Anteckningar som Barbro gjort, lånade i mars 2015
Tillbakablick över Sandviken
Min mammas kusin (Gösta Gullberg) beskriver när han tillbringade somrarna från 6årsåldern och uppåt. Jag minns honom, men då var han i tonåren.
Min bild från uppväxten där liknar Göstas. Det var inga större förändringar, man hade en bra
och rolig barndom. Det hände mycket runt omkring oss, t.ex. vid Bilstationen med lastbilar
och taxi. Och där fanns Nunnebanan med lok som drog timmerlass från Virå till Sandviken för
vidare färd vid hamnen. Sågen tog hand om timmer och gjorde plank. Det ljudet vaknade
man av på morgonen. Sågspånet kom ut genom ett rör i väggen och det blev som ett fjäll
som vi hoppade i – men vad det kliade!
Personer som nämns i Göstas berättelse minns jag bra, som gammelfarmor. Vi sa att hon såg
allvarlig ut med huckle på huvudet, långa kjolar och kängor som knarrade. Omkring henne
fanns en lukt av Sloans linement mot värk. Det kunde köpas i lanthandeln, som hade
apoteksvaror. Det är verkligen roligt att läsa om ”den gamla goda (?) tiden” och jag kommer
ihåg att tiden liksom stod still en period, ungefär till jag var 10 år. Då flyttade vi längre upp i
samhället och man fick andra intressen.
Det är mycket som har hänt under ca 50 år, för i skrivande stund är jag 86 år. Gösta var 75 år
när han skrev sina minnen. Han var född 1912 och har undertecknat sin text med ”Stockholm
8 juli 1985”.
Nu har vi en Hantverksby med två av de gamla husen kvar. Det fanns förr ett litet hus mellan
de två. Där bodde Göstas mormor och morfar, morbror Abel och en släkting. De flyttade
senare in i Jarlstugan bredvid. På ett gammalt foto ser man den lilla stugan som Gösta
beskriver. Det blev cykelverkstad en tid. Så där stod vi ungar och kollade. Det luktade
konstigt, minns jag. Senare flyttade verkstaden en bit upp och då blev det cykelaffär, som
också hade sportartiklar. Ja, så revs det lilla huset och man kunde gå mellan husen upp över
stora vägen och in i en gång mellan två tomter där. Den fick heta Trångsund och det var ett
problem om vem som ägde marken. Ingen går där idag, men den var vägen för oss till
småskolan, Augustenhill.
På höst och vinter lyste sågens lampa upp området och även vid affärerna. Men de stängde
ju kl. 18.00 på den gamla goda tiden ? eller?
Strax efter fem kom marmorbruksarbetare i en jämn ström, på cykel, förstås. På hösten hade
de lyktor som drevs med karbid och fräste så det hördes lång väg. Det luktade illa också, som
gas. Så dags kom också tidningen, så då var det samling vid lanthandeln. Det var på 1930talet och framåt.