Ladda ner hela tidningen i pdf-format
2 | 2015 | ÅRGÅNG 24 Obefogad oro för VM:s konstgräs Myten om de aktiva svenskarna Rapport: Dyrare idrott för unga INNEHÅLL nr 2/2015 3 Ledare Per Nilsson 4 Kort om idrottsforskning 8 Obefogad rädsla för VM:s konstgräs Karolina Kristenson 12 Fokus på rehab när hälsenan brister Annelie Brorsson och Karin Grävare Silbernagel 16 Stora brister i tränares kompetensutveckling Marie Hedberg 20 Dyrare idrott för barn och ungdomar Johan Pihlblad 22 Kommersiell idrott ger föräldrar huvudbry Stefan Wagnsson och Christian Augustsson 26 Medlemmarnas arbete oumbärligt för föreningar Karin Robertsson och Johan Hvenmark 30 Svenskar rör sig för lite Elin Ekblom Bak, Mats Börjesson m.fl. 32 Intervju: Ett recept för rörelse Johan Pihlblad 38 Stor potential i gymträning för äldre Åsa Tugetam och Jesper Andreasson Ansvarig utgivare Per Nilsson Chefredaktör Christine Dartsch [email protected] Redaktör Johan Pihlblad [email protected] Adress Centrum för idrottsforskning Box 5626 114 86 Stockholm Tel 08-120 537 00 Hemsida www.centrumforidrottsforskning.se CIF på twitter @CIFofficial Prenumerationspris Helår med fyra nummer kostar 200 kr. Beställs på hemsidan. Pg-konto 957849-3. Prenumerationsärenden Marie Broholmer 08-120 537 62 [email protected] Grafisk form och produktion Tomas Transten Grafiska Huset AB Tel. 08-10 30 25 [email protected] Tryckeri TMG Tabergs ISSN-nr 1103-4629 Utgivningsplan 2015 Nr 1 – mars Nr 2 – juni Nr 3 – september Nr 4 – december Debatt Debattartiklar skickas till: [email protected] 2 | 2015 | ÅRGÅNG 24 Obefogad oro för VM:s konstgräs Myten om de aktiva svenskarna Rapport: Dyrare idrott för unga Konstgräsplan i Toronto, Kanada. Foto: Carl Sandin, Bildbyrån 2 svensk idrottsforskning 2/2015 Ledare Det sittande folket VM p å k o n s t g r ä s . För bara ett par år sedan vore det en omöjlig tanke. Och inom internationell herrfotboll är det fortfarande så, trots allt bättre konstplaner. Inför VM har spelare från olika länder har riktat hård kritik mot arrangörerna Fifa och det kanadensiska fotbollsförbundet, men utan framgång. Längst fram i protestledet gick den amerikanska anfallsstjärnan Abby Wambach, men även Sveriges dito Lotta Schelin har varit öppet kritisk. Ett bärande argument är rädslan för skador. Så hur ser det då ut, ger konstgräset fler skador? Karolina Kristenson disputerade nyligen i ämnet vid Linköpings universitet. Till det här VM-aktuella numret bad vi henne därför berätta om vad forskningen hittills har kommit fram till. En samlad bild ger lugnande besked, men än är inte konstgräsets alla mysterier lösta. När CIF:s rapport om hur väl idrotten når olika grupper i samhället kom i maj väckte den stor uppmärksamhet. Den visar att utbildningsnivå, bostadsort och plånbokens tjocklek har stor betydelse för hur vi idrottar i Sverige. En slutsats är att barn och ungdomar som bor i små och socioekonomiskt svaga kommuner i glesbygd föreningsidrottar betydlig mycket mindre än jämnåriga som bor i mer välbärgade områden i närheten av våra större städer. En annan slutsats är att idrott har blivit dyrare, inte minst i storstäderna. Det här numret rymmer flera artiklar om den dyrare idrotten, där forskarna bakom CIF:s delrapport Idrottens pris presenterar resultat kring orsakerna. Socioekonomi påverkar också aktivitetsnivån hos svenska folket i stort. Men forskning pekar mot att vi nästan alla rör oss för lite, mindre än vad vi själva tror. Och framför allt – vi sitter alldeles för mycket stilla. Läs om färska resultat från den stora SCAPIS-studien som undersöker svenskarnas hälsa. I samband med det bjuder vi även på en stor intervju där Mats Börjesson och Lena Kallings vid Gymnastik- och idrottshögskolan resonerar om svenskarnas rörelsevanor. Och om fysisk aktivitet på recept (FaR) som en metod för bättre hälsa och lägre sjukvårdskostnader. Trevlig läsning! Per Nilsson Ordförande Centrum för idrottsforskning 2/2015 svensk idrottsforskning 3 Kort om idrottsforskning Varje år produceras mängder av spännande idrottsforskning i Sverige. Att kortfattat sprida de viktigaste fynden från forskarna är en uppgift som både Idrott&Kunskap och Svensk Idrottsforskning lägger stor vikt vid. Därför har vi ett samarbete där syftet är att uppmärksamma aktuell svensk – och ibland även internationell – idrottsforskning. Hur farlig är elithockeyn? Det finns faktiskt saker inom ishockeyn som var bättre förr. En unik studie från Luleå tekniska universitet visar att antalet hjärnskakningar var betydligt färre i mitten av 1980-talet jämfört med i dag. – Resultaten är tydliga. Det har under den här tids perioden skett en dramatisk ökning av antalet hjärn skakningar inom svensk elithockey. De två första undersökningsåren registre rades inga hjärnskakningar överhuvudtaget. I dag är den siffran 140 per 1 000 spelade matcher, säger Mascha Pauel sen som i sin avhandling har bedrivit forskning utifrån 29 års registreringar av hjärn skakningar i ett svenskt elit serielag. En dokumentation som samlats in av Yelverton Tegner, Sveriges ledande expert på området. våld mot huvudet. – En hjärnskakning kan även uppstå vid exempelvis tacklingar axel mot axel. Det som händer är att hjärnan inne i skallen både accelererar och decce Resultat från avhand lingen visar bland annat att antalet hjärnskakningar har en koppling till spelarnas position ute på isen. Forwards är mer utsatta än backar och målvakter. Merparten av ska dorna inträffar ute på öppen is. Ofta till följd av tacklingar mellan två spelare där den ”blinda sidan” är den kritiska. Men, för att en hjärnskakning ska inträffa behöver det inte nödvändigtvis ha skett något Ger inte tillräckligt skydd mot hjärnskakning. 4 svensk idrottsforskning 2/2015 lererar. Den kan både snurra därinne och åka fram och tillbaka, så kallad whiplash. Vid whiplash så blir det i regel mer skador på hjärnbarken och balans samt närminne påverkas negativt. – När hjärnan snurrar omkring inne i skallbenet så verkar det som att skadorna ofta sitter djupare. Sympto men brukar vara rätt diffusa och patienten kan exempelvis känna trötthet och nedsatt humör. Verkligt allvarliga pro blem kan uppstå om spela ren återgår för tidigt till träning – men framför allt till match. Då ökar risken att drabbas av en ny hjärnskakning eftersom det då räcker med en mindre smäll. – Tyvärr kan inte dagens hjälmar förebygga en hjärnskakning. Det dom kan göra är att förhindra skallfrakturer – förutsatt att de sitter på ordentligt. Men eftersom hjärnan rör sig inne i skallen så skulle det i prak tiken behövas någon form av airbag för att dämpa de krafter som uppstår i samband med en hjärnskakning. Men det där arbetet är mer en ingen jörsfråga att ta tag i. Vilka generella slut satser kan då dras utifrån ett material som kommer från dokumentation av ett speci- Mascha Pauelsen, forskningsassistent på Institutionen för hälsovetenskap vid Luleå tekniska universitet. Yelverton Tegner, professor i Hälsovetenskap vid Luleå tekninska universitet och lagläkare för SHL-laget Luleå hockey. Kort om idrottsforskning Verkligt allvarliga problem kan uppstå om spelaren återgår för tidigt till träning – men framför allt till match. Då ökar risken att drabbas av en ny hjärnskakning eftersom det då räcker med en mindre smäll. Linköpings Oscar Sundh har ont efter en tackling under match mellan Södertälje och Linköping 2014. fikt elitserielag som följts under nästan tre decennier? Mascha Pauelsen ser inget som tyder på att det aktuella laget skulle skilja sig åt från andra lag i det här samman hanget. Hon tror att resultaten sannolikt även kan översättas till att även gälla proffslag runt om i Europa. Däremot är det kanske mer tveksamt om de även kan anses gälla för NHL. Men vad är det då som ligger bakom att antalet hjärn skakningar ökat så mycket under den här tidsperioden? Det är, konstaterar Mascha Pauelsen, den stora frågan som forskarna i dag inte kan svara på. Att frågan med jämna mellanrum uppmärksammas stort i media och att regelbrot tet ”Checking to the head” sedan länge finns inskrivet i domarböckerna har uppen barligen inte hjälpt. Kanske, funderar hon, handlar det om att spelet har blivit snabbare, hårdare och dessutom präg lat av en annan attityd? Men den frågan återstår ännu att besvara vetenskapligt. – Nu har vi kartlagt 29 säsonger på högsta nivå i Sve rige. Det viktiga nu blir att gå vidare med frågan v a r f ö r det har blivit så här – och vad man kan göra åt det? När den första frågan är besvarad kan man gå vidare och titta på den andra, säger Mascha Pauelsen. Exempel på ishockeyspelare som drabbats av allvarliga hjärnskakningar Patrik Andersson, Mora: tvingades sluta spela ishockey 24 år gammal. Freddy Meyer, Modo: drabbats av allvarliga hjärnskakningar i både NHL och Elitserien. Matildah Andersson, Linköping: tvingades sluta spela ishockey 21 år gammal. Daniel Fernholm, DIF: kan tvingas sluta efter en armbågstackling i årets slutspel. Cam Abbott, Luleå: var 2010 borta en längre tid efter hjärnskakning. Sanny Lindström, Färjestad: valde att sluta efter en kraftig hjärnskakning mot finska Jokerit 2012. 2/2015 svensk idrottsforskning 5 Kort om idrottsforskning Ny avhandling i idrottspsykologi: Stress ökar skaderisken När allvarliga idrottsskador inträffar letar vi ofta efter de medicinska och fysiologiska förklaringarna. Men många gånger finns det även psykologiska orsaker. Det visar Andreas Ivarsson i en ny avhandling från Högskolan i Halmstad. – En summering av resul taten är att stress verkar ha en stark koppling till alla typer av akuta skador. Det handlar här om en upplevd stress som både kan finnas i idrottslivet och i det privata livet. Stres sen kan också bottna i att man tränat mycket och inte hunnit återhämta sig tillräckligt. Det är också en typ av stress, säger Andreas Ivarsson. Totalt besvarade 18 kvinn liga fotbollsspelare som drab bats av en korsbandsskada under säsongen 2011/2012 på en enkät om hur de hade upplevt tiden före skadan. Spelarna identifierade där själva tillstånd som trötthet, livsstress och oro som risk faktorer för att drabbas av en korsbandsskada. I en ytterligare delstudie – en fallstudie på en före detta manlig elitspelare i handboll som drabbats av en allvarlig idrottsskada – kunde Andreas Ivarsson identifiera fyra dis tinkta faser utifrån berättel sen. Där återfinns dels tiden innan skadan inträffat och där den intervjuade betonat vikten av en balans mellan belastning och återhämtning. Därpå följer den första reak tionen direkt efter att skadan inträffat. En traumatisk och ovan situation där den aktive ju faktiskt också blir av med sitt arbete. I fas tre söker den 6 svensk idrottsforskning 2/2015 skadade hjälp med att gå vidare för att en dag komma tillbaka. Här upprättas kon kreta träningsprogram. Den fjärde och avslutande fasen handlar om hur idrottaren motiverar sig för att fortsätta den mödosamma rehabilite ringen och hur han hanterar alla de upp- och nedgångar som följer med den. För att motverka allvar ligare idrottsskador finns i dag inom idrottsmedicinen olika preventiva program, som exempelvis ”Knäkontroll”. Frågan är om även idrottspsy kologin kan bidra med något? I en av Andreas Ivarssons delstudier ingick en interven tionsgrupp som fick genom föra ett träningsprogram med mindfulness samt en kontroll grupp. – Gruppen som tränade mindfulness hade 40 procent färre skador än kontrollgrup pen vid studiens slut. Det är ett resultat som förvisso inte når upp till signifikant nivå, men väl en ”medium effect size”. Personligen tror jag att mindfulness skulle kunna utgöra en del av ett mer omfat tande skadeförebyggande program. Här handlade det enbart om 45 minuter i veckan under sju veckors tid så det rör sig ju inte om någon jättein vestering i tid. Återkopplingen från deltagarna var positiv. Den här träningens syfte är att bli bättre på att ”befinna Mindfulness skulle kunna förebygga idrottsskador menar Andreas Ivarsson. Andreas Ivarsson doktorerar inom psykologi och är knuten till både Högskolan i Halmstad och Linnéuniversitetet. sig i nuet” och att hålla fokus på det som är viktigt för stun den i matchen, säger Andreas Ivarsson. Kort om idrottsforskning Linköping tar upp kampen mot överbelastningsskador Problematiken med överbelastningsskador har länge varit ett gissel för friiidrotten. Till slut behövde något göras. Svaret blev Athletics Research Center som invigdes förra året. Ett flertal forskningsprojekt är nu redan full i gång. – Vi är tolv personer som forskar på deltid. Just nu pågår bland annat ett par CIF-finansierade studier och samarbetsprojekt med med det internationella friidrotts förbundet IAAF och Lett lands hälsoministerium, säger Toomas Timpka, överläkare och professor i socialmedicin vid Linköpings universitet samt föreståndare för Athle tics Research Center. Det var ingen tillfällighet att IAAF hade representanter på plats då centret invigdes i november 2014. Epidemin med överbelastningsskador inom sporten är nämligen inte något unikt för svenska fri idrottare – även om man kan undra ibland. – Mellan 85-95 procent, beroende på gren, av alla friidrottare på elitnivå drab bas varje år av någon form av överbelastningsskada. Vi har fått i uppdrag av IAAF att analysera data från VM i Moskva 2013. Och den uppgif ten kommer vi även ha under VM i Peking i höst, säger Toomas Timpka. Syftet är att ta fram styrinstrument som bygger på de aktivas självskattade hälsa månaden före mästerskapet. Tanken är att sätta in resur ser på individer som befaras befinna sig i riskzonen. Resul tat från Moskva-studien visar klass mest skadedrabbade utö varna är emellertid tiokam pare och häcklöpare. Toomas Timpka, överläkare och professor i socialmedicin vid Linköpings universitet samt föreståndare för Athletics Research Center. att individer som rapporterat in symptom på överbelast ning månaden innan ett mäs terskap löper en dubbelt så hög risk att skada sig jämfört med övriga tävlande. Frågan är varför just friidrottare är så drabbade av överbelastnings skador? – Många ligger hela tiden på gränsen för vad deras kroppar klarar av. I de olika grenarna så utsätts också specifika strukturer för extrema belast ningar. Då blir återhämt ningen väldigt viktig. Överbelastningsskadorna drabbar förstås specifika kroppsdelar beroende på hur grenen är utformad. Långdis tanslöpare får ofta problem med fötter och underben. Kastare med axlar och armar. Hopparna med hälsenor, underben och knän. De i sär Det är, förklarar Toomas Timpa, viktigt att kroppens vävnader byggs upp långsik tigt för att klara av de tuffa påfrestningarna. Att många i dagens generation ungdo mar inte rör sig lika mycket spontant kan också vara bidragande orsak till krop pens strukturer saknar den nödvändiga tåligheten för att klara av tränings- och täv lingsbelastningen. – Sedan finns det också något i friidrottskulturen som gör att det här får fortgå. Jag brukar säga: ”Tänk om det hade varit bilindustrin.” Om Toyota eller Volvos bilar hade gått sönder hela tiden så hade man utan tvivel börjat göra felsök ningar i tillverk nings proces sen. Att stora frii drottsstjär nor tvingas bryta de stora mästerskapen på grund av skador mitt framför värl dens tv-kameror ger förstås sporten badwill också. En stor del av friidrottsoch forskningssatsningarna vid Linköpings universitet handlar om långdistanslöp ning. Men allt är inte riktat mot eliten. Ett av forsknings projekten – som sker i samar bete med regionen – fokuserar mer på den stora massan av långlöpande motionärer. – Det är ett treårigt projekt där vi följer löpare som deltar i halvmaraton- och maraton lopp i Östergötland. Målet är att skapa en hållbar idrott så att de här löparna har roligt och fortsätter att springa, säger Toomas Timpka. Långdistanslöpare är särskilt skadedrabbade. 2/2015 svensk idrottsforskning 7 Obefogad rädsla för VM:s konstgräs I årets fotbolls-VM spelas samtliga matcher på konstgräs. Inför turneringen reagerade en grupp namnkunniga spelare kraftfullt. De hävdade att konstgräset ökar skaderisken. Forskning visar att de inte behöver vara så oroliga. Karolina Kristenson Medicine doktor Linköpings universitet S o m m a r e n s f o t b o l l s -VM för damer i Kanada är det första mästerskapet i fotboll för seniorer som avgörs på konstgräs. Detta beslut har gett upphov till kraftfulla reaktioner. Förra sommaren signerade ett 40-tal spelare, anförda av världsstjärnan Abby Wambach, ett protestbrev adresserat till Internationella fotbollsförbundet (Fifa) och Kanadensiska fotbollsförbundet. De krävde då att beslutet skulle ändras då de upplever en ökad skaderisk vid spel på konstgräs. Fifa och det kanadensiska fotbollsförbundet har dock stått fast vid sitt beslut och mästerskapet kommer äga rum som planerat. Utsätts spelarna för en fara när de nu tvingas att spela ett mästerskap på konstgräs mot sin vilja? Konstgräset dominerar De tidiga generationerna av konstgräs som introducerades under 1970-talet visade på en ökad skaderisk och en skillnad i skademönster, med en större andel skrubbsår och överbelastningsskador, i jämförelse med spel på naturgräs (1,2). Sedan dess har tekniken utvecklats till vad som kallas tredje generationens konstgräs. Detta underlag har en konstgjord matta med längre och spretigare plastfibrer och mellan dessa gummigranulat som ger en känsla och utseende mer lik en vanlig fotbollsplan. I den här artikeln är det dessa moderna typer av konstgräs som avses när termen konstgräs används. Denna säsong spelar en majoritet av 8 svensk idrottsforskning 2/2015 lagen i damallsvenskan och häften av lagen i herrallsvenskan på konstgräs. Under sommaren kommer BK Häcken att byta till konstgräsarena och därmed blir konstgräs för första gången det mest förekommande underlaget även i herrallsvenskan. Ingen ökad risk för elitspelare Vad vet vi då om skaderisken i fotboll vid spel på tredje generationens konstgräs? Det finns i dag tre stora välgjorda studier inom elitfotboll där man jämfört skaderisken på konstgräs med på naturgräs. Europeiska fotbollsförbundet (Uefa) initierade i början av 2000-talet en studie där man bjöd in alla elitlag i Europa (herrar och damer) som vid tillfället hade konstgräs installerat på sin hemmaarena. Dessa lag följdes säsongerna 2003-2008 (3,4). Den andra studien består av data insamlat från lag i den högsta ligan för herrar i Norge (Tippeligan) under säsongerna 2004-2007 (5). Därtill har jag nyligen försvarat en avhandling vid Linköpings universitet (6) där resultat presenteras från ett svensknorskt samarbete kallat Nordic Football Injury Audit (NFIA). Här studerade vi lag från allsvenskan för herrar och Tippeligan under säsongerna 2010-2011 (7). Alla dessa studier visar med tämligen stor säkerhet att det inte finns någon skillnad i den totala skaderisken för akuta skador (skador med plötslig debut) på de två underlagen. Skademönster är dock svårare att studera, då det kräver stora material för att Therese Sjögran och Lotta Schelin under VM-genrepet mot Holland, på konstgräset i Toronto. Foto: Carl Sandin, Bildbyrån finna statistiskt säkerställda skillnader mellan grupper. I min avhandling gjorde jag därför en sammanställd analys där jag slog samman data från samtliga studier gjorda på elitnivå och räknade ut skaderisken i det totala materialet. Jag fann då att vid spel på konstgräs har man en ökad risk för mjukdelsblödningar (till exempel en lårkaka), och på match en ökad risk för fotledsstukningar (6). Risken för fotledsstukningar har dock sjunkit över tid under 2000-talet och i den nyaste studien baserat på data från allsvenskan ”Förvånande nog visade det sig att gräslag hade en minskad skaderisk när de spelade borta på konstgräs.” och Tippeligan fann vi inte längre någon skillnad mellan underlagen. Detta tyder på att konstgräsen fortsätter att förbättras i standard, alternativt att klubbarna blivit mer proaktiva i sitt arbete för att förebygga dessa skador när man spelar på konstgräs, till exempel genom att tejpa fotleder. Uefa-studien är den enda studien som hittills jämfört skaderisken i relation till spelunderlag inom elitfotboll för damer. Denna studie fann inga skillnader i skademönstret vid spel på konstgräs och gräs, men dessa resultat är relativt osäkra då gruppen damspelare i studien var begränsad (4). Andra skador hos ungdomar Studier gjorda på amatör- och ungdomsnivå inom fotboll visar samma grundläggande resultat som studierna på elitnivå, nämligen att det inte finns någon skillnad i den totala akuta skaderisken vid spel på de två underlagen. En studie fann dock en minskad total skaderisk vid spel på konstgräs inom collegefotboll för damer i USA. Denna studie har dock metodologiska svagheter och använder andra definitoner än övriga studier vilket försvårar jämförelser (8). Däremot skiljer sig skademönstret på amatör- och ungdomsnivå från de studier som är gjorda på elitnivå. Inom amerikansk collegefotboll såg man att damer hade en minskad risk för stukningar i nedre extremitet (främst fot och knäled) på konstgräs (9). En studie från världens största ungdomsturnering, Norway Cup, visade på en minskad risk NY AVHANDLING Karolina Kristensson disputerade nyligen med avhandlingen Risk factors for injury in men´s professional football. Läs den på www.diva-portal.org 2/2015 svensk idrottsforskning 9 Det heta konstgräset i Kanada ger upphov till lite annorlunda problem. Svenska spelare använder talk för att skydda fötterna från brännskador. Foto: Carl Sandin, Bildbyrån för fotledsskador vid spel på konstgräs (10). Detta omvända mönster i jämförelse med fynden från elitnivå beror förmodligen på att amatör- och ungdomslag sällan spelar på högkvalitativt naturgräs, vilket är fallet för elitlag. Studien från Norway Cup fann också en ökad risk för ryggskador för ungdomar vid spel på konstgräs (10). En studie från Japan visade liknande resultat där man där såg att spelare i ungdomslag som främst spelar på konstgräs hade mer smärta i ländryggen en lag som främst spelar på gräs (11). Orsaken till detta är oklar men skulle kunna bero på att konstgräs som ungdomar spelar på generellt är stummare/hårdare än gräsplaner. Rädda för skrubbsår På sociala medier sprids emellanåt bilder på fotbollsspelares otäcka skrubbsår som uppstått efter att de har tacklat på konstgräs. Finns det studier som studerat om risken att drabbas av skrubbsår är ökad vid spel på konstgräs? I Uefa-studien bad man de deltagande lagen att registrera alla skrubbsår som spelarna fick i samband med fotbollspel, även de som inte ledde till frånvaro från fotboll (som annars är den vanligaste definitionen för skada). Intressant nog fann man då inte någon skillnad i frekvensen av skrubbsår vid spel på konstgräs jämfört med naturgräs. Dock är det viktigt att poängtera att 10 svensk idrottsforskning 2/2015 dessa studier är gjorda i verkliga livet, och då kan spelare anpassa sin spelstil om de upplever en ökad skaderisk av vissa beteenden. Man har i studier kunnat mäta att antalet glidtacklingar är färre på konstgräs i jämförelse med spel på naturgräs (12). Det är troligt att denna förändring i beteende beror på att spelarna upplever en risk för skrubbsår när de glidtacklar. Tacklar de mindre sjunker antalet uppmätta skrubbsår, men spelarnas upplevelse av underlaget kan kvarstå. Fler överbelastningsskador Överbelastningsskador uppstår per definition långsamt och symtomen kommer smygande. Det gör att de är svåra att utvärdera i relation till utlösande faktorer. Symtomatisk för detta är att de allra flesta studier som studerar skaderisk i relation till spel på konstgräs bara har inkluderat akuta skador. Därtill diskuterar man ofta inom idrottsvärden om det inte är farligt för lag som är vana att spela på gräs, att spela bortamatcher på konstgräs. Detta har vi nu inom min avhandling studerat i detalj. I NFIA-materialet ingick elva lag som spelade hemmamatcher på konstgräs (konstgräslag), och 21 lag som spelade hemmamatcher på naturgräs (gräslag). Resultaten visade att konstgräslagen hade en generell ökad skaderisk i jämförelse med gräslagen, speciellt när det gäller överbelastningsskador. Dessa överbelastningsska- dor var främst lokaliserade till underbenen (fyra gånger ökad risk för överbelastningsskada för konstgräslag i jämförelse med gräslag) och höft/ljumske-regionen (60 procent ökad risk för konstgräslag) (7). Konstgräslagen hade dock en ökad skaderisk både på naturgräs och på konstgräs, och man kan därför inte enkelt skylla deras ökade skaderisk på att de exponeras mer för konstgräs. Dessa två grupper skiljde sig inte heller åt när det gäller andra faktorer som man sedan tidigare vet kan påverka skaderisken, såsom ålder, längd och vikt samt träningsoch matchbelastning. Intressant var dock att vi i våra analyser kunde se att den ökade skaderisken för konstgräslag inträffade under tävlingssäsongen. Under försäsongen, då alla lag spelar på konstgräs, hade lagen liknande skaderisk. Då tävlingssäsongen är den period då byte mellan underlag sker, och eftersom konstgräslagen under dessa säsonger var i minoritet i båda ligorna, tvingades de till ett mer frekvent byte av underlag under matchsäsongen i jämförelse med gräslagen. Tänkbart var därför att den ökade skaderisken bland konstgräslagen kunde bero på att de tvingades till ett mer frekvent skifte av underlag under bortamatcher. Täta byten ökar inte risken Baserat på materialet från NFIA-studien har vi därför i detalj analyserat skifte mellan underlag och spel på ovant underlag. Vi studerade huruvida det täta bytet påverkar risken för överbelastningsskada, samt om spel på ovant underlag påverkar risken för efterföljande överbelastningskada eller akut skada i samma match. Resultaten visade inget samband mellan frekvent byte av underlag och efterföljande överbelastningskada. Inte heller fann vi något samband mellan spel på ovant underlag och efterföljande överbelastningskada. När det gäller akuta skador hade konstgräslagen ingen skillnad i skaderisk vid spel på vant i jämförels med ovant underlag. Förvånande nog visade det sig att gräslag hade en minskad skaderisk när de spelade borta på konstgräs. En möjlig orsak är att spelarna från gräslag kanske inte tar samma risker vid spel på konstgräs och helt enkelt spelar lite försiktigare, då de själva upplever att de är utsatta för en ökad risk (13). Dessa resultat är viktiga med tanke på sommarens VM, eftersom många av spelarna i vanliga fall spelar på gräs. Det finns därför inget vetenskapligt stöd för att det skulle vara farligt för dem att spela match på ovant underlag. Våra resultat tyder närmast på motsatsen! Då vi inte fann någon relation mellan frekvent skifte av underlag eller spel på ovant underlag och ökad skaderisk, kan vi inte förklara konstgräslagens ökade skaderisk med att de spelar mer på ovant underlag. Vi har därför inte funnit någon förklaring till den ökade skaderisken bland elitlag som har konstgräs installerat på sin hemmaarena. Det är fortsatt något av en gåta och stimulerar till fortsatta studier inom området. Osäkerhet kring korsbandsskador Överbelastningsskador är svårstuderade. Den skadedefinitionen som vi använt i NFIA-studien innefattar skador som leder till frånvaro från träning eller match. Det är möjligt att vi hade hittat ett samband mellan skifte av underlag och skaderisk om vi använt en definition som också fångade nivåer med lägre smärta, där spelarna fortsätter att spela. En andra skadetyp som i dag är otillräckligt studerad i relation till konstgräs är främre korsbandsskador. Antalet främre korsbandsskador har ökat de senaste åren i damallsvenskan i Sverige. Orsaken till detta är oklar, men en förändring som har skett under de senaste åren är att antalet konstgräsplaner har ökat. Främre korsbandsskada är en allvarlig skada och får mycket uppmärksamhet när den sker. Dessa skador är dock relativt ovanliga, även inom elitfotboll. Det gör att man måste studera mycket stora grupper över lång tid för att kunna finna eventuella skillnader i skaderisk mellan två olika typer av underlag. Ingen av de hittills publicerade studierna har visat på någon skillnad i risk för främre korsbandsskada på de två underlagen, men tyvärr har ingen studie varit tillräckligt stor för att med säkerhet kunna utesluta att det finns ett sådant samband. Vi som forskare behöver vara tydliga med det vi vet, men också ödmjuka med det vi inte känner till. Risken för korsbandsskada vid spel på konsgräs faller inom det facket. Referenser 1. Engebretsen, L. mfl. Tidsskr Nor Laegeforen. 1987. 20: 22152217. 2. Árnason, A. mfl. Scand J Med Sci Sports 1996. 6:40-45. 3. Ekstrand, J. mfl. Br J Sports Med. 2006. 40:975-980. 4. Ekstrand, J. mfl. Scand J Med Sci Sports. 2011. 21:824-832. 5. Bjørneboe, J. mfl. Br J Sports Med. 2010. 44:794-798. 6. Kristenson, K. Risk factors for injury in men´s professional football. 2015. 7. Kristenson, K. mfl. Br J Sports Med. 2013. 47:775-81. 8. Meyers MC. 2013. 41:24092420. 9. Fuller, CW. mfl. Br J Sports Med. 2007. 41 Suppl 1:i27-32. 10. Soligard, T. mfl. Scand J Med Sci Sports. 2012. 22:356-361. 11. Aoki, H. mfl. Clin J Sport Med. 2010. 20:1-7. 12. Andersson, H. mfl. J Sports Sci. 2008. 26:113-122 13. Poulos, C. mfl. BMC Sports Sci Med Rehabil. 2014. 6:11. Kontakt [email protected] 2/2015 svensk idrottsforskning 11 Fokus på rehab när hälsenan brister Allt fler drabbas av att hälsenan går av. Forskare är oense om senan då bör opereras eller inte. Ny forskning visar att det kan ha större betydelse hur tidigt man belastar foten, vilken kön man har eller hur väl rehabiliteringen är anpassad efter individen för bästa resultat. Annelie Brorsson Doktorand, leg fysioterapeut Avd. för ortopedi Sahlgrenska akademin Göteborgs universitet IFK Kliniken Rehab Karin Grävare Silbernagel Assistant Professor Department of Physical Therapy University of Delaware, USA 12 svensk idrottsforskning 2/2015 M å l e t m e d v å r forskning är att öka kunskapen om hur vi snabbast och individuellt anpassat kan hjälpa patienten tillbaka till arbete och fysisk aktivitet efter en total hälsenebristning, då senan är helt av. Hittills har vi funnit indikationer på att kvinnor kanske inte ska behandlas på samma sätt som män och att standardiserade sittande tåhävningar är ett kliniskt användbart verktyg för att utvärdera vadmuskelfunktionen i början av rehabiliteringen. Vi har även sett att patienter uppvisar permanenta funktionsnedsättningar 5-9 år efter en hälsenebristning. Akut total hälsenebristning är en vanlig skada hos medelålders fysiskt aktiva män och kvinnor. Incidensen i Nordeuropa rapporteras vara mellan 6 och 37 per 100 000 invånare (1). Det betyder att det till exempel inträffar mellan 120 och 140 hälsenebristningar i Göteborg varje år. Långvarig påverkan på funktionen Skadan förekommer allt oftare hos både män och kvinnor men är vanligast hos män. Av 100 skadade personer är endast mellan 15 och 20 kvinnor. En typisk patient är en man i 40-årsåldern som får skadan när han utövar någon racketsport, fotboll eller innebandy. Skadan uppstår plötsligt och oväntat, över 90 procent av de som får en hälsenebristning har aldrig tidigare haft någon smärta från hälsenan. Hälsenebristning kan förstöra idrottskarriärer men också hindra vanligt motionsutövande under lång tid. Ungefär 50-65 procent går tillbaka till sin idrott eller tidigare aktivitetsnivå. Skadan kräver rehabilitering i minst sex månader och det är svårt att återfå full funktion. Tidigare studier har fokuserat mycket på att redovisa risken att hälsenan ska gå av igen efter den första skadan, men frågan är om det verkligen är det värsta som kan hända. Efter en hälsenebristning kan permanenta funktionsnedsättningar uppstå. Studier har visat att styrkan i foten kan minska med 10-30 procent och att en förlängning av hälsenan kan bli bestående, vilket gör det svårt att utveckla kraft i foten och avveckla steget optimalt vid gång och löpning (2-5). För att kunna utveckla mer effektiva behandlingsmetoder för olika skeden i rehabiliteringen behövs ökad kunskap om vilka variabler som kan förutsäga och relatera till optimal återhämtning. Med denna kunskap har vi möjlighet att utveckla nya och förbättrade behandlingsstrategier. Tidig belastning viktig Mycket pekar mot att tidig mobilisering och mekanisk belastning under kontrollerande former är av stor vikt, både för god framtida funktion och för att minska risken för att hälsenan brister igen. Det gäller oavsett om det har gjorts en operation eller inte (6,7). Hur den optimala rehabiliteringen ska se ut är till stora delar okänt. Senor är utformade för att kunna överföra höga krafter från muskel till skelett, men efter en hälsenebristning sker förändringar i senans form och uppbyggnad. Tvärsnittsarean i senan ökar, senfibrernas utseende förändras och senan återställs sällan fullständigt (8). En studie indikerar att ofullständigt återhämtande av underbensfunktion inte bara beror på otillräcklig rehabilitering utan även på förändringar i senstrukturens uppbyggnad och mekaniska egenskaper (4). Studier genomförda på senare år pekar på att tidig rörelseträning och belastning av benet minskar risken att hälsenan ska gå av igen. Det minskar även risken för andra komplikationer (6,7). Ny metod för tidig utvärdering Den tidiga rehabiliteringsfasen efter akut hälsenebristning är sannolikt viktig men det är ännu inte känt hur den ska optimeras. Uthållighet i vadmuskeln mäts ofta med ett enbensstående tåhävningstest men forskning har visat att endast 50 procent av patienterna kunde utföra en enbenstående tåhävning tre månader efter en hälsenebristning (9). Det saknas utvärderingsmetoder för att bedöma funktionen i vadmuskeln i ett tidigt skede efter en hälsenebristning. Syftet med en av våra studier var därför att undersöka vadmuskelns uthållighet i en sittande position och att utvärdera hur denna förmåga relaterar till förmågan att utföra enbensstående tåhävningar och med patientens symptom. Ökningen av hälseneskador beror antagligen på att både män och kvinnor tränar med en högre intensitet och frekvens än tidigare. Här sliter Ystads gamle storskytt Palle Hansen av hälsenan i handbollens SM-slutspel. Foto: Nils Jakobsson, Bildbyrån ”I framtiden hoppas vi på att kunna skräddarsy rehabiliteringsupplägget för varje patient.” Vi utvärderade 93 patienter (79 män och 14 kvinnor) av totalt 100 som deltog i en randomiserad kontrollerad studie. 47 patienter var behandlade med operation och 46 var inte opererade (10). Patienterna utvärderades med standardiserad sittande tåhävning där låret belastades med 50 procent av patientens kroppsvikt och enbensstående tåhävning (se bilder på nästa uppslag). Maximal tåhävningshöjd och antal repetitioner på både skadad och frisk sida registrerades. Resultatet visar att standardiserade sittande tåhävningar ett kliniskt användbart verktyg för att kunna utvärdera vadmuskelfunktionen och för att kunna 2/2015 svensk idrottsforskning 13 FAKTA Vadmuskelns funktion tre månader efter skadan: • 98 procent av patienterna kunde utföra sittande tåhävningar. 49 procent kunde utföra minst en enbensstående tåhävning. • Mätning av tåhävningshöjden visade en signifikant skillnad mellan den skadade och den friska foten – i snitt 6 respektive 9 cm. Antalet repetitioner som patienterna klarade var 58 respektive 90 stycken. • Det fanns inga signifikanta skillnader mellan den grupp som fått operation och den som inte opererats. • De som klarade en enbensstående tåhävning tre månader efter skadan hade signifikant bättre tåhävningshöjd och klarade fler repetitioner på sin skadade fot när de gjorde den sittande tåhävningen jämfört med de som inte klarade en tåhävning stående. • Resultatet i den sittande tåhävningen hade samband med symptomen både tre och sex månader efter skadan hos de som inte klarade en enbensstående tåhävning tre månader efter skadan. Sambandet fanns inte hos de som klarade en enbensstående tåhävning tre månader efter skadan. • Om patienten inte klarar mer än 20 repetitioner i den standardiserade sittande tåhävningen är det 91 procent troligt att han eller hon inte heller klarar en enbensstående tåhävning. … och 5-9 år efter skadan: • Patienterna upplevde sig ha minimala besvär. • Samtliga funktionstester visade signifikant lägre värden på den skadade sidan, vilket sannolikt innebär att patienterna inte var fullt återställda. • Senan var signifikant längre på den skadade sidan. • Det fanns inget samband mellan senlängden och funktionen. • Det var ingen skillnad i resultaten mellan de som opererats och de som inte opererats. • Patienternas tåhävningshöjd var högre än den var ett år efter skadan. Notering: Uppgifterna bygger på preliminära resultat. Studierna är ännu inte publicerade och därmed inte helt färdigställda. förutsäga funktionen och patientens symptom i ett senare skede. Fler studier behövs dock för att fastställa om belastningen med 50 procent av kroppsvikten är det optimala när man tränar och utvärderar standardiserade sittande tåhävningar. Tillförlitligheten av denna utvärderingsmetod hos patienter med en hälsenebristning behöver också undersökas. Vi vet heller ännu inte om 20 repetitioner är det optimala antalet som en patient ska klara av att utföra innan man inför enbensstående tåhävning i rehabiliteringen. Skillnader mellan könen Enstaka studier visar på att det finns skillnader mellan hur kvinnor och män återhämtar sig efter en hälsenebristning (11,12). Av alla som får en hälsenebristning är endast cirka en femtedel kvinnor, vilket gör det svårt att inkludera en tillräcklig mängd kvinnor i studierna för att få 14 svensk idrottsforskning 2/2015 tillförlitliga resultat. De senaste åren har det i vår forskningsgrupp utförts två randomiserade kontrollerade studier med syftet att jämföra operation och icke-operation efter hälsenebristning (3,10). Samma utvärderingsmetoder användes i båda studierna vilket gjorde det möjligt för oss att slå samman resultaten för att kunna jämföra resultaten mellan kvinnor och män. 152 män och 30 kvinnor inkluderades. 76 män och 18 kvinnor hade blivit behandlade med operation och 76 män och 12 kvinnor med icke-operation. Funktionen utvärderades med enbensstående tåhävning sex och tolv månader efter hälsenebristningen (13). Resultatet visar att kvinnorna fick en större försämring än män avseende tåhävningshöjden jämfört med den friska hälsenan. Det gällde oavsett om behandlingen varit operation eller icke-operation. Kvinnorna som fått behandlingen operation hade också mer symptom än männen från sin skadade hälsena både sex och tolv månader efter sin skada. Denna skillnad mellan kvinnor och män fanns inte i gruppen som fått behandlingen icke-operation. Det behövs fortsatt forskning för att bekräfta dessa resultat och för att komma fram till om olika rehabiliteringsprotokoll bör tas fram för kvinnor respektive män. Långvariga symptom Vi vet inte mycket om hur funktionen förändras eller hur mycket symptom patienterna upplever när det gått lång tid efter hälsenebristningen. Det har visats att det föreligger en förlängning av senan jämfört med friska sidan ett år efter skadan, men hur detta utvecklas över tid vet vi heller inte mycket om (4). Syftet med en av våra studier var därför att utvärdera långtidsresultatet av funktion och symptom hos patienter som tidigare deltagit i en randomiserad kontrollerad studie för 5-9 år sedan (3). Vidare ville vi undersöka senlängden på både den friska och den skadade foten med ultraljud och se hur den relaterade med funktionen och symptomen. 67 (13 kvinnor och 54 män) av de ursprungliga 89 patienterna deltog i långtidsuppföljningen. 35 var opererade och 32 var inte opererade. Hälsenelängden mättes med Referenser Sittande och stående tåhävningar används för att utvärdera vadmuskelfunktionen och för att kunna förutsäga funktionen och symptomen i framtiden. ultraljud, funktionen utvärderades med enbensstående tåhävningstest (13), enbens längdhopp och koncentrisk vadmuskelstyrka. Studien visar att patienterna hade bestående förändringar i senlängd och funktion även 5-9 år efter sin hälsenebristning. Dock skedde en signifikant förbättring i tåhävningshöjden mellan ettårsuppföljningen och 5-9-årsuppföljningen. Skräddarsydd rehabilitering Mycket återstår att undersöka när det gäller vilka faktorer som har betydelse för att återfå bästa möjliga funktion efter en hälsenebristning. Tillsammans med Richard Willy på University of East Carolina i USA och Roy Tranberg på avdelningen för ortopedi vid Sahlgrenska Akademin, Göteborgs universitet pågår nu en studie där vi undersöker hur gången, löpningen och hoppförmågan ser ut hos personer som fått en hälsenebristning för 5-10 år sedan. Vi har också långt framskridna planer på att vidare undersöka funktionen hos patienter som drabbats av att hälsenan gått av en andra gång. Syftet är att vidga vår kunskap om betydelsen av en sådan skada. I framtiden hoppas vi på att kunna skräddarsy rehabiliteringsupplägget för varje patient för att kunna uppnå optimal funktion både på kort och lång sikt. PRENUMERERA på CIF:s nyhetsbrev! 1. Järvinen, T. mfl. Foot Ankle Clin N AM. 2005. 10:255-66. 2. Olsson, N. mfl. Knee Surg Sports Traumatol Arthrosc. 2011. Aug;19(8):1385-93. 3. Nilsson-Helander, K. mfl. Am J Sports Med. 2010. Nov;38(11):2186-93. 4. Silbernagel, KG. mfl. Am J Sports Med. 2012. Jul;40(7):1564-71. 5. Silbernagel, KG. mf. J Orthop Sports Phys Ther. 2012. Jun;42(6):521-9. 6. Holm, C. mfl. Scand J Med Sci Sports. 2014. Mar 20. 7. Khan, RJ. mfl. J Bone Joint Surg Am. 2005. Oct;87(10):220210. 8. Józsa, L. & Kannus, P. Human tendons. 1997. 9. Olsson, N. mfl. Scand J Med Sci Sports. 2012. Jun 21. 10. Olsson, N. mfl. Am J Sports Med. 2013. Dec;41(12):2867-76. 11. Leppilahti, J. mfl. International journal of sports medicine. 1996 Nov;17(8):619-23. 12. Bostick, GP. mfl. J Orthop Sports Phys Ther. 2010. Jun;40(6):345-51. 13. Silbernagel, KG. mfl. Knee Surg Sports Traumatol Arthrosc. 2010. Feb;18(2):258-64. Kontakt [email protected] [email protected] Gör idrotten någon nytta? Nu är det hög tid att anmäla sig till konferensen Idrott & samhällsnytta 23-24 maj i Göteborg. Möt företrädare för idrotten, politiken och den akademiska världen för samtal om idrottens förhållande till samhället. Lyssna på bland annat Ulf Bjereld, Jorid Hovden och Johan R Norberg. Läs program och anmälan till konferensen Forskarna kritiserar Idrottslyftet Forskare från hela landet har granskat regeringens miljardsatsning på unga. I årets första nummer av Svensk Idrottsforskning riktar de kritik mot att idrottsrörelsen inte lyckats lockat nya grupper till idrotten och pekar på stora brister i jämställdhets- och jämlikhetsarbetet. Men helt klart har pengarna också varit till nytta för utvecklingen av barn- och ungdomsidrotten. Läs om Idrottslyftet i Svensk Idrottsforskning www.centrumforidrottsforskning.se Prenumerera på Svensk Idrottsforskning I 20 år har tidningen Svensk Idrottsforskning informerat om det senaste från forskarvärlden. För 200 kr får du en årsprenumeration. Till prenumerationsbeställning Prenumerera på CIF:s nyhetsbrev! 2/2015 svensk idrottsforskning 15 Stora brister i tränares kompetensutveckling Riksidrottsgymnasierna (RIG) spelar en viktig roll i svensk talangutveckling. I en studie av 14 RIG-tränare framkommer en verksamhet där det finns begränsad tid för kompetensutveckling och en avsaknad av ett kritiskt förhållningssätt. Marie Hedberg Lektor Institutionen för idrottsvetenskap Linnéuniversitetet Å s i k t e n at t t r ä n a r e n är viktig inom idrotten är inte så svår att hitta belägg för. Tränaren är den som, tillsammans med den kultur och de yttre villkor som finns, skapar den miljö och verksamhet som de aktiva ska utvecklas i. De tränare som i sin verksamhet stimulerar sina aktiva till att ta ansvar för sitt eget lärande och utveckling har visat sig vara de mest framgångsrika tränarna (1). Mix av kunskaper och förmågor För att kunna verka framgångsrikt som tränare lyfts tre typer av kunskaper fram. Den professionella kunskapen, som handlar om kunskap om själva idrotten och om den aktive samt de områden som påverkar den idrottsliga prestationen, såsom psykologi, biomekanik och fysiologi. Den interpersonella kunskapen omfattar den sociala miljön kring den aktive, relationer samt olika dimensioner och aspekter på tränarskapet. I den intrapersonella kunskapen behandlas områden som rör tränarens tränarfilosofi, förmågan att förhålla sig kritisk till sin verksamhet samt en positiv inställning till det livslånga lärandet. En tränares handlande kan ses som en ständigt pågående process av professionella, interpersonella och intrapersonella kunskaper för att förbättra den aktives förmåga, förtroende och karaktär i ett specifikt sammanhang (2). Brist på reflektion 16 svensk idrottsforskning 2/2015 Min studie av tränare på landets riksidrottsgymnasier (RIG) visar att de anser sig behöva en professionell och en interperso- nell kunskap. Däremot framhåller de inte den intrapersonella kunskapen, det vill säga den kunskap som ligger till grund för reflektion och livslångt lärande. Det är förmågor och egenskaper som av forskningen anses ha stor betydelse för att tränaren ska kunna skapa och kunna utforma kvalitativ träning. En stor utmaning för tränare består många gånger i att ifrågasätta det de själva gör samt att de ska vara hängivna till ett livslångt lärande. Tränarna behöver vara villiga att lyssna på andra och att göra förändringar. Precis som duktiga lärare har det visat sig att duktiga tränare ägnar sig åt konstant reflektion, inte bara över vad de gör utan också varför de gör det de gör (3). Om tränare generellt såg sig mer som lärare och om de skulle se sitt jobb mer som utbildning och lärande, skulle det förmodligen leda till att de var i en bättre position för att utbilda hela människan och inte enbart specifika fysiska eller psykologiska förmågor. De skulle då också vara tvungna att försaka det omedelbara resultatet och fokusera mer på långsiktiga utvecklingsmål, vilket stämmer väl överens med hur tränare bör arbeta när det gäller att utveckla unga talanger (4). Från ledare till tränare När en tränare anställs behöver han eller hon vara förberedd på att utföra just de uppgifter som den specifika miljön och situationen kräver. Istället för formella utbildningsinsatser lyfts i forskningen ofta andra typer av FAKTA Riksidrottsgymnasier (RIG) riktar sig till ungdomar i hela landet som vill kombinera sin gymnasieutbildning med en elitidrottsutbildning. I dag finns 50 RIG inom 30 olika idrotter. Skolorna har totalt cirka 1 200 elever. lärande fram som betydelsefulla för tränare i deras utveckling. Dessa typer bygger då på självstyrda inlärningserfarenheter, egna tidigare erfarenheter som aktiva utövare samt utbyte, observationer och interaktioner med andra tränare (5). Det har också visat sig att om tränarnas kunskap utvecklats i den kontext som den ska användas i, är det mer troligt att de utvecklar ett kritiskt tänkande, som leder till att de blir bättre lyssnare och kompetenta tränare (6). Samtidigt som både formella och informella utbildningsinsatser anses betydelsefulla är det dock inte ovanligt att tränare som inte genomgått någon formell utbildning ändå anser sig vara kompetenta praktiker (7). Tränares sätt att utvecklas kan liknas vid att man börjar som nybörjare. I takt med att ledaren blir en del av verksamheten sker en personlig utveckling samtidigt som hon eller han lär sig de trossatser, normer, värderingar och språk som verksamheten vilar på. Med tiden utvecklas ledaren till tränare och så småningom kanske även till en professionell tränare (8). Kåren följer samma mönster I RIG-tränarnas svar går det att identifiera fyra olika grunder som framhålls som betydelsefulla för den kompetens de har. Den första är att tränaren har en akademisk utbildning, antingen en lärarutbildning eller en idrottsvetenskaplig utbildning. Den andra är att tränaren har en erfarenhet av att träna ungdomar i den aktuella åldern och utifrån det känner sig kompetent för sitt uppdrag. Den tredje är att tränaren har lång erfarenhet av att träna aktiva på hög internationell nivå och därför upplever sig kompetent. Den egna karriären kan identifieras som den fjärde grunden för tränarens upplevda kompetens. Genom att själv ha varit framgångsrik inom sin idrott, känner man sig kompetent att utveckla eleverna på RIG. Tränarnas grunder till sin upplevda kompetens går att hänföra till såväl ett formellt, som ett informellt lärande. Det informella lärandet är vanligt förekommande hos tränare, vilket handlar om att man bygger upp sin kompetens genom att bland annat själv vara en aktiv utövare av idrotten, verka som tränare eller genom att studera och lära av andra coacher och aktiva (9). Tränarna på RIG kan således anses följa det mönster av lärande som finns generellt inom tränarkåren. Tränare på RIG anser att de säkerställer sin egen utveckling på ett eller annat sätt. Foto: Nils Jakobsson, Bildbyrån 2/2015 svensk idrottsforskning 17 För att kompetensutveckla sig framhåller tränarna framför allt fyra olika sätt. Ett sätt är genom formella utbildningar, ett annat genom att läsa relevant litteratur. Ett tredje sätt är genom att lära sig av andra inom idrotten, exempelvis vid landslagssamlingar, och det fjärde sättet är genom att man lär sig i den egna verksamheten. Tränarnas mönster att lära sig går hand i hand med vad tidigare forskning visar och med de för- och nackdelar, som de olika utbildningsformerna för med sig (10). Ingen systematik 18 svensk idrottsforskning 2/2015 Ett systematiskt kvalitetsarbete som baseras på dokumentation och reflektion ses ofta som en förutsättning för utveckling av en verksamhet (11). I tränarnas beskrivning av sitt handlande är det ingen som ger uttryck för att det finns. Tränarna beskriver att deras tid för kompetensutveckling är liten, vilket behöver utvecklas liksom den kritiska reflektionen. Sammantaget är svårt att se att ny kunskap utvecklas systematiskt, även om det hos flera tränare finns en strävan att hela tiden bli bättre. Snarare målas det upp en bild där redan känd kunskap reproduceras och återanvänds. På ett av Riksidrottsgymnasierna har dock tränarna tagit hjälp av en extern resurs för att utveckla verksamheten. I stort sett fortsätter tränarna att arbeta på det sätt som de tidigare gjort även om en viss förfining sker. RIG-tränarnas handlande kan beskrivas utifrån tre delar, ett gemensamt mål, ett ömsesidigt engagemang samt en delad historia. Det gemensamma målet ger riktningen för vad som ska göras och hur. Engagemanget handlar om ansträngningen som görs från tränarens sida i att det ska ske en utveckling hos de aktiva. Den delade historien, eller uppfattningen kring hur verksamheten ska se ut, påverkar i hög grad hur träningen planeras och genomförs, men också vilken kunskap som ska ligga till grund för det som görs. Finns det exempelvis en acceptans att en egen aktiv karriär ger tillräcklig kunskap om hur man ska träna andra, kommer det att påverka både vilken kunskap som utvecklas men också verksamheten. Som tidigare nämnts behöver tränares handlande utgå från ett kritiskt förhållningsätt till den egna verksamheten. För att möjliggöra en utveckling gäller det att ständigt ifrågasätta sitt handlande i relation till både det som händer i verksamheten men också till det som händer utanför. Tidsbrist och höga kostnader Det går att hitta flera orsaker till att tränare inte utbildar sig eller utvecklas kontinuerligt. Det kan handla om tidsbrist, höga kostnader, brist på kopplingar till den vardag som tränarna verkar i, samt dålig kvalitet i den utbildning som erbjuds (12). För att säkerställa tränares kompetens finns det flera vägar att gå. En relativt självklar väg är att ställa höga krav på utbildning hos tränarna. I dag finns det ofta anställda eller arvoderade tränare högre upp i åldrarna, men det kanske är dags att även anställa barn- och ungdomstränare med en expertis på just dessa åldrar. Inte minst för att ge barnen och ungdomarna en kvalitativ verksamhet med kompetenta tränare. En annan väg är en vidare utveckling av tränarnas verksamheter likt det som ”Tränare behöver vara kompetenta för sin uppgift och ständigt söka efter ny kunskap och utveckling.” benämnts professionella lärandepraktiker. Dessa lärandepraktiker bygger på att målet inte enbart är att utveckla lärarnas arbete, utan att också utveckla verksamheten i syfte att förbättra elevernas lärande. I tränarnas beskrivningar går det inte att se att deras verksamheter kan liknas vid professionella lärandepraktiker då den kritiska andan och reflektionen tycks saknas. Att liknas vid professionella lärandepraktiker borde dock vara något eftersträvansvärt för tränarna. Flera av RIG-tränarna menar att det är bristen på tid, som gör att de inte hinner kompetensutveckla sig. När de pratar om kompetensutveckling är det underförstått att gå på någon kurs, åka på en träff eller samling av något slag, där syftet är utbildning. Genom att låta tränarna öka sin kompetens i sin egen praktik skulle bristen på tid vara en mindre betydande faktor. Genom att tränare ofta är flera på samma ställe och dessa träffas regelbundet, finns alla möjligheter till att genom reflektion, kritiskt tänkande och samtal utveckla både tränarna och verksamheten. En sådan utveckling kan åstadkommas genom att tränare stimuleras att regelbundet dokumentera och reflektera över det som händer dagligen i deras verksamhet. Detta kan tränare behöva hjälp med, och här kan en mentor vara en lösning. Mentorn kan med fördel vara akademiker med syftet att kunna bidra med ett kritiskt och reflekterande förhållningssätt samt bidra till styrning och ledning i tränares handlande (13). Detta har också prövats med framgångsrikt utfall. Konsekvenser och faror En tränares kompetens sätter gränser för de aktivas möjlighet till utveckling och framgång. Tränares mål, engagemang, delade historia och förmågan att förhålla sig kritisk till det som görs kommer i hög grad att påverka de aktiva. Både på vägen och i slutändan. Genom att till exempel inte ställa krav på tränarnas utbildning och en kontinuerlig utveckling finns det en stor risk i att aktiva inte får den träning och verksamhet de behöver för unga idrottare med osynliga funktionsnedsättningar ntrum för idrottsforsknin g ww.centrumforidrottsforskni ng.se Bn | 978-91-979562-7-7 D o l d a utmaningar Dolda utmaningar – om LÄS! Dolda utmaningar – om unga idrottare med osynliga funktionsnedsättningar som ger inspiration, tips är en skrift och råd om hur man bemöte r barn och ungdomar med adhd och Aspergers syndrom till exempel inom idrotten. De är persone kontrollera sin energi och r som i många fall har svårt att som upplever idrotten intensiv idrottsledare, föräldrar och are än andra. Skriften riktar alla som arbetar för att sig till ge alla barn och ungdom att hitta sin idrott och att ar en möjlighet utvecklas i sin förening. att antingen utvecklas till elitidrottare eller till individer som enbart vill hålla på med sin idrott för att det är roligt. På senare tid har det varit en stor debatt i medierna kring toppning, utslagning och att idrotten inte lever upp till det den förväntas göra. Kan det vara så att bristerna går att förklara med att det i många idrotter inte ställs några eller tillräckligt höga krav på tränarnas kompetens? Svensk idrott bygger på att ideella ledare ställer upp, och framför allt tar hand om barn- och ungdomsträning. Samtidigt som detta behov finns, måste dock en kvalitetssäkring ske i form av de ideella ledarnas kunskap och kompetens. Föreningarna måste våga ställa krav på tränarna, inte minst för de aktivas skull. Denna beskrivning av tränares handlande, kunskap och kompetensutveckling bygger på en analys som handlar om RIG-tränare specifikt, men sättet att studera och beskriva lärande går med stor säkerhet att applicera på stora delar av den svenska tränarkåren. Samma kriterier för utveckling och kvalitet i verksamheten gäller för alla tränare. Tränare behöver vara kompetenta för sin uppgift och ständigt söka efter ny kunskap och utveckling. Om ung a idrOttar e med Osyn liga fun ktiO nsn edsättn tips och råd till ledare! Prob lem elle r möjl ighe t? Simo n Äl Sk ar fjÄr il Skic k ar mag nuS vill ha gl a Skl ar a regl er jenn ifer gör inge t halv dant inga r Referenser 1. van Ark, M. mfl. Youth Sports. Growth, Maturation and Talent. 2010. s. 26. 2. Côté, J. & Gilbert, W. International journal of Sport Science & Coaching. 2009. 4:307-323. 3. Gilbert, W. & Trudel, P. Journal of Teaching in Physical Education. 2001. 21:16-34. 4. Jones, R. The sports coach as educator. 2006. s. 3-13. 5. Cushion, C. The sociology of sports coaching. 2011. s. 166-178. 6. Denison, J. mfl. The Routledge Handbook of Sports Coaching. 2013. s. 388-399. 7. Cushion, C. Coaching children in sport. 2011. s. 57-69. 8. Lave, J, & Wenger, E. Situated learning, Legitimate peripheral Participation. 1991. s. 32-34. 9. Culver, D. & Trudel, P. The sports coach as educator. s. 97-112. 10. Mallet, C. J. mfl. International Journal of Sports Science and Coaching. 2009. 4:325-334. 11. Stoll, L. & Louis, K. S. Professional Learning Communities. 2007. s. 1-14. 12. Stoszkowski, J. & Collins, D. Sport, Education and Society. 2012. s. 1-16. 13. Bloom, G. A. The Routledge Handbook of Sports Coaching. 2013. s. 476-485. Kontakt [email protected] Dolda utmaningar – om unga idrottare med osynliga funktionsnedsättningar är en skrift som ger inspiration, tips och råd om hur man bemöter barn och ungdomar med till exempel adhd och Aspergers syndrom inom idrotten. Skriften riktar sig till idrottsledare, föräldrar och alla som arbetar för att ge alla barn och ungdomar en möjlighet att hitta sin idrott och att utvecklas i sin förening. Beställ boken på: www.sisuidrottsbocker.se S t yr ener gin t ill r Ät t Sak röre l Se Är en und er Sk at tad med ic in 2/2015 svensk idrottsforskning 19 T E X T: J O HAN P I H LB LAD, REDAKTÖR Dyrare idrott för barn och ungdomar Avgifterna stiger i barn- och ungdomsidrotten. Det är också tydligt att förändrarnas inkomst, utbildningsnivå och val av bostadsort styr vem som föreningsidrottar – och vem som inte gör det. Det visar Centrum för idrottsforsknings årliga uppföljning av statens stöd till idrotten. Statens stöd till idrotten UPPFÖLJNING 2014 Centrum för idrottsforskning Läs CIF:s regeringsrapport på: www.centrumforidrottsforskning.se 20 svensk idrottsforskning 2/2015 N ä r C e n t r u m f ö r idrottsforskning närmare undersökte hur det statliga lokala aktivitetsstödet (LOK-stödet) fördelas över landet blev bilden tydlig. I kommuner nära större städer med en stor andel högutbildade föräldrar med välbetalda arbeten föreningsidrottar barn och ungdomar betydligt mycket mer än i glesbygdskommuner med sämre socioekonomi. Många träningar och matcher innebär också mer statliga LOK-stödspengar som föreningarna kan använda för att ytterligare utveckla verksamheten. Större krav CIF kunde även konstatera att kostnaderna för att vara med i en idrottsförening stiger, särskilt i storstäderna. Ökade krav på föreningarna att vara mer professionella har gjort att de anställt till exempel kanslipersonal och utbildade tränare. Det driver upp kostnaderna för arbetsuppgifter som tidigare utfördes av ideellt arbetande medlemmar. Stefan Wagnsson och Christian Augustsson är idrottsforskare vid Karlstad universitet och kapitelförfattare till CIF:s delrapport Idrottens pris. De menar att kravet på professionalism och bättre förutsättningar också har sipprat ner i ungdomslagen. Förutom högre medlemsavgifter har det bland annat blivit dyrare att delta i cuper. Det handlar både om höjda cupavgifter och ökade kringkostnader i samband med matcher och resor. Forskarna skriver att: ”Det gamla klassiska konceptet att sova på luftmadrass i skolsal under cuperna verkar vara på väg ut till förmån för hotellboende. Detta ihop med idrottens övriga kostnader som utrustning, kläder och material verkar utgöra en ansenlig del av familjens ekonomi, inte minst om det finns flera idrottande barn i familjen.” Enligt forskarna är också många föräldrar beredda att betala sig fria från ideella arbetsinsatser som föreningen begär att de ska göra. Förstärker skillnader Centrum för idrottsforskning slår fast att ”den organiserade idrottsrörelsen utgör en imponerande kraft i det svenska samhället som engagerar och aktiverar miljontals människor.” – Men möjligheterna att idrotta och motionera är inte är jämnt fördelade. En utveckling mot ökade kostnader inom idrotten kommer att förstärka dagens skillnader, säger CIF:s utredare Johan R Norberg. Både idrottsföräldrar och idrottsföreträdare beskriver de ökade kostnaderna som svåra att hejda och att de är en följd av ett ökat marknadstryck. – Men då bortser de från att de själva är aktörer och delaktiga i att skapa de förändAntal invånare Medlems- och träningsavgifter per person Färre än 10 000 700 kr 10 000–50 000 1 300 kr 50 001–200 000 1 500 kr Fler än 200 000 2 200 kr Svenskarnas kostnader för medlems- och träningsavgifter under ett år (2013). Storstadsbon lägger mycket mer pengar på sin idrott jämfört med människor på små orter. Källa: Statens stöd till idrotten – uppföljning 2014 ringar som marknadstrycket ger för svensk idrottsrörelse, säger Johan R Norberg. Föreningarna bör byta strategi Samtidigt har det blivit allt vanligare med kommersiell idrott. Företag, men även idrottsföreningar, anordnar till exempel särskilda sommarläger för talangfulla fotbollsspelare eller prova på-träningar för barn. Mot betalning. Även den här utvecklingen betraktar både föreningsföreträdare och idrottsföräldrar som omöjlig att stoppa. Kommersialiseringen ser de som en naturlig samhällsutveckling. Det handlar om att anpassa sig. CIF manar däremot till eftertanke. En utveckling där föreningarna möter en ökad konkurrens genom att själva utveckla företagslika strategier riskerar att underminera föreningsidrottens traditionella principer om öppenhet, frivilligt engagemang och medlemsinflytande. Om målet är att vara ett alternativ till kommersiell idrott kan de välja en motsatt strategi, anser CIF och avslutar rapporten med att rikta en uppmaning till landets föreningar: ”Håll ner avgifterna istället för att höja dem, betona medlemskapets olika Kommuner med högst stöd Antal invånare dimensioner snarare än att betrakta medlemmarna som kunder och betona de sociala värden och den gemenskap som skapas i ideella verksamheter.” Enligt CIF skulle det gynna både idrottsrörelsens intresse – att ha en stor och engagerad medlemskår – och statens ambition att göra det möjligt för alla människor att utöva idrott och motion. Medianinkomst LOK-stöd per ungdom Solna 77 740 285 832 827 kr Grums 8 925 225 315 615 kr 33 807 288 642 599 kr 118 349 253 297 541 kr Vellinge Umeå Lomma 22 496 310 387 540 kr Danderyd 32 222 336 703 540 kr Täby 66 292 324 554 532 kr Höganäs 25 084 254 013 494 kr Kungälv 42 109 276 949 491 kr Örnsköldsvik 54 986 250 695 488 kr Antal invånare Medianinkomst Kommuner med lägst stöd 4 875 204 552 51 kr Lekeberg 7 289 247 258 108 kr Storuman 5 954 220 210 139 kr Ragunda 5 458 213 837 139 kr Ydre 3 617 228 819 145 kr 10 299 233 442 174 kr 6 559 216 072 174 kr Bräcke Årjäng Tabellen visar lokalt statligt aktivitetsstöd (LOK-stöd) per bidragsberättigad ungdom i de tio kommuner som fick mest respektive minst bidrag år 2013. Summan beräknas efter antalet sammankomster och deltagartillfällen. Högt LOK-stöd per ungdom signalerar alltså en omfattande ungdomsverksamhet i kommunen. Deltagare i åldern 7-20 år och ledare 13-20 år var bidragsberättigade år 2013. Källa: Statens stöd till idrotten – uppföljning 2014 LOK-stöd per ungdom Ljusnarsberg Svenljunga Foto: Joel Marklund, Bildbyrån 9 953 197 244 178 kr Askersund 11 096 237 948 178 kr Överkalix 3 436 218 635 179 kr 2/2015 svensk idrottsforskning 21 DYRARE IDROTT FÖR UNGA Kommersiell idrott ger föräldrar huvudbry Den kommersialiserade barn- och ungdomsidrottens framväxt utmanar den traditionella föreningsidrotten. Bland idrottsföräldrar finns en ambivalens i synen på utvecklingen. Å ena sidan ser de flera fördelar med kommersiell idrott, å andra sidan uttrycker de en oro för att verksamheten utesluter vissa grupper av barn. Stefan Wagnsson Lektor idrottsvetenskap Karlstads universitet Christian Augustsson Lektor idrottsvetenskap Karlstads universitet 22 svensk idrottsforskning 2/2015 I d r o t t h a r s e d a n l ä n g e attraherat en stor del av våra barn och ungdomar. Sedan mitten av 1980-talet är drygt 60 procent av alla barn och ungdomar regelbundet aktiva i någon eller några idrottsföreningar (1). På senare år har dock en nedåtgående trend kunnat noteras samtidigt som andra alternativa former av idrottsaktiviteter börjat fått en alltmer framträdande roll, inte sällan med kommersiella motiv (2). För att barn och ungdomar ska kunna delta i dessa aktiviteter krävs att föräldrarna är välvilligt inställda till denna nya typ av verksamhet, och också anser att den ekonomiska insatsen motsvarar de förväntningar som föräldrarna själva och barnen har på verksamheten. Kommersiellt även i föreningar Idrottsforskarna Johan R Norberg och Karin Redelius lyfter i sin forskning fram två olika former av marknadsanpassad barn- och ungdomsidrott (3). Dels en mer tydlig kommersialiserad idrott – barnoch ungdomsidrott i kommersiell regi, dels en mer gråzonsbetonad verksamhet – medlem eller kund i föreningens barnverksamhet. Den första formen omfattas av verksamheter som drivs av privata företag, som bland annat har specialinriktat sig på att anordna idrottsläger (sport camps) inom en rad olika idrotter under skollo- ven. Vad gäller den andra formen består den av en kombination av traditionell och kommersialiserad idrott, där det i huvudsak är idrottsföreningarna själva som står bakom och arrangerar olika kommersiella verksamheter. I nuläget vet vi alldeles för lite om och på vilka grunder föräldrarna är med och tar beslut om barnens deltagande i dessa olika former av idrottsaktiviteter. Hur resonerar idrottsföräldrar exempelvis om de ekonomiska aspekterna, och hur ser man på ledarnas kompetenser inom de olika verksamheterna? Skiljer sig föräldrarnas syn åt gällande vilka grundläggande värderingar som anses dominera i föreningsidrott jämfört med kommersialiserad idrott? Hur ser föräldrar på det ideella engagemanget i förhållande till den kommersialiserade barn- och ungdomsidrotten? Kommer det att ske en utslagning av idrottande barn vars föräldrar inte har råd att betala de avgiftsbelagda aktiviteterna? Mot denna bakgrund har vi studerat idrottsföräldrars syn på den kommersialiserade barn- och ungdomsidrotten. Studien är en del i Centrum för idrottsforsknings uppföljning av statens stöd till idrotten 2014. Bra men onödigt dyr För att ge en bild av vilken syn föräldrarna har på den kommersialiserade idrotten Förre landslagstjärnan Magnus Wislander är affischnamn och tränare under sommarlägret Wislander Camp. Handbollslägret för ungdomar är en del av Sweden Sport Academy som ägs av företaget AB Svenska Idrottsfrämjandet. Foto: Sweden Sport Academy AB behöver vi först ta del av deras upplevelser och erfarenheter av den traditionella idrotten. Resultaten visar att föräldrarna i allmänhet är väldigt positiva till den traditionella idrotten. Det som främst framhålls är dess betydelse som glädjefylld aktivitet, att den har en fostrande roll och att den traditionella idrotten stärker den sociala gemenskapen. Men de tycker även att den bidrar till upplevelser barnen kan ha nytta av i framtiden: krav, ibland alltför höga, vilket för vissa leder till en känsla av otillräcklighet, och därmed upplevelsen av att inte vara en god förälder: ”Då kanske inte vi skulle kunna ha våra barn på vissa aktiviteter för att vi kan inte ställa upp med allting som är. Och det är ju också fruktansvärt. Både att det är ekonomiskt och att man faktiskt inte har tiden. Det tycker jag att det borde ju ändras, verkligen. För då kan man ju känna sig jättedålig som förälder … Vi kan inte ställa upp på det här, medan vissa klarar allting och ställer ”Jag tycker det bästa är gemenskapen och att ha upp på allting. Det kommer jag känna som en tre barn som spelar i ett område där vi bor, och så press.” lär man känna kanske tio föräldrar i varje. Umgänget … du umgås inte med alla men du hälsar på folk och man ses på matcher och träningarna. Man lär känna väldigt mycket folk i Inom föräldragruppen såg vissa möjligheten att köpa sig fri från beting som en lösning på de höga kraven: området och för barnens vidkommande, lära känna andra barn i olika åldrar. Helt klart mer än ”Man skulle vilja att det var som att gå på ICA själva sporten tycker jag.” och handla lite mjölk bara. Jag skulle vara Vidare upplever närmare hälften av föräldrarna att föreningarna ställer höga FÖRÄLDRARS ÅSIKTER OM KOMMERSIELL IDROTT • 70 % anser att man kan ställa högre eller mycket högre krav på ledarna i kommersiella verksamheter än inom traditionell idrott. • Ca 70 % tycker att den är mer disciplinerande och mer seriös. Och att barnen där oftare når sina mål och presterar bättre. • 73 % anser att den ökar risken för utanförskap. • 58 % att den är mer stressande. • 76 % tycker att föräldrar pressar sina barn i högre utsträckning än inom traditionell idrott. beredd att satsa resurser på det om det fanns möjlighet att göra det, för jag hinner liksom inte själv att vara den som leder idrott.” 2/2015 svensk idrottsforskning 23 HÖGA AVGIFTER 53 % av föräldrarna betalade upp till 2 000 kr per barn och år i medlems- och träningsavgifter till föreningar. 23 % betalade över 3 000 kr. Kommersiell idrott kostade i genomsnitt 3 200 kr per barn och år. Samtidigt upplever föräldrarna att kostnaderna är höga, ibland överdrivet höga. Eftersom kostnaderna upplevs ha ökat menar de att detta också innebär en ökad risk för utslagning: ”Det är ju det som är bekymret. De som inte har möjlighet att åka med på en cup som i stort sett alla andra kanske vill eller kan åka på, 1 500 kronor kan ju vara ganska mycket pengar att lägga ut för en familj faktiskt … Vi har väl haft något case där man inte kunde följa med faktiskt, VILL KÖPA SIG FRIA FRÅN KRAVEN 47 % av föräldrarna i studien upplever höga eller mycket höga krav på att engagera sig inom traditionell idrott. 50 % kan tänka sig att köpa sig fria från ideellt engagemang. Om idrottens kostnader och medlemskapets betydelse form av garanti.” Vad gäller ledarskapet anser de flesta föräldrar att det är lika bra som inom traditionell idrott men att man, som tidigare nämnts, kan ställa högre krav på ledarna i kommersiell verksamhet. En relativt stor grupp anser ändå att ledarskapet är bättre eller mycket bättre inom kommersiell idrott och att betalda ledare garanterar en form av kvalitetsgaranti: och det är ju tråkigt.” Ledarna upplevs i regel som kompetenta och engagerade i barnen. Föräldrarna inser också svårigheten med att få behålla och rekrytera ledare, då det ideella ledarskapet är krävande och svårt att få ihop med det övriga livspusslet. Föräldrarna ambivalenta Idrottens pris En hög lägstanivå på något sätt, man har någon Ett av de främsta skälen till varför föräldrarna låter sina barn delta i kommersiell idrott är att barnen upplever glädje i sitt idrottande, men även att de därigenom utvecklas prestationsmässigt. Liksom inom den traditionella idrotten upplever föräldrarna att ett deltagande inom kommersialiserad idrott är förenat med höga kostnader. Speciellt dyrt är det att låta barnen åka på så kallade camps under skolloven: ”Då vill man ju att de är engagerade. Och att de lägger ner sig och har en plan för den här veckan eller nu har vi tänkt så här. Så lite krav tycker jag nog att man … eftersom man betalar just specifikt för den här veckan.” Föräldrarna ger uttryck för en ambivalens i synen på kommersialiserad idrott. Å ena sidan ser de flera fördelar med det, å andra sidan uttrycker de en oro för att verksamheten riskerar att utesluta vissa grupper av barn, speciellt de barn som tillhör ekonomiskt svaga familjer. Denna ambivalens avspeglar också föräldrarnas syn på framtiden, där de ser en ökad risk för utestängning och utslagning av barn samt att den traditionella idrotten tappar mark: ”Ja, jag tror att det är pengarna. Det vet jag ju. I alla fall i den yngre barngruppen. Jag har en som Läs hela studien i Centrum för idrottsforsknings rapport Idrottens pris. www.centrumforidrottsforskning.se ”Vår grannpojk spelar ju hockey i och de har haft är 13 som var 10 då, och har man då tre grabbar extra fysträningar, men då har det ju inte varit för som spelar så blir det en stor kostnad. Och välja att de ska bli bättre eller sämre … Men det har bort ett barn kunde man inte göra … Nu har ju vi ändå varit så att de här fysträningarna som har råd så det var inget bekymmer. Men det fanns pågått fredag, lördag, söndag, har ju per omgång väldigt många i det laget som sa: ’Det är absolut kostat 1 000 kronor. Det tycker jag är rätt mycket för dyrt’.” pengar för en fysträning på tre dagar! Sen har det varit såna träningar 4-5 gånger från maj till augusti.” Precis som när det gäller den traditionella idrotten tycker föräldrarna också att idrottandet är fostrande och leder till social gemenskap. Däremot menar föräldrarna att deltagande i kommersiella verksamheter mer tydligt leder till en förbättring i själva idrotten jämfört med traditionell idrott: ”Har du en tränare som är avlönad som tränare så får man ju ändå på något sätt förmoda att han håller ganska hög kvalité. Det är ju en jättefördel. 24 svensk idrottsforskning 2/2015 Ungas idrott i förändring Genom föräldrarnas utsagor har vi kunnat se att det ideella engagemanget blir allt svårare att upprätthålla, då fler upplever sig ha mindre tid och fler är beredda att köpa sig fria från beting. Detta väcker farhågor om att en framtida alltför kommersialiserad föreningsidrott inte bara riskerar att utesluta vissa barn, utan även kan leda till att stora delar av den ideella föreningsverksamheten till slut får föra en tynande tillvaro. På sikt kan även negativa konsekvenser för demokratifostran och samhällsutvecklingen uppstå på flera plan. • SÅ GICK UNDERSÖKNINGEN TILL: Studien gjordes med hjälp av halvstrukturerade fokusgruppsintervjuer och en enkät. Samtliga föräldrar i undersökningen har barn som deltagit i någon eller några av följande former av kommersialiserad idrott: • Lägerverksamhet (t.ex. Stadium Sports Camp) • Lägerverksamhet utomlands • Idrott där man betalar separat terminsavgift (t.ex. Knatteskutt) • Extra träning mot betalning (t.ex. extra teknikträning) • Läger som arrangeras av föreningar under lov (t.ex. fotbollsskola) Totalt genomfördes nio fokusgruppsintervjuer med sammanlagt 48 föräldrar. Idrottsföräldrarna gillar de kommersiella alternativen. De anser till exempel att de på ett tydligare sätt gör barnen till bättre idrottare, jämfört med den traditionella idrotten. Foto: Lennart Månsson, Bildbyrån. Studien visar också att nya kommersiella aktörer har växt fram och etablerat sig på barn- och ungdomsidrottens arena, vilka utmanar den traditionella föreningsidrottens verksamhet och dess ideal ”idrott åt alla”. I vår undersökning har vi sett att det är de mer tveksamma, gråzonsbelägna kommersiella alternativen som främst hotar att rubba föreningsidrottens form och tidigare så starka ställning. Samtidigt ser vi hur mer renodlade kommersiella alternativ kan fungera som komplement till den traditionella föreningsidrotten, och därigenom också bidra till ett ökat idrottsintresse för barn och unga. Frågan är bara om det är möjligt för föreningsidrotten att behålla idrottens kärnvärden, med det ideella engagemanget i förgrunden utan att dras med allt för mycket av kommersialiseringens starka krafter. Svaret på den frågan kan i mångt och mycket sägas ligga i händerna på idrottsföräldrarna, då deras betydelse för barn- och ungdomsidrottens utveckling är odiskutabel. I enkätundersökningen ingick 269 föräldrar (52 % män, 48 % kvinnor). Majoriteten hade två idrottsaktiva barn (55 % pojkar, 45 % flickor). Barnen var i snitt 11 år gamla och aktiva i totalt 30 olika idrotter. Drygt hälften av föräldrarna har eftergymnasial utbildning och 61 % uppgav att hushållets sammanlagda inkomst per månad före skatt är 51 000 kr eller mer. Sammantaget tyder det på att deltagarna tillhörde en socioekonomiskt stark grupp. Referenser 1. Wagnsson, S. Föreningsidrott som socialisationsmiljö. 2009. 2. Centrum för idrottsforskning. Statens stöd till idrotten. 2014. 3. Norberg, J. R. & Redelius, K. Idrotten och kommersen. 2012. Kontakt [email protected] [email protected] 2/2015 svensk idrottsforskning 25 DYRARE IDROTT FÖR UNGA Medlemmarnas arbete oumbärligt för föreningar Medlemmar och ideellt arbete är helt nödvändiga för att hålla kostnaderna nere, anser föreningsföreträdare. Samtidigt blir idrottsföreningar mer företagslika och barn- och ungdomsidrotten allt dyrare. En ny studie visar hur storstadsföreningar resonerar. E t t v ä s e n t l i g t m å l i idrottsrörelsens eget idéprogram Idrotten vill är allas rätt att delta i föreningsidrotten i Sverige (1). Men hur möjliggör idrottsföreningar för alla att utöva idrott på lika villkor? I en intervjustudie frågade vi hur företrädare för idrottsföreningar tänker och resonerar i frågor rörande kostnader, medlemskap och ideellt engagemang. Karin Robertsson Forskningsassistent Institutionen för socialvetenskap Ersta Sköndal högskola Johan Hvenmark Ekonomie doktor Institutionen för socialvetenskap Ersta Sköndal högskola 26 svensk idrottsforskning 2/2015 Tradition och marknad styr priset I vår studie fick företrädare för 16 olika idrottsföreningar möjlighet att bland annat reflektera kring hur nivån på medlems- och träningsavgifterna fastställs och vilka omständigheter de anser att det då är viktigt att ta hänsyn till. Enligt svaren bygger avgiftsnivåerna på två huvudsakliga kriterier: föreningstradition och yttre samhälleliga förändringar i form av ett nytt ”marknadstryck”. Det första kriteriet, föreningstraditionen, handlar om att i stort sett alla företrädare svarade att avgifterna i första hand baseras på att föreningen ska gå plus minus noll. De hänvisade till att de är ideella föreningar utan vinstintresse och att avgifterna hålls på en sådan nivå att de inte riskerar att utesluta grupper av utövare. Det andra huvudsakliga kriteriet för valet av avgiftens nivå rör ett yttre marknadstryck på idrottsföreningarna. Det kan spåras till mer omfattande förändringar i omvärlden, exempelvis en ökad marknadisering av det civila samhället i stort. En utveckling som i sin tur kommer ur mer omfattande samhällsförändringar såsom en ökad tilltro till ett mer marknadsliberalt samhälle (2). Som en följd av det ser vi en ökad kommersialisering, professionalisering och akademisering av idrotten sedan 1960-talet (3). I våra intervjuer visar sig detta bland annat som att omkostnaderna för att driva en idrottsförening verkar ha ökat i takt med att det blivit vanligare med anställd och professionell personal i föreningarna. Det leder till att avgiftsnivåerna måste anpassas därefter. Ytterligare en dimension av detta kriterium kan beskrivas som en slags fingertoppskänsla från idrottsföreningarnas sida kring vad människor är beredda att betala för att utöva en viss idrott. Därför baseras deltagaravgifterna ofta på undersökningar av aktuella nivåer inom respektive idrott, samtidigt som det framstår som viktigt för föreningarna att balansera betalningsviljan med föreningstraditonen. Ideellt arbete en förutsättning Företrädarna menar att ideellt arbete utfört av ledare och förtroendevalda styrelseledamöter är en förutsättning för att kunna hålla avgifterna på en låg nivå och på så sätt erbjuda så många som möjligt tillgång till föreningsidrott. Utan dessa insatser menar flera företrädare att träningsavgifterna riskerar att stiga rejält och barn- och ungdomsidrott bli något för de mer resursstarka i samhället. En Ideellt arbete är ryggraden i föreningarnas ekonomi. Medlemskapet har också flera olika dimensioner. Att vara en del av en idrottsförening skapar till exempel identitet och tillhörighet. Foto: Ludvig Thunman, Bildbyrån företrädare beskrev det målande som att ”hela Sveriges idrottsliga breddverksamhet i princip skulle falla samman över en natt utan ideellt engagerade.” Grundat i våra intervjuer kan ideellt engagemang i idrottsföreningar till stor del likställas med ideella ledare och tränare inom ramen för breddidrotten. Riksidrottsförbundet räknar, med stöd av SCB:s undersökningar, att omkring 755 000 personer har ett uppdrag som ledare, tränare, funktionär/domare eller liknande i idrottsrörelsen i Sverige (4). I några av de föreningar representerade i vår studie är dessa uppdrag helt ideella, där typexemplet är att en förälder coachar ett fotbollslag. En majoritet av föreningarna betalar ut ett mindre symboliskt arvode vid terminslut eller så får ledarna exempelvis någon form av reseersättning för resorna till och från träningarna. En annan viktig form av ideellt engagemang i idrottsföreningar är styrelseuppdrag. Att de förtroendevalda styrelseledamöterna sköter uppdraget ideellt framstår liksom ideella ledare som en förutsättning för att driva en idrottsförening. Heltidsarvodering eller löner för all den tid de lägger ner skulle snart bli väldigt dyrt för föreningarna. En företrädare menade även att styrelseledamöters ideella engagemang kan ge föreningen tillgång till kvalificerad kunskap och komptens inom områden som exempelvis juridik eller ekonomi, som annars skulle vara mycket kostsamt för föreningen att tillförskaffa sig externt. Engagemang i nya former Samtidigt som det ideella engagemangets betydelse betonas starkt av många företrädare tycker sig några av dem som har varit engagerade i idrotten en lång tid se en generationsväxling, där främst ungdomar inte är beredda att engagera sig utan någon form av ersättning. Sådana uppfattningar kan dock ställas mot Ersta Sköndal högskolas befolkningsstudier om det ideella engagemanget över tid i Sverige, som pekar på att människors FAKTA OM STUDIEN Totalt genomfördes 16 intervjuer med företrädare för olika idrottsföreningar i Stockholmsområdet: två hockeyklubbar, två fotbollsföreningar, tre gymnastikföreningar, tre simföreningar, två tennisklubbar, tre ridklubbar och en golfklubb. Alla föreningarna har en stor barn- och ungdomsverksamhet. Intervjupersonerna är antingen förtroendevalda som ordförande eller styrelseledamöter, eller anställda som klubbchefer, verksamhetsansvariga eller föreningskonsulenter. Flera har en lång bakgrund inom idrottsrörelsen som utövare och tränare i flera olika idrotter, eller som förtroendevalda på regional och nationell nivå. 2/2015 svensk idrottsforskning 27 generella vilja att engagera sig ideellt är mycket stabil sett över tid. Bland gruppen ungdomar 16-18 år är andelen som gör ideella insatser mycket hög, 56 procent. Att det skett någon allmän nedgång i viljan att engagera sig ideellt bland ungdomar ger tidigare forskning såsom befolkningsstudierna alltså inget stöd för (5). En möjlig förklaring till företrädarnas uppfattning att det blir allt svårare att hitta ideella ledare kan vara att människors mer långsiktiga ideella engagemang har byts ut mot mer tidsbegränsade punktinsatser. En företrädare menar till exempel att ideellt engagemang visserligen är fortsatt bra och viktigt för idrottsföreningarna men att det måste vara tidsbegränsat för att vara hållbart i längden. Denne företrädare tror därmed inte att en långsiktig och stabil idrottsförening enbart kan byggas på ideella krafter i dag. Det är inte möjligt utan heltidsanställd personal. Medlemskapets stora betydelse En annan betydande del i föreningstraditionen är medlemskapet. För en inblick i vad medlemskapet och medlemmar egentligen betyder för idrottsföreningar i dag ställde vi bland annat frågor till företrädarna om de anser att det har någon betydelse att människor är just medlemmar, om de kan föreställa sig föreningen utan sådana samt hur deras verksamheter skulle se ut och fungera om det inte fanns några medlemmar. I intervjuerna framkommer att medlemskapet utan överdrift har en stor betydelse och en hög status. I några fall blir detta särskilt tydligt, till exempel uttryckte en företrädare något självkritiskt att man överlag är dålig på att reflektera kring vad medlemskapet egentligen inbegriper, mer än det rent formella. Först vid uppmaningen att fundera och resonera kring om det spelar någon roll att de har medlemmar, och hur deras respektive föreningar och verksamheter skulle se ut och fungera utan dessa, började det framträda mer nyanserade tankegångar om medlemskapets betydelse. Medlemskap har fler dimensioner För att bättre förstå vad ett medlemskap i en idrottsförening är och betyder kan vi 28 svensk idrottsforskning 2/2015 tänka oss dess innehåll som uppbyggt av olika dimensioner (6). Utifrån företrädarnas resonemang kan vi identifiera fyra sådana. Den första är den juridiska dimensionen. Den handlar om att medlemmarna är själva stommen kring vilken hela den svenska idrottsrörelsen står. Utan dem skulle föreningarna helt enkelt inte ha någon anledning att existera eller åtminstone bli något annat än ideella föreningar. Dimensionen inbegriper även medlemmarna som ägare av föreningen. Den andra dimensionen är intäkter. Många företrädare anger medlemsavgiften som en betydande intäktskälla, och medlemskapet räknat i ideell arbetskraft som en stor tillgång. Det kan röra allt från föräldrar som turas om att sköta försäljningen av fika vid matcher till att agera publikvärdar vid större tävlingsevenemang eller liknande. Som tredje dimension återfinns den demokratiska rättighet ett medlemskap medför och som möjliggör för den enskilda medlemmen att delta i och påverka idrottsföreningens inriktning och verksamhet genom den interna föreningsdemokratin. Den fjärde och sista dimensionen inbegriper sociala värden. Företrädarna beskrev hur medlemskapet i en idrottsförening ger en identitet och tillhörighet, men markerar också vem som hör till gemenskapen och därför får uttala sig eller agera i föreningens namn. Som svar på frågan om hur idrottsföreningarnas verksamhet skulle se ut och fungera om det inte fanns några medlemmar antog de flesta företrädarna att deras föreningar helt enkelt skulle bli företag som erbjuder en tjänst – idrott – som kunderna sedan kan köpa. Även om flera företrädare tror att det mycket väl går att bedriva idrottsverksamhet enligt en företagsmodell är det inte något som de strävar efter. Det skulle medföra att de blev någonting annat än ideella föreningar. Det ideella kan i sig vara en viktig anledning till att de lockar ett så stort antal utövare. En företrädare berättade till exempel att de har nästan 1 000 utövare på kö till sin verksamhet, något företrädaren menar beror på att de är en ideell förening med tradition och en gemensamhetskänsla där utövare börjar för att de exempelvis har föräldrar, syskon eller kompisar som gått eller går där. Kund internt – medlem externt En intressant aspekt är att några företrädare uttryckte att ideella föreningar, åtminstone i vissa avseenden, borde drivas mer som företag. För dessa företrädare verkar det innebära att i viss mån behandla sina medlemmar som om de vore kunder. En av dem menade till exempel att de som förening kan betrakta sina medlemmar som kunder internt utan att faktiskt kalla dem för det externt, eftersom kundbegreppet enligt företrädarens mening starkare betonar serviceaspekten gentemot medlemmarna. ”Det ideella kan i sig vara en viktig anledning till att de lockar ett så stort antal utövare.” I en annan företrädares resonemang illustrerades detta som att föreningen stod inför en större omorganisering där det i den nya organisationen skulle komma att inrättas flera nya tjänster, varav en som kund- och marknadschef. Samtidigt påpekade denna företrädare en fara med att gå för långt i att driva en ideell förening som ett företag och att inte involvera medlemmarna tillräckligt. En nyckel till att hitta en lämplig balans mellan förening och företag är enligt samma företrädare därför ett ideellt engagemang bland medlemmarna. Vad är då skillnaden mellan medlem och kund och spelar det då någon roll vad idrottsföreningarna väljer att kalla sina medlemmar? Mot bakgrund av tidigare forskning om medlemskapets betydelse kan medlemskapet beskrivas mer som en flerdimensionell relation mellan individer och organisationer, då medlemmar formellt är ägare, beslutsfattare och ofta ideellt engagerade i föreningens verksamhet (7). Kund kan å andra sidan beskrivas som en mer ensidig relation mellan individ och organisation som går ut på att man köper en tjänst. Sedan kan man försvinna bort från föreningen utan några andra åtaganden än att faktiskt betala för tjänsten man köper. Utifrån forskning som kritiskt tittar på relationen mellan ideella föreningar och marknaden kan skillnaden mellan medlem och kund sägas vara att begreppen kommer från olika logiker som värderas olika högt i samhället i dag. Ur ett sådant forskningsperspektiv värderas marknadslogiken med konkurrens, tillväxt, vinst och kundorientering högre än föreningslogiken, som istället betonar värden som delaktighet, demokrati och respekt för ideellt arbete (8). Slår mot ekonomiskt svaga I ett försök att utmana företrädarna och därmed fördjupa deras resonemang frågade vi slutligen om avgifter verkligen måste tas ut eller om det går att tänka sig andra alternativ att organisera en idrottsförening. Vi fick svaret att vissa avgifter helt enkelt måste tas ut för att en idrottsförening ska gå runt, med kostnader för bland annat lokaler och utrustning, anställd personal, försäkrings- och medlemsavgifter till respektive specialidrottsförbund och viss arvodering av ledare. Den dominerande uppfattningen bland idrottsföreträdarna i vår studie är dock att föreningstraditionen, med medlemskap och ideellt engagemang, är en grundläggande förutsättning för att hålla avgifterna på en relativt låg nivå och på så sätt erbjuda så många som möjligt ett tillfälle att utöva idrott. En generell höjning av avgiftsnivåer tror många företrädare skulle leda till att grupper av människor inte har möjlighet att vara med i föreningsidrotten. Det är något företrädarna tror skulle slå särskilt hårt mot grupper eller områden som är socioekonomiskt svaga och där idrott kan utgöra en social gemenskap och spela en stor roll för inkluderingen i samhället. Referenser 1. Riksidrottsförbundet. Idrotten vill. 2009. 2. Eikenberry, A. M. mfl. Public Administration Review. 2004. 64:(2). 3. Peterson, T. En allt allvarligare lek. I Ett idrottssekel. 2002. 4. Riksidrottsförbundet. Idrotten i siffror 2013. 5. Svedberg, L. mfl. Svenskarnas engagemang är större än någonsin. 2010. 6. Hvenmark, J. Reconsidering Membership. 2008. 7. Einarsson, T. Medlemskapet i den svenska idrottsrörelsen. 2008. 8. Fyrberg Yngfalk, A. mfl. Vad händer med civilsamhället när staten gör som marknaden? 2014. Kontakt [email protected] Idrottens pris Om idrottens kostnader och medlemskapets betydelse Läs hela studien i Centrum för idrottsforsknings rapport Idrottens pris. www.centrumforidrottsforskning.se 2/2015 svensk idrottsforskning 29 Svenskar rör sig för lite För den som betraktar svenskarna som ett aktivt folk är det dags att tänka om. Bara sju procent av 50-65 åringarna är tillräckligt fysiskt aktiva, visar resultat från den stora SCAPIS-studien. Stillasittandet är det överskuggande problemet. Elin Ekblom Bak Doktor i medicinsk vetenskap Mats Börjesson Professor i folkhälsa Medförfattare: Gustav Olsson Kate Bolam Lena Kallings Björn Ekblom Örjan Ekblom Samtilga är verksamma vid Gymnastik- och idrottshögskolan E n l i g t r a p p o r t e r f r å n myndigheter, inklusive Socialstyreslens nationella riktlinjer för sjukdomsförebyggande metoder, är två tredjedelar av svenskarna tillräckligt fysiskt aktiva. Vid ett symposium i Stockholm förra året sade en ledande politiker med ansvar för dylika frågor om fysisk aktivitet, att svenskarna var de mest aktiva i Europa. Men är detta verkligen sant? Aktivast i Europa? Man kan ju tycka att i stort sett alla människor deltar i de många motionslopp som erbjuds i dag – i löpning, simning, på cykel eller skidor med mera. Allt fler startar i mer extrema aktiviteter som triatlon och ultramaraton. Samtidigt har många i vårt land gymkort eller motsvarande. Så det mesta talar för att vi ägnar oss mer åt schemalagt idrottande än någonsin. Riksidrottsförbundets enkät för några år sedan visade att fler i vårt land var medlemmar i en idrottsförening än tidigare. I den så kallade Eurobarometern, där tusentals europeer intervjuas om fysiska aktivitetsvanor, uppgav cirka 90 procent av de intervjuade svenskarna att de idrottade eller motsvarande. Från dylika undersökningar skulle man kunna dra slutsatsen att vi skulle kunna vara det mest aktiva folket i Europa. Mest stillasittande Men vårt dagliga rörelsemönster utgörs av så mycket mer än bara idrottande eller annan intensiv fysisk aktivitet, som bland annat ger förbättrad fysisk prestationsförmåga (kondition). Redan på 1960-talet kunde man visa att en god kondition hade stor betydelse för vår framtida hälsa och detta gäller fortfarande. I dag har vi lärt 30 svensk idrottsforskning 2/2015 oss att även för lite vardagsmotion och längre stillasittande utan pauser är oberoende riskfaktorer för framtida hälsa. Och det är här problemen börjar. Vi i Sverige är nämligen inte alls lika bra på att undvika stillasittande och att vara aktiva i vardagen, som vi är på att träna och idrotta. I undersökningar om vardagsmotion, kommer svenskar långt ned i ett europeiskt perspektiv och vi tillhör de som enligt Eurobarometern sitter allra mest stilla i Europa. Sverige tillhör de länder i Europa med högst utbildningsnivå och med många kontorsarbetare. I sådana länder ser man ofta ett aktivitetsmönster med många som tränar och idrottar, men som också är mindre aktiva i vardagen och sitter stilla mycket. I nyligen publicerade data från SCAPISstudien kan vi visa att medelålders svenskar, 50-65 år, sitter mer än 60 procent av sin vakna tid (figur 1). Dessutom uppfyllde bara drygt 7 procent av dessa individer de gällande nationella riktlinjerna om tillräcklig fysisk aktivitet (det fanns inga signifikanta skillnader mellan kön eller utbilningsnivå). Det är således en helt annan siffra än FAKTA SCAPIS-STUDIEN SCAPIS, Swedish CardioPulmonary bioImage Study, är en landsomfattande undersökning av svenskarnas hälsa inom områdena hjärta, kärl och lungor. I studien ingår 30 000 personer i åldrarna 50-65 år. Studien genomförs på universitetssjukhusen i: Malmö, Göteborg, Linköping, Stockholm, Uppsala och Umeå. Gymnastik- och idrottshögskolan ansvarar för mätningarna av det dagliga aktivitetsmönstret och gör analyser om kopplingen till bland annat riskfaktorer, åderförkalkning och fettfördelningen i kroppen. de 67 procent som beskrivits utifrån självrapporterade data! I länder med andra kulturella och socioekonomiska mönster brukar man se fler som är aktiva i vardagen och som sitter stilla i mindre utsträckning på arbetet. I dessa miljöer är också schemalagda träning och idrottande lägre. Överskattar vår aktivitet Svårigheten med frågeformulär om fysisk aktivitet och stillasittande är att man inte erhåller helt tillförlitliga svar. Det finns en tendens att både överskatta sin aktivitetsnivå (vi anger ungefär dubbelt så mycket aktivitet som vi egentligen utför) men samtidigt också grovt underskatta stillasittande tid. Därför bör frågeformulär kompletteras med mer tillförlitliga mätmetoder såsom accelerometri (rörelsemätare) och traditionellt konditionstest på cykel. Ur hälsosynpunkt är den sammanlagda aktivitetsnivån, totalt rörelsemönster, med hänsyn tagen till träning, vardagsmotion och stillasittande mest intressant. De studier som finns i vårt land, med frågeformulär och mer objektiva mätningar av total aktivitetsnivå (stegräknare, accelerometrar, konditionstest), talar för att vi är otillräckligt fysiskt aktiva. I framtiden bör vi således försöka bibehålla vår höga schemalagda träningsnivå, men komplettera den med mer vardagsmotion (till och från arbetet, på arbete och skola, på fritiden). Vi bör dessutom sitta stilla i mindre utsträckning och avbryta sittandet regelbundet. Detta är ett viktigt budskap inte minst till våra politiker. Sammanfattningsvis behövs det mer forskning kring vårt totala rörelsemönster och dess betydelse för hälsan. Sådana studier pågår för närvarande med deltagande av Gymnastik- och idrottshögskolan genom bland annat LIV- och SCAPISstudierna. 4% 0,6 timmar Stillasittande Lågintensiv fysisk aktivitet Medel och hög fysisk aktivitet 35 % 5,6 timmar Långvarigt stillasittande 3,6 timmar 61 % 9,7 timmar Figur 1. Visar det dagliga genomsnittliga rörelsemöstret för deltagarna i SCAPIS pilotstudie av 984 personer 50-65 år. Långvarigt stillasittande innebär sittande i minst 20 minuter åt gången. Studien utgår från ett hypotetiskt antagande om 16 timmars vaken tid per dygn. 2/2015 svensk idrottsforskning 31 INTERVJU T E X T: J O HAN P I H LB LAD, REDAKTÖR Ett recept för rörelse Minst hälften av svenska folket rör sig för lite. Forskare varnar för negativa hälsoeffekter och skenande sjukvårdskostnader i en snar framtid. Frågan är vad som går att göra. Fysisk aktivitet på recept (FaR) är en metod för att få fler människor att motionera. I ett samtal med två forskare i folkhälsa frågar vi oss om ett recept verkligen kan vara till någon hjälp. Hur aktiva är vi i Sverige? Mats: Vi rör oss alldeles för lite. Men beroende på hur man definierar vad som är tillräckligt får man helt olika svar. Använder man den minst stränga tolkningen av folkhälsorekommendationen, det vill säga 150 minuter per vecka och kanske det mesta på helgen, så uppger en majoritet av det svenska folket att de klarar det. Men bara en tredjedel är aktiva 30 minuter per dag under fem dagar. Om kravet är fysisk aktivitet av måttlig intensitet i minst tio minuter varje gång, som det helst ska vara, då är vi nere på några få procent. Lena Kallings är medicine doktor och landets främsta expert på fysisk aktivitet på recept. Lena arbetade på Folkhälsoinstitutet 2000-2012. Sedan år 2012 forskar hon på metoder för att främja fysisk aktivitet och minska stillasittandet i befolkningen. Forskningen sker på Gymnastik- och idrottshögskolan. Lena har även skrivit boken FaR® – individanpassad skriftlig ordination av fysisk aktivitet. 32 svensk idrottsforskning 2/2015 Lena: Vi ser att tio procent av befolkningen tillhör en högriskgrupp. De rör sig i stort sett ingenting. Ytterligare 40 procent når inte de rekommenderade nivåerna, även om de rör sig en del. Men undersökningarna bygger på hur mycket människor själva uppger att de tränar? Lena: Ja, självrapporteringar ger oftast mycket högre värden. Det är först under de senaste decennierna som vi har fått mer objektiva mått med hjälp av accelerometrar, som mäter hur personer verkligen rör sig. Då plötsligt är det inte många som Mats Börjesson är hjärtläkare och professor i idrott med inriktning mot folkhälsa på Gymnastik- och idrottshögskolan. Han har länge arbetat med elitfotboll och med betydelsen av fysisk aktivitet för människors hälsa. Mats var en av initiativtagarna till att införa fysisk aktivitet på recept i Sverige och till skapandet av kunskapsbanken FYSS. Foto: Johanna Lundberg, Bildbyrån når rekommendationerna. Mats: Amerikanska studier visar att det är väldigt stor skillnad. Nu börjar vi också få egna data med accelerometrar i en studie på Gymnastik- och idrottshögskolan (se t.ex. artikeln på s. 30). Vi kan då se att om folk säger att de rör sig 150 minuter per vecka så handlar det i verkligheten om ungefär hälften. Samtidigt lever vi längre och är friskare än någonsin i Sverige. Vad är problemet? Lena: Om vi ska se på livslängd är det ju så. Å andra sidan, när vi blir äldre och äldre så utvecklas de kroniska sjukdomarna. Då gäller det att vi hittar sätt att behålla hälsan längre upp i åldern. Mats: Det där är en paradox som man ofta får höra. Men under drygt 50 års tid har vi blivit mer stillasittande och överviktiga. Vi lever ju inte längre på grund av det. Tvärtom. I den andra vågskålen har vi allt effektivare mediciner, bättre sjukhusvård och minskad rökning som motverkar. Effekten har blivit att dödligheten i kranskärlssjukdomar, som man oftast dör av, gått ner. Men det gör det bara i några västländer. I resten av världen går dödlig- heten upp. Det är bara i länder där man har råd att satsa på stenhårt på mediciner som vi lever längre. Ännu så länge leder medicinerna över en negativ livsstil i just Sverige. Lena: Och tänker vi folkhälsa kommer vi inte heller att ha råd med en växande ohälsa. Mats: Forskningen räknar med att alla former av fysisk aktivitet kommer att minska i västländerna, utom möjligtvis träning som utgör en väldigt liten del i sammanhanget. Så den träningsboom vi ser är inte helt sann. Mats: Som exempel kan nämnas att man tror att en jordbrukare som jobbade i skogen i början av 1900-talet förbrände någonstans 6000-7000 kalorier om dagen. Det är bara våra yppersta elitidrottare som förbränner så mycket i dag. Skiljer det sig mycket inom befolkningen hur mycket man rör sig? Lena: Ja, vi ser en hel del skillnader när vi tittar på ekonomi, utbildningsnivå, män och kvinnor och olika åldrar. Yngre ungdomar rör sig mest. Sedan går det utför. Det är som värst under småbarnsperioden, sedan ökar det lite igen innan SÅ MYCKET BÖR VI RÖRA PÅ OSS Rekommendationen för svenska folket är att alla äldre än 18 år bör vara fysiskt aktiva, med måttlig intensitet, minst 150 minuter i veckan. Vid hög intensitet rekommenderas minst 75 minuter per vecka. Aktiviteten bör spridas ut över flera av veckans dagar och utföras i pass om minst 10 minuter. Måttlig intensitet ger en ökning av puls och andning. Hög intensitet ger en markant ökning av puls och andning. Barn och unga bör vara aktiva minst 60 minuter per dag, både med måttlig och med hög intensitet. Källa: Rekommendationerna är framtagna av Yrkesföreningar för fysisk aktivitet (YFA) och antagna av Svenska 2/2015 svensk idrottsforskning 33 det börjar trappa av igen. Den grupp i Sverige som rör sig minst i undersökningar är kvinnor födda utanför Europa. Men man kan också fundera på vad de svarar på. Räknar de med det hushållsarbete som de kanske gör? Mats: Jag tror att du har lite rätt där. Socioekonomi är betydelsefullt i detta sammanhang, alltså det som mäts i inkomst, utbildningsnivå eller vart man bor. Tittar man på människor från socioekonomiskt utsatta områden i Europa så uppger de sig träna mindre, men röra sig mer i vardagen och sitta mindre stilla, jämfört med oss i Sverige. Ni är båda stora förespråkare av fysisk aktivitet på recept (FaR) som en metod att få fler att röra sig mer. Var innebär metoden? Lena: Det bygger på fem delar. Det viktigaste är att hälso- och sjukvården utgår från individen. Det är det som skiljer vår svenska FaR-modell från andra internationella varianter. Sedan finns kunskapsbanken FYSS, som hjälper hälsooch sjukvården med hur mycket fysisk aktivitet patienten behöver för att få optimala effekter. FaR innehåller också skriftlig ordination och uppföljning om hur det har gått: Har man förändrat sin fysiska aktivitet och har det haft de hälsoeffekter som man är ute efter? Den femte delen är hälso- och sjukvårdens samarbete med olika aktivitetsarrangörer, som kan vara Friskis & Svettis, gym, pensionärsorganisationer, patientföreningar och så vidare. Där ser det väldigt olika ut i olika landsting och regioner. Mats: Hos sjukvården bör det finnas en förteckning över gym, promenadgrupper eller motsvarande, där personer som erhållit ett recept kan vara fysiskt aktiva, i tillägg till att vara aktiva på egen hand. En samordningsfunktion, någon som tar emot och fördelar patienterna till aktiviteter, har visat sig vara en framgångsfaktor. Från början trodde alla att det skulle finnas en brist på utförare, men det finns det inte. Det är bristen på recept som är problemet. Vad är syftet med FaR? Lena: Det är att stötta individen att hitta sin aktivitet utifrån personens hälsa, ekonomi, vad man tycker är roligt och så 34 svensk idrottsforskning 2/2015 vidare. I slutändan ska patienten nå den nivå som man behöver ur hälsosynpunkt. Det är ett sätt att nå de som kanske mest behöver det. De flesta andra insatser når de redan frälsta. Mats: Vi tror inte att det längre är möjligt att bara säga till någon att röra sig mer. Vi har haft ganska dålig framgång med det. FaR är ett försök till mer strukturerat och individualiserat omhändertagande. Sedan finns det säkert andra metoder som vi inte kommit på än eller som kanske är bättre. Men det har visat sig att den här svenska FaR-modellen funkar. Folk rör sig mer när de följer konceptet FaR, både på kort och lite längre sikt. Men den slutsatsen har också blivit ifrågasatt, eller hur? Mats: Ja, men man kan inte bara dra alla modeller i olika länder över en kam som man har gjort i debatten. Andra modeller, som den danska där man remitteras till sjukgymnast för träning, har inte visat sig fungera lika bra som den svenska. Så det är något i den svenska modellen som gör att det funkar, vilket är visat i ett flertal svenska studier från olika delar av landet. Lena: Där är individanpassningen är det viktiga. Den finns inte i andra modeller. Vilka är det som får fysisk aktivitet på recept? Lena: Alla vuxna kan få det, men inte barn. Där finns det inte några studier gjorda. Hittills är det är mest medelålders personer och mest kvinnor som får FaR. Det finns tyvärr ingen bra statistik, men vad vi kan se handlar det ofta om övervikt, hjärt- kärlproblematik och muskelsmärtor. Vissa landsting har jättebra statistik, andra har det inte, så vi kan inte ens se hur många recept som skrivs ut i Sverige. Hur kan ett recept se ut? Lena: Från början var det väldigt likt ett läkemedelsrecept. Det används fortfarande på några ställen i landet. Men allt fler har anpassat receptet till det elektroniska journalsystemet. I receptet anger man träningsform, till exempel styrketräning, vilken intensitet det ska vara och så dosen. Mats: Receptidén kommer från att det ska finnas en individanpassad dosering. Den nya FYSS (kunskapsbanken) som kommer under 2015 kommer att vara ännu mer individualiserad och evidensbaserad. Vi har lärt oss mer sedan förra FYSS, och försökt lyssna på användarnas behov. Borde inte alla vi som rör oss för lite ha ett recept? Lena: Det är ett bra stöd för många, men inte lösningen för alla. Om det år 2010 förskrevs knappt 50 000 recept så har det ökat lite nu. Men det borde vara uppemot någon miljon per år. Mats: Bara någon procent av alla som söker vård får ett recept. Men vid de flesta diagnoser som man söker för i primärvården, som muskelvärk, depression, ångest, oro och övervikt, skulle man ha nytta av att öka sin fysiska aktivitet. Men behöver jag ett recept för att förstå att jag måste röra på mig, vet inte alla det redan? Lena: Jo, men alla rör sig inte även om de har kunskapen. Flera av dem som har fått FaR säger att anledningen att det fungerade för dem var att de kom över tröskeln. De har tänkt, de har bestämt sig, men de har inte kommit igång. Sedan när de fått diskutera det hela och blivit ordinerad fysisk aktivitet, ja då blev det av. Och det fanns någon som frågade: Hur mår du? Hur går det? Mats: Man kan ju tycka att det ska räcka med kunskap, men det gör det inte. FaR är ett sätt att öka motivationen. Om du har ett nätverk omkring dig som du spelar innebandy med varje fredag, då blir det av. Har du inte det nätverket blir det i alla fall ingen innebandy. Om det saknas en drivkraft kan vi kanske skapa den med hjälp av hela FaR-processen. Vilket ansvar har individen för sin hälsa och vilket ansvar har samhället, tycker ni? Lena: Det är alltid en svår balansgång. Samhället måste se till så att alla individer har en möjlighet att välja. Men det är ändå individen som gör ett val. Finns inte den möjligheten? Lena: Nej, det finns inte på alla ställen. Mats: Jämför man globalt sett finns det rätt goda möjligheter att röra sig i Sverige. Men i vissa områden i Sverige så är det dåligt. Man vet till exempel att i områden med fler busshållplatser och där det är nära till grönområden rör sig folk mera. Om man möts av en hiss direkt i entrén på ett hus, tar man mer sällan trapporna. Här kan vi göra mycket i samhällsplaneringen. Lena: Är det till exempel mycket våld och trasiga gatlampor vill eller vågar man kanske inte gå ut. Mats: Och se på arbetsplatser och skolor. Skolor som inte erbjuder idrott på schemat tar inte sitt ansvar fullt ut. En arbetsplats som inte erbjuder ståskrivbord, utan låter dig sitta hela dagarna, har inte heller tagit sitt fulla arbetsmiljöansvar. Så visst har arbetsgivare och myndigheter ett visst ansvar. Men det största ansvaret har ju ändå individen. Så är det ju. Foto: Petter Arvidsson, Bildbyrån 2/2015 svensk idrottsforskning 35 Foto: Nils Jakobsson, Bildbyrån Mats: Intressant forskning visar att patienter inser att de har ett stort ansvar för sin egen hälsa. Men de tycker också att det är sjukvårdens ansvar att hjälpa dem med detta. De klarar alltså inte alltid av det helt själva. Det hade vi inte riktigt förstått inom vården. Lena: Ja, uppemot 90 procent som söker vård vill verkligen få råd om levnadsvanor. Kritiker kallar fysisk aktivitet på recept för förmynderi. Ligger det inte något i det? Mats: Det är ju en filosofisk fråga, har vi rätt att lägga oss i folks levnadsvanor? Om du inte ger råd om ohälsosamma levnadsvanor gör du inte ditt jobb som läkare, tycker jag. Däremot kan du inte tvinga någon. Det som talar emot kritikerna i detta fall, är att patienterna uppger att de vill få stöd. De tycker till och med att vi gör det för lite. Lena: Återigen är individanpassningen viktig. Vill inte personen göra en förändring, då är det inte läge att göra det just då. Ser ni några nackdelar med FaR som metod? Lena: Det är klart att det finns. Risken är att man inte lyssnar in individen tillräckligt. Mats: Ja, att det blir som kritikerna säger, att vi skriver folk på näsan. Men återigen, det bygger delvis på felaktiga tolkningar av vad FaR innebär. Sedan 36 svensk idrottsforskning 2/2015 kostar det ju pengar och det vore såklart bättre om folk rörde på sig ändå, så blir det gratis. Men det fungerar inte med enbart enkla råd om att röra sig. Den metoden har vi provat under många år, och vi sitter mer stilla än någonsin. Kommer inte receptet för sent när man redan är hos sjukvården? Mats: Det är inte för sent. Det är en viktig poäng som ofta förbises, att fysisk aktivitet är prevention men också behandling. Det är inte så att det är kört om du redan har högt blodtryck. Det är ännu bättre att förhindra att du får högt blodtryck, förstås. Men prevention är också en fråga för det övriga samhället och inte enbart en hälso- och sjukvårdsfråga, medan FaR som behandling är ämnat för hälso- och sjukvården. Lena: Och sänker du ditt höga blodtryck kan också förebygga andra sjukdomar. Som en tidigare generaldirektör på Folkhälsoinstitutet sa: Skulle någon komma på det här läkemedlet (fysisk aktivitet) som har alla dessa effekter så skulle den få Nobelpris. Mats: Ja, det är ungefär lika effektivt att promenera dagligen som att ta ett läkemedel för blodtrycket till exempel. Hur spridd är kunskapen om FaR? Lena: Den finns i alla landsting och regioner och många känner till den även hos allmänheten. Men frågan är om man verkligen känner till och använder alla delar. Vikten av individanpassning och uppföljning kan inte nog betonas. En sak är spridning av kunskap, men implementeringen har fortfarande brister. Det är fortfarande få som får stöd genom FaR. Mats: Av de som jobbar på ett sjukhus är det väldigt få som känner till Socialstyrelsens riktlinjer, men däremot känner de flesta till att FYSS och FaR finns. Men det är färre som använder sig av det. Vilka åtgärder skulle ni vilja se om ni fick bestämma? Mats: En god start vore att börja med att fråga alla som kommer till sjukvården om deras levnadsvanor. I dag kommer läkaren undan med att inte skriva ut fysik aktivitet till en inaktiv individ, som har en sjukdom som är kopplad till inaktiviteten. Det hade man inte gjort om man hoppat över insulin till en diabetiker. Så vården frågar inte alltid? Lena: Nej, tyvärr alltför sällan. Mats: Då kan man inte heller identifiera dem som är i särskilt stort behov att få råd. Om man vill göra förändringar inom sjukvården kan det gå oerhört snabbt, när man vill. Man har gjort större strukturomvandlingar inom sjukvården många gånger. Det är bara att bestämma sig. Det steget har man inte tagit. Den ! K NY BO viljan från sjukvården sida skulle jag efterlysa också avseende fysisk aktivitet. Vad tror ni om framtiden? Mats: Jag är väldigt optimistisk eftersom jag tror att det är helt nödvändigt att vi rör oss mer. Tittar vi på kurvorna om hur vi tror att framtiden kommer att se ut, med ännu mer stillasittande och mindre aktivitet, så kommer den livsstilsrelaterade ohälsan att gå upp även i Sverige och kostnaderna för läkemedel kommer att stiga. Vi kommer att bli tvingade att agera. Det talar mycket för den fysiska aktiviteten både som prevention och behandling i långa loppet. Lena: Sedan behöver man göra andra insatser också än bara FaR. Att till exempel få barn och ungdomar att röra sig mer. Samhället bygger också bort mycket fysisk aktivitet. Därför måste man göra olika aktiva satsningar. Mats: Förhoppningsvis sker samma process som när vi lyckades få ner rökningen. En dag kan vi förhoppningsvis titta tillbaka och se att det var helt rätt att satsa på detta. Lena: Det tog 50 år att få genomslag med rökförbud och så. Vi har hållit på i 15 år med att få in FaR. Det är inte så lång tid. Recept för rörelse – 10 berättelser med hög puls är en reportagebok om människor och verksamheter som får fler att idrotta och motionera. Boken vill ge inspiration till alla som är intresserade av idrott, fysisk aktivitet och folkhälsa. Inte minst personer som arbetar med detta i en kommun eller inom idrottsrörelsen. Läs boken på: www.centrumforidrottsforskning.se 2/2015 svensk idrottsforskning 37 Stor potential i gymträning för äldre Fysisk aktivitet på recept istället för läkemedel blir allt vanligare. Äldre personer hänvisas ofta till träning på kommersiella gym. Träningen ger dem både bättre hälsa och nya sociala kontakter. Men mötet med gymkulturen är inte helt friktionsfri. Åsa Tugetam Adjunkt i idrottsvetenskap Institutionen för idrottsvetenskap Linnéuniversitetet Ä v e n o m d e t s ä l l a n finns några restriktioner för vem som får bli en del av kundkretsen på ett gym, finns en uppenbar koppling mellan gym och ungdom. Gymmens väggar pryds ofta av bilder på unga och välsvarvade kroppar. Många instruktörer är också unga (1). Samtidigt har andelen äldre i befolkningen ökat konstant och man beräknar att denna grupp kommer att fördubblas innan år 2060 (2). Fysisk aktivitet minskar vanligen med stigande ålder (3). Gruppen äldre är därför sannolikt den del av populationen som skulle kunna göra störst hälsovinster genom regelbunden träning. Förbjuden mark Jesper Andreasson Docent i idrottsvetenskap Institutionen för idrottsvetenskap Linnéuniversitetet 38 svensk idrottsforskning 2/2015 Med otillräcklig muskelstyrka minskar möjligheterna till ett oberoende liv, vilket påverkar såväl hälsa som livskvalitet (4). Studier visar dock att frånvaron av äldre förebilder i gymsammanhang verkar avskräckande, och kan stärka en tro på att äldres träning är mindre viktig (5,6). Denna artikel har ett tvådelat syfte. Den handlar för det första om hur äldre gymbesökare hittar sin väg till gymmet, och hur dessa vägar kan förstås i relation till föreningsidrotten och sjukvården. För det andra är syftet att diskutera om och hur gymträning påverkar äldres sociala hälsa. Artikeln bygger på ett etnografiskt projekt i vilket 24 äldre (63 år och äldre) gymbesökare intervjuats och observerats. Varierande motiv till träning Motiven till att någon väljer att börja träna på ett gym kan naturligtvis variera. Några av de vi intervjuat menar att de alltid varit aktiva, inom till exempel föreningsidrotten, och att den nya träningsformen varit en naturlig konsekvens av att de ställts inför förändrade fysiska förutsättningar. Andra förefaller vara nybörjare när det gäller både gymmet som kulturmiljö och träning i allmänhet. För dessa har det första besöket på ett gym ofta motiverats av att de blivit rekommenderade av en läkare eller sjukgymnast att börja träna och på så sätt ta ansvar för sin hälsa. Jacob, 70 år, lyckas fånga båda dessa vägar till ett gym genom sin berättelse: ”Innan jag började träna här var jag väldigt lat, men jag har tränat här i 6-7 år nu. Jag åkte på en stroke för sju år sedan faktiskt och efter det blev jag rekommenderad av vårdcentralen att börja träna på gym, så då gjorde jag det. Sen året efter det, fick jag magsår och var tvungen att sluta träna ett tag. Alltså hela magen blev uppskuren på mig. Annars brukar jag gå hit på tisdagar och torsdagar och eventuellt lördagar också. Ibland blir det fler gånger i veckan ändå. Målet är att hålla igång. Men jag har alltid varit ganska lat, och när jag var runt 35 år då, så gick jag hemma och kunde knappt röra mig kändes det som. Jag har aldrig varit sådär mycket för att springa och träna egentligen. Jag är ju inte en löpartyp om man säger, eftersom jag är rätt stor och tung. Men däremot så var jag med och spelade ishockey när jag var yngre. Jag hade ju funderat på att gå till gymmet tidigare, men det blev en push extra där efter stroken. Det var det som fick mig att ta tag i det. Sen hade jag ju gått upp rätt mycket i vikt då också, successivt. Så de var ju inte att jag inte behövde det.” Jacobs tidiga erfarenheter av träning och idrott, och hans väg till gymmet lyfter två viktiga aspekter. För det första framträder relationen till den verksamhet som organiserats inom idrottsrörelsen (hockeyn), vilken traditionellt tar stort ansvar för ungas hälsa och träning. Han berättar under intervjun att han i tonåren satsade målmedvetet på att bli framgångsrik som hockeyspelare, men att han slutade bara ett par år senare. Efter sin aktiva hockeykarriär coachade han ett juniorlag i klubben. Ganska snart kom han dock att inse att det inte fanns någon självklar plats för honom i föreningen och att hans kunskaper och erfarenheter egentligen inte behövdes. Logiken, liksom kronologin, i denna berättelse kan på många sätt ses som typisk för den verksamhet som bedrivs inom den organiserade föreningsidrotten. Deltagare under ett gympass för seniorer 90 år och äldre i Stockholm. Foto: Johanna Lundberg, Bildbyrån. Individualiserat hälsoansvar Under tonåren är uppskattningsvis två tredjedelar av alla ungdomar i Sverige aktiva i en idrottsförening (7). Föreningsidrottens popularitet minskar emellertid med ålder och vid 20 års ålder har antalet vanligen halverats. Det är med andra ord tydligt att idrottsrörelsen har svårt att i motsvarande omfattning motivera vuxna och äldre till träning. Som kulturfenomen har gym och fitness traditionellt haft tydliga kopplingar till ungdomskultur och unga, vältränade kroppar. På senare år har emellertid det moderna gymkonceptet diversifierats betydligt och i dag samsas en mängd olika träningsformer under ett och samma tak. 2/2015 svensk idrottsforskning 39 Detta har resulterat i att gymkulturen successivt blivit alltmer inkluderande, även för en äldre målgrupp. Detta faktum leder in oss på den andra viktiga aspekten som Jacobs berättelse åskådliggör, nämligen att den moderna gymindustrin är väl anpassad för att möta upp alltmer individualiserade träningsformer – och krav (8). Jacobs berättelse visar också hur vägen till gymmet kan förstås både som ett uttryck för ett alltmer individualiserat hälsoansvar och som ett uttryck för hur den svenska sjukvården kommit att organiseras efter en sådan individualiseringsprincip. Eva, 65 år, klargör resonemanget ytterligare: ”En bruten fot för fem år sedan blev starten på den här träningen som jag håller på med i dag. ordinera fysisk aktivitet som behandling av olika sjukdomstillstånd och symptom. Även om det i dag förekommer vissa variationer mellan olika landsting i Sverige har den allmänna idén varit att fysisk aktivitet ska kunna ersätta vissa läkemedel. Patienter förväntas i sin tur ”lösa in” sitt recept genom att till exempel söka sig till ett gym och där få hjälp att ta fram ett träningsprogram anpassat för dennes individuella behov och förutsättningar. ”Att få ett recept på fysisk aktivitet förefaller för många ha varit direkt avgörande för deras första gymbesök.” Jag gick hos en sjukgymnast, och efter att jag fått fysisk aktivitet på recept så hamnade jag här. Det jag började med var yoga faktiskt. Jag hade ingen styrka i kroppen över huvud taget då. Jag har ju haft ett stillasittande yrkesliv också, och det är inte klokt att jag inte hade tänkt på det här tidigare. Läkarna sa att jag var benskör som en 90-åring när de hade opererat min fot och det är ju inte så bra. Det enda jag hade gjort tidigare var att dansa i köket medan jag lagade mat.” Innan Eva gick i pension arbetade hon som körskolelärare. Hon hade under flera år känt att hon borde göra något åt sin stillasittande livsstil, men det var först när hon blev skadad som hon förmådde sig att ta tag i sin situation. I samband med sin rehabilitering fick hon fysisk aktivitet på recept och sökte sig till ett lokalt gym för att bygga upp sin kropp. Målet var att skapa en kropp värdig en 65 årig kvinna och att motverka en åldrande kropps tilltagande stelhet. Sjukvård eller friskvård? Fysisk aktivitet på recept initierades huvudsakligen i början av detta sekel som del i ett större projekt kallat Sätt Sverige i rörelse. Visserligen hade förskrivning av fysisk aktivitet förekommit även tidigare men det var först nu som arbetssättet började användas systematiskt, som en del av vården. Det huvudsakliga syftet med fysisk aktivitet på recept var att påverka och förändra sjukgymnasters och läkares behandlingsmetoder och få dem att 40 svensk idrottsforskning 2/2015 I berättelsen nedan redogör Inger, 66 år, för orsakerna till att hon tog kontakt med sjukvården. Därefter får vi följa hennes navigerande genom det svenska sjukvårdssystemets olika delar. Hennes berättelse skapar en tydlig bild av hur både sjukvårdssystemet är organiserat och hur det kan ses som kopplat till de individualiserade träningsmöjligheter som erbjuds inom gymkulturen. ”Ja det började ju med att jag kände mig väldigt trött och jag orkade nästan ingenting. Då tänkte jag: ´nä, jag får nog gå och göra en allmänkoll eller nåt sånt.´ Så jag gick till en distriktsläkare och hon var uppmärksam. Hon sa: ´Nä, men jag skickar en remiss till en hjärtläkare.´ För hon misstänkte kärlkramp. Och det visade sig att även hjärtläkaren trodde att det var kärlkramp. På röntgen visade det sig att jag hade igensatt 80 procent på en åder då, så de gjorde en ballongsprängning där, direkt då va. Efter det blev det sjukgymnastik på lasarettet hela våren och hösten. Men hon som hade mig tyckte att jag måste fortsätta träna, så hon skrev ett recept. Jag fick fysisk aktivitet på recept och då hamnade jag här, eller jag gick hit då och började träna på gym.” Att få ett recept på fysisk aktivitet förefaller för många ha varit direkt avgörande för deras första gymbesök. Receptet representerar också sjukvården och i förlängningen läkaren och den moderna medicinen, vilket gjort att det setts som auktoritativt. Fysisk aktivitet på recept har också visat sig öka patienters självrapporterade träningsnivåer (9). Recepten har en ungefärlig användningsgrad på 65 procent, vilket är i paritet med utnyttjandet av läkemedelsordinationer (10). Bristande kunskapsnivå? Från att ha varit en subkultur lokaliserad i skumma och svettiga källarlokaler, har den samtida gymkulturen utvecklats till en global industri där människor med vitt skilda erfarenheter och kompetenser kan träna i stora ljusa och fräscha lokaler, inte sällan försedda med panoramafönster och utsikt över ett stadslandskap. Rakel, 63 år, berättar om hur det var när hon för första gången, och med en känsla av osäkerhet, besökte ett gym: ”Kvinnan i receptionen hjälpte mig att boka in en tid direkt när jag kom. Jag skulle träffa en tjej som brukar ta emot personer med fysisk aktivitet på recept. Hon var verkligen jättegullig, vi gick runt och vi pratade och hon gav exempel på olika övningar man kunde göra och vilka klasser som skulle kunna passa mig. Nu har jag hittat klasser som jag håller mig till. Men i början kändes det inte så bra. Jag gick på cirkelträning nån gång och eftersom jag har väldigt ont vissa dagar, i min rygg och axel, så är det en del övningar som jag inte kan göra. Jag joggar lite på stället istället då. På en del maskiner tar jag väldigt lite motstånd Föreställningen om gymmet som en plats fylld av muskler och ungdom kan verka avskräckande för äldre personer. Foto: Matthias Hauer, Gepa pictures också, för att få bort det stela och komma in i rörelsen utan att anstränga mig för mycket. Sjukgymnasten har sagt att jag inte ska ha tungt på. Det var särskilt i början som jag tyckte det kunde vara jobbigt när instruktören på passet hejade på för mycket. En gång satt jag i en maskin där man liksom drar bakåt med armarna och då la instruktören på extra vikt själv och sa att: ´Det klarar du!´ Jag är jätteförsiktig med min axel efter att ha opererat den, och det kändes inte alls bra.” I Rakels berättelse bearbetas olika känslor, förväntningar och upplevelser av träningen i relation till gymmet och personalens bemötande. Berättelsen ger oss en inblick i hur de sociala relationerna på gymmet kan komma att utvecklas. Rakel kände sig till exempel väldigt välkomnad när hon kom till gymmet, som också har en anställd som specifikt har till uppgift att ta emot personer som har fått fysisk aktivitet på recept. Hon fick en personlig rundtur och en genomgång av 2/2015 svensk idrottsforskning 41 vilka olika träningsalternativ som fanns till buds. Därefter upplevde hon dock att hon till stor del lämnades själv. Eftersom hennes tidigare erfarenheter av träning var högst begränsade hade hon svårt att avgöra vad de olika träningsformerna innebar i termer av intensitet, fysiska krav och förväntningar. Uppenbart var inte alla pass lämpliga för hennes fysiska förutsättningar och uppenbarligen var instruktören allt annat än införstådd med hennes hälsotillstånd. plats att stifta sociala bekantskaper. I observationen finner de tre kvinnorna stöd hos varandra när de talar om frågor som berör vardagslivet i stort. Flera gånger återkommer de också till händelser som går tillbaka i tiden. De skapar till synes tillsammans en berättelse om vad det innebär att åldras och att bli gammal. Det handlar i sammanhanget inte bara om kroppsliga förändringar och vad man vill åstadkomma med fysisk aktivitet, utan snarare om hur livet i sin helhet kommit att omformas till följd av tidens inverkan. Sociala hälsovinster Pensioneras med värdighet Även om flera av intervjupersonerna upplevt det som fysiskt och psykologiskt utmanande att söka sig till ett gym, förefaller de flesta bli relativt nöjda när det väl funnit träningsformer och instruktörer som passar deras personliga preferenser. Flera betonar också att de i efterhand funnit oväntade skäl att fortsätta vara aktiva. Observationsanteckningen nedan exemplifierar: Nedan fortsätter Ingvar, 72 år, denna diskussion om social hälsa och berättar om sina erfarenheter av att gå i pension och den betydelse timmarna på gymmet kommit att få. ”Jag brukade åka hemifrån när fortfarande var mörkt och kom hem igen när det var mörkt. Min portfölj var alltid full med papper, rapporter och sånt, och jag fortsatte jobba hemma efter middagen. Nästa dag gick jag upp tidigt igen och åkte till ”Utanför en gruppträningssal sitter tre äldre jobbet. Nu kan jag göra allt det där jag inte kunde kvinnor och pratar lågmält. De väntar på att göra innan, allt det jag hade saknat eller missade. deras pass skall börja och diskuterar dieter och Jag kan umgås med vänner, spela kort, och ibland viktnedgång. En av kvinnorna berättar för de inte göra någonting alls. Vi är ett litet gäng gubbar andra att hon följt 5:2-dieten ett tag och bara som sitter här och pratar skit, det är social samvaro druckit buljong två dagar i veckan. Hon får för mig. Jag har inga andra rutiner. Maten sköter beröm för sina ansträngningar men också många hustrun. Och så har jag träningen då. Jag har inget frågor om hur hon orkar med de dagar då hon att klaga på. Jag kan göra det mesta. Nu har jag ju fastar. Därefter glider samtalet över till det fått en cancerdiagnos som jag måste ta tag i. Men i `underbara vårvädret ute` och alla `vårfina dag begränsar den mig inte alls. Min fru gick på balkonger` som en av kvinnorna sett på sina gympa innan hon började träna här tillsammans alltmer frekventa kvällspromenader. Samtalet med mig. Jag har tränat här ungefär två gånger i fortsätter sedan in på förändringar som skett i veckan sen jag blev pensionär.” kvinnornas liv under de senaste åren. Den ena berättar om en flytt och hur hon upplevde sin husförsäljning. En annan kontrar med att berätta om sina erfarenheter av att vara farmor och hur mycket jobb, men också glädje, det är att ta barnbarnen till simskolan varje vecka. Under samtalet konstaterar kvinnorna i samtycke att det är mycket att göra och att de har `fullt upp`. Som svar på detta konstaterande säger en av kvinnorna att möjligheten att ´komma hit och träna är viktigt just därför, eftersom då gör jag något bara för min egen skull´. Det är slående hur mycket som faktiskt avhandlas socialt mellan kvinnorna under denna korta stund.” Uppenbarligen kan ett gym erbjuda träningsmöjligheter, men det är också en 42 svensk idrottsforskning 2/2015 Att gå i pension kan onekligen ha stor inverkan på en persons sociala status, självkänsla och mående (11). För Ingvar innebar pensioneringen å ena sidan en känsla av frihet, självständighet och en möjlighet omprioritera saker och ting i livet. Som pensionär, tänkte han sig kunna tillbringa mer tid med familjen, ägna sig åt rekreativa aktiviteter såsom gymträning och golf. Han föreställde sig också, inför pensioneringen, att han skulle kunna ta upp kontakten med gamla vänner. Å andra sidan innebar också pensioneringen att hans invanda livsmönster kom att ändras på ett tämligen fundamentalt sätt. Han visste inte längre riktigt vad han skulle göra med all den tid som han plötsligt fått att förvalta. Han började också fundera över pensioneringens egentliga innebörd, och han förknippade detta blivande med åldrande och fysiskt förfall (12). När han så lämnade jobbet blev konsekvenserna omedelbara. Det blev en minskning av sociala möten och en ökad känsla av ensamhet och emellanåt också av isolering (13). Han kände sig onyttig, oönskad och lågpresterande. I Ingvars fall, vilket antyds även i andra berättelser, kom gymmet att fylla en viktig funktion i det avseendet att träningstiderna blev avgörande för skapandet av nya rutiner. Det var inte bara själva träningen som bidrog till att motverka Ingvars hälsoproblem utan gemenskapen på gymmet med de andra ”gubbarna” kom också att tillskrivas stor vikt (11). Gymmen har stor potential Äldres gymträning och konstruktion av en hälsosam livsstil kan förstås på olika sätt. På ett övergripande plan kan vägarna till gymmet ses som effekten av ett långsiktigt hälsoarbete där de äldre orienterat sig genom föreningsidrottens olika möjlighe- ter till träning och det svenska sjukvårdssystemet. Gymindustrins ökade kommersiella intresse för nya åldersgrupper förefaller, i kombination med intervjupersonernas upplevelse av att inte hitta alternativa sysselsättningar inom till exempel föreningsidrotten, utgöra en rik mylla att fånga upp äldre som ordinerats fysisk aktivitet på recept eller äldre som av andra anledningar vill upprätthålla en aktiv livsstil. Därtill tillskrivs gymmen stort socialt hälsovärde varpå ensamhet, isolering och frånvaro av rutiner i samband med pensionering kan avhjälpas. På en samhällelig nivå är det logiskt att resonera att gymmiljön härmed bidrar till minskade kostnader för till exempel sjukvård och ohälsa. Samtidigt har inte alltid mötet med gymkulturen skett friktionsfritt och efter den enskildas förutsättningar och behov. I flera berättelser antyds att det delvis saknats utbildad personal på gymmen, beredda att ta emot personer med fysisk aktivitet på recept eller med begränsade fysiska förutsättningar. Referenser 1. Sassatelli, R. Fitness Culture. 2011. 2. Statistics Sweden. The future population of Sweden 20092060. 2009. 3. Hagströmer, M. mfl. Med Sci Sports Exerc. 2007. 39:1502-8. 4. Motl, R.W. & Mcauley, E. Phys Med Rehabil Clin N Am. 2010. 21:299-308. 5. Lübcke, A. mfl. Adaptation & Aging. 2012. 36:131-146. 6. Rydeskog, A. mfl. Advances in Physiotherapy. 2005. 7:162-169. 7. Riksidrottsförbundet. Idrotten vill. 2007. 8. Foucault, M. The history of Sexuality, vol. 3. 1988. 9. Leijon, M.E. mfl. Scand J Med Sci Sports. 2009. 19(5):627-36. 10. Kallings, L.V. mfl. J Phys Act Health. 2009. 6(4):483-92. 11. Cedergren, A. mfl. Activities, Adaptation & Aging. 2014. 31:4, 23-36. 12. Wenger, G.C. & Burholt, V. Canadian Journal on Aging. 2004. 23:115-127. 13. Alpass, F.M. & Neville, S. Aging & Mental Health. 2003. 7:212-216. Kontakt [email protected] [email protected] Prenumerera! 3 | 2014 | ÅRGÅNG 23 2 | 2015 | ÅRGÅNG 24 4 | 2014 | ÅRGÅNG 23 1 | 2015 | ÅRGÅN G 24 Den nödvändiga distansträningen Är sponsorer överskattade? KBT mot kvacksalveri Anpassa ditt löpsteg Fallet Dan Waern Idrottskroppen och idealen Överdriven oro för kombinationsträn ing Energibrist hos eliten Förnuft och kän sla i skidspåren Obefogad oro för VM:s konstgräs Myten om de aktiva svenskarna Rapport: Dyrare idrott för unga Årets fyra nummer kostar 200 kr. Beställ på www.centrumforidrottsforskning.se 2/2015 svensk idrottsforskning 43 POSTTIDNING B-POST BEGRÄNSAD EFTERSÄNDNING Vid definitiv eftersändning återsändes försändelsen med nya adressen på adressidan AVSÄNDARE: CIF, Box 5626, 114 86 Stockholm
© Copyright 2024