Lunchseminarium om Folkbildningens idé och framtid: #4 – Unga folkbildare om framtiden och Folkbildare 90+ (23/2 2011, Bryggarsalen, Stockholm) Text: Kajsa Wiktorin ‐ Hur beskriver vi folkbildningens idé 2010 eller 2025? ‐ Folkbildningens egen syn på värdegrund och kärnvärde, hur ser den ut? ‐ Inriktningen mot framtiden – hur formulerar vi Folkbildningens framsyn? ‐‐‐‐‐‐‐‐‐‐‐‐‐‐‐‐‐‐‐‐‐‐‐‐‐‐‐‐‐‐‐‐‐‐‐‐‐‐‐‐‐‐‐‐‐‐‐‐‐‐‐‐‐‐‐‐‐‐‐‐‐‐‐‐‐‐‐‐‐‐‐‐‐‐‐‐‐‐‐‐‐‐‐‐‐‐‐‐‐‐‐‐‐‐‐‐‐‐‐‐‐‐‐‐‐‐‐‐‐‐‐‐ Under fyra lunchseminarier har ovanstående frågor behandlats. Vid de tre första seminarierna lyfte studieförbunden frågan utifrån sin egen profil. Parallellt genomfördes fokusgrupper, där grupper med unga och äldre diskuterade begreppet. Det sista lunchseminariet tog upp fokusgruppernas arbete samt slutsatser om folkbildningens idé. Filmvisning, boksläpp och panelsamtal Det sista lunchseminariet, 23 februari 2011, ägnas folkbildare 20+ och folkbildare 90+. Filmen Folkbildare 90+ visas för första gången och boken Unga folkbildare om framtiden släpps – och följs av ett panelsamtal mellan unga och äldre folkbildare, med diskussioner om folkbildningens idé och framtid. ----------------------------------------------------------------------------------------------------------------Demokratisera demokratin Seminariet inleds med att Maicen Ekman, generalsekreterare på Folkbildningsförbundet, berättar om bakgrunden till arbetet med folkbildningens idé och framtid. Anna Morin på Folkbildningsförbundet, som gjort intervjuerna i filmen, berättar om sina möten med Ulla Poppius, Ralph Uddman och Gösta Vestlund. Förutom att filmen nu finns tillgänglig för beställning kommer också klipp med ”godbitar” att finnas på Folkbildningsförbundets hemsida inom en snar framtid. _________________________________ Folkbildningens idé och framtid Anna Morin, Folkbildningsförbundet, Ralph Uddman, Maicen Ekman, generalsekreterare Folkbildningsförbundet och Gösta Vestlund. Efter filmvisningen berättar projektledare Thor Rutgersson, Folkbildningsförbundet, om arbetet med projektet – som förutom seminarier och film också resulterat i skriften Unga folkbildare om framtiden, där unga medarbetare från samtliga studieförbund kommer till tals. Som introduktion till Linnea Ripenbergs och Sofia Nygrens anföranden säger Thor att det är viktigt att uppmärksamma de unga folkbildarnas tankar och åsikter; i regel har de inte tillgång till de beslutande organen, även om det är just de unga som skall bygga framtiden. Förhoppningen är att deras inlägg – både på plats och i skriften – ska uppmuntra till fortsatta diskussioner vid fikabord och på styrelsemöten. _________________________________ Folkbildningens idé och framtid Förstå osynliga maktstrukturer Linnea Ripenberg från Ibn Rushd är en av de som intervjuas i boken. Hon är projektledare för Forix – förorternas riksdag, och återkopplar i sitt anförande till Gösta Vestlunds avslutande ord i filmen – om att demokratisera demokratin. För Linnea är makt en viktig fråga. Hon arrangerar självreflekterande utbildningar på temat, och har pratat med många unga – de flesta med invandraranknytning – i förorten, om deras erfarenheter och behov av samhällsförändring. Linnea har reflekterat över sin egen roll – och situationer som uppstår i möten med framför allt ungdomar, där hon ibland tilldelas en roll hon inte alls vill ha. Hon ger ett exempel från ett möte med en grupp tjejer som blev alldeles tysta när Linnea började prata. När de sedan pratade sinsemellan var samtalet ett helt annat. Linnea reagerade över detta och vill förstå och komma ifrån de osynliga maktstrukturer som ofta styr oss, omedvetet. Vem lyssnar på vem – och vem lyssnar ingen på? De personer som projekt skapas för har som vana att anpassa sig efter de som leder. Så fungerar hela samhället, även i dolda sammanhang. Linnea vill att de som jobbar med projekt – och med de här frågorna – ska medvetandegöra sig själva och deltagarna de möte, så att strukturerna blir synliga. Det negativa snacket är snart historia Linnea tar också upp medias spegling av förorterna och invånarna i miljonprogramsområdena, som ofta är negativ. Hon tror att mediebilden och medias inflytande kommer att försvinna, på sikt. Förorterna är de mest intressanta platserna just nu, det händer så mycket fantastiskt där. Ungdomarna i förorten har otroligt mycket ambitioner – och den utvecklingen kommer att synas mer och mer. Som goda exempel tar hon tidningen Megafonen i Husby och Sveriges första hoppförmedling i Tensta. Där pratar man inte bilbränder och upplopp, utan resurser och potential. Det negativa snacket är snart historia! _________________________________ Folkbildningens idé och framtid Varför vi och de? Linnea tycker inte att det ska finnas monopol på ordet folkbildare. Som det är nu blir den som bildar ”aktiv” och de som bildas blir ”passiva”. Det blir ett automatiskt ”vi och dem”. Linnea tycker att alla är folkbildare. Hon vill hitta den ”jämlika tanken” som hon tror är folkbildningens tanke och ambition. Vad är folkbildning och vem är folkbildare? Vilka är ”vi” och vilka är ”de”? Kultur kan definiera oss som människor Sofia Nygren intervjuas också i boken. Hon är verksamhetsutvecklare på Kulturens Bildningsverksamhet. Sofia inleder med att spela en judisk bröllopssång på valthorn. Under andra världskriget spelade man den här typen av musik i både ghetton och skyttegravar. Sofia menar att kulturen kan definiera oss människor även i livets svåra. När Sofia gick Musikhögskolan och praktiserade hos en musikterapeut lärde hon sig hur kultur och musik kan beröra oss djupt inne i själen – oavsett vilka vi är. Sofia fortsätter med stycket Nya världen av Dvorak och vill genom det lyfta frågan om varför Kulturens tycker att kultur är viktigt – och varför kulturvärlden behöver ett eget studieförbund. Sofias första kontakt med folkbildningen var när hon och några kompisar i Norrköping ville bilda en amatörkulturorkester. I samband med bildandet sökte de samarbete med flera studieförbund. Alla studieförbund verkade duktiga och snälla – men det fanns inte så mycket folkbildningen kunde göra för orkestern; de fyllde i listor och fick ut ett par hundralappar för sina kostnader men mer samarbete blev det aldrig. Verksamhet för regelverket eller regelverk för verksamheten? Genom Sveriges orkesterförbund, som är en av Kulturens medlemsorganisationer, fick Sofia en förfrågan om att börja jobba på Kulturens. Med tiden har hon insett att folkbildningen är helt fantastisk och har hur mycket som helst att erbjuda, framför allt för eldsjälar. Hon brinner numera för folkbildningen men tycker fortfarande att det finns frågetecken kring regelverket. Hon uppmuntrade nyligen en vän, som ville anordna en sommarkurs, att ta kontakt med ett studieförbund och ordna ett samarbete. Han fick fylla i 137 papper – och fortsatte inte samarbeta efter det. Många kulturgrupper väljer bort folkbildningen på grund av att regelverket inte alltid fungerar i praktiken. När driftiga, kompetenta personer lämnar folkbildningen på grund av administration – då är det folkbildningen som gör den största förlusten. Sofia tycker att detta är ett gemensamt problem för oss alla, oavsett studieförbundstillhörighet. Vi måste ställa oss frågan om regelverket är till för verksamheten eller om verksamheten är till för regelverket! Sofia avslutar med att spela Glädjens blomster, ett stycke hon även spelat för äldre på demensboenden, och som berörde en av de boende kvinnorna mycket starkt; när kvinnan hörde stycket – tydligen en gammal favorit – började hon gråta. Det var första gången på _________________________________ Folkbildningens idé och framtid mycket länge som kvinnan visade någon slags reaktion överhuvudtaget. Förutom att detta visar vilken enorm kraft musiken har, visar det också på kraften i det livslånga lärandet. Det är aldrig försent att ta del av folkbildning! Sofia Nygren, Kulturens bildningsverksamhet, Linnea Ripenberg Ibn Rushd och Gösta Vestlund. Panelsamtal med Sofia, Linnea och Gösta Åke Gustavsson, förbundsordförande på Folkbildningsförbundet, leder samtalet och inleder med att be Gösta Vestlund utveckla sina tankegångar kring att demokratisera demokratin – något Gösta talar om i filmen. Gösta håller med Linnea i hennes resonemang. Det handlar om sättet att umgås med andra människor, hur vi lyssnar på varandra och hur vi kan få alla deltagare att vara med och påverka en dialog eller ett beslut. Så menar han att ett system demokratiseras. Vi har alla lika mycket makt, oavsett vad vi sysslar med. Demokratin i vardagen hänger ihop med vårt människovärde; att vi känner att vi betyder någonting. Gösta berättar om en av sina vänners barnbarn, som studerade i USA, som fick i uppgift att skriva en essä om relationen till sin farfar. Pojken skrev; ”du, farfar, ser aldrig ner på mig, därför har det alltid varit lätt för mig att se upp till dig”. ”När man betyder något för någon, då händer någonting med oss människor. Det är det som är hjärtpunkten i all folkbildning”, fortsätter Gösta. ”Det viktiga är att alltid försöka komma dithän, att man verkligen försöker se ett värde hos varje människa.” Linnea återkommer till frågan om makt och berättar om en tjej hon träffat som sa: ”jag är ingenting”. Hon undrar hur folkbildningen ska få ungdomar i de större förortsområdena – som känner sådan maktlöshet – att bli hörda och sedda. För Linnea är det viktigt att hitta en medvetenhet – som gör att det jämlika samtalet kan skapas, även om det inte alltid är lätt. Så fort någon signalerar pondus och agerar ledare finns det andra som automatiskt beter sig _________________________________ Folkbildningens idé och framtid som om de inte är värda någonting. Äkta jämlikhet måste börja i den lilla situation man befinner sig i, menar Linnea. Det är faktiskt viktigare att prata om potential, resurser, möjligheter och framtidsfrågor än att bara problematisera kring olika ämnen. Åke ser en utmaning för folkbildningen – i att utvecklas så att människor känner sig inkluderade. Samhället i stort har en svårighet att tillvarata de impulser som finns hos befolkningen. Att skapa öppenhet i demokratin är en utmaning. Kvantitet kontra kvalitet Åke frågar Sofia hur hennes ”goda karamell” ser ut, den som ska få studieförbunden att bli lite sexigare – något hon tycker saknas. Sofia tycker att det som är positivt med studieförbundsvärlden faktiskt redan är ”sexigt”; att det finns en enorm kraft i mål och syften – men att regelverket måste stöpas om efter hur verksamheten ser ut. Idag är det svårt att kommunicera regelverket på ett vettigt sätt. Regelverket måste stämma överens med verksamheten. Åke kommenterar; man kanske mäter kvaliteten i siffror, snarare än i innehåll, samtidigt som man – ur samhällets synpunkt – måste kvantifiera. Men man måste också ha en generös syn på kvalitetsbegreppet. Sofia håller med om att kvaliteten är jätteviktig och att stolparna och strecken (på närvarolistorna) är mindre viktiga. Linnea beskriver att man inom Ibn Rushd når grupper som inte tidigare omfattats av folkbildningen. I början kan det vara svårt att nå ut, eftersom folkbildningen ofta är okänd för de här grupperna. Man måste börja i liten skala och då kan det skapa stress att behöva redovisa kvantitet. Hur når vi politikerna? Åke menar att det är viktigt att visa på en trovärdighet. Han tycker att det råder brist på politiska kontakter, i alla fall på kommunal nivå. Han frågar Gösta vad han tror att det beror på – att vi har så svårt för att nå politikerna i dag? Gösta tror att det kan bero på flera orsaker. En av dem är att inget riksdagsparti jobbar med de här frågorna i dag. Det gör att kommunikationen är svagare nu än tidigare. Politikerna vet troligen mindre om folkbildningen än de gjorde förr. Den andra orsaken tror han är massmedia, som utser olika kändismänniskor till folkbildare men som aldrig nämner folkbildningens ”egna” människor. Han tror att vi måste ha en betydligt intensivare kontakt med journalister och tidningar och bjuda in dem – så att de ser vad som görs och kan delta i verksamheten. Vi måste ta kontakt med politiker och, tillsammans med andra opinionsbildare, diskutera vad vi kan göra exempelvis för ungdomsproblemen inom olika områden. _________________________________ Folkbildningens idé och framtid Uppfatta människan som en människa Gösta tycker att folkbildningen ska sluta adressera deltagarna som kunder. Han hänvisar till Bengt Göranssons bok, Tankar om politik, där Bengt pekar på att begreppet kund tar oss bort från det väsentliga – vi måste uppfatta människan som just en människa. Avslutningsvis tar Gösta upp frågan om kompetens. Han berättar om sociologen Johan Asplund som jämför yrkeskompetens och omsorgskompetens. Omsorgskompetensen, som handlar om att både bry sig om yrke, familj, skola, föreningsliv och samhällsliv, är den som bäst passar folkbildningsarbetet. _________________________________ Folkbildningens idé och framtid