1. No category

TORSDAG
NYA OB
6
KULTUR
'I1
IEBRUARI 2OIó
Epost: [email protected]
Intenstvt nyskapande släktdrama
KULTARINTA
- Dramatisering och regi: Hanna Ojala
- Scenografi: Markku Hernetkoski
- Drältplanering: Mirjami Saarni
- På scenen: Tuomo Kemppainen, lrina Parviainen,
Leena Rousti, Jose Mitala, Pekka Johansson, Nicklas
Pohjola, Pilvi Hämäläinen, Helena Puskala, Aija Pahkala, Jani Honkaselkä, Jani Korpi, Jonathan Bonn.
- Vårldspremlär på Karleby st¡drteater 6.2.2076
I
RECENSION.
När Anni
Kytömäkis roman "Kultarinta", som var Finlan-
Resultatet är en nyskapande form av teater. SPe-
ciellt
scenövergångarna
dia-kandidat 2c¡74, har
är annorlunda. Det är en
publiken. Först i andra akten hörs några skratt och
släkthistoria,
om än väldigt grynì mellan
varven, men i modern form
utan att handlingen tar skada av formen.
Med avstamp i den
världspremiär på teaterscenen är det linâpptYst i
flera gånger mot slutet hörs
snyftningar. Dramat och
tempot âr så intensivt att
man helt slukas upp av det
som händer på scenen, vare
sig man vill eller inte.
Det händer något hela ti
den, någonstans på scenen
elle¡ ut rnot oss i publiken.
Man spelar med hela registret, förutom ned sPråk
och repliker, genom fiisisk
teater, stämningsgivande
bakgrundsljud, intensiv
ljussättning och spännande
scenografi och genomarbetade dräkter. Dessutom
spelar musiken och sången
i uppsättningen. Och vilka röster hittar
en egen roll
man inte sen, Leena Rousti
och Pilvi Hämäläinen imponerar storligen.
traditionell
unge Erik Stenfors (Tuomo Kemppainen) tragiska barndom en bit in på
rgoo-talet, där husan Hanna (Roqsti) är den han står
närmast, får vi följa hur han
gör sin pappa patron Stenfors (Pekka Johansson) besviken clå han är mer intresserad av biologi och inte av
att tjäna pengar som sin far.
Dessutom förälskar han sig
Erik Stenfors (Tuomo Kemppainen) trivs bäst ute i skogen, men även där kan det vara skrämmande ibland.
Foto: Päivi Karjalainen/Karleby stadsteat
han mistèr sitt barn till en
sträng, lömsk fosterfamilj.
gånger vant oss vid, och
Men naturbarnet
Lidia (Hãmäläinen) som
starkt engagerat sig bland
de röda under inbördeskriget. En relation som förstås
inte är helt okomplicerad.
Malla
(Aija Pahkala) är inte den
man knäcker i första taget.
Precis som nästan alltid
i släktkrönikor går familjeöden lite in i varandra, och
ningar. Jag imponeras av
hur mycket man lyckats få
Som ung vuxen och olYck-
slumpen spelar märkliga
ensamstående PaPPa
förirrar sig Erik in på farliga
banor. Det slutar med att
spratt. Berättelsen känns
bekant, även oni den är
lite svartare än vi många
Förutom själva dramat
binds historiska händelser
i
lig
den kryddas med överrask-
i föreställningen, som
visserligen också är över två
och en halv timme lång inklusive paus.
med
parallellt ihop och även
den eviga frågan om männ-
iskans förhållande till naturen följer pjäsen som en
röd tråd. Detta utån att det
helst alt längta efter attho
skulle flnnas i ens egethen
börjar spreta, utan det är en
helhet vi hela tiden följer.
. Kemppainen är som
som elak sty,rmor, men ri
rande blir det också ni
hon visar sina mjuka sidc
Ensemblen är överlag sau
vanligt suverän som
osä-
Irina Pa¡viainen
övertYgi
ker ung, och lite äldre man,
liksom Pahkala som gör sig
lika bra som vuxen kvinna
mansvetsad och övertyga
som liten flicka. Roustis
husas värme får vem som
Haniet Jossfolk-Rl
de. Sevãrt.