1. No category

27 dagar tidigare
Redan kvällen före hade hon bestämt sig för att inte gå. Som
så många gånger tidigare skulle hon tvingas vara ensam. Alltså
var det läge att strunta i skolan. Det fanns ändå ingen som skulle
tjata iväg henne på morgonen. I alla fall nästan ingen. Maarja,
barnflickan från Estland, som hon avskydde, hade som vanligt
ansvaret för henne när föräldrarna var bortresta. Något de ofta
var. Så ofta att hennes mamma och pappa kändes som främlingar
de få dagar de var hemma.
Ibland fick hon för sig att hon var en belastning. Ett föremål
man helst hade velat lämna tillbaka, ungefär som vid ett öppet
köp. Men samtidigt, hur kunde hon vara till besvär när hon knappt
existerade i deras ögon? Hon fick inte riktigt det där att gå ihop.
Som alla andra barn hade Linnea Hansen inte haft möjligheten
att själv välja sina föräldrar. Det var alltså inte hennes fel att pap­
pan var chefsdirigent för Kungliga Filharmonikerna. Ett arbete
som krävde ständiga resor och mycket vila och koncentration då
han befann sig hemma. Eller att hennes mamma var exportchef på
ett pappersmassabolag med filialkontor i över tio länder. En tjänst
som krävde ännu mer tid utomlands än hennes superupptagna
pappas jobb. Kanske tävlade de i att vara mest hemifrån, vad viss­
te hon. Vem som helst kunde i alla fall räkna ut att de struntade i
Linnea. Till och med hennes pianolärare.
Vid de få tillfällen hennes pappa var hemma brukade han säga
att hon hade något som ingen annan hade. Att hon var speciell.
36
S t e fa n
T eg e n fa l k
Det hade även de på förlossningsavdelningen tyckt. Som nyfödd
hade hon varit nästan helt tyst. Ingen gråt. Inget skrik. Hon hade
bara legat där och studerat dem med sina mörka ögon. Som om
hon bar på en hemlighet.
Ögonen skulle vara en spegelbild av själen. Det allra innersta i
en människa. Men det trodde Linnea inte ett dugg på. Hon var ju
helt normal. Inte någon gåta som hennes pappa verkade tro.
Linnea hade med tiden vant sig vid att vara ensam, om man
nu inte räknade in raden av barnflickor hon haft som sällskap.
De som hade fått bli hennes fejkmammor. Maarja var den sjätte
under de femton år hon hittills hade levt.
Maarja var fem år äldre än Linnea och hade hår lika ljust som
lin. Hon talade dålig engelska och ännu sämre svenska, men hade
redan efter tre veckor i landet en pojkvän som hon alltid sms:ade
med. Hennes utseende var alldagligt, om man räknade bort de
toknoppade ögonbrynen och hennes dåliga smak när det gällde
kläder. För att inte nämna killar. Oavsett vilket kunde Linnea inte
bry sig mindre om Maarja än vad hon redan gjorde. Och så länge
fejkmamman inte var i vägen fick hon göra vad hon ville, eller se
ut hur som helst. Det var inte Linneas problem.
Klockan var sju på morgonen och Linnea studerade hur Maarja
plockade porslin ur diskmaskinen. Hon bar hörlurar och nynnade
falskt med i en låt samtidigt som glasen klirrade mot varandra.
Det var inte särskilt svårt att bli irriterad på oväsendet. Maarja
kunde verkligen inte sjunga. Inte ens nynna i rätt tonart. Linnea
hade spelat på flygeln för henne flera gånger. Försökt få henne att
åtminstone ta en enda ren och klar ton. Det var lika svårt som att
få Adam i klassen att sluta peta sig i näsan.
Maarja led av en absolut tondövhet, hade hennes pappa förkla­
rat. Men hon hade andra kvalifikationer som vägde upp hennes
musikaliska oförmåga. Hon var ordningsam och tog stort ansvar.
p i a n o s tä m m a r e n
37
Linnea visste att det sista inte var sant. Ändå lät hon sin pappa
tro det. Så länge Maarja inte lade sig i det Linnea gjorde fick hon
vara i fred. Det var en sorts ömsesidig terrorbalans dem emellan.
Fast egentligen behövde Linnea ingen barnvakt. Men det var tre
år kvar tills hon skulle fylla arton, och femtonåringar fick inte bo
själva. Dessutom hade Maarja skrivit på avtal för två år. Alltså
hade Linnea nästan tjugotre månader till att se fram emot med
klorinblondinen boende i huset. Efter det fick de se, hade hennes
föräldrar sagt. Fick se vadå? Om Linnea som sjuttonåring skulle
vara vuxen nog att ta hand om sig själv?
Så fort föräldrarna var bortresta, och när Maarja trodde att
Linnea sov, brukade han komma. Niklas var några år äldre än
Maarja och hade fullt med tatueringar. Störst var nog ormen
som täckte hans rygg. Den började i svanken och slingrade sig
upp över axeln. Dess käftar höll en av hans bröstvårtor i mun­
nen. Linnea hade i smyg sett honom naken då han hade gått från
Maarjas rum till toaletten. För det mesta försvann han efter några
timmar. Ibland hände det att han stannade kvar längre, men aldrig
till morgonen så att Linnea skulle kunna avslöja dem.
En gång hade de glömt att stänga dörren till Maarjas rum.
Linnea hade stått i mörkret utanför och sett hur Niklas legat
ovanpå fejkmammans nakna kropp. Hon hade haft benen runt
ormen och viskat att det han gjorde var skönt. Hon hade sagt att
hon älskade honom också. Något hon knappast kunde göra efter
så kort tid. Det kunde ingen göra. Inte ens Maarja.
Linnea hade tyckt att deras nakna kroppar såg äckliga ut när
de trycktes mot varandra. Det lät snuskigt också. Ljudet hade fått
henne att tänka på Filip i klassen. Han åt med öppen mun och
smaskandet brukade få henne att tappa aptiten.
Trots att Maarja inte fick ta emot besök avstod Linnea från att
skvallra. En dag skulle hon kunna ha nytta av det hon hade sett.
38
S t e fa n
T eg e n fa l k
Att ha ett hemligt övertag i terrorbalansen var inte helt fel.
Maarja tog av sig hörlurarna och hängde dem runt halsen.
Tittade på Linnea med den där minen som betydde att Linnea
borde äta. Mycket riktigt kom förmaningen:
”Du måste ätat frukost”, sa hon med kraftig brytning.
”Är inte hungrig”, svarade Linnea ointresserat. ”Och så tänker
jag inte gå till skolan idag. Om du undrar”, lade hon till.
Maarja gav ifrån sig en uppgiven suck.
”Din mamman har sagt så att jag måste ringa hon om du inte
går skolan.”
”Och?”
”Jag ringa henne?”
”Ring då”, tyckte Linnea och sköt ifrån sig den orörda tallri­
ken. ”Jag bryr mig ändå inte.”
Maarja lade ifrån sig diskhandskarna och slog sig ned mitt­
emot Linnea som sträckte sig efter en clementin.
”Varför du aldrig vill gå skolan? Vad hänt där?”
Linnea svarade först inte. I stället var hennes blick fokuserad
på clementinen som hon långsamt skalade. Bit för bit tills frukten
var frilagd.
”Inget har hänt, varför tror du det?” frågade hon till slut.
”Har inte såg dig med kompisar, och du skolkar mycket din
huvudläraren säger”, sa Maarja. ”Ibland du inte kommer alls sko­
lan. Din mamma och pappa oroliga dig.”
Linnea släppte clementinen med blicken.
”Din mamma och pappa är oroliga för dig”, rättade Linnea.
Maarja nickade men sa inget.
Linnea log utan att mena det. Maarja förstod som vanligt
knappt hälften av vad som hände runt henne. Om ens det. Och
absolut inte sådant som sades mellan raderna.
”Men inte så oroliga att de stannar hemma”, fortsatte Linnea
p i a n o s tä m m a r e n
39
med bitterhet i rösten.
”Du vet de älska dig. Arbeten de måste reser ofta.”
”Eller hur …”
Linnea tryckte in clementinen i munnen. Hon reste sig från
köksbordet och sa något Maarja inte kunde uppfatta.
”Vart du gå?”
”Inte till skolan, om du vill veta”, mumlade Linnea med mun­
nen full av clementinklyftor.
”Jag måste din mamma ringa.”
Linnea lämnade köket utan att svara.
”Jo, annan sak”, ropade Maarja efter henne. ”En mannen ska
…”, hon letade efter rätt ord, ”göra med ert piano idag. Om jag
hinner inte hem du släppa in honom? Om du ändå vara hemma
jag inte behöva fort hem från svenskalektionen. Okej?”
Linnea orkade inte lyssna. I stället stängde hon dörren till
sitt rum. Hon visste vad Maarja skulle göra. Det gick att räkna
ut med lillfingernageln. Hon skulle självklart träffa Niklas.
Garanterat sitta på ett café och gulla. Hålla handen och dela på
en Milanostång. Planera för hans nästa nattbesök och så vidare.
Att hon över huvud taget brydde sig om Maarja fick henne att
bli irriterad på sig själv. Ju mer hon struntade i fejkmamman desto
oftare tänkte hon på henne. Helt stört. Antagligen berodde det på
att Maarja var så korkad. Hon kunde ju ingenting, och Linnea
tvingades hjälpa henne med även de enklaste saker. Hon var inte
speciellt bra på att räkna, inte ens med mobilens miniräknare.
Kunde inget språk, bortsett från den usla engelskan och svenskan.
Fattade inte mycket om geografi eller historia. Knappt ens något
om datorer eller nätet. Det enda hon var bra på var att noppa
ögonbrynen. Men det var hon å andra sidan världsbäst på.
Den förra fejkmamman hade varit bättre. Hon talade engelska
så att man förstod. Hade gått på universitet och delade samma
40
S t e fa n
T eg e n fa l k
musiksmak som Linnea. Dessutom spelade hon cello. Inte perfekt,
men ändå rätt bra. Det skar sig i alla fall inte i öronen som det
gjorde av Maarjas nynnande. Hon skulle garanterat bli outhärdlig.
Tjugotre månader kvar. Fett jobbigt, tänkte Linnea och lade sig
i sängen med händerna för öronen. Piano förresten. Det heter fly­
gel. Flera gånger hade hon förklarat skillnaden. Det var som om
Maarja helt enkelt inte kopplade. Men så var hon som alla andra
också, om man bortsåg från att hon var aningen mer korkad.
I sängen kunde ingen komma åt henne. Inte ens Maarja. Där, i
sin borg med de osynliga murarna, bestämde hon. Där var världen
som den borde vara. Inte som den Maarja och hennes föräldrar
levde i. Eller idioterna till lärare i skolan och hennes fucking jävla
klasskamrater.
Rummet var varmt och hon drog av sig tröjan hon fått av sin
mor i julklapp. Även den svarta bh:n hon bar var en present. En av
många saker hennes föräldrar givit henne för att stilla sitt dåliga
samvete över att aldrig vara hemma. De trodde på allvar att hon
gick att köpa med presenter. Ibland riktigt dyra. D&G-jeans eller
senaste iPhone-modellen. Så fel de hade. Hon var inte till salu. Och
framför allt: Hon var absolut inte lika blåst som bitchen de hade
till skolkurator. Inte ens hon verkade förstå att Linnea såg ige­
nom alla dåliga bortförklaringar. Som påståendet att hon kunde
vara provocerande, vilket gjorde att de andra eleverna gav sig på
henne. Vilket i sin tur tvingade henne att ständigt byta skola.
Allt hade plötsligt blivit hennes fel. Vart hon än kom drog hon
till sig problem bara genom att finnas till. Hon behövde inte säga
något. Inte göra något. Inte ta någon plats. Hon behövde inte ens
vara i skolan. Hela hennes väsen var ett enda stort problem.
Linnea betraktade sina nakna armar. Vred dem i ljuset från mor­
gonsolen som letade sig in genom fönstret. Ett mönster av bleka
linjer sköt upp ur den mjälla hyn likt präglingar på ett mynt. Ärr
p i a n o s tä m m a r e n
41
hon hade åsamkat sig själv. Ristningar tvärs över underarmarna
hon gjort med rakbladet hon förvarade i det lilla skrinet under
sängen. Märkligt nog brukade hon aldrig känna smärta när den
vassa eggen skar in i köttet tills blod trängde upp. Det kunde inte
göra mer ont än det redan gjorde.
De hade inte ens lagt märke till ärren. Tre månader hade gått
sedan hon för första gången hade skadat sig själv. Daniella, den
två år äldre tjejen som hon av en slump kommit i kontakt med
på nätet, brukade också skada sig själv. Linnea hade genast känt
en tillhörighet med henne. De hade blivit kompisar på Facebook.
Börjat chatta med varandra. Utbytt idéer och tankar. Stöttat var­
andra. Lite som två själsfränder. Men bara på nätet. De hade aldrig
träffats, eller ens talat i telefon. Det skulle ha förstört allt. Deras
gemenskap fanns i texten de utväxlade. Inte i det fysiska. Inte i
den verkliga världen, som mer riktigt borde heta ”den overkliga
världen”.
Linnea skulle snart logga in och se om Daniella var där. En
liten stund till i sängen bara. Hon behövde fundera på vad hon
skulle göra idag. Eller rättare sagt, vad hon inte skulle göra. Gå
till skolan till exempel. Plugga till matteprovet stod heller inte på
listan. De flesta talen kunde hon redan.
Linnea stördes av ett knackade ljud. Maarja syntes i dörröpp­
ningen. Hon bar ytterkläder och hennes fylliga läppar rörde sig.
Hon försökte säga något men Linnea vände ryggen mot henne och
satte händerna över öronen igen. Hon orkade varken höra eller
se fejkmamman. Framför allt orkade hon inte tänka på henne.
Maarja föreföll känna detsamma, för ett kort ögonblick senare
hördes dörren stängas.
Äntligen, tänkte Linnea och slöt ögonen. Nästan direkt kände
hon hur sömnen ville ta henne med sig. Att sitta framför da­
torn en hel natt hade sitt pris. Hon försökte inte kämpa emot,
42
S t e fa n
T eg e n fa l k
det var en kamp hon ändå skulle förlora. Som så mycket annat.
Mobiltelefonen till exempel. Ytterjackan. Ryggsäcken. De flesta
av hennes grejer brukade försvinna i skolan. Som den där gången
efter gympan mitt i vintern. Ingen hade sett eller gjort något. Det
måste ha varit hon själv som hade slarvat bort ytterskorna, hade
gymnastikläraren förklarat. Eftersom hon visste att det inte var så
måste hennes vinterkängor av egen kraft ha promenerat iväg från
omklädningsrummet. Det skulle inte ens hennes femåriga kusin
ha trott på, men tydligen en flintskallig gympalärare.
Daniella fick vänta. Om Linnea gissade rätt hade också hon
tagit sovmorgon.
En kort stund senare hade Linnea somnat.
Det var mörkt när Linnea öppnade ögonen nästa gång. Utanför
fönstret blåste vinden kraftigt i den gamla eken. En plåtlucka
slog någonstans långt borta. Det monotona dunkandet hade fått
henne att vakna. Tidigt månljus fick skuggor från ekens grenar att
röra sig i taket. De for långsamt fram och tillbaka som i en dans.
Hon kunde ligga i timmar och studera grenarnas mjuka ljudlösa
rörelser när det blåste ute. De såg liksom så levande ut. Ibland
önskade hon att hon var ett träd, trots att träd saknade en hjärna
att tänka med. År efter år stod de bara där. Ungefär som hennes
mattelärare. Han saknade också hjärna och hade säkert stått där
vid katedern hur länge som helst. Tjatat om ekvationer som var
lika onödiga att lära sig som namnet på den som uppfann telefo­
nen. Ville man veta en massa ointressanta saker var det ju bara
att googla. Vem hade inte internet? Två klick och skriv in texten i
rutan. Hur svårt var det?
Inte svårare än att byta skola i alla fall. Något Linnea hade
vant sig vid att göra. Hon hade gått i fem stycken på lika många
år. Nästa gång fick det bli specialskola, hade hennes föräldrar sagt.
p i a n o s tä m m a r e n
43
Eller internat. Det sista hade väl passat dem perfekt. Då slapp
de ju både barnflicka och dåligt samvete. Framför allt slapp de
den där jobbiga tonåringen. Hon med det långa kastanjefärgade
håret som enligt sin mamma hade så fina drag. En slank kropp
och en talangfullhet bakom flygeln som hennes pappa beundrade.
Och som hade blivit kallad ett naturens mirakel som liten av sin
farmor.
Men vad hjälpte det när ändå ingen av dem ville vara hemma
med henne.
Kanske skulle det vara lite tråkigt i längden att vara ett träd,
om man tänkte efter. Man var ju tvungen att se samma omgivning
hela tiden. Om träd nu hade haft ögon och ett huvud att tänka
med.
Hon släppte tanken. Gäspade och vände sig mot klockan på
nattduksbordet. Den visade lite efter tre på eftermiddagen. Om
två timmar skulle Maarja vara hemma. Hon hade sovit alldeles
för länge. Fortsatte hon så här skulle hon snart ha vänt på dygnet.
Inte helt smart med tanke på att hon ibland trots allt måste visa
sig i skolan. Internat lät inte särskilt lockande.
Hon sneglade mot datorn och undrade om Daniella hade log­
gat in. Förmodligen hade hon det. Linnea skulle också göra det
snart. Men först måste hon tysta den kurrande magen som på­
minde henne om att man faktiskt måste äta också, något hon inte
hade gjort sedan kvällen innan. Mat var tråkigt om den inte var
god. Den Maarja lagade var inget vidare. Fast det hände att fejk­
mamman köpte pizza åt dem, men för det mesta gjorde hon kon­
stiga grytor på fisk och kött. Linnea låtsades ofta tycka om maten
för att slippa tjafset och tjatet, men brukade slänga det som låg på
tallriken så fort Maarja inte såg.
Idag skulle de äta rester till middag. Panerade fläskkotletter
med stekt potatis och rödvinssås gjord på pulver. Hur gott var
det på en skala från ett till fem? Minus tio. Lika bra att gå ut i
44
S t e fa n
T eg e n fa l k
köket och göra sig några smörgåsar. Typ tio stycken. Några fler
panerade fläskkotletter tänkte hon inte äta i alla fall. Oavsett vad
Maarja sa.
Nedervåningen låg i dunkel när Linnea kom nerför trappan.
Hon tände i köket och plockade fram smör och pålägg ur kyl­
skåpet. Rörde ihop ett glas O’boy och började bre fyra smörgåsar.
När hon skulle hyvla en ostskiva tyckte hon sig se en rörelse i
ögonvrån. Hastigt vände hon blicken mot köksfönstret men kon­
staterade att det bara var hon själv som reflekterades i glaset.
Kul. Skrämd av sin egen spegelbild. Ändå kunde hon inte släp­
pa reflektionen med blicken. Hon hade aldrig varit särskilt rädd
för mörker, eller för att vara ensam, men bilden som syntes på
glasrutan påminde om ett tomt skal. En kropp utan innehåll. Inget
ansikte. Bara ett svart hål och suddiga konturer som flöt ihop med
bakgrunden. Faktiskt var den lite obehaglig att titta på.
Hon skulle just återvända till osten när något fick henne att
stanna upp. Det var som ett mörkt fält i nederkanten av spegelbil­
den. Först förstod hon inte vad det var, men så genomfors hon av
en rysning. Hon fortsatte nästan maniskt att stirra på det mörka
som långsamt rörde sig ur synfältet. Var det verkligen någon utan­
för fönstret? Var det ...? Nej, det kunde inte vara de. Ingen av
bitcharna från skolan skulle våga sig hit, hem till henne.
Plötsligt anade hon ljudet av steg på grusgången som ledde
runt huset. Snart hördes de klart och tydligt genom den lilla öppna
ventilationsluckan. Stegen upphörde utanför ytterdörren och en
märklig tystnad Linnea kunde svära på varade i flera minuter fick
hennes puls att rusa.
Till slut bröt dörrklockan stillheten.
Vem kunde det vara? Hon väntade inget besök. Hon väntade
aldrig besök. Ögonblicket senare påmindes hon om det Maarja
hade sagt om han som skulle stämma flygeln.
p i a n o s tä m m a r e n
45
Linnea tände ljuskronan i taket. Ett svagt gulaktigt sken lyste
upp hallen. Hon följde sin egen skugga fram till ytterdörren.
Fortfarande bultade hjärtat hårt under tröjan. Genom de frostade
sidoglasen skymtade hon någon på andra sidan. För en kort stund
tvekade hon. Men så vred hon om låset. Tryckte ner handtaget
och öppnade dörren.