Träning utan kolhydrater?
Kort om idrottsforskning Varje år produceras mängder av spännande idrottsforskning i Sverige. Att kortfattat sprida de viktigaste fynden från forskarna är en uppgift som både Idrott&Kunskap och Svensk Idrottsforskning lägger stor vikt vid. Därför har vi ett samarbete där syftet är att uppmärksamma aktuell svensk – och ibland även internationell – idrottsforskning. Träning utan kolhydrater? Ju större mängd ”cellkraftverk” vi har – desto bättre. Men hur får man egentligen en större täthet av de hett eftertraktade mitokondrierna? Ett svar presenteras i en ny avhandling från Per Frank på Gymnastikoch idrottshögskolan i Stockholm. Tränar man uthållighet med låga nivåer av glykogen i kroppen så tycks den anpassa sig genom att öka tillverkningen av mitokondrier – som ju spelar en stor roll för vår uthållighet. Åtminstone kunde olika markörer som tyder på en kommande tillväxt av mitokondrier noteras i en av delstudierna i Per Franks avhandling. Men betyder det här då att uthållighetsidrottare bör träna utan att fylla på med kolhydrater före och under träningspassen? – Just i samband med de pass där man har ett sådant syfte bör man undvika kolhydrater. Men det här är bara ett verktyg i lådan. De här passen kanske man genomför en gång i veckan eller liknande. Man ska nog inte träna för ofta med låga glykogennivåer för då finns risken att man försämrar kapaciteten att använda kolhydrater som bränsle. Konsekvensen blir då att man presterar sämre när det krävs högre intensiteter, säger Per Frank. Låg intensitet Träningspassen där syftet är att öka mitokondrietätheten kan vara normallånga mellan 45 minuter till en timma. Men eftersom glykogennivåerna ska vara låga så behöver 4 svensk idrottsforskning 1/2015 också intensiteten vara ganska låg, högst uppåt 70 procent av den maximala syreupptagningsförmågan. Professor Bengt Saltin var först i forskarvärlden med teorin ”Train low compete high” som bygger just på lågintensiv träning utan tillförsel av kolhydrater (men maximalt fyllda glykogenlager vid tävling!). Även Bengt Saltin betonade att de här passen endast skulle utgöra en mindre bit i ett större träningspussel. Allt sedan dess har olika forskargrupper undersökt effekterna av den här typen av träning. Diskussionerna bland fysiologer har också varit många när det gäller huruvida den här träningsmodellen verkligen leder till några prestationsförbättringar i slutändan? – Jo, just den här delen av min avhandling ligger helt klart i linje med forskningen kring ”Train low compete high” och det är fortfarande en het potatis bland idrotts- Per Frank, Enheten fysisk aktivitet och hälsa på GIH i Stockholm. Foto: Åsa Frank. forskare, faktiskt. Resultaten är lovande men det behövs mer stöd för att kunna påstå att modellen också har en positiv effekt på en idrottares prestationsförmåga. Att metoden ökar fettförbränningen är dock klarlagt. För maratonlöpare Det är, konstaterar Per Frank, framför allt uthållighetsidrottare som ultra- och maratonlöpare, som skulle kunna ha glädje av detta träningskoncept. Det vill säga idrotter som pågår länge och där förmågan att omvandla fett till Kort om idrottsforskning energi är en viktig faktor. Vad är då nästa steg i forskningsprocessen? – Resultaten i den här delstudien stämde ju överens med vår hypotes så en naturlig fortsättning blir väl att genomföra en träningsstudie där vi undersöker om det sedan också blir en reell ökning av mitokondrietätheten och inte enbart en respons i markörerna för det. Sedan vill man förstås även studera om metoden kan bidra till att öka prestationsförmågan i en uthållighetsidrott. I en ytterligare delstudie i avhandlingen var syftet att undersöka vad som händer med både mitokondrietätheten och prestationsförmågan om styrketräning adderas till uthållighetsträningen. Här blev det dock inga positiva effekter på de båda parametrarna. – Exakt varför det blev så kan jag inte svara på men en möjlig förklaring kan vara att vi helt enkelt körde för hårt med våra försökspersoner, att de hade behövt mer återhämtning mellan försöken. Det kan även vara så att det krävs en längre period av styrketräning för att det ska bli några effekter på tillväxten av mitokondrier. I andra studier har man ju sett positiva effekter av kombinerad styrke- och uthållighetsträning på i första hand löpoch cykelekonomi. Mycket talar ändå för att det är bra att lägga in en del styrkepass också om man ägnar sig åt en uthållighetsidrott, säger Per Frank. ”Man ska nog inte träna för ofta med låga glykogennivåer för då finns risken att man försämrar kapaciteten att använda kolhydrater som bränsle. Konsekvensen blir då att man presterar sämre när det krävs högre intensiteter.” 1/2015 svensk idrottsforskning 5 Kort om idrottsforskning Därför fortsätter unga att idrotta: Det handlar om kampen i stunden Forskningen om så kallad drop out inom ungdomsidrotten är relativt omfattande. Betydligt mer ovanligt är det med studier kring motsatsen – varför unga väljer att fortsätta att föreningsidrotta i de övre tonåren? Just den frågan har Britta Thedin Jakobsson på GIH i Stockholm valt att fokusera på i sin avhandling. Vad var det egentligen som fick dig intresserad av den här frågan? – Det handlade dels om att staten har varit mycket tydliga med att man vill att så många som möjligt ska ha tillgång till fysisk aktivitet livet igenom. När det gäller ungdomar så lyfts ju dessutom ofta ord som demokrati och fostran fram som viktiga argument till att staten stöttar idrottsrörelsen ekonomiskt. – Det andra som gjorde mig nyfiken var helt enkelt just detta att idrottsforskningen mest intresserat sig för drop out-problematiken. Jag blev intresserad av motsatsen istället. Borde man alltså snarare vara lite förvånad över att en viss andel av ungdomar fortsätter 6 svensk idrottsforskning 1/2015 att idrotta i en förening i de övre tonåren? – På ett sätt, ja. Det finns ju i dag en mängd andra aktiviteter tillgängliga för unga människor än just idrott. Så med tanke på utbudet i samhället skulle man kunna hävda att det vore konstigt om de i n t e valde att sluta en bit upp i tonåren. Kampen på fritidsarenan är ju hård. Jag citerar här gärna också LarsMagnus Engström: ”Förr sprang man ut för det var ju där allt spännande händer. Nu springer man istället in för det är i skärmaktiviteter det spännande händer.” Vad är det för typ av studie du har genomfört? – Det är en så kallad longitudinell studie där jag har följt en grupp ungdomar från att de var 9-10 år upp till 19-årsåldern. De har fått svara på enkätfrågor vid fyra tillfällen under 2000-talet. Från början var det 585 ungdomar i studien, när de var 19 år så kvarstod 377 personer som hade svarat på en eller flera av enkäterna. Därutöver har jag även gjort en intervjustudie med en annan urvalsgrupp som då var mellan 15-19 år. Vilka fynd vill du själv framhålla från de olika delstudierna? – De som är kvar i idrottsrörelsen då de är 19 år betonar själva starkt att det är lärandet och utvecklingen som känns meningsfull. Man framhåller även själva ”kampen i stunden” som en viktig faktor. Det handlar mycket om idrottens egenvärde. Förvå- Britta Thedin Jakobsson, fil.dr. i idrottsvetenskap på GIH i Stockholm. Foto: Louise Ekström. nansvärt få lyfter fram ambitioner om framgång Jag har bara något enstaka inom idrotten. exempel på det i min underDet ska dock framhållas att jag i första hand i n t e har sökningsgrupp. Däremot kan intresserat mig för gruppen du byta idrott från exempelvis elitidrottare. fotboll till kampsport, även Du har följt de här ungdoefter 12-13 årsåldern. Men du måste fortfarande ändå ha marna under lång tid. Vad varit med i någon idrottsförhänder rent statistiskt upp till 19-årsåldern? ening i yngre år. – I den här gruppen har Forskare på Stockholms över 90 procent någon gång universitet har gjort en stor varit i kontakt med idrottsstudie på ett liknande tema ”Ung livsstil”. Finns det några rörelsen. Men av dessa så likheter i era resultat? slutar cirka 25 procent ganska – Mina resultat sammansnabbt i de yngre åldrarna. Sedan, för att vara aktiv i faller ganska väl med vad den en idrottsförening när du är forskningsgruppen kommit 19 år så ska du ha varit med fram till. I deras studie kvarlänge, utan uppehåll. Det står cirka 30 procent av ungverkar vara väldigt svårt att domarna i idrottsföreningar i komma med i idrottsrörelsen gymnasieåldern, medan mina efter att man fyllt 13 år om du siffror visar på 33 procent. Jag aldrig har varit med tidigare. vill dock framhålla att enkät- Kort om idrottsforskning För såväl flickor som pojkar är fotboll den idrott som behåller flest ungdomar. underlaget i min studie inte är i närheten av det man haft i studien med Ulf Blomdahl och medarbetare. Finns det något i hur olika idrotter är organiserade som kan tänkas påverka hur många ungdomar som väljer att fortsätta? – Det är två sporter som dominerar bland de här ungdomarna. Hos pojkar är det fotboll. För flickor är det fotboll och ridsport. Gemensamt för dem är att det rör sig om två sporter där det är möjligt att som 19-åring vara aktiv på olika nivåer. I flera andra idrotter är detta i dag inte möjligt. Det finns i det här materialet i alla fall inte exempelvis en enda simmare eller tennisspelare som fortsatt upp till 19 års ålder. Det är förstås fullt möjligt att de tränar de här idrotterna på sin fritid som en motionsaktivitet – men det är i alla fall inget de framhållit i sina svar. Om man jämför de som väljer att fortsätta idrotta i föreningslivet med dom som hoppat av, finns det då något som särskiljer dem? – Ja, det finns ett antal bakomliggande faktorer som har betydelse. De som har fortsatt har högre betyg i ämnet idrott och hälsa, de har idrottat mer med sina föräldrar som barn, de har höga meritpoäng i samtliga skolämnen – det vill säga ett kulturellt kapital – och de har också en bild av sig själva som mer fysiskt aktiva. Vad man kan säga är alltså att det inte tycks räcka att enbart gilla idrott. Man måste också klara av skolarbetet för att fortsätta med föreningsidrott i de övre tonåren. Hur kan det vara så? – Det kan ju vara så att vi mäter samma sak i skolan som vi gör i idrottsrörelsen – nämligen att komma i tid, vara disciplinerad och liknande. Detta är framgångsfaktorer i bägge de här kulturerna. En diskussion som skulle kunna föras här är: tappar idrottsrörelsen talanger för att det är så mycket annat runtomkring som krävs av dem också? Dina resultat visar också att det är få som fortsätter om de börjat sent med sitt idrottande. Kan det inte tänkas bero på att de helt enkelt hamnat för långt efter sina jämnåriga i kompetens? – Absolut, idrotttsrörelsen är ju uppbyggd för att du ska börja tidigt. Jag menar, det finns inte många nybörjargrupper för tonåringar. Låt säga att en 16-åring vill prova på bandy. Då frågar man om han eller hon kan åka skridskor? Kan man då inte det så finns det ingen plats. Jag tror det är viktigt att fundera över om det också ska vara möjligt att inom idrottsföreningens ram ägna sig åt rekreationsidrott. Sådana frågor tror jag att vi behöver tänka mer på om vi även i framtiden vill leva efter mottot: så många som möjligt så länge som möjligt. 1/2015 svensk idrottsforskning 7
© Copyright 2024