1. No category

Avdelningen för hälsovetenskap
Examensarbete
Idrottsvetenskap GR (C), IV054G, 15 hp, VT2015
Effekten av koffeinintag på trötthet
under maximala cykelsprinter hos
juniorishockeyspelare
Måns Wiksten
2015-06-02
Abstrakt
Introduktion: Koffein verkar ge tendenser till positiva effekter på repeterad
sprintprestation. Syftet med denna studie var att undersöka om koffein ökar den
fysiska prestationen och resistansen mot trötthet i maximala repeterade sprinter
bland juniorishockeyspelare. Metod: Tio manliga juniorishockeyspelare intog 400
mg koffein eller placebo och utförde upprepade 6-sekunders maximala sprinter på
en ergometercykel tills misslyckade, med 24 sekunder vila mellan varje sprint. Data
antecknades för dataanalys där prestationsförsämringen (PF), högsta peak power
output (PPO), medelvärdet av PPO (PPOav) och totalt utfört arbete (TA) räknades
fram. Resultat: Med koffein utfördes 7,5 ± 2,0 sprinter och med placebo utfördes
7,0 ± 1,6 sprinter (p = 0,305). Högsta PPO för koffein var 1233 ± 63 W och för
placebo var 1265 ± 111 W (p = 0,475). Skillnaden i PPOav för koffein jämfört med
placebo visade ingen statistisk skillnad (p = 0,889). TA över sprint 1-5 visade ingen
skillnad mellan koffein och placebo (p = 0,138). För koffein var PF 9,8 ± 2,2 % och
för placebo var PF 10,4 ± 2,0 % (p = 0,333). Slutsats: Ett intag på 400 mg koffein
hos ishockeyspelare ökade inte den fysiska prestationen i maximala repeterade
sprinter på ergometercykel eller förmågan att stå emot trötthet.
Nyckelord
Cykling, Kosttillskott, Lagidrott, Prestation, Ungdomar
Abstract
Introduction: Caffeine seems to have shown tendencies of positive effects on
repeated-sprint performance. The purpose of the study was to investigate whether
caffeine improves physical performance and resistance to fatigue during all-out
repeated sprints among ice-hockey players. Methods: Ten male junior ice-hockey
players ingested 400 mg caffeine or placebo and completed 6-second all-out
repeated sprints on a cycle ergometer to failure, with 24 seconds of rest between
each sprint. Data was recorded for data analysis, where number of sprints
completed, performance decrement (PF), highest peak power output (PPO), mean
of PPO (PPOav) and TA was calculated. Results: With caffeine participants
completed 7,5 ± 2,0 sprints and with placebo they completed 7,0 ± 1,6 sprints (p =
0,305). The highest PPO for caffeine was 1233 ± 63 W and for placebo was 1265
± 111 W (p = 0,475). The difference in PPOav for caffeine compared to placebo
showed no statistical difference (p = 0,889). TA for each subject over sprint 1-5
showed no difference between groups (p = 0,138). For caffeine PF was 9,8 ± 2,2 %
and for placebo PF was 10,4 ± 2,0 % (p = 0,333). Conclusion: Ingesting 400 mg of
caffeine in ice-hockey players did not improve physical performance during all-out
repeated sprints or the ability to resist fatigue on a cycle ergometer.
Keywords
Adolescents, Cycling, Performance, Supplements, Team-sports
2
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
1. INTRODUKTION ……………………………………………… 4
2. SYFTE, FRÅGESTÄLLNINGAR & HYPOTESER ………… 6
3. METOD …………………………………………………………. 6
3.1 Försökspersoner .…………………………………………….. 6
3.2 PROCEDUR .…………………….………….……………….. 7
3.2.1 Studiedesign .…………………………….…………………. 7
3.2.2 Förtrogenhetstillfället ........................................................... 7
3.2.3 Experiment …..……………………………………………... 8
3.3 Databearbetning ………..……………………………………. 9
3.4 Statistisk Analys …………..…………………………………. 9
3.5 Etiska överväganden ……..………………………………….. 9
4. RESULTAT …………………………………………………… 10
5. DISKUSSION …………………………………………………. 13
5.1 Slutsats …………………………………………………….. 15
6. REFERENSER ……………………………………………….. 17
7. BILAGOR …………………………………………………….. 20
3
1. INTRODUKTION
Koffein är den mest använda drogen i världen och den finns i energidrycker som
används av gemeneman för ökad känsla av energi, sportdrycker som används av
idrottsmän för att öka prestationen, och en rad olika livsmedel som t.ex. kaffe, läsk,
te, och choklad (Graham, 2001; Spriet, 1995). Koffeins påverkan i kroppen har ett
positivt samband med plasma koffein nivåer, som styrs av absorption,
ämnesomsättning och utsöndring (George, 2000). Vid intag av 4-6 mg/kg
kroppsvikt så når man plasma koncentrationernas topp efter ca 40-60 minuter och
halveringstidens spann är från 3 till 10 timmar långt (Tarnopolsky, 1994). Detta
betyder koffeinet kommer vara kvar i blodet under hela prestationen förutsatt att
intaget sker innan själva prestationen och att den inte varar längre än 3 timmar (Bell
& McLellan, 2002; Schneiker et al., 2006). Även om det är ännu oklart vad de
minsta effektiva eller maximala doserna är, man bevittnat att doser på 2-3 mg/kg
kroppsvikt ger en positiv effekt på den fysiska prestationen (Wiles et al., 1992;
Kovacs et al., 1998). Doser över 6 mg/kg verkar inte ha ökat effekterna ytterligare
på den fysiska prestationen (Graham & Spriet, 1991).
Koffein är ett vanligt supplement hos atleter sedan det ströks från World AntiDoping Agency’s listor för förbjudna medel (Mohr et al., 2011). Tidigare har man
funnit att koffein ökar prestationen på fysisk aktivitet i rodd, cykling och löpning
som varat mellan 3 och 90 min och att koffeinet minskat den upplevda
ansträngningsnivån (Doherty & Smith, 2005). Graham & Spriet (1991) fann att
koffein ökade prestationen med upp till 56 % hos elitlöpare till utmattning både på
löpning (från 49 – 71 minuter) och cykling (från 39 – 59 minuter). I en studie där
man undersökte olika doser av koffein i ett tempolopp på cykel minskade både 3,2
och 4,5 mg/kg koffein cykeltiden med 6 %, jämfört med placebo, och det fanns
ingen skillnad mellan koffeindoserna (Kovacs et al., 1998).
Lagidrott är fysiskt påfrestande och för att bli framgångsrik på elitnivå krävs hög
aerob uthållighet, muskelstyrka och anaerob förmåga (Nightingale et al., 2013). I
handboll, till exempel, har man sett resultat på att den fysiska prestationen i andra
halvan av matcher har försämrats på grund utav mindre utförda upprepade
4
högintensiva aktiviteter och minskat relativt fysiskt arbete, vilket har berott på ökad
trötthet hos de spelare som varit mest aktiva under match (Michalsik et al., 2014).
När koffein har intagits i samband med prestation i högintensiv lagidrott (Stuart et
al., 2005) och på multipla sprintprestationer i löpning (Glaister et al., 2008).
Det är ännu inte helt klart om vad alla effekterna på repeterad intensiv träning i
samband med koffeinintag kan vara, men Mohr et al. (2011) fann att koffein ökade
resistansen för trötthet vid anaerob träning och att det var speciellt gynnsamt för
förmågan att bibehålla snabbhet i träning som varade 1-3 min. Beaven et al. (2013)
undersökte effekterna av maximala repeterade sprinter på cykel och koffein.
Resultaten i den studien visade att koffein ökade prestationen signifikant mer än
placebo. Samtidigt ökade koffein kombinerat med kolhydrater prestationen mer än
endast koffein. Resultaten föreslår att koffein kan ha positiva effekter på repeterad
sprintförmåga. Studien kom fram till att koffeins effekt genom att fördröja trötthet
kan vara något som är positivt för den sista delen i lagidrott.
Potteiger et al. (2010) definierade ishockey som en fysiskt utmanande sport där det
kräver att atleterna ska generera maximala nivåer av power och hastighet samtidigt
som de ska bibehålla balans och svara på rörelse från andra spelare på isen. I
ishockey krävs det att spelare tar del av offensiva och defensiva strategier för att
öka chanserna att vinna över det andra laget (Potteiger et al., 2010). För att vara
framgångsrik i ishockey krävs en kombination av fysiologiska egenskaper så som
en kombinerad interaktion av de aeroba och anaeroba energisystemen, muskulär
styrka och power, flexibilitet och balans (Potteiger et al., 2010). Skridskoåkning är
en av de viktigaste egenskaperna som bidrar till en framgångsrik ishockeyprestation
och skridskoåkning i hög hastighet ansågs av Potteiger et al. (2010) vara något som
tränare bör fokusera extra på i träning och använda som mått eller kriterier för att
delta i tävlingsinriktade lag. Exempelvis är det bekräftat att power i benen är
korrelerat med draften till National Hockey League (Burr et al. 2007) och att det
finns relationer mellan anaerob power, kraftutveckling och hastighet på
skridskoåkning (Potteiger et al. 2010).
Koffein verkar ge tendenser till positiva effekter på repeterad sprintprestation, dock
finns det bristande kunskap till dags datum på koffeins effekter hos ishockeyspelare
5
och det är oklart om koffein har någon effekt på fördröjandet av trötthetspåslag.
Duncan et al. (2012) undersökte effekter av koffein på sprintdribbling och
bollhantering efter trötthet hos fälthockeyspelare. Resultaten i den studien visade
att spelarna var 1,55 sekunder snabbare på sprintdribbling efter trötthet med koffein
jämfört med placebo, men 1,28 sekunder långsammare än grundvärdet innan
trötthet. Resultaten för bollhantering var bättre (1,11 poäng högre i The Chapman
Ball Handling Test) med koffein efter trötthet jämfört med placebo. Resultaten
visade att total trötthet försämrar prestationen i lagsport, men koffein kan minska
försämringen, speciellt då teknik och skicklighet är involverat. Det kan vara
intressant att undersöka om koffein kan ha liknande effekter hos ishockeyspelare
på prestationen när trötthet slår in och förmågan att generera och bibehålla den
fysiska prestationen i maximal power över tid.
2. SYFTE, FRÅGESTÄLLNINGAR & HYPOTESER
Syftet med studien var att undersöka om koffein ökar den fysiska prestationen och
resistansen mot trötthet i maximala repeterade sprinter bland ishockeyspelare.
Frågeställningar var:
1. Hur påverkar koffeinet prestationen på maximala repeterade sprinter?
2. Hur förändras förmågan med koffein jämfört med placebo när det gäller i:
a. stå emot trötthet, och
b. utföra fler antal godkända sprinter?
Hypotesen som ställdes var att koffein kommer öka högsta peak power output
(PPO), medelvärdet av peak power output (PPOav) och totalt utfört arbete (TA)
jämfört med placebo.
3. METOD
3.1 Försökspersoner
6
Samtliga 10 manliga juniorishockeyspelare (18 ± 1 år; 84 ± 5 kg; 183 ± 4 cm)
rekryterades från en ishockeyklubb i Jämtlands län genom personlig kontakt.
Urvalskriterier som sattes för att vara deltagare i studien var att de var aktiva spelare
inom ishockey och inte hade några skador eller begränsningar som kunde påverka
deras prestation i maximala repeterade sprinter på ergometercykel. Alla
försökspersoner valde att delta i studien helt frivilligt och blev informerade att de
kunde avbryta sitt deltagande när de själv önskade utan speciell anledning. Inför
deltagande i studien skrev varje försöksperson under ett informerat samtycke
(Bilagor 1 & 2) och för försökspersonerna under 18 år skrev även målsman under
samtycket.
3.2 PROCEDUR
3.2.1 Studiedesign
Studien var ett randomiserat och förblindat placebo-kontrollerat crossover
experiment. Studien omfattade tre testtillfällen inom loppet av två veckor. Det
första testtillfället var ett förtrogenhetstillfälle med syftet att låta försökspersonerna
bekanta sig med laboratoriet, protokoll och utrustning. Under resterande två
testtillfällen fick försökspersonerna utföra maximala repeterade sprinter på en
ergometercykel med antingen 400 mg koffein eller placebo (florsocker), då
kapslarna såg identiska ut. Mellan de två experimentella testtillfällena skiljde 72
timmar. I början av alla tillfällen utfördes en standardiserad uppvärmning på en
cykelergometer (Ergomedic 839E, Monark) på ett motstånd av 1,5 kp och en kadens
mellan 50-80 rpm efter eget behag i 10 minuter. Under de sista fem minuterna
skedde en tempoökning till minst 100 rpm och max 200 rpm i slutet på varje minut
där tempoökningen varade mellan 1 och 5 sekunder utefter eget behag.
3.2.2 Förtrogenhetstillfället
Längd och vikt mättes och antecknades. Sadelhöjd på testcykeln ställdes in till
försökspersonens självuppskattade bekväma höjd. Bromsmotståndet ställdes in till
7,5 % av försökspersonens kroppsvikt. Sadelhöjd och bromsmotståndet
antecknades för användning i kommande testtillfällen. Utifrån McGawley &
7
Bishop (2006) fick försökspersonerna utföra 5 x 6-sekunders maximala repeterade
sprinter på en cykelergometer (Peak Bike Ergomedic 894 E, Monark) med 24sekunders vila mellan varje sprint för att bekanta sig med kommande testprotokoll.
Försökspersonen blev muntligt informerad om att genomföra sitt absoluta max i
varje sprint och verbalt stöd gavs till samtliga försökspersoner. Data samlades in
med hjälp av programvaran Monark Anaerobic Test Software. Under vilotiden
mellan varje sprint antecknade testledaren PPO och mean power output (MPO) med
hjälp av att ta en bild på data med en surfplatta (iPad Mini, Apple) och nollställde
programvaran för nästa sprint. Efter testprotokollets slut fördes data in i Microsoft
Excel 2013 som referens till kommande testtillfällen.
3.2.3 Experiment
Deltagarna informerades muntligt att utesluta alla typer av koffeinintag 24 timmar
före varje testtillfälle samt undvika att utföra intensiv träning som skulle kunna
påverka prestationen i utförandet av testerna. En timme före varje testtillfälle intog
försökspersonerna antingen 400 mg (4,3–5,2 mg/kg) koffein eller en placebo kapsel
med 400 mg florsocker. Den standardiserade uppvärmningen utfördes följt av vila
i fem minuter där sadelhöjd och bromsmotståndet på 7,5 % av kroppsvikten som
bestämts under förtrogenhetstillfället ställdes in. Försökspersonen tog plats på
testcykeln (Peak Bike Ergomedic 894 E, Monark) så att personen satt där vid
förberedelse för första sprint senast 30 sekunder innan start. Under vilan blev
försökspersonen muntligt informerad om att genomföra sitt absoluta max i varje
repetition och att fortsätta göra det tills att testledaren avbryter test, samt att sitta
ner på sadeln under hela sprinten.
Testprotokollet bestod av 6-sekunders maximala repeterade sprinter med 24sekunders vila mellan varje sprint till misslyckande likt Morin et al. (2011). Högsta
PPO, PPOav, TA och prestationsförsämring (PF) mättes. Misslyckande och
avbrytande av test räknades som när PPO var under 90 % av det högsta PPO för de
upprepade sprinterna tre gånger i rad. Verbalt stöd gavs till samtliga
försökspersoner under varje sprint. För att första repetitionen skulle vara godkänd
var försökspersonen tvungen att nå upp till minst 95 % av det högsta PPO-värde
den hade under förtrogenhetstillfället (McGawley & Bishop, 2006). Data samlades
8
in på samma sätt som i förtrogenhetstillfället och data för varje sprint antecknades
i Microsoft Excel efter protokollets slut.
3.3 Databearbetning
För att räkna ut PF, som förklarar hur stor försämringen i PPO blev procentuellt för
varje försöksperson, användes formeln:
PF = 100  (1 - [s1+s2…+sn / nsb])
där s står för PPO under varje sprint, n står för antalsprinter utförda och b står för
sprinten med högst PPO. För att räkna ut TA under varje testtillfälle användes
medelvärdet av MPO för alla sprinter och var multiplicerat med antal sprinter (t.ex.
totalt antal sprinter x 6 s) för att ge TA gjort i Joule. Uträkning av medelvärdet av
MPO standardiserades genom att använda det lägsta antal sprinter genomförda för
varje individ med antingen placebo eller koffein. Exempelvis en försöksperson som
gjorde sex sprinter med koffein, men fem sprinter med placebo så användes inte
värdet i sjätte sprinten med koffein för jämförelse då data saknades mot den sprinten
vid placebotillfället.
3.4 Statistisk Analys
Till statistiska analyser användes IBM SPSS Statistics (version 20) och Microsoft
Excel 2013. För att undersöka om insamlad data var normalfördelad utfördes ett
Shapiro-Wilk Test. Data var inte normalfördelad och därför användes ett Wilcoxon
Signed Rank Test för att jämföra antal sprinter, högsta PPO, PPOav, PF och TA
mellan koffein och placebo. Signifikansnivån sattes till p ≤ 0,05.
3.5 Etiska överväganden
Med tanke på etiska aspekter vad gäller intag av kosttillskott hos underåriga
deltagare beslutades det att målsmans och deltagares underskrift i ett informerat
samtycke var nödvändig för deltagande personer under 18 år. All data behandlades
konfidentiellt och enbart i studiesyfte. Materialet förvarades oåtkomligt för andra
än testledaren. Försökspersonerna avidentifierades genom tilldelning av ett
nummer för att minska risken för att obehöriga skulle ta del av personuppgifter.
9
Information om eventuella risker så som träningsvärk eller lättare illamående av
koffein meddelades till samtliga försökspersoner. Fördelar med deltagande i studien
var att efter databearbetning fick försökspersonerna ta del av data som samlats in
under tester. Försökspersonerna fick även möjlighet till att ta del av studien efter
färdigställande.
4. RESULTAT
Under koffeintillfället utförde försökspersonerna 7,5 ± 2,0 sprinter och under
placebotillfället utförde de 7,0 ± 1,6 sprinter (p = 0,305; Figur 1). Högsta PPO för
koffein var 1233 ± 63 W och för placebo var 1265 ± 111 W (p = 0,475; Figur 2).
Skillnaden i PPOav för koffein jämfört med placebo (placebo minus koffein) visade
ingen statistisk skillnad (p = 0,889; Figur 3). TA för varje försöksperson över sprint
1-5 visade ingen skillnad mellan koffein och placebo (p = 0,138; Figur 4). För
koffein var PF 9,8 ± 2,2 % och för placebo var PF 10,4 ± 2,0 % (p = 0,333; Figur
5).
12
11
10
Antal Sprinter
9
8
7
6
5
4
3
2
1
Koffein
Placebo
Figur 1. Antal sprinter utförda. Medelvärde presenteras i staplarna och värden för varje
försöksperson presenteras i linjerna. Streckade linjer indikerar att koffein intagits vid första
testtillfället och punktade linjer indikerar att placebo intagits först. Två försökspersoner syns
inte p.g.a. överlappande linjer.
10
1450
Peak Power Output (W)
1400
1350
1300
1250
1200
1150
1100
1050
Koffein
Placebo
Figur 2. Peak Power Output i Watt (W). Medelvärde presenteras i staplarna och värden för
varje försöksperson presenteras i linjerna. Streckade linjer indikerar att koffein intagits vid
första testtillfället och punktade linjer indikerar att placebo intagits först.
100
80
Skillnad i PPOav (W)
60
40
20
0
-20
-40
-60
-80
S1
S2
S3
S4
S5
S6
S7
S8
Figur 3. Skillnaden (medelvärde ± SD) i PPOav i Watt (W) mellan koffein och placebo vid
sprint (S) 1-8, där placebo är subtraherat från koffein för att visa positiva respektive negativa
staplar för koffeinet i jämförelse med placebo. Antal försökspersoner inkluderade i varje
sprint var n=10 för S1-5, n=8 för S6, n=4 för S7 och n=2 för S8.
11
38000
37200
Totalt utfört arbete (J)
36400
35600
34800
34000
33200
32400
31600
30800
30000
Koffein
Placebo
Figur 4. Totalt utfört arbete i Joule (J). Medelvärde presenteras i staplarna och värden för
varje försöksperson presenteras i linjerna. Streckade linjer indikerar att koffein intagits vid
första testtillfället och punktade linjer indikerar att placebo intagits först.
16
Prestationsförsämring (%)
15
14
13
12
11
10
9
8
7
6
Koffein
Placebo
Figur 5. Prestationsförsämring i %. Medelvärde presenteras i staplarna och värden för varje
försöksperson presenteras i linjerna. Streckade linjer indikerar att koffein intagits vid första
testtillfället och punktade linjer indikerar att placebo intagits först.
12
5. DISKUSSION
Syftet med denna studie var att undersöka om koffein ökar den fysiska prestationen
och
resistansen
mot
trötthet
i
maximala
repeterade
sprinter
bland
juniorishockeyspelare. Den insamlade datan resulterade inte i några statistiskt
signifikanta resultat för högsta PPO, PPOav, PF eller TA jämfört med placebo.
Därmed stödjer resultaten inte hypoteserna.
Resultaten på högsta PPO och PPOav var då i linje med tidigare studier, där ingen
statistisk skillnad bevittnades i repeterade sprintprestationer med intag av koffein
(Stuart et al., 2005; Glaister et al., 2008; Paton et al., 2001; Lee et al., 2014).
Resultaten av Stuart et al. (2005) och Glaister (2008) visade dock en mer klar
tendens att koffein påverkade prestationen positivt då resultaten i de studierna var
närmare att nå en statistisk skillnad än resultaten i denna studie. Paton et al. (2001)
observerade ingen skillnad i medel sprinttid mellan koffein och placebo i repeterade
sprinter i löpning för lagidrottare och Lee et al. (2014) visade inga statistiska
skillnader i MPO eller PPO på 4-s maximala repeterade sprinter med koffein på
ergometercykel, likt denna studie. Resultaten på PPOav från sprint sex till åtta i
denna studie visade på något högre värden än placebo, detta skulle kunna ha varit
tecken på att koffeinet gett en bibehållande effekt på PPO om fler sprinter utförts.
Det skulle då varit positivt för prestationen i ishockey.
Resultaten visade ingen statistisk skillnad för frågeställningen om förmågan att
kunna stå emot trötthet och utföra fler antal godkända sprinter mellan koffein och
placebo. TA visade inga distinkta tecken på att koffeinet stimulerade ökad
arbetskapacitet, dock visade två försökspersoner tendenser till att utföra mer arbete
då placebo intagits, något som tidigare observerats av Lee et al. (2014) där placebo
+ kolhydrater ökade det totala arbetet mer än koffein + kolhydrater. Det var ingen
skillnad mellan antal sprinter eller PF för koffein jämfört med placebo. Det går att
argumentera för att en sprint mer för vissa försökspersoner är en skillnad och
reflekterar en meningsfull skillnad i praktiken trots att statistiken visar annorlunda.
Det går även att spekulera i hur en sprint kan vara avgörande i skillnaden på att
vinna en match eller inte, om en spelare i slutskedet av en match har orken att utföra
13
en sprint mer än motståndaren. Med ett större antal försökspersoner kan resultaten
på antal sprinter ha visat på en mer tydlig trend mellan testtillfällen, samtidigt är det
oklart om skillnaden hade blivit större eller mindre.
Paton et al. (2001) tar upp att den sanna effekten på trötthet och koffein kan vara
något större på individnivå och att olika försökspersoner svarar olika på koffeinet.
För PF tenderade resultaten att visa på att koffein kan ha en positiv effekt hos sex
av försökspersonerna och hos några en negativ effekt. Förklaringen skulle kunna
vara att några försökspersoner svarade bättre än andra på koffeinet. Ytterligare en
faktor som kunnat spela en roll var ordningseffekt då fyra av sex som tenderade att
svara positivt hade intagit placebo vid första testtillfället, vilket gör att det går att
spekulera om försökspersonerna blivit mer vana med testprotokollet som utfördes
och om det påverkade resultaten.
Tidigare har flera olika mekanismer föreslagits som potentiella trötthetsbromsare i
kombination med högintensiv prestation och koffein. Costill et al. (1978) föreslog
ökad lipolys och glykogensparande effekter, dock upptäckte senare studier att
koffein inte stimulerar den föreslagna glykogensparande effekten (Jackman et al.,
1996). Eftersom högintensiv träning inte begränsas av kolhydratstillgänglighet så
förklarar inte lipolys den ergogena effekten i koffein (Astorino & Robertson, 2010).
En annan faktor som föreslagits är ökad motorenhetsrekrytering, vilket senare
bekräftats inte ha haft någon effekt under högintensiv träning efter koffeinintag
(Greer et al, 2006). Stimulering av centrala nervsystemet har rapporterats fördröja
trötthet genom att fungera som en adenosinantagonist (Davis et al., 2003) och ska
därmed hämma central retbarhet, vilket i sin tur har hämmat frisättningen av
excitatoriska neurotransmittorer och minskat hastigheteten som centrala neuron
kunnat avfyra (Kalmar & Cafarelli, 2004). En omvändning i de hämmande
effekterna av adenosin har rapporterats efter koffeinintag (Kalmar & Cafarelli,
2004) och spekulativt kan det vara något som påverkar och ger en liten effekt på
förmågan att kunna utföra fler sprinter och stå emot tröttheten. Det är oklart om
några av de nämnda faktorerna har haft någon effekt på resultaten vad gäller TA
och förmågan att fördröja trötthet hos försökspersonerna i maximala repeterade
sprinter.
14
Om antalet försökspersoner i studien varit fler hade resultaten haft en starkare
power vilket skull gjort att resultaten blivit mer trovärdiga. Samtidigt som en fördel
med metoden var att alla försökspersoner kom från samma idrott och de spelade i
samma lag, vilket gör att det är större osannolikhet att försökspersonerna var på
olika träningsnivå eftersom de utsätt i stor utsträckning för samma typ av träning.
Testerna utfördes på cykel, något som kan anses som en nackdel eftersom det inte
är ishockeyspelares normala miljö. Hade testerna utförts på is hade studien uppnått
en högre extern validitet, samtidigt hade det påverkat reproducerbarheten negativt
vilket är en anledning att studien utfördes i labbmiljö. En nackdel med testerna var
att försökspersonerna bara fick utföra ett förtrogenhetstillfälle, det går att spekulera
att det möjligtvis kan varit för lite för att bli helt van med testprotokollet.
Intensiteten på testet kan ha varit tufft mentalt med tanke på att antalet sprinter som
skulle utföras inte meddelades i förväg. Det är samtidigt en fördel med metoden att
inte berätta för försökspersonerna hur många sprinter de ska utföra, så att de kan
fokusera på att ge sin maximala prestation på varje sprint. Ytterligare en fördel med
att inte berätta antal sprinter är att då undviks att försökspersonerna håller en lägre
intensitet för att kunna utföra fler sprinter, med en lägre PPO än de annars skulle
haft. Den bestämda mängden koffein på 400 mg som användes kan ha påverkat
resultaten då försökspersonerna inte fick koffeindosen relaterat till vikt. Det går att
spekulera att lättare försökspersoner kan ha fått en större effekt av koffeinet än
tyngre och att skillnaden i dos kan ha påverkat resultaten negativt för de tyngre
försökspersonerna.
Det är oklart om prestationen i andra hockeyegenskaper som, t.ex.
klubbteknik/skickligheten i klubbhantering efter trötthet påverkas positivt av
koffein, likt Duncan et al. (2012) fann i fälthockeyspelare. Det är något som bör
kunna utforskas vidare och undersöka om koffein har effekter på ishockeyspelares
skicklighet efter trötthet.
5.1 Slutsats
Slutsatsen som går att dra utifrån resultaten är att effekten av ett intag på 400 mg
koffein inte ökar högsta PPO, PPOav eller TA i maximala repeterade sprinter på
ergometercykel eller förmågan att stå emot trötthet. Intag av koffein hos
15
ishockeyspelare för att öka den fysiska prestationen och bibehållandet av PPO kan
inte rekommenderas utifrån resultaten. Vidare forskning rekommenderas för att
undersöka om koffein har några andra ergogena effekter på ishockeyprestation, då
det är ännu oklart.
Tack till
Tack till min handledare Kerry McGawley för all hjälp under mitt examensarbete
och tack till försökspersonerna som deltog.
16
6. REFERENSER
Astorino, T. A., Roberson, D. W., (2010). Efficacy of acute caffeine ingestion for
short-term high-intensity exercise performance: a systematic review. Journal of
Strength and Conditioning Research, 24(1), 257-265.
Beaven, C. M., Maulder, P., Pooley, A., Kilduff, L., Cook, C., (2013). Effects of
caffeine and carbohydrate mouth rinses on repeated sprint performance. Applied
Physiology, Nutrition and Metabolism, 38(6), 633-637.
Bell, D. G., McLellan, T. M., (2002). Exercise endurance 1, 3, and 6 h after caffeine
ingestion in caffeine users and nonusers. Journal of Applied Physiology, 93(4),
1227-1234.
Burr, J. F., Jamnik, V. K., Dogra, S., Gledhill, N., (2007). Evaluation of jump
protocols to assess leg power and predict hockey playing potential. Journal of
Strength and Conditioning Research, 21(4), 1139-1145.
Costill, D. L., Dalsky, G. P., Fink, W. J., (1978). Effects of caffeine ingestion on
metabolism and exercise performance. Medicine and Science in Sports, 10(3), 155158.
Davis, J. M., Zhao, Z., Stock, H. S., Mehl, K. A., Buggy, J., Hand, G. A., (2003).
Central nervous system effects of caffeine and adenosine on fatigue. American
Journal of Physiology, Regulatory, Integrative and Comparative Physiology,
284(2), 399-404.
Doherty, M., Smith, P. M., (2005). Effects of caffeine ingestion on rating of
perceived exertion during and after exercise: a meta-analysis. Scandinavian Journal
of Medicine & Science in Sports, 15(2), 69-78.
Duncan, M. J., Taylor, S., Lyons, M., (2012). The effect of caffeine ingestion on
field hockey skill performance following physical fatigue. Research in Sports
Medicine, 20(2), 25-36.
George, A. J., (2000). Central nervous system stimulants. Baillieres Best Practice
& Research Clinical Endocrinology & Metabolism, 14(1), 79-88.
Glaister, M., Howatson, G., Abraham, C. S., Lockey, R. A., Goodwin, J. E., Foley,
P., McInnes, G., (2008). Caffeine supplementation and multiple sprint running
performance. Medicine and Science in Sports and Exercise, 40(10), 1835-1840.
Graham, T. E., (2001). Caffeine and exercise: metabolism, endurance and
performance. Sports Medicine, 31(11), 785-807.
Graham, T. E., Spriet, L. L., (1991). Performance and metabolic responses to a high
caffeine dose during prolonged exercise. Journal of Applied Physiology, 71(6),
2292-2298.
17
Greer, F., Morales, J., Coles, M., (2006). Wingate performance and surface EMG
frequency variables are not affected by caffeine ingestion. Applied Physiology,
Nutrition & Metabolism, 31(5), 597-603.
Jackman, M., Wendling, P., Friars, D., Graham, T. E., (1996). Metabolic
catecholamine, and endurance responses to caffeine during intense exercise.
Journal of Applied Physiology, 81(4), 1658-1663.
Kalmar, J. M., Cafarelli, E., (2004). Caffeine: a valuable tool to study central fatigue
in humans? Exercise and Sport Science Reviews, 32(4), 143-147.
Kovacs, E. M., Stegen, J. H. C. H., Brouns, F., (1998). Effect of caffeinated drinks
on substrate metabolism, caffeine excretion, and performance. Journal of Applied
Physiology, 85(2), 709-715.
Lee, C. L., Cheng, C. F., Astorino, T. A., Lee, C. J., Huang, H. W., Chang, W. D.,
(2014). Effects of carbohydrate combined with caffeine on repeated sprint cycling
and agility performance in female athletes. Journal of the International Society of
Sports Nutrition, 11(17), 1-12.
McGawley, K., Bishop, D., (2006). Reliability of a 5 x 6-s maximal cycling
repeated-sprint test in trained female team-sport athletes. European Journal of
Applied Physiology, 98(4), 383-393.
Michalsik, L. B., Madsen, K., Aagaard, P., (2014). Match performance and
physiological capacity of female elite team handball players. International Journal
of Sports Medicine, 35(7), 595-607.
Mohr, M., Nielsen, J. J., Bangsbo, J., (2011). Caffeine intake improves intense
intermittent exercise performance and reduces muscle interstitial potassium
accumulation. Journal of Applied Physiology, 111(5), 1372-1379.
Morin, J. B., Dupuy, J., Samozino, P., (2011). Performance and fatigue during
repeated sprints: what is the appropriate sprint dose? Journal of Strength and
Conditioning Research, 25(7), 1918-1924.
Nightingale, S. C., Miller, S., Turner, A., (2013). The usefulness and reliability of
fitness testing protocols for ice hockey players: a literature review. Journal of
Strength and Conditioning Research, 27(6), 1742-1748.
Paton, C. D., Hopkins, W. G., Vollebregt, L., (2001). Little effect of caffeine
ingestion on repeated sprints in team-sport athletes. Medicine of Science in Sports
and Exercise, 33(5), 822-825.
Potteiger, J. A., Smith, D. L., Maier, M. L., Foster, T. S., (2010). Relationship
between body composition, leg strength, anaerobic power, and on-ice skating
performance in division I men’s hockey athletes. Journal of Strength and
Conditioning Research, 24(7), 1755-1762.
18
Schneiker, K. T., Bishop, D., Dawson, B., Hackett, L. P., (2006). Effects of caffeine
on prolonged intermittent-sprint ability in team-sports athletes. Medicine of Science
in Sports and Exercise, 38(3), 578-585.
Spriet, L. L., (1995). Caffeine and performance. International Journal of Sport
Nutrition, 5(1), 84-99.
Stuart, G. R., Hopkins, W. G., Cook, C., Cairns, S. P., (2005). Multiple effects of
caffeine on simulated high-intensity team-sport performance. Medicine and Science
in Sports and Exercise, 37(11), 1998-2005.
Tarnopolsky, M. A., (1994). Caffeine and endurance performance. Sports
Medicine, 18(2), 109-125.
Wiles, J. D., Bird, S. R., Hopkins, J., Riley, M., (1992). Effect of caffeinated coffee
on running speed, respiratory factors, blood lactate and perceived exertion during
1500-m treadmill running. British Journal of Sports Medicine, 26(2), 116-120.
19
7. BILAGOR
Bilaga 1.
20
Bilaga 2.
21