Våldsutsatta kvinnor berättar En utvärdering av projekt Karin
Våldsutsatta kvinnor berättar En utvärdering av projekt Karin … man blir lite omhållen här och det behöver man när man är trasig Annika Rejmer, Anna Sonander, Charlotte Agevall Rapport 2010:2 Rikspolisstyrelsen April 2010 Karin_100524_P.indd 1 2010-06-18 11.23 Utgivare: Rikspolisstyrelsen, Box 12256, 102 26 Stockholm D nr: PoA-428-7260/07 ISBN-13 978-91-89475-83-0 Foto: Anders Lindell Grafisk design: Alenäs Grafisk Form Upplaga: 500 ex Tryck: RPS Tryckeri, Stockholm juni 2010 Karin_100524_P.indd 2 2010-06-18 11.23 innehåll Förord . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4 Bilageförteckning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5 Kapitel 1. Inledning Från kvinnofridsprogram till projekt Karin genom samverkan. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 8 Syfte och frågeställningar. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 10 Våld i nära relationer – brottsbeskrivningar . . . . . . . . . 11 Grov kvinnofridskränkning. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 11 Misshandel. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 12 Disposition och läsanvisningar. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 12 Kapitel 2. Teori Våld i nära relationer. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 13 Barns upplevelser av våld i hemmet. . . . . . . . . . . . . . . . 14 Begreppet offer. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 15 Att kvalificera sig som offer . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 16 Det ideala offret . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 16 Aktörerna – Polis, åklagare och socialtjänst . . . . . . . . . 19 Polisen – en del av en rättskedja. . . . . . . . . . . . . . . . . . 19 Polisens ansvar gentemot brottsoffer. . . . . . . . . . . . . . 20 Vilket skydd ska polisen och andra rättsvårdande myndigheter erbjuda våldsutsatta kvinnor och barn?. . 21 Polisrollen. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 23 Samverkan. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 25 Projekt Karins teoretiska förankring i den social-ekologiska modellen. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 27 Kapitel 3. Metod och tillvägagångssätt Enkät. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 29 Bearbetning av enkäterna. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 30 Intervju . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 30 Bearbetning av intervjuerna. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 31 Urval. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 31 Begränsningar i urvalsförfarandet . . . . . . . . . . . . . . . . 31 Svarsfrekvens . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 32 Enkäter. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 32 Intervjuer genomförda med kvinnor. . . . . . . . . . . . . . . 32 Reflektioner kring svarsfrekvenserna. . . . . . . . . . . . . . 32 Bortfall . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 32 Att använda det statistiska materialet. . . . . . . . . . . . . 33 Hinder i genomförandet. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 33 Etiska överväganden . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 33 Kapitel 4. Empirisk framställning och analys Vem är kvinnan?. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 36 Relationen & våldet. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 37 Svårigheterna med att förstå och begripliggöra våldet. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 37 Att skapa motbilder. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 39 Varför går han inte? . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 39 Sociala nätverk. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 40 När våldet har uppdagats. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 41 Mönster . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 42 Bemötande . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 42 Vikten av ett gott bemötande. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 43 Förväntningar. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 45 Hur nöjd är kvinnan? . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 45 Förhör. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 46 Förhörsledarens bemötande. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 47 Information. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 47 Kontakt med andra myndigheter . . . . . . . . . . . . . . . . . 49 Samverkan. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 52 Lokaler . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 55 Förväntningar på den fysiska miljön. . . . . . . . . . . . . . . 57 Den fysiska miljöns betydelse för skapandet av ”det goda samtalet”. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 58 En genomlysning av Kvinnofridsprogrammet utifrån den social-ekologiska modellen. . . . . . . . . . . . . 59 Individnivå . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 60 Relationell nivå. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 62 Lokala samhällsnivån. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 63 Samhällsnivån . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 64 Kapitel 5. Sammanfattning och avslutande diskussion Positivt med projekt Karin utifrån kvinnornas perspektiv:. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 67 Projekt Karins utvecklingsmöjligheter utifrån kvinnornas perspektiv:. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 67 Att gå vidare med…. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 68 Källförteckning. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 69 Litteratur. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 69 Hemsidor. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 71 Offentligt tryck. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 71 bilagor Underlag för bedömning av risk för framtida partnervåld . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 72 Informationsbrev enkät . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 74 Enkät . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 76 Intervjumall . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 87 Informationsbrev intervju . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 90 Samtycke . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 92 Karin_100524_P.indd 3 2010-06-18 11.23 förord Förord Vi vill tacka alla kvinnor som har medverkat i denna studie genom att generöst dela med sig av sina erfarenheter av våld i nära relationer. Ni har gjort denna utvärdering möjlig. Vår förhoppning är att era röster ska bidra till att arbetet med våldsutsatta kvinnor kan vidareutvecklas. Ert deltagande i utvärderingen kan göra skillnad! Vi vill också tacka personalen på polismyndighet i Malmö, Kriscentrum för kvinnor och kvinnojourer som har haft vänligheten att hjälpa oss med att distribuera enkäter. De flesta av intervjuerna har genomförts i projekt Karins lokaler. Vi har mötts av en vänlig receptionist, som har bokat rum, öppnat låsta dörrar och försett oss med gott kaffe. Tack för all omtanke! Sist men inte minst vill vi också tacka Anna Gustafsson, Margot Olsson och Ulf Malmqvist för ett gott och kreativt samarbete. Lund 2010-01-28 Annika, Anna & Charlotte 4 V å ld sutsatta kv innor b er ättar Karin_100524_P.indd 4 2010-06-18 11.23 bilageförteckning Bilageförteckning Bilaga 1. Spousal, Assault Risk Assesment, Bilaga 2. Informationsbrev enkät Bilaga 3. Enkät Bilaga 4. Intervjumall Bilaga 5. Informationsbrev intervju Bilaga 6. Samtyckesblankett Figurförteckning Figur 1. Den social-ekologiska modellen Figur 2. Kvinnans behov av myndighetskontakter Figur 3. Projektledningens syn på myndighetssamverkan Figur 4. Arbetsprocessen på projekt Karin Tabellförteckning Tabell 1. Ålder Tabell 2. Antal år boende i Sverige Tabell 3. Är kvinnan nöjd med polisens sätt att hantera hennes fall? Våld s ut satta kv in no r berä ttar 5 Karin_100524_P.indd 5 2010-06-18 11.23 kapitel 1. inledning Kapitel 1. Inledning Ett sätt att göra våld i nära relationer begripligt är att sätta in det i en historisk kontext1. Historiska tillbakablickar gör det väldigt tydligt att vår förståelse av vår omgivning, av oss själva och av olika sociala skeenden är formad av normer och föreställningar i vår nutid. För att kunna förstå våld mot kvinnor i nära relationer, är det viktigt att beakta det faktum att män i västvärlden har haft både en laglig och socialt accepterad rätt att fysiskt bestraffa sina hustrur ända fram till 1800-talet.2 I Sverige avskaffades en makes rätt att aga sin maka så sent som 18613 och fram till 1965 fanns det ingen lag som gav stöd för att en man inte får våldta sin hustru. Våldtäkt inom äktenskapet ansågs per definition inte kunna äga rum. Genom att våldtäktshandlingar inom äktenskapet inte ansågs vara kriminella, blev det sexualiserade våldet Österberg & Lindstedt Cronberg (red), 2004. Det var först 1944 som det blev möjligt för åklagare att väcka åtal mot en man som slog sin hustru, innan dess var detta bara möjligt om misshandeln haft dödlig utgång och det var inte förrän 1982 som denna handling kom att falla under allmänt åtal, det vill säga att åklagare är skyldig att väcka åtal. För en överblick av hur kvinnans rättsliga ställning har sett ut i Sverige se, Åkerblom 2009. 3 Lindstedt Cronberg 2009. 1 2 osynliggjort och därigenom tillhandahöll samhället en ritual för bemötande som osynliggjorde denna aspekt av våldet, det var inget man frågade efter eller rannsakade.4 Mäns våld mot närstående kvinnor har således förts upp på den politiska agendan relativt sent. Våld i nära relationer betraktades trots en kriminalisering som en familjeangelägenhet och ett individuellt problem fram till 1970-talet då det omformulerades till ett samhällsproblem som vi alla har ett ansvar för att hantera och lösa. Arbetet mot kvinnovåld har bedrivits på såväl global som nationell nivå. Det är drygt 50 år sedan som FN aktivt engagerade sig i kvinnors rättigheter. Initialt rörde arbetet allmänna frågor såsom kvinnors livssituation och roll i samhället men har över tid kommit att riktas mot mer specifika frågor såsom våld mot kvinnor. Idag definierar FN våld mot kvinnor som ett allvarligt samhällsproblem som har sin grund i en könsmaktsordning där våldet ses som en kränkning av de mänskliga rättigheterna5. I Sverige har arbetet för kvinnors rättigheter och mot kvinnovåld skett i samklang med FN:s arbete. 4 5 Lindstedt Cronberg 2005, s. 24. http://www.manskligarattigheter.gov.se. 6 V å ld sutsatta kv innor b er ättar Karin_100524_P.indd 6 2010-06-18 11.23 kapitel 1. inledning Hur vanligt förekommande är våld mot närstående kvinnor? Omfattningen av det våld som män utsätter närstående kvinnor för är svår att fastställa. Det beror främst på att det saknas samordnade insamlingar av data. Det gäller såväl över tid som mellan olika länder och beror företrädesvis på att definitionen och redovisningen av våld mot kvinnor skiftar och har skiftat6. Omfattningen är också svår att fastställa på grund av att mörkertalen är höga. Det är svårare att anmäla en närstående än en obekant gärningsman. Hur grovt brottet är har också betydelse för anmälningsbenägenheten. BRÅ uppskattar att endast 25 % av det våld som kvinnor utsätts för av närstående män anmäls.7 Olika underlag kan dock tillsammans ge oss en uppfattning av våldets omfattning. Ett underlag som kan ge en indikation om omfattningen är antalet anmälda misshandelsbrott mot kvinnor som är 15 år eller äldre och där gärningsmannen är bekant med kvinnan. Av SCB:s statistik framgår att antalet anmälningar av kvinnor, avseende misshandel av gärningsmän som de känner har ökat stadigt sedan 1990-talet. Ökningen kan dels förklaras av en ökad anmälningsbenägenhet, dels av att det faktiska våldet mot kvinnor har ökat. År 2008 uppgick antalet anmälningar om misshandel mot kvinnor över 15 år som är bekant med misstänkt gärningsman till 21 0008. Med hänsyn tagen till ett uppskattat mörkertal på 25 % kan det faktiska antalet fall där män misshandlar en kvinna de känner under 2008 uppgå till drygt 80 000. Ett annat sätt att få en bild av våldets omfattning är att fråga kvinnor. 2001 gjordes, på uppdrag av regeringen och brottsoffermyndigheten, en omfångsundersökning, ”Slagen dam”, med syftet att kartlägga kvinnors våldserfarenheter. Svaren vittnade om att många kvinnor någon gång under sitt liv har utsatts för våld. Nästan varannan kvinna (46 %) hade utsatts för våld av en man efter sin 15 års dag. 56 % av kvinnorna hade utsatts för sexuella trakasserier och nästan var fjärde kvinna mellan 18 och 24 år (22 %) hade utsatts för våld under det senaste året.9 Resultaten får stöd av den danska delstudien i ”International Violence Against Women Survey” från 2003 som visar motsvarande omfattning av övergrepp mot kvinnor. Ett resultat som kan jämföras med utfallet från de årliga nationella Trygghetsundersökningarna där endast 1–2 % av de kvinnliga respondenterna uppger att de har varit utsatta för brott under det senaste året10. Förklaringen till den låga andelen kan vara att undersökningens definition av våld ligger nära kriminalstatistiken och kan därför vara snäv i förhållande till kvinnans upplevelse av vad som är våld. Antalet anmälningar om sexualbrott har dubblerats Walby 2005. BRÅ rapport 2009:12. 8 http://www.bra.se. 2009-12-20. 9 Lundgren (red.) 2001. 10 Nationella Trygghetsundersökningar om allmänhetens utsatthet för brott genomförs årligen sedan 2006. sedan 1990-talet, varav antalet anmälda våldtäkter har ökat mest. Ökningen kan dels förklaras av en omdefiniering av brottet våldtäkt men den kan också förklaras av en högre anmälningsbenägenhet och en faktisk ökning. 2008 anmäldes 3924 våldtäkter mot kvinnor över 15 år11. Brottet grov kvinnofridskränkning som infördes 1998 ingår också i begreppet våld mot kvinnor. Det är sammansatt av upprepade gärningar såsom misshandel, olaga hot och vissa sexualbrott där offret och gärningsmannen är eller har varit gifta eller sammanboende.12 År 2008 anmäldes 2733 fall av grov kvinnofridskränkning13. Det finns således en stor spännvidd i uppskattningarna av förekomsten av våld mot kvinnor i nära relationer, och även om det finns svårigheter med att fastställa omfattningen, vittnar genomförda studier om att våld mot kvinnor är ett utbrett samhällsproblem. Våldet utövas oftast av en man och riktar sig företrädesvis mot en närstående kvinna, främst på privata platser där vittnen saknas. Vanligast är att våldet utövas i hemmet. Misshandeln sker ofta i köket medan våldtäkterna genomförs i sovrummet eller vardagsrummet14. Gärningsmannen är ofta alkoholpåverkad15. Våldet ger vanligtvis upphov till synliga skador och har allvarliga konsekvenser för den enskilda kvinnan. Det påverkar hela hennes livssituation. Våldsutsatta kvinnor har exempelvis sämre hälsa än kvinnor som inte utsatts för våld. Hon uppsöker därför sjukvården oftare och konsumerar läkemedel samt funderar på eller har försökt ta sitt liv i högre utsträckning än kvinnor som inte utsatts för våld16. Varför kan inte problemet med våld mot kvinnor lösas och elimineras? En förklaring är att våld mot kvinnor är ett komplext problem som inte har någon enkel lösning. För att kunna identifiera interventioner som kan bidra till att stoppa eller reducera våld mot kvinnor måste våldets orsaker fastställas. Tidigare forskning visar att det företrädesvis är fyra omständigheter som bidrar till att försvåra arbetet med att stoppa eller reducera våld mot kvinnor17. Det är: Rättssystemets tolerans av mäns våld mot kvinnor. Kvinnans underordnade ekonomiska ställning. Svårigheten med att definiera en diskurs kring våld mot kvinnor. Bristen på psykosocialt stöd. Tidigare forskning har visat att det är viktigt att reformera rättssystemet så att våld i nära relationer är kriminaliserat på ett adekvat sätt så att anmälningar, utredningar och domstolsprövning leder till åtgärder som förbättrar http://www.bra.se, 2009-12-20. Lindstedt Cronberg 2009. 13 http://www.bra.se. 2009-12-20. 14 Lövkrona 2009. 15 BRÅ Rapport 2009:12. 16 Lundgren (red.) 2001. 17 Walby (red.) 2001. 6 11 7 12 Våld s ut satta kv in no r berä ttar 7 Karin_100524_P.indd 7 2010-06-18 11.23 kapitel 1. inledning situationen för brottsoffret18. Amerikansk och brittisk forskning har visat att det dessutom finns en korrelation mellan våld och en ekonomisk ojämställdhet i relationen. Ju större kvinnans ekonomiska beroende av mannen är desto högre är risken att hon kommer att utsättas för våld.19 Ett annat korrelerande samband är att social inkludering genom förvärvsarbete minskar risken medan social exkludering, exempelvis genom arbetslöshet och hemarbete, ökar risken för att utsättas för våld av närstående. Ekonomiska resurser är emellertid inte den enda resurs som en våldsutsatt kvinna behöver. Hon behöver också praktiskt, fysiskt och emotionellt stöd. Det psykosociala stödet kan utgöras av hjälptelefoner, skyddat boende men också av samtalsstöd för att få styrka att bryta upp. Tidigare forskning visar också att avsaknaden av en gemensam diskurs, ett gemensamt synsätt på och en gemensam definition av våld mot kvinnor försvårar möjligheterna till att motverka våld mot kvinnor på ett effektivt sätt. Ett skäl till att det saknas en diskurs är att det inte finns en enhetlig överstatlig kulturell förståelse för kvinnovåld. I de flesta länder definieras våld mot kvinnor utifrån den nationella straffrättsliga definitionen av våld i allmänhet, som sällan fångar det specifika med våldshandlingar som äger rum mellan närstående i en hemmiljö. Det finns dessutom länder där våld mot kvinnor fortfarande accepteras av staten. Det finns också länder där våldet visserligen är kriminaliserat men där det sällan leder till några rättsliga påföljder. FN:s deklaration ”Om avskaffande av våld mot kvinnor”, från 1993 kan ses som ett försök till att skapa ett gemensamt förhållningssätt och en definition av kvinnovåld. Deklarationen inleds med att generalförsamlingen uttalar att den erkänner: …the urgent need for the universal application to women of the rights and principles with regard to equality, security, liberty, integrity and dignity of all human beings. I deklarationens inledande artikel definieras våld mot kvinnor som; …any act of gender-based violence that results in, or is likely to result in, physical, sexual or psychological harm or suffering to women, including threats of such acts, coercion or arbitrary deprivation of liberty, whether occurring in public or in private life.20 Det innebär att definitionen av våld mot kvinnor över tid har utvidgats och omfattar inte längre bara fysiskt våld utan också psykiskt och sexuellt våld. I Sverige kan den politiska diskursen kring våld i nära relationer utläsas av A.a. Walby (red.) 2001. 20 General Assembly res. 48/104 18 19 ”Handlingsplan för att bekämpa mäns våld mot kvinnor, hedersrelaterat våld och förtryck samt våld i samkönade relationer”, från 2007 21. Av handlingsplanen framgår att mäns våld mot kvinnor ses som ett oacceptabelt men omfattande problem som berör hela samhället. I förhållande till FN:s definition av våld mot kvinnor har den svenska regeringen utvidgat definitionen genom att också inkludera hedersrelaterat våld och våld i samkönade relationer. Målsättningen med den svenska handlingsplanen är att den ska fungera som en sammanhållande strategi för att få våldet att upphöra. För att nå målet satsar regeringen 900 miljoner kronor under mandatperioden 2006-2010 för att genomföra åtgärder som syftar till att: öka skyddet för och stödet till våldsutsatta kvinnor, förstärka det förebyggande arbetet, förbättra kvaliteten och effektiviteten i rättsväsendet, utveckla insatser för våldsutövare, öka samverkan kring och kunskap om våld i nära relationer. Av handlingsplanen framgår också att samhällets insatser ska utgå från de utsatta kvinnornas behov och att det är statens och kommunernas ansvar att tillgodose dessa. Denna slutrapport innehåller en redogörelse för utvärderingen av åtgärd 50 i handlingsplanen i vilken Rikspolisstyrelsen har fått i uppdrag att utveckla en särskilt anpassad fysisk miljö för att utreda våld mot kvinnor, med målsättningen att ge våldsutsatta kvinnor bästa möjliga förutsättningar att bidra till att samhället kan vidta effektiva och hjälpande åtgärder. Den fysiska miljöns lokalisering, utformning, inredning och tekniska utrustning ska enligt direktivet utgå från och anpassas till de krav som följer av den utsatta kvinnans situation och de arbetsmetoder som myndigheterna tillämpar. För att uppnå ett gott resultat förutsätts en långtgående samverkan mellan berörda myndigheter och organisationer. I uppdraget finns också ett formulerat krav på att Rikspolisstyrelsen ska genomföra utvecklingsarbetet tillsammans med Polismyndigheten i Skåne och att det ska ha sin verksamhetsmässiga grund i det samarbete som Polismyndigheten i Skåne och Malmö Stad bedriver inom Kvinnofridsprogrammet22. Från kvinnofridsprogram till projekt Karin genom samverkan Malmö Stads Kvinnofridsprogram har sin bakgrund i tidigt 1990-tal, då flera professionella aktörer uppmärksammade att det fanns en bristande förmåga att se och bemöta våldsutsatta kvinnor och deras barn. Ett kommunalt kvinnofridsprogram arbetades fram i samverkan med Handlingsplan för att bekämpa mäns våld mot kvinnor, hedersrelaterat våld och förtryck samt våld i samkönade relationer (2008). 22 A.a. 21 8 V å ld sutsatta kv innor b er ättar Karin_100524_P.indd 8 2010-06-18 11.23 kapitel 1. inledning andra myndigheter och organisationer. Arbetet bedrevs i tvärsektoriella grupper för att fånga ett helhetsperspektiv på våldsproblematiken och för att förankra programmet23. Malmös Kvinnofridsprogram utgår från att det är samhället som är ytterst ansvarigt för att bekämpa alla former av våld och att brottsoffren har rätt till; vård stöd och rådgivning skydd rättssystemet För att underlätta samverkan har de medverkande myndigheterna specialiserat sina verksamheter. Polisen i Skåne har organiserat sitt arbete med våld i nära relationer i en särskild familjevåldsrotel medan Åklagarmyndigheten har valt att specialisera vissa åklagare på brott som rör våld i nära relationer. Därutöver har hälso- och sjukvården utvecklat ett särskilt program för medicinsk behandling av våldsrelaterade skador. Malmö Stads socialtjänst specialiserade sin verksamhet genom att starta Kriscentrum för våldsutsatta kvinnor och barn som invigdes år 2000 och som erbjuder professionellt skydd, psykosocial krisbehandling och stödjande samtal. Malmös kvinnofridsprogram utgår från ett holistiskt perspektiv, dvs. ett familjeperspektiv, och har därför även etablerat ett Kriscentrum för män och ett Kriscentrum för barn och ungdom. På Kriscentrum för män, som startades år 2002, erbjuds männen information och stöd för att kunna ta ansvar för sitt beteende. Det innebär att mannen ges möjlighet att bearbeta den problematik som kan ligga bakom våldet och erbjuds hjälp för att förändra sin attityd till våld, förbättra sin självkännedom och empati och därigenom utveckla möjligheter till att hitta alternativa lösningar till våld24. Våldsutsatta kvinnor kan initialt komma i kontakt med olika myndigheter. Det är exempelvis inte ovanligt att hon ringer polisen för att få hjälp. Ibland är den första kontakten sjukvården då hon söker vård för sina skador. Oavsett vilken myndighet hon kommer i kontakt med ska de myndigheter som samverkar inom Kvinnofridsprogram- Kvinnofridsprogrammet och dess insatser är utformade efter våldsutsatta kvinnors behov. I arbetet med att utveckla programmet har ett flertal kartläggningar och enkätundersökningar riktade till olika myndigheter som kommer i kontakt med kvinnorna, deras barn och de våldsutövande männen genomförts. Därutöver har ett flertal intervjustudier genomförts där såväl utsatta kvinnor som representanter för olika frivilliga organisationer – kvinnojourer, invandrarföreningar, kvinnoorganisationer och barnrättsorganisationer deltagit. Materialet har dessutom kompletterats med de senaste forskningsrönen och officiell statistik. Programmet har byggts ut successivt. Vid varje ny insats som genomförts har samma metodik för kartläggning och behovsanalys använts. Förslaget att bygga upp ett Reko (Resurs- och kompetenscentrum) vilket är den idé som projekt Karin utgår ifrån, har grundats sig på de erfarenheter och kunskaper som erhållits av det kontinuerliga utvecklingsarbetet inom Kvinnofridsprogrammet och målgruppens synpunkter. 24 Yrkesgemensam Handbok 2007, s. 49–52. 23 met fråga våldsutsatta kvinnor om de har barn som har bevittnat eller blivit utsatta för våld. Om så är fallet ska det anmälas till socialtjänsten. Socialtjänsten kan också få kännedom om att barn bevittnat eller är utsatta för våld i hemmet från allmänheten, förskole- och skolpersonal. Om information som socialtjänsten får kan föranleda åtgärder ska en utredning inledas. Barn som bevittnat våld mellan närstående eller själva utsatts för övergrepp erbjuds krisstöd på Kriscentrum för barn och ungdomar. Detta centrum startades 2004 för att samla resurser från socialtjänst, polis, åklagare och rättsmedicin under ett tak, för att förstärka barnperspektivet. Även Kriscentrum för barn och ungdomar arbetar utifrån ett holistiskt perspektiv och erbjuder därför även krisstöd till föräldrar. År 2006 startades Embla, ett skyddat boende med stöd för flickor utsatta för hedersrelaterat våld och år 2007 öppnades Fribo, ett skyddat akutboende för våldsutsatta hemlösa kvinnor med missbruksproblem. Därutöver har Kvinnofridsprogrammet bidragit till att samverkan mellan berörda myndigheter och frivilliga organisationer har institutionaliserats genom att en samverkansgrupp har bildats. Gruppen består av ett fyrtiotal representanter från olika myndigheter och verksamheter som möter våldsutsatta kvinnor. Samverkansgruppens uppgift är att fungera som en referensgrupp i Kvinnofridsprogrammet. Den bidrar i gemensamma aktiviteter, exempelvis i arbetet med att ta fram en yrkesgemensam handbok för professionella aktörer och information till allmänheten. Samverkansgruppen anordnar också utbildningsdagar där aktörerna utbildar varandra eller samarbetar kring metodutveckling. Samverkansgruppen möts under minst tre halvdagar per termin. Därutöver har Kvinnofridsprogrammet en styrgrupp med företrädare från socialtjänst, polis, kriminalvård samt hälso- och sjukvården och en arbetsgrupp där programmets samordnare träffar företrädare för de särskilda verksamheterna för att främja deras utvecklingsarbete. I handlingsplanen för att bekämpa mäns våld mot kvinnor, hedersrelaterat våld och förtryck samt våld i samkönade relationer har Malmös Kvinnofridsprogram fått ett politiskt stöd på riksnivå för att vidareutvecklas till ett resurs- och kompetenscentrum. I handlingsplanens åtgärd 50 har rikspolisstyrelsen fått i uppdrag att utveckla en fysisk miljö där myndighetssamverkan kan utvecklas ytterligare genom att finnas och verka under ett gemensamt tak. Projektet har döpts till Karin eftersom den gemensamma lokalen finns i kvarteret Karin i Malmö. Lokalen är designad utifrån den våldsutsatta kvinnans behov så att hon får bättre förutsättningar att bidra till brottsutredningen. Arkitekten har arbetat med människans sinnen som utgångspunkt, dvs. syn, hörsel, lukt, smak och känsel med målsättningen att skapa en trygg och välkomnande miljö. Det har resulterat i att bakom kameraövervakade dörrar möts kvinnan och hennes barn av en receptionist som tar emot och visar dem runt i lokalen och erbjuder dem något att äta och dricka. Kök och vardagsrum med lekhörna finns i lokalens centrum. Våld s ut satta kv in no r berä ttar 9 Karin_100524_P.indd 9 2010-06-18 11.23 kapitel 1. inledning Möblemanget och textilierna har valts för att ge komfort. Ur högtalarna strömmar avslappnande musik. Förhörs-, samtals- och undersökningsrummen är belägna runt kök och vardagsrum och är utrustade med den senaste tekniska förhörsutrustningen (exempelvis diskreta kameror).25 I projekt Karins lokal samverkar flera myndigheter. Polismyndigheten i Skåne och socialtjänsten bedriver permanent verksamhet i lokalen. Rättsmedicinska avdelningen och hälso- och sjukvården finns temporärt på plats medan åklagarmyndigheten kommer dit på dagliga möten. Polisen och åklagarmyndigheten har dagliga möten för att planera och följa upp brottsutredningar. Polisen och socialtjänsten har också dagliga planeringsmöten om hur de på bästa sätt ska samverka kring aktuella våldsutsatta kvinnors behov av skydd och stöd. Hälso- och sjukvården samt rättsmedicin har ett undersökningsrum till sitt förfogande som brukas vid behov. Därutöver sker en samverkan med andra myndigheter kring specifika frågor exempelvis skattemyndigheten, kronofogdemyndigheten, migrationsverket och kriminalvården. Syfte och frågeställningar Det övergripande syftet med åtgärd 50 i ”Handlingsplan för att bekämpa mäns våld mot kvinnor, hedersrelaterat våld och förtryck samt våld i samkönade relationer” är att utveckla en nationell modell för en fysisk miljö som är särskilt anpassad för brottsutredning av våld och andra övergrepp mot kvinnor. Det specifika syftet är att bygga upp en fysisk miljö särskilt anpassad för brottsutredning av våld och andra övergrepp mot kvinnor26. Målsättningen med åtgärd 50 uppges vara ”att ge våldsutsatta kvinnor bästa möjliga förutsättningar att bidra till att samhället kan vidta effektiva och hjälpande åtgärder. Det kräver utöver en effektiv lagstiftning, tillräckliga personella resurser och enskild kompetens och tillgång till en fysisk miljö där lokaler, teknisk utrustning för förhör m.m. är anpassade till kvinnans situation och de arbetsmetoder som tillämpas”27. Syftet med vårt uppdrag är att utvärdera Karin, utifrån den våldsutsatta kvinnans perspektiv. Mer specifikt ska vi klarlägga polisens uppdrag och undersöka hur kvinnorna upplever brottutredningen och det psykosociala stöd som de erbjuds. I ett möte med ansvariga för projektet, Anna Gustafsson vid polismyndigheten i Skåne och Margot Olsson från Malmö Stad, 2008-05-07, gjordes en överenskommelse med oss som forskare avseende utvärderingens struktur och innehåll. Utvärderingen har skett i två etapper i syfte att göra en jämförande studie. Delstudie ett genomfördes under 2008, det vill säga innan projekt Karin startades, och riktade fokus mot dåvarande Se http://www.projektkarin.se 2009-12-25. Handlingsplan för att bekämpa mäns våld mot kvinnor, hedersrelaterat våld och förtryck samt våld i samkönade relationer (2008). 27 A.a förutsättningar för att bedriva brottsutredning och ge psykosocialt stöd i syfte att skapa ett underlag för jämförelse. Delstudie två genomfördes 2009 och har riktat fokus mot förutsättningarna för att bedriva brottsutredning och att ge psykosocialt stöd, samt att utvärdera den fysiska miljön. För att kartlägga den fysiska miljön för brottsutredning innan projektstaten och för att utvärdera projektet, har vi kommit fram till att det är helt avgörande att ”fånga” de våldsutsatta kvinnornas upplevelse av att ha medverkat som målsägande i en brottsutredning.28 Det är således kvinnornas upplevelse av brottsutredningen som ska ligga till grund för utvärderingsarbetets första och andra delstudie. Det innebär att vi i vår utvärdering av projekt Karins verksamhet, enbart använder oss av kvinnornas upplevelser av mötet med polisen och fokus vilar på vilka behov som kvinnorna ger uttryck för. Vad som har beskrivits som bra respektive mindre bra, utifrån praktikernas perspektiv har inte ingått i vårt uppdrag. Hur projektet har förankrats och tagits emot av tjänstemän på olika nivåer inom de olika samverkande myndigheterna kommer därför inte redovisas i denna utvärderingsrapport. De faktorer som kommer att kartläggas och ligga till grund för utvärderingen är kvinnans; Bakgrund och nuvarande livssituation. Relation till gärningsmannen. Beskrivning av våldet och omständigheterna kring polisanmälan. Förväntningar på och upplevelse av polisanmälan. Förväntningar på och upplevelse av brottsutredningen. Förväntningar på och upplevelse av polisens bemötande. Behov av och upplevelse av erhållet psykosocialt stöd. Uppfattning om och upplevelse av myndighetssamverkan. Upplevelse av lokaler och syn på samlokalisering. I regeringsuppdraget talar man om en rad olika faktorer som är avgörande för ”ett gott resultat” i arbetet med våldsutsatta kvinnor. Vad som är ett gott resultat, kommer i denna utvärderingsrapport att vägledas av vad de våldsutsatta kvinnorna upplever som ett gott resultat. Det behöver inte nödvändigtvis finnas en diskrepans mellan vad de i studien berörda myndigheterna anser vara ett gott resultat och vad de våldsutsatta kvinnorna anser vara ett gott resultat, men det kan heller inte uteslutas, varför det kan finnas en analytisk poäng med att inte a priori förutsätta att ”det goda resultatet” sammanfaller för alla medverkande parter i en brottsutredning. För att kunna utvärdera projektet är det därför viktigt att få en tydlig bild av både de våldsutsatta kvinnornas upplevelser och projektets syfte och 25 26 De brott som kommer vara aktuella i denna utvärderingsrapport avser misshandel och fridskränkning. 28 1 0 V ålds utsatta kv innor b er ättar Karin_100524_P.indd 10 2010-06-18 11.23 kapitel 1. inledning mål, liksom de förväntningar och visioner som de inom projektet medverkande myndigheterna har av vad som är att betrakta som ”ett gott resultat”. Av betydelse för utvärderingen är också vad lagstiftning och polismyndighetens interna normer definierar som ett ”gott resultat”. När man talar om våld i nära relationer åsyftas vanligtvis mäns våld mot kvinnor som de har eller har haft en nära relation med. Att vi väljer att tala om våldsutsatta kvinnor, betyder inte att det endast är kvinnor som kan falla inom ramen för en ”brottsofferkategori” inte heller vill vi med vårt val av terminologi, förmedla en känsla av exkludering för människor som inte faller inom ramen för vår definition av våld i nära relationer. Att vi ändå väljer att använda oss av begreppet ”våldsutsatta” kvinnor och begreppet ”mäns våld mot kvinnor”, hör dels samman med att våldet i ett historiskt och juridiskt perspektiv länge talats om i könsneutrala termer, och därmed har man också osynliggjort de patriarkala strukturer som är verksamma i relationer där män slår kvinnor, att inte bryta med den könsneutrala terminologin, skulle riskera att bagatellisera och medverka till ett osynliggörande av det våld som riktas av män mot kvinnor. Valet av terminologi har också varit avhängigt det faktum att vi i vårt urval inte kunde finna andra parkonstellationer (t.ex. relationer där kvinnan har utövat våld mot en närstående man eller då parterna i den nära relationen varit av samma kön). Våld i nära relationer – brottsbeskrivningar I Sverige är våld olagligt. Det spelar ingen roll om det begås av någon i familjen eller av en främling, om offret är en vuxen eller ett barn, en man eller en kvinna. Straffen hänvisar till omständigheterna kring brottet och gärningsmannen. Heder eller svartsjuka är exempelvis inte ett skäl att få nedsatt straff. Våld i nära relationer är ett allvarligt hot mot många människor, särskilt kvinnor och barn och kan omfatta allt från kontroll till brutalt våld. Våldet kan vara fysiskt, psykiskt eller sexuellt, men även utgöras av upprepade kränkningar. De kvinnor som medverkar i denna studie har anmält våld som har rubricerats som grov kvinnofridskränkning och misshandel. Nedan följer en beskrivning av dessa brott Grov kvinnofridskränkning Brottet grov kvinnofridskränkning tar främst sikte på upprepade straffbara kränkningar som riktas mot kvinnor. De upprepade och systematiska handlingarna, som i och för sig kan vara bagatellartade, men genom upprepningen har ansetts ha ett straffvärde eftersom de anses leda till en kränkning eller till trakasserier. Bestämmelserna om grov kvinnofridskränkning finns i Brottsbalken 4:4a:1 st. och där föreskrivs att: gärningarna varit ägnade att allvarligt skada personens självkänsla, för grov fridskränkning till fängelse, lägst sex månader och högst sex år. Har gärningarna som avses i första stycket begåtts av en man mot en kvinna som han är eller har varit gift med eller som han bor eller har bott tillsammans med under äktenskapsliknande förhållanden, skall i stället dömas för grov kvinnofridskränkning till samma straff (4:4a BrB). Den brottsliga handlingen utgörs således av flera brottsliga gärningar som samtidigt tas upp till domstolsbedömning. Mellan dessa gärningar måste det finnas ett visst samband. Dels måste gärningarna rymmas under någon av brottsbeskrivningarna i BrB 3, 4 eller 6 kap, det vill säga vara handlingar som riktas mot kvinnans liv och hälsa, hennes frihet och frid eller betraktas som ett sexualbrott. Gärningarna behöver emellertid inte vara av samma typ utan kan variera mellan de olika brotten som definieras i BrB kap. 3, 4 och 6.29 Däremot måste de rikta sig mot samma offer. Offret måste vara en person som är en närstående eller en tidigare närstående person. Om gärningsmannen är en man och offret är en kvinna som denne är eller varit gift med, eller som han bor eller har bott tillsammans med under äktenskapsliknande förhållanden, ska stycke två tillämpas, varvid brottet bedöms som grov kvinnofridskränkning.30 Vid bedömningen av om offret är en närstående eller en tidigare närstående person är kravet enligt proposition 1997/98:55 ”att gärningsmannen och den kränkta bor eller har bott tillsammans”. Utöver detta krävs att det är fråga om en upprepad kränkning. De enskilda gärningarna bedöms alltså som en helhet och sammanhålls av att var och en av de åtalade gärningarna har utgjort led i en upprepad kränkning av brottsoffrets integritet.31 Hur många kränkande gärningar som krävs för att kränkningen ska anses vara upprepad bör enligt proposition 1997/98:55 bedömas med utgångspunkt i gärningarnas karaktär. Ju allvarligare de enskilda gärningarna är, desto färre gärningar krävs för att kränkningen ska anses som upprepad.32 En gärning som redan tidigare har blivit lagförd kan inte lagföras på nytt som en del av fridskränkningen. En sådan tidigare gärning kan emellertid åberopas som belägg för att gärningsmannens handlande har utgjort ett led i en upprepad kränkning av brottsoffrets integritet.33 Dessutom krävs att alla brottsliga gärningar ska ha skett under en viss begränsad tid. Den yttersta gränsen för denna tid är preskriptionstiden för grov fridskränkning som är tio år34. Ett långt tidsrum mellan de enskilda kränk- Holmqvist m.fl.2005, s. 4:16f. A.a 31 A.a, s. 4:18. 32 A.a, s. 4:19. 33 A.a, s. 4:19b. 34 BrB 35:1 29 30 Den som begår brottsliga gärningar enligt 3, 4 eller 6 kap. BrB mot en närstående eller tidigare närstående person, döms, om var och en av gärningarna utgjort led i en upprepad kränkning av personens integritet och Våld s utsatta kv in no r b erä ttar 1 1 Karin_100524_P.indd 11 2010-06-18 11.23 kapitel 1. inledning ningarna kan dock medföra att rekvisitet ”gärningarna utgjort led i en upprepad kränkning” inte uppfylls.35 Misshandel Brottet misshandel tar sikte på handlingar där någon med uppsåt tillfogar en annan person antingen kroppsskada, sjukdom eller smärta. Med kroppsskada menas utöver sår, svullnader, benbrott och ledskador också funktionsnedsättningar exempelvis förlamningar eller skador på syn och hörsel. Men även annat kan omfattas av begreppet kroppsskada exempelvis att någon mot sin vilja får håret avrakat. Begreppet sjukdom inbegriper både fysisk och psykisk sjukdom och psykisk chock. Det förutsätts således inte att smärta har tillfogats den andra personen för att kroppsskada och sjukdom ska anses föreligga. Med begreppet smärta avses inte alltför obetydligt fysiskt lidande på grund av en kroppslig störning. Misshandel föreligger också om någon har försatts i vanmakt. Den kan röra sig om en fullständig eller partiell förlamning eller bedövning av en persons kropp. Handlingar som anses utgöra misshandel kan ske på olika sätt, med eller utan vapen och tillhyggen eller annat yttre våld men också genom förgiftning eller skrämsel. Svårare former av psykisk påverkan ska med andra ord också falla under rubriceringen misshandel. Misshandelsbrottet har i BrB uppdelats i tre svårighetsgrader. Ringa, normalgrad och grov misshandel. Normalgraden och de ringa fallen av misshandel regleras i BrB 3:5. Där föreskrivs att: Den som tillfogar en annan person kroppsskada, sjukdom eller smärta eller försätter honom eller henne i vanmakt eller något annat sådant tillstånd, döms för misshandel till fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, till böter eller fängelse i högst sex månader (BrB 3:5). Skillnaden mellan ringa misshandel och misshandel är inte statisk eftersom hänsyn ska tas till samtliga omständigheter i målet36. De grova fallen av misshandel regleras i BrB 3:6. Där föreskrivs att: Är brott som i 5 § att anse som grovt, skall för grov misshandel dömas till fängelse, lägst ett och högst tio år. Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om gärningen var livsfarlig eller om gärningsmannen tillfogat svår kroppsskada eller allvarlig sjukdom eller eljest visat särskild hänsynslöshet eller råhet. Om misshandeln är att betrakta som grov (till skillnad från ringa misshandel eller misshandel av normalgrad) bedöms genom att hänsyn tas till samtliga omständigheter vid brottet, exempelvis om gärningen var livsfarlig, om offret tillfogats svår kroppsskada eller allvarlig sjukdom, om gärningsmannen har visat särskild hänsynslöshet eller råhet. Det kan exempelvis röra sig om situationer där vapen har använts eller då flera tillsammans har misshandlat en person eller att någon har fortsatt att sparka eller slå trots att offret är försvarslöst.37 Att misshandeln riktas mot en havande kvinna eller nära anhörig ses i regel som försvårande omständigheter. När sådan misshandel förekommer vid upprepade tillfällen och under brutala former finns ofta skäl att anse att gärningsmannen har visat särskild hänsynslöshet eller råhet. Vid kvinnomisshandel består våldet ofta av örfilar, knytnävsslag och sparkar. De synliga skadorna är vanligtvis begränsade till blåmärken, svullnader, frakturer och mindre tandskador. Pågår misshandeln under en längre tid eller om den utgör ett led i upprepade och allvarliga övergrepp anses den vara brutal men det försvårande momentet ligger i integritetskränkningen och i att våldet ofta är psykiskt nedbrytande. Av vikt är också om våldet är oprovocerat och långvarigt och att det riktar sig mot personer som i regel är fysiskt svagare eller skyddslösa38. Disposition och läsanvisningar Den fortsatta framställningen av utvärderingen ser ut på följande sätt. I nästkommande kapitel (2) redogör vi för teori. Utvärderingen berör olika delar och nivåer av vårt samhälle, varför flera olika teoretiska utgångspunkter används för att belysa detta förhållande. I kapitel (3) redogör vi för metod, tillvägagångssätt samt etiska överväganden. Därefter i kapitel (4) går vi över till att framställa det empiriska materialet. I detta kapitel, som kan sägas utgöra utvärderingens ”hjärta” presenteras det empiriska materialet utifrån olika teman. Parallellt med redogörelsen av materialet sker en analys. I kapitel fem (5) gör vi en sammanfattning av materialet som knyter an till de frågor som utvärderingen avser besvara. Detta kapitel avslutas med en lista över överväganden där vi utifrån kvinnornas berättelser resonerar kring utvecklings- och förbättringsmöjligheter. 37 38 Holmqvist m.fl. 2005, s. 3:27f. A.a. Holmqvist m.fl. 2005, s. 4:16f. I NJA 1967 s. 237 förklarades ett knytnävsslag mot munnen vara ”icke ringa misshandel”. I detta fall omfattade skadan ett sår på insidan av underläppen som måste sys ihop med tre stygn. Dessutom var misshandeln oprovocerad. 35 36 1 2 V ålds utsatta kv innor b er ättar Karin_100524_P.indd 12 2010-06-18 11.23 Kaptitel 2. Teori Kapitel 2. Teori Våld i nära relationer Att närma sig en förståelse av våld i nära relationer, kräver en öppenhet och en ödmjukhet inför människors erfarenheter av våld. Vidare måste en förståelse av våld, för att inte riskera att bli begränsande och komplexitetsreducerande, beakta såväl kön som klass och etnicitet såsom viktiga analyskategorier. För att förstå våld i nära relationer, måste vi också problematisera och synliggöra den kontext där våldet äger rum – i en intim relation. Svårigheterna att tala om våld i nära relationer hör bland annat ihop med det svåra med att förena det oförenliga. I vår föreställning om kärleken finns inte våldet med, och de kan till och med anses vara varandra uteslutande. I Stina Jeffners studie, Liksom våldtäkt typ, berättar en tjej: han tog nästan till våld…det var inte direkt att han försökte utföra en våldtäkt eller nåt sånt, utan det var mer att han blev sur.39 Men efter det som hade hänt, berättar hon om hur mycket hon ändå tycker om honom, det var ju det som var det krångliga. Det blir väldigt svårt att förstå och tolka det som har skett i termer av våld, eftersom det skedde inom en relation och av en person som hon hyste känslor för. Så vad händer då någon erfar övergrepp, våld och kränkningar av en person som förväntas vara någon som skall visa en omtanke och kärlek? I en kärleksrelation bekräftar vi varandra, och vi ser oss själva genom den andres blick. Om denna bekräftelse successivt börjar ta sig negativa uttryck, blir det problematiskt att förena bilden av kärlek och det psykiska och fysiska våldet, för hur ska jag tolka det som sker och hur ska jag se på mig själv och den sociala relationen i denna kontext? Vilka alternativa förklaringar har jag att tillgå för att begripliggöra det? Om vi dessutom lägger till den omständigheten att andra sociala relationer förvägras mig och att jag därmed får en begränsad uppsättning av relationer där mitt jag kan speglas i andra människors ögon, har vi en situation där mannen får oerhört stor makt i skapandet av min självbild. Eva Lundgren talar om våldets normaliseringsprocess, en process där båda parter i relationen successivt normaliserar våldet. Våldet förminskas och värdet av positiva handlingar tillmäts ett allt större värde, dessa handlingar blir för henne särskilt positiva eftersom de saknar våld.40 Samma sak kan gälla även för barn i relationer där det 39 40 Jeffner 1998, s. 191. Lundgren 2004. Våld s utsatta kv in no r b erä ttar 1 3 Karin_100524_P.indd 13 2010-06-18 11.23 Kaptitel 2. Teori förekommer våld. I Åsa Källström Caters studie om, barns beskrivningar och tolkningar av pappas våld, beskriver ett barn sin pappas goda sidor, men kriterierna för att vara en bra pappa är lågt ställda och barnets beskrivning av pappan visar på hur frånvaron av våld, blir ett tillräckligt kriterium för att han ska betraktas som snäll. Min pappa är snäll, som fäder generellt är, eftersom han, som de köper godis och saker och tittar på tv. Våld är att vara dum. Man är snäll om man inte är dum.41 Normaliseringsprocessen är enligt Eva Lundgren en nedbrytningsprocess. För att förstå varför en våldsam relation kan leva vidare, varför kvinnan inte går vid första slaget är det viktigt att synliggöra att det är en process, nedbrytningen sker gradvis och det finns oftast ett växelspel mellan våld och värme. Vidare innebär våldets normaliseringsprocess att kvinnan internaliserar våldet och att kvinnan successivt tar över mannens värderingar av henne liksom av våldets orsak. Hennes självkänsla krymper och vanliga inslag är att mannen kontrollerar och isolerar kvinnan. Genom att begränsa kvinnans sociala kontakter, försvinner också den omvärld som skulle kunna ge henne alternativa bilder och tolkningar av situationen, relationen och mannens våld, vilket ytterligare stärker mannens position och tolkningsföreträde. Mannens tolkning av situationen utmärks av att våldet minimeras och avdramatiseras, men också av att kvinnans agerande på olika sätt framställs som orsaken till mannens agerande. Kvinnans agerande kan av mannen beskrivas i termer av provokationer, missbruk, sexuell vidlyftighet, otrohet och så vidare, vilket gör att ansvaret för våldet inte blir hans utan hennes. Eftersom ansvaret läggs på kvinnan, skapas också tron om att det finns utrymme för kvinnan att finna alternativa beteenden och strategier i syfte att undvika ytterligare våld. Genom att inte slå så hårt i dörren, genom att åka direkt hem från jobbet, genom att inte prata med andra män på fester och så vidare, utarbetar kvinnan olika strategier för att undkomma våld, med följden att hennes handlingsutrymme successivt minskar. Våldet kan ta sig väldigt olika uttryck och kan vara såväl direkt som indirekt, psykiskt som fysiskt. Fysiskt våld och hot om våld kan riktas mot henne, mot barnen, mot möbler, mot hennes djur eller mot anhöriga. Våldet behöver inte heller alltid vara uttalat, utan kan ”ligga i luften” och mannen kan upplevas som en tickande bomb som hon aldrig vet om eller när den skall utlösas. Det är vanligt att mannen utövar en kombination av olika former av våld och kontroll, som i sin tur förstärker varandra.42 Det finns t.ex. forskning som visar att, ju mer våld pappan använt desto mindre sannolikhet att han betalar extra kostnader och underhåll i tid, olika våldsformer samverkar således med varandra.43 Ekonomiskt våld, då mannen med ekonomiska styrmedel på olika sätt begränsar och kontrollerar kvinnans handlingsutrymme, är en form av våld som inte har givits särskilt stor uppmärksamhet. Det är inte självklart att sammanlänka ekonomiskt våld med andra former av våld, men synliggör vi inte dess samband kan vi inte heller få kunskap om vilka konsekvenser det kan få för kvinnor och barn som till följd av våld, lever under starkt begränsade och kontrollerade materiella och ekonomiska resurser. Fernqvist & Näsman skriver att ekonomiskt våld, liksom mäns övriga våld mot kvinnor måste förstås mot bakgrund av en generell könad maktstruktur, som bland annat ger upphov till ekonomisk ojämlikhet mellan kvinnor och män.44 Att påverka ekonomin är en av flera strategier som män kan använda sig av i syfte att kontrollera kvinnan de lever med. Det kan handla om att rent fysiskt ta pengar, bankkonton och andra tillgångar, att hindra kvinnan från att arbeta, förstöra kvinnans eller barnens egendom m.m. men det kan också röra sig om mer subtila former av kontroll såsom att inte betala ut underhåll, övervaka inköp, neka henne information om hushållets ekonomi och ekonomiska beslut osv. 45 Fernqvist & Näsman skiljer mellan direkt och indirekt våld, där indirekt våld t.ex. kan vara de ekonomiska konsekvenser som uppstår till följd av annat våld, såsom kostnader för läkarvård eller förlust av arbete och arbetsinkomst. Barns upplevelser av våld i hemmet De senaste tio åren har barns utsatthet i familjer där det förekommer våld synliggjorts och lyfts fram. Forskningen om våldsutsatta kvinnor och barn visar att barnen i familjer där det finns våld, på olika sätt erfar våldet och är medvetna om det våld som äger rum.46 Barn kan uppleva direkt fysiskt våld genom att de själva blir slagna och hotade, men de kan också uppleva fysiskt våld indirekt, genom att se eller höra när mamma blir slagen eller genom att möta konsekvenserna av våldet såsom sönderslagna möbler eller blåmärken som modern fått till följd av misshandeln. Termen att bevittna våld, har kritiserats, då det lätt kan leda tankarna till att det endast handlar om att bevittna våldet såsom en utomstående betraktare. En sådan association är djupt olycklig då den osynliggör det faktum att barnet lever med våldet i dess omedelbara närhet. Det finns många olika aspekter av denna komplexitet som förtjänar att lyftas fram, för att visa på vikten av att inta ett holistiskt perspektiv på våld i nära relationer, där man inkluderar och synliggör alla i familjen, såväl vuxna som barn. Fernqvist & Näsman 2008, s. 163. A.a. s. 160. 45 A.a. s.162. 46 se t.ex. antologin Barns röster om våld, av Maria Eriksson mfl. 2008. 43 44 41 42 Källström 2008, s 63. Lundgren 2004. 1 4 V ålds utsatta kv innor b er ättar Karin_100524_P.indd 14 2010-06-18 11.23 Kaptitel 2. Teori Barns upplevelser av våld kan inte likt ett brottsrekvisit, skildras såsom en i tid och rum avgränsad fysisk handling.47 Att ges möjlighet att kommunicera våldet, är viktigt för att barn ska kunna tolka och förstå sina erfarenheter.48 Våld i nära relationer är ofta tabubelagt, något man inte talar högt om, vilket gör att barnet inte får sina erfarenheter beaktade och tagna på allvar.49 De kulturella tabun som omgärdar våld i nära relationer hör samman med de heteronormativa ideal som kärnfamiljen vilar på. De normer och förväntningar som är knutna till kärnfamiljen, blir en ”karta” att förhålla sig till och det kan därmed uppstå svårigheter med att förena den generella normen med den egna erfarenheten. Egna erfarenheter av våld i familjen kan också komma att normaliseras. Barnen som upplever våld i familjen, kan skapa sig en bild av att relationer kan fortgå trots våldet. Föräldrarnas sätt att hantera våldssituationer och relationerna inom familjen blir en manual för barnen. Barnen behöver inte nödvändigtvis acceptera eller samtycka till, men föräldrarnas relation är än dock något som de alltid kommer att förhålla sig till, som barn och så småningom som vuxna. För att undvika traumatisering, framtida viktimisering och normalisering av våld i nära relationer, är det viktigt att inta ett holistiskt perspektiv, där man alltid synliggör barnen och barnens rätt att leva i en familj utan våld.50 Begreppet offer Kvinnor som utsatts för våld i en nära relation, har mycket tack vare kvinnorörelsen, kommit att synliggöras som offer. Kampen om synliggörandet av mäns våld mot kvinnor som ett samhällsproblem och inte som en familjeangelägenhet51, började redan under 1950-talet, men det var först under 1970-talet som debatten tog fart på allvar Barns upplevelser av våld kan vara något helt annat än den vuxnes. I Katarina Weinehalls studie: Att växa upp i våldets närhet, berättar en flicka ”Det är inget bråk hemma hos mig. (…) Det var bara den gången.” Samtidigt berättar flickan att ” Mamma och jag ser ju i hans ögon när han blir så där och då vågar vi inte göra nåt fel, så det blir som han vill.” (Weinehall 1997:4041 i antologin Barns röster om våld. Red Eriksson mfl. 2008:67) Flickans berättelse visar hur en våldsincident kan prägla den fortsatta vardagen i flera år efteråt. För denna flicka finns en medvetenhet om vad pappan är kapabel till och rädslan för vad som kan hända lever kvar, vilket styr såväl hennes som mammans handlingsutrymme. 48 Källström Cater 2008, s. 65. 49 Eriksson 2008, s 14. 50 Vi har i vår studie kommit fram till att ett ensidigt fokus på kvinnans situation skulle kunna innebära ett osynliggörande av att våldet också drabbar barnen, därför har vi i mötet med de våldsutsatta kvinnorna t.ex. frågat om de har barn, om barnen har sett eller hört något, hur barnens relation till mannen ser ut m.m. Även tonårsbarn och vuxna barns reaktioner har varit en viktig del av våra diskussioner. 51 När våld mot kvinnor betraktades som en familjeangelägenhet, var polisens roll snarare att medla och man talade i termer av lägenhetsbråk, snarare än om mäns våld mot kvinnor. På 1970- talet såg statistiken i Stockholms polisdistrikt under 2 månader ut som så att av 351 utryckningar på så kallade lägenhetsbråk, blev 5 % klassificerade som misshandel eller olaga hot medan närmare 70 % aldrig blev dokumenterade. Snare 1993, s. 137. 47 och även om debatten har gått i vågor sedan dess, så är den fortfarande aktuell.52 Ett första steg var att kvinnor utsatta för våld skulle erkännas offerstatus. Efter hand har man emellertid kommit att uppfatta brottsofferbegreppet som alltmer problematiskt, då det förknippats med passivitet, svaghet, maktlöshet etc. Försök har gjorts att bryta med den stigmatisering som offerbegreppet medfört, dels genom att skapa nya innebörder och dels genom att introducera nya begrepp, såsom överlevare. Överlevare fick stå som bärare av andra värden och förknippades med styrka, kontroll, makt ilska, motstånd, frihet från skuldkänslor. Problemet var bara att offerdiskursen levde kvar parallellt med idén om överlevaren, och som en oavsedd konsekvens kom de två begreppen att ställas emot varandra såsom ett motsatspar. Verkligheten är kanske många gånger snarare att betrakta som en process över tid, där en och samma person kan vara såväl offer som överlevare.53 Inom den rättsliga diskursen har begreppet offer givits olika innebörd i olika kontexter och är inte närmare definierat i lagstiftningen. Offerbegreppet omnämns i lagen om Brottsofferfond (1994:419) och i instruktionen för Brottsoffermyndigheten (1994:572) men den juridiska termen som används för personer som utsatts för brott är ’målsägande’ och regleras i rättegångsbalken ( RB 20 kap. 8 §).54 Vi kommer att använda termen brottsoffer, i en något mer utvidgad betydelse än vad som vanligtvis åsyftas. Dels kommer vi att utgå från den mer gängse definitionen att ett brottsoffer är en person har blivit utsatt för en brottslig handling, men vi kommer även att inkludera en brottsofferdefinition som inrymmer en persons upplevelse av att vara utsatt för ett brott, vilket innebär att vi inte förutsätter en i lag föreskriven brottsbeskrivning för den handling som har ägt rum. Att vi använder den enskilda individens upplevelse som grund för vår definition, beror på att den enskilda aktören inte kan förväntas besitta kunskap om gällande lagstiftning, såsom ett visst brotts rekvisit. Vi menar också att det är viktigt att medvetandegöra åtskillnaden mellan law in books och law in action, det vill säga, det faktum att det alltid sker en tolkning av lagtexten och att tolkningar aldrig är fria från normer och värden. Offerbegreppet blir emellertid i vår diskussion också en analytisk kategori. Offerbegreppet är en social konstruktion och som sådan öppen för tolkning. Det är inget objektivt givet, utan beroende av en kollektiv definitionsprocess. Det är således själva processen som leder fram till definitionen som är det intressanta.55 Att inkludera även en i juridiska termer, mer strikt definition av vem som är att betrakta som ett brottsoffer, är viktigt eftersom det speglar ”dagens” offerdiskurs, men också Se t.ex. Nilsson (2009). Kelly mfl. 1996, s. 92. 54 Rikspolisstyrelsen 2001:1, s. 5. 55 Andersson & Lundberg 2001, s. 64. 52 53 Våld s utsatta kv in no r b erä ttar 1 5 Karin_100524_P.indd 15 2010-06-18 11.23 Kaptitel 2. Teori dess förutsättning, en kriminalitetsdiskurs. Annorlunda uttryckt, för att vara ett brottsoffer, måste man ha utsatts för ett brott, och därmed aktualiseras frågan om vad som är ett brott. Nils Christie skriver: Kriminalitet finns inte som en stabil enhet. Men därför, precis därför, är kriminalitetsbegreppet sällsynt väl skickat för kontrollsyften. Begreppet är som en svamp. Det kan absorbera en hel rad handlingar – och människor – när förhållandena läggs till rätta för ändamålet. Men svampen kan också göras mindre innehållsrik, när detta är gynnsamt för dem som håller i svampen… Kriminalitet är ett begrepp som står fritt för var och en att begagna. Utmaningen består i att förstå användningen av begreppet innanför olika typer av samhällssystem, för att man därefter ska kunna värdera både användningen och användarna.56 Samma resonemang kan appliceras på begreppet offer. Vem som betraktas som ett brottsoffer är inte givet, varken över tid eller rum, utan det styrs av omgärdande normer, normer som skapas genom mänsklig interaktion. Fram till 1965 var t.ex. våldtäkt inom äktenskapet inget brott, eftersom det saknades lagstöd. Att våldta sin hustru, var i juridisk mening ingen kriminell handling, och frågan blir då, var inte de kvinnor som blev våldtagna av sin man att betrakta som brottsoffer? Idag svarar vi alla givetvis ja på den frågan. För att inte riskera att osynliggöra olika former av våld, och olika kvinnors erfarenheter, vill vi därför öppna upp för en bredare definition och tolkning av offerbegreppet. Att vara ett offer kan vara relaterat till en brottslig gärning, men behöver inte vara det. Att kvalificera sig som offer När vi försöker konstruera ett problem, strävar vi efter en förståelse av vad som har ägt rum, vem som har gjort vad, mot vem och varför? I denna strävan efter att förstå, utgår vi ofta från oss själva, på gott och ont. Att bemöta andra såsom jag själv skulle ha velat bli bemött, är många gånger en god vägledning i mötet med människor och central för vår förmåga att känna empati med andra, men detta förhållningssätt förutsätter samtidigt att vi försöker föreställa oss hur den andre känner och tänker mot bakgrund av dennes erfarenhetsbakgrund, något som kan vara svårt om den andres erfarenheter skiljer sig mycket åt från våra egna.57 Enligt McShane & Williams präglas bilden av vem som är ett offer av en medelklass symbolism: Removed from the reality of crime as an endemic feature of American life, most middle-class citizens can only understand crime, and their own victimization, as irrational, senseless phenomena…They cannot 56 57 Christie, 2005, s. 10. Knutsson & Granér 2001, s. 34. appreciate crime as a major contributor to underground economy, a relief from the frustrations of living without means in a property-oriented society, or even as a form of excitement. For the middleclass, the victim and offender are part of a strict dichotomy, a mutually exclusive set of categories. The offender cannot be viewed as victim, nor can the victim be viewed as offender.58 Av regeringsformens andra paragraf framgår att ”Den offentliga makten skall utövas med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans frihet och värdighet” (RF 1 kap 2 §). Detta innebär att det är det faktum att vi är människor som avgör vårt värde, inte våra handlingar. Våldsverkaren, missbrukaren och den prostituerade skall ha samma värde och rätt att få sin värdighet respekterad som flerbarnsmamman, nobelpristagaren eller den enskilde polisen59. Den i grundlagen stadgade rätten till lika värde, är tyvärr många gånger svår att efterleva, då människan har en tendens att kategorisera och värdera andra människor. I en av statens offentliga utredningar från 1992 för man en diskussion om bedömningen av kränkningsersättning till offer för sexualbrott, man konstaterar då att: När det gäller prostituerade kvinnor är situationen oftast annorlunda. De är vana vid att ha samlag med olika män och att befinna sig i situationer som för icke prostituerade kvinnor skulle kännas mycket främmande och förnedrande. De värnar inte om sin personliga integritet i samma mån som kvinnor i allmänhet60. Hur författaren tänker sig att detta bedömningsförfarande är förenligt med alla människors lika värde, ter sig något besynnerligt, och tyvärr finns det också exempel på hur myndigheter tycks ha vägletts av denna bedömningsgrund. I rapporten, respektera mig! handbok för yrkesverksamma om våldsutsatta kvinnor i missbruk,61 skriver man t.ex. om hur brottsoffermyndigheten har minskat eller dragit tillbaka skadestånd till kvinnor som utsatts för våld, med hänvisning till att de själva, genom sitt missbruk, har försatt sig i situationen.62 Det ideala offret Nils Christie talar om ”det ideala offret” och ”den ideala gärningsmannen”, ett motsatspar som är intimt sammanlänkade genom att de förutsätter den andres existens och de förstärker också varandra. Det idealiska offret karakteriseras av (1) svaghet, sjuka, gamla, barn Mc Shane & Williams 1992. Knutsson & Granér 2001, s. 22. 60 SOU 1992:84, s 293f. 61 Handboken gavs ut 2008 av Malmö stad och är en del i projektet Bättre boende för hemlösa missbrukande kvinnor i Malmö. Projektet arbetar bland annat med att synliggöra och förbättra stödet för våldsutsatta kvinnor med ett pågående missbruk. Handboken har författats av Helmersson & Mulabdi (2008). 62 Sveriges Radio (2006). 58 59 1 6 V ålds utsatta kv innor b er ättar Karin_100524_P.indd 16 2010-06-18 11.23 Kaptitel 2. Teori passar således väldigt bra som idealiska offer (2) respektabilitet, offret är upptaget av ett respektabelt projekt, t.ex. tar hand om någon (3) befinner sig på en plats som hon inte kan klandras för, t.ex. på en gata under dagtid (4) gärningsmannen är stor och ond samt (5) gärningsmannen är okänd och har ingen personlig relation till offret.63 Vi skulle vilja addera ytterligare några karakteristika för bilden av det ideala offret, såsom offrets agerande i situationen, om hon handlade rationellt, t.ex. uppvisade rationella strategier på att undkomma den brottsliga handlingen hon blir utsatt för64, men även agerandet efter det att hon varit utsatt för brottet, kan komma att vägas in i bedömningen av om hon kan kvalificera sig som ett idealiskt offer.65 Offret bör ha synliga skador, uppvisa rädsla66 och ha en uttrycklig vilja att undkomma upprepad viktimisering. Vidare bör det ideala offret uttrycka tacksamhet gentemot de myndighetsrepresentanter hon möter. Jag menar, man kommer in där (i kvinnans bostad) och hon är bara så där (håller upp handen framför sig som ett stopptecken) och vill inte ha med oss och göra, jag menar varför ringde hon oss, varför ska vi komma dit när hon ändå inte vill snacka. Vill hon inte ha vår hjälp så, så får hon skylla sig själv.67 Man kan ju säga som så, att det är ju inte det roligaste som finns om de bara är otrevliga. Det finns ju andra då man hellre hjälper, som kanske är lite mer tacksamma när man kommer….68 Konstruktionen av det idealiska offret är på många sätt problematisk, eftersom de flesta som utsättas för brott inte passar in på de kriterier som associeras med det idealiska offret. Denna offerkonstruktion skapar en exkludering som kan få långtgående konsekvenser för den som blivit utsatt för brott, genom att inte bli trodd, ej betraktad som trovärdig, ej berättigad till socialt och ekonomiskt stöd, och inte erhålla moralisk upprättelse. Det kan vara svårt att verbalisera sin rädsla och det man har upplevt, varför det är viktigt att bemöta människor som utsatts för brott på ett bra sätt. Vad som upplevs som ett bra sätt kan givetvis variera från person till person, men enligt Lindgren och Lagerbäck är det viktigt att man inte avpersonifierar brottsoffret eller förhåller sig avvisande eller nonchalant, eftersom man därmed riskerar att tysta brottsoffret.69 Vidare har forskning visat på att reaktio- ner på rädsla kan ta sig olika uttryck, bland annat kan rädsla göra så att man ”fryser” sina känslor”, vilket kan ge intrycket av att kvinnan är lugn och oberörd. Det är heller inte ovanligt att olika försvarsmekanismer aktiveras i samband med den ångest som våldet och kränkningarna medför, såsom förträngning av de jobbigaste händelserna, vilket kan påverka kvinnans förmåga att återge vad som har hänt.70 Hon kanske lever med eller har en känslomässig bindning till gärningsmannen, hon kanske inte vill beskriva sig själv som förtryckt eller som en passiv mottagare av våld, ej heller bli betraktad som så. Vidare har hon kanske själv brukat våld, i självförsvar eller i ilska eller både och, eller också kanske hon har ett missbruk, de kanske har gemensamma barn, hennes gärningsman är kanske i andras ögon inte stor och ond, osv. Det ideala offret är bara en konstruktion, en abstraktion, som inte ger utrymme för den komplexitet som verkligheten inrymmer, den blir således bara en chimär, mot vilken den enskilde individens erfarenheter ska mätas. Med en offerkonstruktion, där individen för att kvalificera sig som det ideala offret, måste underkasta sig vissa givna karakteristika, riskerar de verkliga offrens erfarenheter att döljas, bagatelliseras eller stigmatiseras. Det ideala offret förutsätter en ”idealisk gärningsman”, en främmande person på avstånd, en slags icke-person, någon som vi själva aldrig behöver vara rädda för att identifiera oss själva med. Därför måste den idealiske gärningsmannen konstrueras som ond, oberäknelig, med oförklarliga och oförlåtliga motiv till sina gärningar. Christie exemplifierar med bilden av knarklangaren, som en cynisk man som bara för profitens skull handlar med farliga droger och utnyttjar alla som kommer i dess väg. Problemet är att verkligheten är en annan, där knarklangaren ofta själv är offer för missbruk och där den sociala bakgrunden många gånger kantats av social utsatthet, men för att vinna politiska poänger i syfte att driva igenom straffskärpning är det dock mera tacksamt att använda sig av den idealiske gärningsmannen71. Våra lagar är utformade på ett sätt som ska garantera alla människor lika värde, men den juridiska tillämpningen äger rum i ett institutionellt sammanhang, där normer, värderingar, praxis och oskrivna regler präglar människors möten.72 Christian Diesen beskriver till exempel hur invandrare i gemen i högre utsträckning än svensken i gemen utsätts för misstänksamhet och det är även större sannolikhet att en invandrare blir oskyldigt SOU 1995:60 refererad till i BRÅ rapport 2008:25 s. 58. Christie 2001, s. 55ff. 72 Sarnecki 2006, s. 5. 70 71 Christie 2001, s. 48. Se t.ex. rättens argumentation i det så kallade Södertäljemålet NJA 1997 s 538. 65 Se t.ex. Lundberg (2001) om polisers inställning till kvinnor som tar tillbaka sin anmälan, eller som väljer att fortsätta sin relation med gärningsmannen. 66 Christie 2001:57. 67 Lundberg 2001, s. 66. 68 A.a. s. 59. 69 Lindgren och Lagerbäck 1996, refererad till i BRÅ rapport 2008:25 s. 58. 63 64 Våld s utsatta kv in no r b erä ttar 1 7 Karin_100524_P.indd 17 2010-06-18 11.23 Kaptitel 2. Teori misstänkt. En viss folkgrupp kan t.ex. förknippas med en viss brottslighet. I de fall då dessa fördomar bekräftas av de erfarenheter man gör, förstärks fördomarna, vilket i sin tur leder till en kollektiv misstro, där en hel folkgrupp kan betraktas som en potentiell misstänkt.73 Bilden av förövaren härleder således snarare tankarna till ”de andra”; missbrukare, ungdomar på glid, invandrare och kriminellt belastade personer. Frågan om vem som blir förövare är emellertid alldeles för komplex för att låta sig inrymmas i kategoriseringar som finner sin näring i stereotyper och fördomar. Alison Phipps betonar vikten av att utmana föreställningar om förövaren som en man med arbetarklassbakgrund. Phipps menar att även om det finns studier som visar hur våld ingår som en central komponent i ett manligt identitetsskapande för den unga, vita arbetarklassen i England74 så innebär ett alltför ensidigt fokus på arbetarklassens män såsom mer benägna att utöva våld och sexualiserat våld, att stereotyper och fördomar förstärks och döljer också det faktum att våld utövas av män med varierande klassbakgrund. Studier har t.ex. visat på en förekomst av sexualiserat våld bland studenter med medelklassbakgrund i USA. Förövaren ifråga om våld och sexualiserat våld mot kvinnor återfinns i alla sociala klasser, men däremot är det mer sannolikt att män med arbetarklass bakgrund blir arresterade, åtalade, dömda och att de tilldöms i högre utsträckning hårdare straff.75 Enligt Malin Åkerström sker det i tolkningen av vad som är att betrakta som våld, ett gränssättningsarbete som involverar kategoriseringar av människor, snarare än själva händelsen. Åkerström beskriver i artikeln ”Det gicks bärsärkagång, nedtoning av våld på sjukhem” hur våld som begås av en äldre och handikappad person, gör att personalen har svårt för att beskriva det som sker i termer av våld. En av informanterna i studien svarar på frågan om huruvida det är våld när det är åldringar som slåss: Nej om en 80-årig gammal gubbe skulle klippa till mig eller så hade jag nog inte, ja jag hade ju sagt till honom, ’vad gör du?’ Men jag hade ju inte blivit så som jag kan bli om en 40-årig berusad man klipper till mig. Det är en annan sak. Eller en ung kille eller nåt sånt, eller en full tjej. Men inte en gammal, nej, det kallar jag inte för våld.76 Genom att undvika ordet våld och ersätta det med andra ord såsom örfilar, nyp, slag, förmildras handlingarna77. Avdramatiseringen av våld sker också genom att man berättar i passiv form om det inträffade. Ett annat sätta att avdramatisera handlingen är genom att beskriva det i allmänna termer samt genom att beskriva händelsen i humoristiska termer, till exempel Männen är ofta sådär burdusa, slår ut och knuffar till, och boxas. Men kvinnorna dom rivs och knips och drar i håret (skratt)78. De tolkningar och förståelseramar som omger de äldres aggressivitet utgörs av att de är äldre, inte förstår vad de gör, sjukdom och att de saknar sina anhöriga. När man konstruerar det ideala offret och den ideala gärningsmannen, så dramatiseras såväl det våld som offret utsatts för som förövarens agerande och förövarens inneboende ondska. I Åkerströms studie finner vi istället att såväl våldet som förövaren avdramatiseras. Informanterna i Åkerströms studie valde ord som farbror eller gubbe när de beskrev de äldre och skilde därmed ut dem som avvikande från gängse uppfattning om vem som är gärningsmannen eller förövaren. Det var således inte den ideala gärningsmannen, den unge busen, fyllot eller missbrukaren. Åkerström menar att personalen tolkar motiven och handlingen på ett sätt som både begripliggör och normaliserar våldet men som samtidigt ger våldet ett moraliskt berättigande.79 Malin Åkerströms studie är ett exempel på hur våld, eller snarare vad vi betraktar som våld, är beroende av den sociala, historiska och kulturella kontexten. Dess kontext gör att vi ger våldet en mening, i betydelsen en handling laddad med innehåll och avsikter, en handling som inte enbart blir ett uttryck för en fysisk manifestation, utan en handling som också ger uttryck för en kultur, ett sammanhang som sträcker sig längre en den enskilda handlingen.80 Vad som betraktas som våld är inte givet, varken över tid eller i rum. Relationen inom vilken en viss våldshandling äger rum, är beroende av normer, vilka i sin tur är avhängiga de sociala och kulturella föreställningar som vi omges av. Diesen 2006, s. 18. Diesen menar att det finns en negativ särbehandling av invandrare (här definierade som personer med utomeuropeisk bakgrund), över hela rättskedjan och alla skeden av processen, men den är mest tydlig hos polisen. I denna konklusion har Diesen uteslutit brott som begås inom samma folkgrupp, d.v.s. då både förövare och brottsoffer är invandrare (Diesen 2006, s. 211). 74 Johnson 2001, Messerschmidt, 1999. 75 Phipps, 2009, s. 2 76 Åkerström 2000, s. 301. 77 73 A.a. s. 302. A.a. s. 304. 79 A.a. s. 307. 80 Österberg & Lindstedt Cronberg (red), 2004. 78 1 8 V ålds utsatta kv innor b er ättar Karin_100524_P.indd 18 2010-06-18 11.23 Kaptitel 2. Teori Aktörerna – Polis, åklagare och socialtjänst Polisen – en del av en rättskedja Bland de grundläggande tankarna om mänskliga rättigheter, finner vi att våra rättsvårdande myndigheter ska arbeta på ett sätt som inte medför en andra viktimisering, dvs. agerar på ett sätt som förvärrar situationen för brottsoffret, såsom att till exempel dröja med beslut eller vara byråkratiska, ha dåligt samarbete sinsemellan.81 Rättsväsendets olika aktörer ska enligt medborgarperspektivet82 arbeta utifrån ett rättskedjeperspektiv. Detta betyder att även om olika rättsvårdande instanser har en inbördes rollfördelning, så är alla beroende av varandras verksamhet för att kunna möta och tillgodose den enskilde medborgarens krav på trygghet och minskad brottslighet i samhället. Rättskedjeperspektivet skall genomsyra hela den rättsliga processen, från brottsanmälan till lagföring. Tanken som ligger till grund för rättskedjeperspektivet är att en kedja aldrig är starkare än dess svagaste länk.83 Vikten av att myndigheter samverkar för att skapa kvinnofrid har betonats ända sedan 1970 talet. Man startade olika samordningsprojekt och utvecklade nya arbetsformer för interaktion mellan myndigheter i syfte att finna nya och bättre vägar att stödja individen på. Under 1980-talet började man även med att i lag reglera olika myndigheters skyldighet att interagera med varandra och det omgivande samhället, exempelvis infördes en generell bestämmelse om myndigheters skyldighet att samverka i förvaltningslagen (FL) § 684 som syftade till att underlätta såväl enskilda kontakter med myndigheter som kontakter mellan myndigheter.85 Det infördes också bestämmelser om samverkan i socialtjänstlagen (SoL)86 där man bland annat föreskriver att socialtjänsten ska samverka med det omgivande samhället. Därefter har skyldigheten att samverka preciserats till att särskilt gälla brottsoffer och i synnerhet då det är kvinnor och barn som utsatts för brott. I SoL kap 5 § 11 föreskrivs att det är socialnämndens uppgift att verka för att den som utsatts för brott och dennes närstående får stöd och hjälp. Socialtjänstens insatser kan exempelvis utgöras av att ordna tillfällig bostad för att undgå fortsatt misshandel i hemmet eller att lämna hjälp i form av rådgivning eller stödperson under tiden som polisutredning eller rättegång pågår. I förarbetena har man betonat att våld Lindgren m.fl. 2001. Enligt regeringen ska all myndighetsutövning genomsyras av ett medborgarperspektiv, vilket innebär att medborgarnas behov och intressen skall vara styrande, något som gäller för såväl det brottsförebyggande arbetet som arbetet med att utreda brott, lagföra brott, verkställa straff och ge stöd till brottsoffer. (Prop.1999/2000:1, utgiftsområde 4, s 31. ) Lindgren m.fl. 2001. 83 Lindgren m.fl. 2001. 84 Se prop. 1985/86:80, Om en ny förvaltningslag. 85 Bestämmelserna i förvaltningslagen reglerar dock inte myndigheters skyldighet att lämna ut uppgifter till varandra. Myndigheters skyldighet att lämna uppgifter till varandra regleras i Offentlighets- och sekretesslagen (SFS 2009:400). 86 Se prop. 1979/80:1 A, Om socialtjänsten. mot kvinnor är ett komplext problem och vikten av att socialtjänsten samverkar med andra aktörer såsom frivilligorganisationer samt myndigheter som polis, åklagare, domstolar, hälso- och sjukvård.87 Motsvarande skyldighet har däremot inte ålagts dessa myndigheter. I förarbetena till hälso- och sjukvårdslagen (HSL)88 anges exempelvis att landstingen har en generell skyldighet att samverka med olika aktörer i syfte att säkerställa folkhälsan och en god sjukvård. Sedermera har kravet på samverkan utökats och specificerats. Av § 8 HSL framgår att landstinget i planeringen och utvecklingen av hälso- och sjukvården har en skyldighet att samverka med andra samhällsorgan, organisationer och privata vårdgivare. Kommunerna har också ansvar för viss sjukvård och har därför ålagts en motsvarande skyldighet89. I § 3 HSL föreskrivs därutöver att landstingen kan ingå överenskommelser med kommun, försäkringskassa och arbetsförmedling i syfte att uppnå en effektivare användning av tillgängliga resurser90 Av polislagen § 3 framgår att polisen inte ska samverka utan samarbeta med åklagarmyndigheten och andra myndigheter. 3 § Polisen skall samarbeta med åklagarmyndigheterna. Samarbete skall också äga rum med andra myndigheter och organisationer vilkas verksamhet berör polisverksamheten. Särskilt åligger det därvid polisen att fortlöpande samarbeta med myndigheterna inom socialtjänsten och snarast underrätta dessa om förhållanden som bör föranleda någon åtgärd av dem. Bestämmelser om skyldighet att anmäla till socialnämnden att ett barn kan behöva nämndens skydd finns i 14 kap. 1 § socialtjänstlagen (2001:453). Andra myndigheter skall ge polisen stöd i dess arbete. Lag (2003:413). Av paragrafens sista stycke framgår också att andra myndigheter ska ge polisen stöd91. Skrivningen ska tolkas som att polisen anses ha ett behov av och ett ansvar för att ett väl fungerande kontaktnät med andra myndigheter och organ utanför den egna organisationen utvecklas92. Åklagarväsendet har däremot varken föreskrivits någon särskild skyldighet att samverka eller samarbeta. Åklagarmyndigheten kan genomföra en förundersökning på egen hand men har också en rätt att begära biträde av polismyndigheten, samtidigt har polisen inte någon 81 82 Av prop.2006/07:38 s 13 framgår att en samverkan på både en övergipande och individuell nivå anses vara en förutsättning för att socialtjänsten ska kunna uppfylla de skyldigheter som lagstiftningen föreskriver för såväl socialtjänsten som andra berörda aktörer. Se vidare http://www.westlaw.se. och kommentarer av Lars Clevesköld, 2010-01-20. 88 Se prop. 1981/82:97 Om hälso- och sjukvårdslag m.m. 89 Se § 21 HSL, SoL 2:6. 90 Se Hälso- och sjukvårdslagen § 3. 91 Se prop. 1983/84:111, Med förslag till polislag m.m. 92 Se vidare http://www.westlaw.se. och kommentar av Ulf Berg, 2010-01-20. 87 Våld s utsatta kv in no r b erä ttar 1 9 Karin_100524_P.indd 19 2010-06-18 11.23 Kaptitel 2. Teori ovillkorlig skyldighet att ställa utredningsresurser till åklagarens förfogande93. Vanligtvis utförs brottsutredningen av polisväsendet eftersom åklagarväsendet inte har några särskilda utredningsresurser och saknar polisens befogenhet att utöva våld för att genomföra tjänsteåtgärder94. Ett annat skäl till att polisen utför brottsutredningen är att de är först på brottsplatsen och är i samband med detta enligt förundersökningskungörelsen (FUK) § 3a ålagd att vidta vissa brottsutredande åtgärder även om någon förundersökning inte inletts95. De åtgärder som ska vidtas är förhör men även andra utredningsåtgärder kan vidtas exempelvis en undersökning av brottsplatsen. I FUK § 3a föreskrivs också att brottsutredningen om möjligt ska färdigställas på brottsplatsen96. Vidtagna åtgärder ska dock så snart som möjligt anmälas till den som ska leda förundersökningen.97 Om det är åklagar- eller polismyndigheten som ska leda förundersökningen är inte givet. Av rättegångsbalken (RB) och FUK framgår att såväl polis som åklagare kan leda förundersökningar. Ansvarsfördelningen mellan dem framgår av åklagarmyndighetens föreskrifter och allmänna råd (ÅFS) om ledning av förundersökning av brottmål, exempelvis leder polismyndigheten förundersökningar av enkel beskaffenhet. (§ 4 ÅFS). Det finns dock undantag angivna som anger att exempelvis brott som innefattar våld eller hot om våld mot närstående eller tidigare närstående personer alltid ska ledas av åklagare (ÅFS §§ 5–6). Även förundersökningar om fridskränkningsbrott, sexualbrott (med undantag av sexuellt ofredande och köp av sexuella tjänster) och våldsbrott (med undantag av misshandel och vållande till kroppsskada, sjukdom eller annans död i samband med trafikolycka) ska ledas av åklagare. Ansvaret för att leda en förundersökning kan dessutom växla mellan myndigheterna. Åklagarmyndigheten ska exempelvis gå in och ta över förundersökningen när det krävs en åtgärd av domstol såsom förordnande av målsägandebiträde eller ansökan om besöksförbud men ska därefter återföra ledningen av förundersökningen till polismyndigheten (§§ 7–8 ÅFS 2005:9). Polismyndigheten har dessutom ålagts ytterligare skyldigheter i förhållande till åklagarmyndigheten, exempelvis ska polismyndigheten underrätta åklagarmyndigheten om hur utredningen fortskrider och om föreliggande omständigheter i vissa fall (§§ 9–11 ÅFS 2005:9). Sammanfattningsvis kan vi konstatera att terminologin avseende myndigheternas skyldighet att interagera skiljer sig åt. Socialtjänsten och hälso- och sjukvården ska samverka men socialtjänstens ansvar för samverkan är mera långtgående och omfattande. Polismyndigheten ska däremot samarbeta med andra myndigheter och samhällsorgan och om möjligt bistå åklagarmyndigheten. Åklagarmyndigheten har emellertid inte några särskilda skyldigheter att samverka eller samarbeta. Vi kan således se att det finns en hierarkisk struktur i rättskedjan, där vissa parter är ålagda att interagera med andra aktörer som i sin tur inte är skyldiga att interagera, trots att deras faktiska yrkesutövning förutsätter en interaktion. Polisens ansvar gentemot brottsoffer Polisen är en av flera viktiga aktörer i arbetet med brottsoffer. Polisens brottsofferstödjande arbete ska också ses som en del i hela rättskedjan, där åklagare, domare och kriminalvården samt brottsoffermyndigheten är viktiga länkar. Verksamheten måste numera präglas av ett medborgarperspektiv och ett rättskedjeperspektiv98. Polisen har emellertid en alldeles unik roll i detta arbete, då det oftast är polisen som är den första myndighetskontakten. Vidare är polisen skyldig att förse såväl misstänkt som brottsoffer med information om brottsutredningen. Beträffande polisens skyldigheter gentemot brotts offer, finns ifråga om information inte några generella bestämmelser om att polisen till exempel fortlöpande skall bistå brottsoffer med information om viktiga händelser i brottsutredningen. Det finns dock föreskrivet i Polisförordningen 1 kap. 6 § att polisen ska ”sträva efter” att ge dem som utsatts för brott sådan information som brottsoffret kan behöva på grund av det inträffade. I FUK preciseras sedan vilken information brottsoffret har rätt att erhålla. För det första har brottsoffret rätt att underrättas om enskilt anspråk, brottsskadeersättning, målsägandebiträde, besöksförbud, stödperson och vilka myndigheter och andra som kan lämna stöd och hjälp (FUK 13a §)99. När det gäller information till målsägande lämnas den ofta i samband med anmälningstillfället, vilket många gånger är en turbulent situation. Att lämna informationen vid detta tillfälle är inte alltid optimalt eftersom målsägande kan ha svårt att tillgodogöra sig den.100 För det andra ska brottsoffer tillfrågas om han eller hon önskar bli underrättad om beslut om att förundersökning inte ska inledas, eller att en inledd förundersökning ska läggas ned, beslut om att åtal inte ska väckas, tidpunkt för huvudförhandling Rikspolisstyrelsen 2001:1. När det gäller information om enskilt anspråk, brottskadeersättning, stödperson, rättshjälp och rådgivning samt vilka myndigheter, organisation och andra som kan lämna stöd och hjälp behöver denna information inte ge som det är uppenbart att den inte behövs eller om det är förenat med betydande svårigheter att vidta åtgärden (FuK 13 a, 4 st.). 100 Av åklagarmyndighetens handbok framgår att åklagaren i sitt första direktiv till polisen uppmanar denne att ”i samband med första målsägandeförhöret muntligt informera om möjligheten till målsägandebiträde”. I de fall målsägande önskar målsägandebiträde är det förundersökningsledaren som rapporterar detta till rätten som sedan avgör huruvida behovet finns Åklagarmyndighetens handbok, 2006, s. 19. 98 99 SOU 1987:72 s. 112, och SOU 1992:61 s. 285 f. Se SOU 1987:72 s. 300 och SOU 1992:61 s. 285. 95 De allmänna bestämmelserna om förundersökning bör ändå beaktas i tillämpliga delar se prop. 1969:114. 34. 96 Enligt Åklagarmyndighetens Handbok, Handläggning av frids kränkningsbrotten, s 18 ska kompletterande förhör hållas då misstanke om fridskränkningsbrott föreligger. 97 Se vidare http://www.westlaw.se och kommentarer av Gunnel Lindberg, 2010-01-20. 93 94 2 0 V ålds utsatta kv innor b er ättar Karin_100524_P.indd 20 2010-06-18 11.23 Kaptitel 2. Teori i målet samt dom i målet (FUK 13b §)101. Brottsoffret kan dessutom kräva att bli underrättad om en gripen, anhållen eller häktad person avviker (FUK 13c §). Enligt FUK § 13d framgår vidare att brottsoffret ska underrättas så snart ett beslut om åtal är fattat. I åklagarmyndighetens handbok, Handläggning av fridskränkningsbrotten, skriver man att beslut om att lägga ned förundersökning regelmässigt ska lämnas skriftligt till målsäganden. På grund av den stora ärendemängden är besluten standardiserade enligt datarutiner, något annat, menar man är inte realistiskt genomförbart. Av handboken framgår dock att det utifrån ett medborgarperspektiv, vore önskvärt om besluten innehöll en mer utförlig beslutsmotivering. Därför förordas att åklagaren inför varje beslut gör en bedömning av behovet av en individualiserad beslutsmotivering som kan förstås av såväl målsägande som misstänkt och som på ett lättfattligt sätt förklarar bevisläget, till exempel ”ord stod mot ord” eller att ”omständigheter till stöd för målsägandeuppgifterna saknas”. Vidare menar man, att åklagaren i omfattande och svårbedömda beslut bör överväga att via kontakt eller personligt möte muntligt meddela sitt nedläggningsbeslut direkt till målsägande. Uppgiften att muntligen meddela beslut kan även delegeras till polisens utredare.102 För att möjliggöra en adekvat informationsgivning och ett bra omhändertagande av brottsoffer fick rikspolisstyrelsen 2007 i uppdrag att se till att det finns korrekt kompetens tillgänglig vid varje polismyndighet.103 Rikspolisstyrelsen betonar i uppdragsredovisningen, vikten av adekvat utbildning för att kunna förse brottsoffer med relevant information och vissa förordningsändringar har genomförts för att på olika sätt förbättra informationsgivningen till våldsutsatta kvinnor i samband med brottsutredning.104 Lynn Westbrook menar att det finns flera olika faktorer som har betydelse för vilken information kvinnan behöver och hur mottaglig hon är för en viss information i en viss situation. Utmärkande för våld i nära relationer, är att det många gånger pågår under en längre period, med upprepade erfarenheter av psykiskt och fysiskt våld. Beroende på var i relationens våldcykel som kvinnan befinner sig, är hon också mer eller mindre mottaglig för viss information och behoven kan därmed variera.105 Enligt Westbrook är informationsbehovet nära kopplat till anledningen bakom att behovet uppstod och betonar vikten av att möta individen i situationen. Hon refererar till en analytisk modell, person in – situation, där fokus vilar på den situation som 101 Precis som i Fuk 13 a finns undantag – i de fall beslut tas av polismyndighet att inte inleda eller att lägga ned en förundersökning, om utredningen inte lett till att någon varit skäligen misstänkt för brottet behöver man inte underrätta målsägande – om det inte är så att målsägande har begärt det. 102 Åklagarmyndighetens handbok 2006, s. 24. 103 Handlingsplan för att bekämpa mäns våld mot kvinnor, hedersrelaterat våld och förtryck samt våld i samkönade relationer (2008). 104 Se vidare förordningen [2007:102] om ändring i förordningen [1976:376]. 105 Westbrook 2009, s. 99. utlöste behovet av information, (exempelvis att bli slagen av en man som hon fortfarande har en relation med) och vilka konsekvenser det får. Exempelvis känsla av skam över att bli utsatt för våld av sin man, vilket i sin tur påverkar hennes vilja att berätta om det inträffade för någon annan)106. Informationsbehovet hos kvinnor som utsatts för våld i nära relationer och som kommer i kontakt med polis, bottnar i en många gånger svår balansgång mellan behov i deras omedelbara situation och behov som rör deras framtida mål.107 Omedelbara behov kan till exempel vara ett tryggt boende för sig själv och sina barn, vilket för många kan innebära ett tillfälligt boende. Behov som rör mer framtida mål kan utgöras av möjligheter till försörjning, permanent boende eller hjälp med att finna umgängesformer för gemensamma barn. Polisen kan möta den våldsutsatta kvinnan under olika skeden, exempelvis i uppföljande förhör några dagar eller veckor efter den inträffade händelsen, men många gånger kommer polisen bara in i ett tidigt skede, i en ofta ganska kaotisk och för parterna krisartad situation. I detta skede ligger det kanske närmast till hands att kartlägga vilka de omedelbara behoven är, såsom skyddsbehov, men även andra former av information kan vara av stor betydelse i det inledande skedet. Det kan handla om information om vilka rättigheter hon som brottsoffer har, men också om vad som är polisens uppgift, vilka befogenheter polisen har eller vad polisen kan bistå med för hjälp och service, i syfte att skapa realistiska förväntningar. Vidare förutsätter polisens arbete med att bedöma kvinnans skyddsbehov, att kvinnan delger polisen så detaljerad information som möjligt. Att kvinnans upplevelse av polisen blir positiv är därför många gånger, helt avgörande för att polisen ska kunna utföra hot- och riskbedömning.108 Människor som utsatts för brott har behov av att få information om händelseutvecklingen i det egna ärendet, men också om förfarandet i en polisutredning. Informationen hjälper brottsoffret att återfå kontrollen över situationen, vilket har en positiv effekt på offrets återhämtning, något som i sin tur har betydelse för offrets förmåga och vilja till att medverka i en rättslig process.109 Vilket skydd ska polisen och andra rätts vårdande myndigheter erbjuda våldsutsatta kvinnor och barn? Polismyndigheten har ett stort ansvar för att skydda brottsoffer. Detta ansvar är inte beroende av förundersökningen eller den fortsatta rättsprocessen, även om det oftast sammanfaller. Vid anmälningsupptagning ska A.a s. 101. A.a. s. 109. 108 Hur man ska gå tillväga beskrivs t.ex. i den så kallade SARA modellen, som är förkortning av Spousal, Assault Risk Assesment ( se bilaga 1). 109 Rosenbaum 1987. 106 107 Våld s utsatta kv in no r b erä ttar 2 1 Karin_100524_P.indd 21 2010-06-18 11.23 Kaptitel 2. Teori polisen alltid göra hot och riskbedömning för att skapa sig en bild av kvinnans skyddsbehov. Bedömningen ska både ta hänsyn till det omedelbara skyddsbehovet och till behov längre fram i tiden111. I de fall man bedömer att det finns ett akut skyddsbehov och det föreligger lagstöd för ett frihetsberövande av den misstänkte, kan ett gripande vara ett sätt att ge kvinnan skydd i den akuta situationen. Ett beslut om gripande kan fattas av den enskilde polistjänstemannen på plats, men ett eventuellt anhållandebeslut fattas alltid av åklagaren. Åklagaren kan anhålla den misstänkte i avvaktan på rättens beslut om häktning112 eller om det behövs för brottsutredningen.113 I åklagarmyndighetens handbok Handläggning av fridskränkningsbrotten, skriver man att åklagare bör ha goda möjligheter att använda de dagar som anhållningsfristen medger, i syfte att säkerställa bevis av vikt för den fortsatta handläggningen i ärendet. I fridskränkningsbrott är risken för kollusion (risk för att den misstänkte förstör bevisning eller påverkar vittnen) samt recidiv (risken för att den misstänkte fortsätter begå brott) många gånger överhängande: Särskilt gäller detta i förundersökningens inledningsskede då ett anhållande, i vart fall då brottsanmälan görs i en akutsituation, ofta bör vara aktuellt.114 Utöver tillämpning av frihetsberövande åtgärder, kan åklagaren för att säkerställa kvinnans behov av skydd, besluta om besöksförbud.115 Ansökan om besöksförbud görs av kvinnan själv. Information till våldsutsatta kvinnor, om möjligheten att ansöka om besöksförbud, åvilar polismyndigheten. Besöksförbud kan användas i syfte att förebygga att en person begår brott, förföljer eller trakasserar den som förbudet avser skydda. Det krävs inte att den som förbudet avses gälla, tidigare har begått brott mot den person det berör, (det kan röra sig om omstän- Nylén 2008, s. 214. Lagstöd för häktning finns, om det föreligger sannolika skäl att tro att (1) den misstänkte är gärningsmannen (2) straffet för brottet kan bli ett års fängelse och (3) om några av följande häktningsgrunder finns: A) flyktfara B) kollusionsfara, det vill säga risk för att den misstänkte förstör bevisning eller påverkar vittnen, eller C) recidivfara, risk för att den misstänkte fortsätter att begå brott. Rättegångsbalken (1942:740)24:1 112 Nylén 2008s, s. 214. Reglerna för gripande, anhållande och häktning regleras i Rättegångsbalken 24 kap. 113 Åklagarmyndighetens handbok vid handläggning av fridskränkningsbrotten. 2006:11f. 114 Besöksförbud, regleras i lag (1988:688) om besöksförbud. 110 111 digheter som att brott inte går att styrka eller att brott inte har hunnit utredas) denna möjlighet bör emellertid användas restriktivt115. Besöksförbudet kan avse den skyddades bostad och vid utvidgat besöksförbud kan det även avse ett visst område där den skyddade personen brukar vistas116. Om besöksförbudet har överträtts, kan besöksförbudet utvidgas ytterligare och kan omfatta ett eller flera områden i anslutning till de platser där den skyddade brukat vistas, så kallat särskilt utvidgat besöksförbud. Besöksförbud kan också avse en gemensam bostad, om det på grund av särskilda omständigheter finns en påtaglig risk för att den mot vilken förbudet avser gälla kommer att begå brott mot en sammanboendes liv, hälsa, frihet eller frid117. Ett av skälen till att man införde besöksförbud även ifråga om den gemensamma bostaden, var att man ville skydda de barn som växer upp i familjer där det förekommer våld.118 Beslut om besöksförbud gällande gemensam bostad, ska alltid vägas mot det intrång som det innebär för den som förbudet avses gälla. Reglerna om besöksförbud gäller generellt och kan förses med begränsningar och undantag som är påkallade med hänsyn till förhållanden i det enskilda fallet. Ett exempel på en sådan omständighet är just att det finns gemensamma barn. Oavsett hur ett besöksförbud formuleras blir det ofta problematiskt när det finns gemensamma barn, åklagaren måste i dessa fall alltid underrätta socialnämnden om besöksförbudet.119 I ett rättsfall från 2007 finner vi till exempel att tillräckliga förutsättningar för besöksförbud inte ansågs föreligga där ansökan om besöksförbud grundats på påståenden om brott och där hänsyn togs till att parterna befann sig i en pågående vårdnadstvist. I högsta domstolens skäl för att besöksförbud ej ska gälla i detta fall, gör man gällande att personen ifråga inte är dömd för något brott (han blev friad i ett mål gällande grov kvinnofridskränkning). Mannen har ej heller begått något brott mot någon annan120,121. Vidare tar man i domskälen upp att de två polisanmälningar om olaga hot som låg till grund för ansökan om besöksförbud, har uttalats i samband med parternas separation och i anslutning till att de vittnat på motstående sidor i ett mål om grov kvinnofridskränkning samt att förundersökningarna rörande olaga hot har lagts ner. I beslutsmotiveringen skriver man: Med beaktande av att xx inte dömts för något brott mot TT, eller någon annan Prop.1987/88:137 s 17 ff. 2 § lag (1988:688) om besöksförbud. 117 1a § (1988:688) om besöksförbud. 118 SOU 2005:43 s 181. 119 I de fall umgängesfrågan är föremål för rättslig prövning, kan domstolen om det föreligger ett besöksförbud, förorda umgängesstöd, om det anses vara till barnets bästa. Socialtjänsten är den myndighet som skall svara för detta umgängesstöd, vilket t.ex. kan vara en stödperson, bistå med hjälp vid hämtning och lämning eller bistå med en lägenhet där barnet kan träffa den förälder som är belagd med besöksförbud. 120 NJA2007 s 272. 115 116 2 2 V ålds utsatta kv innor b er ättar Karin_100524_P.indd 22 2010-06-18 11.23 Kaptitel 2. Teori och att anklagelser som riktas mot den ena parten under en pågående vårdnadsprocess måste bedömas med särskild försiktighet, föreligger inte tillräckliga förutsättningar för ett beslut om besöksförbud. Detta gäller i synnerhet då förundersökningarna numera har lagts ner. Besöksförbudet skall därför hävas.122 Ser vi till högsta domstolens resonemang blir tillämpningen av lagen om besöksförbud problematisk i de fall det finns en pågående vårdnadsprocess, eftersom det tycks förutsätta att det finns en dom som stödjer kvinnans uppgifter. Resonemanget skapar samma problematik i en vårdnadstvist som har sin grund i våld mot närstående. Det gäller att först anmäla våldsbrottet, avvakta rättsprocessen och att först efter avkunnad dom i brottmålet inleda en vårdnadstvist. I annat fall kommer inte våldet att beaktas i handläggningen av vårdnadsmålet och därmed saknas förutsättningarna för enskild vårdnad 123. Rikspolisstyrelsen har arbetat fram ett skyddsprogram för våldsutsatta kvinnor, där besöksförbudet utgör en del i arbetet med att säkerställa kvinnors skyddsbehov. Andra metoder som man redogör för i skyddsprogrammet är; Brottsförebyggande och trygghetsskapande samtal, kontaktperson hos polisen, skydd av personuppgifter (spärrmarkering, kvarskrivning, fingerade personuppgifter trygghetspaket, här kan till exempel ingå mobiltelefon med larmfunktion, akustiskt överfallslarm, pepparspray, hund, förbättrat skalskydd, vapen och tårgas, livvaktsskydd) larmtelefon samt förbättrat skalskydd (inklusive skyddat boende och byte av bostad)124, 125. Polisrollen I den polisrättsliga litteraturen är det vanligt att man talar om tre huvudformer för polisens verksamhet: den preventiva, den repressiva och den hjälpande verksamheten.126 Ett annat sätt att beskriva polisens olika verksamhetsområden är att utgå från funktionerna. I Polislagen beskrivs polisens ändamål, uppgifter och vägledande principer. Polislagen 2 §. Till polisens uppgifter hör att: 1.förebygga brott och andra störningar av den allmänna ordningen eller säkerheten, 2.övervaka den allmänna ordningen och säkerheten, hindra störningar därav samt ingripa när sådana inträffat, 3.bedriva spaning och utredning i fråga om brott som hör under allmänt åtal, 4.lämna allmänheten skydd, upplysningar och annan hjälp, när sådant bistånd lämpligen kan ges av polisen, 5.fullgöra den verksamhet som ankommer på polisen enligt särskilda bestämmelser.127 I förarbetena till polislagen (1984:387) skriver man att polisens huvuduppgift även fortsättningsvis är att upprätthålla allmän ordning och säkerhet i landet. Vad som är nytt och som man vill förändra med den nya lagen är att polisen också ska arbeta för social trygghet och samhällsgemenskap, såsom ett led i samhällets verksamhet för att främja rättvisa, trygghet och välfärd. I dag beskrivs den hjälpande funktionen endast som ett led i polisens uppgift att upprätthålla allmän ordning och säkerhet. Detta stämmer inte överens med en modern syn på polisens arbete. Det utgör inte heller en riktig beskrivning av polisens arbete på fältet, där polisen mycket ofta bistår allmänheten utan att hjälpen har någon direkt anknytning till uppgiften att upprätthålla den allmänna ordningen och säkerheten. De hjälpande funktionerna bör i en ny central författning på polisväsendets område beskrivas som en självständig polisuppgift.128 121 Varför man i högsta domstolen finner det relevant att som domskäl ange att mannen inte är dömd för brott mot någon annan, kan te sig ganska besynnerligt, med tanke på att det är hans före detta fru som ansökt om besöksförbud, men troligtvis menar man att det inte förekommer uppgifter om att mannen har gjort sig skyldig till liknande brott mot annan, som skulle kunna tyda på att personen är benägen att ta till våld . Det stycke som högsta domstolen delvis baserar sin argumentation på återfinns i Prop. 1987/88:137 s18. 122 NJA2007 s 272. 123 Rejmer 2003. 124 Nylén 2008, s. 230. 125 Se t.ex. skyddsprogram för hedersrelaterat våld. http://www.staffanstorp. se, 2010-01-20. Prop. 1983/84:111 s 50. I allt polisarbete ska polisen; vara opartisk och objektiv (objektivitetsprincipen), arbeta skyndsamt (snabbhetsprincipen) samt inte utsätta någon för misstanke i onödan (hänsynsprincipen). 128 Prop. 1983/84:111 s 51. 126 127 Våld s utsatta kv in no r b erä ttar 2 3 Karin_100524_P.indd 23 2010-06-18 11.23 Kaptitel 2. Teori I den av rikspolisstyrelsen utgivna, rapporten ”En handledning för polisens del i lokalsamhällets brottsofferstödjande arbete, skriver man att: För polisen är det särskilt viktigt att verksamheten har sin grund i lokalsamhället, att polisrollen utvecklas till att på ett naturligt sätt även omfatta brottsofferproblematiken samt att verksamheten präglas av systemtänkande och helhetsperspektiv.129 För att kunna genomföra en bra utredning är polisen många gånger beroende av brottsoffrets vittnesmål och vilja till samarbete. Tidigare forskning visar exempelvis att brottsoffrets medverkan i brottsutredning är en (av flera) faktorer som påverkar om brott klaras upp eller inte. Av Brottsförebyggande rådets rapport från 2008, framkom att en tredjedel av de kvinnor som har gjort en polisanmälan rörande våld i nära relation ”tar tillbaka sin anmälan”, det vill säga vill inte medverka i en brottsutredning, vilket kan bero på flera saker, t.ex. att deras avsikt med kontakten med polis inte var att göra en anmälan, att det inte var de själva som kontaktade polisen, eller så ångrar kvinnan sig senare.130 I brottsförebyggande rådets rapport, ”Polisens utredningar av våld mot kvinnor i nära relationer” BRÅ rapport 2008:25 har man funnit fyra faktorer som påverkar sannolikheten för personuppklaring. 1) Det finns ett vittne som styrker kvinnans berättelse 2) målsägande medverkar i brottsutredningen 3) det finns dokumenterade skador och 4) den misstänkte har gjort vissa medgivande. Enligt rapporten skulle personuppklaring av brott i nära relationer kunna klaras upp i mycket högre utsträckning om man förhörde fler vittnen. Enligt rapporten är det relativt vanligt att polisen aldrig håller förhör med misstänkt, vilket innebär att eventuella medgivanden som då kan framkomma, aldrig kommer till utredarens eller åklagarens kännedom. Målsägandes medverkan i brottsutredningen är av avgörande betydelse för personuppklaring i brottmål rörande våld i nära relationer och en viktig bidragande faktor till kvinnans medverkan är hur hon upplever situationen och kontakten med polisen. Av BRÅ:s rapport framkommer att de flesta kvinnorna var positiva till hur polisens hade bemött dem (76 %), men det var något färre som var nöjda med själv utgången och det resultat som utredningen renderade i. Kvinnor med utländsk bakgrund var överlag mer missnöjda med bemötandet och deras ärende hade också en lägre andel personuppklaring. Man understryker i rapporten vikten av att man utreder vad dessa skillnader beror på. Avgörande för kvinnornas förtroende för polisen var, enligt rapporten 129 130 Rikspolisstyrelsen 2001:1. BRÅ rapport 2008:25 s. 24 huruvida kvinnans förväntningar stämde överens med polisens insatser, oavsett om motivet bakom anmälan var att en akut våldssituation skulle avvärjas eller om motivet med anmälan var att mannen skulle bli straffad.131 Polisen är i sitt arbete beroende av och har ett ansvar för att kontakten med brottsoffret blir tillfredsställande.132 Att brottsoffret initialt får ett gott bemötande133, att brottsoffret får information och stöd samt att polisens vidtagna åtgärder motsvarar brottsoffrens förväntningar är således viktiga faktorer för att få kvinnan att medverka i en brottsutredning och i förlängningen för att en rättslig prövning ska kunna göras.134 En annan faktor som är utmärkande för polisens arbete med att utreda brott, är att det ofta finns en i lagen föreskriven tidsrymd då utredningen måste vara slutförd. Tidsdimensionen har betydelse så till vida att den styr prioriteringsordningen i ärendehanteringen. Om exempelvis en misstänkt sitter häktad, måste detta ärende hanteras skyndsamt. Vidare finns det reglerat hur lång tid en utredning får ta. Våld i nära relationer, ungdomsbrott och brott mot barn får inte ta längre tid än 3 månader att utreda (förutsatt att det finns en misstänkt). Här får självfallet den enskilde tjänstemannens ärendemängd betydelse. Det polisiära arbetet är till stor del dokumentstyrt, men innebär också krav på att polisen ska dokumentera det arbete som utförs inom ramen för det polisiära utredningsarbetet. Ärendegången ska på olika sätt dokumenteras, först i ett så kallat HR, en händelserapport, om aktuell händelse renderar i en anmälan av brott, ska det dokumenteras i polisens interna datasystem RAR och vid utredning av brott ska en brottsutredning författas som underlag för åklagares beslut om åtal ska väckas eller inte. Polisens uppgift definieras inte enbart av lagstiftning och måldokument utan också av hur den enskilde polistjänstemannen tolkar sitt uppdrag. Enligt Knutsson & Granér har polisens uppgift många gånger tolkats i termer av att ”bekämpa buset”. Risken med ett sådant synsätt är att arbetet med att förebygga brott, öka tryggheten och ge social service prioriteras bort och ges en underordnad roll, något som Knutsson & Granér finner problematiskt på många plan. A.a s. s. 10. Se exempelvis Polismyndigheten i Skåne 2009. 133 Vad ett gott bemötande är kan inte sägas en gång för alla. Brottsoffer reagerar på olika sätt och har olika behov. Faktorer som kan påverka hur ett brottsoffer klarar av tiden efter brottet kan vara social status, socialt nätverk samt tidigare utsatthet för brott. Se exempelvis Se Cohen & Willis, 1985, Friedman m.fl. 1982. 134 Hickman & Simpson 2003. 131 132 2 4 V ålds utsatta kv innor b er ättar Karin_100524_P.indd 24 2010-06-18 11.23 Kaptitel 2. Teori Dels för att detta synsätt går i fel riktning, då man i flera direktiv betonat polisens trygghetsskapande funktion snarare än brottsbekämpande funktion, dels för att denna bild inte överensstämmer med hur det verkliga polisarbetet ser ut, som den mesta tiden faktiskt ägnas åt mer servicebetonade aktiviteter135. Dock kan gränsdragningen mellan det polisiära mer serviceinriktade arbetet med brottsoffer och socialtjänstens ansvar för att möta och tillgodose brottsoffers behov, ibland vara svår. En polis som Magnus Lundberg intervjuade i sin avhandling, ”Vilja med förhinder”, beskriver svårigheten med att veta vad som är hans ansvar som polis: Men om jag skulle komma in på det viset och bara säga att ’ja, du ska med (till polisstationen)’, det är ju inte säkert att det är det bästa för just dom här, bara för att hon fått sig en smäll. Det kanske är bättre att sociala får ta det, de är ju bättre på det. Jag menar, de kanske kan lösa det med en stödkontakt eller så.136 Lundberg menar, att polismannens beskrivning av svårigheten med att veta hur man ska agera, är färgad av en ansvarsbefriande retorik, där våldet avdramatiseras och beskrivs i termer av en smäll. Vidare så beskrivs det sociala stödet i mötet med människor som något som ligger utanför det polisiära arbetet.137 Knutsson och Granér anser att polisen ofta uppfattar att syftet med brottsbekämpning är bestraffning. Polisens arbete fokuserar därmed mer på att finna en misstänkt som kan hållas ansvarig för en brottslig gärning och arbeta fram underlag för en juridisk prövning, än att möta brottsoffret i den situation som denne befinner sig i. Knutsson & Granér menar att en alltför ensidig betoning på brottsbekämpning kan leda till att problemlösande och förebyggande arbetsinsatser kommer i skymundan och exemplifierar med just arbetet med våld mot kvinnor, där de tycker att det funnits en slagsida mot reaktiva åtgärder, då huvuduppgiften uppfattats som att binda en gärningsman vid brottet.138 Ett vanligt scenario vid våld i nära relationer, är att en polispatrull kallas till plats, antingen av kvinnan själv eller av någon annan. Vid detta första möte sker den första problembildskonstruktionen och därmed också den första rättsliga selektionen. Om polismannen i en sådan situation agerar utifrån ett ensidigt fokus på brottsbekämpning, kan man tänka sig att de för arbetet vägledande frågorna som aktualiseras blir; har en brottslig gärning begåtts, finns det en misstänkt gärningsman, har vi lagstöd för ett eventuellt gripande, hur ska jag säkerställa bevis, finns det stödbevisning, finns det några synKnutsson & Granér 2001, s. 23. Lundberg 2001, s. 65. 137 A.a. s, 66. 138 Knutsson & Granér 2001, s. 24. liga skador, kommer kvinnans berättelse att hålla för en rättslig prövning och kanske även, hur ska jag få kvinnan att medverka i en brottsutredning. Om vi istället anlägger ett brottsförebyggande perspektiv med fokus på problemlösning, kanske scenariot hade sett annorlunda ut genom att helt andra frågor aktualiseras, såsom; vad har ägt rum, behöver kvinnan komma under läkarvård, finns det några barn i familjen, hur ska jag få parterna att ge mig sin berättelse och sitt perspektiv, hur ska jag agera för att de ska känna sig trygga i situationen, hur ser kvinnans behov ut, finns det något skyddsbehov, vilka åtgärder måste vidtas för att säkerställa hennes trygghet, vilken information behöver jag ge de båda parterna och hur ska jag förmedla den? Båda perspektiven behövs och kompletterar varandra, de kan således inte ses som varandra uteslutande, inte heller kan ett av perspektiven ges överordnad prioritet (med undantag för att lagstöd alltid måste finnas som grund för polisens beslut och agerande). Enligt Knutsson & Granér finns det idag en tendens att underskatta behovet av kunskap om polisyrkets kanske svåraste delar, nämligen kommunikation, problemlösning och förmåga att göra komplicerade bedömningar, något som avspeglas redan under utbildningen till polis, där större vikt läggs vid olika tekniska färdigheterna istället för utbildning som syftar till en djupare förståelse. För den komplexa problematik som ligger bakom situationen och partens agerande. Det komplicerade arbetet, blir istället något som nedvärderas till en enkel och mekanisk uppgift.139 Polisarbetet är i hög grad händelsestyrt och komplext. Det finns sällan några enkla eller givna svar och lösningar på de problem man möter, och resultaten är svåra att mäta på ett entydigt sätt, det ligger i den komplicerade uppgiftens natur. Hur man väljer att agera i en viss situation med ett visst problem, är en process, där olika faktorer vägs samman, till exempel kunskap och förståelse för konsekvenserna av olika handlingsalternativ.140 Samverkan Den sociala ingenjörskonstens och välfärdsstatens etablering i början av 1900-talet medförde att samhället tog på sig det yttersta ansvaret för människors välfärd. Sedan dess har synen på samhällets roll och förhållande till medborgarna förändrats från att på rationella och vetenskapligt beprövade grunder lägga medborgarnas liv till rätta,141 till att erbjuda målgruppanpassad service för att stödja individen att själv lösa sina problem. En annan förändring är att välfärdsstaten har professionaliserats och specialiserats och utvecklats mot en heterogenitet. Samtidigt har en insikt om att människors problem är komplexa och att en enda myndighet vanligtvis varken har kompetensen eller 135 136 Knutsson & Granér 2001, s. 28. A.a s. 27. 141 Hirdman 1989. 139 140 Våld s utsatta kv in no r b erä ttar 2 5 Karin_100524_P.indd 25 2010-06-18 11.23 Kaptitel 2. Teori de resurser som krävs för att ge individen de verktyg som behövs för att lösa dem142. För att kunna stödja individen på ett bättre sätt, startades redan under 1970-talet, olika samordningsprojekt i syfte att utveckla nya arbetsformer för interaktion mellan myndigheter. I samverkansprojekt går flera huvudmän temporärt samman för att öka sin operativa handlingskapacitet för att lösa specifika problem. Samverkansprojekt karaktäriseras av att de är avskiljda från den reguljära operativa verksamheten samtidigt som den strategiska och ekonomiska styrningen är fortsatt central. De är ofta organiserade i mindre, tidsbegränsade flexibla enheter som kan fungera målinriktat och effektivt143. Under 1980-talet togs ytterligare ett steg till att stärka samverkan som arbetsform i offentlig verksamhet genom att myndigheters skyldighet att samverka med varandra och det omgivande samhället reglerades i lag. Under 1990-talet vidareutvecklades samverkan144 till att fokusera specifikt utsatta grupper, såsom hemlösa145, psykiskt funktionshindrade146 samt barn och deras familjer147. Fokuseringen har bland annat bidragit till att de samverkande myndigheterna har samlokaliserats i exempelvis familjecentraler och Barnahus. Syftet med samlokaliseringen är att anlägga ett holistiskt perspektiv på individens liv för att bättre tillgodose målgruppens behov148. Begreppet samverkan har i olika sammanhang tillskrivits olika betydelser vilket har skapat en begreppsförvirring149. För att reda ut betydelsen av begreppet samverkan har fyra teoretiska kategorier specificerats. Myndighetssamverkan som sker i vissa former kring specifika frågor har exempelvis kallats kollaboration eller samverkan. Vilket ska särskiljas från en situation då myndigheters insatser adderas till varandra i syfte att uppnå bästa möjliga resultat som har kategoriserats som koordination eller samordning. En annan kategori av samverkan föreligger då en yrkesgrupp från en myndighet utför tillfälliga insatser inom en annan myndighet. Ett sådant upplägg har kallats konsultation. Ytterligare en kategori är då två eller flera myndigheter slås samman och arbetsuppgifterna blir gemensamma för personalen som har kategoriserats som integration eller sammansmältning. Försöksverksamheten med Barnahus (2006–2007) har varit en förebild för uppbyggnaden och utformningen av projekt Karin. Målsättningen med såväl Barnahus som projekt Karin är att utveckla en samlokaliserad målgruppsanpassad miljö för att ge brottsoffer bättre förutsättningar till att bidra till brottsutredningen och Se exempelvis Westley 2008 och Glad 2006. Grape m. fl. 2006. 144 Se exempelvis SOU 1995:142, SOU 1996:113. 145 Sahlin 1996. 146 Danermark & Kullberg 1999. 147 Se exempelvis Hjortsjö 2005 & Johansson 2008. 148 Se exempelvis Myndigheten för Skolutveckling, Rikspolisstyrelsen och Socialstyrelsen 2007 samt Johansson 2009. 149 Danermark & Kullberg 1999. 142 143 därigenom höja kvaliteten på genomförda utredningar vilket förväntas leda till ett bättre underlag för att i domstol fria eller fälla misstänkta gärningsmän. Av resultatet från utvärderingen av Barnahus framkom att de två målen; målgruppsanpassning och högre utredningskvalitet, skapade spänningar och olika fokus i verksamheten som har påverkat hur respektive Barnahusen har strukturerat och organiserat sin verksamhet. Alla Barnahus utom ett samlokaliserade sin verksamhet. Utvärderingsresultaten indikerade att samlokaliseringen bidrog till att myndigheternas verksamhet samplanerades i högre utsträckning. I praktiken innebar det att polisens och åklagarens insatser prioriterades för att säkra bevisning och att socialtjänstens skyldigheter i förhållande till barnets föräldrar åsidosattes och att socialtjänstens insatser senarelades150 Samlokaliseringen hade också bidragit till ett kunskapsutbyte och en förståelse för respektive myndighets förutsättningar och begränsningar och detta hade i sin tur bidragit till förändrade arbetssätt. Socialtjänsten ansåg sig ha förändrat sitt arbetssätt mest medan polis, åklagare och rättsmedicin hade förändrat sitt minst. Ett annat resultat var att den formella samverkan i Barnahus i form av regelbundna samrådsmöten bidrog till en utökad informell samverkan. De professionella aktörerna lärde känna varandra och tog vid behov kontakt. Arbetsdelningen mellan myndigheterna var tämligen klart definierad. Däremot varierade projektets förankring inom de samverkande myndigheterna vilket bidrog till att de hade olika stora förutsättningar att delta i samverkansarbetet, vilket påverkade maktförhållandet mellan myndigheterna. Det berodde på att myndigheterna hade olika stora resurser för att delta i samverkan och därmed inte hade samma tillgång till information och kunskap om respektive myndighets roll och funktion. Den ojämna maktbalansen gav ett övertag för åklagare, polis och socialtjänst i förhållande till rättsmedicinalverkets och hälso- och sjukvårdens representanter151. Maktbalansen påverkades också av den fasta bemanningen på Barnahusen. Arbetssätten inom Barnahusen påverkades också av att de samverkande myndigheternas verksamhet styrs av olika regelverk. Regelverken hade dessutom tolkats på olika sätt varför samverkan tillskrevs olika betydelser. Utvärderingen visade också att den målgruppsanpassade lokalen bidrog till att barnperspektivet kom i fokus. Det samhälleliga barnperspektivet materialiserades genom lokalerna. De vuxnas barnperspektiv återspeglades i barnens eget perspektiv om hur de hade blivit bemötta i kontakten med Barnahusens personal. Barnens upplevelse av personalens bemötande och arbetsmetoder var genomgående positiv152. Johansson 2008. Johansson 2009. 152 Rasmusson 2008. 150 151 2 6 V ålds utsatta kv innor b er ättar Karin_100524_P.indd 26 2010-06-18 11.23 Kaptitel 2. Teori Projekt Karins teoretiska förankring i den social-ekologiska modellen Malmös Kvinnofridsprogram vilar på en social-ekologisk modell som har rekommenderats av WHO för våldspreventivt arbete. Rekommendationen har gjorts utifrån en sammanställning av kunskap och erfarenheter från forskning och praktik som 160 experter från 70 länder har bidragit med153. Modellen utgår från ett antagande om att en tvärsektoriell flernivåansats krävs för att undersöka effekten av interrelaterade sociala faktorer i människor liv. Nivåerna fångar individen, individens familj och umgänge, lokalsamhället och samhället i stort och visar att nivåerna är relaterade till varandra. Av modellen kan man också utläsa att individen är en del av ett större sammanhang och att individen endast delvis kan påverka de sociala faktorer som påverkar hennes liv. Det finns en koppling mellan individens beteende och hennes miljö. Modellen kan fungera som ett verktyg för att förstå och identifiera faktorer som försätter människor i situationer som ökar risken för att utsättas för våld eller för att bli en förövare. Modellen kan också användas för att få kunskap om vilka insatser som bör vidtas för att eliminera eller reducera riskerna samt för att analysera effekterna av gjorda insatser154. Se figuren nedan. Individ I Familj och umgänge Lokalsamhälle Samhälle Figur 1 Den social-ekologiska modellen Enligt modellen, finns det faktorer som kan bidra till att öka risken för att bli utsatt för våld eller för att bli en förövare. På individnivå är exempelvis faktorer som ålder, kön, utbildning, inkomst, personliga förutsättningar såsom mognad, intelligens, temperament, beteendestörningar, funktionshinder och missbruk av betydelse. På den relationella nivån kan individens umgängeskrets, kollegor, partner och övriga familjemedlemmar 153 154 Dahlberg & Krug 2002, s. 1f. http://www.cdc.gov/ncipc/dvp/social-ecological-model_DVP.htm 2010-01-26 utgöra en riskfaktor genom att de påverkar individens beteende, värderingar och normer. Faktorer som kan öka risken i lokalsamhället kan vara individens sociala nätverk exempelvis skola, arbetsplats och grannar eller avsaknaden av ett socialt nätverk. Av betydelse är också den socioekonomiska standarden i lokalsamhället. Exempelvis är förekomsten av kriminalitet, tillgången till socialt stöd, bostads- och arbetsmarknad samt tillgång till hälso- och sjukvård av betydelse. Faktorer på samhällsnivå som kan bidra till en riskreducering eller en ökad riskexponering för våld kan vara rättsregler och rättsordningens rättstillämpning samt sociala och kulturella normer. Är exempelvis rättsreglerna vaga eller ofullständiga kan de vara svåra att tillämpa och därmed bidra till en tillåtande attityd till våld. Av betydelse är också om våld i nära relationer är ett politiskt prioriterat område eller inte, det vill säga om problemet med våld synliggörs eller osynliggörs i det offentliga samtalet. Ett annat exempel på faktorer som kan vara av betydelse är den offentliga bilden av våld i nära relationer, de professionella aktörernas föreställningar om brottsoffer och förövare155. En sådan föreställning kan exempelvis vara att kvinnor generellt sett inte är motiverade till att bidra till utredningen av våld i nära relationer eftersom de inte vill anmäla sin make, sambo eller sina barns far. Ett annat exempel är de professionellas föreställningar om att kvinnor ofta anmäler våld som en strategi för att ”vinna” en vårdnadstvist. Ytterligare faktorer som kan påverka risken för att individer ska utsätts för våld eller kommer att utsätta andra för våld är hur stora resurser som myndigheter tilldelas för att bekämpa våld i nära relationer, vilka insatser som kan erbjudas brottsoffer och förövare samt hur stora insatser som görs för att utreda och lagföra våld i nära relationer156. Modellens relevans, problematikens komplexitet och de olika nivåernas betydelse kan illustreras genom följande reflektion; en kvinna som har blivit slagen av sin man ställs inför ett val mellan den nuvarande familjesituationen och en okänd framtid. Hon vet inte var hon ska bo, hur hon ska klara att försörja sig själv och barnen eller hur hon ensam ska klara att ta hand om och uppfostra dem. Även om hon upplever våld och rädsla för våld, så kan hon känna rädsla för att bli ensam, hemlös med barn och utan reella möjligheter att som ensamförsörjare upprätthålla deras levnadsstandard. Vidare så kan hon känna en osäkerhet och en rädsla inför vad mannen kan komma att göra, om hon lämnar honom. Kan samhället bistå henne med skydd? I en sådan valsituation kan hennes individuella resurser och familjens resurser, lokalsamhällets möjligheter till att ge henne psykosocialt stöd och skydd samt samhällets förmåga att skipa rättvisa och skydda henne från fortsatt våld vara avgörande för om hon väljer att anmäla våldet eller inte, om hon väljer att stanna kvar i relationen eller att gå vidare till ett liv utan våld. 155 156 A.a., se även Little & Kaufman Kantor 2002. Dahlberg & Krug 2002, s. 1f. Våld s utsatta kv in no r b erä ttar 2 7 Karin_100524_P.indd 27 2010-06-18 11.23 Kapitel 3. Metod och tillvägagångssätt Kapitel 3. Metod och tillvägagångssätt Vi har fått i uppdrag att genomföra en utvärdering av projekt Karin. De bakomliggande skälen till att utvärdera ett projekt kan vara många, exempelvis att bedöma nyttan av projektet eller för att ge projektets uppdragsgivare information om uppsatta mål har nåtts eller inte. Utvärderingsresultaten kan användas som underlag för att bland annat besluta om det utvärderade projektets vidareutveckling, expansion eller avveckling.157 I detta projekt har vi gett begreppet utvärdering följande övergripande betydelse; samhällsvetenskaplig forskning som syftar till att samla in, analysera och kommunicera data om projekt Karin utifrån ett brukarperspektiv. Resultaten kan därför också ses som ett bidrag till den samhällsvetenskapliga kunskapen om våld i nära relationer och samhällsvetenskaplig utvärderingsforskning. Vi har genomfört en aktörsfokuserad utvärdering, dvs. en utvärdering som bedömer projekt Karin utifrån aktörernas perspektiv. Aktörerna i vår utvärdering är brukarna, de våldsutsatta kvinnorna. I en aktörsutvärdering tydliggörs hur en insats upplevs av aktörerna. Upplevelsen kan ge vägledning om hur insatsen kan vidareutvecklas och anpassas till brukarnas förutsättningar. En aktörsutvärdering kan också bidra med förklaringar till omständigheter som är av betydelse för att förstå vilka effekter som kan förväntas av åtgärden158. Brukarna och deras förväntningar och behov används vanligtvis för att strukturera upp utvärderingen. Vad behöver, önskar och förväntar sig våldsutsatta kvinnor från projekt Karin? Alla tillvägagångssätt har sina för- och nackdelar. Fördelen med brukarutvärderingar är att den inte bara mäter det som tjänstemän, ledningen och politiker anser vara viktigt. Brukarutvärderingen ger också möjlighet att komma till rätta med den maktställning och det tolkningsföreträde som olika aktörer har i förhållande till brukarna. Nackdelar med brukarutvärderingar kan vara att brukarna inte har kunskap om projektets innehåll, mål, metoder, resurser och kan därför ställa orealistiska förväntningar på att erbjudas förbättrad och utökad samhällsservice. Det kan också vara svårt för dem att bedöma kvaliteten på insatserna. En annan begränsning är att brukare kan befinna sig i en svag ställning och att de därför har svårt att uttrycka sina preferenser eftersom de är beroende av myndigheterna. Det är inte heller ovanligt att de saknar kunskap om vilken service de kan förvänta sig från myndigheterna. Det kan också vara en service som 157 158 Rossi m.fl. 2004. Sandberg & Faugert 2007. 2 8 V ålds utsatta kv innor b er ättar Karin_100524_P.indd 28 2010-06-18 11.23 Kapitel 3. Metod och tillvägagångssätt brukaren endast nyttjar en gång och är därför inte är särskilt intresserad av att medverka i utvärderingen159. Utvärderare kan i huvudsak inta två förhållningssätt till den verksamhet som utvärderas. Antingen kan utvärderaren smälta in i organisationen som en deltagare eller inta en distanserad roll i egenskap av observatör och granskare. Båda sätten har sina för- och nackdelar, exempelvis kan utvärderingsforskare som smälter in i organisationen få tillgång till deltagarnas subjektiva upplevelser, men det kan samtidigt medföra att forskaren kan bli uppbunden av verksamhetens förväntningar, tankemönster och förklaringsmodeller. Ett distanserat förhållningssätt har fördelen att det är lättare för utvärderingsforskaren att anlägga ett vetenskapligt kritiskt förhållningssätt men då kan kunskapen om deltagarnas subjektiva upplevelser gå förlorade160. Forskarens roll och förhållningssätt i en utvärdering är således en balansakt och oavsett vilket arbetssätt forskaren väljer finns det risk för kritik. Under utvärderingen av projekt Karin har vi haft regelbundna möten med projekt- och styrgruppen för att avrapportera både hur arbetet fortlöper men också rådata. Därigenom kan utvärderingen också anses ha haft ett formativt syfte. En formativ utvärdering kan vara värdefull då en ny verksamhet etableras eftersom delresultat kan ligga till grund för ett förbättrings- och utvecklingsarbete161 men den kan också skapa frågetecken kring utvärderarens roll. Vi som utvärderare har inte lämnat några synpunkter på hur avrapporterade resultat ska tolkas eller nyttjas. Vi har inte heller deltagit i eventuella beslut om och hur avrapporterade rådata ska användas. Vår roll i projekt Karin bör i förhållande till den löpande verksamheten ses som den distanserade observatörens roll medan vi i förhållande till projekt- och styrgruppen har fungerat som språkrör mellan utvärderingens respondenter, brukarna och projektets ledning. I vår design av utvärderingen av projekt Karin har vi utgått från att en utvärdering av en fysisk miljö för målgruppsanpassade brottsutredningar och psykosociala insatser måste bygga på en flerdimensionell syn på utvärderingsforskning. Vi kommer därför att arbeta med följande utvärderingsfrågor: Vilka insatser gjordes för att förverkliga de uppsatta målen med försöksverksamheten? (Insatsanalys) Vad blev resultaten av dessa insatser? (Effektanalys) Genom vilka serier av händelser är insatserna relaterade till resultaten? (Processanalys) Vilka faktorer samverkade med insatser och händelser vad gäller resultaten (Orsaksanalys) På vilket sätt förhåller sig resultaten till försöksverk- A.a. Danermark & Kullberg 1999. 161 Se Wholey m.fl. 2004. 159 160 samhetens mål, lagar, förordningar, och myndighetens interna regler och rutiner. (Måluppfyllelse) Var medlen effektiva för att nå resultaten? (Effektivitetsanalys) För att kunna besvara dessa frågeställningar krävs olika metoder (metodtriangulering) och undersökningsmaterial. Studien inleddes med en textanalys av hur anmälningar om våld i nära relationer ska hanteras och hur våldsutsatta kvinnor ska bemötas enligt lagar, förordningar och myndighetsinterna regler, normer och rutiner i syfte att förstå handläggningsprocessen. För att ytterligare fördjupa kunskapen och förståelsen för brottsutredningen har fyra nyckelpersoner inom Polismyndigheten i Skåne intervjuats. För att kunna besvara frågor om projektets effekter, orsakerna till dessa och om de var effektiva samt om de uppsatta målen uppfyllts har metoderna enkätundersökning samt intervjuer använts som verktyg. Enkätundersökningarna och intervjuerna har riktats till kvinnor som anmält att de utsatts för våld i nära relationer. I utvärderingen har både kvantitativ och kvalitativ metod använts. Kvantitativ metod representeras i denna studie av en enkätundersökning. Kvantitativ metod karaktäriseras av att den är formaliserad, strukturerad och distanserad. Kvantitativa data kan ligga till grund för formaliserade analyser och jämförelser mellan olika undersökningsenheter exempelvis mellan olika tidpunkter men också mellan teori och praktik bland aktörer. De kvalitativa metoder som har använts är intervju samt textanalys. Kvalitativa metoder karaktäriseras av att de har närhet till källan och att de har ett tolkande inslag. Kvalitativa metoder används som verktyg för att skapa en djupare förståelse för undersökningsobjektet, och kan på så vis också användas som ett verktyg för att testa validiteten i de genomförda kvantitativa undersökningarna. För att belysa aktörernas skyldigheter i brottsutredningen har vi genomfört en rättsdogmatisk analys. Den juridiska metoden tar sin utgångspunkt i befintliga rättskällor och syftar till att kartlägga gällande rätt. Enkät Två skäl har varit avgörande vid valet av metoden enkät för att studera kvinnor som utsatts för våld; för det första ger en enkätundersökning en möjlighet för oss att kartlägga kvinnornas erfarenheter och upplevelser162 av mötet med den juridiska processen där fokus vilar på just mötet mellan den våldsutsatta kvinnan och olika rättsliga och sociala institutioner. Det andra skälet är att kvinnornas svar också kan visa på; vilken information myndigheterna ger om den 162 Det är kvinnans berättelse vi fått ta del av. Vi har i studien utgått från att kvinnans (och aktörernas) berättelse motsvarar individernas upplevelser, men det är inget som vi med säkerhet kan uttala oss om, och vi kan inte utesluta att det kan finnas bakomliggande orsaker till att individerna vill förmedla en viss bild till oss. Se exempelvis BRÅ rapport 2009:12 s. 20. Våld s utsatta kv in no r b erä ttar 2 9 Karin_100524_P.indd 29 2010-06-18 11.23 Kapitel 3. Metod och tillvägagångssätt egna verksamheten, dess skyldigheter och möjligheter att ge service till den som utsatts för brott samt vilken information som ges om de andra institutionerna som brottsoffren kan komma att möta, hur de upplever mötet samt vad kvinnorna upplevde som bra och mindre bra i mötet med de olika rättsliga institutionerna. Kvinnornas erfarenheter och upplevelser av dessa möten kan därmed fungera som en kontrast med vilken man kan ”röntga” de olika rättsliga instanserna. Syftet med enkäterna har således varit att fånga de våldsutsatta kvinnornas erfarenheter, upplevelser och preferenser, så att vi har kunnat skapa oss en bild av hur polisens arbete med våldsutsatta kvinnor ser ut, och för att möjliggöra en utvärdering av vilken betydelse projektets olika satsningar har inneburit. Enkätstudien har genomförts under två perioder, med sinsemellan olika syften. Den första delstudien (2008-0101 – 2008-08-31) syftar till att dels kartlägga hur polisens arbete med våldsutsatta kvinnor upplevts/beskrivits av de våldsutsatta kvinnor som anmält/kommit i kontakt med polisen före starten av projekt Karin, dels hur miljön upplevts av kvinnorna. Enkäterna har delats ut av poliser verksamma vid kriminaljouren eller familjevåldsroteln i samband med att en brottsutredning inleds (vanligtvis sker detta i samband med anmälan). Även Kvinnokriscentrum och Kvinnojourer har delat ut enkäten. Därutöver har samtliga kvinnor som anmält att de utsatts för misshandel eller grov kvinnofridskränkning tillskickats en enkät per post. Enkäterna har delats och skickats ut i förslutna neutrala kuvert. Varje kuvert har, utöver informationsbrev (se bilaga 2) och enkät (se bilaga 3), innehållit ett frankerat svarskuvert som respondenten själv har postat. Informerat samtycke har inhämtats genom att kvinnorna har fått ett informationsbrev där de efter att ha läst information om utvärderingen samtycker genom att skicka in enkäten. Materialet från delstudie ett, är ett jämförelsematerial för enkätstudie nummer två, där kvinnor som varit i kontakt med polisen efter att projekt Karin startat har medverkat. Den andra delstudien (2009-01-01 – 2009-0931) har sålunda kartlagt kvinnors upplevelser och erfarenheter av att ha blivit utredda på projekt Karin, men har även undersökt om målen med projekt Karin uppnåtts. Samma enkät och insamlingsförfarande har använts i båda delstudierna. Inkomna enkätsvar har förvarats inlåsta i ett dokumentskåp av plåt vid Rättssociologiska enheten vid Lunds universitet. Endast den operativt ansvarige forskaren och huvudansvarig forskare har tillgång till skåpet. Bearbetning av enkäterna Enkäten består av frågor med olika typer av svarsalternativ. De frågor som har fasta svarsalternativ har analyserats kvantitativt. Svaren på de fasta frågorna har kodats och matats in i SPSS, ett datorprogram för statistisk analys. Körningar har gjorts dels för respektive enkätundersökning, dels har undersökningarna samkörts så att förekomsten av eventuella förändringar har kunnat kartläggas. Körningarna har gjorts utifrån olika bakgrundsvariabler såsom kön, ålder och etnicitet, men även utifrån vilka brott respondenterna utsatts för och vilka förväntningar de har på sin polisanmälan. Resultaten från enkätundersökningarna har jämförts och relaterats till varandra. Resultaten har analyserats i relation till aktuell lagstiftning, interna rutiner, handoch metodböcker m.m. Resultaten från körningarna har sedan relaterats till målsättningarna med projekt Karin och till hur verksamheten bedrevs före projekt Karin. Resultaten från analysen visar de våldsutsatta kvinnornas syn på handläggningsprocessen, de insatser som gjorts, skälen till och effekterna av polisanmälan och förundersökning samt vad kvinnorna har för förväntningar på och uppfattningar om ”ett gott resultat”. Frågorna med öppna svarsalternativ har i flertalet fall varit följdfrågor på frågor med fasta svarsalternativ, och har därmed fungerat som en fördjupning av enkätsvaren. Svaren på de öppna frågorna har analyserats kvalitativt. Intervju Precis som enkäterna riktar sig intervjustudien till kvinnor som polisanmält att de utsatts för våld i nära relation. Metoden intervju ger oss bland annat en möjlighet att lyssna på kvinnans olika erfarenheter av sitt möte med den juridiska processen. Därutöver ger intervjuer en fördjupad bild av och förståelse för brukaren, kvinnan. Vi har utgått från en intervjumall (se bilaga 4) som konstruerats utifrån enkäten. Det innebär att det är samma kunskapsintresse och intresseområden som är i fokus i båda undersökningar. Eftersom intervjuerna ger följdfrågor har vi emellertid haft möjlighet till nyansering och fördjupning av svaren under intervjuerna. Syftet med intervjuerna är således att erhålla en fördjupad bild och förståelse av de våldsutsatta kvinnornas erfarenheter, upplevelser och preferenser. Intervjustudien har genomförts under två perioder. Delstudie ett pågick under perioden 2008-07-01 – 2008-12-31. Samtliga kvinnor163 som anmält misshandel och fridskränkning under undersökningsperioden och där brottsutredningen var avslutad tillfrågades om att medverka i studien.164 Det har således inte varit pågående ärenden, varför möjligheten att utesluta att det fanns någon form av beroenderelation mellan de kvinnor som erbjöds medverka i utvärderingen och polismyndigheten ökade.165 Därutöver har samtliga kvinnor som anmält att de utsatts för misshandel eller grov kvinnofridskränkning tillskickats en förfrågan om deltagande i intervju per post. Varje kuvert har innehållt informationsbrev (se bilaga 5), samtyckesblankett (se bilaga 6) samt ett frankerat svarskuvert som respondenten själv postat. Kvinnorna har gett Inledningsvis gjordes ett strategiskt urval, men på grund av den låga svarsfrekvensen fick samtliga aktuella kvinnor en förfrågan. 163 3 0 V ålds utsatta kv innor b er ättar Karin_100524_P.indd 30 2010-06-18 11.23 Kapitel 3. Metod och tillvägagångssätt sitt aktiva samtycke till att delta i en intervju genom att de antingen kunnat kontakta oss forskare via telefon och mejl eller genom att de har returnerat samtyckesblanketten i bifogat svarskuvert. Platsen för intervjuerna har diskuterats med var och en av de kvinnor som önskat delta i en intervju. Huvuddelen av intervjuerna har genomförts i projekt Karins lokaler, men en del intervjuer har genomförts via telefon. Intervjuerna har tagit olika lång tid, emedan en del varit mer omfattande och fått delas upp på två tillfällen, har andra, och då framförallt telefonintervjuerna, har inte varat längre än 45 minuter. Vidare har kvinnorna valt att i olika utsträckning lägga fokus på att berätta om förhållanden som vi inte direkt frågat om, men som de ansett vara av betydelse för att vi ska få en förståelse för den enskilda kvinnans situation, och det hon varit med om. Bearbetning av intervjuerna Samtliga genomförda intervjuer har transkriberats. Detta är ett tidskrävande arbete som vi emellertid ansett vara betydelsefullt för att kunna analysera materialet. I genomläsningen av de transkriberade intervjuerna har vi med inspiration från Marilyn Fryes diskussion i ”Den feministiska teorins möjligheter166 sökt efter mönster och utifrån dessa konstruerat ett antal analysteman, t.ex. kvinnornas förväntningar på polisen, anledningen till att de gjorde en polisanmälan och hur de upplevde polisens bemötande. Varje kvinnas berättelse är hennes egen och varje kvinnas erfarenhet är unik, men tillsammans kan kvinnornas erfarenheter kollektivt spinna ett nytt nät av innebörder. Att söka efter mönster, handlar således inte om att homogenisera kvinnornas erfarenheter, inte heller om att vara reducerande eller totalitär. Att exempelvis visa på att 164 För att få tillgång till informanter har vi valt att använda oss av polisens förundersökningsmaterial. Sekretesslagen (1980:100) 5 kap 1 § föreskriver att sekretess gäller för uppgift som hänför sig till förundersökning i brottmål. Utöver adressuppgifterna som vi behöver för att distribuera enkäter samt förfrågan om deltagande i intervju, kommer vi som forskare inte att ta del av vad som står i förundersökningsmaterialet och materialet kommer ej heller att lämna polismyndigheten. Beträffande de sekretessbelagda uppgifterna om kvinnornas adressuppgifter, som vi som forskare får ta del av, gäller samma sekretess för oss som forskare, som för polismyndigheten. Enligt 13 kap 3 § sekretesslagen, regleras överföring av sekretess: ”Erhåller myndighet i sin forskningsverksamhet från annan myndighet uppgift som är sekretessbelagd där, gäller sekretessen också hos den mottagande myndigheten.” Det är också viktigt att vi i informationsbrevet är tydliga med att vi som forskare inte har fått ta del av andra uppgifter om de tillfrågade kvinnorna än deras adressuppgifter. För en mer utförlig diskussion om sekretess, hänvisar vi till vår diskussion i etikansökan, D nr 299/2008. 165 Enligt brottsförebyggande rådets statistik över antalet anmälda misshandelsbrott 2007 uppgick dessa i antal till 1141. Sökningen gjordes utifrån följande kategorier som återfanns i brottsstatistiken: misshandel inkl grov. Mot kvinna 15 år eller, mot kvinna, 18 år eller äldre, inomhus såväl som utomhus, bekant med offret. Anmälan gällande grov kvinnofridskränkning i Malmö kommun 2007, uppgick till 39 st. Antalet anmälda våldtäktsbrott i Malmö kommun under 2007 uppgick till 128. De statistiska uppgifterna är beräknade utifrån följande sökkriterier: Våldtäkt inkl grov. Mot person 15 år eller äldre, mot kvinna 18 år eller äldre, inomhus fullbordat, inomhus försök. 166 Frye 1994. män oftare utövar våld mot kvinnor, än tvärtom, innebär inte att alla män, alltid är våldsamma. Enligt Marilyn Frye handlar denna process om att upptäcka, erkänna och skapa mönster, mönster där erfarenheter får ett nytt slags mening. Denna mönsterupptäckt och mönsterkonstruktion lämnar meningsfälten öppna och skapar nya tolkningsmöjligheter. Sökandet efter mönster innebär snarare att man försöker skissera ett schema som uppbär vissa innebörder. Att mönster tecknas och ger mening åt våra upplevelser, innebär inte heller att det är en enda, likformig mening, det vill säga ett beteckningsmönster betyder inte att alla individer påverkas likadant. Tvärtom menar Frye, så är de erfarenhetsmässiga och historiska skillnaderna i själva verket nödvändiga för att man skall kunna varsebli mönstren, eftersom det är just i isoleringens enslighet som man inte kan se mönstren och som var och en för sig förblir obegripliga. Mönsters generalitet är inte generalitet som besegras av eller besegrar mångfald, snarare fodras möten med olikheter och mångfald för att man skall kunna finna mönster.167 Urval Undersökningens urvalskriterier har ändrats under utvärderingsperioden. Inledningsvis var tanken att ett urval av de kvinnor som kom i kontakt med polisen med anledning av en polisanmälan om våld i en nära relation och som hade rubricerats som misshandel eller grov kvinnofridskränkning under aktuella perioder skulle få en förfrågan om att delta i enkät- och intervjuundersökningen. Då svarsfrekvensen visade sig vara låg, valde vi att ändra detta urvalskriterium till att samtliga kvinnor som kom i kontakt med polisen med anledning av en polisanmälan om våld i en nära relation och som hade rubricerats som misshandel eller grov kvinnofridskränkning under aktuella perioder skulle tillfrågas. Urvalet gäller för både enkät- och intervjustudien. De empiriska undersökningarna kan sålunda betraktas som en totalundersökning under nämnda perioder rörande ovan nämnda brott. Begränsningar i urvalsförfarandet Vårt kunskapsintresse har varit att utvärdera kvinnors upplevelser av att medverka i en brottsutredning. Studien kan inte sägas ha några generaliserande ambitioner. Vi använder emellertid oss av vad som kallas för analytisk (teoretisk) generalisering som innebär att vi lyfter resultaten till en teoretisk nivå och kan därigenom få fram generella aspekter168. Även om inte studiens resultat är generaliserbara kan de komma till praktisk nytta. Studien kan exempelvis bidra med sådan kunskap som kan vara av vikt för aktörernas arbete med våld i nära relation, och i förlängningen därmed även för kvinnorna själva genom att förutsättningarna för kvinnans möte med polisens och samhällets företrädare kan förbättras. 167 168 A.a. s. 8. Se bland annat Esaiasson m. fl. (2007) s. 189f. Våld s utsatta kv in no r b erä ttar 3 1 Karin_100524_P.indd 31 2010-06-18 11.23 Kapitel 3. Metod och tillvägagångssätt Svarsfrekvens Enkäter Samtliga kvinnor under respektive undersökningsperiod (2008-07-01 – 2008-12-31, 2009-01-01 – 2009-09-31) som anmält aktuella brott har erbjudits delta i enkätundersökningen. Under delstudie ett var 213 kvinnor aktuella, motsvarande siffra för delstudie två var 92 stycken. En förfrågan om att delta i enkätundersökning har skickats ut till samtliga kvinnor. 34 kuvert har kommit i retur från posten då adressaten varit okänd. Om dessa returer räknas bort, har totalt 58 enkätsvar inkommit (39 innan Karin och 19 efter). Med utgångspunkt från båda undersökningsperioderna har utvärderingen en svarsfrekvens på 21,4%. Skiljer man på undersökningsperioderna så har den första delstudien en svarsfrekvens på 20,2 %, medan den andra perioden har en svarsfrekvens på 24,3 %. Intervjuer genomförda med kvinnor Tillvägagångssättet vid intervjustudiens urval är samma som använts vid enkätstudien, vilket innebär att samtliga kvinnor under respektive delstudier (2008-07-01 – 200812-31, 2009-01-01 – 2009-09-31) som anmält aktuella brott har tillfrågats om deltagande i intervjustudien, samt att det under delstudie ett var 213 kvinnor som var aktuella, och att motsvarande siffra för delstudie två var 92 personer. Antalet intervjuer som genomförts är 7 innan Karin, och 11 efter, och svarsfrekvensen är därmed låg. Syftet med intervjuerna har emellertid inte varit att generalisera några resultat, utan att erhålla en fördjupad bild och förståelse för kvinnans möte med den juridiska processen, samt att nyansera de mönster som erhållits från enkäterna. Reflektioner kring svarsfrekvenserna Malmö är en stad där många olika nationaliteter finns representerade; 75 156 eller 27 % av Malmöborna är födda i utlandet, och 171 länder finns representerade. De största grupperna kommer från Jugoslavien, Danmark, Irak, Polen och Bosnien-Hercegovina169. För att öka alla kvinnors möjligheter till att medverka i enkätundersökningen har enkäten översatts till arabiska, persiska, serbokroatiska och engelska. Svarsfrekvensen kan belysas och analyseras utifrån olika perspektiv. Det som skiljer denna studie från många andra är att det rör ett känsligt, och många gånger tabubelagt, område. Kvinnor som utsätts för våld i nära relationer som inte ”går direkt” kan ifrågasättas både av allmänhet och myndigheter, vidare är kvinnan inte sällan rädd.170 När en undersökning rör traumatiska upplevelser, kan det vara svårt att få frivilliga deltagare som orkar gräva i sina personliga erfarenheter i ämnet som antingen hör till det förflutna eller kanske fortfarande pågår.171 169 www.malmo.se, 2010-01-20. Att barn ofta är berörda av våldet är något som ytterligare kan försvåra problematiken eftersom kvinnan många gånger, exempelvis på grund av en gemensam vårdnad eller skyldigheten att tillgodose barnens behov av kontakt med sin pappa, tvingas ha en relation med mannen även efter en anmälan. Detta är några faktorer som kan bidra till att våld i nära relation är ett känsligt område, och som kan påverka svarsfrekvensen. Om man jämför denna studie med studier av likande slag är svarsfrekvensen dock inte anmärkningsvärd. Vi har på olika sätt försökt öka svarsfrekvensen och det faktiska antalet inkomna enkäter genom att förlänga undersökningsperioden, och genom att använda flera olika kanaler för att distribuera enkäterna till de berörda kvinnorna. Bortfall Det finns två typer av bortfall, externt och internt. Det externa bortfallet avser frånvaron av svar från individer som ingått i undersökningens urval, medan det interna bortfallet syftar på de fall då inte alla variabler kunnat mätas.172 Det externa bortfallet kan uppstå dels på grund av att man inte når respondenterna, dels då en person väljer att inte medverka i undersökningen173. Det interna bortfallet i undersökningen är försumbart i båda enkäten och intervjun som genomförts med kvinnorna. De kvinnor som valt att medverka i enkät- och intervjustudien har besvarat flertalet av enkätens frågor. Det externa bortfallet är däremot större. Ett sätt att analysera bortfall är att genomföra kvalitativa bortfallsanalyser. Det innebär att man kontaktar de personer som studien riktar sig till, och som inte svarat, för att undersöka varför de valt att inte medverka.174 Att genomföra en kvalitativ bortfallsanalys för kvinnorna som valt att inte medverka i enkät- eller intervjustudien är inte möjligt på grund av de restriktioner som den regionala etikprövningsnämnden givit oss. Efter den första inledande kontakten där vi skickat ut brev om förfrågan om deltagande i enkät- eller intervjustudie har vi inte fått ta några kontakter med kvinnorna, och därmed inte på sedvanligt sätt kunnat skicka ut några påminnelser, eller förfrågan om varför hon valt att inte delta. Ett ytterligare sätt att försöka få en bild av de som valt 170 BRÅ Rapport 2008:25. I denna framgår att ”Studier har visat att vanliga skäl till att misshandlade kvinnor inte tar kontakt med polisen är: att de önskar att hålla händelserna privata, polisen inte behövdes eller ansågs behjälplig, för att skydda gärningspersonen och förhållandet samt av rädsla för repressalier från gärningspersonen (se t.ex. Davies m. fl. 2007 & Felson m. fl. 2002). 171 Se exempelvis BRÅ rapport 2009:12. 172 Rosengren & Arvidsson 2002, s. 133. 173 Det externa bortfallet är enligt Rosengren och Arvidsson idag större än vad det var ”för något eller några decennier sedan”. Anledningen kan enligt nämnda författare härledas till människors tidsbrist samt till att människor inte längre ser det som sin plikt att medverka. Rosengren och Arvidsson 2002, s. 135. 174 Lindgren 2004, s. 215. 3 2 V ålds utsatta kv innor b er ättar Karin_100524_P.indd 32 2010-06-18 11.23 Kapitel 3. Metod och tillvägagångssätt att inte medverka är att undersöka huruvida det finns någon gemensam nämnare bland dem som tackat nej till att medverka i förhållande till dem som medverkat. Detta kan undersökas med hjälp av en strukturjämförelse mellan olika variabler. Detta skulle exempelvis kunna genomföras med hjälp av etnicitet och ålder för dem som inte medverkat.175 På grund av ovan nämnda restriktioner har detta heller inte varit möjligt. Att använda det statistiska materialet Antalet enkätsvar som inkommit från enkätinsamlingen skiljer sig åt mellan de olika perioderna, 39 svar har inkommit innan Karin, medan enbart 19 har inkommit efter. Det hade ur ett utvärderingsperspektiv varit önskvärt att denna skillnad inte varit så markant. Som vi tidigare tagit upp, är detta inte ett förhållande som vi har kunnat påverka eftersom den regionala etikprövningsnämnden inte har gett oss tillstånd att kontakta respondenterna på annat sätt än via brev samt att vi inte har fått tillåtelse att skicka påminnelser till kvinnorna. En fråga som uppkommer när det gäller att undersöka de förändringar som skett genom projekt Karin är hur material av olika storlek överhuvudtaget kan jämföras. Ett problem är att alla kvinnor inte utreds på Karin. Så är fallet exempelvis när det gäller kvinnor som gjort sin anmälan genom att tillkalla radiobil, och sedan inte kal�lats till ytterligare förhör. I dessa fall har kvinnan ingen erfarenhet av att utredas på projekt Karin, däremot kan de givetvis ha varit på projekt Karin med anledning av besök på Kvinnokriscentrum. Vårt uppdrag handlar ytterst om att utvärdera den fysiska miljön. Den fysiska miljön är av betydelse då den antas bidra till bättre utredningsmöjligheter på grund av att kvinnans olika behov bättre kan tillgodoses i och med en miljö anpassad utifrån kvinnans behov. Vi anser att vårt material, även det som inhämtats innan Karin, är av stor vikt för att ytterligare utveckla och förbättra Karin, och därmed mottagandet och omhändertagandet av kvinnor som anmäler brott i nära relationer. Av den anledningen har vi valt att hantera ovannämnda problematik genom att analysera materialet i sin helhet, och endast när vi funnit resultat av specifik betydelse för projekt Karin, gjort jämförande körningar. En viktig del för att ge en bild av förhållanden och förändringar innan och efter projekt Karin blir därmed de intervjuer som genomförts, vilka samtliga (förutom de tre telefonintervjuerna) genomförts på projekt Karin, och där kvinnan således kan ha en uppfattning om själva miljön och lokalerna. 175 Se vidare Lindgren 2004, s. 213, som gjort en strukturjämförelse på brottsoffer som inte medverkat i enkätstudier. Hinder i genomförandet Vi har stött på flera olika hinder när det gäller genomförandet av utvärderingen. Ett sådant hinder utgör de svårigheter vi mött när vi försökt få kontakt med kvinnor för medverkan i studien. Eftersom vi har varit förhindrade att kontakta kvinnorna utöver den första förfrågan har detta varit problematiskt. Vi hade önskat att det gått att kontakta kvinnorna för att mer ingående beskriva betydelsen av hennes medverkan, och på så sätt motivera henne att medverka. Ett annat hinder är de fall där kvinnan har givit sitt samtycke och ändå avstått från att medverka när vi kontaktat henne. I dessa fall har kvinnorna således skickat in en samtyckeblankett samt angivit hur vi kan kontakta henne. Därefter har kvinnorna vid flera tillfällen varit svåra att få tag på, telefonabonnemang har upphört och tider har bokats om gång på gång. Etiska överväganden Att skicka ut enkäter och intervjua kvinnor som är eller har varit utsatta för brott i nära relationer kan vara väldigt känsligt av flera skäl, dels på grund av att det för kvinnan kan vara smärtsamt att berätta för utomstående om det som hänt, men också på grund av att det kan vara förenat med fara för kvinnans liv och hälsa, om hon exempelvis fortfarande har en relation med den man som brukat våld mot henne. Det har av den anledningen varit av stor vikt att göra noggranna metodologiska och etiska övervägande beträffande individskyddskravet, samt att kvinnor som tillfrågats om att delta har garanterats konfidentiell behandling. I den av Vetenskapsrådet utgivna skriften, forskningsetiska principer inom humanistisk-samhällsvetenskaplig forskning kan man finna vägledning i hur man på ett insiktsfullt och ansvarstagande sätt kan bedriva forskning, allra helst där forskningsområdet är av känslig karaktär. De principer som finns återgivna har till syfte att tillhandahålla normer för förhållandet mellan forskare och undersökningsdeltagare/uppgiftslämnare. Vid konflikt ska de principer som utarbetats utgöra underlag för att en god avvägning kan ske mellan forskningskravet och individskyddskravet.176 Det grundläggande individskyddskravet konkretiseras i fyra allmänna huvudkrav på forskningen; informationskravet, samtyckeskravet, konfidentialitetskravet samt nyttjandekravet. Informationskravet innebär att forskaren ska informera de av forskningen berörda om den aktuella forskningsuppgiftens syfte. Uppgiftslämnaren ska informeras om deras uppgift i projektet, vilka villkor som gäller för deras deltagande, att deltagandet är frivilligt och att de har rätt att bryta sin medverkan. Samtyckeskravet innebär att deltagare i en undersökning har rätt att själv bestämma över sin medverkan. Konfidentialitetskravet föreskriver att ”Uppgifter om alla i en undersökning ingående personer 176 Vetenskapsrådet 2002, s. 6. Våld s utsatta kv in no r b erä ttar 3 3 Karin_100524_P.indd 33 2010-06-18 11.23 Kapitel 3. Metod och tillvägagångssätt skall ges största möjliga konfidentialitet och personuppgifterna ska förvaras på ett sådant sätt att obehöriga inte kan ta del av dem”177. Slutligen har vi nyttjandekravet som föreskriver att uppgifter insamlade om enskilda personer endast får användas för forskningsändamål. Inte heller får personuppgifter insamlade för forskningsändamål användas för beslut eller åtgärder som direkt påverkar den enskilde, utom efter särskilt medgivande av den berörda. I det informationsbrev som bifogats enkäten har vi varit tydliga med att det är forskare vid Lunds universitet som är ansvariga för utvärderingen och att konfidentiell behandling gäller för alla uppgifter som de lämnar i enkäten. Eftersom de kvinnor som fått en enkät kan befinna sig i ett pågående ärende och därmed kan sägas befinna sig i en form av beroenderelation till polisen, är det oerhört viktigt att det för kvinnorna är tydligt att vi som forskare är helt fristående från polisen och att de uppgifter som lämnas i forskningsändamål ej kan komma polisen tillhanda. Det har också tydligt framgått att ett beslut om att inte medverka i utvärderingen, inte kan komma att inverka på själva brottsutredningen. Pågående brottsutredning, insatser, beslut, åtgärder m.m. som sker inom ramen för brottsutredningen kan och får inte påverkas av det arbete som vi som forskare utför. Utvärderingsarbetet och brottsutredningen är två helt separata processer, skilda från varandra, vilket tydligt framgår av informationsbrevet. I presentationen av de svar som enkäter och intervjuer renderat, ska man inte kunna identifiera en enskild person och privata data som kan identifiera undersökningspersonerna redovisas inte. Framställningen av materialet, har därför i första hand att anpassas efter kravet på konfidentialitet för de medverkande i studien. Kuverten med förfrågan om deltagande i intervju och informationsbrev, som skickas ut har varit neutrala och väl förslutna, för att minimera risken att de tillfrågade kvinnorna kan komma att utsättas för fara, genom att någon annan än hon själv kan ta del av informationen. Vi kan givetvis inte garantera att någon annan, t.ex. en sammanboende, inte öppnar kuvertet, men genom att använda ett neutralt kuvert hoppas vi att denna risk minskar. De polismän som tillfrågas om att delta i studien, har omfattats av samma identitetsskyddskrav som de våldsutsatta kvinnorna. Kvinnorna som medverkat i enkätundersökningen, har utlovats konfidentiell behandling, dvs. att privata data som kan avslöja undersökningspersonernas identitet inte kommer att redovisas. I en studie av detta slag, där det empiriska urvalet är mindre kan det vara svårare att garantera konfidentialitet. Av den anledningen hade det givetvis varit önskvärt att anonymisera undersökningskommunen. Detta har emellertid inte varit ett alternativ, eftersom föreliggande studie är uppdragsforskning från polismyndigheten i Skåne och projektverksamheten är 177 A.a, s 12. förlagd till Malmö stad. Med tanke på att Malmö är en storstad, finner vi det dock inte troligt att konfidentialiteten skulle kunna äventyras även om vi inte kan anonymisera undersökningskommunen. (Malmös befolkning uppgick 1 januari 2008 till 280 801).178 I vårt utvärderingsarbete har vi sålunda följt de principer som getts ut av vetenskapsrådet, emellertid har vi under resans gång stött på vissa problem av etisk karaktär som bör redogöras för. Ovan nämndes att de kuvert som skickats ut till kvinnorna varit neutrala. Det har alltså inte gått att utläsa försändelsens innehåll av kuvertet. Vi har dock fått erfara att det inte alltid är kvinnorna själva som öppnar kuverten. Det har förekommit att vi forskare fått telefonsamtal från män som öppnat kuverten, och även om vi vid dessa tillfällen tydligt försökt förklara vårt syfte, samt bett om att få prata med kvinnan, har vi inte fått göra det. En sådan situation väcker naturligtvis frågor såsom om kvinnan inte bor kvar, om hon bor kvar med mannen och nu råkar illa ut, kan det behövas någon insats för att undersöka hur kvinnan har det? Frågor om vårt eget etiska ansvar väcks också, vilket ansvar har vi för kvinnorna i undersökningen då det är vi som på olika sätt kan bidra till att hon utsätts för fara, vilket ansvar har vi för de kvinnor som intervjuas och vilket ansvar har vi för kvinnans eventuella barn? Ett annat förhållande som vi mött är en kvinna vars telefonabonnemang upphörde. Denna kontakt inleddes med ett väldigt upprört telefonsamtal från kvinnan, som var mitt uppe i processen och skulle samma dag göra ytterligare en anmälan. Vi bestämde tid för intervju med kvinnan, men hon dök inte upp. När vi ringde upp det mobilnummer vi fått av henne, och som vi nått henne på tidigare, hade abonnenten upphört. Varför då, undrar vi, kan det ha att göra med hennes kontakt med oss, och vilket ansvar har vi för att kontrollera detta? Ytterligare frågor vi ställt oss vid ett flertal tillfällen är hur många gånger vi ska kontakta kvinnor som i och för sig sagt sig vara villiga att delta i intervjutiden, men som sedan gång på gång avbokar tider? Förutom förhållandet till kvinnan har vi även på olika sätt mött de aktörer som berörs av och har ett intresse av, utvärderingens resultat. Genom att utvärderingen har ett formativt inslag så har avrapporterade rådata medfört en vidareutveckling av verksamheten under pågående utvärdering. Ett resultat vi förmedlade vid ett möte med berörda aktörer var att kvinnorna efterfrågat en anmälningsmöjlighet på projekt Karin, något som sedan infördes en kort tid därefter. 178 Avdelningen för samhällsplanering, Malmö stad. 3 4 V ålds utsatta kv innor b er ättar Karin_100524_P.indd 34 2010-06-18 11.23 Kapitel 4. Empirisk framställning och analys Kapitel 4. Empirisk framställning och analys Våld s utsatta kv in no r b erä ttar 3 5 Karin_100524_P.indd 35 2010-06-18 11.24 Kapitel 4. Empirisk framställning och analys Tabell 1 Ålder Vem är kvinnan? Vår bild av de kvinnor som medverkat i enkätstudien är att de representerar ett tvärsnitt av den svenska1kvinnan. Tabell Ålder Hon har haft en ordinär uppväxt. Hon är yngre än 45 år och är född i Sverige eller har bott här mer än tio år179 . Kvinnan bor i regel ensam eller med sina barn180. Hon är välutbildad, exempelvis har drygt 40 % av kvinnorna som medverkat i enkätundersökningen en universitetseller högskoleutbildning och ytterligare 15 % studerar. Närmare 40 % av kvinnorna arbetar men i intervjuerna har det framkommit att många kvinnor har förlorat sina arbeten på grund av våldets effekter och att de har, för att klara ekonomin, tagit arbeten som de är överkvalificerade för. På min nya arbetsplats vet de om det och jag försöker hålla mig kvar där för det är svårt att söka nytt jobb när allt är upp och ner. Jag tycker det är för jäkligt… Vid en närmare analys av empirin visar sig emellertid variationer avseende kvinnornas uppväxtförhållanden, familjekonstellationer och utbildning.181 De flesta har haft en ordinär uppväxt i en kärnfamilj. Tabell 1 Ålder Tabell 2 Antal år boendeJag i Sverige har vuxit upp med min mamma och pappa Tabell 2 Antal år och dom är fortfarande gifta. Jag har haft en väldigt bra uppväxt överlag. Min pappa har hjälpt till med allt i hemmet. Jag har inte vuxit upp med mansdominans – tvärtom. Vi var fyra tjejer boendenågon i Sverige hemma. Skratt….. så han var i lite underläge min pappa. 17 % av kvinnorna har angett flera av svarsalternativen, medan 10 % har angett att de bor med make eller sambo. Det kan vara den man hon anmält, men behöver inte vara det, då det inte framgår av enkätsvaren. 181 Begreppet klass är enligt Max Weber en grupp av individer som till följd av ekonomiska förhållanden har vad man kan beskriva som likartade chanser i livet (Engdahl & Larsson 2006, s. 217). Klass är sålunda enligt denna definition en ekonomisk kategori. Med utgångspunkt i Webers klassbegrepp är det den aktuella marknaden som bestämmer klassindelning, exempelvis blir yrkesklasser centralt om man utgår från arbetsmarknaden, medan sociala klasser blir aktuellt om man avser både ägande och yrkets ekonomiska ställning samt gruppens sociala ställning. (Engdahl & Larsson 218), (Weber1982:210-212). Begreppet social klass syftar på bakomliggande faktorers betydelse, såsom arbetsuppgifter, utbildning, inkomst, social samhörighet och ibland även social härkomst, för individers möjligeter i livet. I detta sammanhang kan även nämnas begreppet ”klasshabitus” (Bourdieu) där bland annat kön, klass och etnicitet ingår. Habitus kan beskrivas som ”en förkroppsligad praxis” som påverkar hur en individ tänker, handlar och förstår världen. (Engdahl & Larsson 39, 232, 233). Det rör sig mer tydligt om en sorts ”tyst kunskap” och en praktisk känsla för hur man ska agera inom olika områden. En individs 183 klasstillhörighet kan sålunda bestämmas utifrån yttre synliga faktorer såsom yrkesklass, men kan även bestämmas utifrån en förkroppsligad praktisk känsla som gör att en individ lättare kan identifiera sig med en klass(fält) eller inte, ha kunskap om hur man agerar i olika situationer och vilka möjligheter man har i livet. 180 Tabell 2 Antal år boende i Sverige 179 Andelen kvinnor under 45 år har ökat efter projekt Karin. Det innebär att medelåldern på de svarande kvinnorna har sjunkit efter Karin. Av kvinnorna som medverkat i enkätstudien har 61.8 % angett att de är födda i Sverige. Motsvarande siffror för Malmös befolkning är 71.6 %, vilket alltså innebär att svarsfrekvensen rörande etnicitet förhållandevis väl motsvarar Malmös befolkning vid tiden för utvärderingen. Kvinnorna som angett att de inte är födda i Sverige har bott i Sverige i varierad utsträckning. Den klart största andelen av dessa kvinnor (25,5 % av samliga svarande) har dock angett att de har bott i Sverige i mer än tio år och endast 4 % av de svarande kvinnorna har angett att de har bott i Sverige i mindre än ett år. Kvinnan bor i regel ensam eller med sina barn . Hon är välutbildad, exempelvis har drygt 40 % av kvinnorna som medverkat i enkätundersökningen en universitets-/högskoleutbildning och ytterligare 15 % studerar. % aveller kvinnorna men 183 i intervjuerna har det Kvinnan bor Närmare i regel 40 ensam med arbetar sina barn . Hon är välutbildad, framkommit att många av kvinnor har förlorat sina på grund avi 3 6 V ålds utsatta har kv innor drygt b er ättar exempelvis 40 % av kvinnorna arbeten som medverkat våldets effekter och att har för att klara ekonomin tagitoch arbeten som de15 är enkätundersökningen ende universitets-/högskoleutbildning ytterligare överkvalificerade för. 40 % av kvinnorna arbetar men i intervjuerna har det % studerar. Närmare framkommit att många av kvinnor har förlorat sina arbeten på grund av 17 % effekter av kvinnorna flera svarsalternativen, medan 10arbeten % angettsom att de våldets ochhar attangett de har föravatt klara ekonomin tagit debor är Karin_100524_P.indd 36 med make eller sambo. Detta kan vara den man hon anmält, men behöver inte vara det, då överkvalificerade för. 183 det inte framgår av enkätsvaren. 2010-06-18 11.24 Kapitel 4. Empirisk framställning och analys Även om flertalet kvinnor ger en positiv bild av sin uppväxt, förekommer även motsatsen. En del av kvinnorna beskriver en otrygg uppväxt där förekomsten av våld inte var ovanlig. … När jag var liten så kunde jag få en omgång av min mamma en dask men när hon träffade min styvfar så eskalerade det något fruktansvärt i hemmet då… och min storasyster gick emellan många gånger och dom slog oss blodiga och när hon flyttade… min storasyster har aldrig pratat om det och det har varit jobbigt för när dom säger det har aldrig hänt och då när min syster inte pratar om det får jag det inte bekräftat fast att jag vet att det har hänt. När min storasyster flyttade fick jag stryk av båda två. Vid något tillfälle bytade de av varandra. Det var fruktansvärt. Jag gick med blåtiror till skolan. När jag var sjuk skulle jag till skolan. Allt i mitt liv har varit väldigt dubbelt. När de hade bankat på mig då behövde jag inte gå till skolan. Bland de kvinnor som angett att de inte är födda i Sverige är det flera som har sina föräldrar och syskon kvar i ursprungslandet. Det är emellertid inte bara kvinnor som är födda i utlandet som inte har en nära relation med sin familj, det förekommer även bland kvinnor födda i Sverige. Avsaknaden av kontakt med nära anhöriga kan innebära att följderna av de brott som hon utsatts för kan bli värre eftersom möjligheter till samtal med och stöd från närstående minskar.182 Kvinnornas nuvarande livssituation skiftar mycket. Vissa av kvinnorna har kommit i ordning, i alla fall praktiskt, efter våldet, medan andra ännu för en nästintill odräglig tillvaro. Min nuvarande livssituation är en katastrof. Jag är hemlös, bor på ett rum på xxx. Min 18-åriga dotter är försvunnen sedan 2 veckor. Y försöker kontakta dottern. Han är mest intresserad av henne. Jag flyttade från Y den 17 juli och har fortfarande nyckel. Jag går dit och kollar om dottern är där då och då. Blir slagen och kränkt vid varje tillfälle. Men Y är både arg och känslosam183. De kvinnor som har deltagit i denna studie representerar, enligt vår uppfattning, ett tvärsnitt av den svenska befolkningen. De kommer från olika bakgrunder, har olika utbildning och sysselsättning och hade olika livsvillkor vid tiden för utvärderingen. Den socialt integrerade kvinnan, utgör dock en ny målgrupp för Kvinnokriscentrum. Innan projekt Karin Se Cohen & Willis, 1985, Friedman, Bischoff, Davis & Person 1982. 183 Denna text är från en intervju med en kvinna som inte accepterade att intervjun bandades Vi fick istället anteckna för hand under intervjun. Kvinnan har i efterhand läst och godkänt texten. 182 startade fick kvinnor som behövde stöd och hjälp själva söka sig till Kvinnokriscentrum, men genom samverkan på projekt Karin har en ny metodik införts som innebär att personalen från Kriscentrum ringer upp kvinnor som gjort en polisanmälan om våld i nära relationer och erbjuder psykosocialt stöd. Utifrån kvinnornas berättelser kan man sluta sig till att en aktiv handling från Kriscentrum är ett positivt steg för att ge kvinnorna erforderligt stöd och hjälp, eftersom det inte är ovanligt att de inte orkar ta några kontakter själva i det akuta skedet. Det är inte heller ovanligt att de tackar nej till hjälp eftersom de just då inte anser sig behöva stöd. Efter en tid inser kvinnorna emellertid att de hade haft behov av hjälpen. En aktiv stödfunktion från exempelvis Kriscentrum kan därmed vara en bra metod för att stödja dessa kvinnor. Relationen & våldet Svårigheterna med att förstå och begripliggöra våldet När det som bara drabbar andra, drabbar mig: Jag har inte blivit utsatt för våld tidigare på det här sättet (av andra menar hon). Jag har nästan skrattat… man tror inte att nån som tycker om en kan slå en, det är väldigt svårt att förklara. Jag kan bara säga att det är så sörens synd att det skulle bli så här. Men det tog sig mer och mer uttryck i fysiskt våld och mycket kränkningar. Alltså ord och saker som jag tänkte, det finns inte att han säger det till mig. Jag vet ju att han älskar mig, jag vet det. Men han säger detta till mig men han kan vara så trevlig mot alla andra. Det måste vara något fel i hjärnan. Men jag lät det bero och så lät jag det bero. I intervjuerna som vi har gjort med de våldsutsatta kvinnorna har vissa mönster ifråga om våldet och våldets kontext utkristalliserats, men samtidigt är det viktigt att komma ihåg att varje enskild kvinnas erfarenhet är unik. Hennes berättelse, är hennes beskrivning av situationen, såsom hon vill framställa den i samtal med oss. De kvinnor vi har talat med har befunnit sig i olika faser, en del har nyligen lämnat mannen, en del har fortfarande en relation med mannen eller vill återuppta relationen igen och vissa har helt brutit upp och lämnat mannen för gott. Det finns även en variation avseende den psykiska misshandelns omfattning, men gemensamt för samtliga är de verbala kränkningarna som ofta har sexualiserade inslag, som hora, fitta och slyna. Jag trodde aktivt att det var mitt fel. En känsla … jag gör något fel … han kallade mig fitta, hora och slampa. Men jag sa, jag är ju här hela tiden med dig. Om jag skulle hälsa på mina barn, han började ringa … var är du? Hos mina barn. Det tror jag inte på … han fick tala Våld s utsatta kv in no r b erä ttar 3 7 Karin_100524_P.indd 37 2010-06-18 11.24 Kapitel 4. Empirisk framställning och analys med min dotter, hon är tolv år för att höra hennes röst. Jag tänkte i sådana situationer det är lika bra att jag håller mig hemma. Om han skulle gå ut så ringde han hela tiden. Jag sa att jag var hemma och tittade på TV. Det är sant… du kan komma kolla... du har nycklar. Jag bodde i ett helvete… fick magsår och började känna mig deprimerad och fick fraktur jag tyckte att allt var mitt fel. Jag trodde att allt var mitt fel. Jag tyckte synd om honom. Det är mitt problem. En annan kvinna berättade: Han har sagt att jag är ful och jag är fet och jag är misslyckad och har försökt trycka ner mig istället och när jag började ta tag i mitt liv, så tror jag inte att han riktigt pallade det. Då började det liksom ännu mer… tro inte att du är någonting för att du pluggar nu, sånt hela tiden, tro inte att du är bättre än någon annan. Det här var när jag gick på anorexicentrum och hade ätstörningar … du är ju egentligen bara tjock hur fan kan du vara ätstörd alltså sånt hela tiden att han hela tiden har försökt trycka ner mig på något sätt. Och det har fortsatt och i och med att mitt liv har gått i en helt annan riktning än hans så har han fått mer och mer panik och liksom när jag fick jobb … han riktigt pallar inte det. Citaten ovan är från två kvinnor som har lämnat relationen med mannen som varit våldsam mot dem och försöker nu att begripliggöra vad de egentligen har blivit utsatta för och varför. Att psykiskt bryta ner kvinnan är något som Eva Lundgren menar är en del av våldets normaliseringsprocess. För att kvinnan ska stanna kvar i relationen måste mannen bryta ner hennes självkänsla, därefter utlova bättring och inge hopp om deras relation, innan våldet ånyo trappas upp. Beroende på vilken livsfas kvinnan befinner sig i, kan vi urskilja en variation i hur hon förmår beskriva och begripliggöra för sig själv och sin omgivning, det våld som hon har utsatts för. För många handlar det om att förena det oförenliga, kärlek och våld. En kvinna vi pratade med, som ville fortsätta relationen med mannen, berättade att det var oerhört vikigt för henne att mannen bekräftade hennes upplevelser, att han inte förnekade våldet utan medgav att han hade gjort fel. Jag hävdar att man kan ha hur mycket familj och vänner som helst som säger till att man inte har gjort fel, men så länge den som har gjort det anklagar… det kan man aldrig, man tror inte på det förrän den personen har talat om det för en. Så känner jag det, man blir liksom bekräftad av den personen. På ett intellektuellt plan kan hon förstå att det inte är hon som bär ansvaret för det våld som hon har utsatts för. Samtidigt är det svårt att frigöra sig från behovet av att få hans bekräftelse på att våldet var hans ansvar och inte hennes. Om man fortfarande hyser starka känslor för någon, finns det också ett känslomässigt beroende, ett behov av att bli bekräftad och speglad i dennes ögon. Det komplexa i våld i nära relationer blir här väldigt tydligt. I enkätsvaren var det många av kvinnorna som svarade att anledningen till att de kontaktade polisen, och gjorde en polisanmälan, var att de ville att mannen skulle förstå att han hade gjort fel. Några beskriver syftet med anmälan i termer av: – Att han förstår att han inte får slå någon. – Att han ska förstå att han inte kan behandla kvinnor på detta viset. – Att min man skall lyssna på mig. För att kvinnan ska känna att våldet är mannens ansvar blir det också viktigt att denna känsla bekräftas av omgivningen, t.ex. av anhöriga och av myndighetsrepresentanter. Även den rättsliga processen och den rättsliga processens utfall har en stor betydelse. I enkäten har några av kvinnorna skrivit att de vill att anmälan ska leda till: – Att min dåvarande sambo blir dömd för vad han gjort mig. – Ett rättvist straff, samt eventuell terapi för mitt ex så han kan bli frisk, mest för vår gemensamma dotters skull. – Att jag ska få upprättelse, och att mannen som utsatt mig ska få det straff som han förtjänar. En kvinna som vi intervjuat beskriver hur viktig en rättslig process och en fällande dom är för att hon ska känna att hon och hennes barn ska få upprättelse, av såväl mannen och omgivningen som av de involverade myndighetsrepresentanterna. … sen är jag rädd för att det inte ska leda till någonting, för det skulle kännas som ett stort jävla hån. Och blir han inte dömd till någonting eller besöksförbud då kommer den jäveln att fortsätta ringa mig och då kommer han säga, att där ser du att jag inte har gjort någonting. På ett sätt vill jag ha upprättelse men det viktigaste är att de tar mig på allvar för det är ingenting som jag har hittat på eller som har hänt en eller två gånger. Och jag vill att han ska se allvaret i det här och vad han gör mot sin son också. Jag känner att han kan inte se, att detta också påverkar x (deras son) och det tycker jag är synd, men det kanske är enkelt för han lever ju inte med vår son varje dag. Jag vill att det ska betonas att han har utsatt vår son för någonting som man inte gör. Att slå den ena föräldern inför barnet är ju otroligt kränkande för ett barn och det påverkar. Jag vill att det ska han fatta. Så det har påverkat mig jättemycket. När (mannen) försvann ur vårt liv kollapsade hela min kropp. Jag var så trött. Jag bara kräktes och bajsade. En viktig del i bekräftelsen av hennes situation, är att visa 3 8 V ålds utsatta kv innor b er ättar Karin_100524_P.indd 38 2010-06-18 11.24 Kapitel 4. Empirisk framställning och analys på hur mannens våld mot henne, inte bara har skadat henne utan även deras lilla barn. Vidare så är det viktigt för henne att anmälan också leder någon vart, för att hon ska känna att hon blir tagen på allvar och för att hon ska kunna vara trygg och slippa vara rädd för fortsatt våld. En annan kvinna beskriver hur hon önskar att hon kunde ta tillbaka sin anmälan, eftersom hon inte känner att hon har blivit tagen på allvar och upplever en stor frustration över att ingenting händer. Hade jag haft möjligheten att dra tillbaka anmälan så hade jag gjort det . Men den möjligheten finns inte längre. Hade den funnits hade jag gjort det för länge sedan för jag känner att det här är bara Kalle Anka. Jag skiter i det här, för det tar för lång tid, jag får ingen information. Det känns bara som om att de utreder men att de inte tar det på allvar… Ja men killen blev ju inte häktad… på något sätt känns det då som att då skiter jag i detta . jag tycker inte att detta är kul utan skitjobbigt och då vill man ha någon slags respons … vi tar din anmälan på allvar, den är här, vi kommer att utreda. Att skapa motbilder Mannen utövar oftast såväl fysisk som psykisk misshandel. Hur mycket, hur ofta och hur svåra skador som uppstått till följd av den fysiska misshandeln varierar, men alla beskriver att de utsatts för våld vid upprepade tillfällen. Våldet behöver inte alltid vara uttalat, det kan ”ligga i luften”. En kvinna berättar hur hon under en fest hos gemensamma vänner, ser sin man dricka mer och mer alkohol. Hon ber honom att sluta, men vännerna, som inte har en aning om att han kan vara våldsam mot sin flickvän, bjuder honom på mer öl. Hon vet vad det kommer innebära och hon vet vad som kan hända när de kommer hem från festen. Så här fortsätter kvinna sin berättelse: Jag hade hyrt en film, nu efteråt kan jag tänka var hade jag den sinnesnärvaron att hyra en film? Ja sa att jag har hyrt en film. Han svarade inte. Jag orkade inte reta honom mer. Jag sa att jag skulle ta ett glas vin, och frågade om han ville ha. Han svarade inte. Jag hällde upp ett glas vin och gick in och la mig. Direkt när jag kommit in hörde jag hur han tog ett glas vin. Jag minns inte om jag stänger dörren, men jag lägger mig och läser. Jag är nervös. Det är precis som om jag känner stämningen I – du känner stämningen fastän du inte sett honom i ögonen. Ja, jag känner det. Sedan kommer han in i rummet och blir så arg. Han börjar skrika, var fan har du varit din jävla hora, alltså det var det vidrigaste man kan tänka sig från en sjuk människa. Vad jag hade gjort, var jag hade varit. Det värsta du kan höra … har du varit ute och knullat runt, det var bara sådant. Jag blev räddare och räddare och kröp undan. Ju mer jag kröp undan, ju argare blev han. Och han slog. Riktigt ordentligt (…) Och då tänkte jag att nu är det slut, jag accepterar inte mer.” Kvinnan beskriver stämningen i luften trots att hon inte sett mannen i ögonen. Hon vet vad som kommer att hända och hon försöker finna strategier för att undvika att kvällen ska sluta i våld. Hon hyr en film, bjuder på ett glas vin, och går till slut och lägger sig, men för att återknyta till Eva Lundgrens normaliseringsteori, så är hennes chanser att undkomma våldet, avhängigt mannens agerande i situationen. Det handlar inte om hennes agerande, våldet är inte hennes ansvar, det är hans. Att tala om den som bär ansvaret för våldet handlar om att synliggöra maktobalansen och de vitt skilda handlingsmöjligheter som kvinnan och mannen har. Det är viktigt att framhäva att kvinnorna väldigt sällan är passiva, utan agerar och gör allt det, som hon upplever, står i hennes makt att göra, för att förhindra mannen från att utöva våld. Att kvinnan i citatet väljer de strategier hon gör, kan tolkas mot bakgrund av det som Eva Lundgren betecknar som våldets normaliseringsprocess. I nästan samtliga fall är det enligt mannen, kvinnans agerande som utlöser hans våldsamma beteende, genom att vara provocerande, berusad, otrogen eller för sexuellt vidlyftig.184 Då fokus härmed flyttas mot kvinnans agerande, blir våldets ansvar hennes, därigenom skapas också tro och hopp, om att det finns ett utrymme för kvinnan att finna alternativa beteenden och strategier i syfte att undvika ytterligare våld. Strategierna som kvinnorna använder sig av visar att de inte är viljelösa, passiva offer för situationen, utan tänkande, kännande aktörer, en viktig motbild till ”det ideala offret”. Varför går han inte? Varför en kvinna lever tillsammans med en man som är våldsam mot henne, är många gånger svårt att förstå och begripliggöra, både för henne själv, för personer i hennes omgivning och för de professionella aktörerna som möter henne. När vi försöker förstå våld söker vi ofta felaktigt efter svaret i kvinnans agerande, genom att fråga oss varför kvinnan inte lämnar mannen, varför hon går tillbaka till honom, varför hon inte har sökt hjälp tidigare. Med tanke på kvinnans och mannens vitt skilda handlingsutrymmen, hade det dock varit mer adekvat att ställa frågan, varför stannar mannen kvar i en relation med någon som han misshandlar fysiskt och psykiskt och vars självkänsla han försöker utplåna? Samtidigt som det är viktigt att synliggöra kvinnans aktörskap och hennes strategier för att undkomma våld, måste man sätta in dessa strategier i våldets kontext, där handlingsutrymmet för kvinnan och mannen skiljer sig åt och där relationen bärs upp av en maktasymmetri. Enligt Eva Lundgren, är mannens försök att isolera kvinna från omvärlden, en del i våldets normaliseringsprocess. Jag började jobba, två månader, jag vill jobba, mer pengar och men efter två månader han börja, du måste sluta jobb eller vi skiljas. Jag var trött på honom därför 184 Kvinnans berättelse bekräftas av tidigare forskning om mäns förklaringar till varför de använder våld mot kvinnan de lever med. Se t.ex. Hearn 1998. Våld s utsatta kv in no r b erä ttar 3 9 Karin_100524_P.indd 39 2010-06-18 11.24 Kapitel 4. Empirisk framställning och analys att jag gjorde allt med mina barn och jobbade och ville att allt blir bra men han hela tiden hade problem till mig. Jag tänker det bli bra till slut, men jag vet, det blir inte bra. En gång, första gången, jag var blå och mina barn titta och blev rädda… sa… vi vill inte bo här. Första gång han bad om ursäkt… det OK. Andra gång jag tillbaka från jobb och han ... jag vet du har andra man … jag nej, nej … Tredje gången ringde jag polisen. En annan kvinna berättade att: Det började när jag hade varit sjukskriven i 2 år, så fick jag arbeta lite grand (…)och då hade han flyttat hem till mig och då började han bli irriterad, för då hade han vant sig vid att jag var hemma dagligen, och han tyckte jag kunde försöka bli förtidspensionerad istället (…)och sen så stängde han av väckarklockan och sånt så jag inte kom upp i tid och så fick jag skäll när jag kom till jobbet, ja du måste ju hålla tiderna och så, och så skäller jag ju ut xx när jag kom hem, du får ju låta väckarklockan vara, jag måste ju gå och arbeta (varpå han svarar) – nej det måste du inte, kan du inte hålla tiderna så blir du förtidspensionerad. Ytterligare en kvinna beskriver isoleringen: Nu vet alla. Jag har ju inga föräldrar, de lever inte längre så att det var ju en väninna … det som är … är ju att jag har förlorat mina vänner under den här tiden. För att jag fick ju inte gå någonstans själv. Jag hade en väninna och hon visste om det. Sen hade jag några bekanta och de vet ju nu och jag gör inte något hysch av det men jag kanske inte heller berättar att han har slagit mig men att han har alkoholproblem det berättar jag. I (intervjuaren) Har det haft någon betydelse att du hade någon att prata med? Jag pratade inte med någon under dessa år. Genom att isolera kvinnan och begränsa hennes sociala kontakter, reduceras också alternativa motbilder. Isoleringen av kvinnan är för mannen ett effektivt redskap för att upprätthålla den asymmetriska maktrelationen. Mannens tolkning av våldet och dess orsaker, kanske inte alls delas av hennes omgivning, det är till och med troligt att de till skillnad från mannen, inte ser kvinnans agerande som orsak till våldet, utan istället lägger ansvaret för våldet hos mannen. Att förse våldsutsatta kvinnor med motbilder, är oerhört viktig. Om kvinnan har tagit steget att anmäla mannen till polisen, är det viktigt att mannen inte får sin bild bekräftad, genom att till exempel ifrågasätta hennes agerande, döma eller skuldbelägga henne. Jag hör ju med andra i den här kvinnogruppen som jag försöker hinna med att gå på ibland, de anklagar ju sig själva. De har inte tagit steget och anmält, de har antingen bara lämnat, eller lever de kvar. Och då har man ju fortfarande de här: Om jag låter bli att smälla i dörren så blir han kanske inte arg, precis så som jag sa i slutet. Om jag låter bli att smälla i dörren så kanske han inte blir arg. I Men så känner du inte nu? Nej, det var på ett ganska tidigt stadium det försvann. En kvinna som har brutit med mannen, och fått distans till honom och relationen, beskriver hur hon har börjat se på allt med nya ögon och att bilden av mannen har förändrats. Jag satt ju sista dagen i rättegången nu i hovrätten så satt jag faktiskt kvar i rättsalen när jag inte själv behövde bli utfrågad längre. Så satt jag tillsammans med honom så att jag såg honom och då frågade jag mig själv; vad har jag sett i honom? Men det var väldigt nyttigt för mig… extremt nyttigt så det är något jag skulle kunna råda alla kvinnor som har varit i den situationen för man byggs … helt plötsligt får du se en ynklig människa framför dig… han är inte så stor och stark som du trodde han var. Sociala nätverk Att kvinnans kontakter med nära och kära begränsas och kontrolleras av mannen är ett sätt för mannen att stärka sin egen maktposition. Genom att alternativa motbilder begränsas kan mannen successivt skapa ett allt större tolkningsföreträde över situationen och relationen. Hans förklaringar till vad som ger upphov till våldet, blir den dominerande bilden, förklaringen handlar då alltid om hennes beteende, inte hans. Även efter det att relationen har brutits och kvinnan har lämnat mannen, kan det vara svårt att frigöra sig från mannens tolkningar och förklaringar till våldet, allra helst om kvinnan fortfarande hyser känslor för mannen och hoppas på att kunna återuppta relationen i framtiden. För kvinnan själv kan det också vara svårt att förklara och sätta ord på varför hon har agerat på ett visst sätt och i mötet med (oförstående) andra aktualiseras inte sällan behovet av att förklara och ursäkta sina handlingar. Att inte berätta för sin omgivning om våldet, kan också vara ett sätt att skydda sina nära och kära från att känna skuld. Hon är rädd för att föräldrar och i vissa fall även barnen, ska ta på sig ansvaret för det våld som hon utsatts för, hon vill inte att de ska känna att de borde ha förstått, eller borde ha gjort något annorlunda. En av kvinnorna berättar: Nej, dom hade väl upptäckt vissa grejer… att det stod inte rätt till. De hade sett blåmärken men jag bara förklarade bort dom … ehh det var han som råkade sparka mig i sömnen eller så här typ någon av barnen och sen så försökte jag alltid sätta upp en jätteglad min så de blev ju lurade… riktigt lurade. Dom trodde ju att allting var Ok så för dom har det varit en jättestor chock. Det svåraste, den som har tagit det allra hårdast, är nog min pappa för jag och min pappa har alltid varit väldigt nära och han kände att han inte har skyddat mig tillräckligt. 4 0 V ålds utsatta kv innor b er ättar Karin_100524_P.indd 40 2010-06-18 11.24 Kapitel 4. Empirisk framställning och analys En annan kvinna berättar: Det kunde vara så att han hade slagit mig under kvällen och natten så jag hade blåmärken till och med i ansiktet, och jag var svullen över näsan. Då kunde det vara så att min yngste son som är 18 år, han frågade, vad har du gjort? Och (mannen) stod i köket och hörde. Då sa jag, jag har ju blivit väldigt skicklig på att (ljuga) det är mina glasögon som spänner här och så snabbt på med dem. Sen började jag prata om något annat(…) Sonen anklagar sig för att han inte fattade det. Men han kunde ju inte. Han tyckte jättemycket om (mannen) de hade jättebra kontakt. Så att han (sonen) är så besviken så besviken. Alla kvinnorna har såsom beskrivits tidigare, olika bakgrund och olika relationer till sin familj. För de kvinnor som inte har en nära relation till sin familj, begränsas tillgången till motbilder, andra som kan bekräfta hennes person, men det innebär också att hon saknar andra att ty sig till när livet vänds upp och ner. En kvinna berättar att hennes föräldrar skäms över henne. På frågan, vilka har du berättat för? Svarar hon: Mina barn. H var ju involverad i den första rättegången, och sen så var R och F involverade i den andra. Sen så ja, jag fick ju berätta för mina föräldrar och de tyckte det var pinsamt, och det är löjligt med föräldrar egentligen, för de tycker saker är pinsamt, istället för att liksom(…) Ja, alltihop, på nåt sätt, för de tyckte det var pinsamt att jag hade blivit slagen och det var liksom det också, det hade också med detta att göra att jag hade varit psykiskt sjuk och gått in i väggen, det fick man inte heller prata om, för det var också pinsamt. Polisen har en viktig roll i det att de många gånger är den första person som kvinnan berättar för. Det är inte ovanligt att kvinnans omgivning är ovetandes om vad kvinnan utsätts för, eller så anar de, men våldet har inte kommunicerats. För de kvinnor vars sociala nätverk är begränsat, spelar myndigheternas agerande en ännu större roll och vikten av att de finns där då kvinnan söker deras kontakt. Vad som framkommit i samtal med flera av kvinnorna är att mannens egen mor ofta vet om våldet, trots att personer i hennes omgivning varit ovetandes. Men däremot hans mamma har jag talat om det för vid tre tillfällen. Och varje gång har hon sagt att det är bättre du är tyst, säg ingenting Hon har inte hjälpt mig alls. Vilken roll svärmodern har kan säkerligen variera, men i intervjuerna med de våldsutsatta kvinnorna, tar man i olika sammanhang upp svärmodern, antingen i termer av att svärmodern lägger skulden på kvinnan, eller såsom ansvarig för mannens beteende, genom att ha brustit i sitt omsorgsansvar under mannens uppväxt. Ja även om alla sa till mig men herregud, så var det ändå någonstans. Men det är ju ingen, ingen, ingen, som sa något, men du är ju så eller du har ju sådant humör – mer än hans mamma. Hon vill ju lägga skulden på mig. Men det har hon ingenting för. Det är hon som behöver hjälp faktiskt. En annan kvinna berättar: Jag fick ju ringa till hans barn och hans bror, han fick ringa till deras mamma. Jag ville inte ringa till henne för hon är en av orsakerna till det, så hon kunde ha hjälpt till. Ytterligare en kvinna berättar: I (intervjuaren) Och hans mamma? Nej men hon har visst om det. Hon har sagt till mig hela tiden att han var alkoholist. Vi måste låta honom gå ner sig innan det kan vända. Sedan var det synd att det var tvunget att gå ut på mig. Hon jobbar med missbrukare… En kvinna beskriver sin relation till mannens familj så här: För han har sin mamma som tycker att jag är dum i huvudet. Hans syster som tycker att jag är dum i huvudet och han har sin flickvän som antagligen tycker att jag är jävligt dum i huvudet så de skulle inte uppmana honom till en kontakt med (deras gemensamma barn) för det är ju en kontakt med mig. Dom ser ju bara mig som en dum jävla fitta och då liksom(…) Jag försöker inte att bry mig, vill dom sitta och snacka skit om mig får dom väl göra det… När våldet har uppdagats I de fall våldet har uppdagats, och familjen har fått vetskap om vad som har hänt, kan kvinnan i de fall hon vill fortsätta relationen, välja att ljuga och hemlighålla kontakten med mannen. En av kvinnorna förklarar hemlighållandet av relationen, i termer av att hon vill skydda barnen, hon vill inte att de ska bli oroliga för henne och hon vill heller inte att de ska bli besvikna på henne. En annan kvinna känner att barnen har en dömande attityd gentemot hennes val att leva sitt liv och där har ett av barnen valt att inte träffa henne, så länge hon väljer att ha en relation med mannen. I början alla (vänner o familj) ringer och då orkar man egentligen inte. Ibland lät jag bli att svara. Då kunde jag känna det nästa lite så, sensations – kräktes ur sig om hur illa de tyckte om x (mannen). Jag var ju inte, precis i början var jag ju mottaglig för det. Men jag vet inte, när du säger stöd. Man kan säga att i sådana här situationer har det utkristalliserats vem som är ens riktiga vänner, och vem som känner sig lite så där, för att de inte har upptäckt att det var så här, som inte kan säga vad var det jag sa. När vi pratar med kvinnan i citatet ovan, så har det gått en ganska lång tid sedan händelsen. Mannen är dömd och har fått vård (för sitt missbruk). Kvinnan hyser fortfaVåld s utsatta kv in no r b erä ttar 4 1 Karin_100524_P.indd 41 2010-06-18 11.24 Kapitel 4. Empirisk framställning och analys rande starka känslor för mannen och hoppas på att de ska återförenas efter att han har avslutat sin behandling. Omgivningens bilder av mannen, är inte bilder som kvinnan är beredd att dela, eftersom mannen, i kvinnans ögon är något annat än de våldsamma handlingarna. Genom att söka svaret till mannens aggressivitet i hans missbruk, kan de våldsamma handlingarna skiljas från hans person. Våldet är inte problemet, problemet är missbruket. Missbruk har här en central betydelse i den kontext som omger våldet, och gör det enklare för kvinnan att förstå varför mannen har agerat våldsamt och i förlängningen också varför hon stannar kvar hos honom. I de fall då kvinnan vill fortsätta relationen med mannen, är det svårt att dela omgivningens fördömande inställning till mannen, det är svårt att förena det oförenliga, våld och kärlek. Antingen måste våldet avdramatiseras eller också måste våldets orsaker förläggas till något som ligger utanför mannens person. Genom att finna externa orsaker bakom mannens våld, faktorer som kan skiljas från mannens person, kan man fästa tilltro till en förändring i mannens beteende och därmed begripliggöra sitt eget agerande och beslut om att fortsätta relationen. Mönster Våldet har oftast pågått under en längre tid och har bestått i såväl fysiskt som psykiskt våld. Vi har också funnit att många av kvinnorna till följd av att de har eller har haft en relation med en våldsam man, lever i en ekonomiskt och socialt utsatt situation. Alkohol och droger är vanligt förekommande, framförallt är det mannen som konsumerar/missbrukar droger, men det förekommer även att kvinnan gör det. Alkohol och drogmissbruk används ofta som en förklaring till mannens agerande, allra helst i de fall kvinnan vill kunna återuppta relationen och hoppas och tror på att mannen ska underkasta sig behandling för sitt missbruk. När han är drogfri… han är jättefin och kärleksfull men börjar han med amfetamin… Åhhhh då är det katastrof och jag tar inte den risken mer. Nästa gång han kommer slå ihjäl mig. Till och med polisen har sagt till mig; han kommer att slå ihjäl dig. Det är bara så. En annan kvinna berättar: Jag tror det berodde dels på att spritintaget ökade. Det har varit en väldigt. Det säger han nu också att han har inte druckit en droppe sprit på 6 månader och han har aldrig mått så bra. Och hade jag inte gjort som du sa och varit lite måttligare så hade det kanske inte hänt. Och då hade han dessutom inte haft den här förnekelsen, vadå jag har inte gjort något, det är du som är sjuk. Hela den processen har jag gått igenom, och jag har förstått att det är väldigt vanligt. Ett annat mönster vi funnit är att i de fall det finns barn gemensamma eller barn från tidigare förhållanden, så är barnen en del av våldet, direkt eller indirekt. Barnen tvingas se eller höra när mannen (i vissa fall pappan) slår mamma, de tvingas gå emellan, eller om barnen är i övre tonåren eller vuxna så går de in och räddar sin mamma på olika sätt. I Men dina barn märkte de inte någonting? Jo det gjorde de. Om man ska säga så här… att om jag inte hade haft min 16 årige son hemma vid ett par av tillfällena så tror jag inte att jag hade levt idag. Det tror jag inte. Vad det han som gick in och bröt? – Ja det var det. Fick han också slag? Ja den sista gången, den 19 februari, men polisen la ner det. Eftersom han inte hade något märke gick det inte att anmäla. Det är för jävligt för han tog honom i halsen och tryckte upp honom mot väggen och hade stryptag, men det är polisen som avgör det. Det kunde man inte göra något åt. En annan kvinna berättar: I Har barnet sett när han har slagit dig? Oh ja många gånger. Alltså det var ofta och om det inte var det så hörde de åtminstone, men den äldste har nog sett allra mest. Han har ju sett ett flertal gånger hur hans pappa har gett hans mamma stryk. Han har fruktansvärda minnen i sin hjärna och han är väldigt aggressiv idag på många sätt när vi pratar om hans pappa blir han väldigt aggressiv. Han har inga känslor som helst för sin pappa utan han önskar bara att han kunde dö för han vill inte ha med honom att göra längre. Våld i nära relationer inrymmer en komplexitet som det är viktigt att vara medveten om i arbetet med våldsutsatta kvinnor. Genom kunskap om de mekanismer som är verksamma i våldets normaliseringsprocess, kan man också agera på ett sätt som minimerar risken för att kvinnan känner sig skuldbelagd eller ifrågasatt. Det är också viktigt att synliggöra vem som bär ansvaret för våldet, att aktivt arbeta för att skapa motbilder samt att aktivt våga lyssna. Vidare är det viktigt att våga utmana föreställningar om det ”ideala offret” och den ”ideala gärningsmannen”, då den inte speglar den komplexitet som verkligheten inrymmer. Bemötande Att kvinnan upplever sitt möte med polisen på ett positivt sätt är av stor betydelse, både för hennes fortsatta återhämtning185 men även för hennes medverkan i en eventuell rättsprocess186. Polisen har ansvar för att mötet och kontakten med kvinnan blir bra187. Hickman & Simpson 2003. Se Brå rapport 2008:25. 187 Se exempelvis Polismyndigheten i Skåne, 2009 s. 9. 188 Över hälften av kvinnorna har kommit i kontakt med polisen genom att polis tillkallats till brottsplatsen. I dessa fall (53 %) är det vanligtvis kvinnan själv som tillkallat polis (63 %). Vanligtvis är anmälningsupptagaren en man (60%). 185 186 4 2 V ålds utsatta kv innor b er ättar Karin_100524_P.indd 42 2010-06-18 11.24 Kapitel 4. Empirisk framställning och analys De kvinnor som har medverkat i utvärderingen har kommit i kontakt med polisen på olika sätt. Det vanligaste sättet är att en polisbil kallats till brottsplatsen188 och att det är en manlig polistjänsteman som tar upp anmälan. Kontakten med polisen vid anmälningstillfället189 upplevs i stort på ett positivt sätt. En majoritet av kvinnorna har i enkäten svarat att polisen som tog emot anmälan lyssnade och trodde på henne, att han ställde passande frågor. Hon uppger också att hon i målsägandeförhöret fritt fick berätta vad hon varit med om190. I intervjuerna har bilden av anmälningstillfället nyanserats. Många av kvinnorna upplevde att polisen lyssnade på dem och satte tilltro till deras berättelser. I Kände du att de blev lyssnad till att dem trodde på dig och att dem lyssnade på dig. – Ja, polisen som kommit den här kvällen, jag trodde på dem, han lyssnade. En lyssnade, den andre bara promenerade och pratade på telefon, jag vet inte med vem han pratade, men den som förhörde mig och skrivit ut allt som jag berättat till honom, jag tror att han tror på mig. En annan kvinna berättar: I Kände du att dom lyssnade och trodde på dig? Ja. Jag tror att de lyssnade på mig och trodde på mig för dom såg mig. De vet att jag… att jag inte har ljugit och han var till och med känd av polisen för narkotikabrott och kvinnomisshandel. Jag var inte den första som han misshandlade. Han hade suttit inne i fängelse för kvinnomisshandel också. Det visste jag inte om. Det tog jag reda på första rättegången då de läste allt straffet han hade innan. Så han var känd. I vilken utsträckning kvinnorna upplevt att polisen lyssnat och trott på dem, ställt passande frågor samt låtit dem fritt berätta om vad de varit med om, varierar med antalet anmälningar. Kvinnor som vid upprepade tillfällen utsatts för våld och som därigenom på olika sätt har kontaktat polisen, upplever i lägre utsträckning att polisen lyssnade och trodde på dem jämfört med kvinnor som endast kontaktat polisen vid ett tillfälle. Denna skillnad är svår att uttolka och analysera, men en tes skulle kunna vara att kvinnor som vid upprepade tillfällen gör polisanmälningar mot mannen, faller utanför bilden av ”det ideala offret”. Kvinnan har därmed ånyo utsatt sig för en risk, 189 Eftersom kvinnorna som har medverkat i enkätundersökningen inte har haft möjlighet att göra anmälan på Karin presenteras en allmän generell bild av samtliga svarande kvinnor där vi inte skiljer på de kvinnor som besvarat enkäten innan och efter Karins start. Även i de fall kvinnorna besökt polisen för att göra en anmälan har de alltså inte kommit till Karin för anmälan, detta möte har skett först vid ett eventuellt andra förhör eller genom kontakt med Kvinnokriscentrum. 190 Ungefär 80 % av kvinnorna har upplevt att polisen som tog upp hennes anmälan lyssnade på henne, trodde på henne samt ställde passande frågor. En något större procentandel (knappt 90%) av kvinnorna ansåg att hon fritt fick berätta vad hon varit med om. genom att inte lämna relationen/mannen där hon blir utsatt för våld. Hennes agerande skulle kunna tolkas i termer av att hon inte kvalificerar sig som ett offer, och förlorar därmed rätten till den ”service/hjälp” som ”det ideala offret” skulle ha åtnjutit. Vidare upplevde de kvinnor som endast kontaktat polisen vid ett tillfälle, i högre utsträckning än de kvinnor som upplevt upprepad viktimisering, att polisen ställde passande frågor och att de fick fritt berätta om händelsen. Kvinnor som har lämnat sin anmälan till yttre polispersonal är mera nöjd med de frågor som ställts än kvinnor som har lämnat sin anmälan på polisstation. Det kan förklaras av att kvinnor som får hjälp på brottsplatsen i den akuta situationen har andra och för polisen enklare förväntningar att tillgodose, exempelvis att avlägsna mannen från platsen. De kvinnor som inte kontaktar polisen i en akut situation, har inte sällan en annan avsikt med sin kontakt med polisen, och har många gånger efter ett moget övervägande kommit fram till att anmäla mannen. Genom att göra denna form av anmälan kan man också tänka sig att det finns förväntningar om att anmälan ska resultera i ett rättsligt efterspel, till exempel att en förundersökning ska inledas, att det blir en rättsprocess eller ett beslut om besöksförbud. Detta i kombination med att polisen har olika förutsättningar att leva upp till kvinnornas förväntningar, skulle kunna vara en förklaring till att kvinnornas förväntningar på polisen skiljer sig åt mellan de olika anmälningssätten. 60 % av de kvinnor som deltagit i enkätundersökningen uppger att de har upplevt anmälningsupptagaren som stressad och känslokall. Att polisen ger ett stressigt intryck behöver dock inte innebära att bemötandet också upplevdes som känslokallt. En av kvinnorna berättar: Alltså man märker att de är stressade samtidigt så märker man också att de har varit med om mycket och är erfarna. I alla fall de jag varit i kontakt med. De var väldigt uppmuntrande – fasen det här klarar du, och så där va. Vikten av ett gott bemötande Kvinnor som utsätts för brott har olika behov, och bemötandet måsta anpassas efter den enskilda kvinnans behov. Mötet mellan kvinnan och polisen vid anmälningsupptagningen är ofta av stor betydelse för den fortsatta utredningen. Om kvinnan upplever polisen som avvisande eller nonchalant, kan offret tystna191. Det gäller dock inte alla. Vissa kvinnor blir i stället arga och kräver att en annan polis tar över anmälningsupptagningen. Det var då jag bytte för han ställde så dumma frågor, vad jag hade gjort då för att förtjäna detta ungefär, nånting sånt va, läser ni någon psykologi överhuvudtaget på polishögskolan, annars tycker jag faktiskt du skulle ha blivit, jag vet inte vad man ska säga, diskvalificerad eller fått utgå ur utbildningen, så kan du väl inte resonera, sa jag. 191 Brå:s rapport 2008:25 s. 58. Våld s utsatta kv in no r b erä ttar 4 3 Karin_100524_P.indd 43 2010-06-18 11.24 Kapitel 4. Empirisk framställning och analys Vid en jämförelse mellan kvinnors upplevelse av brottsutredningen innan och efter projekt Karin visar det sig att det har skett en förändring. De kvinnor som har utretts på projekt Karin är i jämförelse med de kvinnor som utreds på polisstationen, mer nöjda med polisens sätt att hantera utredningen. I denna studie har en tredje del av kvinnorna anmält att de har utsatts för våld tidigare. Att anmälningsbenägenheten är låg tyder på att det finns en norm som förskriver att man inte anmäler nära anhöriga. En kvinna berättade under intervjun att hon inte vågade berätta att hon hade gjort en polisanmälan och att hon passade på posten för att kunna parera en eventuell reaktion från sin sambo. En annan kvinna berättade att hon hade polisanmält sin man och fick klart för sig att så gör man inte. Du har inte polisanmält mig? Jo det har jag, sa jag. Du är inte klok, det gör man inte. Nä, sa jag, men man slår inte nån heller, så det får du ta. Ja det kommer jag att förneka. Ja det spelar ingen roll sa jag. Det finns bildbevis. I enkätundersökningen uppger kvinnorna olika anledningar till att de inte har anmält tidigare våld. Vanligtvis uppger de en kombination av olika skäl såsom att kvinnan var rädd för hämnd, att hon skämdes och att hon ville inte blanda in polisen. Den enskilt mest frekvent förekommande anledningen är att kvinnan är rädd för hämnd. Själva bemötandet från poliserna har upplevts på olika sätt av de medverkande kvinnorna. I de empiriska undersökningarna uppger de flesta kvinnorna att bemötandet från polisen har varit bra, men några av kvinnorna vittnar också om negativa erfarenheter. Och sen ringde jag polisen för jag ville kolla hur lång tid det skulle ta (angående besöksförbud) och då fick jag prata med en väldigt otrevlig man som gav mig världens minsta hopp och tro på samhället… besöksförbud du vet att det är en falsk trygghet … bryter han det så finns det ju ändå inga repressalier… så det är en falsk trygghet… och då hade jag gått på kriscentrum en gång och pratat… han säger … Jaa dom på kriscentrum tycks ju tro att bara man får besöksförbud så går rättegången snabbare. Han var bara såå … så jag sa, det är lugnt. Han var bara så jävla negativ… En annan kvinna berättar: Jag ringde till polisen då och då var dom trevliga. Då ville jag inte anmäla. Så dom sa att om jag ville anmälan så skulle jag ringa igen och det gjorde jag typ efter tre veckor. Och då frågade hon mig; Åh varför ringer du nu och vill göra en anmälan? Och var allmänt otrevlig och då sket jag i det. När polisen ifrågasätter varför… så sa jag … det vet jag faktiskt inte… men du jag skiter i det… om man egentligen inte vill någonting… för jag vill ju egentligen inte anmälan för jag tycker det är skit jobbigt om någon då säger; varför vill du anmäla nu, då känner jag att det vet jag inte men då skiter jag i det… Att kvinnornas möte med polisen och andra myndighetsaktörer blir en positiv upplevelse, i betydelsen att de får ett bra bemötande, blir trodda, lyssnade till och så vidare, är oerhört viktigt, av flera skäl, exempelvis är det av vikt att bygga upp ett förtroende för den verksamhet man representerar, att få kvinnan att medverka i utredningen, men det kan också ha betydelse för att förhindra upprepad viktimisering. En kvinna berättar om hur hon antagligen hade tagit tillbaka anmälan, om det inte varit för åklagarens agerande. Det kändes fruktansvärt och jag ville liksom, om jag hade, ja det var ju inte jag som gjorde anmälan, men hade jag kunnat hade jag definitivt tagit tillbaka anmälan då, för att få ett slut på det hela. Men det gick ju inte. Nu i efterhand tyckte jag det var bra att vi var åtskilda då och jag har förstått att i många fall släpps man ganska snart och då hade det nog blivit en väldigt besvärlig situation, och det hade säkert lett till våld igen och vi hade inte kunnat prata med varandra om vi setts så snart. Så jag är väldigt glad över att det togs på allvar, situationen. Även om jag blev väldigt ensam i den situationen är jag ändå glad att åklagaren tog det på allvar. Vad som är ett gott bemötande kan inte fastställs i en mall, då människor är olika och har olika behov och förväntningar. Hur kvinnorna reagerar, och vilket bemötande som är korrekt för den enskilda kvinnan, samt vilket hjälp- och stödbehov hon har skiftar192 beroende på ett antal olika faktorer såsom exempelvis relationen mellan offer och gärningsman193. Andra förhållanden som kan påverka reaktionernas omfattning och därmed vilket stöd- och hjälpbehov kvinnan har, är kvinnans livssituation såsom familjeförhållanden och ekonomi. Ytterligare en faktor som kan påverka reaktionerna negativt, utgör individens sociala nätverk. Att ha ett socialt stöd kan vara viktigt194 och har i undersökningar visat sig vara positivt för möjligheterna att återhämta sig.195 Lindgren 2004, s. s.73. Att utsättas för brott av någon man känner, kan ge allvarligare följder än att utsättas för brott av någon okänd. Everstine & Everstine 1986, s. 178. 194 Cohen & Willis, 1985. 195 Friedman m.fl. 1982. 192 193 4 4 V ålds utsatta kv innor b er ättar Karin_100524_P.indd 44 2010-06-18 11.24 Kapitel 4. Empirisk framställning och analys Förväntningar Genom de empiriska undersökningarna har vi försökt skapa oss en bild av de våldsutsatta kvinnornas förväntningar på vad polisanmälan ska leda till. Kvinnornas förväntningar varierar. Vissa kvinnor hade förväntningar på ett rättsligt efterspel. Jag vill att bara han, jag vet inte på svenska hur ska man säga, har ansvar, på det som han gjorde, inte bara släppa. Om polis släpper nu, han ska göra igen, kanske nästa gång, inte bara han, det är många män som misshandlar kvinnor och dem läggs ner och nästa gång han ska göra igen och igen. Andra kvinnor har inte förstått att våld i nära relationer faller under allmänt åtal och att polisen tar upp en anmälan då de kallas till brottsplatsen. En kvinna besvarar frågan om varför hon anmälde så här; Polisanmälde jag honom?… Det tror jag inte… Jag ringde efter polisen. Att få hjälp i den akuta situationen genom att få bort mannen, var för vissa kvinnor det enda motivet bakom kontakten med polisen. Men är man verkligen ute efter att åtala varandra i sådana… jag menar det tar 7 månader som polisen sa innan det kommer till åklagaren och så tar det 3 år innan det kommer till domstol sa poliserna …. Vad händer under tiden? Så kändes det. För några kvinnor var polisanmälan en markering mot mannen med budskapet att hon menar allvar. En strategi för att få honom att upphöra med våldet. Anmälan kunde också vara en strategi för att skydda sig själv i framtiden, om det skulle hända igen. Jag kunde inte gå ut och träffa mina vänner så han började slå mig och låste in mig och gjorde inte polisanmälan från början utan efter ett halvår tog jag mig till polisen och bad dem ta bild på blåmärket för om det händer igen så hade jag bild på det. Men jag ville inte säga vem det var. Om det hände en gång till… Han började misshandla mig hela tiden. Vad det gäller kvinnornas uppfattning om polisens roll fick vi också väldigt varierande svar. En kvinna berättar. … jag tror att polis, måste ta hand om kvinnorna på grund av att många män dricker så mycket… det behövs inte bara gripa dem eller häkta dem, att ha samtal till dem och säga t.ex. om du gör det en gång du ska gå till fängelse, inte hota dem, men läxa till dem att de får inte göra så. Vi kvinnor, vi är inte starka som en man, till exempel om han slår dig, deras hand är så tung, men vi kvinnor vi har inte den styrkan, vi är inte så starka, att vi kan lyfta upp dem mot väggen och slå dem. Här handlar det om polisens roll som beskyddare, men det finns i kvinnans beskrivning också en tilltro till att polisen kan tala männen till rätta, att med en auktoritativ röst tala om för dem att deras agerande är felaktigt. I enkäten har några av kvinnorna, på vår fråga om varför de kontaktade polisen, svarat att de ville: Skrämma upp honom och att han skulle få hjälp och kunna inse att det är fel att använda våld. Att han kan få prata ur sig om det som han bär med sig. I vissa fall ringer våldsutsatta kvinnor till polisen för att hon vill visa mannen att hon inte accepterar mera våld. I andra fall ringer de polisen för att få mannen avlägsnad. I dessa fall blir polisen en strategi för kvinnan att få våldet att upphöra. En strategi som polisen har svårt att uppfylla eftersom våld mot kvinnor faller under allmänt åtal. Hur nöjd är kvinnan? Vid en närmare analys av enkätsvaren framkommer att viktigast för kvinnan är att anmälan leder till att mannen förstår att han har handlat fel och att han accepterar att hon vill bli lämnad i fred. Jag vill bara att han gå ut från lägenheten. Vilka förväntningar kvinnan har med sin anmälan kan påverka hur hon sedan upplever anmälningsupptagningen och sin kontakt med polisen, och därmed i förlängningen hur hon upplever aktörernas bemötande. Med utgångspunkt i enkäterna har det visat sig att i samtliga fall där kvinnan ”enbart” har en förväntning om ett rättsligt efterspel, att mannen ska dömas, har hon upplevt att polisen lyssnade och trodde på henne, ställde passande frågor samt att hon fritt fick berätta vad hon varit med om. Annorlunda är det i de fall kvinnan har andra förväntningar såsom att bli lämnad ifred, eller i de fall hon har flera olika förväntningar. I dessa fall upplever kvinnorna i förhållandevis mindre utsträckning ovan nämnda förhållanden. Utifrån att förväntningarna kan se väldigt olika ut, kan vi konstatera att det är viktigt att polisen är tydlig med sitt uppdrag och med vad polisen kan hjälpa kvinnan med. För att öka möjligheterna för kvinnan att åter söka hjälp vid behov, samt för att upprätthålla ett gott förtroende för samhällets företrädare är det av vikt att kvinnan känner sig nöjd. Huruvida kvinnorna är nöjda med polisens sätt att utreda deras fall skiftar. Flertalet av kvinnorna, Våld s utsatta kv in no r b erä ttar 4 5 Karin_100524_P.indd 45 2010-06-18 11.24 %, är mycket nöjda eller ganska nöjda med polisens sätt att utreda deras fall.199 Kapitel 4. Empirisk framställning och analys Tabell 3 Är kvinnan nöjd med polisens sätt att hantera hennes fall? närmare 70 %, är mycket nöjda eller ganska nöjda med polisens sätt att utreda deras fall.196 Tabell 3 Är kvinnan nöjd med polisens sätt att hantera hennes fall? Ett flertal faktorer påverkar om kvinnan anser sig vara Ett flertal påverkar om kvinnan nöjd eller inte.faktorer De kvinnor som har tillkallat polisbil är exempelvis i högre utsträckning mycket nöjda eller ganska kvinnor som sätt haratt hantera tillkallat nöjda med polisens hennes polisbil fall än de somär gjort polisanmälan på polisstationen Ytterligare en faktor utsträckning mycket nöjda ganska som kan vara av betydelse är om kvinnaneller har varit utsatt för en tidigare viktimisering, I samtliga fall där kvinnan betydelse för hur nöjd kvinnan anser sig vara med polisens sätt att utreda hennes fall är om hon har kallats till förhör. En annan faktor som inte heller visat sig ha någon signifikant betydelse för kvinnorna som medverkat i undersökningen är om de upplevt att de fått tillräckligt med information om andra möjligeter till stöd, denna faktor ter sig inte ha någon avgörande betydelse för hur nöjd kvinnan upplever sig vara. Bland de som angett att de är ganska nöjda har nästa 60 % angett att sådana problem förekom. Resultaten indikerar att det istället är bemötandet av kvinnan och hennes förväntningar på polisen som har en avgörande betydelse för hur nöjd hon känner sig. Sammanfattningsvis har kvinnorna uppfattat sitt initiala möte med polisen på olika sätt, och har haft olika förväntningar på polisen och på vad anmälan ska leda till.199 Att kvinnans förväntningar på polisen motsvaras av polisens faktiska agerande är viktigt för att kvinnan ska känna sig väl bemött, och för att en god kontakt mellan kvinnan och polisen ska kunna upprättas.200 Det har också betydelse för hur nöjd hon känner sig med polisens utredning. Kvinnorna som medverkat i utvärderingen har vanligtvis flera olika förväntningar på vad som ska hända genom hennes kontakt med polisen. Det rör sig om en kombination av förväntningar på att mannen ska dömas, beskriver som nöjd eller inte. upphöra med sig sina handlingar, lämna kvinnan ifredDe samt att han ska förstå att handlingarna han utsatt kvinnan exempelvis i för förhållandevis större och eventuella barn var fel är vanligast. Det finns även kvinnor som enbart har en förväntning på ett rättsligt nöjda sätt iatt hantera efterspelmed och attpolisens mannen ska dömas domstol. Förhör angett att hon nöjdsom alls hargjort hon varitpolisanmälan utsatt för hennes fallinte änvaritde på polisstationen Ytterligare en brott av den misstänkte gärningsmannen tidigare197. En Förhör med den brottsutsatta kvinnan kan vara av stor ytterligare tänkbar faktor som kan påverka en kvinnas betydelse i två avseenden, dels att de genomförs delsen att faktor som kan vara av betydelse är om kvinnan har varit utsatt för upplevelse av att vara nöjd är om polisen som tog upp de genomförs på ett korrekt sätt. Vidare är det av vikt att anmälan lyssnade och trodde på henne. Detta samband beaktar, med tankeatt på hurhon kvinnan kan uppleva tidigare viktimisering, I samtliga fall där polisen kvinnan angett inte varit kan tyda på att det är viktigt för kvinnorna att de upplever det första mötet med polisen (se ovan), att kvinnan kan ha att polisen och trorvarit på dem,utsatta annars är deför mindre olikaden behovmisstänkte vid olika tillfällengärningsmannen i en pågående utredning201. nöjd alls lyssnar har hon brott av nöjda.198 Andra förhållanden som kan vara av betydelse Hon kan också vara mer eller mindre mottaglig för information vid olika tillfällen under en utredning202. Det har för att kvinnan ska känna sig nöjd med polisens sätt att hantera hennes utredning är att hon känner att polisen också betydelse om hon har kallats till ett andra förhör. anstränger sig tillräckligt och inte bagatelliserar händelsen. Det hålls ett första förhör med kvinnan på brottsplat199 Detsamma gällermellan om polisen kvinnan. elleräri samband med att hon gör mycket sin anmälan på polisFörhållandet de skuldbelägger två grupperna, nöjda ochsen inte nöjda, varierar inte mellan stationen. 80 % av kvinnorna som har besvarat enkäterna En faktor som utifrån enkäterna inte verkar ha någon innan och efter Karin, däremot förekommer variationer inom grupperna. Efter Karin är det 203 har dessutom kallats till ytterligare förhållandevis fler som är mycket nöjda eller inte särskilt nöjd, medan ganskaförhör. nöjd och inte nöjda alls minskar. mycket mellan innan och efter Karin, däremot förekommer variationer inom 196 Förhållandet mellan de två grupperna, nöjda och inte är nöjda, varierar inte grupperna. Efter Karin är det förhållandevis fler som är mycket nöjda eller inte särskilt nöjd, medan ganska nöjd och inte nöjda alls minskar. 197 Motsvarande siffra för de som svarat inte särskilt nöjd är 71 %. De kvinnor som varit ganska nöjda har varit utsatta av mannen tidigare i 60 % av fallen, medan de som är mycket nöjda har varit utsatta av mannen i 57 % av fallen. 198 De kvinnor som angett att de är mycket nöjda har i stor utsträckning angett att de upplevde att polisen som tog upp anmälan lyssnade på dem och trodde på dem, medan de som angett att de inte är särskilt nöjda eller inte nöjda alls i större utsträckning har angett att de inte blivit lyssnade på eller trodda på, eller enbart i vissa avseende blivit det. 123 Se även BRÅ Rapport 2008:25. Hickman & Simpson 2003. 201 Westbrook 2009, s. 109 202 A.a. s. 99 203 Bland de som kallats till förhör (46 st) är det vanligast att man håller ytterligare 1 förhör (40 %) medan man i 21 % kallat till 2 förhör. I 12 % av fallen har man hållit 4 förhör med kvinnan. 199 200 4 6 V ålds utsatta kv innor b er ättar Karin_100524_P.indd 46 2010-06-18 11.24 Kapitel 4. Empirisk framställning och analys Kvinnorna har upplevt förhöret på ett förhållandevis likartat sätt avseende om förhörsledaren har lyssnat på henne, trott på henne, ställt passande frågor samt låtit henne fritt berätta vad hon har varit med om. Om man ser på förhållandet mellan hur nöjd kvinnan är med polisens sätt att hantera hennes fall och om polisen som förhörde henne lyssnade på henne, trodde på henne, ställde passande frågor och gav henne möjlighet att fritt berätta vad hon har varit med om är de som genomgående svaret jakande på frågorna också mest nöjda. Det kan alltså vara så att kvinnans upplevelse av förhöret kan ha ett samband med hur nöjd hon är med polisens sätt att hantera hennes fall. Förhörsledarens bemötande Hur kvinnorna har upplevt förhörsledarens bemötande skiftar. En övervägande majoritet (drygt 80 %) av kvinnorna uppger att de upplevde att poliserna som förhörde dem var seriösa och neutrala i sitt agerande. De upplevde också att polisen som förhörde dem agerade korrekt och respektfullt. Två tredjedelar av kvinnorna uppger att de upplevde förhörsledaren som engagerad, trygg, förtroendeingivande, medkännande och hjälpsam. 70 % av kvinnorna uppger också att de upplevde förhörsledaren som känslokall och hälften av kvinnorna upplevde förhörsledaren som stressad. Information Informationsbehovet hos kvinnor som utsatts för våld i nära relationer bottnar många gånger i en svår balansgång mellan behov i den akuta situation och behov som rör framtiden. Vid anmälningstillfället och eventuella efterföljande förhör har brottsoffer rätt att få information om vilket stöd andra myndigheter och organisationer erbjuder, och att få hjälp med att komma i kontakt med dessa myndigheter. 70 % av de kvinnorna som har deltagit i enkätundersökningen uppger att polisen som tog emot deras anmälan erbjöd sig att hjälpa dem med att få kontakt med andra myndigheter. 60 % av förhörsledarna har erbjudit kvinnorna motsvarande hjälp. Nästan hälften av de kvinnor som har besvarat enkäten har av polisen hänvisats till flera olika myndigheter. Vanligast är att hon informeras om Kriscentrum för kvinnor följt av kvinnojourer. Det finns flera olika faktorer som påverkar hur mottaglig kvinnan är för information i en viss situation, exempelvis relationens våldscykel men också i vilken situation som informationen lämnas. Sen frågade de (polis på platsen) mig om jag klarade mig själv, och då svarade jag ja. Jag kan än i dag tänka hur dum jag var. Det gjorde jag egentligen inte. Betydelsen av att lämna rätt information vid rätt tillfälle och kvinnornas förmåga att tillgodogöra sig den, framkommer på olika sätt i intervjuerna. Vissa kvinnor menar att de inte har fått någon information. Jag fick inte någon information om var jag kunde få hjälp. Det var tolken som tipsade om kriscentrum. Andra kvinnor säger att de har fått information, men menar att den inte har varit adekvat eller otillräcklig. Jo de sa att jag kunde ringa och prata med kvinnojouren, men då var jag så inne på… Då hade jag bara det i huvudet att… de menar på att jag skulle flytta in och bo på kvinnojouren, det var ju det som var liksom så här för mig, fullständigt… jag tänkte inte alls på att jag kunde ringa dit och prata med dem… nej jag vill inte bo på kvinnojouren, det här är min lägenhet. En annan kvinna berättar: Jag kände inte att jag fick tillräcklig information från dem. Jag har ingen om helst respekt för de poliserna som åker runt i sina bilar. Brottsoffer har rätt till information om; brottsskadeersättning, rätten till målsägandebiträde och rätten att begära besöksförbud och en stödperson. Alla kvinnor har inte uppfattat att de har fått denna information. Nej jag fick inte någon information. Utan det hände inte mycket. Detta hände i oktober och rättegången var i slutet i november. Jag fick en rättegångstid och på tisdagen en vecka innan fick jag reda på vilken advokat jag fick och dagen efter fick jag veta att hon hade avsagt sig mitt fall och då skulle jag få en ny advokat. Informationen har också delats ut skriftligen i form av broschyrer, men alla kvinnor har inte kunnat läsa och ta till sig av dess innehåll, på grund av att de inte behärskar det svenska språket ännu: Jag har fått … Lämnat papper och skickat papper… på svenska… inte kunnat läsa. Brottsoffer ska också tillfrågas om de önskar bli underrättade om beslut om att förundersökning inte ska inledas, eller att en inledd förundersökning ska läggas ned. Brottsoffer kan även bli underrättade om beslut om att åtal inte ska väckas, tidpunkt för huvudförhandling i målet samt när dom meddelas. Av intervjuerna framgår att män som har fått besöksförbud har underrättats om att åtal kommer att väckas, men kvinnan som blivit utsatt för brottet har inte fått motsvarande information. Den har hon istället fått av mannen. När han ringer mig och säger att det blir rättegång… jag visste ingenting. Det borde jag fått veta… och inte av honom. Man vill veta hur det går. Kommer han att stå utanför min port och vara lack för besöksförbudet?… i förhöret tog de upp tre överträdelser… Våld s utsatta kv in no r b erä ttar 4 7 Karin_100524_P.indd 47 2010-06-18 11.24 Kapitel 4. Empirisk framställning och analys I åklagarmyndighetens handbok om handläggning av fridskränkningsbrotten, finns riktlinjer för hur information ska lämnas till målsägande. Där framgår att beslut om att lägga ned förundersökning ska lämnas skriftligen till målsäganden. Att åklagarens beslut så gott som alltid är standardiserade enligt datarutiner, är något som upplevs som otillfredsställande av kvinnorna. Många kvinnor uttrycker en önskan om att få en förklaring till varför brottsutredningen har lagts ner. En standardiserad fras såsom, ”brott kan ej styrkas”, är otillräcklig, och kvinnorna lämnas med en ovisshet kring varför det aldrig blev något åtal, en ovisshet som också skapar känslan av att inte bli betrodd. Det känns som att de tror inte på mig och de bryr inte sig. Enligt åklagarhandboken ska åklagaren inför varje beslut göra en bedömning av behovet av en individualiserad beslutsmotivering som kan förstås av såväl målsägande som misstänkt och som på ett lättfattligt sätt förklarar bevisläget. Kvinnorna efterfrågar en individualiserad förklaring men får inte alltid en sådan. Jag vet inte. Ja, kanske om de säger till mig, vet du M. Vi har lagt ner den på grund av att vi tror inte på dig, du har varit hos honom, det var inte hos dig, okej, men att bara lägga ner det, och det utan förklaring och… Man måste förklara… och de måste också förklara till mig varför det lagts ned. Det är jag som tror att det behövs. I omfattande och svårbedömda beslut föreskrivs att åklagare bör överväga att ta kontakt och muntligen meddela sitt nedläggningsbeslut direkt till målsägande. Uppgiften att muntligen meddela beslut kan även delegeras till polisens utredare. Detta görs ändå inte alltid men efterfrågas av kvinnorna. Jag får ett brunt kuvert i brevlådan med besked om att åklagaren lägger ner. Jag slänger mig på telefonen och får inte tag i målsägandebiträdet och fattar det inte. ..att de bara sänder ut det. Så här kan det inte få gå till. Jag bara stod där.. jag vet inte vad jag gjorde … men föll bara ihop i alla fall. Brottsoffer har dessutom rätt att bli underrättad om en gripen, anhållen eller häktad person avviker. Det finns kvinnor som i intervjuerna har uppgett att de inte har fått sådan information. De har inte heller fått information om att mannen har släppts i avvaktan på att avtjäna sitt straff. Bristen på information gör att kvinnorna känner sig otrygga och rädda. Just att jag inte fick veta det (att han skulle släppas) och att jag inte hade rätt att slänga ut honom hur som helst, det gjorde mig alltså, fullständigt panikslagen, för det var ju ungefär som att, då när han väntar på sitt straff, då kunde han ju ta livet av mig under de tre veckorna ju, jag menar han bodde där hemma ju och det var fullständigt vansinnigt alltså. Kvinnorna uttrycker också ett behov av ytterligare information som myndigheterna inte har någon uttrycklig skyldighet att lämna. Exempelvis om hur brottsutredningen fortskrider. … på något sätt tycker jag att man borde få information för jag vill gärna veta. Det känns ju skitjobbigt för mig och veta att om mitt bara ligger på hög i väntan på att läggas ner eller om det ligger i väntan på att bli utrett, vilket det tydligen blir nu. Kvinnan fortsätter att berätta: … det ligger på hög nu … det kan ta hur lång tid som helst. Alltså bara skit otrevlig. En sådan handläggare här på familjevåldsrotel… det känns bra. Han ska hjälpa mig liksom. Jag kände bara … kul. Jag har aldrig mer pratat med honom. En sån person lär man ju aldrig ringa igen … fan. Vidare beskriver flera av kvinnorna en lång väntan, då de inte får någon information alls om vad som händer i brottsutredningen, och när de väl kontaktas igen, så händer allting på en gång. Nej jag fick inte någon information. Utan det hände inte mycket. Detta hände i oktober och rättegången var i slutet i november. Jag fick en rättegångstid och på tisdagen en vecka innan fick jag reda på vilken advokat jag fick och dagen efter fick jag veta att hon hade avsagt sig mitt fall och då skulle jag få en ny advokat… så på fredagen innan rättegången på tisdagen, ringde en advokat och sa att han hade fått fallet och undrade om jag kunde komma med en gång. Och han behövde papper på min sjukskrivning… för skadestånd allt skulle gå jättefort med det gick bra ändå men jag tyckte att det var lite dåligt. En annan kvinna berättar: Man var nervös för rättegången. Jag hade aldrig tidigare haft med polisen att göra. Att två dagar innan är liksom inte rätt, att liksom få en advokat och få förklarat för sig. Nu var det på tisdag klockan ett kom fem minuter innan… då var ju inte polisen inkopplad, efter utredningen hörde jag ju inte mer från dom. I Var det inget avslutande samtal? Nej, det skulle varit bra om de hade förklarat vad som kan hända sedan. Att vara tydlig med varför man gör (eller inte gör) vissa saker, och förklara på ett sätt som gör att kvinnan förstår är också en form av informationsgivning som är betydelsefull. En kvinna berättar: 4 8 V ålds utsatta kv innor b er ättar Karin_100524_P.indd 48 2010-06-18 11.24 Kapitel 4. Empirisk framställning och analys Sen var det en annan sak till som jag tyckte var konstigt, de frågade om jag hade tänkt uppsöka läkare, och jag sa nej, för det hade jag inte tänkt, för jag går aldrig till läkare, och det krävs rätt mycket för jag ska gå till läkaren. Inte för att jag har ont någonstans och jag vet att jag blivit slagen på käften. Och nu förstår jag att det hade varit jättefina bevis om jag hade gått till läkarna. Sjukvården Kvinnor som är utsatta för våld kommer ofta i kontakt med sjukvården på olika sätt och i olika faser. Ibland är skadorna så allvarliga att det krävs akutsjukvård. Vid andra tillfällen är behovet av vård mindre akut varför de vänder sig till sin vårdcentral. Det kan också finnas andra skäl till att ta kontakt med vårdcentralen, exempelvis för att få ett sjukintyg. För att kvinnan ska få en bättre förståelse för brottsutredningen krävs information om utredningsprocessen, information om vilka rättigheter hon har och information om vad olika myndigheter kan vara behjälpliga med. Att ge information om varför polisen arbetar på ett visst sätt och varför de måste ställa vissa frågor till målsägande samt varför det ibland kan ta tid innan något besked om ärendet kan lämnas, gör att kvinnan får en bättre förståelse av brottsutredningen och polisens arbete. Jag var tvungen att få ett sjukintyg för jag mådde inte bra psykiskt. Där har jag haft lite problem med den ena manliga läkaren som jag pratade med, först så sjukskrev han mig och det var inga problem, när jag kommer tillbaka för att fortsätta att sjukskriva mig, för att detta har tagit lång tid … det gör en sån här grej… då tyckte han att jag lika väl kunde börja jobba, varför kände jag så här och jag fick… jag börja smått bråka där. Jag försöker boka tid hos en annan läkare. Kontakt med andra myndigheter Av intervjuerna framgår att livet påverkas på många olika plan när en kvinna utsätts för våld. Detta leder till att de behöver information för att komma i kontakt med ytterligare professioner och myndigheter för att kunna ordna upp sitt liv. Sjukvården kan också stödja kvinnor i att anmäla Min doktor där, han sa, du gör som du vill, jag har gjort vad jag kan för dig, men jag tycker du ska ringa polisen, sen kan jag inte bestämma över dina känslor, sa han, nä tänkte jag, det är ju att göra bort sig att inte ringa, klart man ska polisanmäla, så tänkte jag ju då, faktiskt, så jag ringde och polisanmälde honom. Målsägandebiträde Kvinnan har rätt till ett målsägandebiträde som fungerar som ett juridiskt stöd under förundersökningen och i rättsprocessen. Av intervjuerna framgår att målsägandebiträdets funktion och roll skiftar. Biträdet kan ha en tät och stödjande kontakt med klienten. Jag älskar min advokat. Hon är den bästa som finns. Hon är nästan som en vän. Hon är en otroligt stark kvinna som gett mig styrka. En kanonadvokat. Det finns också kvinnor som har upplevt kontakten med målsägandebiträdet som distanserad och ifrågasättande. Så det var väldigt väldigt jobbigt. Och speciellt med den förbaskade advokaten (målsägandebiträdet) . Det var så fräcka frågor. Jag hade inte träffat någon advokat innan. Andra har upplevt att de har haft svårt att få kontakt med målsägandebiträdet och att rollen och funktionen är oklar. Hon har för mycket att göra, jag har bara träffat henne ett par gånger, samtidigt säger alla att det får du fråga ditt målsägandebiträde om. Jag vet inte vad man kan förvänta sig... jag får aldrig tag i henne hon är alltid upptagen. Det är väldigt oreglerat om hur de ska jobba. Vad man kan förvänta sig … jag ville veta… jag vill inte störa henne i onödan … vad jag kan förvänta mig? Arbetsförmedling och försäkringskassa En majoritet av de kvinnor som har besvarat enkäten är aktiva i arbetslivet eller utbildar sig. Av intervjuerna har det framkommit att åtskilliga av de som arbetar ändå har tvingats byta arbete och till ett mindre kvalificerat eftersom de i den rådande situationen inte har klarat av att utföra sina arbetsuppgifter. De har känt att våldet har traumatiserat dem, att beslutet att anmäla, brottsutredningen och det rättsliga efterspelet upptar hela deras tillvaro. Bland de intervjuade kvinnorna finns det chefer som inte har orkat axla sina ledande roller, och har därför blivit utbytta. Vissa har fått besked om att de inte längre är önskvärda och arbetsgivaren har erbjudit sig att köpa ut dem. Andra har blivit uppsagda i samband med omorganisationer eller blivit uppsagda på olika grunder med varierande motiveringar. Åtskilliga av kvinnorna har arbetat med människor som de har gett omsorg, utbildat eller väglett på olika sätt varför relationen till kunden/klienten/patienten/eleven är viktig. Det relationella inslaget i deras arbete kan göra det både svårt att bibehålla arbetet men också att få ett motsvarande arbete. Jag har inte fått behålla jobbet för de var så oroliga att om han skulle släppas så att han skulle börja om från början. Nu när jag sökte jobb så ringde jag och pratade med dom och då sa min verksamhetschef rakt ut, tyvärr andra klienter har fått höra vad som har hänt och hör dom ditt namn så då kommer de nog att backa. Det var lite svårt sen mycket… det här jag var på en Våld s utsatta kv in no r b erä ttar 4 9 Karin_100524_P.indd 49 2010-06-18 11.24 Kapitel 4. Empirisk framställning och analys anställningsintervju och de frågade varför jag har varit sjukskriven i så många månader så jag måste ju säga sanningen så jag sa att jag blev grovt misshandlad av min före detta sambo så jag var tvungen att sjukskriva mig av både fysiska och psykiska skäl och skador och plötsligt så ville de inte ha mig där så det blev mycket… I dag ligger ansvaret för att hålla kontakt med arbetsförmedling och framtida potentiella arbetsgivare på kvinnan. Kravet på att aktivt söka arbete är inte synkroniserat med rättsväsendets handläggning varför situationen kan upplevas som kravfylld och otillfredsställande av vissa kvinnor. Jag hade precis börjat jobba i Danmark, och trodde inte jag skulle behöva säga något om mitt före detta liv där om vad som hade skett, då fick jag ju berätta för min nye chef, för jag var tvungen att gå på rättegång. Bland de intervjuade kvinnorna finns det dock enstaka personer som har mött förståelse för situationen och har därigenom fått individanpassade krav på att söka arbete. Nej, men sen så jag gick på A-kassa men det var ju inte tillräckligt för jag hade bara en deltids A-kassa så jag gick till socialen för att täcka upp och den handläggaren på ekonomienheten hon var kanon för hon sa det att jag tänker inte sätta dig till och vara tvungen att söka jobb nu utan du tar den tid du behöver när du vill så säger du till mig och nu har jag sagt till nu känner jag mig helt OK för att fortsätta men då har hon… ändå har informerat alla där nere och dom vet om min situation och det ska inte finnas press på henne så jag kan ta det lilla lugn jag behöver … jag behöver inte söka typ 20 per månad utan det räcker med ett par stycken. Dom vet om det. Det känns jätteskönt. Flera kvinnor efterfrågar en samverkan med arbetsförmedlingen och försäkringskassan inom ramen för projekt Karin så att hänsyn kan tas till deras faktiska arbetsförmåga. Att inte arbetsförmedlingen och försäkringskassan är inkopplade i kvinnofridsprojektet är fruktansvärt tycker jag. Jag blev uppringd av en handläggare som är en kartläggare (en person som hade till uppgift att kartlägga hennes liv) när jag hade vart sjukskriven i tre dagar på halvtid och jag bara vrålade i telefonen. Behovet av en samverkan mellan försäkringskassa och arbetsförmedling föreligger också av andra skäl. Exempelvis har vi mött kvinnor som är deprimerade men inte sjukskrivna och därför står till arbetsmarknadens förfogande men deras arbetsförmåga kan diskuteras. … just nu tänker jag mycket på att jag måste försöka sluta tänka på honom så mycket för att klara… för att inte ha det så jobbigt ekonomiskt måste jag se till att hitta ett jobb… men det är inte lätt. Jag försöker… har svårt att titta för långt. Jag försöker liksom… Jag har varit lite deprimerad men det känns bättre nu än för en månads sedan faktiskt… men jag kan inte titta för långt fram. Kontakter med kriminalvård Kvinnan kan också komma i kontakt med kriminalvården och företag som ger behandling mot aggressioner och missbruk om mannen har döms till vård. Ett program heter IDAP, Integrated Domestic Abuse Programme. Det är ett program som Kriminalvården ger för att behandla män som utövar våld i nära relationer. Anhöriga deltar också i programmet. Flera kvinnor uttrycker en besvikelse över IDAP eftersom de som anhöriga inte har känt sig inkluderade i programmet. Det står i IDAP att det även finns anhörigvård. Jag har blivit uppringd en gång av en kvinna som intervjuade mig några minuter. Hon sa att hon ska bli min kontaktperson. Det är 4 månader sedan, sen har jag inte hört något. Så jag har inte fått någon hjälp överhuvudtaget. Jag vet att det ska finnas någon hjälp här i Malmö på frivården, men det är ingen som har, det är väl klart man får söka hjälpen, men jag tycker ändå att det borde komma lite per automatik. Man vet ju inte vad det är man ska söka, eller var man ska söka. Kvinnorna kan också komma i kontakt med olika behandlingshem. Behandlingen innefattar även anhöriga. Jag har anmält mig och ska faktiskt gå nu i december. Jag ringde och pratade med (behandlingshemmet). Det var någon som sa till mig att jag ska lära mig att se och höra andra människor berätta så att jag inte går in i ett sådant förhållande igen. För att dom kan dölja det väl. Jag sa att det är på ett villkor och det är att jag inte behöver göra det tillsammans med honom. Dom (männen) har sån makt över en och jag är hellre tyst då. Dom formulerar om det så att det blir… och sen ska man ju gå på ett års efterbehandling efter det. Familjerätt och tingsrätt I samband med våld i nära relationer är det inte ovanligt att frågor om gemensamma barns vårdnad, boende och umgänge aktualiseras. Om parterna kommer överens om hur de ska ordna det för barnen efter en separation eller skilsmässa kan de kontakta familjerätten för att skriva ett samarbetsavtal. Om parterna inte är överens kan parterna vända sig till domstol för att få frågan prövad. Vårdnaden, vi håller på att gå igenom det just nu. Men han har redan medgett att jag ska få ensam vårdnad om barnen. Skilsmässa och allting går igenom nu. Så fort som möjligt för han har precis blivit dömd till xx år. 5 0 V ålds utsatta kv innor b er ättar Karin_100524_P.indd 50 2010-06-18 11.24 Kapitel 4. Empirisk framställning och analys Ytterligare en kontakt kan aktualiseras i samband med en skilsmässa. För att genomföra bodelningen kan en bodelningsförrättare anlitas. Det är helt otroligt. Jag ville ha hjälp med att göra en bodelning. Hade jag fått det hade jag sluppit många bekymmer. Det har medfört många kostnader. Vi bor i hus, det går inte att sälja, det är jättesvårt att sälja hus nu. Istället läggs ränta på ränta på ränta för att man inte kan betala. En soppa. grej är det en sån känslomässig situation… allt spelas upp igen. Du kan inte leva i den miljön igen. Och vi fick ingen hjälp de sa bara att de hade inga lägenheter och kriscentrum sa att de hade vissa kontakter men det var inget som hjälpte där. Kontakterna med hyresvärdar kan upplevas både som energi- och tidskrävande. Hyresvärdar Kvinnorna behöver vanligtvis också ha kontakt med olika hyresvärdar. Separationen från mannen gör att paret behöver ytterligare en bostad vilket kan vara svårt att hitta i städer med bostadsbrist. Jag har bott först hos min storasyster sen hos min mamma och pappa en bra tid tills jag fick en lägenhet och då var det min allra äldsta syrra som satt och ringde dagligen från sitt jobb för att hitta en lägenhet till mig för det var ingen annan som hjälpte mig. Det kan jag säga … det är inte mycket stöd för dom kvinnorna som går igenom en sån här sak. … jag var igång och pratade med dom för att få en lägenhet för jag bodde hos min mamma och pappa . För jag ville inte sätta min fot i den lägenheten som vi hade bott i … eftersom man har gått igenom en sån här Våldsutsatta kvinnors behov av kontakter med olika myndigheter och aktörer är omfattande och har på ett förtjänstfullt sätt illustrerats av nedanstående bild som har ritats av Helen Elmqvist, socialtjänsten i Hässleholm. Figur 2 Kvinnans behov av myndighetskontakter. Figur 2 Kvinnans behov av myndighetskontakter Analys Våld s utsatta kv in no r b erä ttar 5 1 Sammantaget visar resultaten från våra undersökningar där vikten av att lämna rätt information, målgruppsanpassat. Karin_100524_P.indd 51 vid Den rätt tillfälle lagstadgade och på ett sätt som informationsöverföringen är till 2010-06-18 11.24 Kapitel 4. Empirisk framställning och analys sig däremot endast till en generell skyldighet att samverka kring strategiska frågor. Åklagarmyndigheten har tillskillnad från de övriga myndigheterna inte någon specifik skyldighet att samverka eller samarbeta alls. I projekt Karins Sammantaget visar resultaten från våra undersökningar vikten av att lämna rätt information, vid rätt tillfälle och på ett sätt som är målgruppsanpassat. Den lagstadgade informationsöverföringen till brottsoffer fungerar ibland men inte alltid. Skälen till att den brister är flera. Ett skäl är att kvinnan inte har förmåga att tillgodogöra sig informationen i de situationer och på det sätt som den lämnas. Ett annat skäl är att informationsöverföringen brister både inom myndigheten, men också mellan myndigheterna. Ytterligare ett skäl är att det saknas en skyldighet att lämna information om sådant som kvinnan anser vara viktigt, exempelvis hur brottsutredningen fortlöper. Bristen på information kan i vissa fall skapa situationer som bidrar till att kvinnan upplever att hon inte kan tillgodose sitt skyddsbehov. Ett annat resultat är att våld i nära relationer utlöser ett behov av kontakt med ett stort antal myndigheter och aktörer och att det är svårt för kvinnorna att hantera alla dessa kontakter. Sammantaget indikerar resultaten att en målgruppsanpassad informationsstrategi behöver utvecklas. Samverkan En kvinna som utsätts för våld i sitt hem av en person som säger sig älska eller har älskat henne befinner sig i en utsatt och sårbar situation. För att samhället ska kunna hjälpa och stödja henne krävs utöver effektiv lagstiftning och tillräckligt med komptent personal också en fysisk miljö med lokaler och teknisk utrustning som skapar goda förutsättningar för kvinnan att själv bidra till brottsutredningen. Det viktigaste bidraget hon kan ge är en fri berättelse om det våld hon utsatts för. Lokalen bör därför vara utformad så att den främjar hennes behov för att kunna medverka och kommunicera. Både de enskilda kvinnornas behov och förutsättningar för att kunna medverka skiljer sig åt. En arbetsmetod som används av myndigheter i arbetet med brottsoffer är samverkan. Vanligtvis samverkar myndigheter kring ett uppdrag eller en uppgift men i projekt Karin har fokus för samverkan ändrats och riktas istället mot individen och hennes förutsättningar och behov för att kunna delta i brottsutredningen. Samverkan är inte lätt. Tidigare utvärderingar av samverkansprojekt har visat att det finns vissa faktorer som kan bidra till att de blir framgångsrika. En sådan faktor är att de samverkande myndigheterna har en skyldighet eller ett uppdrag att samverka. Åliggandet att samverka kan dock vara olika långtgående. De myndigheter som medverkar i projekt Karin har olika långtgående skyldigheter att samverka. Socialtjänsten och polisen har en lagstadgad skyldighet att samverka eller samarbeta med varandra i arbetet med brottsoffer. Hälso- och sjukvårdens skyldighet till att samverka sträcker sig däremot endast till en generell skyldighet att samverka kring strategiska frågor. Åklagarmyndigheten har till skillnad från verksamhet är polisens och socialtjänstens roller centrala, vilket kan förklaras de övriga myndigheterna inte någon specifik skyldighet av att deras skyldighet att samverka sträcker sig längst och att de har en att samverka eller samarbeta. I projekt Karins verksamsnarlik skyldighetoch attsocialtjänstens samverka. De har exempelvis, uppgift att verka för het är polisens roller centrala,tillvilket socialförklaras trygghet, samhällsgemenskap samt att främja välfärd. Deras kan av att deras skyldighet att samverka sträcker sig längst och att de har en snarlik skyldighet att samverksamheter ska också ha sin grund i lokalsamhället. I deras uppdrag ingår De har exempelvis, till uppgift att verka för social verka. också att arbeta med brottsofferproblematiken. Därutöver ska deras trygghet, samhällsgemenskap samt att främja välfärd. respektive verksamhet bedrivas utifrån och präglas av ett helhetsperspektiv Deras verksamheter ska också ha sin grund i lokalsam207 på individen Respektive myndighets skyldighet till med att samverka påverkar I deras. uppdrag hället. ingår dessutom att arbeta rollfördelningen i projekt Karin. Polisens och roller är centrala. brottsofferproblematiken. Därutöver skasocialtjänstens deras respektive verksamhet bedrivas utifrån och präglas av ett helhetsperSamverkan i projekt Karin kan illustreras genomnedanstående modell. spektiv på individen204. Respektive myndighets skyldighet att samverka påverkar rollfördelningen i projekt Karin. Samverkan i projekt Karin kan illustreras genom nedanstående modell. 207 Se Rikspolisstyrelsen 2001:1. Figur 3 Projektledningens syn på myndighetssamverkan 142 Skyldigheten att samverka påverkar också hur samverkan gestaltar sig i praktiken. Det innebär att den styrs av i vilken omfattning respektive myndighet har en skyldighet att arbeta för att nå det gemensamt uppsatta målet. Det finns skäl till att diskutera vilka förutsättningar och i vilken omfattning de samverkande myndigheterna är verksamma på projekt Karin. Exempelvis genomför rättsmedicinska avdelningen och hälso- och sjukvården inte regelmässigt sina undersökningar i projekt Karins lokaler. Detta medför att kvinnorna måste transporteras till sjukvårdsinrättningar för undersökning och behandling. Jag blev ju … i samband med förhören fick jag komma till rättsmedicinen i Lund. Jag har ju som sagt en hel del ärr på min kropp dessutom hade jag fått mycket slag i mitt underliv så dom skickade mig via förhören … så jag har varit hos gynekologen också. 204 Se Rikspolisstyrelsen 2001:1. 5 2 V ålds utsatta kv innor b er ättar Karin_100524_P.indd 52 2010-06-18 11.24 Kapitel 4. Empirisk framställning och analys Utifrån kvinnans perspektiv innebär det att projekt Karins målsättning, att samla samtliga resurser och kompetenser under ett tak, inte uppfylls. Tidigare forskning visar att samlokalisering är en faktor som främjar samverkan. Ett resultat som även får stöd i denna utvärdering. Samlokaliseringen av polis och socialtjänst har bidragit till att deras samverkan har fördjupats. Den dagliga samverkan mellan polis och socialtjänst har resulterat i att kvinnor som anmält våld i nära relationer, alltid blir kontaktade av Kriscentrum för kvinnor och erbjuds skydd och psykosocialt stöd. Stödet är friviligt och är ett erbjudande som kvarstår även om kvinnan initialt tackar nej. Även polis och åklagare har dagliga planeringsmöten i projekt Karins lokaler. Samlokaliseringen har bidragit till att myndigheternas arbetsmetoder har förändrats och förstärkt samverkan kring den våldsutsatta kvinnan. Den kan sägas ha bidragit till att skapa ett, för vissa myndigheter dagligt och för andra mindre frekvent men regelbundet, forum för faceto-face interaktion mellan myndigheternas personal. Det kan ta sig olika uttryck. Interaktionen kan vara formell genom planeringsmöten, men också informell, i lunchrummet över en kopp kaffe. Samverkan förutsätter att respektive myndighets regelverk är kompatibla. Den ursprungliga organiseringen av verksamheten på projekt Karin innebar att ett dagligt gemensamt planeringsmöte hölls mellan åklagare, polis och socialtjänst. Detta har ändrats till två separata dagliga planeringsmöten. Ett mellan åklagare och polis och ett mellan polis och socialtjänst. Enligt uppgift är skälet till förändringen att myndigheterna lyder under oförenliga sekretessbestämmelser och en insikt om att samverkan kan bidra till etiska problem avseende den misstänkte gärningsmannens integritet. I praktiken ser arbetsprocessen på projekt Karin ut enligt nedanstående modell. Figur 4 Arbetsprocessen på projekt Karin Våld s utsatta kv in no r b erä ttar 5 3 Karin_100524_P.indd 53 2010-06-18 11.24 Kapitel 4. Empirisk framställning och analys Tolkningen av sekretessbestämmelserna har också aktualiserats i fråga om möjligheten för myndigheterna att utbyta handlingar. Numera får socialtjänsten kopior på alla anmälningar om våld i nära relationer som upprättas av polisen. De fungerar som ett underlag för socialtjänsten när de kontaktar de våldsutsatta kvinnorna och erbjuder dem psykosocialt stöd. Vid en jämförelse med den ordinarie verksamheten på Kriscentrum för kvinnor är detta ett nytt arbetssätt som kräver en annan metodik. Därigenom kan samverkan på projekt Karin säga ha bidragit till en utveckling av Kvinnokriscentrums arbetsmetod. Betydelsen av och mervärdet av samverkan mellan myndigheterna och den nya arbetsmetoden har lyfts fram av kvinnorna i intervjuerna. Det har varit jättebra. Jag har fått väldigt mycket stöttning och backning hela tiden. Det har inte varit en lucka någonstans. Betydelsen av samverkan påvisas också av att åtskilliga kvinnor vittnar om att de inte orkar ta några kontakter själva. Dom (Polisen) frågade om jag ville ha kontakt med kriscentrum och då sa jag Ja och blev uppringd. Jag blev uppringd jävligt snabbt… jag tror att det var dagen efter eller två dagar efter och då hade hon ett återbud så jag fick komma samma dag. Man kan ringa kriscentrum och det tycker jag är jättebra. Jag hade inte ringt själv så det var skönt att hon ringde och frågade om jag ville prata… Att bara få prata lite om det. I och med att jag tycker att var jättejobbigt att anmäla och att jag tyckte att det var jättejobbigt att det inte har hänt någonting. Bara att kunna få svar på alla frågor. Vi sa hejdå innan sommaren men nu när det blir rättegång vill jag ha kontakt igen. Det har varit jättebra och det var bra att hon ringde upp. Jag fick ett kort om någon brottsoffer grej… vad skulle jag ringa upp och säga? Jag har blivit slagen av min f.d. sambo. Det var jätteskönt att de ringde upp från kriscentrum. En arbetsmetod som innebär att samhälleliga stödfunktioner som exempelvis Kvinnokriscentrum, tar initiativet och inleder kontakten, torde därför vara en bra metod för att ge psykosocialt stöd inte bara till våldsutsatta kvinnor utan alla brottsoffer. En kvinna som inte har utretts på projekt Karin beskriver att hon kände sig ensam och utelämnad efter polisens akuta insats. Det var ju så klart väldigt jobbigt att bli lämnad ensam utan att få någon som helst sorts hjälp, det var upp till mig i fall jag skulle ringa till någon kriscentrum för kvinnor eller nåt sånt. Samverkan är emellertid inte enkelt och tar tid att implementera. Det är inte ovanligt att konflikter av olika slag uppstår även om myndigheterna har ambitionen att samarbeta. Dessa konflikter kan ta sig olika uttryck och ha olika bakomliggande orsaker. Ibland får även de våldsutsatta kvinnorna ta del av dem. Det verkar ju inte vara så bra eftersom de snackar skit om varandra. Polisen snackar skit om kriscentrum och när jag sa det sa hon att det är lite svårt med kontakten. Att de skulle jobba mer på det. Kontakten mellan dom verkar ju inte vara helt hundra. De verkar inte vara så positivt inställda till varandra heller eller några är inte det. Citatet ger anledning att diskutera målet med projekt Karin. Så som de beskrivs är målsättningen ”att ge våldsutsatta kvinnor bästa möjliga förutsättningar att bidra till att samhället kan vidta effektiva och hjälpande åtgärder”. Formuleringen kan tolkas som om att målsättningen dels är att skapa bättre förutsättningar för rättsprocessen, dels att hjälpa kvinnan att komma vidare i livet eller en kombination av dem. Ovanstående citat indikerar att de båda målen skapar en spänning mellan olika myndighetsföreträdare på samma sätt som de gjorde i försöksverksamheten med Barnahus205, och ger upphov till konflikter om verksamhetens mål och syfte. Är det att utreda brott eller att ge psykosocialt stöd? Den otydliga rollfördelningen mellan polis och åklagare är också en potentiell grogrund för konflikter. Åklagarmyndigheten kan genomföra en förundersökning på egen hand men har också en rätt att begära biträde av polismyndigheten, samtidigt har polisen inte någon ovillkorlig skyldighet att ställa utredningsresurser till åklagarens förfogande. Polisen kan också fungera som förundersökningsledare då undersökningen är av enkel beskaffenhet. Åklagare ska emellertid leda förundersökningar som rör brott som innefattar våld eller hot om våld mot närstående eller tidigare närstående personer. Otydligheten förstärks av att ansvaret för att leda en förundersökning kan växla mellan myndigheterna. Åklagarmyndigheten ska exempelvis gå in och ta över förundersökningen när det krävs en åtgärd av domstol såsom förordnande av målsägandebiträde eller ansökan om besöksförbud men ska därefter återföra ledningen av förundersökningen till polismyndigheten. Den oklara rollfördelningen kan också leda till att samplaneringen mellan myndigheterna inte fungerar optimalt. Kvinnorna är emellertid positivt inställda till myndighetssamverkan. I intervjuerna har det framkommit att kvinnorna anser att samverkan bör utvidgas och inkludera ytterligare myndigheter såsom arbetsförmedling206 och försäkringskassa. Att inte arbetsförmedlingen och försäkringskassan är inkopplade i kvinnofridsprojektet är fruktansvärt tycker jag. 205 Åström, Karsten & Rejmer, Annika (2008). ”Det blir nog bättre för barnen-”: slutrapport i utvärderingen av nationell försöksverksamhet med barnahus 2006–2007. 206 Försäkringskassan har ett krav på sig att samverkan i förordning (2000:628) om den arbetsmarknadspolitiska verksamheten. 5 4 V ålds utsatta kv innor b er ättar Karin_100524_P.indd 54 2010-06-18 11.24 Kapitel 4. Empirisk framställning och analys Det innebär således att kvinnornas tolkning sträcker sig längre än till utredning och handläggning av brott och det psykosociala stöd som erbjuds idag. Resultatet indikerar med andra ord att samverkan med utgångspunkt i individen och hennes behov inte ännu är i det fokus som ambitionen med projektet förespeglar. En samlokaliserad samverkan på projekt Karin har således bidragit till både en formell och informell face-to-face interaktion mellan olika myndigheters personal, vilket har bidragit till en verksamhetsutveckling. Samverkan mellan polis och socialtjänst på projekt Karin har uppskattats av de våldsutsatta kvinnor som intervjuats eftersom den medför att socialtjänsten aktivt söker upp kvinnor som anmält våld i nära relationer och erbjuder krisstöd. Myndighetssamverkan på projekt Karin kan med fördel vidareutvecklas. Grundläggande är att de samverkande myndigheterna jobbar mot ett gemensamt mål. Samverkan förutsätter dessutom en tydlig struktur och organisation varför ett klarläggande av respektive myndighets skyldighet att samverka och medverka i projekt Karin bör göras. Dessutom bör eventuella frivilliga åtagande som faller utanför myndigheternas skyldigheter att samverka i projekt Karin klargöras. Detta för att reda ut vad de samverkande myndigheterna kan förvänta sig av varandra i det praktiska arbetet med våldsutsatta kvinnor. Ett klargörande av funktions- och rollfördelningen mellan polis och åklagare skulle därutöver kunna bidra till ett förtydligande av arbetsprocessen. Lokaler Majoriteten av de kvinnor som har medverkat i studiens empiriska undersökningar, har sagt att miljön är viktig och har exempelvis beskrivit den nya lokalen på projekt Karin i termer av; fin, avslappnande, familjär, inte så polis iär, trygg och välkomnande, men det fanns även kvinnor, särskilt nya svenskar, som tittade oförstående på oss och ställde sig frågande till vad lokalerna skulle ha för betydelse i sammanhanget. På projekt Karins hemsida, skriver man att: På Karin ska kvinnorna efter att ha gjort en polisanmälan mötas av en trygg, hemlik miljö som utformats kring deras behov, men vilka är då kvinnornas behov? Vad är det kvinnorna behöver? I vår utvärdering, har vi genom intervjuer och enkäter uppmanat kvinnorna att berätta om sina behov, förväntningar och vad de upplever sig sakna i samband med att de blivit utsatta för våld. För att få en bild av hur kvinnorna upplever lokalerna och vilken betydelse de tillmäter den fysiska miljön, har vi bett kvinnorna beskriva den miljö där kontakten med polisen ägde rum, vilket för majoriteten av kvinnorna i vår studie, skedde i de gamla lokalerna i den ordinarie verksamheten och således inte på projekt Karin. Däremot har ett flertal kvinnor gått på projekt Karin för krissamtal. Våra intervjuer har skett i de nya lokalerna varför kvinnor som varken utretts eller fått psykosocialt stöd på projekt Karin ändå har kunnat referera till lokalen. Om vi ser till det mer övergripande syftet att kartlägga kvinnornas behov, så kan frågor om miljö och lokalers utformning och funktion, i en första anblick te sig något perifera. I vår diskussion om den fysiska miljöns betydelse utifrån kvinnornas perspektiv, har vi med utgångspunkt i deras berättelser, valt att sätta in miljön och lokalerna i en större kontext. Vi diskuterade inte design, utan den fysiska miljön har snarast refererats till som en plats, en kuliss där en väldigt specifik dramaturgi ska utspela sig, såsom förhör i samband med brottsutredning, (gynekologisk) läkarundersökning och psykosocialt stöd i en för kvinnan väldigt turbulent och sårbar situation. För arkitekten, har givetvis färger, textilier, material och inredning haft betydelse. Hon har haft en tanke bakom varje penseldrag i sitt skapande. På projekt Karins hemsida finner vi en redogörelse för arkitektens tankar om arbetet med lokalerna på projekt Karin. Det lila rummet står för andlighet, beskydd och medial kommunikation. Färgen ger ett inre lugn, healar och driver bort missunnsamhet och svartsjuka. Det gröna rummet är beskrivet tidigare. Som bas finns det vita som är renhetens, glädjens och oskuldens färg. Den får oss att känna oss avsvalkade och friska. Om vi låter miljön stanna vid ett reportage i en inredningstidning, mister vi dock stringensen i de berättelser som kvinnorna har återberättat, där fokus till stor del vilar på vikten av ett gott bemötande. Vi skulle även förlora den kontext varifrån projekt Karin vuxit fram. Det är viktigt att se projekt Karin och skapandet av en fysisk miljö, särskilt anpassad för brottsutredning av våld och andra övergrepp mot kvinnor, som en vidareutveckling av kvinnofridsprogrammet i Malmö. Det arbetades fram i början av 1990-talet, som ett svar på samhällets bristande förmåga att se och bemöta våldsutsatta kvinnor och barn. Genom att rikta fokus mot samhällets ansvar att bekämpa alla former av våld mot kvinnor och barn, inledde man ett arbete med att samverka med andra myndigheter och organisationer som arbetar med våld i nära relationer. Idag, nästan 20 år senare är samverkan med andra aktörer för att förbättra situationen för våldsutsatta kvinnor och barn, en självklarhet och olika samverkansformer har institutionaliserats. Genom de erfarenheter som har gjorts och de kunskaper som erhållits under dessa år, har man formulerat nya frågor om hur man ska gå vidare för att ytterligare kunna förbättra situationen för våldsutsatta kvinnor och barn, vilket nu har resulterat i att man vill utöka och förbättra samverkan, genom samlokalisering. Det är mot denna bakgrund som vi ska förstå satsningen på projekt Karin och den nya fysiska miljön som har skapats. Den fysiska miljön har utformats utifrån idén om samlokalisering som ett sätt att underlätta de kontakter med andra myndigVåld s utsatta kv in no r b erä ttar 5 5 Karin_100524_P.indd 55 2010-06-18 11.24 Kapitel 4. Empirisk framställning och analys heter som kvinnan kan behöva ta. Vidare har man riktat fokus på inredningen av lokalerna och målbilden har varit att skapa något annat, något nytt, med ledorden, trygghet, värme och hemmakänsla. Vidare har ny teknisk utrustning och andra hjälpmedel, särskilt anpassad för brottsutredning av våld och andra övergrepp mot kvinnor, varit en viktig del i utformandet av den fysiska miljön. nor har upplevt att de inte har kunnat bibehålla sin integritet eftersom andra personer, som väntar på att får göra anmälan, kan lyssna när de framför sitt ärende vid receptionsdisk. Miljöns betydelse Såsom inledningsvis nämndes, har majoriteten av kvinnorna sagt att miljön har betydelse för hur man upplever situationen och mötet. Miljön är den fysiska kontext som ramar in ett sammanhang och påverkar våra sinnen och våra känslor. En rättssal är exempelvis alltid konstruerad på samma sätt, med viss rekvisita till hands. Åklagarsidan och försvaret sitter alltid på var sin sida om domarens och nämndemännens upphöjda plats i mitten av salen. En inte alltför avancerad tolkning av denna fysiska miljös uppbyggnad, är att den upphöjda positionen i mitten, symboliserar att de som åtnjuter dessa platser också innehar makt. Samma fenomen finner vi för övrigt i äldre tiders skolor, där katedern vanligtvis var upphöjd liksom kyrkornas predikstol. På samma sätt som man kan skapa en fysisk miljö där det tydligt framgår vem som har tolkningsföreträdet (domaren, magistern, prästen) kan man också skapa fysiska miljöer där man vill uppnå det omvända, en plattform för samtal, mellan två jämbördiga parter, där aktörers eventuella tolkningsföreträde istället tonas ner. På projekt Karin har man eftersträvat det sistnämnda, en miljö som ska kännas familjär och avslappnad. I diskussionen som följer ska vi redogöra för hur kvinnorna har beskrivit miljön och vilken betydelse de har tillmätt den fysiska miljön. Men den allmänna receptionen kan också göra kvinnan anonym, som en i mängden. Om hon ska ansöka om pass eller om ska göra en polisanmälan om våld, kan ingen annan än hon själv veta. Vidare beskrev kvinnorna att de kunde uppleva kontakten med polisen som stressande. Kvinnornas erfarenheter och tankar om de gamla lokalerna De kvinnor som har lämnat sin anmälan på de gamla lokalerna, har skiftande upplevelser av receptionen. Drygt hälften av kvinnorna upplever receptionen som trygg, funktionell, stor och ljus, medan den andra hälften menar att lokalen känns mörk och dyster. En reflektion är om det kan vara så att kvinnans känslostämning avspeglas i hennes upplevelse av lokalen. I intervjuerna nyanseras och utvecklas uppfattningarna . En kvinna beskriver sin upplevelse av receptionen på Porslinsgatan så här; Men det är inte direkt ovälkomnande, själva entrén är väl, trevlig är väl att ta i, men ljus och luftig. Men ganska neutral, man känner sig inte direkt utpekad när man sitter där, man kan ju vänta på något annat. Det kändes inget speciellt direkt En annan kvinna som fick vänta länge på att få göra anmälan upplevde reception som negativ på grund av att det varken fanns någon möjligt att köpa mat eller dryck (dryckesautomaten var trasig). Åtskilliga kvin- Den är ju bara stor och ekar och den känns inte alls privat. När man väl ska prata liksom… Alltså allt som handlar om polisen är stressande… Ungefär var femte kvinna som har deltagit i enkätundersökningen har endast förhörts i samband med anmälningsupptagningen. Kvinnor som har lämnat sin anmälan på polisstation har fått lämna sin berättelse i särskilda rum avsedda för målsägandeförhör som ligger i anslutning till receptionen. Deras upplevelse av rummet har i intervjuerna beskrivits som litet och klaustrofobiskt. Det var hemskt. Inga fönster. Jag sa INGA FÖNSTER HÄR! Hur andas du här? Det var för litet rummet. En annan kvinna tyckte att: Förhörsrummet var litet och inrett som i en deckare. Rummet upplevs också som kalt, stelt och väldigt strikt. Rummen för målsägandeförhör har inte upplevts som ett utrymme som inte bjuder in till samtal. Förhöret var så formellt… var bara ord efter en mall… egentligen är det ju inte… det är bara en rutin som ska gås igenom. Om ytterligare förhör har behövts har dessa hållits på polisstationen på Porslinsgatan i Malmö men i familjevåldsrotelns lokaler. I enkätundersökningen uppfattade hälften av de kvinnor som utretts i lokalerna som välkomnande, trygga, funktionella, små men ändå ljusa och familjära. I intervjuerna har upplevelsen och bilden av förhörsrummet nyanserats. Det finns kvinnor som har upplevt förhörsrummen som små och obekväma. De kunde väl vara lite komfortablare kan jag tycka, jag minns bara att det var väldigt pyttigt, och andra gången när jag hade blivit slagen i huvudet hade jag med mig mitt biträde, och då tyckte jag vi knappt fick plats i rummet när det var hon och kommissarien och jag. Kvinnan beskriver ett utrymme som varken kan anses vara utformat eller anpassat för ett längre samtal om 5 6 V ålds utsatta kv innor b er ättar Karin_100524_P.indd 56 2010-06-18 11.24 Kapitel 4. Empirisk framställning och analys traumatiska upplevelser. Att förhörssituationen inte är en angenäm upplevelse framgår av flera kvinnors berättelser. En kvinna beskrev sin upplevelse så här; Men jag blev kallad till förhör till polishuset och det var en väldigt kall miljö, förhörsrum och så. Och det var väldigt läskigt att bli förhörd. En annan kvinna upplevde förhörsrummet som ett kontorsrum anpassat för en rättslig utredning men gav också uttryck för att hon förväntade sig något mer. Det var som ett vanligt kontor men man vet att man kommer dit för en rättslig process … man förväntar sig att de ska ge mig något mer. Av kvinnans uttalande framgår att hon har fler förväntningar än att brottsutredningen ska utmynna i en rättslig process. Förväntningar på den fysiska miljön I den genomförda enkätundersökningen har kvinnorna fått uppge hur de vill uppleva en lokal avsedd för att utreda brott. Av resultaten framgår att det är av stor betydelse för våldsutsatta kvinnor att lokalen upplevs som trygg (90 %). De vill också känna sig välkomna (80 %). Lokalerna bör också vara rena och trivsamma. Många kvinnor som utsätts för våld har barn varför det också är viktigt att lokalen är barnanpassad (75 – 80 %). Hälften av kvinnorna tycker dessutom att det är viktigt att det finns möjlighet att köpa drycker och att det finns tidsfördriv både för vuxna och barn eftersom väntetiden kan bli lång. Projekt Karins lokaler upplever kvinnorna på olika sätt. En kvinna berättade att; Man känner sig mera bekväm att det känns bättre att prata. Att man har satsat på att skapa en fysisk miljö skickar också signaler om hur prioriterat våld i nära relationer är och i vilken utsträckning kvinnans behov beaktas. En annan kvinna tyckte att; Ja, miljön är av stor betydelse och det är väldigt trevligt att någon bryr sig om kvinnor som är i liknande situation som jag. Ett flertal kvinnor som har deltagit i utvärderingen har anmält våld i nära relationer vid flera tillfällen och har därför både erfarenhet av brottsutredningar i polishusets lokaler och i projekt Karins lokaler Bland de kvinnor som har kunnat göra en jämförelse mellan de båda lokalerna, beskrivs lokalerna som väldigt olika. Lokalerna på projekt Karin upplevs som betydligt bättre, tryggare och vackrare. Att sitta i ett förhörsrum som polisstationen med kala väggar det är ju helt annorlunda än att sitta här och här känner man sig också trygg. I intervjuerna har också betydelsen av att det polisiära tonas ned i projekt Karin lyfts fram som betydelsefullt för upplevelsen av bemötandet. Ingen uniformerad polis utan civilklädd polis och jämföra det med Porslinsgatan och David Hall det är milsvid skillnad. Porslinsgatan är kal, eländig och när man sitter i den här jättestora foajén där är ju alla möjliga sorters människor och sitta där som ensam nyligen misshandlad kvinna är ju inte det lättaste. Men att sitta här uppe här känner man sig trygg. En annan omständighet som har lyfts fram är att lokalen är målgruppsanpassad, vilket i samband med våld i nära relationer många gånger innebär att den också är barnapassad. En annan kvinna berättade; Här är det finare och mera avslappnat än deras stela kontorsrum och när det gäller barn och så. En kvinna som inte har utretts på Karin berättar att: … det hade varit en enorm skillnad att komma hit och inte till polishuset för jag hade ju en liten bebis med mig då och det var ju faktiskt väldigt jobbigt att sitta i ett sådant förhörsrum på polishuset med en liten bebis som håller på och krånglar hela tiden, och sitter och ammar medan man blir förhörd samtidigt. En mer mänsklig miljö hade gjort stor skillnad eftersom jag var så chockad då. När man mår så dåligt, och samtidigt är det väldigt viktigt att få fram relevant information. Av citatet framgår vikten av att lokalen är anpassad för att ta emot och möta kvinnor som mår psykiskt dåligt. Behovet av psykosocialt stöd är stort bland kvinnor som har utsatts för våld och att myndigheterna bekräftar och hjälper till med stöd är en viktig aspekt av ett gott bemötande. Här får jag en känsla av att de lyssnar på mig. Där var det mera att bocka av det på pappret. Protokollet och här är det mer som om att man blir lite inlindad och det känns … man blir lite omhållen här och det behöver man när man är trasig. Av enkätundersökningen framgår att lokalerna på projekt Karin uppfattas som mera välkomnande och funktionella, därutöver upplevs förhörsrummen i högre utsträckning som stora, ljusa och glada. Bemötandet på projekt Karin har i stort upplevts som mera positivt. Jag har bara positivt att säga om lokaler och att de var tillmötesgående och om förhören allt allt bara positivt. Våld s utsatta kv in no r b erä ttar 5 7 Karin_100524_P.indd 57 2010-06-18 11.24 Kapitel 4. Empirisk framställning och analys Jag har upplevt detta med misshandel ganska många gånger och det var skillnad en fruktansvärd skillnad till det positiva. Helt enormt fantastiskt. Ett positivt bemötande skapar också goda förutsättningar för att genomföra svåra samtal. Just att det känns mera som ett hem när man sitter i ett förhör och det gör att man slappnar av lite bättre. Man kopplar av helt enkelt . Man ser att det inte är så farligt som man kanske från början … inbillar sig att det är så läskigt och hemskt… så det är jobbigt att ta sig igenom. Här slappnar av man börjar tala fritt och öppet för att man är avslappnad. Miljön har betydelse. I intervjuerna har vi också mött kvinnor som inte har upplevt sig väl bemötta på projekt Karin. Det beror på flera omständigheter såsom en allmän misstro mot myndigheter och var kvinnan befinner sig i våldscykeln och i uppbrottsprocessen. Ja alltså Karin är ju anmärkningsvärt, det är ju ett fantastiskt ställe. Ehh, ja sen vet jag inte, det med kvinnojouren (menar Kvinnokriscentrum) tror jag gick fram att det både är positivt och negativt. Jag hade inte klarat mig utan kvinnojouren, men jag hade gärna sett att de inte spädde på eller, för mig var det ännu värre, att det bara späddes på och förstorades upp men att jag tycker jättemycket om XXX och hade inte klarat mig utan dem heller. Och att det ju måste finnas så klart en kvinnojour. Sen är jag ganska, jag har alltid velat klara mig själv jag är inte mycket för myndigeter, jag vill inte ha med dem att göra. Det är därför det har blivit så stort nu och hårt nu, det har varit så himla mycket . Och därför har jag väl kanske, min grundtanke om myndigheterna är ju inte så positiv. Att kvinnan inte upplever sig väl bemött kan också bero på att hennes förväntningar på brottsutredningen inte kan uppfyllas i praktiken. Att det på något sätt… om man har varit utsatt för våld många gånger och när man väl anmäler så är det jävligt jobbigt… man har tänkt tanken innan och när man väl gör det liksom oftast är det ju inte första gången och tycker jag att man borde ta till vara lite mer… nu har den här kvinnan valt att anmäla och att man då försöker göra det lite snabbare, att man ringer och säger att nu har det kommit så här och så här långt det här och det här. För jag förstår verkligen… hade jag haft möjligheten att dra tillbaka anmälan så hade jag gjort det . Men den möjligheten finns inte längre. Hade den funnit hade jag gjort det för längesedan för jag känner att det här är bara Kalle Anka. Jag skiter i det här för det tar för lång tid, jag får ingen information. Det känns bara som om att de utreder men att de inte tar det på allvar. Den fysiska miljöns betydelse för skapandet av ”det goda samtalet” För att kommunicera sina erfarenheter av att vara utsatt för våld av en närstående, har miljön betydelse genom att den utgör den kontext som ramar in sammanhanget, den kan i symboliska termer sägas ange tonfallet för samtalet. En miljö som är skapad på ett sätt som känns avslappnande, trygg och omhändertagande, såsom många av kvinnorna har beskrivit den, torde därför skapa goda förutsättningar för ” det goda samtalet”. Vad är då det goda samtalet? Svaret på den frågan kan endast den enskilda kvinnan leverera. Det är hennes unika erfarenhet, behov och förväntningar som ligger till grund för ”det goda samtalet”, men några mönster har utkristalliserats, såsom att hon vill bli lyssnad till, känna att hon blir tagen på allvar, känna att de tror på henne, inte känna sig ifrågasatt samt att hon får adekvat information och stöd. Hela rättskedjan, domstol, åklagare och polis, är beroende av brottsoffrets medverkan. För att kunna genomföra en högkvalitativ och effektiv brottsutredning måste således den våldsutsatta kvinnan förse de olika instanserna med den information som den rättsliga processen förutsätter, till exempel uppgifter som ramar in subjektiva och objektiva rekvisit. Hur vi förklarar, beskriver och förstår våld är inte på förhand givet, utan öppet för tolkning. I mötet med den enskildes berättelse och upplevelse av våld och den polisiära och rättsliga definitionen av våld, kan det därför uppstå kommunikationsförbistringar. En tydligt avgränsad handling, till exempel ”ett slag med knuten näve mot höger kindben” blir för åklagaren och polisen, ett instrument att arbeta efter, men säger troligtvis ganska lite om det våld och de livsvillkor som kvinnan och hennes barn lever under. Hur vi konstruerar ett problem och hur vi väljer att förstå våld, styrs av kontexten. Juristen, polisen och socialsekreteraren har alla sin organisatoriska kontext, som påverkar och styr dem i uttolkningen av vad som är våld, dels genom att de har en varierande kunskap och utbildningsbakgrund samt olika värderingar och erfarenheter, men tolkningen styrs också av att varje verksamhet har ett specifikt uppdrag i relation till brottsoffret (se tidigare diskussion om olika aktörers roll och ansvarsuppgifter i relation till brottsoffer) Vilken information om kvinnan som blir relevant styrs av respektive verksamhets uppdrag. Mötet med kvinnan, blir därmed, för att återknyta till den teoretiska diskussionen, ett fall, ett ärende där hon som individ omvandlas till en klient, patient eller målsägande. För att vara berättigad att ta del av den service som de olika myndigheterna erbjuder, måste hon kvalificera sig som offer, där vissa specifika faktorer värderas högre än andra, vad man kan kalla för en komplexitetsreducering. Denna komplexitetsreducering av verkligheten kan ibland te sig främmande för den enskilda kvinnan och hon kan ha svårt för att känna igen sig själv, då det sker en tolkning av händelsen som kvinnan inte alls delar. En 5 8 V ålds utsatta kv innor b er ättar Karin_100524_P.indd 58 2010-06-18 11.24 Kapitel 4. Empirisk framställning och analys kvinna berätta om hur hon upplevde hennes beskrivning och mannens beskrivning av händelsen, som väsensskilda, och blev förvånad över att de kunde ses som samstämmiga. När vi satt i rättegång, det är intressant också, jag har en kompis som är domare, när vi satt i rättegången, så sa de ja, er berättelse är samma, frågan är om han gav dig en knytnäve eller om han bara puttade till dig. Men jag tyckte våra berättelser var jätteolika. Men så i själva verket har vi samma historia men han säger fortfarande att jag spelar teater, att jag inte hade behövt trilla, av den handen som han gav mig. För kvinnan, är det viktigt att visa på skillnaden i hennes berättelse och mannens berättelse, eftersom mannen fortfarande förnekar våldet och friskriver sig från ansvar. Från juristens perspektiv handlar det kanske snarare om att visa på att mannen har gjort ett visst medgivande, genom att ha uppgett att han puttat kvinnan, något som i juristens ögon kan vara att betrakta som stödbevis, det vill säga en utsaga som stödjer kvinnans beskrivning av händelsen. Kvinnans berättelse, erfarenheter och behov ryms inte alltid inom det som är väsentligt för verksamheten och dess uppdrag, vilket kan leda till att det i mötet mellan kvinnan och polisen uppstår kommunikationsförbistringar, missförstånd och att man får felaktiga förväntningar och bilder av varandra. För att undvika kommunikationsförbistringar, och för att skapa goda förutsättningar för ett möte där erfarenheter av våld ska kommuniceras och inordnas i en juridisk kontext, är det viktigt att man är tydlig med att redovisa sitt uppdrag och de begränsningar som följer därav, men det har också framkommit att det är viktigt för kvinnorna att de känner att de blir lyssnade, till, att de får känslan av att man tror på dem, att man ser hela kvinnan och hennes behov. En kvinna som vi intervjuade samtalade vi med i nästan 4 timmar. Det första intervjutillfället var inte tillräckligt för att kvinnan skulle känna att hon har fått ge oss sin berättelse. Det var viktigt för oss att inte styra intervjuerna alltför mycket utan låta kvinnan fritt berätta om det som varit viktigt för henne. Att vi fick hitta ännu en tid för att fortsätta intervjun, visar att det kan ta tid att kommunicera sina erfarenheter av att ha varit utsatt för våld, och att det är viktigt att sätta in erfarenheter av våld i en större kontext. Att endast fästa vikt vid de för verksamheten relevanta uppgifterna i kvinnans berättelse, är ett arbetssätt som blir problematiskt att förena med de behov som kvinnorna har givit uttryck för. Mötet och samtalet med kvinnorna, oavsett var detta möte äger rum, är det centrala, men genom att kunna erbjuda våldsutsatta kvinnor en miljö, där de kan känna sig avslappnade, trygga och omhändertagna har man skapat goda förutsättningar för denna form av samtal. En miljö där deras erfarenheter och behov kan kommuniceras, utan att riskera att reduceras till ett fall, en målsägande part, ett objekt. En miljö som inbjuder till att se bilden av hela kvinnan såsom hon vill presentera den. En genomlysning av Kvinnofridsprogrammet utifrån den social-ekologiska modellen Malmös Kvinnofridsprogram och projekt Karin vilar teoretiskt sett på en social-ekologisk modell. Modellen innehåller fyra nivåer; en individnivå, en relationell nivå, en lokal nivå och slutligen en mer övergripande samhällsnivå. Vid en genomlysning av kvinnofridsprogrammet utifrån den social-ekologiska modellen framkommer att ett samspel mellan lokalsamhället och samhällsnivån var en förutsättning för Kvinnofridsprogrammets tillkomst. Exempelvis antog FN:s Generalförsamling 1993 en deklaration om att avskaffa våld mot kvinnor. I deklarationens artikel 4 fastslås att staterna bör med alla lämpliga medel och utan dröjsmål bedriva en politik som syftar till att avskaffa våld mot kvinnor207. Samma år tillsattes Kvinnovåldskommissionen för att kartlägga kvinnovåld i Sverige och föreslå åtgärder. I prop. 1997/98:55, Kvinnofrid, föreslog regeringen ett omfattande åtgärdsprogram för att bekämpa mäns våld mot kvinnor som i korthet innebar en vidareutveckling av lagstiftningen, en satsning på förebyggande insatser och att införa ett bättre bemötande av våldsutsatta kvinnor. Ett konkret resultat var att det infördes en kvinnofridslagstiftning 1999. Vidare fick socialtjänsten ett uttryckligt ansvar för att ge stöd till brottsoffer, särskilt till våldsutsatta kvinnor. Det bidrog till att kommunerna utvecklade handlingsplaner för att motverka våld i nära relationer. I Malmös lokalsamhälle utvecklades Kvinnofridsprogrammet. Programmet har ett politiskt stöd sedan 1999 och drivs av Malmö Stad i samverkan med polis, åklagare, sjukvård, kriminalvård och frivillig organisationer. Programmet har på en individuell nivå fokuserat på att ge kvinnan skydd och vård. Programmet har också fokuserat på bemötandet av kvinnan. Exempelvis har myndigheterna utarbetat en yrkesgemensam handbok som beskriver hur de professionella aktörerna bör bemöta våldsutsatta kvinnor. De ska exempelvis möta kvinnan med respekt och förståelse samt ge henne tid och omtanke genom att fråga och lyssna istället för att ifrågasätta hennes berättelse. De professionella aktörerna ska också göra en riskbedömning baserad på kvinnans berättelse, informera henne om de rättigheter hon har och vilka möjligheter som finns till skydd och hjälp samt hänvisa henne vidare till dessa.208 Utifrån individnivå erbjuds kvinnan ett trygghetspaket som är direkt kopplat till polisens ledningscentral om det föreligger risk för fortsatt våld. Dessutom utses ett målsägandebiträde som ska ge kvinnan information, stöd och hjälp för att tillvarata hennes intressen under förundersökning och rättegång. Hälso- och sjukvården erbjuder henne en hel 207 208 FN General Assembly res. 48/104. Yrkesgemensam Handbok s 1-19. Våld s utsatta kv in no r b erä ttar 5 9 Karin_100524_P.indd 59 2010-06-18 11.24 Kapitel 4. Empirisk framställning och analys kroppsundersökning och återbesök för att minska våldets hälsorisker. Kontakt med kuratorer kan också förmedlas vid läkarbesök. På den relationella nivån har arbetet inriktats på att starta specialenheter för att möta såväl kvinnans som förövarens behov av stöd. Malmös kvinnofridsprogram har varit framgångsrikt i så motto att antalet polisanmälda övergrepp mot kvinnor har ökat med 50 % under de senaste 10 åren och att antalet anmälningar som leder till åtal har ökat med närmare 100 %. Projekt Karin Utifrån den social-ekologiska modellen kan handlingsplanen för att bekämpa mäns våld mot kvinnor, hedersrelaterat våld och förtryck samt våld i samkönade relationer och åtgärd 50 ses som ett försök att utifrån samhällsnivån reducera våld i nära relationer, genom att lyfta fram problematiken som en politiskt prioriterad fråga. Samlokaliseringen av myndigheter kan betraktas som en förstärkning och vidareutveckling av lokalsamhällets myndighetssamverkan. Utifrån individnivå kan projekt Karin med ett i direktivet uttryckligt krav på målgruppsanpassning ses som ett försök till att reducera riskfaktorer på individnivån. Lokalerna och dess design och tekniska utrustning förutsätts underlätta för kvinnan och motivera henne till att bidra till brottsutredningen. Genom samlokaliseringen och en utökad samverkan får exempelvis Kriscentrum för kvinnor information om inkomna anmälningar genom sina dagliga möten med polisen och kan därigenom aktivt kontakta kvinnan och erbjuda stöd. De erbjuder också stöd i anslutning till förhör. Däremot har hälso- och sjukvården och Rättsmedicin inte regelmässigt utfört undersökningar i projekt Karins lokaler. Insatser som saknas av de våldsutsatta kvinnorna Det kan emellertid diskuteras i vilken utsträckning den social-ekologiska modellen har använts som ett verktyg i arbete med att utveckla Kvinnofridsprogrammet till projekt Karin. Det är exempelvis först genom utvärderingen av projekt Karin som individnivån systematiskt har kartlagts. Det kan också diskuteras i vilken utsträckning som ambitionen att samverka kring kvinnan har uppfyllts. I utvärderingen har det framkommit att de intervjuade kvinnorna saknar insatser på modellens samtliga nivåer. Individnivå På invidvidnivå har de intervjuade kvinnorna framfört att de har behov av ytterligare stöd avseende: Skälen till att kvinnorna behöver en ny bostad är flera. Ett skäl är att brottsoffret inte orkar bo kvar på brottsplatsen. … jag var igång och pratade med dom för att få en lägenhet för jag bodde hos min mamma och pappa . För jag ville inte sätta min fot i den lägenheten som vi hade bott i … eftersom man har gått igenom en sån här grej är det en sån känslomässig situation… allt speglas upp igen. Du kan inte leva i den miljön igen. Och vi fick ingen hjälp de sa bara att de hade inga lägenheter och kriscentrum sa att de hade vissa kontakter men det var inget som hjälpte där. Ytterligare ett skäl är den personliga säkerheten. Det finns kvinnor som inte har gett upp hoppet om relationen men vill vara särbo med mannen för att minimera riskerna för våld. Men jag kan inte ha kvar den människan i mitt hem om han fortsätter att slå mig. Så han måste han ha en egen bostad och skulle det inte bli så att han slår mig så får vi fundera på det i framtiden om vi ska flytta ihop men jag kan ju inte säga att han aldrig kommer att göra det och därför får det vara på det viset. Ett annat skäl är att bostadsbristen i Malmö försvårar ett uppbrott från den våldsamma relationen. Det kommer en kvinna när jag vart hos socialen… kommer en kvinna från kriscentrum, men de ville hämta mig där med min dotter för att skydda min dotter. Men jag behöver inte dessa saker sa jag till dem. Jag behöver en lägenhet, dottern behöver skolan. Jag har sagt till dem det. Jag behöver en lägenhet, min dotter går i skolan. Jag har jobb, allt sådant bra. Det finns också kvinnor som har svårt att bryta upp för att de känner skuld för att mannen därigenom hamnar i hemlöshet. …sen tog jag honom till nåder igen, för då bodde han på Xhemmet ett tag. Där bor såna som är hemlösa… om man har lite tur som kan få ett eget rum, va. Och blev sen lurad, på så vis att han ville stanna kvar hos mig över en natt, då sa jag, men det får du inte sa jag, du har själv sagt att då blir du utslängd (från Xhemmet). – Jo en natt när det är helg kan man. Ja, ja säger jag, då får vi se hur du uppför dig sa jag, men sen så, var det till julen, då hade det gått 2 månader sedan den här incidenten. Bostad Kvinnorna önskar ett bättre stöd för att skaffa en ny bostad. Snabbare hjälp med boendet. Lägenhet är jätteviktigt. Stöd för att medverka till umgänge med gemensamma barn. Intervjuerna visar att flera kvinnor med barn saknar eller har en ofullständig kunskap om föräldrabalkens bestämmelser om vårdnad, boende och umgänge. De verkar 6 0 V ålds utsatta kv innor b er ättar Karin_100524_P.indd 60 2010-06-18 11.24 Kapitel 4. Empirisk framställning och analys också sakna kunskap om lagstiftarens syn på barnets bästa och våld mellan föräldrar. Han får träffa honom precis när han vill det har gått så kort tid. Han är fortfarande i riskzonen. Han har precis gått på KRAMI och han har aldrig haft ett jobb från7 till 4 så att… han hotade med advokater och umgängen varannan vecka. Jag sa, gör du det så får dom bestämma men då ville han inte det. Jag vet inte hur det hade gått. Ytterligare en insats som kvinnorna saknar är psykologisk eftervård. Det krisstöd som kvinnokriscentrum ger är mycket uppskattat men de erbjuder inte psykologisk eftervård. Flera av kvinnorna anser sig behöva stöd av en psykolog eftersom de mår psykiskt dåligt. De verkar också sakna kunskap om möjligheterna till kontaktperson vid umgänge och om socialtjänstens bemannade lokal ”Umgåsen” där pappor kan utöva umgänge med sina barn. I brist på kunskap och information finns det kvinnor som släpper in barnens pappa i sin bostad för att han ska utöva umgänge med de gemensamma barnen trots att han är dömd för vålds- och sexualbrott mot henne. Detta gör kvinnorna eftersom pappan saknar en bostad som är lämplig för umgänge med barn och för att hon hyser en oro för barnen då de är lämnade ensamma med honom. Det verkar vara svårt för våldsutsatta kvinnor att få tillgång till psykolog genom den offentliga sjukvården. En kvinna försökte få hjälp via barnavårdscentralen … och hade hand om O när jag är i skolan och på jobb… för att han hade ingen annanstans att vara men det var ju inte ens trevligt för han satt bara hemma i vardagsrummet hos mig och bara förpestade hela vardagsrummet… och allt styrdes av hans humör och han var ett jävla as. Han var inte trevlig. Han var inte snäll mot mig och ibland… Och han var inte bra med O heller eftersom han hade så mycket skit… han orkade typ leka med honom i 10 minuter sedan klarade han det inte mer. Han kunde komma hem till oss och springa runt i lägenheten storgråtande fram och tillbaka, fram och tillbaka. Det var inte bra någonstans och de här gångerna började vi bråka flera gånger och då blev han arg och aggressiv ett antal gånger och någon gång kastade han barnvagnen på mig och jag blev helt jävla blå. Umgänget kan också användas som ett medel för fortsatt kontroll av kvinnan, vilket kanske inte alltid är en önskvärd, avsedd eller ens lämplig effekt. Jag har också för andra berättat dessa saker. Jag hade en lista på Kriscentrum och sådana saker. Men jag hade inte varit psykolog, ingenstans. … man fick chansen att ha en psykologkontakt via barnavårdscentralen. Och då tänkte jag att när jag ändå fick chansen så kan jag, jag tänkte för min egen skull, det var innan det här hände. Men medans min man var på sjukhus (missbruksproblem) och jag var själv med våran bebis någon månad. Och då tänkte jag att då kan jag prata med psykologen om min situation, om mig. Men det blev faktiskt väldigt fel. Så fort hon hörde talas om varför min man var på sjukhus. Då blev hon väldigt väldigt konstig. Så fort hon hörde talas om missbruk. Och hon blev väldigt, så här hård och liksom (paus), då handlade det inte om mig längre utan om något annat. Det kändes faktiskt som om hon hade ett ”scoop” på gång. Nej men hon brydde sig inte ett skit om mig längre när hon hörde att han var på sjukhus. Då var det slut på den diskussionen. Då gick jag därifrån, rädd igen. Nej det var ingenting för mig helt enkelt. För även om hon kunde se att jag tog hand om min bebis på bästa sätt och jag var väldigt tydlig med att jag ville prata med någon för att lätta på trycket, för min egen skull. Men det gick liksom inte. Andra har försökt via vårdcentralen. Jag känner mig deprimerad men har inte fått någon medicin eller möjlighet till samtal med psykiater eller psykolog trots uttryckliga önskemål. Och via psykiatrin. Ja, ja alltså just det här jag känner att han vill ha koll på mig nu och sen är det väl det för att vi har umgåtts lite för hans (sonens) skull men jag försöker att inte göra det nu. Jag har förklarat det för honom att jag inte klarar av den psykiska nedtryckningen från honom. (Mannen säger) Att jag måste ändra mig för att det ska fungera igen. Jag ska göra det för att det ska fungera och jag ska inte vara föräldraledig för han har pratat med kompisar och de säger att barn har det bättre på dagis från ett år men jag tänker vara hemma i 1 och ½ år. Psykologisk eftervård … jag skulle gärna vilja tala med en psykolog och jag fick aldrig det… två månader på psykiatri och fick inte någon remiss till en psykolog… Ingenting det tyckte jag var dåligt och det tyckte min soc också. Det borde dom ge mig. Men även på Kvinnokriscentrum. Kriscentrum gav mig bara råd om att skaffa mig en lägenhet och att gå till en privat psykolog. Men det kostar och då väntar man med det. Det borde finnas. Det vore nyttigt att inleda med Kriscentrum och sedan låta en psykolog ta över. Våld s utsatta kv in no r b erä ttar 6 1 Karin_100524_P.indd 61 2010-06-18 11.24 Kapitel 4. Empirisk framställning och analys Det finns också kvinnor som efterlyser stöd av en psykolog för att kunna avsluta relationen: Nej men just det här att man kan bli erbjuden hjälp att prata… Nu ska man själv söka sig. Att få prata att någon lyssnar på en och inte fördömer en… att man stannar kvar… jag trodde att detta aldrig skulle hända mig… man blir hotad om du lämnar mig tar jag livet av mig eller då slår jag dig sönder och samman. Han lovar att han aldrig mer ska göra så… En människa kan förändras… men skulle det hända igen så hoppas jag att man går in stoppar. Relationell nivå Avseende den relationella nivån har de intervjuade kvinnorna framfört att de har behov av stöd i sin relation till mannen och andra anhöriga. De behöver: Stöd för att kunna fortsätta relationen På familjenivå eller den relationella nivån saknar flera kvinnor stöd för att kunna fortsätta sin relation med mannen. Skälen till att de vill arbeta med att normalisera relationen är företrädesvis känslomässiga men också ekonomiska exempelvis då kvinnan och mannen driver företag tillsammans. Samtidig som det är sorgligt sorgligt sorgligt känner jag ändå att jag skulle kunna, jag skulle vilja stå upp för att det finns hopp om man tar tag i det i tid. Och om man tar mer hand om offret också. Jag vet att jag har jättemycket känslor för honom fortfarande, och han för mig, men vad ska barnen säga. Så tänker jag. Stödinsatser för mannen ger också vissa kvinnor hopp om en gemensam framtid. Det rör sig om kvinnor som inte har avslutat relationen känslomässigt. Du stannar ju kvar i det men man får ta det i proportion till vad det är. Det är ju skillnad på en man som gör något åt sin situation. Till skillnad vad han gör. Han har felat… han kämpar ju… han går på IDAP bara för han inte ville skada mig igen. För han har problem med sin ilska liksom och det fruktansvärda när han slog mig var ju att det var ingen kontroll ju på han. Han ser ju inte mig. mycket på, har jag förstått på hur mycket medicin man ger. Det är många på fängelset har jag förstått, som äter medicin, antidepressiva, och det kan man ju diskutera. Behandlingsprogram som erbjuds anses inte alltid som effektiva av kvinnan. Han blev ju då dömd till vård på Provita. Och han flyttade ju åter hem till oss i våras men han hade ju inte förändrats så mycket. Hans humör och så, han hade ju bara slutat att dricka. Vi separerade den 1 oktober i år. Vissa män förstår varken allvaret i situationen eller att de kan bli anmälda för våld mot närstående om polis kallas till platsen. De har inte heller kunskap om att våld i nära relationer faller under allmänt åtal. Jag har alltid hört att kvinnan är skyddad här i Sverige… jag hade förväntat mig några tips ... dom kan ju det här med våld… ska jag stålsätta mig? … för att inte ge efter ... ju mer jag gav efter desto våldsammare blev han. Lite så… Killarna (poliserna) var ganska bra när de hjälpte att packa … då stod dom på sig när han beklagade sig… då sa en av killarna att om jag hade levt med dig så hade jag inte stått ut i 24 timmar… bevisa för honom att det är så… då är man på rätt spår. Vad gör man sen? Jag hade velat de tog honom i örat och lyfte honom när han låg där på soffan som en pascha och sa till honom att du får nog bo i barackerna i fjorton dagar någonstans . Vissa män får inte ens information om att deras närstående har vänt sig till en polisstation och gjort en anmälan. Det rör sig om fall som åklagaren beslutar att lägga ner på tidigt stadium. Att männen inte får någon information medför också att de varken får stöd i att söka hjälp för sin aggressivitet eller stöd för att reda ut situationen eller i att lämna den destruktiva relationen. Jag har inte hjärta att skilja mig från honom, men om han hade fått hjälp från början kanske det inte hade blivit så här. Det är sådana kulturkrockar, jag är ett levande bevis. Stöd till anhöriga Stöd för gärningsmän Flera kvinnor saknar också adekvata stödinsatser för de våldsutövande männen. Sedan tycker jag att det hade varit bra, just att gå ut och berätta om att det finns behandlingsformer för män som gör detta. Så att kvinnor vågar anmäla och så. Att man pratar lite mer öppet om att det finns. Att man pratar om att återfallsbenägenhet inte är så stor om man verkligen går igenom den här behandlingen. Men det hänger Flera kvinnor efterlyser stöd till anhöriga. Det är inte ovanligt att barn, syskon och föräldrar inte orkar stödja sin våldsutsatta mamma, syster eller dotter under en många gånger långvarig uppbrottsprocess från mannen. När de inte orkar längre blir våldet tabubelagt. Nä pappa vet ju inte… han vet bara att han har slagit mig och att det är slut och att jag var ledsen sen har vi inte pratat mer om det. 6 2 V ålds utsatta kv innor b er ättar Karin_100524_P.indd 62 2010-06-18 11.24 Kapitel 4. Empirisk framställning och analys Vissa anhöriga går ytterligare ett steg och tar avstånd från eller bryter kontakten med den våldsutsatta kvinnan. Det var som mina barn sa, det var ju inte ditt ansvar, men då kommer ju det, ja att, ja okej då får du väl flytta in här då, så får du bära dig ordentligt åt. Och det gjorde han tills vidare, men då tyckte, då var det faktiskt bara min ene son som umgicks med mig, så det var ett väldigt svårt val och i den vevan hade min dotter faktiskt flyttat till utomlands, för hon hade läst språk i fyra, fem år, så henne har jag fortfarande inte mycket kontakt med. Lokala samhällsnivån Avseende den lokala samhällsnivån har de intervjuade kvinnorna framfört att de har behov av ytterligare stöd genom en; Informationsstrategi På den lokala samhällsnivån saknar kvinnorna en myndighetsövergripande informationsstrategi. Kvinnorna efterlyser en informationsstrategi som belyser handläggningsprocessen och tar hänsyn till att kvinnorna har individuella förutsättningar och behov. Av de empirirska undersökningarna framkommer att alla kvinnor inte har uppfattat att de har fått information, andra menar att de endast har fått fragmentarisk information om vilka hjälp- och stödinsatser som erbjuds. Det finns också kvinnor som anser att de har fått en otillräcklig information. Viss information som är central för kvinnorna och deras säkerhet lämnas inte idag till kvinnorna. Det rör sig om myndighetsbeslut som påverkar mannen, exempelvis beslut om besöksförbud, som kan leda till att mannen blir aggressiv. Kvinnorna vill också ha information om hur brottsutredningen fortskrider. Informationen har förmedlats både muntligen och skriftligen. Alla kvinnor har inte haft förmåga att läsa och ta till sig information på grund av språkliga hinder och en varierande läsförmåga. Hennes förmåga att ta till sig information, gör att hon exempelvis är beroende av ett muntligt beslut i åtalsfrågan. I vilken situation informationen lämnas och var kvinnan befinner sig i våldscykeln har också visat sig ha betydelse för kvinnans förmåga att ta till sig information. Sammanfattningsvis bör en myndighetsövergripande informationsstrategi beakta vilken information som ska lämnas samt när och hur den ska lämnas. Specialiserad vårdcentral Därutöver efterfrågar flera kvinnor en vårdcentral som är specialiserad på att dokumentera och behandla våldsskador. Kvinnor som är utsatta för våld kommer i kontakt med sjukvården på olika sätt och i olika skeenden. Ibland är skadorna så allvarliga att det krävs akutsjukvård. Vid andra tillfällen är behovet av vård mindre akut varför de vänder sig till sin vårdcentral. Flera kvinnor har berättat om dåliga erfarenheter från vårdcentraler. Exempelvis har de mött läkare som inte vill dokumentera och behandla deras skador. De har också berättat om läkare som inte förstår våldets psykologiska effekter och därför endast sjukskriver för fysiska skador. Jag var tvungen att få ett sjukintyg för jag mådde inte bra psykiskt där har jag haft lite problem den ena manliga läkaren som jag pratade med först så sjukskrev han mig och det var inga problem när jag kommer tillbaka för att fortsätta att sjukskriva mig för att detta har tagit lång tid … det gör en sån här grej… och då tyckte han att jag lika väl kunde börja jobba varför kände jag så här och jag fick… jag börja smått bråka där jag försöker boka tid hos en annan läkare Samverkan med arbetsförmedling och försäkringskassa Åtskilliga kvinnor har förlorat sitt arbete i anslutning till brottsutredningen och är angelägna om att komma tillbaka till förvärvslivet eller studier men det kan kräva en anpassning till den enskilda kvinnans förutsättningar, varför de efterfrågar en samverkan mellan försäkringskassa och arbetsförmedling. Ett annat problem som kvinnorna har lyft fram i intervjuerna är att det finns läkare som är restriktiva med att sjukskriva kvinnor som inte längre har något fysiskt vårdbehov och som inte kan diagnostiseras som deprimerad, men som ändå mår psykiskt dåligt och är helt fokuserade på förundersökning och kommande rättegång. Dessa kvinnor har fått anmäla sig som arbetssökande hos arbetsförmedlingen. Genom att arbetslöshetsersättningen ibland har varit väsentligt lägre än sjukpenningen försätts dessa kvinnor i en socioekonomisk utsatthet som har tvingat dem att vända sig till socialtjänsten och begära ekonomiskt bistånd. Kontinuitet Kvinnorna efterfrågar en ordning som minimerar risken för att utredare och åklagare byts ut under förundersökningen. Kvinnorna upplever det som påfrestande att behöva byta utredare och åklagare, ibland vid upprepade tillfällen, och menar att varje byte av personal bidrar till bristande effektivitet och en försämring av utredningens kvalitet. En kvinna berättar om hur hon ringer till sin utredare för att höra hur det går med utredningen. En annan person svarar och meddelar att han har tagit över utredningen. Jag ringer igen under sommaren för att jag inte hör något. Jag ringer och det är inte X (utredaren) utan en kollega till X. Jag blev inte förvånad över att det inte är samma för det är lite väl mycket människor inblandade i den här röran. Jag frågar vad som händer och om de Våld s utsatta kv in no r b erä ttar 6 3 Karin_100524_P.indd 63 2010-06-18 11.24 Kapitel 4. Empirisk framställning och analys inte kan snabba på lite för det har dragit ut på tiden. Ja det ska han och jag frågar om vi ska träffas men det behövs inte. Ett byte av åklagare kan få än mera långtgående konsekvenser än ett byte av utredare. Varje åklagare gör sin egen bevisvärdering och vid ett byte av åklagare kan det innebära att två helt olika bedömningar av bevisläget görs, något som är obegripligt för kvinnan. Under polisförhöret får jag veta att jag har fått en ny åklagare. Jag undrar om han kan lägga ner det här då? Och det tyckte jag var fruktansvärt. Det här var den 14 februari mitt i veckan och den 20 har åklagaren beslutat och den 23 får jag ett brunt kuvert i brevlådan med besked om att han lägger ner. Samhällsnivån Avseende samhällsnivån har de intervjuade kvinnorna framfört att de önskar att övervägande görs angående; Tillämpningen av bestämmelsen om besöksförbud På samhällsnivån efterfrågas en reformering av eller en mera generös tillämpning av bestämmelsen om besöksförbud som medför att mannen får lämna bostaden i det akuta skedet. Flera kvinnor klagar över att de inte förstår logiken i att hon ska lämna bostaden och placeras på härbärge eller hotell när det är mannen som är våldsam. De uppfattar tillämpningen av besöksförbud som ett uttryck för mannens överordning och att det är kvinnan som betraktas som problemet, inte mannens aggressiva beteende. Jag kom bara in och hämtade hundarna och då stod han där och kastade saker på mig. Jag ringde polisen som körde hem honom till en kompis. Polisen sa att de hade inte rätt att ta med honom men han följde med frivilligt och efter det sa jag till honom att han fick flytta för nu ska jag ha barn så han flyttade i maj. De efterlyser också möjligheter att säkerställa att besöksförbudet respekteras Fler förhörstillfällen 20 % av de kvinnor som har deltagit i enkätstudien har bara förhörts vid ett tillfälle, i samband med anmälningsupptagningen. Flera av kvinnorna har i intervjuerna beskrivit hur upprörda och rädda de har varit i samband anmälningstillfället. De menar att det vore en fördel om det även hölls ett kompletterande förhör några dagar efter misshandeln i en lugnare miljö. Ett sådant förfarande skulle kunna bidra till att höja kvaliteten på brottsutredningen. Kvinnor som kallas till flera förhör får möjlighet att, i lugn och ro, fritt berätta om sitt liv med den misstänkte mannen. Under sådana förhållanden kan det exempelvis komma fram att hon har utsatts för ytterligare handlingar som är straffbara men som i våldets normaliseringsprocess inte uppfattas som felaktiga eller kränkande av kvinnan. Det var till och med dom (polisen) som förklarade för mig att jag hade blivit … att det var våldtäkt jag hade gått igenom… för att ja… när man är i en sån här situation så tänker man att det är så det ska gå till. Så han sa NEJ lilla vännen … typ… så här ska det inte gå till. Det är en våldtäkt. Sammanfattningsvis har de empiriska undersökningarna visat att kvinnornas syn på sitt liv är mera vidsträckt än myndigheternas så kallade helhetsperspektiv. Kvinnorna lämnar många tankvärda förslag till förbättringar. De har också berättat om hur deras personliga förutsättningar och den sociala miljön samspelar och sätter gränser för deras livsvillkor. Exempelvis har de berättat om svårigheterna med att få samtalsstöd av en psykolog och om problemen med att få stöd av arbetsförmedling och försäkringskassa för att kunna delta på arbetsmarknaden på sina egna villkor. Få samverkansprojekt har en teoretisk värdegrund. Projekt Karin har en teoretisk föankring i den social-ekologiska modellen som kan användas i högre utsträckning för att identifiera risker, insatser och utvärdera deras effekter. Den kan också utgöra grunden för en systematisk vidareutveckling av samverkan kring individen och hennes behov. Han fortsätter alltså att det som hände senast var att han gick in i min lägenhet trots besöksförbud. Jag gick ner för att kasta sopor dörren var olåst och då tog han tillfället och gick in i lägenheten. Han går runt hela tiden, gömmer sig i buskarna och tittar nu har han hittat ett nytt system jag kan inte hela tiden titta genom fönstret. Jag har varit tvungen att ta bort dörrklockan på grund av honom. Han tittar in genom brevinkastet och sedan sticker han. 6 4 V ålds utsatta kv innor b er ättar Karin_100524_P.indd 64 2010-06-18 11.24 Kapitel 5. Sammanfattning och avslutande diskussion innehåll Kapitel 5. Sammanfattning och avslutande diskussion Utvärderingens övergripande syfte har varit att utvärdera den fysiska miljön på projekt Karin. Utvärderingen har haft ett brukarperspektiv, i detta fall innebärande att det är kvinnans berättelse som är grunden för våra resultat. Det är de våldsutsatta kvinnornas upplevelser av att ha medverkat som målsägande i en brottsutredning som vi har försökt kartlägga. De faktorer som varit i fokus för enkät och intervjustudien med kvinnorna, har varit kvinnans bakgrund och nuvarande livssituation, kvinnans relation till gärningsmannen samt kvinnans beskrivning av våldet och omständigheterna kring polisanmälan. Vidare har vi kartlagt de medverkande kvinnornas förväntningar på och upplevelse av polisanmälan och brottsutredning. Därutöver har kvinnans behov och upplevelse av erhållet psykosocialt stöd kartlagts, detsamma gäller hennes uppfattning om och upplevelse av myndighetssamverkan samt hennes upplevelser av lokaler och syn på samlokalisering. Dessa faktorer har alla redogjorts för i kapitel 4, under den empiriska framställningen. Nu är det dags att dra ihop trådarna och på basis av de resultat vi erhållit i relation till projekt Karin, resonera kring de insatser som de berörda kvinnorna givit uttryck för att de saknar, men dessförinnan en kort sammanfattning av våra resultat. Vårt uppdrag har varit att utreda våldsutsatta kvinnors behov och ta del av deras erfarenheter av projekt Karin. Att göra en jämförande studie med de kvinnor som var aktuella innan projekt Karin respektive efter, visade sig innebära vissa problem eftersom inte alla kvinnor som var aktuella efter projekt Karins start hade varit i lokalerna, men såsom nämnts tidigare så har merdelen av de kvinnor vi har intervjuat i ett personligt möte samtliga befunnit sig på projekt Karin, varför vi trots allt har kunnat få en bild av hur kvinnorna värderar lokalerna och den fysiska miljön. Vi har med hjälp av kvinnornas röster, från såväl enkäterna som intervjuerna, försökt skapa oss en bild av vilka förväntningar de har på de aktörer som de haft kontakt med, med anledning av att de har utsatts för våld, vidare har vi försökt kartlägga hur deras behov ser ut, och vilka positiva respektive negativa erfarenheter de har av att ha medverkat i en brottsutredning. För att kunna möta våldsutsatta kvinnor och tillgodose deras behov är det också viktigt att få en bild av vilka Våld s utsatta kv in no r b erä ttar 6 5 Karin_100524_P.indd 65 2010-06-18 11.24 Kapitel 5. Sammanfattning och avslutande diskussion innehåll förväntningar kvinnorna har på polis och rättsprocess och vilka tänkbara motiv kvinnan har till att kontakta polisen. Anledningen till att kvinnan tagit kontakt med polisen varierade och kunde handla om att få slut på våldet i den akuta situationen, eller kunde det vara en strategi för att få våldet inom relationen att upphöra, genom att markera för mannen att hon menar allvar. Några kvinnor var inte medvetna om att en anmälan hade gjorts, de trodde bara att de hade ringt polisen och haft kontakt med dem. De kvinnor som fortfarande sammanlever med mannen och vill fortsätta relationen har sällan förväntningar på att en anmälan ska resultera i att mannen blir dömd, i de fall kvinna önskar en rättslig process är fokus riktat mot att mannen ska få hjälp i form av vård och behandling. De kvinnor som har valt att fortsätta relationen med mannen efterfrågar ett mer holistiskt perspektiv där mannen kan få hjälp. Andra kvinnor betonade vikten av att deras anmälan resulterade i ett rättsligt efterspel, som en bekräftelse på hennes erfarenhet av att vara utsatt för misshandel och kränkningar. En kvinna beskrev att det skulle kännas som ett hån, om brottutredningen inte ledde någon vart. Dessa kvinnor har lämnat relationen och för henne fyller den rättsliga processen ett behov av bekräftelse, där hon ropar efter motbilder från samhällets sida, motbilder som vittnar om att våldet aldrig var hennes ansvar, utan mannens. För vissa kvinnor har polisanmälan också en stor betydelse i form av att kvinnan därmed kan erhålla skydd. Polisiära och psykosociala insatser i form av gripande, häktning, besöksförbud, skyddat boende och krissamtal blir för dessa kvinnor det mest elementära. Kunskap och medvetenhet om kvinnors skilda förväntningar är viktiga förutsättningar i skapandet av ”det goda samtalet”, där kvinnan kan bemötas med respekt, bli lyssnad till och tagen på allvar. Att inte förutsätta att kvinnan ”tar tillbaka” anmälan är oerhört viktigt. Ett holistiskt perspektiv där också mannen inkluderas på ett tidigt stadium och som ett förebyggande arbete hade kanske kunnat förhindra att kvinnor väntar med att vända sig till polisen. Det är sällan kvinnor vänder sig till polisen vid första eller andra slaget, utan våldet har oftast pågått en tid. Ju längre tid som går, ju större är risken för att destruktiva mönster skapas i relationen och att våldet successivt börjat normaliseras. Behoven som kvinnorna har givit uttryck för är bland annat betydelsen av att få information om brottsutredningen, hur den går till, vem som gör vad och vad som händer i hennes ärende. Vidare behöver kvinnorna information om andra myndigheters ansvar och vad de kan hjälpa henne med. Här har myndighetssamverkan en viktig funktion och samlokaliseringen kan vara ett sätt att skapa goda förutsättningar för ett sådant samarbete. Med tanke på att kvinnan befinner sig i en utsatt situation kan hon ha svårt att tillgodogöra sig information och behovet av information kan också skifta över tid, bland annat beroende av om kvinnan fortfarande har en relation till mannen och därmed kan befinna sig i olika faser i den så kallade våldscykeln. Det handlar således inte bara om, att ge kvinnorna information utan också om, hur och när. Att utveckla en informationsstrategi utgör därför en viktig del i arbetet med våldsutsatta kvinnor. Andra behov som kvinnorna har givit uttryck för är psykosocialt stöd och eftervård. Utifrån bilden på s 51 kan en kvinna som utsatts för våld vara tvungen att ta ett stort antal kontakter med olika myndigheter. Av skäl som visat sig vara uppenbara är det inte alltid kvinnan befinner sig i ett sådant tillstånd att hon själv klarar av att ta dessa kontakter, och här kommer aktörernas samverkan in som en betydelsefull del för att hjälpa kvinnan. Den arbetsmetod som arbetats fram i projekt Karin, där kvinnokriscentrum får ta del av de polisanmälningar som har gjorts, för att aktivt kunna ta kontakt med kvinnorna, har beskrivits som något positivt. Många kvinnor känner att de behöver stöd, men orkar inte ta kontakten själva. Det kan också vara så att kvinnan först i ett senare skede, några dagar senare då det akuta skedet är över, känner att hon har behov av en samtalskontakt. Flera av kvinnorna har i intervjuerna beskrivit hur upprörda och rädda de har varit i samband anmälningstillfället, varför det vore en fördel om det även hölls ett kompletterande förhör några dagar efter misshandeln i en lugnare miljö. Vidare har kvinnan talat om behovet av att erhålla ekonomiskt stöd, eftersom våldet också har ekonomiska konsekvenser, direkt eller indirekt. Inte sällan förekommer ekonomiskt våld som ett av flera sätt att utöva våld mot kvinnor, det kan handla om att mannen rent fysiskt tar kvinnas pengar, bankkonton och andra tillgångar, hindrar kvinnan från att arbeta, förstör kvinnans eller barnens egendom eller mer subtila former av kontroll såsom att inte betala ut underhåll, övervaka inköp, neka henne information om hushållets ekonomi och ekonomiska beslut. Att leva under ekonomiskt våld, får ekonomiska konsekvenser för kvinnan och hon kan därför behöva samhällets hjälp att ta sig ur ett ekonomiskt beroende till mannen. I det här sammanhanget kan också påpekas att det är angeläget att se över lagstiftningen på flera olika områden. En kvinna som vi intervjuade berättade att hon drev ett företag tillsammans med mannen. Mannen dömdes till fängelse och skulle dessutom, betala ut en stor summa i skadestånd till kvinnan. Kvinnan kunde dock inte begära ut dessa pengar eftersom det skulle innebära att det företag som de äger gemensamt går i konkurs och att hon därmed förlorar både arbete och inkomst. En vanlig indirekt ekonomisk konsekvens av våldet, med efterföljande psykosocial utsatthet är att kvinnan många gånger har förlorat sitt arbete eller inte längre förmår att arbeta, varför samverkan och kontakt med arbetsförmedlingen och försäkringskassan skulle vara ett sätt att ytterligare hjälpa våldsutsatta kvinnor. Vi har funnit att ett gott bemötande är oerhört viktigt, där faktorer som att bli lyssnad till, känna sig betrodd, känna att man blir tagen på allvar är centrala. Kvinnorna i enkätstudien ger inte sällan uttryck för en svår situation 6 6 V ålds utsatta kv innor b er ättar Karin_100524_P.indd 66 2010-06-18 11.24 Kapitel 5. Sammanfattning och avslutande diskussion innehåll vid tiden för mötet med polisen. Förutom det faktum att de utsatts för misshandel av en person de älskat/älskar, försöker de på olika sätt begripliggöra våldet och finna förklaringar till det som hänt. En del av kvinnorna har drabbats av ekonomiska problem på grund av våldet, i vissa fall finns barn inblandade vilket gör situationen än mer komplicerad, och i en del fall förkommer missbruk av olika slag. Att möta dessa kvinnor på ett korrekt sätt är av stor vikt av flera ovan angivna anledningar, så sker dock inte alltid, och det finns kvinnor som gett uttryck för att de ifrågasatts vid anmälan, eller att de i en kaotisk anmälningsupptagning i hemmet, när radiobil tillkallats, blivit bemötta på ett sätt som de upplevt som ”kränkande”. För att kvinnan ska ha förtroende för polisen, och samhället, och för att hon ska kunna få hjälp i ett långsiktigt perspektiv, måste denna inledande kontakt vara anpassad efter den enskilda kvinnans behov. Detta är en del av det polisiära arbetet som är oerhört svårt, då kvinnorna har olika erfarenheter, olika behov och olika förväntningar och har varit utsatta för olika former av våld. Ett bra bemötande är viktigt också i ett längre perspektiv, för att kvinnan ska känna sig trygg med polisens insatser. En av de vanligaste anledningarna till att kvinnor som medverkat i utvärderingen inte anmält upprepad viktimisering har varit rädsla för hämnd. Känner kvinnan att polisen tar hand om henne, torde chanserna öka för att hon vid eventuell upprepad viktimisering vågar anmäla igen. Polisens brottsbekämpande funktion, får inte ta över handen eller ske på bekostnad av polisens trygghetsskapande funktion, dessa båda funktioner måste kombineras då de kompletterar och är beroende av varandra. För många kvinnor är polisen den första kontakten de har med samhället, och kan därmed utgöra en viktig barriär för fortsatt kontakt om kvinnan inte upplever polisen positivt. Detta kan vara av särskild betydelse då kvinnan har ett mindre socialt nätverk, samt har barn. Vad det gäller den fysiska miljön och den betydelse som miljön har tillskrivits, så uppger majoriteten av kvinnorna att miljön har betydelse för hur man upplever situationen och mötet. Miljön är den fysiska kontext som ramar in ett sammanhang och påverkar såväl sinnen som känslor. Lokalerna är viktiga för att brottsutredningen på olika sätt ska kunna optimeras, och för att kvinnorna ska erhålla bästa möjliga hjälp och stöd. Lokalerna ser vi dock som en del i ett betydligt större sammanhang där alla pusselbitar måsta vara på plats för att kvinnan ska få bästa möjliga bemötande och omhändertagande, och därmed för att polisens utredning ska bli den bästa möjliga. Genom att befinna sig i en miljö som upplevs avslappnande och omhändertagande, har man skapat goda förutsättningar för ”det goda samtalet”. Ett samtal där kvinnan upplever att hon har blivit väl bemött, lyssnad till, betrodd, tagen på allvar där hon inte blir ifrågasatt och där hon känner att hennes förväntningar och behov blir tillgodosedda. Att den fysiska miljön på projekt Karin innefattar en samlokalisering av aktörer som kan vara kvinnan behjälplig på olika sätt, har av kvinnorna uppfattas som något positivt. Samverkan mellan aktörerna sker på olika sätt, och har fungerat i olika utsträckning. Den samverkan som inletts i och med projekt Karin, som innebär att Kriscentrum för kvinnor aktivt tar kontakt med de kvinnor som anmäler aktuella brott har visat sig vara en lyckad insats utifrån kvinnornas perspektiv. Att själv slippa ta kontakt i ett utsatt läge, eller att få en andra chans även om man initialt vid anmälan tackat nej till stöd, har tagits emot väl, och kan därmed vara en bra metod för att stödja kvinnorna. Denna aktiva inats från samhällets sida kan därmed ses som ytterligare ett positivt steg i rätt riktning för att på bästa sätt möta kvinnor som utsatts för våld. Vi vill också nämna betydelsen av att anlägga ett helhetsperspektiv, där barnens situation också synliggörs. Barnen är i stort sett alltid en del av våldet, direkt eller indirekt och deras utsatthet måste synliggöras för att man ska kunna kartlägga deras behov och erbjuda dem relevant stöd. Projekt Karin har stora utvecklingsmöjligheter. Verksamheten bedrivs inte i samverkan, enligt den gängse definitionen, utan bör snarare definieras som en samplanering. Samlokaliseringen öppnar upp för en verksamhetsutveckling som syftar till att sätta kvinnan och hennes behov i centrum för verksamheten. Projekt Karin har sin värdegrund i den social-ekologiska modellen som används internationellt för våldspreventivt arbete. Modellen kan användas mera systematiskt för att uppnå de mål som satts upp för projekt Karin. Nedan följer en sammanställning över utvecklingsmöjligheter utifrån kvinnornas perspektiv. Positivt med projekt Karin utifrån kvinnornas perspektiv: Myndigheternas samverkan har bidragit till en metodutveckling som innebär att Kvinnokriscentrum aktivt tar kontakt med samtliga kvinnor som har anmält att de har utsatts för våld i nära relation. Lokalen på projekt Karin upplevs som trygg och familjär vilket kvinnorna anser underlätta deras medverkan i brottsutredningen. Exempelvis upplevs lokalen som utformad för att genomföra svåra samtal. Projekt Karins utvecklingsmöjligheter utifrån kvinnornas perspektiv: Utveckla Karins verksamhet så att berörda barn och män också kan erbjudas psykosocialt stöd. Utveckla stöd för att lösa bostadssituationen både för kvinnan och mannen, i såväl den akuta fasen som i sökandet efter två nya permanenta boenden. Våld s utsatta kv in no r b erä ttar 6 7 Karin_100524_P.indd 67 2010-06-18 11.24 innehåll Kapitel 5. Sammanfattning och avslutande diskussion Utveckla möjligheten till stöd från psykolog så att kvinnan får hjälp att hantera sin egen stress, aggressivitet och rädsla. Det finns också kvinnor som önskar stöd av en psykolog för att kunna fortsätta relationen till mannen som ett par, som särlevande föräldrar samt som kompanjoner och arbetskamrater. Utveckla stöd för att förhindra att våldsutsatta kvinnor hamnar i en socioekonomisk utsatthet på grund av våldet, exempelvis genom en samverkan mellan arbetsförmedling och försäkringskassa. Utveckla en målgruppsanpassad myndighetsövergripande informationsstrategi. Utöka Karins öppettider. Utveckla en metod som säkerställer att alla vådsutsatta kvinnor förhörs minst två gånger. Utveckla en bemanningspolicy som säkerställer kontinuiteten så att antalet byten av förhörsledare och åklagare minimeras under pågående brottsutredning. källförteckning Utveckla en metod för kontinuerlig uppföljning och utvärdering av verksamheten på Karin. Arbeta aktivt för en översyn av bestämmelserna om besöksförbud och en vidareutveckling och precisering av bestämmelserna om målsägandebiträdets roll och funktion. Etablera en vårdcentral i Malmö som är specialiserad på våld. Att gå vidare med … För att vidareutveckla projekt Karin till en nationell modell anser vi att det krävs en processutvärdering av verksamheten utifrån de professionella aktörernas och respektive samverkande myndighets perspektiv. 6 8 V ålds utsatta kv innor b er ättar Karin_100524_P.indd 68 2010-06-18 11.24 källförteckning innehåll Källförteckning Litteratur Andersson Berit & Lundberg Magnus (2001) Kvinnomisshandel som kunskapsfält – att definiera, förklara och hantera ett socialt problem. I Det motspänstiga offret, Åkerström Malin & Sahlin Ingrid (red). Bangura Arvidsson, Maria & Åkerström, Malin (2000). När anhöriga involveras: personalens beskrivning av anhöriga på särskilda ungdomshem. Stockholm: Statens institutionsstyrelse Eriksson, Maria. (2008) Barns beskrivningar och tolkningar av pappas våld. I Eriksson, Maria (2008). Barns röster om våld: att tolka och förstå . 1. uppl. Malmö: Gleerups. BRÅ Rapport 2008:25 Polisens utredningar av våld mot kvinnor i nära relationer. Marklund, Fredrik & Nilsson, Anna. Tillgänglig på Internet: http://www.bra.se/extra/ measurepoint/?module_instance=4&name=2008_25_Polisens_utredningar_av_v_ld_i_n_ra_relationer_webb. pdf&url=/dynamaster/file_archive/081215/d75ed3634299fa9 e99c1ab7c10f63cb8/2008%255f25%255fPolisens%255futredn ingar%255fav%255fv%255fld%255fi%255fn%255fra%255fre lationer%255fwebb.pdf. BRÅ Rapport 2009:12 Våld mot kvinnor och män i nära relationer : våldets karaktär och offrens erfarenheter av kontakter med rättsväsendet. Hradilova Selin, Klara. Tillgänglig på Internet: http://www.bra.se/extra/measurepoint/?module_ instance=4&name=V_ld_mot_kvinnor_i_n_ra_relationer_ webb.pdf&url=/dynamaster/file_archive/090528/6e024e8bbb 1ac22fa441d47fcc3bec1a/V%255fld%255fmot%255fkvinnor %255fi%255fn%255fra%255frelationer%255fwebb.pdf. Christie Nils (2001) Det idealiska offret. I Åkerström, Malin & Sahlin, Ingrid (red.) (2001). Det motspänstiga offret. Lund: Studentlitteratur. Christie, Nils (2005). Lagom mycket kriminalitet . Stockholm: Natur och kultur. Cohen, Sheldon & Wills, Thomas. A. (1985). Stress, Social Support, and the Buffering Hypothesis. Psychological Bulletin. Nr. 98 (s. 310–357). Dahlberg LL & Krug EG. (2002) Violence – a global public health problem. In: Krug, Etienne G. (red.) (2002). World report on violence and health [Elektronisk resurs] . Geneva: World Health Organization; 2002:1–56. Danermark, Berth & Kullberg, Christian (1999). Samverkan: välfärdsstatens nya arbetsform . Lund: Studentlitteratur Davies, Kim, Block, Carolyn Rebecca & Campbell Jacquelyn (2008) Seeking help from the Police: Battered Women’s decisions and experiences. I Criminal Justice Studies. Vol 20 No. 1. 2007. Diesen, Christian (2006) i Är rättvisan rättvis? tio perspektiv på diskriminering av etniska och religiösa minoriteter inom rättssystemet : rapport / av Utredningen om makt, integration och strukturell diskriminering ; (red.)Jerzy Sarnecki SOU 2006:30.Engdahl, Oskar & Larsson, Bengt (2006). Sociologiska perspektiv: grundläggande begrepp och teorier . Lund: Studentlitteratur. Esaiasson, Peter (2007). Metodpraktikan: konsten att studera samhälle, individ och marknad. 3., [rev.] uppl. Stockholm: Norstedts juridik. Everstine, Diana Sullivan & Everstine, Louis (1986). Akutpsykologi: hjälp åt offer för våldsbrott. Stockholm: Natur och kultur Felson, Richard B., Messner, Steven F & Hoskin, Anthony W. (2002). Reasons for Reporting and not Reporting Domestic Violence to the Police. I: Criminology. Vol 40 No. 3. 2002. Friedman, Kenneth, Bischoff, H., Davies, R. & Person A. (1982)Victims and helpers: Reactions to crime. Washington DC: Government Printing Office. Fernqvist Stina & Näsman Elisabeth (2008) Ekonomiskt våld och barns utsatthet. I Barns röster om våld: att tolka och förstå. Eriksson, Maria (2008). 1. uppl. Malmö: Gleerups Frye, Marilyn (1994). Den feministiska teorins möjligheter. Feministisk filosofi . S. 1–13. General Assembly res. 48/104. Declaration on the Elimination of Violence against Women. . (1994). [New York]: United Nations. Glad (2006) Cooperation in a child welfare case: a comparative cross-national vignette study. I European Journal of Social work, Vol 9, No 2, 2006. Grape, Ove, Blom, Björn & Johansson, Roine (red.) (2006). Organisation och omvärld: nyinstitutionell analys av människobehandlande organisationer . Lund: Studentlitteratur. Handlingsplan för att bekämpa mäns våld mot kvinnor, hedersrelatierat våld och förtryck samt våld i samkönade relationer (2008). Stockholm: Riksdagen. Hearn, Jeff (1998). The violences of men: how men talk about and how agencies respond to men's violence to women . London: SAGE. Helmersson, Sara & Mulabdic, Azra (2008). Respektera mig!: handbok för yrkesverksamma om våldsutsatta kvinnor i missbruk. Malmö: Malmö stad. Hickman, Laura J. & Simpson, Sally S. (2003) ”Fair Treatment or Preferred Outcome? The Impact of Police Behaviour on Victim Reports of Domestic Violence Incidents.” I Law and Society Review, Vol 37 nr 3 September 2003. Hirdman, Yvonne (2000). Att lägga livet tillrätta: studier i svensk folkhemspolitik . [2. uppl.] Stockholm: Carlsson. Hjortsjö, Maria (2005). Med samarbete i sikte: om samordnade insatser och samlokaliserade familjecentraler . Diss. Lund : Lunds universitet, 2006. Holmqvist , Lena, Leijonhufuvd, Madeleine, Träskman, Per Ole och Wennberg, Suzanne (2005), Brottsbalken: en kommentar. D. 1, (1–12 kap.) : brotten mot person och förmögenhetsbrotten m.m. . 4., [omarb.] studentutg. Stockholm: Norstedts juridik. Integrationsverket (2005) Integrationsverkets rapport 2005:02. Rasism och främlingsfientlighet och delstudier om rasism och främlingsfientlighet i Sverige 2004. Jeffner, Stina (1998). Liksom våldtäkt, typ-: om ungdomars förståelse av våldtäkt . [Ny utg.] Stockholm: Brevskolan. Johansson, Susanna. (2009) ”Does Collaboration Include or Exclude? Participatory Aspects of Collaboration between Welfare Agencies when Investigating Suspected Child Abuse” Våld s utsatta kv in no r b erä ttar 6 9 Karin_100524_P.indd 69 2010-06-18 11.24 innehåll källförteckning I Participative aspects of law a socio-legal perspective 2009. red. Matthias Baier. Johansson, Susanna (2008). Myndighetssamverkan i barnahus: organisering, innehåll och process : delrapport 4 i utvärderingen av nationell försöksverksamhet med barnahus 2006–2007 . Lund: Sociology of Law, Lund University. Johnson, Holly (2001) Contrasting Views of the Role of Alcohol in Cases of Wife Assault . I Journal of Interpersonal Violence. Vol 16, s. 54–73. Kelly, Liz, Radford, Jill & Hester, Marianne (red.) (1996). Women, violence and male power: feminist activism, research and practice. Philadelphia: Open University Press. Knutsson, Maria & Granér, Rolf (2001). Perspektiv på polisetik . Lund: Studentlitteratur. Källström Cater Åsa (2008) Barns beskrivningar och tolkningar av pappas våld i ). Barns röster om våld: att tolka och förstå. Eriksson, Maria & Eriksson, Maria (2008). 1. uppl. Malmö: Gleerups. Lindgren, Magnus (2004). Brottsoffer i rättsprocessen: om ideala brottsoffer och goda myndigheter . 1. uppl. Diss. Stockholm : Stockholms universitet., 2004. Lindgren, Magnus, Pettersson, Karl-Åke & Hägglund, Bo (2001). Brottsoffer: från teori till praktik . Stockholm: Jure CLN Lindgren, Magnus & Lagerbäck, Björn (1996). Att drabbas av brott: om brottsoffers reaktioner och behov i Rättspsykolog. I Christianson, Sven-Åke (red.) (1996). Rättspsykologi: den forensiska psykologin i Sverige : en kunskapsöversikt . Stockholm: Natur och kultur. Lindstedt Cronberg, Marie (2009). Med våldsam hand: hustrumisshandel i 1800-talets Sverige: en studie av rättsliga, kyrkliga och politiska sammanhang . Lund: Lunds universitet. Little, Liza & Kaufman Kantor, Glenda (2002). Using Ecological Theory to Understand Intimate Partner Violence and Child Maltreatment, I Journal of Community Health, 2002, 19 (3), s133–145. Lundberg, Magnus (2001). Vilja med förhinder: polisers samtal om kvinnomisshandel . Diss. Lund: Univ., 2001. Lundgren, Eva (2004). Våldets normaliseringsprocess . Stockholm: Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige (ROKS). Lundgren, Eva (red.) (2001). Slagen dam [Elektronisk resurs] : mäns våld mot kvinnor i jämställda Sverige : en omfångsundersökning . Umeå: Brottsoffermyndigheten Tillgänglig på Internet: http://www.brottsoffermyndigheten.se/Sidor/EPT/Bestallningar/PDF/Slagen%20dam.pdf. Lövkrona, Inger (2009). Den misshandlade kvinnokroppen. I Kvinnors hälsa: fakta och myter. Jarlbro, Gunilla & Erlanson-Albertsson, Charlotte (red.) (2009). 1. uppl. Lund: Studentlitteratur. Mc Shane & Williams 1992, Radical Victimology: A Critique of the Concept of Victim In Traditional Victimology. I Crime and Delinquency, Vol 38. No.2. 258–271. Messerschmidt James W. (1999) ” Making bodies Matter: Adolescent Masculinites: Adolescent masculinities, the body, and varieties of violence. I Theoretical Criminology . Vol. 3, s. 197–220. Myndigheten för skolutveckling (2007) Strategi för samverkan: kring barn och unga som far illa eller riskerar att fara illa. Stockholm. Tillgänglig på Internet: http:// www.socialstyrelsen.se/Lists/Artikelkatalog/Attachmen ts/9205/2007-123-31_200712331.pdf Nilsson, Gabriella (2009). Könsmakt eller häxjakt? [Elektronisk resurs] : antagonistiska föreställningar om mäns våld mot kvinnor . Diss. Lund : Univ., 2009 Tillgänglig på Internet: http://www.lu.se/o.o.i.s?id=12588 &postid=1468591. Nyhlén Lars (2008) Rättsväsendet – polisens och åklagarens roll i Heimer, Gun M. & Sandberg, David (red.) (2008). Våldsutsatta kvinnor: samhällets ansvar. 2., [rev.] uppl. Lund: Studentlitteratur. Phipps Alison (2009) Rape and respectability:Ideas about sexual Violence and Social Class I Sociology Volume 43(4):667.683. Sage publications London. Polismyndigheten i Skåne (2009) Verksamhetsplan 2009. Rosenbaum Dennis (1987). ” Coping with Victimization: The Effects of Police Intervention on Victims Psychological Readjustment” I Crime and Delinquency 1987 Vol 33, s. 502–520. Rasmusson, Bodil (2008). ”Det är ju inget dagis precis-”: barns och föräldrars upplevelser av kontakter med barnahus : delrapport 6 i utvärderingen av nationell försöksverksamhet med barnahus 2006–2007 . Lund: Sociology of Law, Lund University. Rejmer, Annika (2003). Vårdnadstvister: en rättssociologisk studie av tingsrätts funktion vid handläggning av vårdnadskonflikter med utgångspunkt från barnets bästa . Diss. Lund : Univ., 2003. Rikspolisstyrelsen 2001:1 Brottsoffer. En modell för polisens del i lokalsamhällets brottsofferstödjande arbete. Rosengren, Karl Erik & Arvidson, Peter (2002). Sociologisk metodik . 5., [omarb. och utgåva.] uppl. Malmö: Liber. Rossi, Peter H., Freeman, Howard E. & Lipsey, Mark W. (2004). Evaluation: a systematic approach . 7. ed. Thousand Oaks, CA: Sage. Sahlin, Ingrid (1996). På gränsen till bostad: avvisning, utvisning, specialkontrakt . Diss. Lund : Univ. Sandberg, Bo & Faugert, Sven (2007). Perspektiv på utvärdering . 1. uppl. Lund: Studentlitteratur. Sarnecki Jerzy (2006) Utredningen om makt, integration och strukturell diskriminering (2006). Är rättvisan rättvis?: tio perspektiv på diskriminering av etniska och religiösa minoriteter inom rättssystemet : rapport . Stockholm: Fritzes offentliga publikationer Snare, Annika (1993) i Snare, Annika & Høigård, Cecilie (red.) (1993). Kvinners skyld: en nordisk antologi i kriminologi . Oslo: Pax. Sonander, Anna (2008). Att arbeta med barn som brottsoffer: en rättssociologisk studie . Diss. Lund : Lunds universitet, 2008 Vetenskapsrådet (2002) Forskningsetiska principer inom humanistisk-samhällsvetenskaplig forskning . Stockholm: 7 0 V ålds utsatta kv innor b er ättar Karin_100524_P.indd 70 2010-06-18 11.24 källförteckning innehåll Tillgänglig på Internet: http://www.cm.se/webbshop_vr/ pdfer/etikreglerhs.pdf. Walby, Sylvia, (2005) ”Improving the statistics on violence against women”. I Statistical Journal of the United Nations ECE Vol. 22, s. 193–217. IOS Press. Walby, Sylvia (red.) (2001). Offerskapande – victimisation. I Kön och våld i Norden. S. 13–26. Westbrook Lynn (2009) Crisis information concerns: Information needs of domestic violence survivors. I Processing and management Vol. 45, s. 98–114. Wholey, Joseph S., Hatry, Harry P. & Newcomer, Kathryn E. (red.) (2004). Handbook of practical program evaluation . 2nd ed. San Francisco: Jossey-Bass. Yrkesgemensam handbok: för personal som möter personer utsatta för hedersrelaterat våld och förtryck . (2007). Malmö: Malmö stad. Åkerblom, Annika (2009). När kvinnor fick rättigheter: Sverige 1700 till 2010 . 1. uppl. Lund: Studentlitteratur. Åkerström, Malin & Sahlin, Ingrid (red.) (2001). Det motspänstiga offret. Lund: Studentlitteratur. ÅFS 2005:9. Åklagarmyndighetens föreskrifter och allmänna råd (ÅFS) om ledning av förundersökning av brottmål.(2005) Åklagarmyndighetens Handbok, Handläggning av fridskränkningsbrotten 2006. Österberg, Eva & Lindstedt Cronberg, Marie (red.) (2004). Våldets mening: makt, minne, myt. Lund: Nordic Academic Press SOU 1992:61 Åklagarutredningen -90 (1992). Ett reformerat åklagarväsende: betänkande. Stockholm: Allmänna förl. SOU 1992:84 Ersättning för kränkning genom brott. Delbetänkande av Kommittén om ideell skada. SOU 1995:60 Kvinnovåldskommissionen (1995). Kvinnofrid: slutbetänkande : [huvudbetänkande] . Stockholm: Fritze SOU 1995:142 Att röja hinder för samverkan, egenmakt, arbetslinjen. Delbetänkande / av Storstadskommittén. SOU 1996:113 En allmän och aktiv försäkring vid sjukdom och rehabilitering. Slutbetänkande av Sjuk- och arbetsskadekommittén. SOU 2005:43 Vårdnad – Boende – Umgänge. Barnets bästa, föräldrars ansvar. Betänkande av 2002 års vårdnadskommitté Propositioner Prop. om socialtjänsten. (1980) Del A . Stockholm. Prop. 1981/82:97 Hälso- och sjukvårdslag m.m . (1982). Stockholm. Prop. 1983/84:111 Med förslag till polislag m.m. Prop. 1985/86:80 Om ny förvaltningslag. Stockholm. Prop. 1987/88:137 Om besöksförbud. Prop. 1997/98:55 Kvinnofrid: (1998). Stockholm: Fritze. Prop. (1999) Budgetpropositionen för 2000, Budgetpropositionen. Stockholm: Riksdagens tryckeriexp. Prop. 2006/07:38 Socialtjänstens stöd till våldsutsatta kvinnor. Rättsfall Hemsidor Avdelningen för samhällsplanering, Malmö stad http://www.malmo.se/Kommun--politik/Statistik.html 2010-01-15 Malmö kommuns hemsida. www.malmo.se Sveriges Radio (2006) Missbrukare får mindre skadestånd http://www.sr.se/Ekot/artikelasp?artikel=768567 http://www.manskligarattigheter.gov.se, 2009-12-26 http://www.bra.se/extra/pod/?action=pod_show&module_ instance=21&id=486&statsType=100&statsCounty=La&Ye ar=2008&type=1, 2009-12-20 http://www.staffanstorp.se/download/18.6c80c0b711b110d 59b8800011291/Hedersrelaterat+v%C3%A5ld.pdf. Skyddsprogram för hedersrelaterat våld. http://www.projektkarin.se/miljo.4.39ce2a5011d2 0b4901680003296.html, 2009-12-25 http://www.cdc.gov/ncipc/dvp/social-ecological-model_ DVP.htm 2010-01-26 http://www.westlaw.se. 2010-01-20 Offentligt tryck Utredningar SOU 1987:72 Juristkommissionen med anledning av mordet på statsminister Olof Palme (1987). Juristkommissionens rapport om händelserna efter mordet på statsminister Olof Palme. D. 2, Brottsutredningen 1 mars 1986 – 4 februari 1987. Stockholm: Allmänna förl. NJA 2007 s. 272 NJA 1991 s. 83 NJA 1967 s. 237 NJA1997 s. 538. Lagtext och förordningar Brottsbalk (1962:700) Förordning (1994:572) med instruktion för Brottsoffermyndigheten (upphävd) Förordning (2000:628) om den arbetsmarknadspolitiska verksamheten Förordningen [2007:102] om ändring i förordningen Förordning (1976:376) om behandlingen av häktade och anhållna m.fl. [1976:376]. Förundersökningskungörelse (1947:948) Förvaltningslag (1986:223) Hälso- och sjukvårdslag (1982:763) Lag (1988:688) om besöksförbud Lag (1994:419) om brottsofferfond Lag (2003:413) om ändring i polislagen (1984:387) Offentlighets- och sekretesslag (2009:400) Polisförordning (1998:1558) Polislag (1984:387) Rättegångsbalk (1942:740) Regeringsformen 1974:152 Sekretesslag (1980:100) (upphävd) Socialtjänstlag (2001:453) Våld s utsatta kv in no r b erä ttar 7 1 Karin_100524_P.indd 71 2010-06-18 11.24 bilagor Underlag för bedömning av risk för framtida partnervåld (SARA:SV) P. R. Kropp, S. D. Hart, C. D. Webster, D. Eaves, & H. Belfrage Informationskällor: Intervju med den misstänkte/gärningsmannen Intervju med offret/offren Övrigt__________________________________ Bedömningsprocedur: N = Riskfaktorn föreligger ej; D = Riskfaktorn föreligger möjligen eller delvis; J = Riskfaktorn föreligger Kritiska riskfaktorer: Sådana som är tillräckliga i sig själva att utgöra en hög risk. Kriminell bakgrund 1. Tidigare intrafamiljärt våld Personen har tidigare använt, eller försökt att använda, våld inom familjen (“hot bedöms som “D”) • “Familjen” inkluderar föräldrar, svärföräldrar, syskon, barn, etc. • Våld mot tidigare eller nuvarande relationspartners bedöms under punkt 11 2. Tidigare extrafamiljärt våld Personen har tidigare använt, eller försökt att använda, våld utanför familjen (hot bedöms som “D”) • Här inkluderas allt våld som inte är riktat mot familj (punkt 1) eller relationspartners (punkt 11) 3. Tidigare misskötsamhet vid permission eller liknande Personen har tidigare gripits av polis för att ha missbrukat permission eller annan friförmån från institution (misskötsamhet utan polisingripande bedöms som “D”) • Överträdelse av besöksförbud skall bedömas såväl här som under punkt 15 Förekomst (N, D, J) Kritisk (✓ ) Psykosocial anpassning 4. Problem i förhållanden under senare tid Personen har separerat från sin partner, eller har haft ett mycket konfliktfyllt förhållande, det senaste året • Bedömning skall här göras av omständigheter även oberoende av det nu begångna brottet 5. Problem på arbetsmarknaden under senare tid Personen är arbetslös, och har haft en instabil situation på arbetsmarknaden det senaste året • Om personen f n är arbetslös, men har haft en stabil situation under året, eller om personen f n har en anställning men har haft en instabil situation under året, görs bedömningen “D” 6. Som ung offer för, eller vittne till, våld inom familjen Personen har som ung (under 18) varit offer för, eller vittne till, våld inom familjen • Häri ingår även sexuella övergrepp • Såväl faktiskt våld, som försök till våld, eller hot om våld, skall bedömas här 7. Missbruk av alkohol eller droger under senare tid ”Missbruk” avser att personens missbruk väsentligt har försämrat dennes hälsotillstånd eller sociala förmåga (ex.vis överdos, anhållen för brott eller uppsagd från sitt arbete) 8. Suicidalt eller homicidalt tankeinnehåll, eller avsikt, under senare tid Allvarlighetsgraden bör bedömas utifrån om tankeinnehållet kan uppfattas som persistent och påträngande, eller om en eventuell avsikt bedöms som hög Definitiv: Bedömningen konfirmerad/utförd av psykiatrisk/psykologisk expertis Presumerad: Bedömningen behöver konfirmeras/utföras av psykiatrisk/psykologisk expertis 9. Psykotiska och/eller maniska symptom under senare tid Personen har, eller har haft, psykotiska eller maniska symptom under det senaste året Psykotiska symptom omfattar osammanhängande tal, vanföreställningar, hallucinationer och ett mycket bisarrt uppträdande • Maniska symptom omfattar extrem eufori, irritabilitet, grandiositet, tankeflykt och pratsamhet, och hyperaktivitet Definitiv: Bedömningen konfirmerad/utförd av psykiatrisk/psykologisk expertis Presumerad: Bedömningen behöver konfirmeras/utföras av psykiatrisk/psykologisk expertis 7 2 V ålds utsatta kv innor b er ättar Karin_100524_P.indd 72 2010-06-18 11.24 bilagor 10. Personlighetsstörning karakteriserad av aggressivitet, impulsivitet eller instabilitet Hög poäng enligt PCL-R eller PCL:SV, eller uppvisar något av följande karakteristika: (a) arrogant, lögnaktig och manipulativ; (b) bristande förmåga till empati, ånger och skuld; (c) impulsiv och oansvarig, eller Belägg för en explosiv aggressivitet, särskilt om personen blir avvisad eller övergiven, eller Erhållen diagnos av antisocial, borderline, narcissistisk eller histrionisk personlighetsstörning Definitiv: Bedömningen konfirmerad/utförd av psykiatrisk/psykologisk expertis Presumerad: Bedömningen behöver konfirmeras/utföras av psykiatrisk/psykologisk expertis Tidigare partnervåld 11. Tidigare bruk av fysiskt våld Personen har brukat fysiskt våld mot tidigare eller nuvarande relationspartner • Sexuellt betingat våld, och hot om våld, bedöms längre fram (punkterna 12 och 13) • Försök att bruka våld bedöms som “D” 12. Tidigare bruk av sexuellt våld/sexuell svartsjuka Personen har brukat sexuellt betingat våld, eller våld betingat av sexuell svartsjuka, mot tidigare eller nuvarande relationspartner • Försök till sexuellt betingat våld bedöms som “D” 13. Tidigare bruk av vapen och/eller allvarliga dödshot Personen har tidigare använt sig av vapen eller allvarliga dödshot som uppfattats som allvarliga av offret • “Vapen” inkluderar skjutvapen, knivar och olika slags tillhyggen • Hot om användning av vapen eller om att tillfoga kroppsskada bedöms som ”D” 14. Upptrappning Personen har trappat upp sitt våldsamma beteende under det senaste året 15. Tidigare överträdelse av besöksförbud Personen har gjort sig skyldig till överträdelse av besöksförbud och gripits av polis i samband med det • Överträdelse som inte resulterat i polisingripande bedöms som “D” 16. Bagatelliserande eller förnekande av tidigare partnervåld Personen bagatelliserar eller förnekar mycket eller allt av sitt tidigare partnervåld (ex.vis förnekar helt, skyller på andra eller på offret, eller tonar ner eller förnekar konsekvenserna av våldet) 17. Attityd som stöder eller ursäktar partnervåld Personen ger uttryck för socio-politiska, religiösa, (sub)kulturella eller personliga attityder som stöder eller ursäktar partnervåld Aktuellt brott 18. Allvarligt sexuellt- eller annat våld Personens aktuella brott innefattar allvarligt sexuellt våld eller annat våld som medfört medicinsk behandling eller kontroll • Mindre allvarligt våld bedöms som “D” 19. Användning av vapen och/eller allvarligt dödshot Personen har i samband med det aktuella brottet använt vapen eller dödshot som uppfattats som allvarliga av offret • Hot om användning av vapen eller om att tillfoga kroppsskada bedöms som ”D” 20. Överträdelse av besöksförbud Personen har i samband med det aktuella brottet överträtt besöksförbud och gripits av polis i samband med det • Överträdelse som inte resulterat i polisingripande bedöms som “D” Övriga överväganden Summering av riskbedömningen Låg Överhängande risk för partnervåld Medel Hög Våld s utsatta kv in no r b erä ttar 7 3 Karin_100524_P.indd 73 2010-06-18 11.24 bilagor Lund 2008-06-24 Rättssociologiska enheten Hej! Vi är tre forskare från Lunds universitet som arbetar med att utvärdera polismyndighetens bemötande av kvinnor som utsatts för våld. Tanken med utvärderingsarbetet är att vi ska bistå polismyndigheten med underlag kring hur de kan förbättra och utveckla sitt arbete med våldsutsatta kvinnor. Genom att du besvarar bifogad enkät kan vi ta del av din upplevelse av hur polisen har bemött dig. Vi tror att vi med utgångspunkt i Dina erfarenheter kan hitta nya vägar för att förändra, förbättra och utveckla polisen och andra myndigheters arbete för kvinnor som utsatts för våld. Det är naturligtvis frivilligt att delta. All information, som Du lämnar i enkäten, kommer att behandlas konfidentiellt, vilket innebär att ingen skall kunna identifiera dig som person. Vårt arbete är helt fristående från polisen. Polismyndigheten kommer inte att få ta del av den information som du lämnar till oss som forskare och polisen får inte heller kännedom om din medverkan alternativt ditt beslut om att inte medverka. Om Du samtycker till att dela med dig av dina erfarenheter och åsikter i vår enkätundersökning, vänligen fyll i enkäten och lägg den i bifogat svarskuvert. Bästa hälsningar Charlotte Agevall Sonander Annika Rejmer Anna 7 4 V ålds utsatta kv innor b er ättar www.soclaw.lu.se Karin_100524_P.indd 74 2010-06-18 11.24 bilagor 2 Om du har frågor eller om du vill kontakta forskare så finner du alla kontaktuppgifter till berörda personer här nedan: Kontaktpersoner: Annika Rejmer Fil. dr. Rättssociologiska enheten e-post: [email protected] tel. 046-222 36 55 Charlotte Agevall Doktorand i rättssociologi e-post: [email protected] mobil. 0702 91 04 13 Anna Sonander Fil.dr. i rättssociologi e-post: [email protected] tel.046 – 222 37 83 mobil: 0708 75 60 93 Våld s utsatta kv in no r b erä ttar 7 5 Karin_100524_P.indd 75 2010-06-18 11.24 bilagor 1 2008-06-25 S a m h ä l l sv e te n sk a p l i g a fa k u l te te n E n h e te n f ö r rä t tsso ci o l o g i Enkätundersökning om hur våldsutsatta kvinnor bemöts av polisen. Bakgrund - nedan följer frågor om din bakgrund. 1. Hur gammal är du? Kryssa för korrekt alternativ. 18-24 år O 26-35 år O 36-45 år O 46-55 år O 56-65 år O 66 år eller äldre O 2. I vilket land är du född? _________________________________________ 3. Om du inte är född i Sverige, hur länge har du bott här? ______________ år 4. Vilken utbildning har du? Kryssa för den högsta. Grundskola/motsvarande O Gymnasium/motsvarande O Universitet/högskola O Saknar utbildning O 7 6 V ålds utsatta kv innor b er ättar Karin_100524_P.indd 76 2010-06-18 11.24 bilagor 2 5. Vilken utbildning har din pappa? Kryssa för den högsta. Grundskola/motsvarande O Gymnasium/motsvarande O Universitet/högskola O Saknar utbildning O 6. Vilken utbildningsbakgrund har din mamma? Kryssa för den högsta. Grundskola/motsvarande O Gymnasium/motsvarande O Universitet/högskola O Saknar utbildning O 7. Vilken är din sysselsättning för närvarande? Yrkesarbetar O Studerar O Arbetssökande O Föräldraledig O Pensionerad O Hemarbetande O Annat O 8. Vem/vilka personer bor tillsammans med dig? Min make eller sambo O Våra gemensamma barn O Mina egna barn O Min partners egna barn O Mina föräldrar eller min partners föräldrar O Mina syskon eller min partners syskon O Andra personer O Jag bor ensam O 9. Vad är anledningen till att du har kommit i kontakt med polisen idag? Våld s utsatta kv in no r b erä ttar 7 7 Karin_100524_P.indd 77 2010-06-18 11.24 bilagor 3 ________________________________________________________________________ ________________________________________________________________________ ________________________________________________________________________ ________________________________________________________________________ 10. Vad har personen som du har polisanmält utsatt dig för? Kryssa för samtliga alternativ som stämmer. En sexuell aktivitet mot min vilja O Fysiskt våld, ex slag, sparkar, knuffar, bett, fasthållning, luggning O Hot, ex. via brev, telefon eller ansikte mot ansikte O Förföljelse Inlåsning O O Utelåsning Annat O O 11. Hur kom du i kontakt med polisen? Jag gick till polismyndigheten för att anmäla brottet O En polisbil tillkallades O Annat O 12. Vad vill du att polisanmälan ska leda till? ________________________________________________________________________ ________________________________________________________________________ ________________________________________________________________________ ________________________________________________________________________ 13. Vad förväntar du dig att det ska ske med den person som du har polisanmält? Om flera alternativ stämmer kryssa för samtliga. Att han eller hon; 7 8 V ålds utsatta kv innor b er ättar Karin_100524_P.indd 78 2010-06-18 11.24 bilagor Döms i domstol O Upphör med sina brott riktade mot mig O Lämnar mig ifred O Förstår att handlingen var fel O Annat O 4 14. Vilken relation har du till personen som du har polisanmält? Make/maka O Sambo O Pojkvän/flickvän O Son/dotter O Förälder O Styvförälder O 15. Har denna person utsatt dig för brott tidigare? Ja O Nej O 16. Om du har svarat ja på fråga 15, har du kontaktat polisen vid dessa tillfällen? Ja O Vid något tillfälle O Nej O 17. Om du har svarat nej på fråga 16, varför har du inte anmält brotten till polisen? Om flera alternativ stämmer, kryssa för samtliga. Jag trodde inte att polisen skulle tro mig. O Jag trodde inte att polisen kunde göra något O Våld s utsatta kv in no r b erä ttar 7 9 Karin_100524_P.indd 79 2010-06-18 11.24 bilagor Det var obetydliga händelser O Jag skämdes O Jag hade skuldkänslor O Jag var rädd för hämnd O Jag ville inte blanda in polisen O Jag ville inte blanda in polisen O Det var mitt fel också Annat 5 O O Anmälan – nedan följer frågor om polisens bemötande av dig i samband med polisanmälan. 18. Vilket kön hade polisen som tog upp din anmälan? Man O Kvinna O 19. Upplevde du att polisen som tog upp din anmälan lyssnade på dig? Ja O Nej O I vissa avseende O 20. Upplevde du att polisen som tog upp din anmälan trodde på dig? Ja O Nej O I vissa avseenden O 21. Fick du möjlighet att fritt berätta om vad du utsatts för? Ja O Nej O I vissa avseenden O 22. Upplevde du att polisen som tog upp din anmälan ställde för situationen passande frågor? Ja O Nej O I vissa avseenden O 8 0 V ålds utsatta kv innor b er ättar Karin_100524_P.indd 80 2010-06-18 11.24 bilagor 6 23. Erbjöd sig polisen att hjälpa dig med att få kontakt med andra myndigheter? Ja O Nej O 24. Om ja, vilka myndigheter erbjöd sig polisen att kontakta? (Kryssa för alla myndigheter som polisen erbjöd sig att kontakta). Socialtjänst O Sjukvård O Målsägandebiträde/advokat O Kvinnojour O Brottsofferjouren O Kriscentrum för kvinnor O Annan, O Frågorna 25-28 besvaras endast av personer som har gjort anmälan genom att besöka polismyndigheten. 25. Hur lång tid tog ditt besök på polisstationen för att göra anmälan? __________ timmar. 26. Fick du stå i kö för att göra anmälan? Ja O Nej O 27. Om ja på fråga 26, hur länge fick du köa? ____________minuter 28. Kunde andra personer höra när du berättade om ditt ärende vid receptionsdisken? Ja O Nej O Frågorna 29 – 31 besvaras endast av personer som har gjort anmälan genom att en polisbil har tillkallats. 29. Vem tillkallade polisen? Jag själv O Våld s utsatta kv in no r b erä ttar 8 1 Karin_100524_P.indd 81 2010-06-18 11.24 bilagor Make/maka O Sambo O Pojkvän/flickvän O Son/dotter O Förälder O Styvförälder O Granne O Annan 7 O 30. Hur lång tid tog polisens besök på platsen? __________ timmar. 31. Kunde du lämna din redogörelse över händelseförloppet till polisen utan att gärningsmannen hörde vad du sa? Ja O Nej O Förhör – nedan följer frågor om polisens bemötande av dig i samband med förhör. 32. Har du kallats till förhör? Ja O Nej O 33. Hur många förhör har du kallts till i samband med denna anmälan? 1 förhör O 2 förhör O 3 förhör O 4 eller flera förhör O 34. Hur lång tid tog ett förhör på polismyndigheten i genomsnitt? __________ timmar 35. Vilket kön hade polisen som förhörde dig? Man O 8 2 V ålds utsatta kv innor b er ättar Karin_100524_P.indd 82 2010-06-18 11.24 bilagor Kvinna O 8 36. Upplevde du att polisen som förhörde dig, lyssnade på dig? Ja O Nej O I vissa avseenden O 37. Upplevde du att polisen som förhörde dig trodde på dig? Ja O Nej O I vissa avseenden O 38. Upplevde du att polisen som förhörde dig ställde passande frågor? Ja O Nej O I vissa avseenden O 39. Fick du möjlighet att fritt berätta om vad du utsatts för? Ja O Nej O I vissa avseenden O 40. Erbjöd sig polisen som förhörde dig att hjälpa dig med att få kontakt med andra myndigheter? Ja O Nej O 41. Vilka myndigheter erbjöd sig polisen att kontakta? (Kryssa i samtliga myndigheter som polisen erbjöd sig att kontakta). Socialtjänst O Sjukvård O Målsägandebiträde/advokat O Kvinnojour O Brottsofferjouren O Våld s utsatta kv in no r b erä ttar 8 3 Karin_100524_P.indd 83 2010-06-18 11.24 bilagor Kriscentrum för kvinnor O Annan, O 9 Bemötande – nedan följer frågor om polisens bemötande av dig. 42. Hur upplevde du polisens bemötande? Ringa in det alternativ som du tycker stämmer bäst. (Med anmälningsupptagare avses den person som tog emot och skrev din anmälan, med förhörsledare avses den person som höll i de förhör som du eventuellt har kallats till efter anmälningstillfället.) Skala 1-4, där 1= mycket bra, 2= ganska bra, 3 =ganska dålig, 4= mycket dålig Anmälningsupptagare Förhörsledare Känslokallt 1 2 3 4 1 2 3 4 Seriöst 1 2 3 4 1 2 3 4 Engagerat 1 2 3 4 1 2 3 4 Neutralt 1 2 3 4 1 2 3 4 Tryggt 1 2 3 4 1 2 3 4 Förtroendeingivande 1 2 3 4 1 2 3 4 Korrekt 1 2 3 4 1 2 3 4 Respektfullt 1 2 3 4 1 2 3 4 Medkännande 1 2 3 4 1 2 3 4 Hjälpsamt 1 2 3 4 1 2 3 4 Stressat 1 2 3 4 1 2 3 4 43. Hur viktigt är bemötandet i samband med anmälan och utredning om brott? Mycket viktigt O Ganska viktigt O Inte särskilt viktigt O Inte viktigt alls O 44. Hur nöjd är du med polisens sätt att hantera ditt fall? Mycket nöjd O Ganska nöjd O Inte särskilt nöjd O Inte nöjd alls O 8 4 V ålds utsatta kv innor b er ättar Karin_100524_P.indd 84 2010-06-18 11.24 bilagor 10 45. Förekom följande problem i din kontakt med polisen idag? Polisen ansträngde sig för lite för att reda ut brottet. Ja O Nej O Polisen bagatelliserade händelsen som du anmälde. Ja O Nej O Du fick inte tillräcklig information om andra möjligheter till stöd. Ja O Nej O Polisen lade skulden på dig. Ja O Nej O Annat Ja O Nej O Lokaler 46. Vad tycker du är viktigt i fråga om polismyndighetens lokaler? Ringa in de alternativ som du anser stämmer bäst. Skala 1-4, där 1= mycket viktigt, 2=ganska viktigt, 3=inte särskilt viktigt, 4=inte viktigt alls Att lokalerna är; Välkomnande 1 2 3 4 Trivsamma 1 2 3 4 Trygga 1 2 3 4 Rena 1 2 3 4 Inredda som ett hem 1 2 3 4 Inredda som en myndighetslokal 1 2 3 4 Möjlighet att köpa drycker 1 2 3 4 Möjlighet att köpa mat 1 2 3 4 1 2 3 2 3 4 Att det finns ; Möjlighet till tidsfördriv exempelvis TV och tidningar 4 Tidsfördriv för barn 1 47. Hur upplevde du polismyndighetens lokaler? Ringa in de alternativ som du tycker stämmer bäst. Skala 1-4, där 1= mycket bra, 2= ganska bra, 3=ganska dålig, 4= mycket dålig Reception/vänthall Förhörsrum Välkomnande 1 2 3 4 1 2 3 4 Trygg 1 2 3 4 1 2 3 4 Våld s utsatta kv in no r b erä ttar 8 5 Karin_100524_P.indd 85 2010-06-18 11.24 bilagor Funktionellt inredd 1 2 3 4 1 2 3 4 Familjär 1 2 3 4 1 2 3 4 Stel 1 2 3 4 1 2 3 4 Bekväm 1 2 3 4 1 2 3 4 Stort 1 2 3 4 1 2 3 4 Litet 1 2 3 4 1 2 3 4 Mörkt 1 2 3 4 1 2 3 4 Ljust 1 2 3 4 1 2 3 4 Glatt 1 2 3 4 1 2 3 4 Dystert 1 2 3 4 1 2 3 4 11 48. Hur viktiga är lokalerna i samband med anmälan och utredning om brott? Mycket viktiga O Ganska viktiga O Inte särskilt viktiga O Inte viktiga alls O 49. Övriga synpunkter ________________________________________________________________________ ________________________________________________________________________ ________________________________________________________________________ ________________________________________________________________________ Tack för din medverkan! 8 6 V ålds utsatta kv innor b er ättar Karin_100524_P.indd 86 2010-06-18 11.24 bilagor Intervjumall – intervjuer med kvinnor som utsatts för våld Bakgrund – familjeförhållanden Hur ser din familjebild ut idag? Lever du med någon? Barn? ( finns det ngn beroenderelation) Ekonomiska förutsättningar/ Sysselsättning: (Finns det ett ekonomiskt beroende?) Finns det ett från mannen ”fristående rum” / sammanhang, för kvinnan att träda in i ? Sociala relationer/nätverk Socialt nätverk? ( vilket stöd har hon) Familj/släkt? ( Hur ser andra på deras relation? Är mannen omtyckt i familjen och bland vänner? Vilka vet om det? Vem har hon berättat för? I vilken situation berättade hon? Varför valde hon att berätta just då? Vad har hänt/ fri berättelse om händelsen som föranledde en polisanmälan Kan du beskriva/berätta vad som har hänt? Varför tror du att det hände? Hade någon kunnat göra någonting annorlunda? ( kanske en dum fråga, men är ute efer om hon ändrar sitt eget eller mannens beteende i situationen) Kompletterande frågor Har det hänt tidigare? Har du varit i någon liknande situation tidigare? Har någon annan slagit dig tidigare? Hur ser du på det inträffade? Känner du dig trygg idag? Är du rädd för att det skall hända igen? Är du rädd för att han skall slå/ vara dum mot någon annan, barn, husdjur, övrig familj? Relationen/ Beskrivning av mannen – berättelser och orsaksangivelser Hur träffades ni? Hur skulle du beskriva honom som person? Karin_100524_P.indd 87 Våld s utsatta kv in no r b erä ttar 8 7 2010-06-18 11.24 bilagor Hur är han mot dig ? Hur är han mot barnen, mot andra? Hur förklarar han vad som har hänt? Hur tror du att han skulle beskriva dig som person? Hur skulle han beskriva er relation? Kontakt med polis Hur har din kontakt med polisen sett ut? Hur upplevde du denna kontakt? Vad hade du för förväntningar på polisen i detta möte(-n)? Levde polisen upp till dina förväntningar? Hur blev du bemött? Hade du velat att något skulle varit annorlunda? Om ja, på vilket sätt? Plocka in frågor från enkäten här………Den fysiska miljön….etc Kanske kunde analysera de enkätsvar vi har fått in och försöka fånga in frågor som känns obesvarade eller sammanhang där vi känner att vi vill fördjupa oss ytterligare. Kontakt med andra myndigheter Socialtjänst? ( ek bistånd, barn, vuxen?) Hälso-sjukvård? Advokat/åklagare? Psykiatri? Kriminalvård? Skola - barnomsorg Hur har kontakten med andra myndigheter sett ut? Hur har den fungerat? 8 8 V ålds utsatta kv innor b er ättar Karin_100524_P.indd 88 2010-06-18 11.24 bilagor Vilken var den första kontakten? Vilken hjälp har man fått? Vilken hjälp har man önskat? Hur har man blivit bemött? Hur har samarbetet mellan olika myndigheter sett ut? Har den fungerat väl? Våld s utsatta kv in no r b erä ttar 8 9 Karin_100524_P.indd 89 2010-06-18 11.24 bilagor Informationsbrev - intervju Brevet kommer att översättas till ett flertal språk, exempelvis albanska, arabiska, dari, engelska, pashto. Till kvinnor som kommit i kontakt med polismyndigheten i Malmö Vi är tre kollegor som tillsammans arbetar med att utvärdera polismyndighetens arbete med att hjälpa kvinnor som utsatts för våld. Det är polismyndigheten i Skåne som har givit oss detta utvärderingsuppdrag, men vårt arbete är helt fristående från polisen. Tanken med utvärderingsarbetet är att vi som forskare skall bistå polismyndigheten med råd kring hur de kan förbättra och utveckla sitt arbete med kvinnor som utsatts för våld. För att möjliggöra en sådan utvärderingsstudie och för att kunna bistå polismyndigheten med råd om hur de kan vidareutveckla sitt arbete är det helt avgörande att vi får ta del av berättelser från kvinnor som blivit utsatta för våld och som med anledning av detta kommit i kontakt med polisen. Genom att ta del av Din berättelse, erfarenheter och upplevelser kan vi få en bild av polisens bemötande och polisens arbete med våldsutsatta kvinnor. Vi tror att vi med utgångspunkt i Din berättelse kan hitta nya vägar för att förändra, förbättra och utveckla polisens arbete med kvinnor som utsatts för våld. Det är därför väldigt viktigt att vi får just Din berättelse. I intervjun vill vi fråga Dig om vad Du tycker om polisens bemötande och om hur det har varit att göra en polisanmälan och medverka i en brottsutredning. 9 0 V ålds utsatta kv innor b er ättar Karin_100524_P.indd 90 2010-06-18 11.24 bilagor Det är naturligtvis frivilligt att delta. I själva intervjun kan Du avstå från att svara på vissa frågor eller avbryta intervjun om Du så önskar. All information, som Du lämnar i intervjun, är konfidentiell, vilket innebär att ingen skall kunna identifiera dig som person. Polismyndigheten kommer inte att få ta del av information som lämnas till oss som forskare. Din medverkan eller beslut att inte medverka kommer ej heller att kunna inverka på polisens arbete, då det endast är vi som forskare som har kännedom om ditt beslut att medverka, alternativ inte medverka. Om Du samtycker till att bli intervjuad vänligen fyll i Din namnteckning på bifogad talong. Bästa hälsningar Charlotte Agevall Sonander Annika Rejmer Anna Våld s utsatta kv in no r b erä ttar 9 1 Karin_100524_P.indd 91 2010-06-18 11.24 bilagor Samtycke Jag samtycker härmed till att delta i intervju i samband med utvärderingen av projektet Ort och datum………………………………………………………………………………….. Namn…………………………………………………………………………………………… ………………………….. Adress………………………………………………………………………………………… ……………………………. Telefonnummer……………………………………………………………………………… ……………………….. Epostadress……………………………………………………………………………………. Vänligen ringa in det alternativ som passar dig bäst! Jag önskar bli kontaktad via: brev hemtelefon Mobiltelefon Mejl Om du önskar bli kontaktad vid en speciell tidpunkt, eller om det finns en viss tidpunkt du absolut inte vill bli kontaktad, vänligen skriv det här:____________________________________________ 9 2 V ålds utsatta kv innor b er ättar Karin_100524_P.indd 92 2010-06-18 11.24 bilagor Om du har frågor eller om du vill kontakta forskare som är ansvarig för utvärderingen finner du alla kontaktuppgifter till berörda personer här nedan: Kontaktpersoner: Annika Rejmer Fil. dr. Rättssociologiska enheten e-post: [email protected] tel. 046-222 36 55 Charlotte Agevall Doktorand i rättssociologi e-post: [email protected] mobil. 0702 91 04 13 Anna Sonander Fil.dr. i rättssociologi e-post: [email protected] tel.046 – 222 37 83 mobil: 0708 75 60 93 Våld s utsatta kv in no r b erä ttar 9 3 Karin_100524_P.indd 93 2010-06-18 11.24 www.polisen.se Ring 114 14 till Polisen Karin_100524_P.indd 94 2010-06-18 11.24
© Copyright 2024