L Ö V S TA B R U K
Stångjärnstämpeln var brukens
varumärke och borgade för hög
och jämn kvalitet.
The bar iron stamp was the
trademark of the Bruks and
guaranteed a high and
consistent quality.
Lövstabruk
Bruket har anor från 1500-talet, först som
bondebruk, senare som kronobruk. Lövsta,
Gimo och Österby arrenderades av Willem
de Besche och Louis De Geer 1626. Louis
De Geer köpte bruken 1643 och Lövstabruk
utvecklades till Sveriges största järnbruk Sonen
Emanuel övertog Lövstabruk 1652 och bruket fick den plan det har än i dag.
Vid rysshärjningarna 1719 brändes större delen av bebyggelsen ned. Under
Charles De Geer återuppbyggdes bruket enligt samma plan som tidigare.
Herrgård och flyglar, som tidigare var av trä, uppfördes nu i sten. Mycket av
herrgårdsinteriören är bevarad, bl.a. den av Jean Eric Rehn ritade matsalen.
Från denna tid härrör även större delen av övrig bebyggelse, bl.a.
arbetarbostäder, kyrka, kontor och förvaltarebostad. I kyrkan finns den
berömda Cahmanorgeln. I dag finns ingenting bevarat av den gamla
industribebyggelsen.
Vid mitten av 1700-talet byggdes bl.a. paviljonger för bibliotek och
naturaliekabinett. Biblioteket är numera delvis förvarat i Uppsala
universitetsbibliotek. Delar av bruket förblev i familjen De Geers ägo till 1986
då Stiftelsen Leufsta bildades. Sedan 1997 förvaltas flertalet av byggnaderna
samt parken av Statens Fastighetsverk. Smedsbostäderna längs bruksgatan
hyrs ut som privatbostäder.
Lövstabruk är byggnadsminnesförklarat.
Lövstabruk ironworks originated in the 16th century. It was established by local
farmers, but eventually became the property of the Crown. In 1626, Willem de
Besche and Louis De Geer leased the Lövsta, Gimo and Österby Bruks. Louis
De Geer purchased the Bruks in 1643 and Lövstabruk developed into Sweden’s
largest ironworks. His son, Emanuel took over Lövstabruk in 1652 and the
Bruk took the form it still has today.
In 1719, Russia invaded the coastal area of Uppland and a number of
Lövstabruk's buildings were burnt down. Charles DeGeer later reconstructed
the Bruk according to the former plan. The Manor and its annexes, previously
made of wood, were rebuilt using stone. Most of the interior of the Manor is
preserved, including the dining room designed by architect Jean Eric Rehn. The
greater part of the architecture dates back to this period: the smiths' cottages,
the church, the offices and the manager’s home. The church contains the famous
Cahman organ. Today nothing remains of the old industrial buildings.
At the middle of the 18th century, a library and a ”naturaliekabinett”, a
building for De Geer’s collection of preserved wildlife, were constructed. The
library now forms part of the university library at Uppsala.
Parts of Lövstabruk remained in the De Geer family until 1986 when the Lövsta
Foundation was established. Since 1997 the greater part of the buildings,
including the park, are managed by the National Property Board. The smiths’
cottages along ”Bruksgatan” or main street, are let as private apartments.
Lövstabruk is a National Historic Monument.
VALLONBRUK
Industrisamhällen där naturtillgångar bearbetas kallas ofta bruk. I Uppland fanns
alla nödvändiga naturresurser för järnframställning; malm från Dannemora,
skogar till träkol och vattenkraft till masugnar och smedjor. Ett trettiotal järnbruk
växte upp i landskapet. De kallas vallonbruk efter de vallonska yrkesmän som
hade en nyckelroll vid järnframställningen. Vallonerna värvades till Sverige av
framsynta företagsledare, främst Louis De Geer, som insåg värdet av deras
yrkesskicklighet. Vallonsmidet pågick från tidigt 1600-tal till en bit in på
1900-talet. Stångjärnet från vallonbruken var under lång tid världsledande i
kvalitet, och en stor del av produktionen gick på export, främst till England.
I dag är de flesta vallonbruken välbevarade, unika besöksmål och några har
fortfarande en världsledande metallindustri.
An industrial village where natural resources are processed is called a "bruk" in
Swedish. Within the Uppland region all the necessary raw materials for iron
production were available: ore from the Dannemora mines, forests for charcoal,
and water for powering blast furnaces and forges. More than thirty ironworks
were established in the region. These "vallonbruk" derive their name from the
skilled workers who came to Sweden from Walloonia in present day Belgium.
The craftsmen were brought here by far-seeing industrial entrepreneurs, among
them Louis De Geer, who recognized the value of their professional skills.
Walloon forging was the principal iron working method here from the early 17th
century until the early 20th century. The vallonbruks bar iron was for many years
the finest quality available in the world, and much of the production was
exported with the greater part going to England.
Today most of the vallonbruks are well-preserved, unique tourist attractions and
a few still maintain world-leading metal industries.
Produktion: Vallonbruk i Uppland i samarbete med Länsstyrelsen i Uppsala län, Sparbanksstiftelsen Upland och Upplandsmuseet. Bild: Leif Högström Info: www.vallonbruken.nu