Abstrakts

Abstrakts
FRIA FÖREDRAG
Torsdag 27 augusti
10.45-12.15
SVERIGES ÖGONLÄKARFÖRENINGS ÅRSMÖTE 2015
25
M1
IS IT POSSIBLE TO SIMULATE NEUROLOGIC VISION FIELD DEFECTS
IN AUTOMATED PERIMETRY?
Johan Ursberg, Kristina Tornqvist
1
Ögonkliniken i Helsingborg, Helsingborgs Lasarett
Purpose: To evaluate the capability of volunteers with no history of ocular
disease to simulate and reproduce hemi- and quadrantanopias on HFA automated perimetry.
Methods: 16 healthy volunteers, all parents to children in a nearby preschool, with no prior experience to perimetry were randomized to simulate
either a hemianopia or a quadrantanopia. The visual eld testing was
performed on the right eye using the Humphrey Field Analyzer (HFA) SITA-Fast 30-2 protocol. The participants were, prior to entering the study,
examined for refractive errors, visual acuity, eye-pressure and a non-dilated
fundus examination of the optic nerve head. Initially a normal visual eld of
the right eye was performed to make sure the participant did not have any
unknown visual- eld defect. The sub ects were given written instructions on
what type of vision eld defect they were supposed to simulate. Two sets of
vision elds were then performed with approximately three months between
the tests. The simulations were determined as successful or non-successful allowing a 10% Visual Field Index (VFI) variation. Fischers exact test
was used for statistics.
Results: 1% of the volunteers managed to simulate the given visual eld
defects. 85% of those managed to reproduce the defects three months later. The group randomized to simulate hemianopias were more successful
than the group randomized to simulate quadrantanopias. No statistically
signi cant gender differences were notable.
Conclusion: It is fairly easy to simulate neurologic visual eld defects without previous knowledge of how automated perimetry works. Key words:
erimetry, simulation, visual eld defects
26
SVERIGES ÖGONLÄKARFÖRENINGS ÅRSMÖTE 2015
M2
KAN ÅLDER ELLER REFRAKTION PÅVERKA R.N.F.L. MÄTNINGAR
HOS FRISKA BARN?
Evangelia Ntoula 1, Marcelo Ayala 1
1
Skaraborgs Sjukhuset
Mål: Unders ka samband mellan peripapill r t ocklek i nerv berslager
(R.N.F.L.) och ålder eller refraktion hos friska barn i Skaraborg.
Metoden: Studien är en s.k. ”cross-sectional” studie där friska barn som
kom för undersökning hos ortoptist inkluderades. Efter att pupillen dilaterades, R.N.F.L. mäts i båda ögonen med en Topcon 3D-OCT 2000 apparat.
Bara bilderna med bra kvalitet (QI60) inkluderades. Ålder och refraktion registrerades. Effekten av ålder och refraktion evaluerades genom regressionsanalys. För att undersöka signi kant avvikelse från regressionsanalyskurvan, en ANOVA test har använts (SSPS software).
Resultat: 108 st. ögon inkluderades i studien. Genomsnitt ålder: 8,2 ± 2,7
år (S.D.). Genomsnitt refraktion: +2,34 ± 2,28 D (S.D.). Genomsnitt total
R.N.F.L.: 106 ± 9,3 μm (S.D.). Inget samband mellan ålder och R.N.F.L. hittades (ANOVA, f=0,78, p=0,75). Ett positivt samband mellan refraktion och
R.N.F.L. hittades (ANOVA, f= 39,13; p= 0,0005). Ökad R.N.F.L. värde med
ökad hyperopi.
Slutsats: Hos friska barn, verkar ålder inte ha någon inverkan vid R.N.F.L.
mätningar. Däremot kan refraktion mö ligtvis påverka R.N.F.L. mätningarna.
Fortfarande saknas R.N.F.L. normaldatabas för individer 18 år. Studier med
större material behövs.
SVERIGES ÖGONLÄKARFÖRENINGS ÅRSMÖTE 2015
27
M3
FEM ÅRS SCREENING OCH BEHANDLING AV ROP I SVERIGE –
RESULTAT FRÅN SWEDROP, ETT NATIONELLT KVALITETSREGISTER
Gerd Holmström 1, Ann Hellström 2, Peter Jakobsson 3, Pia Lundgren 4,
Kristina Tornqvist 5, Agneta Wallin 6
Neuroinstitutionen, oftalmiatrik, Akademiska sjukhuset, Uppsala
Avdelningen för Pediatrisk Oftalmologi, Drottning Silvias Barnsjukhus,
Sahlgrenska Akademin, Göteborgs Universitet, Göteborg
3
Institutionen för klinisk och experimentell medicin, Linköpings universitet,
Linköping
4
Institutionen för kliniska vetenskaper, Umeå universitet, Umeå
5
Avdelningen för oftalmologi, Lunds universitet
6
St Eriks Ögonsjukhus, Stockholm
1
2
Introduktion: Tidigare rapporter från SWEDROP, ett nationellt kvalitetsregister för ROP, har resulterat i förändring av screening-riktlin er. Syftet med
den aktuella studien är att presentera resultaten av fem års screening för
ROP i Sverige, med fokus på barn som behandlats för ROP.
Metod: Data från screening och behandling av ROP hos barn med en gestationsålder (GÅ) på mindre än 32 veckor vid födelsen och födda 2008 tom 2012,
extraherades från SWEDROP. Resultat Under 2008 till 2012 screenades 4396
barn för ROP i Sverige, varav 3488 hade en GÅ vid födelsen på mindre än 31
veckor. Under den fem-åriga studieperioden utvecklade 24.7 % (1088/4396)
ROP och 4.1% (181/4396) behandlades. Multipla regressionsanalyser visade
oförändrad incidens och frekvens av behandling under studieperioden. Bland
de behandlade 181 barnen hade 83,2% sk Type 1 ROP åtminstone i ett öga.
En tred edel av barnen behandlades mer än en gång. Laser var den enda
behandlingen i 90% av ögonen. Antalet lasereffekter vid första behandlingen,
respektive totalt, var i genomsnitt 1177/1386 i höger ögon och 1124/1280 i
vänster ögon. Lineära regressionsanalyser visade ingen skillnad i antal effekter under studieperioden. Anti-VEGF in ektioner användes i 28 ögon och s u
ögon opererades med vitrektomi. Totalt utförde 26 retinalkirurger i genomsnitt
9.4 (range 1-37) behandlings-sessioner av de 181 barnen.
Konklusion: Denna femårsrapport från SWEDROP, ett nationellt kvalitetsregister för ROP, visar oförändrad förekomst av ROP och behandlingsfrekvens
under studieperioden. Laser är oftast en effektiv behandling, men re-behandling krävdes i ca 30% av ögonen. Många retinalkirurger var involverade
i det relativt lilla antalet behandlingar och endast ett fåtal kirurger utförde ett
större antal behandlingar, inklusive de få vitrektomierna.
28
SVERIGES ÖGONLÄKARFÖRENINGS ÅRSMÖTE 2015
M4
PIGMENT EPITHELIUM CENTRAL LIMIT - INNER LIMIT OF THE RETINA, MINIMAL DISTANCE, PIMD, A VARIABLE FOR FOLLOW-UP OF
GLAUCOMA
Camilla Sandberg Melin 1,2, Filip Malmberg 3, Lars Malmqvist 1, Nooshin
Talebizadeh 1, Zhaohua Yu 1, Per Söderberg 1
Gullstrand lab, Ophthalmology, Dept Neuroscience,Uppsala Universitet/
RegionGävleborg
1
2
Region Gävleborg
3
Dept Information Technology, Uppsala University
Purpose: To determine the resolution of OCT measurements of the minimal
distance between the central limit of the pigment epithelium and the inner
limit of the retina (PIMD).
Methods: The optic nerve head was recorded with OCT (Topcon 3D, OCT2000) using the 6x6 mm 3D cube acquisition protocol centered on the optic
disc. The minimal distance between the central limit of the pigment epithelium and the inner limit of the retina was sampled 8 times with each sample
resolved in 500 angles.
Results: The average PIMD was 0.21 mm and longer in the inferior and
superior pole of the optic disc. The minimal relevant signi cant average difference was 0.11 change of PIMD (mm)/average PIMD (mm). Thus, 0.024
mm integrated over 360° is the smallest detectable global PIMD change.
This corresponds to a local average PIMD change within one quadrant of
0.006 mm. Statistical parameters were set to alpha = 0.05 and beta = 0.02.
Conclusions: PIMD has the potential to be a useful variable for follow-up of
nerve ber loss in the optic nerve head.
SVERIGES ÖGONLÄKARFÖRENINGS ÅRSMÖTE 2015
29
M5
MACULAR DETACHMENT IN OPTIC DISC PIT:
ETIOLOGY-DIAGNOSIS-TREATMENT
Sven Crafoord 1,2, Karim Makdoumi 1
1
Ögonkliniken, Örebro universitetss ukhus
2
Örebro universitet
Purpose: To describe a hypothesis of etiology of macular detachment in optic disc pit and relate to diagnosis and treatment in 10 patients background:
the reason for development of macular detachment in optic pit still remains
a mystery. Communication to the cerebrospinal uid through defect in the
optic disc head is indicated. Whether pressure differences at lamina cribrosa
at the opic disc may play a ma or role in the development of macular detachment or not is still disputed.
Material and methods: A prospective study of consecutive cases of patients
with optic disc pit related macular detachement was initiated. 10 patients
were identi ed and treated between 2003 and 2012. All patients were operated with pars plana vitrectomy (ppv), ilm peeling and uid/gas exchange.
No laser pexy was performed during the primary procedure. 7 patients were
female and 3 were male with an average age of 23.3 years.oct examination
were used to identify the extent of the macular detachment as well as depicting the closure defect at the optic nerve head.
Results: 9 out of the 10 patients had an oct- con rmed anatomical restitution
of the macular detachment in average 8.6 months after surgery. A secondary
ppv procedure was done in 3 eyes, due to incomplete regression of subretinal uid (n=1) or late recurrence of macular detachment (n=2). Visual acuity
improved in 4 patients at follow-up, was unchanged in 2 and 4 deteriorated
postoperatively.
Conclusion: The etiology in optic pit maculopathy is intruiging. The natural
cause of the disease ends up with very bad vision. To offer the patients the
best therapy we still have to learn more of the pathogenesis. So far the treatment including vitrectomy seems to offer most of these patients an anatomical cure but visual acuity can not always be rescued.
30
SVERIGES ÖGONLÄKARFÖRENINGS ÅRSMÖTE 2015
M6
BYTE AV BEHANDLINGSPROTOKOLL FÖR VÅT AMD FRÅN PRN TILL
TREAT-AND-EXTEND: ERFARENHETER FRÅN VÄSTERÅS
Elisabet Granstam 1, Kersti S övall 2, Anna Paul 2
1
Ögonkliniken Västmanlands s ukhus Västerås/Centrum För Klinisk Forskning
2
Ögonkliniken Västmanlands s ukhus Västerås
Bakgrund: Behandling för våt AMD har hittills vanligen givits vid behov, PRN
(pro re nata). Patienterna har gått på täta kontroller och fått anti-VEGF-behandling vid synförsämring och/eller makulaödem på OCT. Nyare studier har
visat att behandling enligt sk treat-and-extend-protokoll (TE), då patienterna
erhåller anti-VEGF-behandling vid var e besök men där intervallet mellan
besöken successivt förlängs så länge makula är ödemfri, ger lika bra synresultat (1). Vid Ögonkliniken Västmanland genomfördes byte av behandlingsprotokoll för våt AMD till TE 140501.
Syfte: Undersökningen var ett kvalitetssäkringspro ekt avseende behandlingseffekt, given behandling samt behandlingsintervall vid 6 mån för nya
ögon, som påbör at anti-VEGF-behandling efter bytet till TE-regim.
Metod: Data från Svenska Makularegistret användes för undersökning av
synskärpa samt antal in ektionsbehandlingar. Behandlingsintervall samt
förekomst av makulaödem registrerades separat.
Resultat: Under perioden 140501-150430 påbör ades anti-VEGF-behandling för våt AMD i 160 nya ögon. I 15 fall saknades registrering av ETDRS-visus vid behandlingsstart. Av 145 ögon hade 93 ögon uppföl ningsdata efter 3
månader (80-120 dagar efter behandlingsstart) och 40 ögon var föl da i minst
6 månader med ETDRS (160-200 dagar efter behandlingsstart). Synskärpan var 57.4 (SD 15.8) bokstäver ETDRS vid behandlingsstart, 62.4 (SD
15.5) efter 3 månader och 62.2 (SD 19.5) efter 6 månader. Synförbättringen
(median) var +3.5 och +3 bokstäver ETDRS vid 3 respektive 6 månader. 55
ögon föl da i minst 6 månader hade erhållit 5.9 (SD 0.8) behandlingar med
anti-VEGF. Andelen ögon utan makulaödem var 44%. Fördelningen av behandlingsintervall efter 6 månader var 4 veckor 40%, 6 v 29%, 8 v 11%, 10
v 16%, 12 v 0%. Två patienter hade avslutat behandlingen pga lågt visus.
Konklusion: Sex månaders behandling för våt AMD enligt TE medförde
synförbättring. För 56% av patienterna var behandlingsintervallet 6 veckor
eller längre. Fortsatt uppföl ning är angelägen för att utvärdera TE i klinisk
rutins ukvård. 1. Berg K et al Ophthalmology 2015;122:146-152.
SVERIGES ÖGONLÄKARFÖRENINGS ÅRSMÖTE 2015
31
M7
EXTREMT TIDIGT FÖDDA BARN (27 VECKOR) HAR TJOCKARE
MAKULA ÄN BARN FÖDDA I NORMAL TID
Anna Molnar 1, Gerd Holmström 1, Eva Larsson 1, Maria Nilsson 2,
Rebecka Rosén 2, Kerstin Hellgren 2
1
2
Institutionen för neurovetenskap, oftalmiatrik Uppsala Universitet
Institutionen för klinisk neurovetenskap, Karolinska Universitetssjukhuset
Syfte: Huvudsyftet med studien var att undersöka makulat ocklek hos
extremt tidigt födda barn vid 6.5 års ålder och ämföra resultaten med fullgångna barn. Det andra syftet var att undersöka samband mellan makulatocklek och ROP samt gestationsålder i prematurgruppen.
Material och metoder: Kohorten bestod av barn födda före gestationsvecka
27 under tidsperioden 2004 – 2007 och som deltog i den nationella prospektiva
populationsbaserade studien (EXPRESS, Extremely Preterm Infants in Sweden
Study) samt matchade fullgångna kontrollbarn. Barnen var födda i Uppsala- och
Stockholmsregionerna. Samtliga barn genomgick synskärpetestning, refraktionsmätning i cykloplegi och undersökning med Cirrus spectral domain OCT.
Resultat: OCT-undersökningar av makula genomfördes på 134 prematurer och 147 fullgångna barn. Medelgestationsålder var 25 veckor (range:
23-26) i prematurgruppen och 40 veckor (range: 37-41) i kontrollgruppen.
Medelfödelsevikten var 800 g (range: 492-1282) hos prematurer och 3659
g (range: 2740-4720) hos kontroller. I prematurgruppen hade 67 % av barnen ROP under neonatalperioden och 20% hade blivit behandlade för ROP.
Resultaten av höger öga redovisas. Medelsynskärpan enligt Snellen var
0.83 (range: 0.03-1.25) hos prematurer och 0.96 (range: 0.4-1.25) hos kontrollbarnen. Medelvärdet av refraktionen var +1.40 dioptrier (range: -11.13
- +7.50) i prematurgruppen och +1.21 (range: -1 - +6.13) i kontrollgruppen.
Medelt ockleken i centrala makula (EDTRS-area A1) var signi kant t ockare
hos prematurer (282 μm, range: 238-256) än hos kontroller (249 μm, range: 208-293) (p<0.001). Inom prematurgruppen fanns det ingen signi kant
korrelation mellan makulat ockleken och synskärpa, refraktion eller stadium
av ROP. Däremot fanns det en signi kant, stark korrelation mellan central
makulat ocklek och gestationsålder (r2: -0.645, p<0.000).
Slutsats: Extremt tidigt födda barn har vid 6.5 års ålder en ökad central makulatocklek ämfört med fullgångna barn. Det fanns ingen signi kant korrelation till tidigare stadium av ROP. Gestationsåldern var den starkaste riskfaktorn för ökad central makulat ocklek, vilket indikerar att för tidig födsel påverkar makulas utveckling.
32
SVERIGES ÖGONLÄKARFÖRENINGS ÅRSMÖTE 2015
M8
M8
IS CEREBROSPINAL FLUID LEAKAGE THE CAUSE OF MACULAR
DETACHMENT IN OPTIC DISC PIT? BETA-TRACE PROTEIN ANALYSIS
OF SUBRETINAL FLUID
Karim Makdoumi 1, Sven Crafoord 1, Torb örn Nilsson 2
1
Ögonkliniken, Universitetss ukhuset I Örebro
2
Laboratoriemedicin/Klinisk kemi, Norrlands universitetssjukhus, Umeå
Purpose: To describe the surgical technique and results regarding beta-trace protein (`TP)-analysis in subretinal uid from 6 patients with optic disc pit
(ODP). Background: The pathogenesis of macular detachment is incompletely understood. Two principally different mechanisms have been proposed
to explain the retinal detachment that is sometimes seen. Either leakage of
cerebrospinal uid (CSF) from the subarachnoidal space through the pit or
vitreous traction over the disc anomaly could explain the phenomenon. `TP
is a molecule that is clinically used to diagnose liquor rhinorrhea and is found
in a relatively high concentration in CSF.
Material and methods: Six patients with ODP and a macular detachment
was operated with 23-gauge pars plana vitrectomy, peeling of internal limiting membrane, aspiration of subretinal uid with a small-gauge cannula,
and vitreous gas tamponade. In two patients peroperative OCT was used to
guide the aspiration of subretinal uid. The aspirate was analyzed for `TP.
Results: The surgical procedures were all uncomplicated with the exception of development of a retinal tear during induction of posterior vitreous
detachment. Detection of `TP could be con rmed in all samples. In all but
one patient the concentration was low, inconsistent with levels found in CSF.
Conclusion: Although the amount of uid in macular detachment is very
small these results indicate that analysis of the subretinal uid can be managed using the described technique. Peroperative OCT seems to be a valuable tool in con rming adequate subretinal drainage. The results indicate
that a direct communication between the subarachnoidal and subretinal space does not exist in the ma ority of patients with ODP.
SVERIGES ÖGONLÄKARFÖRENINGS ÅRSMÖTE 2015
33
M9
POSTERIOR VITREOUS DETACHMENT - PREVALENCE OF AND PREDICTORS FOR RETINAL TEARS
Martin Bond-Taylor 1, Gunnar Jakobsson 1, 2, Madeleine Zetterberg 1, 2
1
Department of Ophthalmology, Sahlgrenska University Hospital
2
Institute of Neuroscience and Physiology, Sahlgrenska Academy
Purpose: Patients with posterior vitreous detachment (PVD) constitute a
large and highly resource demanding group. This study aimed at describing
clinical characteristics of PVD patients, at determining the prevalence and at
nding possible predictors for retinal tears.
Methods: Retrospective analysis of patients diagnosed with PVD, retinal
tears or vitreous haemorrhage between February and July 2009 at the Department of Ophthalmology at Sahlgrenska University Hospital/Mölndal
(SU/M). Data were retrieved from medical records regarding age, gender,
symptoms, ob ective ndings and future pathology.
Results: During a 3-month-period in 2009, 365 patients consulted the Department of Ophthalmology at SU/M for PVD-related symptoms. The incidence of retinal tears was 14.5% (n=53) and that of vitreous and/or retinal haemorrhage was 22.7% (n=83). For analysis of possible predictors for
complications to PVD, all patients diagnosed with retinal tears or vitreous
haemorrhage between May and July 2009 were added to the original cohort, resulting in a total of 426 patients. Predictors of a retinal tear in these
patients were symptoms of visual impairment (p=0.024), vitreous/retinal haemorrhage (p0.001) and less than 24 hours of symptoms (p=0.004). No significant difference in risk of retinal tear was seen between patients with ashes
and oaters (p=0.135). For patients with PVD symptoms presenting with a
retinal tear, the relative risk of having a retinal detachment in the same eye
during the follow-up period of 4.5 years was 17.7 when compared to patients
without a retinal tear (95% con dence interval CI 2.2-145).
Conclusions: Patients seeking care the rst day of PVD symptoms are
more likely to present with retinal tears. Also, symptoms of visual loss or a
history of previous PVD-related pathology and vitreous/retinal haemorrhage
at examination indicate a substantially higher risk of retinal complications.
These ndings may lead to better handling and optimal allocation of resources for these patients.
34
SVERIGES ÖGONLÄKARFÖRENINGS ÅRSMÖTE 2015
M10
CURRENT KNOWLEDGE OF RETINAL DETACHMENT IN COMBINATION
WITH COLOBOMA OF THE OPTIC DISC AND RETROSPECTIVE CASE
SERIES OF TREATMENT WITH ACETAZOLAMIDE
Ann-So Hellström , Sven Crafoord
1
Universitetssjukhuset Örebro
Background: Coloboma is a rare congenital malformation of the eye. It can
affect many structures of the eye. When the optic disc is affected they are
usually located inferonasally and are bowl shaped excavations in the optic
disc. Unfortunately eyes with coloboma are more likely to be af icted by retinal detachments than otherwise healthy eyes. The treatment modalities presented in current literature for retinal detachments associated with coloboma
of the optic disc have so far presented discouraging results. Some surgical
techniques have showed promising results, however it has been hard for
other researchers to reproduce the results. Acetazolamide is a well-known
drug in ophthalmology and it has shown to increase the retinal adhesiveness
in animals. We present a retrospective case series of patients with retinal
detachment associated with coloboma of the optic disc that were treated with
acetazolamide.
Methods and material: In this retrospective review of consecutive cases we
studied patients at örebro university hospital who presented with retinal detachment and coloboma of the optic disc that were treated with oral acetazolamide. The type of coloboma was classi ed, the extent of the retinal detachment, visual acuity before and after treatment, as well as prior to the retinal
detachment. Photos of the retina and oct (optical coherence tomography)
images were studied, where available. Amount of acetazolamide used and
length of treatment was documented as well as visual and anatomical effect.
If the patient needed another intervention later on this was also documented.
Results/conclusion: Coloboma of the optic disc is a rare congenital malformation. If complicated by retinal detachment treatment results have so
far been discouraging. We present a new treatment with acetazolamide with
promising results.
SVERIGES ÖGONLÄKARFÖRENINGS ÅRSMÖTE 2015
35
M11
UTVÄRDERING AV BEHANDLING AV MYOP KOROIDAL
NEOVASKULARISERING
Ngan Nguyen Crafoord 1, Ingrid Johansson 1, Birgitta E dervik Lindblad 1
1
Universitetssjukhuset Örebro
Bakgrund: Gravmyopi ses hos ca 1-4 procent av befolkningen. Vid denna
kraftiga myopi nns det risk för kärlnybildning i ögats åderhinna (CNV) vilket
kan leda till vätskeläckage, svullnad och ibland blödning i makulaområdet.
I macula leder detta till den initiala synnedsättningen och patienten söker
då ofta på grund av synförsämring och nytillkommen bildförvrängning. Korioretinal atro och brosbildning uppkommer i den kroniska fasen av CNV
och är det som ligger till grund för den slutliga synnedsättningen. Myopik cnv
(mCNV) ses hos ca 5-11 procent av de som har hög myopi och är den främsta orsaken till kraftig synnedsättning hos patienter yngre än 50 år med CNV.
Mekanismen vid mCNV är inte fullständigt klarlagd, men ischemi vid nedsatt
choroidal perfusion leder till ökad förekomst av tillväxthormon. Anti-VEGF
(Avastin eller Lucentis) blockerar alla aktiva former av Vascular Endothelium
Growth Factor (VEGF), vilket är önskvärt vid mCNV. Studier med intravitreal
in ektion med anti-VEGF (Avastin eller Lucentis) har visat effekt på mCNV
med förbättrad visus samt anatomiskt minskning av det retinala ödemet.
Metod: Retrospektiv studie på 22 patienter (23 ögon) med mCNV som fått
behandling med anti-VEGF samt uppföl ning på ögonkliniken i Örebro under
perioden 2007-01-01 till 2013-02-01 och som är registrerade i Makularegistret. Utvärdering av behandlingen har g orts utifrån upplysningar om visus
på nära och långt håll, samt optical coherence tomography (OCT) bild av
makula vid behandlingsstart ämfört med 3, 6 och 12 månader (± 1 månad)
efter behandlingsstart. Patientnytta föreligger om patienterna har fått visusförbättring.
Resultat: Kommer att visas på årsmötet.
36
SVERIGES ÖGONLÄKARFÖRENINGS ÅRSMÖTE 2015
Abstrakts
FRIA FÖREDRAG
Torsdag 27 augusti
15.15-16.15
M12
KONGENITAL ANIRIDI – DIAGNOS, UPPFÖLJNING OCH BEHANDLING
Ulla Edén 1, Per Fagerholm 2, Neil Lagali 3, Robert Ihnatko 4
Inst F Klin O Exp Med, Oftalmologi, Linköpings Universitet
Inst F Klin O Exp Med, Oftalmologi, Linköpings Universitet
3
Inst F Klin O Exp Med, Oftalmologi, Linköpings Universitet
4
Integrative Regenerative med Centre, Dep Exp Med,Linköpings universitet
1
2
Syfte: Kongenital aniridi är en allvarlig ögons ukdom som påverkar stora
delar av ögat och ofta leder till uttalad synnedsättning. Eftersom s ukdomen
är sällsynt har den enskilda ögonläkaren oftast liten erfarenhet av dessa
patienter. Vi vill ge en kort beskrivning av s ukdomen och dess förlopp samt
rekommendationer om uppföl ning och behandling.
Beskrivning: S ukdomen ärvs dominant och beror på en haploinsuf ciens
av PAX6 genen, ögats ”master gen”, som styr större delen av ögats utveckling. Främst drabbas iris, retina, cornea, kammarvinkel, lins och ciliarkropp.
Mest framträdande är avsaknad av iris. En stor anledning till synnedsättningen är att näthinnan, ffa makula är underutvecklad. Utveckling av katarakt
är mycket vanlig, ibland kombinerad med linsluxation. Glaukom drabbar 50
– 75 % av patienterna och beror oftast på defekter i kammarvinkeln. Ett
vanligt och allvarligt problem är utveckling av keratopati. Med h älp av in vivo
konfokal mikroskopi kan man tidigt se förändringar i limbala stamcellsområdet, som leder till defekt utveckling av hornhinnans epitel. Hornhinnan är
mer eller mindre kroniskt in ammerad och extremt känslig för all påverkan.
Forskning har visat att proteinsammansättningen i tårarna skil er sig mellan
aniridipatienter och ögonfriska, kanske en framtida mö lighet till behandling
Rekommendationer: Patienter som föds med aniridi utan ärftlighet ska gentestas och undersökas av barnläkare för uteslutande av WAGR:s syndrom.
Barn bör tidigt undersökas av ögonläkare med kännedom om s ukdomen
(universitetss ukhus). Fortsatta kontroller på hemorten. Alla patienter bör ha
någon form av tårersättningsmedel. Alla ögondroppar ska vara utan konserveringsmedel. Kontaktlinser bör undvikas. Noggrann tryckkontroll livet
ut. Katarakt och glaukomkirurgi kan accelerera utvecklingen av keratopati.
Laserbehandling mot glaukom ska inte göras. Konventionell keratoplastik
ska inte göras. Keratolimbal allograft (KLAL) görs men ger inte alltid bättre
synskärpa.
Sammanfattning: Då det i dag nns mö ligheter att påverka s ukdomens
förlopp är det viktigt med tidig diagnos. Uppföl ning ska göras livslångt.
38
SVERIGES ÖGONLÄKARFÖRENINGS ÅRSMÖTE 2015
M13
BEHANDLINGSBARA RISKFAKTORER VIKTIGA FÖR UTVECKLINGEN
AV RETINOPATI EFTER 10 ÅRS DIABETESDURATION -17 ÅRS-DATA
FRÅN DIABETESINCIDENSSTUDIEN I SVERIGE (DISS)
Maria Tyrberg1, Lennarth Nyström2, Hans Arnqvist3, Jan Bolinder4, Jan Östman5,
Sof a Gudb örnsdottir6, Mona Landin-Olsson7, Jan Eriksson8, Maria Svensson9
Ögonkliniken Helsingborg, Kliniska Vetenskaper Lunds Universitet
Institutionen för folkhälsa och klinisk medicin Umeå Universitet
3
EM kliniken Universitetssjukhuset, Linköping
4
Klin för endokr. Metab. Karolinska Universitetssjh, Huddinge
5
Klinisk medicin, Karolinska Universitetssjh, Huddinge
6
Diabetescentrum, SU- Sahlgrenska
7
Endokrinologi/Diabetes, SUS, Lund
8
Klinisk diabetologi, Uppsala Universitet
9
Njurmedicin,SU, Sahlgrenska
1
2
Bakgrund: Diabetesincidensstudien i Sverige, DISS föl er sedan 1983 unga
patienter som debuterade med typ 1- eller typ 2-diabetes i åldern 15-34 år.
Syftet med denna delstudie är att identi era riskfaktorer som har samband
med förekomst och utveckling av retinopati efter 17 års diabetesduration.
Patienter: Av de 444 patienter som fotograferades vid 17 års uppföl ning
(ålder 43.3±7 år, 62% män, 91% typ 1-diabetes, BMI 26 ±4.1 kg/m2) hade
367 ögonbotten foto även från en tidigare uppföl ning som g ordes ca 10 år
efter diabetesdebuten. Ögonbottenfoto är tagna vid lokala ögonkliniker och
har därefter graderats centralt (i Helsingborg).
Resultat: Vid 10-årsuppföl ningen var det 225 patienter (av de 367) som inte
hade någon retinopati, av dessa utvecklade 138 retinopati under de föl ande
7 åren, motsvarande en incidens på 8,7%/år. Oberoende riskfaktorer vid 10
års duration för utveckling av diabetesretinopati 7 år senare var högt HbA1c
(hr 2.5, 95% ci 1.64-3.8, p0,001), högre BMI (hr 1.20, ci 1.04-1.40, p=0.015)
och tidigare eller aktuellt tobaksbruk (främst rökning) (hr 2.86, ci 1.12-7.31,
p=0,028). Däremot var inte ålder vid debut (p=0,12), kön (man vs kvinna,
p=0.20), typ av diabetes (typ2 vs typ1, p=0.44) eller systoliskt blodtryck vid
10-årsuppföl ningen (p=0,36) oberoende riskfaktorer för senare utveckling
av retinopati. De esta, 116 patienter, utvecklade mycket lätt eller lätt retinopati, endast 2 utvecklade proliferativ retinopati.
Sammanfattning: Andelen patienter med allvarlig retinopati efter 17 års diabetess ukdom förefaller låg i denna grupp av patienter med typ1-och typ
2-diabetes. Risken för utveckling av retinopati efter 10 års diabetesduration
är starkt kopplad till modi erbara faktorer såsom blodsocker (hba1c), övervikt (BMI) samt nuvarande eller tidigare tobaksbruk (rökning). Att andelen
allvarlig retinopati är låg beror förhoppningsvis på en förbättrad diabetesvård
under de senaste decennierna.
SVERIGES ÖGONLÄKARFÖRENINGS ÅRSMÖTE 2015
39
M14
RETINOPATHY AT FIVE YEARS FROM DIAGNOSIS IN ADULTS AND
CHILDREN WITH TYPE 1 DIABETES FOLLOWED PROSPECTIVELY IN
THE ANDISEC STUDY - ASSESSMENT OF INDIVIDUAL RISK FACTORS
Gunnar Lilliefors 1, Carin Gustavsson 1
1
SUS Ögonkliniken Malmö
Purpose: The main purpose of this prospective All New Diabetics in Skåne
eye complications (ANDISec) study was to assess the 5-year prevalence
and incidence of Diabetic Retinopathy (DR) in newly diagnosed type 1 diabetics in region Skåne. The secondary ob ective was to link individual clinical
and metabolic risk factors to the progression.
Material: Adult patients diagnosed from 2008 to 2012 and children and adolescents diagnosed between 2005 and 2010 with type 1 diabetes participating in the regional on-going ANDIS and Better Diabetes Diagnosis (BDD)
studies respectively, were included. Fundus photographs from the local
screening program were graded using the 5-scale International Clinical Diabetic Retinopathy Disease Severity Scale (ICDRDSS) and risk factor data
was obtained from the National Diabetes Registry (NDR) and the Swedish
pediatric diabetes quality registry (SWEDIABKIDS).
Results: A total of 639 patients (80,3% 18 years old) were diagnosed at baseline, out of which 508 (79,5%) had been screened for DR at follow-up. Children
follow-up duration was 6,0 (± 2,0) years, compared to 2,8 (±1,9) years for
adults. The prevalence and 5-year cumulative incidence of DR at follow-up
was overall 15,3% and 9,6%; 13,3% and 7,9% for children, and 22,3% and
17,4% for adults, respectively. ICDRDSS grade 3-5 was present in 5,4% of
children’s cohort at follow-up, compared to 5,2% overall and 4,5% for adults.
Only two patients in the child cohort had proliferative DR. Patients developing
any retinopathy had overall signi cantly longer diabetes duration (p=0.001)
and higher age at diagnosis (p0.001). When ad usting for these confounding
factors, weighted mean HbA1c values from diagnosis to advent of DR and
follow-up where identi ed as a strong risk factors for developing DR in the age
group 8-12 years (p0,001), but not for any other age group, at diagnosis.
Discussion: DR prevalence was low for children, but higher than expected
for adults. A possible explanation for the high incidence in the adult population could be less strict diagnosis criteria in ANDIS including type 1 diabetes
with relative insulin de ciency and patients of high age. Interestingly, only 3
in 130 patients 9 years at diagnosis developed any DR (none DR grade 3 or
higher) after 8 years. Arguably, this age category constituting nearly a third
of all newly diagnosed childhood diabetes type 1 might not bene t from a
screening starting as early as 10 years of age.
40
SVERIGES ÖGONLÄKARFÖRENINGS ÅRSMÖTE 2015
M15
BAG-IN-THE-LENS INTRAOCULAR LENS - WELL SUITED FOR USE IN
CHILDREN
Alf Nyström 1, Nawaf Almarzouki 1, Gunilla Magnusson 1, Madeleine Zetterberg 1
1
Institutionen För Neurovetenskap Och Fysiologi Göteborgs Universitet
Introduction: Intraocular lens (IOL) implants in children raises questions
about age, refractive outcome, complications and safety. The Morcher bagin-lens (BIL) IOL was created to prevent formation of visual axis opaci cation
(VAO) by inserting the anterior and posterior capsulorhexis in a groove in the
IOL equator. The construction makes refractive exchange easy.
Objectives: A total of 116 eyes of 85 children 2 weeks to 16 years of age,
male-female ratio 42:43, were sub ected to cataract extraction and BIL-IOL
implantation between 2009 and 2013. The follow up time was at least one
year, 19 children (29 eyes) were below 3 months of age.
Methods: Data was retrospectively collected from medical ournals. Children 0-8 years of age were prospectively collected in the PECARE (paediatric cataract register). All children had a 5mm anterior and posterior capsulorhexis and BIL IOL. Results: VAO was seen in 5/116 eyes (4%). Glaucoma in
17/116 (15%). One lens was exchanged due to myopic shift, one after traumatic dislocation, both easy to handle and without alteration of the healed
crystalline lens.
Conclusion: BIL-IOL is a safe lens for use in children. It prevents the formation of VAO even in the very young and it is easy to exchange if the growth
of the eye differs from what is expected.
SVERIGES ÖGONLÄKARFÖRENINGS ÅRSMÖTE 2015
41
M16
BARN OCH UNGA VUXNA MED ANOFTALMI OCH MIKROFTALMI –
BEHANDLING MED KONFORMER OCH ÖGONPROTES
Marie Oders ö 1, Ylva Jugård 2, Gun Lindgren 3, Alexandra Topa 4, Marita
Andersson Grönlund 5
Sahlgrenska universitetssjukhuset, öron-, näs- och halskliniken
Södra Älvsborgs sjukhus, ögonkliniken
3
Sahlgrenska universitetssjukhuset, ögonkliniken
4
Sahlgrenska universitetssjukhuset, klinisk genetik
5
Sahlgrenska universitetssjukhuset, ögonkliniken
1
2
Bakgrund: Sedan år 2000 har 60 barn och unga vuxna behandlats med ögonprotes via anaplastolog på Titanenheten, Sahlgrenska Universitetss ukhuset i
Göteborg. Bakomliggande diagnoser är i en tred edel anoftalmi (A)/mikroftalmi
(M), andra orsaker är retinoblastom och ögontrauma. Ögonprotesen fyller en
kosmetisk funktion när ett öga saknas, skadats eller opererats bort, men ger
även mö lighet att stimulera ansiktsskelettets tillväxt när ögongloben är för liten
eller saknas. A/M är kongenitala ögonmissbildningar med heterogen bakgrund
(0.6 – 4 per 100 000 födslar (A) respektive 3 – 15 per 100 000 (M)) och ofta
kombinerade med andra missbildningar eller syndromala tillstånd. En pågående studie inkluderar 18 patienter med A och M. Syftet är att förbättra det
medicinska omhändertagandet när det gäller utredning och uppföl ning samt
att utveckla behandlingsmetoden med ögonprotes och konformer.
Genomförande: Behandling med konformers startar när barnet har undersökts
av ögonläkare så eventuell synutveckling inte störs. Om mö ligt tas ett avtryck av
ögonhålan i narkos. Finns inte mö lighet till narkos kan en erfaren anaplastolog
tillverka konformers efter visuell undersökning av protesbädden. Konformern tillverkas i 1-1.5 mm t ock varmhärdad klar akrylat så ögonhålan kan inspekteras
utan att konformern tas ut. Storleken anpassas var tred e vecka tills det är mö ligt att tillverka en målad protes, vilket görs vid ca 1 års ålder.
Resultat: Efter 1.5-2 år av usteringar är storleken på protesen tillfredställande och ansiktet mer symmetriskt. Behandling med ögonprotes tolererades
väl. En patient har avbrutit behandlingen pga. känslig kornea och fyra har
behövt kompletterande kirurgi.
Slutsats: Det nns goda mö ligheter att h älpa barn med A/M till ett symmetriskt ansikte och en kosmetiskt väl anpassad ögonprotes genom att försiktigt expandera orbita och ögonlock. Individuellt tillverkade konformers och
proteser är en relativt billig, effektiv och icke-invasiv behandling. Behandlingen med konformer bör bör a så tidigt som mö ligt, vår erfarenhet talar för att
man startar vid ca tre månaders ålder.
42
SVERIGES ÖGONLÄKARFÖRENINGS ÅRSMÖTE 2015
M17
ADD-ON INTRAOKULÄR LINS VID OTILLFREDSSTÄLLANDE
REFRAKTIV SITUATION EFTER KATARAKTOPERATION
– 5 FALLBESKRIVNINGAR.
B örn Johansson 1
1
Ögonkliniken, Universitetss ukhuset i Linköping, Region Östergötland
Bakgrund: Efter kataraktoperation med implantation av intraokulär lins (IOL)
kan erhållen postoperativ refraktion ge upphov till besvär för patienten. Orsaken kan vara svårigheter att planera postoperativ refraktion eller avvikande
erhållen refraktion beroende på mätfel, anatomiska förhållanden i ögat m m.
Tillståndet kan åtgärdas med kontaktlins, reoperation med byte av iol eller
implantation av tilläggslins, s k add-on IOL.
Syfte med studien: Att med fallbeskrivningar och operationsvideo redovisa
kliniska erfarenheter av en intraokulär lins avsedd att placeras i sulcus framför be ntlig intraokulär lins.
Material och metoder: Retrospektiv ournalstudie av 5 fall resultat: inga
peroperativa komplikationer noterades. Postoperativ tryckstegring som
normaliserades efter behandling inträffade i ett fall. Postoperativ refraktion
överensstämmer tillfredsställande med planerad refraktion och patienternas
besvär har minskat.
Konklusion: Add-on iol är en relativt enkel metod att korrigera besvärande
refraktionsavvikelser efter tidigare genomgången kataraktoperation.
SVERIGES ÖGONLÄKARFÖRENINGS ÅRSMÖTE 2015
43
M18
INTRAOPERATIVE OCT IN ANTERIOR AND POSTERIOR SEGMENT
SURGERY
Dan Öhman, Jan-Olof Carlsson, Sven Crafoord, Guy Shanks, Nasser Gili,
Karim Makdoumi, Eydís Ólafsdóttir, Marios Panagiotopoulos.
Department of Ophthalmology, Örebro University Hospital
Background: The evolution of ocular surgery in both the anterior and posterior segment has commonly been driven by technological innovation. Since
it´s beginnings in the 1990´s, OCT has become an important diagnostic imaging technique in routine ophthalmology. This technology has now moved
into the operating theatre, offering high-resolution, real-time scans of ocular
tissues through the operating microscope during surgery.
Purpose: To show some possible applications of intraoperative OCT (iOCT)
in anterior and posterior segment surgery.
Material and methods: Since the summer of 2014, two of the operating
rooms at the Ophthalmology Department at Örebro University Hospital
have been equipped with operating microscopes allowing intraoperative
OCT-scanning (iOCT). The systems are commercially available from Carl
Zeiss and consists of surgical microscopes with wide-angle viewing system for vitreoretinal surgery, image storage and processing units and fully
integrated OCT-scanners able to pro ect the images into the eyepiece of the
surgeon. Since it´s implementation, the iOCT has been used at the discretion
of the surgeon during both anterior and posterior segment procedures for a
variety of pathologies.
Results: A series of short intraoperative video sequences illustrating the
possible uses of iOCT will be presented.
Conclusion: iOCT is an exciting new tool allowing high-resolution, real-time
intraoperative imaging of intraocular structures, contributing new information
and possibly aiding in surgical decision-making.
44
SVERIGES ÖGONLÄKARFÖRENINGS ÅRSMÖTE 2015
Posters
Torsdag 27 augusti
10.00-10.45
P1
INCREASED LEVELS OF INFLAMMATORY IMMUNE MEDIATORS IN
VITREOUS FROM PSEUDOPHAKIC EYES
Gunnar Jakobsson 1, Karin Sundelin 2, Henrik Zetterberg 3, Madeleine
Zetterberg 4
1
Ögonkliniken, Sahlgrenska Universitetss ukhuset, Mölndal
2
Ögonkliniken, Sahlgrenska Universitetss ukhuset, Mölndal
3
Neurokemi, Sahlgrenska Universitetssjukhuset, Mölndal
4
Ögonkliniken, Sahlgrenska Universitetss ukhuset, Mölndal
Abstract Purpose: To determine if pseudophakic eyes have an increased
and sustained level of in ammatory immune mediators in the vitreous compared to phakic eyes.
Methods: Vitreous uid samples were obtained from 73 patients undergoing
elective pars plana vitrectomy (PPV) as a result of a macular hole, epiretinal
membrane, vitreous macular traction or vitreous oaters. Forty eyes were
pseudophakic and had previously undergone uncomplicated cataract surgery, ranging from a few months to several years prior to PPV. The vitreous
samples were analyzed for 29 different in ammatory immune mediators using multiplex bead immunoassays.
Results: A total of 14 cytokines (Eotaxin, IP-10, MCP-1, MDC, MIP-1alfa,
MIP-1beta, TARC, IL-12p40, IL-15, IL-16, IL-7, VEGF, IL-6 and IL-8) were
detected in the vitreous of both study groups. Using multiple linear regression analysis, pseudophakia was signi cantly correlated with higher levels
of vitreous immune mediators compared to phakia. Elevated vitreous levels
were estimated to decrease over time for IL-6, IL-8, IL-15, IL-16 and VEGF,
though they remained elevated for many months and even years compared
to the levels detected in phakic eyes.
Conclusions: This is the rst study to demonstrate that cataract surgery and
pseudophakia can induce increased vitreous levels of a substantial range
of in ammatory immune mediators. The elevated levels seem to be maintained for a long period of time. These increased levels of cytokines may be
involved in in ammatory processes leading to several both early and late
complications to cataract surgery.
46
SVERIGES ÖGONLÄKARFÖRENINGS ÅRSMÖTE 2015
P2
CYCLOTORSION MEASURED IN A PATIENT POPULATION USING
THREE DIFFERENT METHODS: A COMPARATIVE STUDY
Sara Flodin 1, Per Karlsson 1, Marita Andersson-Grönlund 1,2
Department of Ophthalmology, Sahlgrenska University Hospital
Institute of Neuroscience and Physiology/Ophthalmology, The Sahlgrenska Academy at the University of Gothenburg
1
2
Purpose: To investigate variations and reproducibility of cyclotorsion measurements using different test methods.
Methods: Twenty referrals, 12 (60%) male and 8 (40%) female with a median age of 48 years (range 28-69 years), from the orthoptic waiting list at
Sahlgrenska University Hospital, Mölndal, Sweden; with a vertical deviation
stated as the primary reason for referral were examined. Sub ective cyclotorsion measurements were performed with two standard tests: the Synoptophore, and the Single Maddox Rod (SMR); and a new test method - the
KMScreen. Measurements were repeated three times for xing either eye,
and on two separate test occasions.
Results: Excyclotorsion was found in eighteen sub ects (90%). During the
rst test measurements 11 (55%) measured excyclotorsion with the synoptophore method, 18 (90%) with the SMR and 15 (75%) with the KMScreen
method. During the second measurements, 11 (55%) showed excyclotorsion with the synoptophore method, 17 (85%) with the SMR and 10 (50%)
with the KMScreen. Median Interquartile Range (IQR) perceived torsional
measurements for the Synoptophore, SMR and KMScreen tests was -0.85
(-5.10 to 0.00), -7 (-10 to -2.50) and -2.50 (-8 to -0.25), degrees respectively.
There were signi cant differences between the Synoptophore and the SMR
(p= 0.001), the Synoptophore and the KMScreen (p= 0.012), and between
the SMR and the KMScreen (p= 0.046). All three tests showed repeatable
values; 95 % limits of agreement (LoA) de ned as mean torsional difference
± (1.96 SD of difference) was: -1.10, -0.85 and -1.35 respectively. P- values
being p=0.53, p= 0.30 and p=0.20 in the same succession.
Conclusion: The three different methods used for testing cyclotorsion
demonstrated signi cant differences in results; yet showed signi cant reproducibility (test/re-test) over time. This is of great clinical relevance when
investigating cyclotorsion. Clinicians need to be aware of this when monitoring recovery or changes in patients, and in speci c when planning surgical
correction for cyclotorsion.
SVERIGES ÖGONLÄKARFÖRENINGS ÅRSMÖTE 2015
47
P3
CASPASE-3 EXPRESSION IN LENS AFTER ULTRAVIOLET RADIATION
Nooshin Talebizadeh 1, Zhaohua Yu 1, Martin Kronschläger 1,
Per Söderberg 1
1
Gullstrand lab, Ophthalmology, Dept. of Neuroscience. Uppsala University
Purpose: To determine the time evolution of active caspase-3 protein expression after exposure to low dose UVR-300nm
Methods: Forty rats were unilaterally exposed in vivo to 1 kJ/m2 UVR300nm for 15 min. All lenses were processed for immunohistochemistry.
Time evolution of active caspase-3 expression was determined based on
the differences in the probability of active caspase-3 expression at 0.5, 8, 16,
and 24hrs after the UVR exposure. A logistic model was introduced for the
expression of active caspase-3.
Results: Active caspase-3 expression was higher in the exposed lenses.
The mean differences between the exposed and non-exposed lenses were
0.17+/-0.02, 0.20+/-0.03, 0.21+/-0.03, and 0.11+/-0.04 (95%CI) for the 0.5,
8, 16, and 24hrs time groups, respectively. There was a difference when
comparing the 0.5 and 24hrs groups to the 8 and 16hrs groups (95%CI =
0.06+/-0.03). Exposure to UVR-300nm impacted on the parameters of the
logistic model by time.
Conclusions: Expression of active caspase-3 in the lens epithelium increased after UVR exposure. The peak of expression was around 16hrs after
the exposure. The logistic model predicts the impact of exposure to UVR on
the spatial distribution of active caspase-3 expression, depending on time.
48
SVERIGES ÖGONLÄKARFÖRENINGS ÅRSMÖTE 2015
P4
THE EYEDEM STUDY: PREVALENCE OF GLAUCOMA IN PATIENTS
WITH COGNITIVE IMPAIRMENT
Lada Kalaboukhova 1, Dragana kil ić; 1, Thiemo Rudolph 1,2, Madeleine
Zetterberg 1,2
Department of Ophthalmology, Sahlgrenska University Hospital, Mölndal,
Sweden
1
Department of Clinical Neuroscience and Rehabilitation/Ophthalmology,
Institute of Neuroscience and Physiology, The Sahlgrenska Academy at
University of Gothenburg, Gothenburg, Sweden
2
Purpose: Some studies have indicated a higher prevalence of pseudoexfoliations (PEX) and primary open-angle glaucoma (POAG) in patients with
cognitive impairment. The purpose of the present study was to determine the
prevalence of POAG in a cohort of clinically well-characterized patients with
dementia, mild cognitive impairment (MCI) and controls.
Methods: A number of 146 patients with MCI and mild dementia and 50 controls were sub ected to an eye examination including best corrected visual acuity (BCVA), intraocular pressure (IOP), Heidelberg Retinal Tomography (HRT),
Optical Coherence Tomography (OCT) and sub ective evaluation of optic disc
appearance. In case of suspect glaucoma, visual eld examination with Humphrey SITA 24-2 was performed. For cognitive diagnosis, neuropsychiatric tests
as well as neuroimaging were performed and biomarkers in cerebrospinal uid
were investigated. Peripheral blood samples were also taken for genotyping.
Results: The prevalence of probable POAG in patients with cognitive impairment was 11.6% and 12.0% for controls, thus a relatively high prevalence in
both groups. The corresponding prevalence of PEX in either eye was 16.2%
and 13.0% respectively (p=0.81). A diagnosis of glaucoma as classi ed by
HRT did not show a signi cant difference between groups, neither did the retinal nerve ber layer (RNFL) as measured with HRT or OCT. However, patients
with cognitive dysfunction showed a signi cantly higher propensity towards
an age-related decline in the RNFL thickness. No signi cant differences in
genotype frequencies of PEX-associated polymorphisms (LOXL1; rs1048661,
rs3825942, rs2165241) were seen between the group with cognitive dysfunction or controls, neither was there any association in the Alzheimer’s disease-associated APOE epsilon4 allele with diagnosis of POAG or PEX.
Conclusion: The present study does not support an association between
POAG and cognitive impairment.
SVERIGES ÖGONLÄKARFÖRENINGS ÅRSMÖTE 2015
49
P5
NEAR INFRARED RADIATION INDUCED CATARACT
Zhaohua Yu 1, Karl Schulmeister 2, Nooshin Talebizadeh 1,
Martin Kronschläger 1, Per Söderberg 1
Gullstrand lab. Ophthalmology, Dept. of Neuroscience, Uppsala University,
Sweden
2
Seibersdorf Labor GmbH, Seibersdorf, Austria
1
Purpose: 1) To estimate the ust above threshold exposure time for the near
IRR exposures in the seconds time domain at a constant irradiance of 197 W/
cm2 within the pupil, and the time evolution of lens damage after the estimated
threshold exposure. 2) To determine the temperature time evolution in the eye
during an 8 s in vivo threshold exposure to 197 W/cm2 at 1090 nm, and the heat
diffusion associated with exposure. 3) To investigate if 1090 nm IRR induces
cataract photochemically considering irradiance exposure time reciprocity.
Materials and methods: The 6-weeks-old albino rats were anesthetized
with ketamine 95 mg/kg plus xylazine 14 mg/kg intraperitoneally, ten minutes before exposure. The pupils of both eyes were dilated with tropicamide,
5 mg/ml. Five minutes after pupil dilation, the animals were unilaterally exposed to 1090 nm IRR within the pupil area. Temperature was recorded with
thermocouples placed in the selected positions of the eye. At the planned
post-exposure time, the animal was sacri ced and the lenses were extracted
for measurements of forward light scattering and macroscopic imaging.
Results: The in vivo exposure to 197 W/cm2 1090 nm IRR required a minimum 8 s for cataract induction. There was approx 16 h delay between exposure and light scattering development in the lens. The same radiant exposure
was found to cause a temperature increase of 10 ºC at the limbus and 26 ºC
close to the retina. The rate constants estimated for the increase of temperature induced by the exposure was on the order of 10 times higher than that
estimated for decrease of temperature after the end of exposure. The in vivo
exposure to 96 W/cm2 1090 nm IRR with exposure time up to 1 h resulted in
an average temperature elevation of 7 ºC at the limbus with the cornea humidi ed and no signi cant light scattering was induced one week after exposure.
Conclusions: An in vivo exposure to 197 W/cm2 IRR at 1090 nm within the
pupil for 8 s induces cataract with a time delay. This threshold exposure for
cataract induction causes a temperature rise of 10 ºC at the anterior segment of
the rat eye. IRR at 1090 nm produces thermal cataract, probably by indirect heat
conduction from absorption in tissues surrounding the lens. There is no cataract
development given that the limbal temperature increase is below 8 ºC.
50
SVERIGES ÖGONLÄKARFÖRENINGS ÅRSMÖTE 2015
P6
MODEST MONOVISION - UPPFÖLJNING AV SYNRESULTAT HOS
35 PATIENTER OPERERADE FÖR BILATERAL KATARAKT MED
MONOFOKAL INTRAOKULÄR LINS
B örn Johansson 1
1
Ögonkliniken, Universitetss ukhuset i Linköping, Region Östergötland
Vid bilateral kataraktoperation kan man uppnå tillfredsställande synskärpa i
många fall genom att planera ena ögat nära emmetropi och det andra ögat
lätt myopt (modest monovision). 35 patienter som genomgått bilateral kataraktoperation samma dag med implantation av monofokal intraokulär lins
(IOL) planerades för modest monovision (medelvärde planerad refraktion
-0,47 D för ’avståndsöga’, -0,99 D för ’näröga’) Vid postoperativ uppföl ning
var okorrigerad binokulär avsståndssynskärpa 0,7 eller bättre hos 28 (80%),
och okorrigerad binokulär närvisus 4p hos 15 (43%) och 30 (86%) läste 7p
eller bättre okorrigerat. Medelvärden för erhållen refraktion var -0,49 D för
’avståndsöga’ och -1,10 D för ’näröga’. Modest monovision kan ge tillfredsställande okorrigerad synfunktion på både långt och nära håll för många
patienter som kataraktopereras bilateralt med monofokal IOL.
SVERIGES ÖGONLÄKARFÖRENINGS ÅRSMÖTE 2015
51
P7
THE UPPSALA CONTRAST SENSITIVITY TEST: QUICK CONTRAST
SENSITIVITY MEASUREMENTS
Lars Malmqvist 1, Per Söderberg 1
1
Uppsala Universitet
Routine measurements of spectral contrast sensitivity (CSF) are hampered
by the time consumption of current methods. We are creating a system that
allows swift measurement of the CSF. The UCST system involves software
running on an iPad coupled to a calibrated TFT-monitor. In a comparative
study, using 20 healthy volunteers, the UCST approach had shorter mean
examination time (CI-UCST: μ (0.95) = 13 ±4 s, d.f. = 9), than the Vistech
approach (CI-Vistech: μ (0.95) = 87 ±27 s, d.f. = 9) and the mean difference
between the two methods suggested a difference in test time (CI-difference:
μ (0.95) = 47;106 s, d.f. = 18). We conclude that the UCST measures CSF
7 times faster than the Vistech chart.
52
SVERIGES ÖGONLÄKARFÖRENINGS ÅRSMÖTE 2015
P8
REPEATED SCHEIMPFLUG-TOMOGRAPHY IN KERATOCONIC EYES:
MEASUREMENT VARIABILITY AND ITS IMPLICATIONS FOR ANALYSIS
OF PROGRESSION
Wolf Wonneberger 1,3, Bertil Sterner 2, Ulrika MacLean 1,3,
Margareta Claesson 1,3, Ulf Stenevi 1,3, Madeleine Zetterberg 1,3
Department of Ophthalmology, Sahlgrenska University Hospital, Mölndal,
Sweden
2
Gothenburg Vision Rehabilitation Center, Gothenburg, Sweden
3
Department of Clinical Neuroscience and Rehabilitation/Ophthalmology,
Institute of Neuroscience and Physiology, the Sahlgrenska Academy, University of Gothenburg, Gothenburg, Sweden
1
Background: Corneal tomography is used to analyze progression of keratoconus. The accuracy of the measurements is relevant for making correct
decisions whether or not to treat with corneal crosslinking (CXL).
Purpose: To analyze variability of repeated Scheimp ug-tomography examinations in keratoconic eyes and determine its clinical implications. Setting: Department of Ophthalmology, Sahlgrenska University Hospital, Mölndal, Sweden
Methods: 80 keratoconic eyes (45 patients) were examined at baseline and
after 3 to 6 months with three consecutive Scheimp ug-tomography measurements (Pentacam Classic). Mean age (years) ± standard deviation (SD)
was 24.2±3.9 (range 16-32). Keratometry parameters taken from the anterior sagittal curvature map (SimKast, SimKmax, SimKave, K3, K5, Kmax)
and corneal thickness at thinnest location were studied. Results: Mean±SD
for the entire cohort based on three consecutive measurements of SimKast,
SimKmax, SimKave, K3, K5, Kmax and TL at rst visit were 3.0 ± 1.9 diopters
(D), 49.0±4.5 D, 47.4±4.0 D, 53.7±6.0, 51.9±4.2 D, 55.7±7.1 D and 470±36
μm, respectively. De ning progression during the follow up period as the increase in one keratometric parameter by 1 D based on single measurements
led to classi cation of 11% (SimKast), 9% (SimKave), 10 % (SimKmax), 20%
(K3), 9% (Kmax5) and 19% (Kmax) of eyes as progressive. Based on the
mean of three consecutive measurements only 5% (SimKast, p = 0.247), 6%
(SimKave, p = 0.765), 9% (SimKmax, p = 1.000) and 16% (K3, p = 1.000) of
eyes were classi ed as progressive.
Conclusion: In this study, except for K5, relying on single tomography examinations and one type of anterior K-reading generally overestimated progression. This may result in CXL treatment of non-progressive eyes. Larger
study groups are needed to con rm or discard this nding. Multiple consecutive tomography examinations are recommended for analysis of progression.
SVERIGES ÖGONLÄKARFÖRENINGS ÅRSMÖTE 2015
53
P9
TRABEKULEKTOMI - LÅNGTIDSUPPFÖLJNING OCH ANALYS AV
2012-ÅRS OPERATIONER PÅ ÖGONKLINIKEN, SAHLGRENSKA
UNVIVERSITETSSJUKHUSET/MÖLNDAL
Tobias Busch 1
1
Sahlgrenska Universitetssjukhus
År 2012 opererades 99 patienter för glaukom på vår klinik, varav 68
patienter med trabekulektomi med/utan mitomycin. I en retrospektiv analys
undersöktes utvecklingen av ögontrycket, antal trycksänkande läkemedel
före/efter operationen, tidpunkten för återinsättande av trycksänkande
behandling, eventuellt behov av postoperativa manipulationer samt
synfältsutvecklingen. För hela kohorten låg andelen patienter med mycket
gott resultat (uppnått måltryck utan lokalbehandling) på ca 60% och med
gott resultat (uppnått måltryck med eller utan trycksänkande behandling)
på ca 90%. Vi analyserar faktorer som kan ha haft in ytande på utfallet,
såsom patienturval, användning av antimetaboliter, usterbara suturer och
betydelsen av tidigare genomgången katarakt- eller glaukomkirurgi.
54
SVERIGES ÖGONLÄKARFÖRENINGS ÅRSMÖTE 2015