1. No category

Riksintressen för kulturmiljövården på Fårö. E7 förslag :ll revidering av avgränsningar och bygglovshantering
Rapport ArkeoDok 2012:3
Dan Carlsson
Omslagsbild. Riksintresset Lansa och
Marpes, sett i 1600-talets landskapet.
Riksintressen för kulturmiljövården på Fårö -
Förslag till revidering av avgränsningar och bygglovshantering
Typ av undersökning: Utredning
Socken: Fårö
Undersökande institution: ArkeoDok
Län: Gotland
Författare: Dan Carlsson
Sammanfattning:
Riksintressena för kulturmiljövård härrör från 1980-talets arbete med den fysiska
riksplaneringen. De utgör totalt 164 platser på Gotland och är de mest intressanta områdena i
länet. Här ingår bl a länets alla medeltida kyrkor och elva fiskelägen. Nu, närmare 30 år senare,
finns det ett stort behov av, inte minst i samband med kommunens planarbete med
översiktsplaner, att se över riksintressena, framför allt vad gäller avgränsningar och riktlinjer för
bygglovshantering. Det kan även finnas skäl att se över urvalet och beskrivningarna av
riksintressena, men det ligger inte inom ramen för uppdraget från Länsstyrelsen. Föreliggande
studie utgör ett förslag till revidering av gränserna av riksintressena på Fårö och en diskussion
om betydelsen av bebyggelsefria områden.
Grunden för en revidering av riksintressenas avgränsning ligger i tanken att landskapets
historiska karaktär är det som styr bedömningen av områdets värden och deras avgränsning.
Arbetet tar således sin utgångspunkt från situationen under 1600-talet, speglat i kartan från
1693.
Utgående från den reviderade gränsen och mot bakgrund av bebyggelse- och
landskapsutvecklingen inom området ges övergripande generella riktlinjer för hur eventuell
bebyggelse kan lokaliseras inom riksintresset.
ArkeoDok
Färjeleden 5
621 58 Visby
Tel. 070-3118032
www.arkeodok.com
Innehåll
Bakgrund
7
10
Påtaglig skada - ett väsentligt begrepp
10
Beskrivande landskapskaraktär
15
Socknen som beskrivande nivå
18
Riksintressena på Fårö - dagens bild
18
Bebyggelseutvecklingen på Fårö
20
Det överblickbara landskapet
22
Revidering av riksintresseavgränsningar 24
Bebyggelsefria områden
30
Förslag till riktlinjer för hantering av riksintressena i en
planeringssituation 31
Riksintressen på Gotland
___________________________________
Bilaga, beskrivningar av
riksintressena 5
33
6
Bakgrund
Riksintressena för kulturmiljövård är drygt 1700 till antalet i landet, varav 164 återfinns på
Gotland. Här ingår länets alla medeltida kyrkor samt elva fiskelägen. Av riksintressena är 31
större än 10 kvadratkilometer. Den totala arealen uppgår till cirka 467 kvadratkilometer, dvs
drygt 15 procent av Gotlands totala areal. Riksintressena utgörs av 95 medeltidskyrkor och
kyrkoruiner med omgivningar, 11 fiskelägen, Visby innerstad och 56 kulturmiljöer av olika
slag från industrimiljöer till kulturlandskap.
Områdena skall spegla hela befolkningens historia, vår kulturs framväxt och
variationsrikedom, från forntid till nutid. Ett riksintresseområde anses vara värt att tas tillvara
ur ett nationellt perspektiv. Det skyddas sedan 1998 genom Miljöbalken (MB), tidigare
Naturresurslagen (NRL). MB ”syftar till att främja en hållbar utveckling som innebär att
nuvarande och kommande generationer tillförsäkras en hälsosam och god miljö”.
Klassningen som riksintresse innebär inte att miljön är säkerställd. För det krävs detaljplan
eller områdesbestämmelser som reglerar bygglovplikt och rivningslovplikt. De allra flesta
områdena ligger utanför detaljplanelagt område och har därmed endast ett mycket vagt
formellt skydd genom miljöbalken.
Det var 1987 som större delen av det nuvarande urvalet av riksintresseområden gjordes. NLR
var resultatet av att regeringen i mitten av 1960-talet tog initiativet till den första fysiska
riksplaneringen efter att man uppmärksammat hur såväl kultur - som naturområden skadades
till följd av tätorternas och fritidsbebyggelsens expansion. Efter en landsomspännande
inventering togs 1972 ett beslut om hur landskapet skulle disponeras för olika ändamål och
hur motsättningar mellan olika intressen skulle lösas1. Sedan dess har dock landskapets
betydelse för både fysisk planering, rekreation och verksamheter förändrats. Företagande och
regional utveckling tar större plats. Landskapet används mer än någonsin för natur- och
kulturturism och människans plats i och upplevelse av landskapet blir allt viktigare. Fokus i
planeringsarbetet ligger på frågor som kretsar kring hållbar utveckling, inte minst med hänsyn
till klimatförändringarna, med en långsiktig planering av landskapet och dess resurser.
Boverket är en central förvaltningsmyndighet som bl.a. ansvarar för att tillämpningen av
bestämmelserna om riksintressena i kapitel 3 och 4 i MB fungerar tillsammans med Plan- och
bygglagen (PBL), vilken innehåller flera hänvisningar till reglerna i MB om områden av
riksintresse. Avsikten med bestämmelserna i kapitel 3 och 4 MB är att skyddsbehovet för
vissa områden ska beaktas kontinuerligt över tiden. En del intressen är av styrande betydelse
när det gäller mark- och vattenanvändningen på lokal nivå. Förutom centrala verk är
länsstyrelsen den myndighet som ska ta de initiativ som behövs, bl.a. i samråd men
kommunen, för att bestämmelserna i kapitel 3 och 4 MB blir beaktade i arbetet med
miljökonsekvensbeskrivningar och i planerings- och beslutsprocessen. Av PBL framgår att
samma myndighet särskilt ska verka för att riksintressena tas tillvara vid en prövning.
1 Bygg Gotland – förslag 3ll översiktsplan för Gotlands kommun 2010-­‐2025. Gotlands kommun 2009. Ang. riksintressena. Områden av riksintresse och Miljökonsekvensbeskrivningar. Slutbetänkande av Miljöprocessutredningen. SOU 2009:45.
7
Tillsammans med kommunen har länsstyrelsen också ett ansvar när det gäller utpekandet av
nya riksintresseområden.
Boverket påtalade i en återrapportering 2006 om tillämpningen av MB i områden av
riksintresse de många oklarheter som länge har funnits när det gäller bestämmelserna runt
riksintressena. Problemen ansågs vara så pass omfattande att ”de påverkar trovärdigheten och
legitimiteten i de samlade regelverken för planering och beslut om markanvändning och
miljö”. Boverket menade vidare att det finns ett behov av kunskap om var riksintressena finns
och vilka förhållanden som utgör grunden för varje specifikt område. Som ett led i detta
efterlystes tydligare beskrivningar av områdena2 .
2006 genomförde Riksantikvarieämbetet (RAÄ) en enkätundersökning hos landets
Länsstyrelser angående riksintressanta kulturmiljöer. RAÄ har det övergripande ansvaret för
just dessa intressen. Precis som Boverkets återrapportering visar, gav enkätundersökningen
vid handen att det finns ett uppenbart behov av att utveckla riksintressena så att bättre hänsyn
kan tas till dessa i den fysiska planeringen. Landets länsstyrelser och kommuner har länge
påtalat dessa behov, men ansvarsfrågan om vem som skall drivit frågorna vidare har varit
oklar.
Enligt enkätundersökningen finns önskemål om tydligare värdebeskrivningar av de
riksintressanta områdena, bättre motiverade geografiska avgränsningar, ett kompletterat urval
samt en bättre dialog med kommunerna i frågan. Tjänstemännen vid landets länsstyrelser
upplever dessutom svårigheter med att bedöma vad som utgör ”påtaglig skada” i ett
riksintresse och en juridisk status och godkännande efterfrågas. Man anser dock att
riksintressena är en resurstillgång som gör det möjligt att tillvarata helheten i
kulturlandskapet, men att den behöver stärkas med hjälp av ett tydligare och mer pedagogiskt
kunskapsunderlag. Därtill behöver informationen till allmänheten om riksintressena bli bättre.
Undersökningen kan kort sammanfattas med att ”Riksintressen för kulturmiljövård har en
betydande potential, men behöver revitaliseras”3.
Att kommunerna, som är den instans som i första hand ska tillgodose riksintresseområdena, i
det stora hela hyser liknande uppfattningar i frågan, visar en undersökning som RAÄ utförde
redan 2003 i ett fyrtiotal kommuner. Syftet var att ta reda på hur kulturmiljövårdens
riksintressen hanterades i de aktuella kommunernas översiktsplanering. De som svarade på
frågorna påtalade bl.a. bristerna i det underlagsmaterial som kulturmiljösektorn
tillhandahåller. Bristerna består främst i att materialet beskriver de historiska skeendena i
landskapet, utan avstamp i den faktiska fysiska miljön. Ett problem kan också vara att
kommunen och länsstyrelsen tolkar riksintresset olika. Liksom länsstyrelserna efterfrågar
kommunerna därför tydligare värde- och motivbeskrivningar. Riksintressena ses bland flera
av de tillfrågade kommunerna som en identitetsskapande resurs som dock behöver
marknadsföras bättre4.
2 Återrapportering om 3llämpningen av miljöbalkens bestämmelser för områden av riksintresse. Boverket 2006-­‐12-­‐20
3 Riksintressanta kulturmiljöer – Resultatet av enkätundersökning och nya insatser. Rapport från RAÄ 2007:8
4 Kulturmiljön i kommunala översiktsplaner. Rapport från RAÄ 2003:2
8
Att en helhetssyn på landskapet blir alltmer betydande och önskvärd, är den europeiska
landskapskonventionen ett bevis på. Trettio av Europarådets fyrtiosex medlemsstater har
ratificerat den (maj 2009) och konventionen trädde i kraft 2004. Bland dessa finns Danmark,
Finland och Norge. Sverige har för en tid sedan ratificerat konventionen. Så här beskriver
regeringen frågan om landskapskonventionen i en skrivelse rörande vissa kulturmiljöfrågor;
”Regeringen bedömer att en ratificering av landskapskonventionen bör ske. Det är inte
nödvändigt med författningsändringar för ratificeringen. Det finns goda förutsättningar för
svenska myndigheter, kommuner, institutioner och organisationer att med utgångspunkt i
gällande författningar arbeta med övergripande landskapsfrågor med konventionen som
grund. Ratificeringen är inte avsedd att innebära inskränkningar i äganderätten.
En ratificering bör kombineras med ett utvecklingsarbete avseende landskapskonventionens
tillämpning i Sverige. Regeringen avser därför att ge Riksantikvarieämbetet i uppdrag att i
samverkan med andra berörda myndigheter analysera begreppet landskap enligt hur det
definieras i den europeiska landskapskonventionen och föreslå hur begreppet landskap enligt
konventionen utifrån svenska förhållanden ska tillämpas i olika samhällsprocesser så att
konventionen efterlevs. I uppdraget bör även ingå att lämna förslag till vilken myndighet som
ska få ansvaret att bevaka den svenska efterlevnaden av landskapskonventionen samt att verka
i internationella sammanhang som berör frågor om konventionen. Beroende på hur detta
arbete faller ut kan det bli aktuellt att göra ändringar i berörda myndigheters
instruktioner” (Regeringens skrivelse 2009/10:74)
Konventionen syftar till att skapa en gemensam europeisk ram för hur man framgent skall
arbeta med de europeiska landskapen. Den förutsätter att det lokala landskapet i någon form
utgör en pusselbit i en gemensam europeisk identitet. Konventionen gäller för alla typer av
landskap som människor möter i sin vardag eller vistas i på sin fritid, varför det också är
viktigt att var och en ges en demokratisk möjlighet att medverka och påverka i planering,
skydd och förvaltning av landskapet. Alla har en rättighet att vistas i landskapet, men alla har
också en skyldighet att vårda detsamma. Allmänhetens och det lokala samhällets aktiva roll är
alltså viktig ur flera aspekter enligt landskapskonventionen. Viktigt är också samarbetet
mellan myndigheter, organisationer, företag och enskilda personer för att nå och upprätthålla
konventionens mål och innehåll. RAÄ konstaterar i sin rapport om förslag till genomförandet
av den europeiska landskapskonventionen i Sverige, att en betydande förutsättning för att ett
brett landskapsperspektiv skall kunna erhållas är att det finns en fungerande försörjning av
kunskapsunderlag och data. Det krävs insatser för att utveckla nya perspektiv och metoder
men också insatser för att garantera att nödvändiga kunskaps- och planeringsunderlag finns
tillgängliga där de behövs och när de behövs5.
5 Förslag 3ll genomförande av den europeiska landskapskonven3onen i Sverige – slutredovisning av regeringsuppdrag. RAÄ 2008-­‐01-­‐15
9
Riksintressen på Gotland
Utgångspunkten för en genomgång av riksintressena på Gotland kan tas ur Miljöbalken (MB6.
Första kapitlet tar upp om mål och tillämpningsområden enligt följande;
• 1§ Bestämmelserna i denna balk syftar till att främja en hållbar utveckling som innebär att nuvarande och
kommande generationer tillförsäkras en hälsosam och god miljö. En sådan utveckling bygger på insikten att
naturen har ett skyddsvärde och att människans rätt att förändra och bruka naturen är förenad med ett ansvar för
att förvalta naturen väl.
Kulturmiljövårdens intressen återfinns i balkens 3 kapitel, 6§. Där sägs följande;
• 6§ Mark- och vattenområden samt fysisk miljö i övrigt som har betydelse från allmän synpunkt på grund av
deras naturvärden eller kulturvärden eller med hänsyn till friluftslivet skall så långt möjligt skyddas mot åtgärder
som kan påtagligt skada natur- eller kulturmiljön. Behoven av grönområden i tätorter och i närheten av tätorter
skall särskilt beaktas. Områden som är av riksintresse för naturvården, kulturmiljövården eller friluftslivet skall
skyddas mot åtgärder som avses i första stycket”.
För Gotlands vidkommande är det av betydelse att notera att hela Gotland enligt miljöbalken
är att betrakta som riksintresse. I 4 kap. 1§ sägs att de områden som anges i 2-8 §§ (hit hör
Gotland)
”är, med hänsyn till de natur- och kulturvården som finns i områdena, i sin helhet av riksintresse.
Exploateringsföretag och andra ingrepp i miljön får komma till stånd endast om
1. det kan ske på ett sätt som inte påtagligt skadar områdenas natur- och kulturvården”.
Det här innebär i princip att hela Gotland är ett riksintresse och att de utpekade delområdena
kan ses som kärnområden. I miljöbalken 4 kap 4§ pekas särskilt Sudret, Fårö och
Östergarnslandet ut som riksintressen och i 4 kap 2 § i miljöbalken framgår också att hela
Gotland är ett riksintresse, vad som brukar kallas ”Nationallandskap”.
I grunderna för nationallandskapet Gotland kan man förstå att hela Gotland är av riksintresse
men att skyddsintressena blir starkast markerade utmed kusterna, på Fårö, Östergarnslandet
och Storsudret.
Påtaglig skada - ett väsentligt begrepp
Ett av de svåraste begreppen i samband med riksintressena och vad som kan göras inom dessa
områden är begreppet påtaglig skada. Att bedöma vad som är påtaglig skada är inte helt
självklart. Somliga menar att det krävs personer inom det egna ämnesfältet för att tolka till
andra yrkesgrupper på kommunerna vad begreppet syftar till. En annan kritik är att det ger för
stora och vida möjligheter till tolkning7 . Man menar att det är svårt att avgöra när flera mindre
skador under ett längre tidsförlopp blir till en så stor skada att det kan räknas som påtaglig.
Dessutom kan man tolka lagen på sådant sätt att det är okej att skada, så länge skadan inte är
påtaglig. I Boken om översiktsplan, del II förklaras det att; ”som påtaglig skada anses endast
6 Miljöbalken (1998:808)
7 Riksintressanta kulturmiljöer. Resultat av en enkätundersökning och nya insatser. RAÄ 2007.
10
sådan inverkan som har bestående negativa följder eller som tillfälligt kan ha mycket stora
negativa konsekvenser.”8
Naturvårdsverket har därtill i samråd med RAÄ tagit fram en tolkning av påtaglig skada i
allmänna råd till 3 kap. 6§ MB. Det lyder; ”Påtaglig skada på natur- eller kulturmiljöer kan
uppstå om åtgärder kan mer än obetydligt skada något eller några av de natur-, kultur- eller
friluftsområden som utgör grunden för riksintresset”. 9
Vidare menar man i handboken att ” den breddade synen på kulturmiljön innebär att fokus i
högre grad behöver läggas på kulturhistoriska samband och på möjligheterna att utveckla och
stärka dessa. En sådan helhetssyn innebär att förändringar i den fysiska miljön ska inordnas i
och anpassas till kulturmiljöns förutsättningar. Den innebär också att man vid tillämpningen
av 3 kap. 6 § miljöbalken bör bedöma en åtgärd inte enbart efter hur den påverkar ett utpekat,
avgränsat riksintresseområde utan också efter dess påverkan på den övergripande
kulturhistoriska strukturen i vilket riksintresset ingår som en komponent” (sid 121). Man kan
när det gäller Gotland koppla detta till ett vidare landskapsrum, där storskaliga exploateringar
utanför det avgränsade riksintresset kan innebära påtaglig skada.
Utgångspunkten för att bedöma frågan om påtaglig skada måste rimligtvis vara värdena inom
riksintresset. Ju tydligare dessa värden kan beskrivas, ju lättare blir det att tolka innebörden i
begreppet i relation till de enskilda riksintressena. Det är med andra ord värdena som styr vad
som upplevs som påtaglig skada, vilket också innebär att det kan skilja från område till
område.
Överför man frågan om påtaglig skada till Fårö bör utgångspunkten för en bedömning vara
landskapets karaktär. Riksintressena på Fårö, som för övrigt inom hela Gotland, utgörs i
mycket hög grad av landskapsrum formade under en mycket lång tid och med rötter i
förhistorisk tid. Det är således landskapet och bebyggelsens karaktär, så som den kommer till
utryck i beskrivningarna som finns sedan tidigare, kopplade till rummets karaktär som i
föreliggande rapport förs fram, som blir den konkreta grunden.
Det äldre landskapet, fram till 1950-talet, karaktäriseras av ett jordbrukslandskap där
bebyggelsen oftast ligger väl samlad i anslutning till åker- och ängsmarken. De
bebyggelselägen vi har idag har sina rötter i tidig medeltid. Skiftena under 1800-talets senare
del splittrade gårdarna till en del i parter, vilket innebar att bebyggelsen till en del flyttades
från den ursprungliga platsen. Dock som regel sällan längre än att den täta bilden av
bebyggelsen kvarstod. Bebyggelsen karaktäriseras som regel av en eller ett par jordbruk
liggande tillsammans.
Det var, och är, ett tätt rumsligt samband mellan bebyggelsen och åkermarken och de marker
som kan betraktas som skog, utmark eller betesmark var sällan bebyggda före etableringen av
sommarstugor.
8 Hugne, Kers3n (red). 1996. Boken om översiktsplan. D. 2. Översiktsplanen i lags3\ningen. 1 uppl. Karlskrona. Boverket.
9 Riksintresse för naturvård och frilu\sliv: handbok med allmänna råd för 3llämpningen av 3 kap. 6 §, andra stycket, miljöbalken. (2005). Stockholm. Naturvårdsverket.
11
Lägger vi till detta att stora delar av Fårö än idag utgörs av öppna beteslandskap med vida
inblickar i landskapet så har man en bild av karaktären. Till detta kan läggas bebyggelsens
form och utseende, med hus i sten, ofta med två våningar och släta väggar etc.
En påtaglig skada på ett riksintresse av denna typ kan då vara att ny bebyggelse (eller andra
anläggningar) etableras i det öppna, tidigare icke ianspråktagna landskapet och med en form
som avviker från den traditionella byggnadsstilen och i en gruppering som avviker från det
traditionella (radhus, täta grupper etc). Det är således frågan om form (ensamliggande eller
täta grupper), utseende och placering som utgör de fundamentala kriterierna i en bedömning
om en etablering innebär påtaglig skada på riksintresset.
Det hela kan illustreras av några exempel på rumslig placering och gruppering. Det första
exemplet (nedan) är hämtat från vad vi kan kalla mellanbygd, ett område som hyser både
omfattande produktionsmarker (åker/äng) och skog. Bebyggelsen, från 1000-talet och fram
till våra dagar, är belägen i gränszonen mellan åker- och ängsmark i söder och skogsmark/
utmark i norr och i anslutning till vägar. De röda fyrkanterna markerar var gårdarna låg under
1600-talet (och med största sannolikhet från sen vikingatid).
Som framgår av kartan har huvuddelen av de parter (markerade som byggnader i kartan) som
uppstod på 1800-talet framför allt lokaliseras i det direkta grannskapet till de ursprungliga
gårdslägena och i anslutning till de vägar som funnits här sedan gårdarna etablerades för 1000
år sedan. Man kan också notera att det inte finns någon bebyggelse vare sig i åker- och
ängslandskapet söder om bebyggelsen eller i utmarken/skogen norr om bebyggelsen. Så här
såg det ut över hela Gotland i princip fram till etableringen av sommarstugebebyggelsen
under andra halvan av 1900-talet.
Figur 1
12
Det andra exemplet (kartan nedan) får representera det mer uppodlade landskapet på Gotland.
Här kan man notera två företeelser. Å ena sidan återfinns gårdsparterna i hög grad intill de
ursprungliga gårdslägen, liksom i fallet ovan. Men bebyggelsens läge, till en del skilt från
vägen, har medför att tillkommande bebyggelse under loppet av 18- och 1900-talet även
lokaliserats längs vägarna genom området.
I kartbilden finns också ett från det traditionella sättet att bygga avvikande exempel. I kartans
nedre högra hörn finns i kanten av änget ett antal villor på rad tillkomna under sen tid.
Placeringen i produktionslandskapet, liksom bebyggelsens gruppering i en tät rad avviker från
det traditionella. I föreliggande fall torde det inte vara möjligt att uppleva bebyggelsen från
allmän väg då den är placerad utom synhåll. I ett öppet landskap av karaktären Storsudret
skulle en sådan bebyggelse kunna innebära påtaglig skada på ett riksintresse, då den avviker
vad gäller placering, form och gruppering.
Det tredje exemplet (på följande sida) utgörs av centrala delen av Sundre socken. Landskapet
är här helt öppet med vida utblickar. I stort sett hela landskapet i kartan är överblickbart från
vägarna öster och väster om den centrala dalgången. Bebyggelsen grupperar sig i linje med
det traditionella längs vägarna och i övergångszonen mellan produktionsmarken (åkern/
Figur 2
ängen) och utmarken/skogen. Den tillkommande bebyggelsen har, liksom i exemplen ovan
huvudsakligen tillkommit i anslutning till den ursprungliga bebyggelsen och vid vägarna
13
Figur 3. Den centrala delen av Sundre socken
genom området. Hela det centrala området är fritt från bebyggelse, liksom det omgivande
landskapet.
I ett landskap av denna karaktär skulle det vara av påtaglig skada om ny bebyggelse etableras
utanför vägstråken och utan kontakt med befintlig bebyggelse och framför allt om det avviker
från traditionell byggnadsstil.
De tre exemplen är från skilda landskapspartier av Gotland, men uppvisar trots det en
tämligen stor samstämmighet vad gäller det karaktäristiska nyttjandet av landskapet.
Karaktären innebär att bebyggelsen genomgående är lokaliserad intill gränserna mellan det
produktiva landskapet och utmarken/skogen, och längs de genomgående vägarna. Den
grupperar sig i lösa grupper i stora drag på samma ställen som gårdarna har legat sedan slutet
av vikingatiden. Bebyggelsens var ytterst sällan lokaliserad till utmarken, inte heller centralt i
produktionslandskapet.
14
Beskrivande landskapskaraktär
Nyttjandet av landskapet på Gotland för mer permanent verksamhet i betydelsen boende och
odling, har sina rötter 3-4000 år före Kristus. Det är med andra ord en lång påverkansperiod
på landskapet. Å andra sidan är det först från de senaste 1000 åren som spåren blir mer såväl
varaktiga som synliga. Vissa perioder har inneburit långa perioder av små förändringar,
medan andra har inneburit tämligen omfattande omläggningar med varaktiga spår.
Sett i det långa perspektivet kan tre tydliga faser av omfattande omläggningar eller
förändringar belysas som har betydelse för frågan om landskapets karaktär idag, även om det
sannolikt har förekommit fler förändringsperioder längre bak i tiden, men som inte lämnat
några påtagliga spår efter sig.
Den första omläggningsperioden är en markant förändring av landskapet under loppet av 500talet. Pågående och tidigare forskning har visat på att det fanns betydligt fler gårdar under
denna tid än under 1600-talet, när vi för första gången får en mer eller mindre exakt bild av
landskapet och bebyggelsen. Perioden präglas av hus och hägnader byggda i sten och än idag
finns betydande spår av denna landskapssituation bevarad i framför allt de gotländska
ängarna. Vi talar här om vad som brukar benämnas kämpgravar eller stengrunder. De finns
registrerade till ett antal av över 1800. Förändringen innebär en nedgång av antalet gårdar och
övergivande av gårdar och odlingsmark, med andra ord är denna omläggning ett resultat av en
nedgångsperiod. Man överger även till stor del att bygga hus och hägnader i sten. Det är ännu
oklart exakt vad denna omläggning innebär och varför man t ex slutar att bygga husen i sten.
Den andra perioden av en betydande omläggning av landskapet sker vid övergången mellan
vikingatid - medeltid, omkring mitten av 1000-talet. Det sker då en tydlig flyttning av
bebyggelsen från de lägre liggande delarna av landskapet upp mot lite högre lägen, närmare
vägarna och ut mot kanterna av produktionsmarkerna. Det är framför allt bebyggelsen som
flyttas och det till de lägen som gårdarna i hög grad har när vi möter dem under 1600-talet i
den äldsta kartan över Gotland. Omflyttningen visar också på en början till en reglering av
bebyggelsen, dvs att man i vissa fall kan ana att det sker en hopflyttning av bebyggelsen i
linje med vad som sker på Öland, där det växer fram kamerala byar vid den här tiden. Dock
blir det inte mer än en antydan till bybildning på Gotland. Orsakerna till detta är inte
klarlagda.
Man kan säga att denna omläggning lägger grunden för det landskap vi har på Gotland fram
till laga skiftet på slutet av 1800-talet. Omläggningen sker under en mycket expansiv period i
samhällsutvecklingen på Gotland, i motsats till omläggningen under 500-talet som var en
nedgångsperiod. Den bryts till en del under medeltiden, med ödeläggelse av gårdar under
loppet av medeltiden. Denna nedgång förändrar i princip dock inte landskapets struktur eller
karaktär, den innebär ingen drastisk omflyttning av bebyggelsen utan mer förändringar inom
den givna ramen av landskapsutnyttjandet.
Men den medeltida nedgången med ödelagda gårdar var likväl av tämligen stor omfattning,
något som framgår av senare års forskning. Tendensen nu är att vi bör räkna med måhända
15
upp till 50 % ödelagda gårdar under loppet av medeltiden, vilket i sig naturligtvis är en
mycket omfattande förändring av landskapet.
Den här nedgångsperioden blir rådande i princip ända in på 1600-talets senare del, vilket t ex
tydligt framgår av jordebokens uppgifter för socknarna på Gotland. I vissa delar av Gotland
förefaller upp mot en tredjedel av gårdarna ha varit öde vid något tillfälle och övergått till
kronojordar10.
Det landskap som växte fram efter omläggningen på 1000-talet blir i hög grad rådande ända
fram till laga skiftet på 1800-talets senare del. Den äldsta kartan på detaljerad nivå upprättad
för Gotland, den i dagligt tal kallade skattläggningskartan, mellan åren 1693-1703, ger med
andra ord en bra bild av medeltidens landskap (se kartan över Fårö på följande sida). Här får
vi en detaljerad bild av gårdarnas belägenhet, markernas omfattning och användning och
sträckningen av dåtidens vägar.
Gårdarna karaktäriseras av förhållandevis små arealer av åker, men desto mer av äng och
betesmark. Stora delar av markerna utanför inhägnade marker, dvs åker, äng och hage,
utgjordes på framför allt Fårö och Storsudret av samfällda marker. Dåtidens bebyggelse
koncentreras till de större vägar som löper genom landskapet och som regel i anslutning till
den viktigaste produktionsmarken, dvs åkern och ängen. De båtsmanstorp och andra
smålägenheter som växer fram under loppet av 1700-talet placeras som regel även de i
anslutning till vägarna, något ”utanför” gårdsbebyggelsen. Utmarkerna var genomgående helt
fria från bebyggelse, med undantag av fiskelägen längs kusterna.
Den tredje perioden med en markant omläggning av landskap och bebyggelse sker i samband
med laga skiftet, vilket på Gotland huvudsakligen genomförs under andra halvan av 1800talet. Framför allt innebär skiftet att landskapets naturanpassade mönster vad gäller vägar,
ägogränser etc helt kom att omvandlas till det rätlinjiga mönster vi har idag. Eller uttryckt på
ett annat sätt, det landskap vi har idag med ägomönster, rätlinjiga vägar etc, har inte
förändrats till nämnvärd grad sedan skiftena genomfördes för mer än 100 år sedan.
Resultaten av skiftena kom, förutom genomförandet av ett rätlinjigt ägomönster, byte av
marker etc, att innebära en omfattande uppodling, inte minst av de ängsmarker som fanns och
även en omläggning och utdikning av våtmarker till åkermark. Man kan utrycka det så att
uppodlingen fick sitt största genomslag i landskapets lägre liggande delar, dvs de delar som
under järnåldern utgjorde de centrala bosättningsområdena och landskapsområdena.
Det är med andra ord mot denna bakgrund man skall se det mycket stora fyndmaterial som
kom att lämnas till museerna under loppet av lagaskiftestiden, som ett resultat av bortodling
av järnålderns gårdar och gravfält. Det har uppskattats att 90 % av den yngre järnålderns
gårdar ligger i dagens åkermark, med allt vad det innebär av förstörelse av en hel tidshorisonts
kulturhistoria.
På fastlandet kom laga skiftet att i många områden innebära en total upplösning av byarna och
utflyttning av gårdar till helt nya lägen. För Gotlands del betydde dock inte skiftena vad avser
10 Revisionsbok för Gotland 1653.
16
Figur 4. Landskapet på Fårö så som det framträder i ska8läggningskartan från 1693. Det direkta intrycket är de y8erst små areal som utgjordes av åker. Även ängen var förhållandevis begränsad. Det är en tydlig zonering av ön så Gll vida a8 de västra, södra och allra östligaste delarna enbart hyser e8 fåtal, starkt utspridda gårdar med marginell åker och äng, med e8 visst undantag av Dämba och Broa som har relaGvt omfa8ande ängsmarker. I öster, i e8 stråk från Broskogs, förbi Gåsemora och upp mot Ekeviken är både e8 relaGvt tä8 bebyggt område och hyser tämligen omfa8ande ängsmarker, vilka med Gden läggs om Gll åker. I övrigt utgörs hela ön av öppna, extensiva betesmarker.
bebyggelsen, en flyttning av husen på långt när samma sätt, framför allt inte i de kargare
delarna av ön. På Fårö ligger nästan alla huvudgårdar kvar på samma ställe som de låg på
1600-talet, och därmed också med stor sannolikhet även från 1000-talets mitt och framåt. Det
är med andra ord en anmärkningsvärd kontinuitet i det gotländska landskapet vad gäller
bebyggelselokalisering och markanvändning, inte minst på Fårö.
17
Socknen som beskrivande nivå
I en beskrivning av ett områdes landskapskaraktär på Gotland kan det vara logiskt att utgå
från socknen som område. Socknen var den indelning som helt kom att prägla landskapets
förändringar från åtminstone medeltid och framåt. Socknen var den yta som la gränserna för
agerandet och kyrkan i socknen blev den sammanhållande länken under lång tid.
Den tidsmässiga horisonten för en beskrivande landskapskaraktär tar lämpligen sin
utgångspunkt från situationen så som den avspeglar sig i kartan från 1700. Som ovan sagts,
speglar denna karta landskapets huvuddrag sedan medeltid och den ger en bra grund för att
analysera förändringar fram till dagens landskap och ge en bild av bebyggelseförändringar.
Kartan är därtill upprättad för hela Gotland och under en mycket begränsad tidsperiod
(1693-1703) vilket ger en synkron bild av hela Gotland.
Frågan om avgränsning och innehåll i riksintresset tar sin avstamp i denna karta, liksom
frågan om riktlinjer för bebyggelsehanteringen. Utifrån beskrivningen ovan kan man notera
att bebyggelsen genomgående är lokaliserad till vägarna och i anslutning till
produktionsmarken. Det förekommer knappast någon bebyggelse alls utanför detta ända fram
till mitten av 1900-talet, då en begynnande fritidsbyggnation sker. Några av de utpekade
miljöerna av riksintresse på Fårö utgörs av områden som än idag i ringa grad hyser annan
bebyggelse än den sedan lång tid existerande jordbruksbebyggelsen.
Riksintressena på Fårö - dagens bild
Totalt är fem större områden på Fårö utpekade som riksintressanta miljöer för
kulturmiljövården och de täcker närmare hälften av socknens yta (kartan på följande sida).
Därtill är fiskeläget Helgumannen, liksom kyrkan också riksintressen. Det bör erinras här om
att hela Fårö är av riksintresse för kulturmiljövården, vilket innebär att de utpekade områdena
snarast skall betraktas som kärnområden inom riksintresset Fårö.
De utpekade kärnområdena överensstämmer i hög grad med det förslag till skyddsvärda
områden som utpekades i kommunens områdesplan för Fårö från 1980-talet. Skillnaderna
ligger framför allt i området vid kyrkan och bort mot Gåsemora, där riksintresset har fått en
större utbredning än vad som var markerat i områdesplanen.
Tyngdpunkten av kärnområdena ligger i de norra, nordvästra och södra delarna av Fårö och
sammanfaller i hög grad med de ensamliggande och välbevarade gårdarna, liksom med det
öppna beteslandskapet. Område 4.1 omfattar de glest liggande gårdarna Lauter, Bondans,
Langhammars och Kalbjerga och till stor del deras marker. Därtill sträcker sig den nuvarande
avgränsningen i ett stråk ner över Alnäsa och Mölner gård.
I väster utgör gårdarna Marpes och Lansa ett mycket välhållet och välavgränsat
kulturlandskapsavsnitt (område 4.5), med ett karaktäristiskt beteslandskap, ännu idag väl
bevarat. Längst i söder finns Dämba gård med dess öppna beteslandskap, åkrar och ängar
18
Figur 5. Nuvarande avgränsning av riksintressena på Fårö, sa8 i relaGon Gll bevarandeaspekterna i kommunens översiktsplan från 1980-­‐talet. De inre och y8re zonerna i kommunens plan överensstämmer tämligen väl med riksintressena med undantag av område 4.1. Hela Fårö är riksintresse, varför de utpekade fem områdena plus kyrkan kan betraktas som kärnområden innanför riksintresset Fårö. Innanför kärnområdet 4.1 finns det särskilt utpekade fiskeläget Helgumannen. För en detaljbeskrivning av delområdena, se bilagan.
(område 4.4). Landskapet har är i mycket ringa grad förändrats från äldre tid. Norr om Dämba
är gårdarna Verkegards, Friggars och Hammars.
I öster finns gården Ava, belägen intill kusten och med ett väl samlat inägolandskap, avgränsat
mot det omgivande skogslandskapet av vägen (område 4.2) och runt gården Gåsemora är
område 4.3 koncentrerat.
Utgångspunkten för beskrivningen av landskapskaraktären utgår från kartan 1700 parad med
jordeboken uppgifter. Kartan, figur 4, utgör en renritning utifrån lantmäterikartan över Fårö
från 1693.
19
Kartan ger en bra bild av kulturlandskapet före de stora skiftena på 1800-talet. Det är
frapperande hur små arealer som var åker vid den här tiden, inte minst till gårdarna i de
kargare delarna av Fårö som Langhammars, Bondans, Lauter, Marpes, Lansa och Dämba. Det
finns för vissa områden, såsom vid Dämba träsk, tämligen omfattande ängsmarker. Dessa
ängen har till våra dagar i hög grad omvandlats till åkermark.
Utanför inägomarken var stora delar av Fårö allmänningsmark bestående av karga betes- och
skogsmarker. Beskrivningen till kartorna ger en bild av ett närmast trädlöst landskap med
stora öppna ytor, som i princip knappt hade underlag till brännved.
Bebyggelseutvecklingen på Fårö
Få områden på Gotland är utsatt för ett så
starkt bebyggelsetryck som Fårö, och har
varit så under lång tid. I områdesplanen
utpekades vissa områden som
bebyggelsefria och med målet att även
framgent hålla dessa fria från ny
bebyggelse.
Ser man statistiskt till
bebyggelseutvecklingen på Fårö är det en
märkbar och markant ökning under
senare år av såväl ansökningar som
bygglov. Diagrammet på följande sida
visar dels på den kraftiga nedgången av
peramentboendet på Fårö och ställd mot
denna människor som äger mark på Fårö
men som inte bor permanent på ön
(sommarboende med andra ord).
Diagrammet har inte med de senaste
årtiondenas utveckling, men det torde
knappast ha skett någon markant
minskning av trycket med att bygga på
Fårö.
Figur 6. Permanentboendet på Fårö ställt i relaGon Gll antalet personer som äger mark på Fårö, men skrivna någon annan stans i landet. Man kan notera den stadiga nedgången av permanentboendet från ca 1950-­‐tal, samGdigt som ägandet av mark av ej fastboende på Fårö markant ökar.
Man kan genom ett antal tidsbilder
utifrån äldre kartmaterial få en god bild
av förändringen av bebyggelsen och var nytillkommen bebyggelse lokaliserats.
Utgångspunkten är situationen vid upprättandet av den äldsta kartan över Fårö i detalj, dvs
den så kallade skattläggningskartan upprättad 1693. Då fanns i princip enbart bebyggelse vid
de existerande gårdarna, kompletterat med ett antal fiskelägen och hamnar. I övrigt fanns
ingen ytterligare bebyggelse på ön, förutom kyrkan.
20
Figur 7. BebyggelsesituaGon år 1693 (Gll vänster) och år 1900 (Gll höger), se8 mot bakgrund av riksintresseområdena. SituaGonen under Gden före ski[ena och expansionen på 1800-­‐talet visar på en mycket spridd bebyggelse. Under 1600-­‐talet var ännu gårdsklyvningen ringa vilket innebar a8 det i princip fanns en eller möjligen två brukare på varje gård. Fram Gll 1900 har flera av gårdarna delats, men bebyggelsen är ännu tämligen koncentrerad Gll de ursprungliga gårdslägena.
Figur 8. Bostadsbebyggelsen ca 1935 (enligt äldre ekonomiska kartan) och situaGonen idag (speglad i dagens ekonomiska karta. Ännu fram Gll 1940-­‐talet var bebyggelseexpansionen ringa. E[er 1950-­‐tal sker en markant Gllväxt av bostadsbebyggelse, i det närmaste helt som sommarstugebebyggelse. Det är en stark koncentraGon Gll området mellan Gåsemora, mot Sudersand, liksom upp mot Ekeviken. I övrigt kan noteras en Gllkommande bebyggelse spridd över stora delar av Fårö.
Situationen fram till 1900, så som den kommer till uttryck i Generalstabskartan, visar på en
svag tillväxt av boningshus, även om den inte är särskilt markant. Redan nu kan man ana
21
början till en förtätning i de östra delarna av Fårö, från Gåsemora och upp mot Ekeviken. Den
här tillväxten är helt intern, dvs att det är permanentboendet på Fårö som växer.
Situationen under 1930-tal, speglat i den äldre ekonomiska kartan över ön, visar början till en
markant tillväxt av boningshus. Denna utgörs fortfarande till helt övervägande del av
permanentboende, någon mer omfattande sommarstugebebyggelse finns inte ännu. Från
1950-talet påbörjas dock en markant förändring, som innebär att permanentboendet på Fårö
börjar minska, samtidigt som fritidsbebyggelsen markant ökar.
Dagerns bebyggelsesituation, så som den framträder i nuvarande ekonomisk karta, visar en
kraftig tillväxt av bebyggelse på Fårö. Framför allt är det området i ett brett stråk från
Sandviken upp mot Ekeviken, med en spridning mot sydväst längs landsvägen som byggts ut.
Även söder om kyrkan, liksom vid Lauter, är det en markant ökning av bebyggelsen. Man kan
även notera att områden fria från bebyggelse minskar över tiden och det är en tämligen
omfattande spridning av hus över större ytor. Det är även att notera att det är en tendens till ett
ökat spritt boende, vilket konkret innebär att de förutvarande tomma områdena krymper med
tiden.
Det överblickbara landskapet
Ett av karaktärsdragen för Fårö är det öppna, välbetade landskapet. Sett i ett historiskt
perspektiv var det i mångt och mycket ett närmast trädlöst landskap som karaktäriserade Fårö,
sedan århundraden helt präglat av fårbete och uttag av ved och andra förnödenheter för bygge
etc. Det öppna beteslandskapet innebar vida inblickar och har så gjort långt fram i tiden tack
vare ett extensivt fårbete.
Men med vikande bete, ökad satsning på andra aktiviteter, har en igenväxning stadigt men
säkert förändrat insynen i landskapet. Idag är vissa delar av Fårö, exempelvis vägen ner mot
Lauters och Lauters hamn, under snabb igenväxning.
Det landskap som kan överblickas från det allmänna vägnätet är idag endast en mindre del i
relation till situationen för ca 50 år sedan (se kartan på följande sida). Det är naturligtvis så att
riksintressena omfattar mycket mer än områdena längs vägarna, men idag är de flesta små
vägar markerade med förbud mot obehörig trafik, vilket gör att upplevelsen för de flestas färd
genom Fårö’s landskap innebär en resa längs de allmänna vägarna.
Man kan uttrycka det så att en väsentlig del av Fårös speciella karaktär i form av de öppna
beteslandskapet är på väg att försvinna, vilket i hög grad påverkar riksintressena för
kulturmiljövården, liksom för naturvård och landskapsupplevelsen generellt.
Det krävs tämligen omfattande insatser för att vända trenden, inte minst tillgång till
slåttermarker. Här verkar en fortsatt utbyggnad av bostadsbebyggelsen till en del hämmande,
då det förekommer att slåttermarker tas i anspråk för bebyggelse.
Sett till Fårö som helhet, och till utbredningen av riksintressena för kulturmiljövård, är det i
flera fall fortfarande möjligt att uppleva det genuina, öppna landskapet. Det gäller framför allt
22
Figur 9. Det överblickbara landskapet, se8 från det allmänna vägnätet, sammanlagt med utpekade riksintressen för kulturmiljövården.
vid Langhammars och Bondans, men även vid Marpes och Lansa. Områdena runt Verkegards,
Friggars och Hammars, liksom vid Dämba, är överlag ännu överblickbara till stor del.
Kustvägen från kyrkan upp till Sudersand är förhållandevis öppet och visuellt tillgängligt.
Sammantaget finns det starka skäl för att så långt möjligt hålla landskapet öppet och även att i
vissa områden förstärka betestrycket, inte minst i området vid Lauters och Lauters hamn. Det
handlar här om att såväl myndigheter som markägare engageras i detta arbete om inte Fårös
genuina prägel alltmer skall försvinna.
¨¨¨¨¨
23
Figur 10. Riksintresseavgränsningarna och förslag Gll justeringar.
Revidering av riksintresseavgränsningar
De föreslagna områdena för skydd och bevarande enligt kommunens översiktsplan från 1980talet stämmer förhållandevis väl överens med de på 1990-talet beslutade riksintressena på
Fårö, som ovan konstaterades. Sett till bebyggelseutvecklingen från 1980-tal till våra dagar
kan man notera att relativt få tillkommande bebyggelse inom utpekade områden.
Även i relation till markerade bebyggelsefria områden i områdesplanen, är dessa områden än
idag förhållandevis fria från bebyggelse, även om man kan notera en viss spridning av
bebyggelse även här.
Det som kan ses som ett orosmoln för ett bevarande av de öppna, bebyggelsefria områdena,
liksom för värdet av det öppna kulturlandskapet, är den tendens som finns till att sprida ut
bebyggelsen.
24
Figur 11. Förslag Gll justering av gränsen vid Dämba, Verkegards, Friggars och Hammars (område 4.4). Det öppna landskapet, överblickbarheten och betydelsefulla fornlämningsmiljöer i sydväst moGverar justeringen.
25
Figur 12. För Marpes-­‐Lansa området föreslås endast en mindre justering i söder för a8 bä8re överensstämma med det öppna och historiska landskapet (område 4.5).
Utgående från bebyggelseförändringar, liksom den i samhället numera starka betoning på
landskapet och mindre på detaljerna, har befintliga begränsningar av utpekade
riksintresseområden på förslag justerats i enlighet med kartorna på följande sidor.
26
Figur 13.Riksintresset Ava (område 4.2). Den föreslagna avgränsningen bygger på det historiska landskapet, där åker och äng dominerade mot kusten.
Figur 14. Området vid Gåsemora utgörs av e8 öppet landskap mot havet (område 4.3). Längs vägarna genom området har en tämligen tät bebyggelse av varierat slag vuxit fram. Riksintresset föreslås utvidgas över Nystugu, Båta och Friggars, inklusive det öppna och bebyggelsefria kustområdet och minskas norr om landsvägen mot bakgrund av det historiska landskapet och ringa visuell Gllgänglighet.
27
Figur 15. Riksintresseområde 4.1, med gårdarna Langhammars, Bondans, Lauter, Kalbjerga och i söder Mölner. Avgränsningen justeras uGfrån överblickbarhet, historisk landskapskaraktär och opåverkan, i sydväst och runt Kalbjerga. Den södra delen, ner mot Mölner föreslås utgå Gll en del med moGveringen a8 området är relaGvt exploaterat av senare bebyggelse och knyter kulturhistoriskt inte an Gll gårdarna i norr. Dock bör området vid Mölnor kvarstå, vilket föreslås ingå i riksintresset kyrkomiljön.
För områdena Marpes-Lansa, Verkegards, Friggars, Hammars och Dämba, liksom för Ava,
föreslås enbart mindre justeringar av gränserna. De bygger som ovan sagts på visuell
tillgänglighet parad med sentida bebyggelseförändringar och det historiska landskapets
karaktär och utbredning.
Området vid Gåsemora föreslås något mer omfattande justeringar. Dels bör området utvidgas
mot sydväst för att även inbegripa Nystugu, Båta etc och udden. Därtill föreslås en minskning
i norr med tanke på att denna del av området starkt förändrats genom en tämligen omfattande
nytillkommen bebyggelse av skiftande karaktär och att insynen i landskapet är tämligen
begränsad.
28
Figur 16. Riksintresset kyrkomiljön. Landskapet från kyrkan och öster ut mot Mölner utgör e8 väl sammanhängande kulturlandskapsavsni8 som bör hållas intakt. Från området bör undantas området för gamla konsumbuGken.
Riksintresset vid kyrkan föreslås minskas i väster, med hänsyn till omfattande spridd och
varierande bebyggelse som kulturhistoriskt inte knyter an till kyrkan. I öster föreslås
riksintresset utvidgas för att innesluta kustpartiet. Ur detta område undantas området med den
gamla konsumbutiken och närområdet, som redan är planerad för kompletterande bebyggelse
och som av kulturhistoriska skäl inte tillför riksintresset kyrkan något.
Det mest komplicerade området, och med en något märklig avgränsning, utgörs av det
omfattande området Langhammars etc (4.1). Tyngdpunkten i riksintresset ligger i den norra
och nordvästra delen av riksintresset, kring gårdarna Langhammars, Bondans, Kalbjerga och
Lauter. Trots en del kompletterande bebyggelse är dessa gårdar i sitt landskap ännu väl intakta
och ger en god bild av det karaktäristiska fårölandskapet. Den södra delen, som innehåller en
förhållandevis tät och varierad bebyggelse, föreslås undantas från kärnområdet, med undantag
av den del som kopplas till riksintresset kyrkan.
29
Bebyggelsefria områden
Vid sidan om de utpekade kärnområdena finns det all anledning att även fördjupa
diskussionen om de idag bebyggelsefria områdena och även se dem som kärnområden i
förståelsen av Fårös historia. Dessa områden, som var utpekade i den tidigare områdesplanen
för Fårö, föreslås lyftas fram tydligt i kommande planer och härvid ses som väsentliga och
betydelsefulla delar i fråga om kulturmiljövårdens intressen på Fårö och i princip får samma
status som de utpekade kärnområdena. I kartan, tillsammans med kärnområdena, har de, ur
landskapssynpunkt viktigaste öppna, obebyggda områdena markerats (det kan förekomma
Figur 17. Kartan visar de väsentligaste och sammanhängande bebyggelsefria områdena ännu på Fårö (det förekommer i en del fall enstaka bebyggelseenheter inom de utpekade områdena). Förutom de omfa8ande områdena på södra delen av ön och i norr och nordväst, är även skogsområdet på Avanäset än idag utan bebyggelse, även om det under senare år har ske8 en märkbar etablering i gränszonen. Till de betydelsefulla områdena hör även det så kallade Vingardsalvret norr om Gåsemora. Dessa, i hög grad öppna och ännu i det närmaste obebyggda, områden är av stort kulturhistoriskt värde som exempel på det landskap som var för handen innan 1900-­‐talets bebyggelseexpansion och bör likställas med utpekade riksintresseområden.
30
någon enstaka bebyggd fastighet inom de utpekade områdena). Utöver de tidigare områdena
har här lagts till området kring det så kallade Vingardsalvret - ett i det närmast obebyggt
alvarområde med stora kulturhistoriska värden i form av en medeltida ödegård och
betydelsefulla fornlämningsmiljöer.
Förslag till riktlinjer för hantering av riksintressena i en
planeringssituation.
Utgångspunkten för frågan om riktlinjer för bygglovshantering etc inom riksintresseområdena
tar sin utgångspunkt i landskapskaraktären så som den kommer till uttryck utgående från
kartan 1700. Den bygger på tanken att tillkommande bebyggelse kan etableras i sådana lägen
och på sådant sätt att karaktären inte påverkas i negativ riktning. Man måste också ta hänsyn
till att förutsättningarna kan komma att ändras i takt med att landskapet ändras. T ex att nya
områden läggs om till åker, andra planteras med skog, vilket inte minst påverkar
siktförhållandena i landskapet. Vad det handlar om är med andra ord att riktlinjerna inte är
huggna i sten utan att de måste ses över med jämna mellanrum. Därtill är det väsentligt att se
de avgränsningar som föreslås som en markering av kärnområdena och de bebyggelsefria
områdena inom riksintresset Fårö.
Frågan om synen på tillkommande bebyggelse ritas inte konkret in på kartan, då det inte går
att exakt motivera hur en bebyggelse kan tillkomma utan att påverka karaktären negativt, det
måste bedömas från fall till fall, beroende på landskapssituationen vid den givna tidpunkten.
Det handlar här mer om generella ståndpunkter som innebär att tillkommande bebyggelse
skall, för att uppfylla möjligheterna att inte negativt påverka karaktären av landskapet,
uppfylla några huvudkriterier, dels i fråga om placering, dels i fråga om utseende och
gruppering inom det avgränsade området. Dessa kriterier bygger således på hur landskapet i
området vuxit fram.
Principen för landskapets framväxt under historisk tid är med andra ord styrande för hur ny
bebyggelse kan etableras och i princip handlar det om att bebyggelsen bör styras till områden
för befintlig bebyggelse och till befintliga vägar för att inte negativt påverka landskapets
karaktär, framför allt inom de utpekade kärnområdena. De områden som under äldre tid
utgjorde utmark (betesmark-skogsmark) var i mycket ringa grad bebyggda och det är inte
förrän under 1900-talets andra hälft genom fritidsbebyggelsens etablering som dessa marker
till en del kommit att påverkas. Dessa, som regel bebyggelsefria, områden bör även framgent
så långt möjligt hållas fria från ny bebyggelse för att inte påverka landskapets karaktär
negativt.
Fiskelägen som upptagits som riksintressen är som ovan sagts elva till antalet, varav ingår
Helgumannens fiskeläge längst i norr av socknen. I beskrivningen till urvalet sägs angående
förutsättningarna för att kulturvärdena skall bevaras följande: ”Ingen nybebyggelse bör tillåtas
inom områdena, utom som enstaka undantag i de stora fiskelägen och som
ersättningsbebyggelse. Utformningen måste i förekommande fall noggrant anpassas till
fiskelägets karaktär och stil.
31
Figur 18. Kartan visar en sammanställning av kärnområdena på Fårö se8 ur kulturmiljöhänseende, där avgränsade områden är en sammanvägd bild av de utpekade och reviderade riksintressena och de bebyggelsefria områdena av betydelse för kulturmiljövården.
Sockenkyrkorna på Gotland, inklusive de tre ödekyrkorna i Bara, Gann och Elinghem, utgör
ett samlat riksintresse, där närmiljön kring kyrkorna utpekats som ett känsligt område för
nybebyggelse. I beskrivningen till kyrkomiljöerna uttalas att förutsättningarna för att
kulturvärdena skall bibehållas är en stor restriktivitet vad gäller bebyggelse inom de
avgränsade områdena. Eventuell nybebyggelse skall anpassas till den lokala
byggnadstraditionen. Fortsatt traditionellt brukande av markerna är nödvändigt”.
Det bör även noteras att en exploatering utanför de utpekade ”kärnområdena”, kan komma att
innebära påtaglig skada på ett riksintresse genom dess omfattning och utförande och här bör
slutligen, åter, hänvisas till att hela Fårö är av statsmakterna utpekat som riksintresse.
32
Bilaga: Riksintressebeskrivningar
Beskrivningarna av riksintressena upprättades ursprungligen 1987, inför riksantikvarieämbetets
arbete med kulturmiljövårdens riksintressen. Under 1990-talet genomfördes en förenkling och
standardisering av texterna, som genom detta fick en större likhet över landet, men förlorade i
precision och tydlighet. Nedanstående beskrivningar av riksintressena på Fårö är en sammanställning av de ursprungliga texterna från 1987, upprättade av länsstyrelsen i Gotlands län genom
Marita Jonsson, Stefan Hasse och Louise Berry.
Riksintresset Fårö västra kust (4.1)
Specifikation av naturförutsättningar
Säreget, ålderdomligt landskap med mestadels gles tallskog och alvarmarker, till stor del betade.
På vissa ställen finns mindre odlingsbygder med små åkrar. Längs kusten finns två av Gotlands
största raukområden, samt omfattande klapperstensstränder. Stora våtmarker och flera träsk finns
utspridda. Floran är särpräglad.
Motiv som i fösta hand styrt urvalet
Vetenskapliga och pedagogiska värden hos särpräglat landskap med unikt ålderdomligt utnyttjande.
Innehåll
Kulturhistoriskt värdefulla gårdsbebyggelser, fiskelägen och enstaka byggnader från 1700- och
1800-talen, särpräglat kulturlandskap från förhistorisk-, medeltid och nyare tid.
Förutsättningar för att kulturvärdena skall bibehållas
Stöd till jordbruket för möjliggörande av fortsatt brukande av kulturlandskapet, främst stöd till
betet och underhåll av det omfattande sten- och trähägnadssystemet. Nybyggnation bör endast
tillåtas för jordbrukets behov, åretruntboende samt som ersättningsbebyggelse och skall i förekommande fall utformas i harmoni med ortens byggnadsskick.
Säkerställandeläge
Enligt Gotlands kommuns markdispositionsplan (1976) klassas merparten av området som värdefullt naturområde avseende geologi, botanik och ornitologi, där naturvårdens intressen ska beaktas vid nybyggnation, täktverksamhet och skogsbruk Områdets nordöstra och västra delar klassas som kulturhistoriskt värdefulla områden där nybebyggelse skall behandlas restriktivt. Kustområdet är dessutom klassat som värdefullt friluftsområde där bl a nybebyggelse skall undvikas.
Vid Lauters och Sike har man bedömt det som möjligt med förtätning av bebyggelsen.
33
I länsstyrelsens "Värdefull natur på Gotland"(1984) har större delen av området högsta skyddsklass I avseende geologi, botanik, ornitologi, landskapsbild och friluftsliv. Raukområdena Langhammarshammar, Bjärge med Digerhuvud och Gamle Hamn är naturreservat (1976). Vid Langhammars är strandskyddet 200 m (en] 15 § NVL). Bondansträsk, Norrsund, Farnavik och Mölnorträsk omfattas av strandskydd 100 m.
Området berör område av riksintresse för naturvård nr 1 4.3 Fårös V kust och ingår i område
av riksintresse för friluftsliv nr I I Fårö.
Områdets huvuddrag
Området präglas av glesa och delvis betade tallskogar, alvarmarker och våtmarker och längs kusterna omfattande raukområden. Landskapet är till stora delar opåverkat av senare tids odling, bebyggelsen är ringa och ålderdomlig. Stränderna är klapperstensstränder.
I områdets sydvästra del ligger Gamble Hamn och S:t Olofs kyrka omedelbart innanför naturreservatet med samma namn. På klapperstensvallen finns ett gravfält sannolikt från vikingatid.
Strax sydost om gravfältet finns en kapellgrund omgiven av en cirkelformad mur (S:t Olofs kyrka). Innanför muren finns flera kistgravar. Öster om kapellet är en källa och norr därom en igensvallad lagunhamn. Hamnen är sannolikt från vikingatid-medeltid.
Området Lauters - Lauters stajnkalm rymmer alla de faser i kulturlandskapets utveckling som
kan spåras på Fårö. Vid Lauters stajnkalm finns lämningar av en gårdsmiljö från förhistorisk tid,
sannolikt äldre järnålder, som består av husgrunder, gravfält och fossila odlingssår. Möjligen utgör området den ursprungliga bebyggelseplatsen för gården Lauter.
Fårö har behållit fler äldre drag i sin bebyggelse ån Gotland i övrigt. Det är många faktorer som
samverkar härtill. Fårö är som ett Gotland i miniatyr och man kan här få en uppfattning om hur
landskapet såg ut innan de stora myrutdikningarna genomfördes. Fårö har kvar småskaligheten
med små åkrar och spridd bebyggelse omgivna av beteshagar och skog, ofta med något träsk eller en bit av Östersjön inom synfältet. Genom sin relativa karghet har Färd inte gått att odla upp
på samma sätt som Gotland. Detta har bl a inneburit att man inte haft så stora ekonomiska resurser till omfattande förändringar i byggnadsbeståndet. Nyare tiders influenser har också nått Färd
senare än Gotland.
Det man kanske först lägger märke,till hos bebyggelsen är de många bevarade agtaken. Men det
finns mycket mer av byggnadshistoriskt intresse. Äldst till sin typ är några lambgiftar och
strandbodar, bl a 2 bodar på Helgumannens fiskeläge. Dessa består i stort sett bara av ett tak,
väggarna är här mycket låga. Sådana byggnader har förhistoriska anor. Medeltida stildrag kan
man finna bland bodar och linbastur. De har väggar i fullhöjd, men dessa är ändå lägre än senare
tiders bostadshus. Taket har låg resning. Ingången är oftast på gaveln och byggnaden består av ett
enda rpm. Av 1600–talets bebyggelse finns inga kända rester och det kan knappast Gotland i övrigt heller visa upp. Det är först,när vi kommer in på 1700-talet, som vi idag kan få se hur man
byggde och bodde.
34
Bebyggelsen före 1700–talet bestod sannolikt till allra största del av träbyggnader. Om bulhus
eller knuthus dominerat är inte känt. Färd, liksom norra Gotland har skogar med övervägande
barrträd, varför knuttimring varit mycket vanlig i dessa bygder. Knuttimringen är en barrbyggarteknik, bulhusen har sitt ursprung i lövskogen.
Nästan inte en enda träbyggnad finns idag kvar på Fårö. Det hänger samman med att man här
gick över till sten som byggnadsmaterial tidigare an på de flesta andra ställen på Gotland. Huvudorsaken var sannolikt brist på skogsråvara, vilket Linné påpekar vid sitt besök på Fårö 1741.
Han lägger märke till att det finns något stenhus på nästan varje gård, att de är vitkalkade, har
tegeltak och att de är relativt nya. Merparten av bostadshusen på den tiden förefaller dock vara
av trä med faltak, uthusen hade agtak.
Knappt två km sydväst om Lauters stajnkalm ligger idag själva Lauters gård. Från 1600-talet
fram till 1800-talets början växer bebyggelsen till kraftigt och år 1828 består gården av sex parter. Förändringarna av produktionsmarken över tiden har varit små. Den idag centrala delen av
Lauter består av fyra större gårdsparter samt några mindre ställen. Tre parter har stenbyggnader
från mestadels 1800-talets första hälft och mitt.
Den märkligaste byggnaden är det s k Blesellska -huset. Det är ett av Fårös bäst bevarade hus
och uppfördes 1783 av en -kalkpatron Blesell och har knappast förändrats sedan dess. Med sina
11 x 21 meter är huset ett av våra största. Som kalkpatron kunde Blesell inte bygga ett vanligt
bondhus (= parstuga), utan idealen är hämtade i högre ståndsmiljö. Huset har flerdelad plan med
yttre och inre farstu grovkök (f d kammare) och brygghus till vänster och kök och kammare till
höger. I husets mitt 2 salar och i varje hörn en kammare. över hela huset är en stor öppen vind.
Huset har stått obebott sedan 1950-talet, men haft ett visst underhåll, bl a lades tegeltaket om
med tät börding för några år sedan. I grannlagets nordvästra del finns en gemensam kvarn och
bastu-kölna.
Några hundra meter söder ut finns 2 parter med mest senare 1800–tals bebyggelse. Här ligger
också 3 lotsställen från 1800-talets början. Av dessa är idag två permanentboställen och det tredje öde. Under 1900-talet tillkom ytterligare små ställen, strax sydöst om lotsboställena. Under
början av 1800-talet togs ett stycke äng upp, ca 1 km nordost om Lauters, längs vägen till Bondans. Området går under benämningen Lotsänge och brukades uppenbarligen av lotsarna.
Lauters fiskeläge består av ett 20-tal bodar från 1700-, 1800- och 1900-talen. Här finns flera
ålderdomliga bodar med kallmurade stenväggar, gavelingång och flacka faltak.
Dyänget innehåller flera medeltida husgrunder, stensträngar och rester av odlingsytor. Ett antal
högar i anslutning till bebyggelsen kan eventuellt vara gravar och skulle då peka på ett förhistoriskt ursprung för gården. Området är numera helt öppet och saknar i stort sett bebyggelse.
Dyänget var övergivet på 1600–talet.
35
Langhammars karaktäriseras av ett väl sammanhållet och i det närmaste helt ostört stycke
1600-tals kulturlandskap. Förändringarna från 1600-tal fram till 1800-tal består i en viss utvidgning av åkermarken ut över de steniga partierna, ute på Langhammarshammaren samt ett
upptagande av vissa mindre områden till ängsmark ner mot stranden. Gårdens huvudsakliga
ängsmark både under 1600-tal och 1800-tal återfinns vid Dyänge. Idag har 1800–talets perifera
åkerlyckor till största delen lagts igen och fått återgå till betesmark.
Åkermarkens långa hävd har gjort att typiska terasser och vallar har utbildats vid åkerbegränsningarna. Området, som är ostört av senare bebyggelse, är ett mycket belysande exempel på expansionen av åkermarken under 1800–talet och återgången under sen tid till den bärkraftigaste
marken, vanligtvis lika med 1600–talets åkermark.
Langhammars består idag av 2 parter. Dessa låg tidigare mycket tätt, norra partens manbyggnad
låg ca 5 m från södra partens norra salsvägg. Vid senaste sekelskiftet revs detta hus och det nuvarande byggdes.
Södra partens manbyggnad anses ha byggts till i fem omgångar. Äldst är sydligaste delen, där
troligen delar av väggarna är medeltida. Man har här hittat en välvd port i muren och en sten i
skorstenskomplexet med runor som berättar om uppmurandet av denna. Stenen finns nu vid Färd
kyrka. Salen tillkom 1725 och hela huset höjdes och fick tegeltak 1842. Rester av väggmålningar
finns i salen. Idag är huset en modern bostad.
Södra partens ladugårdsbyggnader tillhörde tidigare norra parten. Av själva ladugården, som stod
i vinkel mot bostadshuset, finns endast den östligaste delen kvar. använd som vedbod. Ladan kan
gå tillbaka till 1700-talet, liksom magasinet med sina ålderdomliga ankarträn.
Norra partens ladugård tillhörde sålunda södra parten ursprungligen. Den är byggd i sten med
före detta spåntak och bevarad vandring. Ca 200 meter sydost om gården ligger den gemensamma väderkvarnen, en traditionell holländare i sten med vridbar hätta.
Bondans södra gårdspart tillkom 1783 och är belägen i ett mycket kargt landskap. Byggnaderna
är ålderdomligt placerade utan indelning i mangård och fägård, öns enda av det slaget. Bostadshuset är även här en parstuga med bakbygge. Vidare finns en agtäckt ladugård, lada med tröskhus, bodlänga och magasin med gåshus samt källare och linbastu. Gården, som varit öde, har
kontinuerligt restaurerats sedan mitten av 1970-talet och används som fritidsbostad.
Mellan södra Bondans och Langhammars ligger stamhemmanet Bondans. Den består av en
1700-tals parstuga med senare bakbygge, 1800-tals ladugård, magasin, bastu, välvd torvtäckt
källare och diverse småhus.
36
Kalbjärga är en gård med mycket utmark och lite inägomark under 1600– och 1800–tal. Bortsett
från utvidgning av den odlade arealen under 1800–talets första hälft är åkermarkens utbredning
idag praktiskt taget identisk med situationen under 1600–talet.
Åkermarkens långvariga hävd har medfört väl utvecklade åkerbegränsningar och området är
mycket intressant ur odlingshistorisk synvinkel. Kalbjärga består idag av 2 parter liggande långt
från varandra. Bebyggelsen härrör från 1800-talet. Manbyggnaderna är ovanliga med sina brutna tak och stora husdjup.
Mölnor är vackert beläget vid Kyrkviken och den enda miljö där agtaken ännu dominerar uthusen. Den östligaste gårdsparten har en intakt bevarad parstuga från 1826 med bakbygge. Bakbyggena tillhör oftast 1800–talet när man ville ha ett särskilt rum till kök, mestadels kombinerat
med en brygghusdel i bakbyggets ända. Dessa hus med bakbygge får formen av ett L och är vanliga på Färd och i Bunge samt på Sudret. Mölnorhuset har dessutom två halvfönster på var sida
om ytterdörren, vilket annars är en suderföreteelse. Parten är delvis förfallen, men bebodd.
Fårö hyser också en ovanligt stor och välbevarad byggnadsgrupp i alla utmarksbyggnader. Mest
lägger man kanske märke till lambgiftarna, där många är agtäckta. Vidare finns mänga fiskelägen
med ålderdomliga bodar, t ex Lauters och Helgumannen. Här och var i landskapet finns kvarnar,
alla av holländartyp. Närmare gårdarna kan man lägga märke till bastur och smedjor.
I samband med att områdesplanen för Fårö upprättades gjordes en kulturlandskapsinventering
med avsikt att ta fram områden med kulturhistoriskt värdefulla lämningar, specifika för olika
tidsperioder. Dessa tidsperioder, förhistorisk och medeltid, 1600-tal samt 1800-tal har utmärkts
på bifogad karta (bilaga 1).
Sammanfattande värdetext
Ingen annan del av länet har likt Färd så väl bibehållit ett ålderdomligt kulturlandskap. Förändringarna genom århundradena är ytterst små. De få och små åkrarna är desamma idag som på
1600-talet, de glesa tallskogarna och karga alvarmarkerna betas alltjämt i stor utsträckning. De
omfattande hägnadssystemen av vindlande stenmurar ramar mjukt in det ofta öppna landskapet.
Kustens vidsträckta raukfält och klapperstensstränder ger i sin storslagenhet intryck av urtid.
Spår av mänsklig verksamhet under skilda tidsepoker påträffar man här och var i landskapet, Vid
Lauters stainkalm finns lämningar efter järnåldersbebyggelse, liksom vid Dyänge söder om
Langhammars som övergavs först på 1600-talet. Vid Gamble Hamn ligger ett vikingatida gravfält på stranden, grunderna efter S:t Olofs kapell finns strax innanför och i skogskanten är resterna efter den på 1300-talet igengrundade hamnen.
Den sparsamma bebyggelsen, med ytterst få sentida tillskott, stammar från 1700 och 1800-talen
och har förändrats i ovanligt ringa utsträckning sedan dess. Den stora manbyggnaden på Lauters
från 1783 är intakt bevarad, liksom hela gårdsanläggningen på Bondans. Bebyggelsen på Langhammars har delar från medeltiden och vid Mölnor kan man se vackra 1800–talshus.
37
Ingen annan landsända lämpar sig bättre än Färd för studier av ett ålderdomligt kulturlandskap,
vilket även i ett internationellt perspektiv måste anses som unikt.
38
Riksintresset Ava (4.2)
Specifikation av naturförutsättningar.
Höjd över havet 0-10 m. Sandstrand. Sanddynlandskap. Ca 15 av marken inom området är uppodlad. Öns berggrund utgörs av kalksten. Färd har den största landhöjningen på Gotland.
Motiv som i första hand styrt urvalet
Vetenskapliga och pedagogiska värden hos historiska bebyggelsemiljöer.
Innehåll
Kulturlandskapsmiljö från 1600– och 1800–tal samt värdefull bebyggelsemiljö från
slutet av 1700–talet.
Förutsättningar för att kulturvärdena skall bibehållas
I det öppna landskapet bör bebyggelse inte tillåtas annat än som ersättningsbebyggelse
kring gårdarna eller för jordbrukets behov. All tillkommande bebyggelse skall anpassas
till lokalt byggnadsskick.
Säkerställandeläge
För området gäller strandskydd 100 m enligt 15 § NVL. Hittills har också 122 § BL gällt
för hela Avanäset.
Nordöst om Austerhagariv finns en grustäkt vid stranden.
Riktlinjer i Gotlands kommuns områdesplan för Fårö (antagen) 1983): Särskild hänsyn
skall tas till områdets egenart. På områdesplanens plankarta är området angivet som
strandområde respektive kulturhistorisk gårdsmiljö där endast kompletteringsbebyggelse för de aktuella näringarnas behov kan medges.
Området ingår i område av riksintresse för friluftsliv nr 1 1 TiFb-l
Områdets huvuddrag
Området utgör en del av Avanäsets flygsandfält. Stranden är en grusblandad
sandstrand som kantas av betesängar. I strandzonen finns ornitologiskt intresse
av klass tre. Bebyggelsen är samlad i tre grupper, med totalt sex gårdar, och
kring dessa utbreder sig åker och ängsmark.
Området illustrerar på ett bra sätt uppkomsten av en gårdsmiljö i ett öppet landskap omgärdat av skog och hav.
Sedan 1600–talet har uppodling av ängsmark skett och från den tiden är också
den ursprungliga bebyggelsen. I början av 1800-talet tillkom några små fastigheter i områdets norra och östra delar. Det finns också ett mindre antal fritidshus
39
i området. Markanvändningen från 1600–talet och fram till idag består i huvudsak av en viss uppodling av ängsmarken.
I samband med att områdesplanen för Färd upprättades gjordes en kulturlandskapsinventering med avsikt att ta fram områden med kulturhistoriskt värdefulla lämningar specifika för olika tidsperioder. Dessa tidsperioder, förhistorisk och medeltid, 1600-tal samt 1800-tal har utmärkts på bifogad karta.
Kulturhistoriskt intressanta byggnader: -Ava 1:2, 1:4, ett grannlag med två parter med identiska
manbyggnader som ligger tätt intill varandra. De är från slutet av 1700-talet och har brutna tak,
frontespis och bakbyggen. Till V parten hör en stenladugård med tegeltak och tröskvandring, till
ö parten en ladugård i sten och delvis skiftesverk.
Området är väl tillgängligt och gränsar till Sudersands campingplats och semesterby.
Sammanfattande värdetext
Färd är den del av länet som bäst bibehållit sin ålderdomliga karaktär med kontinuitet i kulturlandskapets utformning och markanvändning. Området har ett högt allmänt miljövärde.
Avaområdet utgör en väl sammanhållen bebyggelsemiljö med en väl hävdad kulturmark. Den odlade marken som successivt från 1600-talet tagits i bruk brukas
ännu idag.
40
Riksintresset Gåsemora (4.3)
Specifikationer av naturförutsättningar
Området består av ett öppet jordbruks- och alvarlandskap med vid,sträckta utsikter. Marken sluttar mot söder och öster från Nystugu till St. Gasmora. Från St. Gasmora till f.d. Fårö östra skola
är marken flack och något böljande. Vissa bitar är av alvarskaraktär. Gasmorahammarn täcks av
ett omfattande strandvallssystem. Stranden är av klapperstensvallar. Vid Nystugu finns låga klintar med block och mindre raukbildningar söder om gården. I områdets sydvästra del finns tallhedskog, annars är skogsvegetationen sparsamt förekommande. Vingardsalvret längst i sydväst
är öppet och betat.
Motiv som i första hand styrt urvalet
Vetenskapliga och pedagogiska värden hos ett strandnära odlings– och alvarlandskap av ålderdomlig karaktär, där marken ännu brukas.
Innehåll
Kulturhistoriskt värdefullt öppet landskap där de många stenmurarna utgör ett karaktäristiskt
inslag. Kulturhistoriskt värdefull bebyggelse från 1700- och 1800-talen, ev även 1600-tal.
Förutsättningar för att kulturvärdena skall bibehållas
Ingen nybebyggelse bör tillåtas annat än som förtätning långs gamla vägslingan norr om St
Gasmora. Undantag kan få ske för jordbrukets behov och i förekommande fall anpassas till
miljön.
Säkerställandeläge
Enligt Gotlands kommuns markdispositionsplan (1976) klassas området längs kusten med Gasmorahammarn och den sydvästra delen med Vingardsalvret som värdefullt naturområde avseende geologi, botanik och ornitologi, där naturvårdens intressen skall beaktas vid nybyggnation,
täktverksamhet och skogsbruk. Området längs stranden med Gasmorahammarn är dessutom i
planen klassat som värdefullt friluftsområde med samma begränsningar av exploateringar som
ovan. Hela området utom en bit i väster är i planen klassat som kulturhistoriskt värdefullt område och värdefull landskapsbild, där nybebyggelse bör behandlas restriktivt och i förekommande
fall utformas efter den lokala traditionen. Området norr om St Gasmora är dessutom klassat som
värdefull jordbruksmark där nybebyggelse och täktverksamhet skall undvikas.
I länsstyrelsens "Värdefull natur på Gotland" (1984) har hela området fått högsta skyddsklass
avseende geologi, ornitologi, landskapsbild och friluftsliv. Vid nybebyggelse, täktverksamhet
och skogsbruk skall naturvårdens intressen beaktas.
Strandområdet skyddas enligt 15 § NVL och 122 § BL. Fornlämningarna är skyddade enligt
fornminneslagen.
41
Bebyggelsen vid Stora Gasmora, Nystugu och giften på Vingardsalvret kan bli aktuella för
skydd genom byggnadsminnesförklaring.
Området ligger på östra Fårös södra del. Det består av ett öppet jordbrukslandskap med alvarmarker och klapperstensstränder. Marken sluttar mot öster och söder från den svagt böljande platån väster om Nystugu och norr om St. Gasmora. Gasmorahammarn uppvisar ett storslaget
strandvallssystem. Söder om Nystugu finns låga klintar med block och mindre raukbildningar.
Från Vingardsalvret i väster och norrut är ett öppet betat alvarsområde med tallhedskog mot
Nystugu, Gasmora och Ringvida. I det öppna landskapet i områdets mellersta och östra delar
finns endast enstaka lövträd med oxel som karaktärsträd.
Större delen av all, odlingsbar jord brukas och alvarmark och stränder betas. Området hyser ett
av Fårös mest omfattande hägnadssystem, till största delen bestående av stentunar och till mindre
del av bandtunar. I det öppna landskapet är de ett karaktäristiskt inslag.
Fornlämningar tyder på att bygden varit bebodd sedan järnåldern. På Gasmorahammarn finns
järnåldersgravar och ett bronsåldersröse liksom några stensättningar längs vägarna. I nordväst
ligger rester av järnåldersbebyggelse med spridda husgrunder och fossila åkrar. Vid Brudvät i
väster finns en runristning i hällen och en kalkstensbrygga ut i väten.
Inom området finns ett flertal gårdar och enstaka byggnader av kulturhistoriskt värde.
Nystugu består av 1800-tals manbyggnad och brygghus. Ladugården i sten kan vara från
1700-talet, med tillbyggt tröskhus från 1800-talet. Taken är agtäckta. Hela byggnaden ger ett
mycket ålderdomligt intryck, vilket förstärks av det natursköna läget med havet i bakgrunden.
Till ladugården här en 1700-tals bodlänga med faltak. Bakom ladugården finns en liten kalkugn,
vars väggar delvis utgörs av själva klinten. Tvärs över vägen finns en 1700- tals smedja med faltak.
På Vingardsalvret finns en lambgift av mycket hög ålder, 1600–tal eller äldre. Den är knuttimrad,
lång och smal med ovanligt brant agtak. Byggnaden ger närmast ett forntida intryck.
St Gasmora består av två sammanslagna parter. Den ena manbyggnaden är ett av Fårös mest
kända hus. Det är en stor tvåvånings manbyggnad från 1700–talet med brant tegeltak och flerdelad plan. Den andra manbyggnaden är en parstuga från 1800–talets första hälft med brutet tegeltak. Ett bakbygge från 1980-talet har i sin utformning anpassats till den rådande byggnadsstilen
och innehåller en ny bostad. Till gården hör en magasin i bulteknik, en stor linbastu med faltak
och två stora väderkvarnar, jämte moderniserade ekonomibyggnader.
Längs vägen från St Gasmora till Färd f.d. östra skola finns flera byggnader med kulturhistoriskt
värde. Ringvida hyser bl a en lång, låg 1700-tals parstuga och en inpanelad knuttimrad ladugård.
42
Längs stranden finns flera värdefulla strandbodar, dels vid Djaupur, dels nedanför Gasmora och
Nystugu.
Inom området finns många kalkugnsruiner och sojden (tjärdalar).
Hela området ger med sina vindlande stenmurar, ålderdomliga byggnader och storslagna naturrika möjligheter till studier av ett levande kulturlandskap.
Sammanfattande värdetext
Området är ett levande kulturlandskap där den odlade jorden brukas och alvarmarker och stränder betas. Genom sin öppenhet ger landskapet storslagna vyer med vindlande stenmurar, ålderdomlig bebyggelse och vid horisont över havet. Särskilt St. Gasmora och Nystugu hyser bebyggelse från 1700- och 1800-talen av högt kulturhistoriskt värde, där den höga tvåvånings manbyggnaden på Gasmora och agladugården på Nystugu bör framhållas. På Vingarsalvret finns en
knuttimrad lambgift som ger ett förhistoriskt intryck. Hela området är lättillgängligt och ger rika
möjligheter till studier av natur och kultur.
43
Riksintresset Verkegards - Dämba (4.4)
Specifikation av naturförutsättningar
Området består av ett flackt hedmarkslandskap med mestadels gles fårbetad tallskog. På vissa
ställen med någon mylla finns smärre odlingsbygder, och här finner vi gårdarna Verkegards,
Friggars, Hammars och Dämba. Här och var i landskapet där minsta möjlighet funnits till odling,
ligger små åkrar insprängda, till stor del ännu brukade. Områdets alla åkrar innehåller mycket
klappersten. Vissa ställen är mycket magra och endast bevuxna med enbuskar och någon enstaka
tall, bl a väster om Verkegards och söder om Friggars. Låga klintar finns vid kusten SO om
Hammars och vid Klintängarna öster om f.d. Limmor Träsk. Längs stränderna är karaktäristiska
strandvallssystem, bl a Gotlands största. över hela området finns en mängd större och mindre
myrar, oftast agbevuxna, samt vätar.
Dämba träsk har öppen vattenyta, mot de sanka markerna mellan Limmor träsk skogbevuxen
och har ängeskaraktär. Det att Limmor Träsk har växt igen och klinten i öster är delvis lövtäkt.
Motiv som i första hand styrt urvalet
Vetenskapliga och pedagogiska värden hos ett stycke landskap, där brukandet av marken inte
nämnvärt förändrats under århundradena, vilket är unikt även i ett internationellt perspektiv.
Innehåll
Kulturhistoriskt värdefullt landskap med ålderdomligt brukande av marken. Kulturhistoriskt värdefull bebyggelse från 1700- och 1800-talet, eventuellt även 1600-tal.
Förutsättningar för att kulturvärdena skall bibehållas
Nybebyggelse bör behandlas restriktivt och endast tillgodose jordbrukets behov och fast boende,
samt i förekommande fall anpassas till miljön. Stöd till kulturhistoriskt värdefull bebyggelse.
Säkerställandeläge
Enligt Gotlands kommuns markdispositionsplan (1976) klassas områdets östra, södra och västra
delar som värdefullt naturområde avseende geologi, botanik och ornitologi, där naturvårdens intressen skall betraktas vid nybyggnation, täktverksamhet och skogsbruk. Områdets norra, mellersta och sydvästra delar, vilket i stort sammanfaller med områden för odling och bebyggelse, är
klassat som kulturhistoriskt värdefull miljö och landskapsbild, där nybebyggelse skall behandlas
restriktivt och i förekommande fall utformas i anslutning till den lokala traditionen. Området öster om f d Limmor Träsk är klassat som värdefullt friluftsområde, där nybebyggelse, täkter och
kalhyggen i görligaste mån skall undvikas.
I länsstyrelsens "Värdefull natur på Gotland" (1984) har hela området utom ett mindre avsnitt i
dess mellersta och norra del fått högsta skyddsklass som värdefullt naturområde avseende geologi, botanik, ornitologi, landskapsbild och friluftsliv. Vid nybebyggelse, täktverksamhet och
skogsbruk skall naturvårdens intressen beaktas.
44
Strandområdena samt områdena runt Dämba Träsk och Limmor Träsk och ett område från Dämba längs östsidan av Limmor Träsk till väster om Verkegards skyddas enligt 15 § NVL och 122 §
BL. Fornlämningarna är skyddade enligt fornminneslagen.
Området berör område av riksintresse för naturvård nr 1 4:6 Fårös 50 kust med Limmor Träsk
och område av riksintresse för friluftsliv nr I I Färd, "särpräglat landskap".
Områdets huvuddrag
Området ligger på Fårös sydöstra del, söder om kyrkan. Kustavsnittet är det geologiskt mest välutbildade på Gotland. Längs stränderna finns karaktäristiska strandvallssystem, varav Braidaurviken uppvisar Gotlands största. Låga klintar finns vid kusten sydost om Hammars och vid Klintängarna öster om Limmor Träsk, samt klintar med småraukar vid Norderholm, Suderholm samt
söder om Strandakarsvik.
Området domineras av ett flackt fårbetat hed– och skogslandskap av tall och ene. Vissa tallhedar
är mycket magra och somliga delar är endast bevuxna med ene och någon enstaka tall, främst
väster om Verkegards, söder om Friggars och öster om Dämba. Enstaka tätare skogsbestånd är
spridda över området.
Talrika större och mindre myrar, de flesta agbevuxna, några med öppen vattenyta, är spridda
över hela området, liksom vätar och sankmarker. Dämba Träsk har öppen vattenyta, mot det att
Limmor Träsk är agbevuxet. Vid Klintängarna mellan Klinten och Limmor Träsk finns lövskog
med ängeskaraktär.
På ställen med någon mylla ligger de små odlingsbygderna, Verkegards, Friggars och Hammars i
norr och Dämba i söder. Åkrarna är mestadels få och små med riklig förekomst av klappersten.
Här och var i landskapet, ligger små åkrar insprängda, vilka till stor del ännu brukas. De talrika
och välbevarade stenmurarna sätter en stark prägel på området, framförallt vid odlingsbygderna
och ger landskapet en sällsam skönhet.
Fornlämningar tyder på att området har brukats sedan bronsåldern. Norr om Friggars finns en
skeppssättning, öster om Limmor Träsk finns rösen, varav ett stort röse har ett imponerande läge
högst på klinten med utsikt över den forna vattenytan. Sydost om Hammars ligger röset Stora
Hau. Norr om Dämba finns odlingsrester från järnåldern. Väster om Verkegards ligger större
lämningar efter järnåldersbebyggelse med bl a hägnadsrester, åkerytor och husgrunder. Norr om
detta område ligger gravfältet Skalle-Hau med gravar från brons- och järnålder.
Vid kusten söder om Hammars är lämningar efter en landningsplats – hamn med nergrävda
rännor i strandvallen för båtarna, så kallade länningar.
Gården Verkegards består av 4 parter, varav 1 part är utskiftad och 3 ligger tätt på rad vid en svag
höjdsträckning. Bebyggelsen är mestadels från 1800-talet och delvis förändrad. Intressant är de
3 parternas bebyggelserester, som vittnar om traditioner med gamla anor. Den mellersta parten är
45
obetydligt förändrad. Manbyggningen är en parstuga i sten med brutet tegeltak från 1800-talets
början med ett tillfogat köks- och brygghusbakbygge från seklets slut. Huset har inte förändrats
de senaste 100 åren. Vidare finns en stor källare med brant faltak,och en linbastu, båda ålderdomliga. Ladugårdslängan är från sekelskiftet. Gotlands äldsta tröskhus med toppigt agtak och bevarad vandring pekar på forntida byggnadstraditioner. I gårdsparten hör en knuttimrad lambgift av
hög ålder, kanske 1600–tal .
Friggars och Hammars hyser förändrad bebyggelse från främst 1800–talet, där äldre drag
kan iakttas.
Dämba är en bebyggelsemiljö från 1800-talets andra hälft, där byggnaderna har ett framträdande läge i det öppna landskapet. Vissa byggnader är välbevarade och deras placering vittnar
om en äldre bebyggelsestruktur. I norr ligger en 1700-tals linbastu och en bit öster om gården
står en ålderdomlig lambgift i bulteknik med stenmursinhängnad lammgård.
Inom området finns 5 väderkvarnar, varav ett par är välbevarade, vilka ger en tilltalande anblick i landskapet. Spridda över hela området finns ett stort antal lambgiftar i sten, varav
många är välbevarade med agtak. Särskilt ålderdomliga är 2 små giftar belägna i det öppna
landskapet söder om Hammars. Här och var finns små kalkugnar och sojden (tjärdalar) för
husbehovsbränning. Längs kusten finns några strandbod~r av kulturhistoriskt värde.
Hela området är lättillgängligt och hyser trivsamma strövmarker. Rika tillfällen ges till studier
av ålderdomligt, särpräglat kulturlandskap av storslagen skönhet.
Sammanfattande värdetext
På Färd kan man bättre än några annanstans studera ett ålderdomligt kulturlandskap, vilket
även sett i ett internationellt perspektiv måste betraktas som unikt. Området har stora naturoch kulturhistoriska värden genom den ringa påverkan av landskapet som skett genom århundradena. Det betade hedmarkslandskapet med små insprängda odlingsbygder och åkerlappar,
som ännu brukas, inramade av stenmurar, visar på ett brukningsmönster med forntida anor. Den
spridda bebyggelsen innehåller beståndsdelar av högt kulturhistoriskt värde, bl a de många
lambgiftarna med agtak och det märkliga tröskhuset på Verkegards med förhistorisk påverkan.
46
Riksintresset Lansa - Marpes (4.5)
Specifikation av naturförutsättningar
Hela området är svagt kuperat med låga höjdsträckningar och flacka sänkor. Söder om Marpes
och söder om Lansa finns brantare sluttningar med små klintar. Kustområdet är mestadels låglänt
med välutbildade strandvallssystem och på vissa ställen mindre raukbildningar. Längs den flikiga
stranden i nordväst-finns flera mindre bar, bl a ön Aurgrunn med markanta strandvallar över hela
ön, en bred pall med småraukar i norr och en lång strandsporre under utbildning i söder.
Innanför stranden utbreder sig stora alvarmarker, särskilt vid Lansaholm, udden mellan Aurgrunn och Stutsviken, samt Träskalvret norr om Marpes.
över hela området ligger spridda småträsk, myrar och vätar med på många ställen rikt fågelliv
och intressant flora. Marpesträsk är ekologiskt och floristiskt särpräglad och innehåller en gungflybildning.
Området karaktäriseras av de i stor utsträckning betade magra tallskogarna som här och var innehåller gamla, stora tallar. På några ställen finns mindre lövskogslundar, bl a öster och söder
om Lansa. I de centrala delarna ligger odlingsbygderna Lansa och Marpes med små åkrar, varav
de flesta ännu brukas.över hela området finns små åkrar insprängda, men huvudparten betas endast.
Motiv som i första hand styrt urvalet
Vetenskapliga och pedagogiska värden hos ett stycke landskap som obetydligt förändrats under århundradena. Kulturhistoriskt intressant bebyggelse från 1700- och 1800-talen.
Innehåll
Kulturhistoriskt värdefullt fårbetat hedmarkslandskap, kulturhistoriskt värdefull bebyggelse från
1700- och 1800-talen.
Förutsättningar för att kulturvärdena skall bibehållas
Fortsatt bete och brukande av åkrarna, särskilda stödinsatser kommer att behövas. Nybebyggelse bör behandlas restriktivt och endast tillgodose jordbrukets behov samt permanentboende och i förekommande fall anpassas till den äldre bebyggelsen.
Säkerställandeläge
Enligt Gotlands kommuns markdispositionsplan (1976) klassas hela området, utom en liten del i öster, som värdefullt naturområde avseende geologi, botanik och ornitologi, där
naturvårdens intressen skall beaktas vid nybyggnation, täktverksamhet och skogsbruk.
Området centrala del med odlingsbygderna Lansa och Marpes, samt ett avsnitt i sydost
mellan Lansa och Ödehoburga i stort gällande de forna odlingsbygderna i Giftskog, har i
markdispositionsplanen klassats som kulturhistoriskt värdefulla miljöer och landskapsbil47
der, där nybebyggelse skall behandlas restriktivt och i förekommande fall utformas i anslutning till den lokala traditionen. Giftskogsområdet samt strandområdet norr om Marpes
från Stutsviken till Marviken är i markdispositionsplanen klassade som värdefulla friluftsområden, där nybebyggelse, större täkter och omfattande kalhyggen i görligaste mån
skall undvikas eller ske i former som bedöms förenliga med friluftslivets intressen.
I länsstyrelsens "Värdefull natur på Gotland" (1984) har hela området, utom ett mindre parti öster om Marpes och strandremsan vid Fårösund, fått högsta skyddsklass som värdefullt naturområde avseende geologi, botanik, ornitologi, landskapsbild och friluftsliv. Vid nybebyggelse,
täktverksamhet och skogsbruk skall naturvårdens intressen beaktas. Över hela området ligger
spridda småträsk, myrar och vätar med på många ställen rikt fågelliv och intressant flora. Marpesträsk är ekologiskt och floristiskt särpräglad och innehåller en gungflybildning.
Området karaktäriseras av de i stor utsträckning betade magra tallskogarna som här och var innehåller gamla, stora tallar. På några ställen finns mindre lövskogslundar, bl a öster och söder om
Lansa. I de centrala delarna ligger odlingsbygderna Lansa och Marpes med små åkrar, varav de
flesta ännu brukas.Över hela området finns små åkrar insprängda, men huvudparten betas endast.
Motiv som i första hand styrt urvalet
Vetenskapliga och pedagogiska värden hos ett stycke landskap som obetydligt förändrats under'
århundradena. Kulturhistoriskt intressant bebyggelse från 1700– och 1800–talen.
Innehåll
Kulturhistoriskt värdefullt fårbetat hedmarkslandskap, kulturhistoriskt värdefull bebyggelse från
1700- och 1800-talen.
Förutsättningar för att kulturvärdena skall bibehållas
Fortsatt bete och brukande av åkrarna, särskilda stödinsatser kommer att behövas. Nybebyggelse
bör behandlas restriktivt och endast tillgodose jordbrukets behov samt permanentboende och i
förekommande fall anpassas till den äldre bebyggelsen.
Säkerställandeläge
Enligt Gotlands kommuns markdispositionsplan (1976) klassas hela området, utom en liten del i
öster, som värdefullt naturområde avseende geologi, botanik och ornitologi, där naturvårdens
intressen skall beaktas vid nybyggnation, täktverksamhet och skogsbruk. Området centrala del
med odlingsbygderna Lansa och Marpes, samt ett avsnitt i sydost mellan Lansa och Ödehoburga
i stort gällande de forna odlingsbygderna i Giftskog, har i markdispositionsplanen klassats som
kulturhistoriskt värdefulla miljöer och landskapsbilder, där nybebyggelse skall behandlas restriktivt och i förekommande fall utformas i anslutning till den lokala traditionen. Giftskogsområdet
samt strandområdet norr om Marpes från Stutsviken till Marviken är i markdispositionsplanen
klassade som värdefulla friluftsområden, där nybebyggelse,. större täkter och omfattande kalhyggen i görligaste mån skall undvikas eller ske i former som bedöms förenliga med friluftslivets intressen.
48
I länsstyrelsens "Värdefull natur på Gotland" (1984) har hela området, utom ett mindre parti öster om Marpes och strandremsan vid Fårösund, fått högsta skyddsklass som värdefullt naturområde avseende geologi, botanik, ornitologi, landskapsbild och friluftsliv. Vid nybebyggelse, täktverksamhet och skogsbruk skall naturvårdens intressen beaktas.
Strandområdena skyddas enl 15 § NVL och 122 § BL. Fornlämningarna är
skyddade enligt fornminneslagen.
Bebyggelsen vid Lansa kan bli aktuell för skydd genom byggnadsminnesförklaring.
Området berör område av riksintresse för naturvård nr 1 4.3 Fårös V kust med "särpräglad och
opåverkad natur", och område av riksintresse för friluftsliv nr 1 1 Färd, "särpräglat landskap".
Områdets huvuddrag,
Området ligger på Färd sydvästra del. Området domineras av glesa, mestadels betade tallhedskogar och öppna flikiga stränder med ringa mänsklig påverkan. Hela området är efter gotländska
förhållanden kuperat med låga höjd sträckningar och svaga sänkor. På vissa ställen finns kortare
branta sluttningar och söder om Marpes små klintar. Inom området finns småträsk, myrar och
vätar med intressant flora och fågelliv. Marpesträsk är ekologiskt och floristiskt särpräglat och
innehåller en gungflybildning.
Kustområdet är mestadels låglänt, vid Tvemänning och vid Stutsvikens södra strand är det något
brantare sluttningar. Strandvallssystemen är på många ställen välutbildade och på några platser
finns mindre raukbildningar. ön Aurgrunn har markanta strandvallar över hela ön, i norr en bred
pall med småraukar och i söder en kraftig strandsporre under utbildning. I områdets norra delar
finns flera gräsbevuxna småbar.
Innanför stranden utbreder sig stora alvarmarker, främst Träskalvret norr om Marpes och området från Stutsviken till Lansaholm. De betade hedmarkskogarna karaktäriserar dock området med
på många ställen stora gamla träd och tuktade enbuskar. Några mindre lövskogslundar finns öster
och söder om Lansa.
De små odlingsbygderna finns kring Marpes och Lansa i områdets centrala del. Åkrarna är små,
men till stor del brukade. Över hela området finns åkerlappar insprängda, de flesta betas endast
idag. Fornlämningar tyder på att området brukats sedan åtminstone järnåldern. Söder om Stutsviken finns ett bronsåldersröse och några gravar från järnåldern. I de östra och södra delarna finns
rester av flera järnåldersgårdar, vars åkrar ännu delvis brukas. I Bagghagen sydost om Marpes
finns bronsåldersröse, skeppssättning, järnåldersgravar och rester av husgrunder. Austaränge
sydost om Lansa innehåller stensättningar och husgrundsrester, norr därom ligger en ringformad
strandvall som kan ha varit en fornborg tillsammans med ett mindre gravfält och en husgrund.
Giftskog hyser ett flertal boplatsområden, varav de södra brukats och bebotts ända in i modern
tid. Här finns gravar, husgrunder, fornåkrar mm från järnåldern och tydliga rester av samma
verksamhet från 1800-talet.
49
Väster om Giftskog finns ett odlingsområde med särskilt många svärdslipningsstenar, och
norr därom en järnåldersboplats med två husgrunder.
I hela området finns många rester efter kalkugnar och tjärdalar.
Gården Lansa är av högt kulturhistoriskt värde. Den består av 5 parter, varav 4 ej är skiftade och
företer ett ålderdomligt bebyggelsemönster med partstomterna gående in i varandra. Alla manbyggnaderna finns bevarade, liksom delar av ekonomibyggnaderna.
Två manbyggnader ligger alldeles intill varann. Den ena är en lång hög parstuga med brant tegeltak från 1700-talets första hälft. Den andra består av 2 vinkelställda byggnadskroppar. Den äldsta delen var ursprungligen en parstuga likt den bredvidliggande, men ålderdomligare, troligen
från tidigt 1700-tal. På 1800-talet byggdes den till med en ny byggnadskropp i vinkel mot den
förra, som blev bakbygge,. Gamla sälen här är ett av Gotlands landsbygds äldsta rum. Båda husen är av byggnadsminnesklass.
Norra parten har en manbyggnad med brutet tegeltak från 1800-talet med ett ev äldre köksbakbygge. Ekonomibyggnaderna är från 1800-talet. Den södra parten har en manbyggnad från
1800-talets mitt. Till parten hör en förfallen lada med agtak. Den utskiftade parten i söder hyser
en stor manbyggnad i parstugeform från 1800-talets början med brant tegeltak. Ett något yngre
bakbygge innehåller kök och brygghus.
Marpes består av 2 parter. Den västra har en manbyggnad från 1795 med flerdelad plan, brant
tegeltak och ursprungligen rosa slätputs. En lada och en ladugård av samma ålder med agtak har
lämnats att förfalla. Den västra parten hyser bebyggelse från 1800–talets senare del. Emellan parterna finns en vacker väderkvarnsruin.
Vid Norra Gattet finns bebyggelse från 1900-talet tillhörigt före detta lotsstationen. Över området är flera lambgiftar spridda, några har agtak. Ett par strandbodar vid Stutsviken har kulturhistoriskt intresse. Hela området har trivsamma strövmarker i de särpräglade kulturlandskapet.
Sammanfattade värdetext
Området har stora natur- och kulturhistoriska värden genom den ringa påverkan av landskapet
som skett genom århundradena. De betade hedmarkskogarna med insprängda odlingsbygder och
åkerlappar, visar på ett brukningsmönster med förhistoriska anor, vilket bl a kan ses på de övergivna järnåldersgårdarna i söder och öster. Gården Lansa fördelad på 5 parter visar ett ålderdomligt bebyggelsemönster med partstomterna gående in i varandra. Två manbyggnader tillhör
landsbygdens äldsta stenhus och är av byggnadsminnesklass. Marpes hyser en kulturhistorisk
värdefull manbyggnad från 1795. Inom området finns flera lambgiftar med agtak och lämningar
av kalkugnar och sojden (tjärdalar).
50