Arbetsgivaravgifter för unga Susanne Spector 20 februari 2015 När nedsättningen av arbetsgivaravgifterna1 för unga först infördes var ett antal remissinstanser kritiska. De menade att det fanns effektivare sätt att få ned ungdomsarbetslösheten för samma summa pengar. En viktig del av det resonemanget var att det finns en grupp unga, som är överrepresenterade bland de arbetslösa, som saknar gymnasieutbildning och har svårt att ta sig in på arbetsmarknaden. Samtidigt karakteriseras svensk arbetsmarknad av höga lägstalöner och en låg lönespridning jämfört med många andra länder. Detta försvårar inträdet för unga på arbetsmarknaden eftersom de som grupp har låg förväntad produktivitet. Detta gäller särskilt unga utan gymnasieutbildning. Kostnaden är en viktig faktor när företag väljer vem de ska anställa, framförallt i relation till den produktivitet som den anställda förväntas ha. Arbetsgivare ersätter personer med lägre produktivitet till förmån för personer med högre produktivitet när kostnaden ökar.2 Exempelvis visar Forslund m.fl. (2014) att personer med låga betyg hade betydligt lägre chans att behålla sina arbeten relativt personer med högre betyg när lägstalönerna, alltså arbetskraftskostnaderna, höjdes inom fem avtalsområden i Sverige. Sänkningen av arbetsgivaravgifterna för unga har således förbättrat möjligheten för fler att ta sig in på den svenska arbetsmarknaden. Egebark och Kaunitz (2013) uppskattar att upp mot 10 000 arbeten skapades under de två första åren efter reformen. Det finns goda skäl att tro att den negativa effekten på sysselsättningen av höjda arbetsgivaravgifter för unga, åtminstone på kort sikt, blir större eftersom nominella löner i regel inte är rörliga nedåt. I ett läge med mycket låg inflation så finns det därmed små möjligheter till reala lönejusteringar. När en höjning av arbetsgivaravgifterna för unga diskuteras är det därför en helt annan situation än när sänkningen diskuterades. Endast en mindre del av de nya skatteintäkterna kommer att läggas på riktade åtgärder för unga, och satsningarna går till åtgärder som tidigare har varit verkningslösa. 90-dagarsgarantin fungerade inte när den kallades 100dagarsgaranti i Sverige och i Finland har 90-dagars garantin inte stärkt möjligheterna för 1 2 Med arbetsgivaravgifter avses även egenavgifter för företagare. Se till exempel Giuliano (2013), Berge (2014) och Spector (2014). lågutbildade unga att få jobb.3 För denna typ av arbetsmarknadspolitik räknar man dessutom med en undanträngningseffekt på ungefär 50 procent.4 Detta innebär att om två personer får jobb inom garantin så försvinner ett ordinarie jobb från arbetsmarknaden. Frågan som man behöver ställa sig nu är således om en höjning av arbetsgivaravgifterna för unga är det minst skadliga sättet att öka skatteintäkterna. En höjning bör därför ställas mot alla andra skattehöjningar och utgiftsminskningar. I Svenskt Näringslivs rekryteringsenkät tillfrågades 16 210 företag om hur deras förutsättningar att anställa fler medarbetare skulle påverkas av höjda arbetsgivaravgifter för unga.5 Sju av tio företag uppgav att det skulle vara negativt, eller mycket negativt, för möjligheterna att anställa fler medarbetare. Störst påverkan skulle en höjning få inom Visita, Motorbranschens arbetsgivareförbund, Livsmedelsföretagen och Svensk Handel. Svenskt Näringsliv har också beräknat sysselsättningseffekterna av de höjda arbetsgivaravgifterna för unga som aviserades i regeringens budgetproposition för 2015.6 Högre arbetsgivaravgifter för unga leder till högre kostnader för företagen och försämrar därmed lönsamheten. Detta innebär att efterfrågan på arbetskraft minskar. Lönerna anpassar sig i viss utsträckning för att kompensera för de höjda arbetsgivaravgifterna. På tre års sikt bedöms anpassning vara till 25 procent.7 Detta innebär att lönerna justeras nedåt som ett svar på höjningen – eller snarare inte höjs i samma takt som annars skulle ha varit fallet. Med ett försiktigt antagande kring en sysselsättningselasticitet på -0,3 blir då den negativa effekten av höjda arbetsgivaravgifter 18 700 färre helårsarbeten till 2018.8 Om lönerna inte anpassas blir effekten större. Konjunkturinstitutet (2014) bedömer också att höjd arbetsgivaravgift för unga leder till höjd jämviktsarbetslöshet. De kritiserar också de statiska beräkningarna över reformens kostnader per jobb som ofta förekommer i debatten eftersom dessa inte inkluderar vare sig besparingar på utgifter för färre arbetslösa eller vinsterna för individerna av att komma in på arbetsmarknaden och få bygga nätverk och erfarenheter. En höjning av arbetsgivaravgifterna för unga under 2015 riskerar dessutom att bromsa återhämtningen hos de svenska företagen. Svenskt Näringslivs företagarpanel bekräftar att Se Carling och Larsson (2005) för Sverige och Hämäläinen m.fl. (2014) för Finland. Forslund och Vikström (2010). 5 Svenskt Näringsliv (2014a). 6 Svenskt Näringsliv (2014b). 7 Det finns goda skäl att tro att unga berörs mer av arbetsgivaravgifternas nivå än äldre eftersom lägstalönerna begränsar lönernas flexibilitet för denna grupp. Dessutom är det rimligt att anta att den löneövervältrande effekten är betydligt mindre för denna grupp. 8 Det råder en viss osäkerhet kring sysselsättningselasticiteten i Sverige. En vanlig bedömning är att den ligger mellan -0,7 och -0,3. Detta innebär att om arbetskraftskostnaderna höjs med en procent så minskar efterfrågan på arbetskraft med 0,3-0,7 procent. 3 4 företagen brottas med sjunkande vinstmarginaler.9 Om inte marginalerna finns där så tvingas företag säga upp personal. För att underlätta inträdet på arbetsmarknaden för unga bör politikerna istället fokusera på att skapa vägar in för de unga som har svårast att ta sig in på egen hand och skapa goda förutsättningar för jobbskapande för resten. För de allra flesta unga är den bästa vägen in på arbetsmarknaden genom ett riktigt jobb. Men då krävs det förutsättningar för företagen att kunna erbjuda fler unga den chansen. Källor BERGE, A (2014), Bör sänkt lägstalön ingå i en svensk sysselsättningsstrategi?, rapport 3, Full sysselsättning och solidarisk lönepolitik, LO, Stockholm. CARLING, K OCH L LARSSON (2005), Does early intervention help the unemployed youth?, Labour Economics 12, 301–319. EGEBARK OCH KAUNITZ (2013), Sänkta arbetsgivaravgifter för unga, rapport 2013:26, IFAU, Uppsala. FORSLUND, A, L HENSVIK, O NORDSTRÖM SKANS, A WESTERBERG OCH T ELIASSON (2014), Avtalslöner, löner och sysselsättning, rapport 2014:8, IFAU, Uppsala. FORSLUND, A OCH J VIKSTRÖM (2010), Arbetsmarknadspolitikens effekter på sysselsättning och arbetslöshet – en översikt, Bilaga 1 till LU2011, SOU 2010:88, Stockholm. GIULIANO, L (2013), Minimum wage effects on employment, substitution, and the teenage labor supply: Evidence from personnel data, Journal of Labor Economics 31, 155–194. HÄMÄLÄINEN, K, U HÄMÄLÄINEN OCH J TUOMALA (2014), The labour market impacts of a youth guarantee: lessons for Europe?, Working Papers 60, VATT, Helsingfors. KLUVE, J (2010), The effectiveness of European active labor market programs, Labour Economics 17, 904–918. KONJUNKTURINSTITUTET (2014), Lönebildningsrapporten 2014, Stockholm. SPECTOR (2014), Nya perspektiv på lägstalöner, Ekonomisk Debatt 7, 35–44. SVENSKT NÄRINGSLIV (2014A), Trösklar och trampoliner, Stockholm. SVENSKT NÄRINGSLIV (2014B), Sysselsättningseffekter av budgetpropositionen för 2015, Stockholm. SVENSKT NÄRINGSLIV (2014C), Det ekonomiska läget november 2014, Stockholm. 9 Svenskt Näringsliv (2014c).