TOBO BRUK
Tobo bruk
1643 inköpte Louis De Geer hemmanet Toboda av kronan. Sonen
Emanuel anlade en masugn här 1676. 1693 byggde Charles De Geer
en ca 25 kilometer lång transportväg genom skogen från Tobo till
Lövstabruk.
Tobo svarade för Lövstabruks hela behov av tackjärn, sedan
masugnarna vid Lövsta och Karlholm lagts ned. I Tobo fanns vid
1600-talets slut även sågverk, väderkvarn och tegelbruk. Jordbruket
utvidgades genom markuppköp och vid 1800-talets slut genom
torrläggning. 1889 byggdes en snickerifabrik som dock lades ned
1901.
Tobo masugn tillhörde släkten De Geer till 1918, då den såldes till
Gimo-Österby bruks AB. Driften upphörde på 1920-talet. Hyttan,
som till stora delar står kvar, uppfördes 1883, men byggdes om på
1910-talet. 1937 förvärvades bruket av Monark som tillverkade
sportartiklar, radio- och TV-apparater mm. I början av 1970-talet
övertogs industriområdet av AB Carl Munters. Den vita herrgården
ligger mitt i samhället mellan brukets huvudgata och den nästan
uttorkade ån. Den karolinska huvudbyggnaden från 1700-talets
förra hälft flankeras av flyglar från 1830-talet. Intill står det gamla
spannmålsmagasinet. Bostäderna ligger vid två bruksgator. Möjligen
utgör några stugor rester av den första bruksbebyggelsen.
Louis De Geer purchased the Toboda estate from the crown in
1643. His son Emanuel constructed a blast furnace here in 1676.
Charles De Geer built a roughly 25 kilometer long transport route
through the woods from Tobo to Lövstabruk in 1693.
When the Lövsta and Karlholm blast furnaces ceased production,
Tobo met Lövstabruk’s entire demand of pig-iron. Tobo at the end
of the 17th century also featured a sawmill, windmill and
brickworks. Agriculture increased first through land purchases and
at the end of the 19th century through drainage. In 1889 a
woodworks was built; this closed in 1901.
The De Geer family owned the Tobo blast furnace until 1918 when
it was sold to Gimo-Österby bruks AB. Operations ceased in the
1920s. The smeltery, which today stands largely intact, was built in
1883 and rebuilt in the 1910s. Monark, a manufacturer of sports
products, radio and TV receivers, etc., acquired the works in 1937.
AB Carl Munters took over the industrial area in the beginning of
the 1970s. The white manor house lies in the center of the
community between the main street and the nearly dry creek. The
Carolin main building from the first half of the 18th century is
flanked by annexes from the the 1830s. The old granary stands
beside these buildings. Housing lies along two historic streets. It is
possible that a few cottages are the remains of the works earliest
habitations.
VALLONBRUK
Industrisamhällen där naturtillgångar bearbetas kallas ofta bruk. I Uppland fanns
alla nödvändiga naturresurser för järnframställning; malm från Dannemora,
skogar till träkol och vattenkraft till masugnar och smedjor. Ett trettiotal järnbruk
växte upp i landskapet. De kallas vallonbruk efter de vallonska yrkesmän som
hade en nyckelroll vid järnframställningen. Vallonerna värvades till Sverige av
framsynta företagsledare, främst Louis De Geer, som insåg värdet av deras
yrkesskicklighet. Vallonsmidet pågick från tidigt 1600-tal till en bit in på
1900-talet. Stångjärnet från vallonbruken var under lång tid världsledande i
kvalitet, och en stor del av produktionen gick på export, främst till England.
I dag är de flesta vallonbruken välbevarade, unika besöksmål och några har
fortfarande en världsledande metallindustri.
Stångjärnsstämpeln var brukens
varumärke och borgade för hög
och jämn kvalitet.
The bar iron stamp was the
trademark of the Bruks and
guaranteed a high and
consistent quality.
An industrial village where natural resources are processed is called a "bruk" in
Swedish. Within the Uppland region all the necessary raw materials for iron
production were available: ore from the Dannemora mines, forests for charcoal,
and water for powering blast furnaces and forges. More than thirty ironworks
were established in the region. These "vallonbruk" derive their name from the
skilled workers who came to Sweden from Walloonia in present day Belgium.
The craftsmen were brought here by far-seeing industrial entrepreneurs, among
them Louis De Geer, who recognized the value of their professional skills.
Walloon forging was the principal iron working method here from the early 17th
century until the early 20th century. The vallonbruks bar iron was for many years
the finest quality available in the world, and much of the production was
exported with the greater part going to England.
Today most of the vallonbruks are well-preserved, unique tourist attractions and
a few still maintain world-leading metal industries.
Produktion: Vallonbruk i Uppland i samarbete med Länsstyrelsen i Uppsala län. Bild: Leif Högström Info: www.vallonbruken.nu