknas hos många. I något fall uppfattar vi även en jävssituation där delegater med dagligt värv inom Länsstyrelsernas beredningssekretariat förväntas fatta beslut om sina medarbetares ansträngningar. Därtill har delegaterna begränsat med möjligheter att sätta sig in i det oerhört omfattande samrådsmaterialet, inklusive inkomna synpunkter, och är i praktiken i stor utsträckning helt i händerna på de tjänstemän på vattenmyndigheten som är anställda för att sammanfatta förslag och synpunkter som de själva är en del av. Förslag: LRF Södermanland vill att vattendelegationen lyfter förslaget till en högre politisk nivå för förankring och prövning mot andra samhällsmål, samt att beslutande långt mycket bättre utnyttjar de möjligheter till prioritering och rimlighetsavägningar som ramdirektivet innehåller. 2. Materialet är otydligt och samrådet undermåligt LRF Södermanland har anledning att tro att vattenmyndigheten gjort sitt bästa för att försöka ta fram ett tillgängligt underlag, men tyvärr är det presenterade materialet tvärtom mycket svårgenomträngligt för såväl allmänhet som remissinstanser. Upplägget är rörigt, textmassan rik på onödigt krångliga ord, vetenskapliga hänvisningar saknas och den samhällsekonomiska konsekvensanalysen innehåller stora brister. Merparten av använda ord och uttrycksätt är obegripliga för vanliga människor, och ordlistan i slutet av publikationen åtgärdsprogram gör dessvärre inte saken lättare. Bland LRF Södermanlands medlemmar förekommer uttryck som ”lekstuga för akademiker” då materialet ska beskrivas. Att inte kunna få tag på det tryckta materialet utan vara hänvisad till en pdf-fil på nätet på många hundra sidor är direkt stötande om man vill ha allmänhetens deltagande och 3(28) REMISSYTTRANDE Dnr 537- 5346- 2014 537-5058-14 2015-04-29 underifrånperspektiv. Det behövs ett omfattande omtag för att åtgärda bristen på information och delaktighet. Många har också stora svårigheter att använda VISS, på grund av otillräcklig kapacitet på nätet, krånglande applikation och svårigheter att förstå det material som presenteras på skärmen. Det har under samrådstiden också upptäckts många felaktigheter och förekomsten av schablonartade uppgifter i VISS, vilket skapar förtroendeproblem för myndighetens material. Textmassans upplägg ger vattenmyndighetens tjänstemän ett stort övertag över såväl vattenrådens representanter som människor från övriga remissinstanser som är satta att granska materialet och inte minst de vattendelegater som förväntas fatta beslut med remissvaren som grund. Att påstå att förslaget tillkommit i samråd med folket, en princip som slås fast i ramdirektivets grundläggande paragrafer, är en kraftig överdrift. Det råder vidare stor otydlighet om vilka vatten och vilken omkringliggande mark som faktiskt omfattas av vattenmyndighetens förslag. Enligt LRF Södermanlands uppfattning behöver myndigheten t ex presentera en definition av vattendrag som står i samklang med definitionen av begreppet i andra svenska sammanhang, liksom en tydlig redogörelse för vilket markområde och/eller oklassade vattendrag som omfattas av de begränsningar som föreslås kopplade till ett visst vatten. Vattenmyndighetens samråd lämnar en del övrigt att önska. Ett samrådsmöte per län räcker inte för att samla in medborgarnas synpunkter på ett ytterligt komplicerat samrådsmaterial. Vissa möten har varit på gränsen till kaosartade där vattenmyndigheten lyckats med allt annat än att stimulera till deltagande och dialog, eller att samla in allmänhetens synpunkter. Däremot har vattenråden, med starkt begränsade resurser, förväntats samla boende och verksamhetsutövare i geografiskt relativt stora områden för insamling av synpunkter. Även om ambitionen har funnits hos många vattenråd har detta ansvar upplevts tungt, svårt och övermäktigt. Vattenråden behöver ett omfattande resurstillskott som står i paritet med den betydelse som vattenråden tillmäts. Förslag: Vattenmyndigheterna och HaV bör få i uppdrag av Regeringen att, tillsammans med vattenråden, genomföra dialogmöten i superlokal skala för att presentera arbetet i vattenförvaltningen, lösa målkonflikterna i statens olika uppdrag samt inspirera till arbete som syftar till god vattenkvalitet. De svenska myndigheternas självpåtagna ambition att tala ”klartext” med medborgarna bör även gälla Vattenmyndigheterna. 4(28) REMISSYTTRANDE Dnr 537- 5346- 2014 537-5058-14 2015-04-29 3. Förslag till miljökvalitetsnormer Vattenmyndigheten kan genom förslag till miljökvalitetsnormer göra den prioritering mellan vatten och mellan olika åtgärder som är helt nödvändig för ett samhälle där naturen används för att skapa välstånd och där resurserna är begränsade. Möjligheten är underutnyttjad. Sverige har dock, till skillnad från resten av EU, valt att låta vissa miljökvalitetsnormer vara juridiskt bindande. Detta skapar huvuddelen av de motsättningar som finns mellan vattenmyndighetens förslag och folket. Dessutom har Sverige nyligen valt att ändra bedömningsgrunderna i HVMFS 2013:19 så att vattenmyndigheten, genom 12 §, kan klassa ned vattendrag enbart med ledning av att en hydromorfologisk bedömning indikerar påverkan, vilket får mycket stora konsekvenser för klassning och därmed åtgärdsbehovet. I yttrandet från LRFs riksförbund återfinns utvecklade resonemang kring dessa aspekter. Se även under rubriken Förvaltningsplan - statusklassning. Vattenförvaltningsförordningen ger medlemsländerna möjlighet att meddela undantag från målet God Status om det anses ekonomiskt orimligt att uppfylla målet, en möjlighet som bara utnyttjats för kvicksilver. Enligt LRF Södermanlands uppfattning behöver undantagsmöjligheten även användas för vatten påverkade av såväl vandringshinder som vattensystem i jordbrukslandskapet som är en del av sjösänkningsföretag eller annan markavvattning. Måttlig status kan, på en övergripande nivå, vara lämplig för sådana vatten. Om inte vattenmyndigheten ännu uppfattat den samhällsekonomiska orimligheten i lagda förslag är läget allvarligt Tidsundantag har använts i viss utsträckning, men för de allra flesta vatten är även målåret 2021 för god status mycket svåruppnåeligt. Slutligen har vattenmyndigheten, trots många påstötningar, fortfarande inte valt att utnyttja möjligheten att klassa jordbruksmark påverkad av markavvattning som kraftigt modifierat vatten (KMV). Det är angeläget att HaV och Jordbruksverket prioriterar att sådan vägledning tas fram, att möjligheten utnyttjas så snart formell möjlighet ges, samt att hänsyn tas till att denna centrala pusselbit saknas när åtgärder för fysiskt förändrade vatten nu ska beslutas. Att föreslå hydromorfologiska åtgärder i det landskap som är påverkat av markavvattning är ytterst olämpligt innan klassningen av detta landskap är klarlagd. Förslag: Vattenmyndigheten behöver kräva att regeringen gör om rättskraften i miljökvalitetsnormerna så att det svenska regelverket harmonierar med EU. Fram till dess bör alla möjligheter till kvalitetsundantag utnyttjas i beslutet om miljökvalitetsnormer och beslut om åtgärder för vattenområden som är kraftigt fysiskt förändrade av människan bör skjutas på. 5(28) REMISSYTTRANDE Dnr 537- 5346- 2014 537-5058-14 2015-04-29 4. Åtgärder Vattenmyndighetens förslag innehåller ”stuprörstänkande” enligt sällan skådat slag. Å ena sidan föreslås att dammar ska rivas så att mark torrläggs, kulturspåren ödeläggs och risken för skred och översvämningar ökar. Å andra sidan ska man schakta och fördämma så att vi får stående vatten på landets mest odlingsvärda sedimentjordar. För människor verksamma på landsbygden, undantaget sportfiskare, finns en mycket liten förståelse för sådana motstridiga förslag. Andra stuprörskonflikter rör markavvattningen, som på vissa platser i dokumenten beskrivs som betydelsefull, medan en lång rad åtgärder föreslås som uppenbart försvårar densamma (ekologiskt funktionella kantzoner, återmeandring osv). Här behövs en mer samlad analys. Många åtgärder är förenade med omfattande administrativa kostnader, där rivning av vandringshinder tar priset med administrativa kostnader som är dubbelt så höga som kostnaderna för det fysiska ingreppet. I ett samhälle som står inför många ekonomiska och praktiska utmaningar inom en lång rad politikområden, ställer sig LRF Södermanland frågande till om denna administration är väl investerade pengar. Vattenmyndigheten har också en övertro på effektiviteten i den ordinarie tillsynen. Vår analys innebär att en skarpare prioritering måste göras mellan olika mål, platser och åtgärder och att samhället måste ta bättre vara på individens kraft att lösa problemen. Att lägga många miljarder på tillsyn, domstolsprocesser och planer är inte väl investerade pengar, vare sig det handlar om skattepengar eller privata pengar. 4:1. Övergödning Vattenmyndigheten har på ett begränsat underlag föreslagit att styrmedel för en lång rad åtgärder tas fram. Många av åtgärderna med bäring på fosforläckage kan vara verkningsfulla, men LRF Södermanland ställer sig tveksamt till omfattningen, kostnadsberäkningarna och styrmedlen. 4:1:1 Pågående arbete och trögheten i systemet Sedan 1980-talet har en lång rad seriösa åtgärder gjorts i de areella näringarna för att minska näringarnas miljöpåverkan. Några av dessa åtgärder är anpassning av gödselgivorna till markens leveransförmåga och grödans upptag, gödsling med precision både i tid och rum, utveckling och användande av ny teknik för spridning av stallgödsel, handelsgödsel och växtskyddsmedel, omfattande utbyggnad av lagringskapaciteten för stallgödsel i syfte att undvika spridning under olämpliga väderleksförhållanden, övergång till flytgödselsystem, anläggning av skyddszoner, kantzoner, permanenta vallar, våtmarker, dammar och biogasanläggningar, upphörd förrådsgödsling, kraftigt minskade givor av handelsgödselfosfor, fånggrödor, ändrad tidpunkt för jordbearbetning, 6(28) REMISSYTTRANDE Dnr 537- 5346- 2014 537-5058-14 2015-04-29 nedgång i djurtäthet, övergång till lågdospreparat, förändrad dosering av preparat i tid och rum, ändrad utfodringsstrategi och tillsatser i fodermedel för mindre växtnäringsöverskott, anläggning av biobäddar samt plattor för gödsel och spolvatten, åtgärder i stallar och gödselbrunnar som medför minskad ammoniakdeposition, åtgärder för minskad markpackning samt löpande underhåll av markavvattningsanläggningar som återför näringen i rensmassor och borgar för ett gott upptag av växtnäring mm. Motsvarande lista kan upprättas för skogsbruket. LRF Södermanlands uppfattning är att dessa åtgärder har haft effekt på näringarnas miljöpåverkan och att ytterligare effekter av åtgärderna är att vänta, dels eftersom systemen är tröga och dels för att vissa åtgärder genomförs löpande på gårdarna. Tvärtemot vad som påstås i förvaltningsplanen har det fysiska åtgärdsarbetet påbörjats överallt och pågår kontinuerligt, vid varje insats i fält och stallar, vid investeringsbeslut osv. Det pågår också ett mer intensivt arbete än någonsin tidigare med att hitta ytterligare åtgärder särskilt utformade för effekt mot fosforläckage, ett arbete som har sin viktigaste potential i de stora lerjordsområdena i Mälarregionen. Till detta kommer den successiva och omfattande nedläggning av jordbruksmark och djurhållning som sker och som har viss betydelse för fosforläckaget. Vattenmyndigheten uppger att effekten är en minskning av fosforbelastningen med hela 10%, men det är oklart om hänsyn till detta har tagits när åtgärdernas omfattning kvantifieras. Vattenmyndigheten noterar visserligen tröghetens dilemma, bl a i förvaltningsplanen, men i har i stora delar bortsett från detta faktum när nya åtgärder formulerats. Någon nämnvärd hänsyn till de minskningar i miljöpåverkan som är att vänta av redan genomförda åtgärder eller förväntad utveckling har ej tagits. Förslag: Jordbruksverket och Skogsstyrelsen får i uppdrag att kvantifiera hur stora effekter som hittillsvarande arbete har resulterat i och hur stor effekt som är ytterligare att vänta vid ”business as usual”, samt att denna undersökning utgör underlag för ett reviderat åtgärdsbeting i vattenförvaltningen. 4:1:2 Rådgivning som styrmedel Effekten av hittillsvarande arbete har varit god vad gäller såväl miljö- och hälsorisker med växtskyddsmedel som läckage av växtnäring. Läckaget av fosfor minskade mellan 2001 och 2008 i svenskt jordbruk med 15-30 ton med hjälp av rådgivningskampanjen Greppa Näringen, och sedan dess har arbetet intensifierats både när det gäller utveckling av nya kunskapsunderlag och åtgärder på gårdarna. Greppa Näringen är internationellt erkänt och fungerar som ett framgångsrikt smörjmedel för att underlätta att göra rätt åtgärd på rätt plats, och med rätt teknik. 7(28) REMISSYTTRANDE Dnr 537- 5346- 2014 537-5058-14 2015-04-29 Den sammanställning1 som gjordes av resultat fram till år 2010 från 2274 gårdar som i genomsnitt deltagit i rådgivningsprojektet under 4 - 5 år, visar att: Överskotten av fosfor har minskat på alla gårdstyper. På gårdar med grisproduktion har överskotten mer än halverats under perioden. Inköpen av fosfor med mineralgödsel har minskat signifikant både på mjölkgårdar och på växtodlingsgårdar. Inköpen av fosfor med foder har minskat signifikant på mjölkgårdar och framförallt på gårdar med grisproduktion. Rådgivningen har lett till att huvuddelen av fälten numer bearbetas sent på hösten eller inte alls, vilket på flera jordtyper minskar risken för yterosion och fosforförluster Alltfler gårdar har gått över till flytgödsel, framförallt på mjölkgårdarna, vilket ökar möjligheten till effektiv myllning Även utomstående granskare rapporterar om positiv rådgivningseffekt. En trendanalys för transporten av kväve och fosfor i åar i jordbruksdominerade gjordes 2012 av SLU2. Analysen visar att anslutning till rådgivningsprojektet Greppa Näringen sammanfaller med den positiva utvecklingen för både kväve och fosfor. Nyligen belades också framgångarna av en forskargrupp vid Lunds universitet3 som slår fast att rådgivningen har positiva effekter för miljö och ekonomi. Fosforläckage har inga enkla förklaringar och de flesta åtgärder för att minska fosforläckaget måste platsanpassas för störst effekt på vattenmiljön. En tvingande åtgärd ser inte till att rätt åtgärd kommer på rätt plats. En föreskrift kan aldrig utformas så att den tar hänsyn till hur enskilda platser ser att och vad som skulle ha störst effekt på fosforläckaget just där. Det är i stället styrkan med rådgivning. Det är en anmärkningsvärd skillnad på synen på rådgivning mellan jordbruksnäringen och skogsnäringen. Utbildningskampanjen Skogens vatten lyfts som en framgångssaga och signalen är att fortsatt dialog är central i skogen. Vattenmyndigheten måste ha bättre på fötterna innan myndigheten konsekvent avfärdar rådgivning. Ge i stället Jordbruksverket i uppdrag att förfina analysen av vad som kan förbättras och medverka till att rådgivningen utvecklas. 1 Rapport från Greppa Näringen, 2011-Ett decennium av råd som både lantbruket och miljön tjänar på 2 Fölster et al., Kväve- och fosfortrender i jordbruksvattendrag. Har åtgärderna gett effekt? Rapport 2012:1. Institutionen för vatten och miljö, SLU 3 AgriFood Economics Centre vid Lunds universitet, Working Paper nr 2015:1 8(28) REMISSYTTRANDE Dnr 537- 5346- 2014 537-5058-14 2015-04-29 LRF i Södermanland är helt övertygad om att rådgivning och eget ansvar är rätt väg framåt när det gäller åtgärdsarbetet, och delar inte vattenmyndighetens bedömning i den styrmedelsanalys som presenterats i samrådsmaterialet, där föreskrifter alltid får högre poäng än andra styrmedel när en myndighet sprungen ut en föreskriftskultur får analysera fritt. Rådgivning och projektledning tillsammans med långsiktig ekonomisk ersättning förordas för samtliga åtgärder med bäring på jordbruk, skogsbruk och trädgårdsodling. Förslag: styrmedelsanalysen i sin nuvarande utformning bör helt utgå ur vattenmyndighetens förslag. 4:1:3 Arrenderad mark Strukturen i svenskt jordbruk innehåller mycket stora inslag av arrenden, både gårdsarrenden och, i ökad omfattning, sidoarrenden. Självklart är både möjligheten och drivkraften att bekosta åtgärder på annans mark begränsad när det gäller arrenden. Vattenmyndighetens åtgärdsprogram riskerar att få betydande effekter på marknaden för sidoarrenden och på arrendatorers möjlighet att driva en långsiktig produktion. Redan idag kan sådana effekter synas vid omförhandling. Investeringar med lång avskrivningstid fungerar inte på arrenderad mark. Vattenmyndigheten behöver problematisera frågan betydligt bättre än de få rader som återfinns i den samhällsekonomiska konsekvensanalysen (potentiellt styrmedel för strukturkalkning). Analysen behöver hänga samman både med val av förslag till åtgärder och med den samhällsekonomiska analysen. 4:1:4 Tvåstegsdiken Tvåstegsdike kan vara en intressant åtgärd på vissa platser, men med tanke på den stora åtgången av både mark och pengar måste platsen för åtgärden väljas med mycket stor omsorg och i överensstämmelse med vetenskaplig forskning. Vattenmyndigheten har en orealistisk uppfattning om hur långa vattendragssträckor som kommer att kunna vara aktuella och kostnadsberäkningen ifrågasätts och behöver justeras. Våra erfarenheter pekar på att det krävs omfattande rådgivnings- och projekteringsinsatser innan ett dike kan anläggas samt att ny vattendom behöver sökas. Hur investeringskostnaden beräknats till ca 800 kr/meter framgår inte tydligt, men att produktionsbortfallet inte är 0 kr bör även vattenmyndigheten förstå. Därtill riskerar man att schaktmassorna är olämpliga som material i dikets närområde, t ex då alven innehåller gyttjeinslag, som är vanligt i vissa jordbruksdominerade områden. Även om det finns ett fåtal goda erfarenheter av tvåstegsdiken i landet, måste anläggandet av sådana även fortsättningsvis betraktas som en extraordinär åtgärd som dessutom behöver ha full finansiering från det allmänna. Däremot 9(28) REMISSYTTRANDE Dnr 537- 5346- 2014 537-5058-14 2015-04-29 finns det en önskan om att skapa möjligheter till ett förenklat förfarande för att tillåta såväl djupare diken som avfasade, fortfarande stödberättigande, dikesslänter, för att kunna möta högre vattenflöden utan att odlingsmarken översvämmas. Förslag: Jordbruksverket behöver arbeta fram stöd som täcker rådgivning, projektering, markarbeten mm i syfte att underlätta anläggning av tvåstegsdiken där behov är påkallat, samt Jordbruksverket får i uppdrag att tillsammans med Länsstyrelsen och andra relevanta myndigheter utveckla förenklat förfarande för att tillåta fördjupning av diken och avsläntning av dikeskanter där behov finns. 4:1:5 Strukturkalkning Effekten av strukturkalkning och kalkfilterdiken är definitivt inte klarlagd i tillräcklig vetenskaplig omfattning. Effekter varierar kraftigt med förutsättningarna vid spridningstillfället, fosforstatusen i jorden och sannolikt mellan jordarter med såväl olika lerhalt som olika sammansättning av lermineral. Livslängden på åtgärdens effekt behöver också klarläggas. Slutligen bör det även vara väl känt att kalkindustrins prissättning samvarierar med myndigheternas initiativ på området, t ex ökade priset på strukturkalk kraftigt när möjligheten att finansiera produkten via LOVA-bidrag infördes på bred front. Allt detta påverkar kostnadsanalysen. Vattenmyndighetens modellerade och schablonmässiga åtgärdsförslag utan vetenskaplig grund är återkommande tydliga. Ett exempel är förslag på strukturkalkning som föreslås som åtgärd även i många områden som domineras av jordarter med så låg lerhalt att strukturkalkningens effekt på näringsretention uteblir. Ändå föreslås åtgärden. Den typen av dåligt underbygga åtgärdsförslag undergräver kraftigt myndighetens trovärdighet gentemot brukare. LRF Södermanland ber också vattenmyndigheten i korrigera felräknad besparing (Norra sid 170-171 i åtgärdsprogrammet, Södra sid 16-17 i den samhällsekonomiska konsekvensanalysen), där myndighetens ekonomiska slutsats blir att hela jordbearbetningskostnaden (500 kr/år) försvinner om man strukturkalkar. Därtill behöver investeringsbehovet uppmärksammas. Om 500 000 ha i landet ska kalkas till en kostnad på ca 5000 kr/ha behöver 2,5 miljarder kronor avsättas bara för kalkning från jordbrukets redan svaga netto fram till 2021, plus tillsynskostnaderna. Man behöver också ta ställning till kalkningens övriga effekter, t ex på mikrolivet i jorden samt klimatpåverkan vid framställning, 10(28) REMISSYTTRANDE Dnr 537- 5346- 2014 537-5058-14 2015-04-29 innan man kan rekommendera den i stor skala. Det bör också redan ha kommit till vattenmyndighetens kännedom att strukturkalkning inte är godkänd åtgärd i ekologisk produktion samt att åtgärden inte fungerar på fält med långliggande vallar. Sammantaget ger ovanstående dels stöd för att det är mycket olämpligt att lagstifta om åtgärden, något som vattenmyndigheten borde insett för länge sedan. Implementering av lagstiftning och tillsyn efter ca 15 år innebär också att det tar mycket lång tid inom åtgärden får genomslagskraft, mycket längre tid än frivillighet kombinerat med stöd. Rådgivning tillsammans ett permanentande av ett stöd enklare än LOVA-stödet är enligt LRF Södermanland rätt modell för att få genomslag i åtgärden. Dessutom måste budgeten för stödet höjas kraftigt jämfört med dagens LOVAstöd som är översökt. Forskningen efter verksamma kalkprodukter i ekoodling bör få fortsatt stöd och parallellt med det arbetet bör Jordbruksverket få i uppdrag att verka för ett förändrat regelverk för ekoodlare som gör det möjligt för ekoodlare att använda strukturkalk av dagens variant. Förslag: Havs- och vattenmyndigheten ges i uppdrag att skapa ett permanent stöd motsvarande LOVA-stöd till strukturkalkning samt säkerställa en långsiktig finansiering som står i relation med ambitionsnivån, samt Jordbruksverket får i uppdrag att verka för att ekoodlare medges undantag från ekostödsreglerna så att strukturkalkning kan genomföras även på ekogårdar. 4:1:6 Anpassade skyddszoner Det finns stöd för att vissa delar av fält kan behöva åtgärdas för att komma tillrätta med olika typer av lokala fosforläckage. Vissa platser är väl kända för markägaren eller arrendatorn, medan andra platser behöver lokaliseras med hjälp av t ex en rådgivare. För en del platser är förbättrad dränering ett sätt att komma tillrätta med bristerna, medan för andra kan exempelvis gräsbevuxna skötta zoner vara rätt verktyg. LRF Södermanland tror dock inte att miljökontorets personal i regel har tillräcklig kompetens att avgöra var i fält anpassade skyddszoner bör anläggas. Betalningsviljan för den tillsynen är dessutom mycket låg hos landets företagare. Vattenmyndigheten behöver däremot se till att ett rådgivningsverktyg utvecklas och medverka till att skapa ett system som gör att lantbrukarens kompetens används och omvandlas till verkstad. Förslag: Jordbruksverket får i uppdrag att utveckla rådgivningen kring anpassade skyddszoner och utreda hur anslutningen till stödet till anpassade skyddszoner kan ökas. 11(28) REMISSYTTRANDE Dnr 537- 5346- 2014 537-5058-14 2015-04-29 4:1:7 Skärpt stallgödselspridning/Anpassad gödsling Lagstiftningen kring stallgödselspridning har reformerats många gånger de senaste decennierna och effekten av nya regler kan omöjligt ännu ha slagit igenom i mätresultaten. Dessutom är svensk djurhållning under stark strukturrationalisering och nedgång, vilket medför ytterligare viss minskad belastning i vattendragen av näring från stallgödselspridning. Många av LRF Södermanlands medlemmar har också noterat en övertro på hur stora effekter som kalkylerats i många avrinningsområden där djurunderlaget i verkligheten är begränsat. Vattenmyndigheten behöver ta bättre hänsyn till trögheten i effekterna av hittillsvarande arbete samt till den omfattning av svensk djurhållning som är att vänta fram till 2027 innan effekten av förslagen kan klarläggas. Merparten av det som föreslåsför stallgödselhantering (Jordbruksverket åtgärd 3 f-i) gäller redan på gårdar i nitratkänsligt område, samt som en följd av tillsynsmyndigheternas kravställande vid tillsyn, som villkor på anmälningspliktiga gårdar och i meddelade tillstånd på de större gårdarna. Förslag: Åtgärden utgår då den i allt väsentligt redan täcks av övriga uppdrag till Jordbruksverket 4:1:8 Våtmarker och fosfordammar Vattenmyndighetens förslag till omfattning på våtmarksanläggning är mycket stor och LRF Södermanlands medlemmar ställer sig tveksam till att det finns så många lägen där en effektiv våtmark kan anläggas med rimliga kostnader. Till detta kommer ansenliga kostnader för skötsel för att våtmarkens funktion som näringsfälla ska bevaras. Se även avsnitt 4:1:16 om markvård. Nuvarande stödsystem för våtmarksanläggning kritiseras då åtagandet sträcker sig 20 år framåt i tiden, medan skötselstödet endast garanteras för en femårsperiod. Dessutom blir man ekonomiskt straffad i stödsystemet om man vill att våtmarken även ska kunna användas som bevattningsdamm, vilket ytterligare sänker motivationen. Därtill inträder strandskydd runt våtmarken och det råder stor osäkerhet kring hur marken får användas när åtagandeperioden gått ut, som en följd av att våtmarken anses ha skapat ett nytt naturtillstånd. Markåtkomsten behöver också vägas mot andra samhällsmål som livsmedelsförsörjning och begränsad klimatpåverkan. Effekten av att omvandla den högproduktiva marken till sankmark får långt högre effekter på livsmedelsproduktionen än den arealmässiga omfattningen på 2%, vilket bör framgå. Sammantaget innebär svårigheterna att finna kostnadseffektiva våtmarkslägen, kritiken mot nuvarande system och markåtkomsten att föreslagen omfattning ifrågasätts. 12(28) REMISSYTTRANDE Dnr 537- 5346- 2014 537-5058-14 2015-04-29 Dessutom ifrågasätts vattenmyndighetens uppfattning om värdeförlusten för den åkermark som ska användas (30 000 kr) samt kostnader förenade med underhåll och anläggning. För många av våtmarkerna kommer det att krävas omfattande grävningsinsatser. Vår uppfattning är att fosfordammar kan vara mer kostnads- och yteffektiva att anlägga än våtmarker, särskilt om de kombinerat kan fungera som bevattningsdamm, varför en ökad flexibilitet i ambitionsnivån föreslås. Att lägga över 50 000 ha i våtmark är helt orealistiskt, både av praktiska och ekonomiska skäl. Vi ställer oss dessutom ytterst tveksamma till vattenmyndighetens idé om att skapa möjlighet för myndigheter att expropriera mark som myndigheter anser lämplig för våtmarksanläggning, i strid med markägarens vilja. Förslag: Åtgärderna fosfordamm och våtmark slås samman till en åtgärd och ersätts med orden våtmark/damm när styrmedel ska utvecklas. Omfattningen behöver justeras i enlighet med tillgängliga medel, främst ur landsbygdsprogrammet. Vattenmyndighetens idé om expropriation ska utgå ur myndighetens förslag och kostnadsberäkningen justeras. 4:1:9 Kalkfilterdiken Det finns goda erfarenheter av att bland in kalk i återfyllnadsmassorna vid omtäckdikning, men om en föreskrift ställer krav som medför fördyringar minskar naturligtvis drivkraften att genomföra omtäckdikning över huvud taget. Omfattningen bedöms vara orealistisk på många platser, både av ekonomiska skäl och på grund av otillräcklig maskinkapacitet. Här bör Sveriges myndigheter i stället verka för att rådgivningskompetensen och resurserna till rådgivning kring markavvattning säkerställs samt vara beredd att betala ut till exempel LOVA-stöd som täcker merkostnaden. Det ligger absolut i samhällets intresse att täckdikessystemen hålls i god kondition och att anläggningarna förnyas med jämna mellanrum. Myndigheterna behöver därför inrikta sig på att stödja en sådan utveckling i stället för att förelägga om inslag som fördyrar en angelägen åtgärd. Ett system med stöd och rådgivning kommer också innebära att åtgärden finns på plats på stora arealer långt tidigare än om det ska ske genom tillsyn och föreskrifter. Förslag: Vattenmyndigheten behöver justera sin rekommendation om styrmedel. 4:1:10 Skyddszoner Skyddszoner och kantzoner har under många år anlagts längs vattendragen i distriktet, understödda av samhällets styrmedel och till gagn för miljön på 13(28) REMISSYTTRANDE Dnr 537- 5346- 2014 537-5058-14 2015-04-29 många olika sätt. Att betydelsen är begränsad när det gäller inverkan på fosforläckage från slättlandskapets plana fält har vetenskapen och lantbrukarna länge känt till, men systemet har fortsatt att applåderas från myndighetshåll. När nu vattenmyndigheten går ut och i samrådsmaterialet meddelar att denna åtgärd sannolikt haft liten effekt på såväl kväve- som fosforförluster, upplevs det som mycket märkligt att vattenmyndigheten föreslår ännu mer skyddszoner, visserligen stödberättigade ur ett landsbygdsprogram som saknar finansiella muskler, men framtvingade genom föreskrifter och hot om expropriation. Det finns förståelse för nödvändigheten att hålla skyddsavstånd vid hantering av kemikalier och vid gödselspridning med dålig precision, men krav på 20 meter breda skyddszoner kan få förödande effekter på produktion och arrondering i många bygder, tydligen utan nämnvärd nytta. Tillräckligt vetenskapligt stöd saknas för att 20 meter breda zoner i den skala som redovisas är kostnadseffektivt. En uppluckring av biotopskyddet för öppna diken skulle däremot vara gynnsamt för såväl risken för oönskad spridning av olika ämnen som ökad konkurrenskraft i skogs- och mellanbygd. Förslag: LRF Södermanland efterlyser mer ödmjukhet i åtgärden och föreslår rådgivning och teknikutveckling som främsta styrmedel, tillsammans med långsiktiga och generösa stödvillkor. 4:1:11 Enskilda avlopp. Många kommuner har kommit långt i sitt arbete med att förelägga fastighetsägare om bättre rening i enskilda avlopp, och LRF Södermanland ställer sig tveksam till att hänsyn har tagits till genomfört arbete. Vattenmyndigheten behöver också bättre problematisera det faktum att när ett sådant arbete ska ske genom tillsyn det tar oerhört lång tid. Här tror LRF Södermanland att det är effektivare att uppdra åt kommunerna att anställa avloppsrådgivare som kan motivera och underlätta för fastighetsägarna att välja system, än att fortsätta arbeta genom konfliktskapande tillsyn. Därtill behöver samhället arbeta mycket mer målinriktat med att underlätta utvecklingen och installation av avloppssystem som möjliggör återcirkulation av fosfor och humusämnen till produktiv åkermark. På global skala måste det vara mycket mer resurseffektivt och mindre miljöbelastande att ta vara på den fosfor som är möjlig att samla upp i hushållen för fortsatt användning än att ständigt tillföra ny fosfor till systemet genom gruvbrytning. Vattenmyndighetens sammanställning över tekniker godkända för normal skyddsnivå behöver dessutom kompletteras med uppgift om att även kretsloppslösningar, som sluten tank och urinsortering, uppfyller dessa krav. 14(28) REMISSYTTRANDE Dnr 537- 5346- 2014 537-5058-14 2015-04-29 Förslag: Kommunerna får i uppdrag att öka information och rådgivning kring enskilda avlopp, samt Havs- och vattenmyndigheten, Länsstyrelserna och kommunerna får i uppdrag att underlätta omställningen till kretsloppsbaserade avloppsystem i stor och liten skala, genom rådgivning, stimulansbidrag vid installation av kretsloppsinriktade anläggningar samt anläggningsstöd för hygieniseringsanläggningar mm. 4:1:12 Hästhållning Vattenmyndigheten oroas över hästnäringens miljöarbete, och föreslår att uppdra åt kommunerna att bedriva bättre tillsyn. I den del som gäller hästhållningen behövs bättre kunskapsunderlag gällande branschens påverkan som inte täcks av ordinarie regelverk på växtnäringsområdet. Informationsinsatser behöver vara förstahandsalternativet vad gäller styrmedel. 4:1:13 Skogen Skogsmark eller trädbevuxen mark anses generellt vara positivt för vattenkvaliteten. Det finns sannolikt ingen marktyp som har ett lägre bakgrundsläckage till vatten än skog. Den i och för sig tämligen rudimentära forskning som gjorts visar att läckage från skogsmark främst härrör från deposition, dvs. nedfall från luften som sker över all mark. Att fastställa miljökvalitetsnormer för vatten som påverkas av skogsmark så att dessa inte nås betyder därför antingen att det är deposition/nedfallet som måste åtgärdas eller att miljökvalitetsnormen är fel satt. Vissa enskilda skogsbruksåtgärder kan ibland öka läckaget, men dessa måste ses i relation till hur ofta de förekommer. Den normala omloppstiden för skog i området är ca 80-90 år, dvs slutavverkning sker bara på en bråkdel av marken i avrinningsområdet per år, utan hänsyn tagen till de stora arealer avsatt skog som finns och som aldrig avverkas. Utslaget under den tiden betyder det ökade läckaget ytterst lite. Undantaget är dikesrensning som fel utförd kan ge större påverkan. Rätt utförd dikesrensning är därför viktigt, och detta är en fråga som såväl LRF som skogsägarföreningarna är väl medveten om och aktivt arbetar för att sprida kunskap om. LRF Södermanland noterar vattenmyndighetens positiva inställning till dialog, rådgivning och samverkan i skogen. 4:1:15 Recipientkontroll och egenkontroll Vattenmyndigheten föreslår, med åtgärd 11 till HaV om recipientkontroll, ytterligare kostnader för de mindre och mellanstora lantbruken. LRF Södermanland vänder sig mot beskrivningen att recipientkontrollen har som 15(28) REMISSYTTRANDE Dnr 537- 5346- 2014 537-5058-14 2015-04-29 syfte att visa att miljökvalitetsnormer för vatten följs, och dels mot åtgärden i sig. Det är mycket svårt att genom recipientkontroll skaffa sig en uppfattning om den egna verksamhetens inverkan på miljön. Tyvärr är instrumentet i de allra flesta fall för trubbigt och det är svårt att använda resultatet till något annat än att se trender i ett vattensystem, som i sin tur beror på många verksamheters belastning och dessutom med mycket stor inverkan av väderlek och tid. Åtgärden blir i stället bara ett sätt för myndigheterna få in pengar till den miljöövervakning som landet givit sig i uppgift att genomföra. LRF Södermanland tror att egenkontroll i form av t ex beräkningar av växtnäringsflödena och analyser av stallgödsel är långt mer verkningsfulla redskap i arbetet då det ger snabbare och säkrare återkoppling. Förslag: Åtgärden slår emot de mindre och medelstora lantbruksföretagen, då merparten av de största redan idag ingår i recipientkontrollprogram. Kostnaden står inte i paritet med nyttan, varför åtgärden bör utgå. 4:1:15 Internbelastning och interna åtgärder Några viktiga källor till fosforläckage beskrivs bristfälligt och tydliga åtgärder saknas. En sådan är internbelastningen från bottensediment, som kan vara mycket betydande. Exempel på sjöar där internbelastningen är välkänd är Öljaren och Hjälmaren, men även andra sjöar och kuststräckor kan föras till denna lista. Andra sjöar har stora problem med omfattande förekomst av vitfisk som påverkar näringsflödena i sjön, låg genomströmning och litet djup. För sådana sjöar räcker det inte med att begränsa tillförseln från land utan här behövs åtgärder i sjön. Trots att situationerna är välkända blundar vattenmyndigheten för problemet. Menar vattenmyndigheten allvar med att ett annat näringstillstånd i vattnet är önskvärt måste myndigheten dels redovisa situationen och dels mycket mer tydligt överväga åtgärder i vattenmassan och/eller bottensedimenten. En nyligen genomförd kostnadsberäkning av vad fosforfällning i Hjälmarens djupdelar skulle kosta indikerar att kostnaden är i samma storleksordning som övriga åtgärder. 4:1:16 Markvård som växtnäringsåtgärd Det saknas också en belysning över betydelsen av den erosion som kommer av översvämmade marker vid bristfällig avbördning och över de, delvis sammanhängande, problem som följer av dålig dränering. Fågelsjöar och dåligt skötta våtmarker kan ge ett betydande tillskott av näring, ett problemområde som behöver stärkta forskningsresurser. Det finns därtill en del oklarheter kring hur fosforretentionen påverkas av dikesunderhåll, men att dåligt fungerande dränering innebär dålig rotutveckling och därmed lågt upptag av växtnäring, 16(28) REMISSYTTRANDE Dnr 537- 5346- 2014 537-5058-14 2015-04-29 samt risk för både ytavrinning och frigörelse av fosfor vid vattenmättade förhållanden måste anses vara klarlagt4. Det finns uppgifter om att det vid rensning av öppna diken i jordbrukslandskapet avlägsnas omkring 1 kg P per ton rensamassa som återförs till produktiv mark och genom rensning bibehålls dikets förmåga att fånga fosforrikt finsediment5. En fungerande markavvattning är också ett tydligt ansvar för dikningsföretagen och en absolut förutsättning för att upprätthålla livsmedelsproduktionen i de viktiga odlingsområdena. De åtgärder som vattenmyndigheten föreslår kring markavvattning innebär att utveckla styrsystem för miljövänlig rensning, samt oprecisa åtgärder som handlar om att öppna upp kulverteringar, återmeandra rätade diken, anläggning av zoner bevuxna med buskar och träd i anslutning till vatten samt ökad tillsyn. Förutom vägledning kring miljövänlig dikning, och delar av tillsynen, innebär föreslagna åtgärder en tydlig målkonflikt mot dikenas viktiga funktioner. Vattenmyndigheten behöver i stället se till att det sker regelbunden rensning och översyn av dräneringssystemen så att fosforn kan tas om hand och funktionen säkerställs. Se även tillämpliga delar under avsnittet Hydromorfologi, Markavvattning som fysisk åtgärd Förslag: Jordbruksverket får i uppdrag att utveckla system som innebär att markavvattningarnas funktion säkerställs, genom informationsinsatser, rådgivning mm. Myndigheten bör också få i uppdrag att utreda hur dikenas funktion och skötsel, inkl rörläggning, kan optimeras med avseende på fosforretentionen. 4:1:17 Saltning av vägar Vägsalt som vintertid rinner av mot anslutande åkermark innebär lokala problem med påverkan på markstruktur och fosforläckage. Trafikverket och kommunerna använder årligen drygt 300 000 ton vägsalt per år6, eller i snitt ca 4 Skaggs, R.W, Brevé, M.A., Gilliam, J.W. Hydrologic and Water Quality Impacs of Agricultural Drainage, Critical Reviews in Environmental Scinece and Technology, 24 (1):132, 14-15, 1994 5 M. Shore, P. Jordan, P.-E. Mellander, M. Kelly-Quinn, A.R. Melland. (2015) An agricultural drainage channel classification system for phosphorus management. Agriculture, Ecosystems and Environment. 199, 207–215 6 http://www.miljomal.se/Miljomalen/Alla-indikatorer/Indikatorsida/?iid=136&pl=1 17(28) REMISSYTTRANDE Dnr 537- 5346- 2014 537-5058-14 2015-04-29 9 kg per löpmeter på det statliga vägnätet7. Effekten på fosforläckaget har uppmärksammats av både SLU8 och LRF. Förslag: Trafikverket ges i uppdrag att utreda vägsaltningens inverkan på fosforläckage mm, ta fram en handlingsplan för en övergång till, för miljön mer, skonsamma halkbekämpningsmedel, klarlägga ansvarsfrågan samt utveckla ett robust system för att åtgärda det akuta problemet. 4:2 Hydromorfologi Åtgärder med syfte att skapa lämplig fysisk miljö för fisk och andra arter är prioriterade i Vattenmyndighetens åtgärdsprogram och grundinställningen är att alla vattendrag ska åtgärdas. LRF Södermanland ställer sig överlag starkt tveksam till den skarpa prioriteringen och ser stora problem med föreslagna åtgärder då andra viktiga mål åsidosätts. 4:2:1 Utrivning av dammar/anläggande av fiskväg Att öppna upp vandringsvägar tar tid och kan vara mycket kostsamt. Effekten på de eftersträvansvärda fiskarterna är inte säkerställd och problemen omfattande. Målkonflikterna bör vara väl kända för vattenmyndigheten: områden nedströms vandringshindret översvämmas och områden uppströms torrläggs. Effekterna av detta är raserade kulturmiljöer, förlorade rekreationsvärden, ökad risk för skred och erosion, höga kostnader för samhälle och verksamhetsutövare, minskad vattenkraftsproduktion, sänkta fastighetsvärden, utslagning av flodkräfta, ökad risk för spridning av främmande arter och så vidare. Förslaget att lägga ner den småskaliga vattenkraften i Götaland och Svealand innebär i praktiken ökad import av kolkraft. Vattenmyndigheten behöver räkna på klimateffekten av detta och låta politikerna ställa det emot behovet av att möjliggöra fiskvandring överallt. Konsekvensanalysen av styrmedel visar på en årlig åtgärdskostnad för och vattenkraftsproduktionen på hisnande 470 miljoner kr plus administrativa kostnader på över 200 miljoner per år, som också i huvudsak bekostas av verksamhetsutövarna, för att åtgärda vandringshinder och flöden. LRF Södermanland vänder sig mot principen att samhällets prioritering av åtgärden i ett slag förändrats när drivkraften är PPP. Det finns naturligtvis inte mer pengar i samhället bara för att någon annan betalar. Vattenmyndigheten måste rannsaka sig själv och göra ett fullständigt omtag i åtgärden. Självklart finns vandringshinder som är relativt enkla att rasera eller bygga omlöp kring, men 7 http://www.miljomal.se/Miljomalen/Allaindikatorer/Indikatorsida/Fordjupning/?iid=136&pl=1&t=Land&l=SE 8 Etana, A. & Rydberg, T. (2008) Inverkan av vägsalt (NaCl) på jordens aggregatstabilitet och isker för fosforförluster från åkermark. Inst f Markvetenskap, SLU. 18(28) REMISSYTTRANDE Dnr 537- 5346- 2014 537-5058-14 2015-04-29 om den skarpa prioriteringen ska hålla måste samhället dels tillsätta mycket stora resurser och dels börja verkställa åtgärden, i projektform och på samhällets bekostnad, i den ordning som fisken förväntas vandra och utvärdera åtgärden efter varje åtgärdat dämme. LRF Södermanland ifrågasätter kammarkollegets strategi att man genom tillsyn och domar på ett kostnadseffektivt sätt kan återskapa för vandrande fisk naturliga förhållanden, dessutom på bekostnad av enskilda fastighetsägare. Myndigheterna behöver också ställa sig frågan om var tidsgränsen går för att ett nytt naturtillstånd ska ha skapats. När det gäller våtmarker och andra biotopskydd är uppfattningen att den är 20-50 år, men när det gäller dammar verkar inte ens 400 år räcka för att vattenspegeln vid bruksdammen ska räknas som den nya naturen. Förslag: Åtgärden bör utgå, minst i avvaktan på politisk hantering av vattenverksamhetsutredningens förslag samt i avvaktan på att samhället avsätter erforderliga ekonomiska resurser. 4:2:2 Markavvattning och dikesrensning som fysisk åtgärd Det finns en underton i hela det remitterade materialet som handlar om att markavvattning skapar betydande miljöproblem, även om Vattenmyndigheten i Norra Östersjön skriver att ”Markavvattning ofta är en grundläggande förutsättning för att marken ska kunna brukas…”, samt att ”avvattnad mark ger bättre tillväxt, förbättrad markstruktur och minskad ytavrinning”. Vattenmyndigheten i Södra Östersjön behöver lägga till motsvarande skrivning i sin skrift, och båda vattenmyndigheterna behöver bättre erkänna nödvändigheten av markavvattning. Genom utredningar och tillsyn förväntar sig vattenmyndigheten att det ska ske restaurering av rensade och rätade vattendrag i form av meandring, iläggning av block och grus, öppning av kulvertar mm. LRF Södermanlands medlemmar är starka motståndare till en utveckling som innebär att dikesunderhållet ska eftersättas ännu mer, även om det naturligtvis finns enstaka platser och enstaka markägare som har ett särskilt intresse av att genomföra beskriva åtgärder. Frivillighet och kompetens måste vara ledorden för denna typ av åtgärder, och målkonflikterna med diken tydliggöras. Grunden för varför så många vattendrag i jordbrukslandskapet klassats som måttlig status för att de är påverkade av rensning för upprätthållande av markavvattning måste utgå, och löses enklast genom omklassning till KMV enligt beskrivning ovan. LRF Södermanland är bekymrad för hur Kammarkollegets strategi för omprövning av markavvattningsföretag och tillståndskrav för lagliga dikningar kommer att utvecklas. Föreläggande om att söka nytt tillstånd för sekelgamla 19(28) REMISSYTTRANDE Dnr 537- 5346- 2014 537-5058-14 2015-04-29 anläggningar är orimligt och ytterst komplicerat. Rättskraften i äldre tillstånd måste respekteras och vad gäller de kostnader som är förenade med omprövningar av miljöskäl som föreslås vill LRF Södermanland förtydliga att sådana behöver statlig finansiering. Till detta kommer ett stort behov av kompetens på det hydro- tekniska området. Jordbruksverket, Skogsstyrelsen och branschen arbetar sedan många år på olika sätt för att öka kunskapen och medvetenheten om miljövänlig dikesrensning. Flera skrifter har givits ut och såväl i skogen som i jordbrukslandskapet hålls utbildningstillfällen för entreprenörer och fastighetsägare, vid sidan den omfattande kurssatsning som genomförts under senare år av aktörerna tillsammans. Det är viktigt att det arbetet får fortsatt stöd, uppmärksamhet och legitimitet. Om vägledning ska tas fram kring dikesunderhåll är det självklart sektorsmyndigheterna Jordbruksverket och Skogsstyrelsen som ska ha uppdraget, tillsammans med uppdraget att ta fram vägledning mm kring markavvattning. Föreskrift om dikesrensning uppfattas inte som lämpligt styrmedel. Instrumentet är trubbigt och kräver omfattande tillsynsinsatser. Förslag: åtgärden riktad till Naturvårdsverket som innebär utredning av behovet av generella föreskrifter för dikesrensning behöver utgå, liksom deras uppdrag att ta fram vägledning om miljövänlig dikesrensning. Det senare uppdraget bör i stället gå till Jordbruksverket. Förslaget ligger även i linje med miljömålsberedningens förslag i SOU 2014:50. Se även förslag under avsnittet tvåstegsdiken. 4:2:3 Ekologiskt funktionella kantzoner LRF Södermanland har inget emot att lämplig myndighet utreder hur man kan stimulera till anläggning av buskar och träd intill naturliga vattendrag, men har i övrigt en lång rad betänkligheter vad gäller vattenmyndighetens förslag. Om syftet med åtgärden är att faktiskt införa tvingande lagstiftning är åtgärden, enligt LRF Södermanlands uppfattning, feltänkt. Samhället har under många år styrt jordbruket att hålla dikeskanter rena från vedartad vegetation av skäl med bäring på kulturmiljö och biologisk mångfald. Därtill ställer lagstiftningen kring vattenverksamheter krav på ägare av markavvattningsanläggningar att underhålla diken genom rensning, en åtgärd som kraftigt försvåras om dikeskanten är träd- och buskbevuxen. Slutligen finns mycket liten förståelse för att i stor skala tillåta tillsynsmyndigheter att ta mark ur produktion utan att åtgärden har starkt vetenskapligt stöd. I områden med begränsad fältstorlek är det särskilt problematiskt att ta en 30 meter bred remsa längs fältkanten ur produktion med stora arronderingsproblem på kvarvarande fältdel. 20(28) REMISSYTTRANDE Dnr 537- 5346- 2014 537-5058-14 2015-04-29 Under våren har omfattningen av den fysiska åtgärden varit synlig i VISS, men av någon anledning har den under de senaste veckorna tagits bort från i alla fall delar av Norra Östersjöns vattendistrikt. Vattenmyndigheten har varit tydlig med att VISS är ett levande redskap som kontinuerligt förändras, men den nyss beskrivna justeringen i programmet måste ha en annan förklaring. Är vattenmyndigheten rädd för att avslöja hur planerna ser ut, eller har den fysiska åtgärden i just detta område redan avfärdats? Om det är ett rent utredningsuppdrag eller ett skarpt förslag på fysisk åtgärd borde varit klarlagt långt innan remissen gick ut. Där intresse och förutsättningar finns för åtgärden kan naturvårdsavtal med tillhörande ersättning vara ett lämpligt styrmedel som bör undersökas. Däremot ifrågasätts kostnaden för markåtkomst som vattenmyndigheten tror är ca 45000 kr/ha för mark där ekologiskt funktionella kantzoner ska anläggas. LRF Södermanlands uppfattning är att den genomsnittliga markkostnaden i jordbrukslandskapet, som är det landskap där åtgärden troligtvis är mest eftersträvansvärd, är betydligt högre än så. För bra mark förekommer priser upp emot 150 000200 000 kr/ha. Kostnadsanalysen behöver justeras i denna del. Det vetenskapliga underlaget som styrker att förekomst av åkermark i vattendragets närområde (30 meter) med automatik medför påverkan på biologiskt liv efterfrågas, eftersom detta underlag tydligen utgör grunden för formulerat åtgärdsbehov i jordbrukslandskapet. Om hela åtgärdens komplexitet ska inrymmas i utredningen är det centralt att det blir Jordbruksverket som få i uppdrag att genomföra uppdraget, inte Havsoch Vattenmyndigheten såsom nu föreslås. Jordbruksverket är den myndighet som har bäst kompetens vad gäller användning av Jordbruksmark, och förslaget till förändring ligger i analogi med att det är Skogsstyrelsen som föreslås få i uppdrag att utreda motsvarande åtgärder på skogsmark. Förslag: Jordbruksverket får i uppdrag att genomföra utredning avseende ekologiskt funktionella kantzoner i stället för Havs- och vattenmyndigheten. 4.3 Vattenskyddsområden Det finns en stor samstämmighet att dricksvattnet behöver skyddas mot allvarliga föroreningar och risker. Att inrätta vattenskyddsområden är ett sätt för tillsynsmyndigheterna att arbeta systematiskt med frågan, men LRF Södermanland vill poängtera att ett dricksvatten skyddas främst genom de praktiska försiktighetsåtgärder som verksamma inom området genomför varje dag året om. Detta praktiska arbete pågår, och har länge pågått, trots att något formellt skydd inte finns på många platser. Det är inte tillsynen som skyddar 21(28) REMISSYTTRANDE Dnr 537- 5346- 2014 537-5058-14 2015-04-29 vattnet, utan tillsynsobjekten. Den beskrivning i tredje stycket under ”Förbättringsbehov … – vattenskyddsområden”, som signalerar att situationen är alarmerande stämmer inte. Föroreningsriskerna från jordbruket, som är det som i första hand regleras i vattenskyddsföreskrifter, har inte ökat sedan situationen för 30-40 år sedan. Utvecklingen går åt rätt håll på alla plan. Här behöver vattenmyndigheten förtydliga sin text. Vattenmyndigheten behöver också förtydliga att tillsynsmyndigheterna också behöver arbeta med vägledning till medborgare och verksamhetsutövare inom nya och redan beslutade vattenskyddsområden. Det finns anledning att, av resursskäl, ifrågasätta vattenmyndighetens ambitionsnivå gällande åtgärd 6 e för kommunerna. Förslag: LRF Södermanland föreslår att åtgärd 6e omformuleras till att kommunerna får i uppdrag att inrätta vattenskyddsområden med föreskrifter för allmänna nuvarande och framtida dricksvattentäkter med ett uttag om minst 10 m3/dygn eller som försörjer fler än 50 personer Vattenmyndigheten har en grov missuppfattning vad gäller kostnader för inrättande av vattenskyddsområden. De siffror som ingår i den samhällsekonomiska bedömningen, totalt ca 500 tkr per objekt, för inrättande av vattenskyddsområden måste ersättas av en mer korrekt siffra. Kommunförbundet i Skåne uppskattade, tillsammans med LRF Skåne, kostnaden, bara i Skåne län, till cirka 3 miljarder. Liknande beräkningar finns även för andra områden. Kostnaden för tillsyn är också underskattad, eftersom där inte ingår kostnader för den omfattande tillståndshantering som följer av vattenskyddsområde. Det behöver också framgå att tillsynskostnaden inte kommer att belasta kommunerna utan verksamhetsutövarna genom motsvarande avgiftsuttag. Vattenmyndighetens misstag behöver justeras och kostnadsuppskattningen behöver en långt bättre genomlysning. Tabell F53 i den samhällsekonomiska analysen behöver kompletteras. Det bör också vara väl känt för vattenmyndigheten att PPP inte anses tillämplig när det gäller bevarandelagstiftning av den karaktär som slås fast i MB 7 kap. LRF Södermanland saknar i förslaget för Södra Östersjöns vattendistrikt uppmärksamhet kring olycksriskerna på vägarna samt kontinuerligt dagvattenläckage, om vattenmyndigheten menar allvar med att i verkligheten skydda dricksvattentäkterna. Motsvarande avsnitt i Norra Östersjön behöver utvecklas. Till exempel omfattar Trafikverkets ansvar bara de större vägarna, medan ansvaret för att säkra vägar inom detaljplanerat område i regel åvilar kommunerna. 22(28) REMISSYTTRANDE Dnr 537- 5346- 2014 537-5058-14 2015-04-29 4.4 Miljögifter 4:4:1 Uppdrag till Bergstaten LRF instämmer i vattenmyndighetens förslag att Bergsstaten får i uppgift att kräva MKB vid prospekteringsarbete. Frågan har lyfts av LRF i kontakter med såväl Länsstyrelser, centrala myndigheter och enskilda prospekteringsbolag vid upprepade tillfällen och under lång tid. 4:4:2 Växtskyddsmedel Vattenmyndigheten har noterat det förbättringsarbete som genomfört på gårdarna vad gäller minskade miljörisker med växtskyddsmedel. Vi saknar dock en beskrivning och problematisering över hushållens betydande användning av motsvarande produkter, som sker i kombination med stor okunskap och begränsad ansvarskänsla. LRF Södermanland ställer sig bakom att Jordbruksverket får fortsatt uppdrag att arbeta med rådgivning kring växtskyddsmedel men vill att Kemikalieinspektionens uppdrag att hantera risker i allmänhetens handhavande utvecklas så att det blir mer verkningsfullt. Vattenmyndigheten uttrycker vidare en tilltro till att ökad omställning till ekologisk produktion är en verkningsfull åtgärd för att komma tillrätta med fynd av bekämpningsmedel i vatten, främst i Södra Östersjöns och Västerhavets vattendistrikt. I det fall gårdar med bristfällig kemikaliehantering ställer om sin produktion finns skäl att instämma i antagandet, men vår erfarenhet är att det inte självklart är just sådana gårdar som väljer att göra sådan omställning. De gårdar som enklast, snabbast och med minst ekonomisk risk kan lägga om till ekologiskt är de som redan i dag använder förhållandevis lite växtskyddsmedel i sin produktion, exempelvis företag med omfattande vallodling. Här behöver vattenmyndigheten göra en mer seriös analys över situationen än den som återfinns i förslaget. Det bör vara mer kostnadseffektivt att lägga motsvarande resurser på att öka kunskapen om säkert växtskydd på konventionella gårdar, varför åtgärden bör ändras. 5. Samhällsekonomisk bedömning Vattendelegationen ska fatta beslut om miljökvalitetsnormer och åtgärdsprogram mot bakgrund av en samhällsekonomisk bedömning. Den analys över styrmedlen som vattenmyndigheten presenterar i den samhällsekonomiska konsekvensanalysen behöver därför vara oklanderlig. Enligt LRF Södermanlands uppfattning haltar den bedömning som presenterats i samrådsmaterialet och det finns stora brister både vad gäller kostnadsuppskattningar, beräknad effekt och bedömningen av andra konsekvenser. Kostnadsanalysen 23(28) REMISSYTTRANDE Dnr 537- 5346- 2014 537-5058-14 2015-04-29 behöver kompletteras på en rad punkter och justeras, t ex vad gäller kostnader för strukturkalkning, inrättande av vattenskyddsområden, ianspråktagande av mark för annat ändamål än produktion och arbetskostnader för olika praktiska moment. Därtill behöver avskrivningstiderna ser över, och dessutom behöver vattenmyndigheten tydliggöra vilket investeringsbehov som följer av åtgärdsförslagen med tillhörande analys över verksamhetsutövarnas betalningsförmåga. Om vattenmyndigheten saknat resurser att göra en välgjord konsekvensanalys behöver detta tydligt framgå av det remitterade materialet och åtgärdsförslagen behöver dessutom anpassas till det osäkra beslutsunderlaget. Naturvårdsverket fastslår i sin handbok för samhällsekonomisk konsekvensanalys, som Vattenmyndigheten utgår ifrån, att en bedömning gällande lämpliga styrmedel kräver samverkan mellan olika discipliner och aktörer9 för att belysa olika aspekter av ett styrmedel. Naturvårdsverket fastställer vidare att det i åtgärdsprogrammet ska beskrivas hur det kostnadseffektiva åtgärdsprogrammets kostnader fördelar sig på olika aktörer och sektorer och det bör bedömas om det finns kapacitet hos dem att betala.10 LRF Södermanland menar att Vattenmyndigheten i stort sett bortsett från dessa aspekter. Det saknas sammanvägda resonemang kring effekten på näringsliv och livsmedelsproduktion. Fördelningen av kostnader påverkas av vilket styrmedel som myndigheter och kommuner väljer att använda för att genomföra de åtgärder som vattenmyndigheten förväntas besluta om. Att, såsom i dagsläget, föreslå lagstiftning, tillsyn och expropriation som främsta styrmedel för jordbruksanknutna åtgärder åsidosätter möjligheterna till samhällelig finansiering av osäkra åtgärder. Samverkan och rådgivning bör vara utgångspunkten inte bara för åtgärder i skogen utan även för åtgärder i odlingslandskapet. På samma sätt som vattenmyndigheten presenterar olika beräkningar över vad ”vatten” är värt måste myndigheten ovillkorligen ta fram motsvarande analys för vad ”mat” är värd för motsvarande population. Först då kan en sådan analys över vattnets värde användas i en kostnads-nyttoanalys. Allt annat är löjeväckande. Förslag: Vattenmyndigheten behöver göra om den samhällsekonomiska analysen från grunden, alternativt genomdriva en förändring av miljökvalitetsnormernas juridiska status så att tveksamma åtgärder inte blir bindande. 9 S 50, Handbok 2008:4, Samhällsekonomisk konsekvensanalys av miljöåtgärder, Naturvårdsverket 2008 10 S 40, Handbok 2008:4, Samhällsekonomisk konsekvensanalys av miljöåtgärder, Naturvårdsverket 2008 24(28) REMISSYTTRANDE Dnr 537- 5346- 2014 537-5058-14 2015-04-29 5:2. Styrmedelsanalys/betalningsansvar Vattnens tillstånd i landet är ett resultat av flera hundra års okunskap om effektiv resurshushållning och detta tillstånd kan omöjligt utgöra grunden för nuvarande företagares betalningsansvar genom den princip, ”polluter pays principle” (PPP), som vattenmyndigheten torgför. Mest troligt är det i stället samhället, som genom många år av vägledning om t ex gödsling, bekämpning och dikning till landets jordbrukare, eller om behovet av reningsteknik till VAsektorn och enskilda avloppsägare m fl, som bär ansvaret för föroreningarna. Det framgår till exempel av materialet att de fynd av bekämpningsmedel som görs i grundvatten i huvudsak utgörs av för länge sedan förbjudna medel och att bottensediment innehåller diverse oönskade ämnen ofta härrörande från en svunnen tid. Vidare är det väl känt att merparten av den miljöpåverkan som hänförs till de areella näringarna består av diffusa utsläpp som endast i undantagsfall går att knyta till en specifik verksamhet. PPP kan ej tillämpas på ett kollektiv. Problematiken domineras helt av att de jordbruksdominerade områdena består av lerjordar, inte av att företagen i dessa områden ägnar sig åt mer nedsmutsande verksamhet än andra. Det är också väl känt för vattenmyndigheten att principen om förorenarens betalningsansvar bygger på att producenter kan ta ut merkostnaden i senare led, en princip som inte fungerar på landets relativt avreglerade marknad för t ex spannmål eller mjölk. Nuvarande ekonomiska utveckling i jordbruket pekar kraftigt nedåt, vilket bör vara väl känt hos vattenmyndigheten. Innan en PPP-princip har slagit igenom på marknaden är svenskt jordbruk i stora stycken redan nedlagt. LRF Södermanland vill vara tydlig med att det, inom överskådlig tid, inte finns pengar på Sveriges gårdar att genomföra de investeringar eller bekosta de årliga åtgärder som föreslås. Det räcker inte med att vattenmyndigheten i materialet uttrycker viss känslighet för det pressade ekonomiska läget i jordbruket, när man samtidigt på samrådsmöten och ministeruppvaktningar proklamerar att PPP tydligt ska tillämpas. Det kan inte vara rätt att så kraftigt höja samhällets ambitionsnivå, jämfört med dagens samhälleliga insatser via landsbygdsprogram, statliga resurser för återställningsåtgärder i vattendrag mm, bara för att man proklamerar en annan finansieringsprincip än samhällsansvar. Landsbygdsprogrammet bör kunna användas mycket bättre för att bekosta åtgärder som av samhället anges som viktiga. Här behöver vattenmyndigheten begära en resursförstärkning som står i paritet med önskelistan, alternativt anpassa förslaget till de resurser som regeringen nyligen beslutat att avsätta för vattenvård. Det är ett stort problem att landsbygdsprogrammets pengar inte räcker. 25(28) REMISSYTTRANDE Dnr 537- 5346- 2014 537-5058-14 2015-04-29 Förslag: Vattenmyndigheten behöver presentera ett förslag som bygger på att samhället/staten tar ekonomiskt ansvar för att genomföra de åtgärder som föreslås, innan beslut kan fattas om miljökvalitetsnormer och åtgärdsprogram. 6. Förvaltningsplanen Förvaltningsplanen beskriver hittillsvarande arbete, kartläggning och det arbete som föreslås den kommande sexårscykeln. Publikationen är betydligt mer lättläst och innehåller fler nyanser av problembilden än förslagen till åtgärdsprogram och miljökvalitetsnormer. 6:1 Samverkan Förvaltningsplanen trycker på vikten av samarbete, allmänhetens delaktighet, samhällsekonomiska avvägningar, lokal förankring, engagemang som drivkraft osv. LRF Södermanland delar denna grundläggande helhetssyn, men beskrivningen rimmar inte med det arbete som faktiskt gjorts. De människor och företagare som faktiskt ska göra arbetet är inte involverade. Se vidare avsnitt 2, ovan. Vattenråd saknas för en del av vattendistrikten och framför allt har saknats resurser att genomföra den dialog och förankring på riktigt lokal nivå som vattenmyndigheter beskriver. Beskrivningen av vattenrådens arbete och möjlighet till verklig samverkan behöver kompletteras och nyanseras. 6:2 Statusklassningen Många av LRF Södermanlands medlemmar ifrågasätter fortfarande klassningen, såväl bedömningsgrundernas gränsvärden som att det osäkra dataunderlaget och expertbedömningarna kan tillmätas sådan betydelse. Därtill har många vattenförekomster fått sänkt status. LRF Södermanland delar inte vattenmyndighetens uppgift om att den utbredda sänkningen av statusklassningen som gjorts i jordbrukslandskapet har sin huvudsakliga grund i mer tillförlitliga bedömningar, utan i att HaV möjliggjort nedklassning med hänvisning till förekomst av markavvattningsföretag och/eller hög andel brukad mark i närområdet, allt genomfört som en expertbedömning via GIS-skikt. LRF Södermanland noterar här att vattenmyndigheten deklarerar att ”En sänkning av den ekologiska statusen med anledning av de hydromorfologiska kvalitetsfaktorerna måste tydligt motiveras med stöd av en så kallad rimlighets- och osäkerhetsbedömning”11, men motiveringen upplevs inte särskilt tydlig. Bedömningsgrunderna behöver göras om, mätningarna måste vara noggrannare och möjligheten att nedklassa vattenförekomster med stöd av hydromorfologisk expertbedömning behöver tas bort. I dessa delar krävs ett omfattande omtag. 11 9 och 12§§ HVMFS 2013:19 26(28) REMISSYTTRANDE Dnr 537- 5346- 2014 537-5058-14 2015-04-29 Det är positivt att vattenmyndigheten I VISS numera uppger en tillförlitlighetsklassning, även om många har svårt att förstå innebörden av tillförlitlighetsklassningen. Framför allt har vattenmyndigheten stängt dörren till att ifrågasätta en statusklassning som bygger på osäkra uppgifter, med texten ”Om klassificering med låg grad av tillförlitlighet ifrågasätts bör mätningar med en högre tillförlitlighet kunna visas”. En sådan skrivning inbjuder inte till delaktighet och dialog. 6:3”Avsaknad av seriöst åtgärdsarbete” Vattenmyndigheten i Norra Östersjöns vattendistrikt har svag tilltro till det arbete som hittills genomfört, manifesterat i förslaget till förvaltingsplan som slår fast att jordbrukets bidrag till fosforläckaget framför allt beror av en ”avsaknad av ett seriöst åtgärdsarbete”. Såväl staten som forskarkollektiv och enskilda företagare har under de senaste decennierna satsat enorma summor på att få fram, stödja och genomföra omfattande åtgärder till gagn för vattenmiljön. Det blir ett slag i ansiktet att ta del av vattenmyndighetens syn på saken, och det främjar dessvärre inte arbetet framöver. Mycket av statens samlade resurser har gått till åtgärder för att minska belastningen av kväve och växtskyddsmedel på den yttre miljön, problem som varit långt mer omfattande i de södra och sydvästra delarna av landet än i Södermanlands län. Det vetenskapliga underlaget till rådgivare och odlare har varit relativt begränsat och stödmöjligheterna få, men att kalla arbetet på gårdarna för oseriöst är direkt stötande. Inställningen till skogsbrukets arbete är betydligt mer positiv, där det av förvaltningsplanen framgår att ökad medvetenhet och bättre vägledning på sikt kan ge bättre vattenkvalitet. I denna del delar LRF Södermanland vattenmyndighetens syn på skogsbrukets möjligheter. 6:4 Källfördelningsdiagram mm Vattenmyndighetens cirkeldiagram som visar källfördelning av kväve- och fosfortillförseln behöver kompletteras med uppgift om hur stor andel av källorna som är möjlig att påverka, d v s andelen antropogen påverkan. Texten som beskriver lerjordarnas naturliga bakgrundsläckage av fosfor är central i sammanhanget. I dagsläget utpekar vattenmyndigheten t ex ”jordbruk” i diagram och tabeller som en betydande källa, men det som avses är beräknad tillförsel från ”jordbruksmark”. Tabeller, diagram och texter behöver justeras vad gäller ordvalet. De skillnader mellan ”avloppsfosfor” och den fosfor som läckt från åkermark som beskrivs på samma sida i förvaltningsplanen behöver dessutom synliggöras bättre, för att kunskapen ska få genomslag i åtgärdsarbetet. Likaså behöver vattenmyndigheten föra ett resonemang som handlar om flödets koppling till fosforläckaget, en förutsättning som är omöjlig att 27(28) REMISSYTTRANDE Dnr 537- 5346- 2014 537-5058-14 2015-04-29 påverka. Slutligen behöver även internbelastningens bidrag förtydligas i diagram och tabeller för att få genomslag. Källan nämns inte ens i förvaltningsplanen för Södra Östersjöns vattendistrikt. Margareta Malmquist Erik Erjeby Ordförande LRF Södermanland Regionchef 28(28)
© Copyright 2024