24 KONST AKTUELLT DALSLAND Nina Bondeson »Yx-gull« A K T U E L L A U T S T Ä L L N I N G A R O C H P R O J E K T P Å D A L S L A N D S K O N S T M U S E U M 2 7 / 9 – 2 3 / 1 1 2 0 14 VAD BESTÅR KONSTEN AV? »Får man skratta?« Frågan ställdes av en vernissagebesökare för många år sedan och det är konstnären själv, Nina Bondeson, som berättar historien. För henne är svaret alldeles förfärligt självklart. »Ja! Absolut! Visst får man skratta! » anses giltig och Nina Bondesons varför? bildvärld är huvudText är ett centralt löst ekvilibristisk, inslag i Nina hon går på spänd Bondesons konstlina mellan det närskap. Men, vardagligt före tillägger hon lite ställande och det överraskande, det är surrealistiskt inte alls nödvändigt absurda. Inte sällan att läsa allt. Texten skakar man lite på lever med på huvudet, kapitulerar, samma villkor som och dras med; neråt, bilderna, som uppåt, framåt, inåt. verktyg när hon Vad är det hon vill skapar de fiktiva berätta? karaktärer vi möter i – Jag vet inte, hennes bildvärld; säger Nina som den självlärde Bondeson lite lingvisten Jeremy hemlighetsfullt, när Adagio eller vi gemensamt »Vinterkväll« Signora Canedotto betraktar målningen med sin Hundräddskola. »Yx-Gull« (se nyhetsbrevets framsida), – Text är snyggt, säger Nina Bondeson, en kvinna med en stor yxa på axeln. En och lovordar den meditativa kraft som mängd förbryllande detaljer komplicerar ligger i att brodera text. Det upptäckte bilden, som en blå hand kupad under hon strax efter att hon avslutat sina ett naket bröst, ett flygande rött headset studier vid Kungliga Konsthögskolan (?), ett mätglas (?) hängande i en björk ... 1989. Fortfarande broderar hon mycket. Vi sitter i hennes ateljé i Mölndal, – Det är väldigt roligt och välgörande strax utanför Göteborg. Nina har laddat prestationsbefriat. datorn med det hon ska visa i Dalsland. I sin ungdom hade hon tankar på att – Jag prövar olika saker, erfarenheter, bli författare. En annan var att bli kirurg i mina bilder. Vid sidan av bildskapandet (ett vetenskapligt sätt att titta på kroppen undersöker jag och försöker förstå vad kan också spåras i hennes bilder). konsten består av. Vilken sorts konst som Hon läser och skriver mycket och har speciellt fördjupat sig runt det faktum att samtidskonsten blivit allt mer akademiserad, och vilka effekter det fått. När Nina Bondeson 2005 blev professor i »Konst med textil inriktning« vid HDK, Högskolan för Design och Konsthantverk vid Göteborgs universitet, hamnade hon mitt i stormens öga. Hon gav sig själv in i debatten och författade skriften »Tiden som är för handen: om praktisk konsttillverkning« tillsammans med konstnären Marie Holmgren. – I början av 1990-talet kunde man också i Sverige konstatera att någonting hade hänt inom konsten. Kultursidorna började skriva på andra sätt, mer intellektuellt akademiskt. Namn som Foucault och Derrida dök upp. Jag kände mig utestängd och letade efter svar som gjorde det begripligt för mig. Varför? – den frågan blev nyckeln. Varför gör jag bilder som jag gör? Men man blir inte bättre konstnär i vår bildtradition för att man ägnar sig åt teoribildning, menar Nina Bondeson. – Att göra bilder och att försöka analysera deras situation och villkor är båda intellektuella sysselsättningar. Men de sker alltid på varandras bekostnad. Under tre och ett halvt år på HDK drog hon inte ett streck i ateljén. Målningen »Yx-Gull« blev vägen tillbaka. – Det tog två år att åter komma i kontakt med hur man fattar konstnärliga beslut! Det var som en lång rehabilitering efter en olycka. Man måste vara vältränad för att komma någon vart i konsten. Det går inte att köra ett Vasalopp bara för att man promenerar då och då, säger Nina Bondeson illustrativt. Vi återgår till att betrakta »Yx-Gull« och bröstet som ligger i den kupade handen. Varför? – Jag är hela tiden ute efter att berätta om mänskliga erfarenheter. Att hålla på med konst är ett sätt att försöka förstå. Livet, döden, existensen, sexualiteten, åldrandet – bilden måste ha allt med sig. Ljust, mörkt, läskigt … säger Nina Bondeson och avslöjar både hundrädsla och flygfobi och en ångest för att gå ensam i skogen. Rädslor som hon numera inte ger efter för, inte minst som hon om somrarna vistas i torpet i Mörterud i norra Dalsland där skogen står mörk och tät. Nina Bondeson har, sedan debut utställningen på Dr. Glas i Stockholm 1989, ställt ut regelbundet i Sverige och utomlands. Hon finns representerad över hela landet, på museer och institutioner och med ett 10-tal offentliga verk. Hon undervisar, skriver och handleder. Innehar sedan 2007 Bildkonstnärsfondens 10-åriga arbets stipendium. Utställningen pågår i övre utställnings hallen till och med 23 november. »Att ha studerat något« ALVAR LUNDIN 1894–1975 Det är nu snart 40 år sedan Dalslandskonstnären Alvar Lundin avled. Museet uppmärksammar den framgångsrike målaren med en retrospektiv utställning som speglar hela hans gärning. Alvar Lundin går också till historien som den som initierade Dalslands Konstförening 1935. Det är Alvar Lundins son, Lars Lundin, som gjort utställningen möjlig. I sin ägo har han flera av Alvar Lundins efterlämnade konstverk, liksom anteckningsböcker, klippböcker och fotografier. När Lars Lundin för något år sedan ombads hålla ett föredrag om sin berömde far, fick han anledning att fördjupa sig i arkiv och efterlämnade papper – så är också släktforskning hans stora intresse. – Jag flyttade hemifrån tidigt och träffade inte pappa regelbundet, men det har varit roligt att lära känna honom på detta sätt, säger Lars Lundin, som numera är pensionär och bosatt i föräldra hemmet strax norr om Ånimskog. Det är här han gjort sina efterforskningar som med noggrannhet målar historien om en far som var både envis och målmedveten när det gäller de konstnärliga ambitionerna. I övrigt var Alvar Lundin en orolig själ som hade svårt att finna Man undrar sin plats i livet, han säger på förstås hur det ett ställe att han gick för Ellen »har haft 17 och de två yrken«. barnen Alvar hemmavid i Lundin föddes, den lilla ensom första rummaren på barnet av fyra, övervåningen på soldattorpet i svärföräldSannerud i rarnas torp i Ånimskog där Ånimskog? fadern var – Jag har soldat i Västinte hittat så Mosaik av Alvar Lundin göta-Dals mycket om regemente. Båda föräldrarna läste det, men jag tror att svärfadern hjälpte mycket, ett intresse som också sonen henne. Det var inte ovanligt att männen hade. Att rita och måla var ett annat. var borta, många män här i Dalsland Men som arbetargrabb gällde att gick till sjöss vid den här tiden. Men jag tidigt försörja sig. Alvar Lundin prövade har hittat ett brev där hon ber honom många sätt; han arbetade som dräng, skicka pengar. snickarlärling, byggnads- och skogs Efter studierna återvände Alvar arbetare. Nyss fyllda 19 år, tog han Lundin till familjen i Ånimskog. Att värvning vid Hallands regemente i försörja sig som konstnär var svårt och Halmstad. Därpå följde polisskolan i Alvar fick ofta ta fram »de stora pensGöteborg och Alvar arbetade som larna« som yrkesmålare. konstapel en tid. Men tog snart åter Men konsten var huvudsaken för värvning. Denna gång i Svea livgarde. honom och ju mer etablerad han blev – En bidragande orsak till detta var desto bättre gick det. Redan på Valandnog att han träffat sin blivande hustru, tiden deltog han i många utställningar Ellen. Hon hade hembiträdesplats i och recensionerna var alltid mycket Stockholm vid den här tiden, säger Lars goda. Bland vännerna fanns många Lundin, som hittat en bunt av Alvars Dalslandskonstnärer; som Anders glödande kärleksbrev till henne. Thyberg, Ragnar Högman, Gunnar När Alvar Lundin är 36 år, gift och far Larsson, John Lind och K Ragnar. till en treårig dotter, tar han slutligen – Och varje sommar kom det konst mod till sig och söker till Valands konstnärer från Göteborg och hyrde in sig på skola i Göteborg. Detta på inrådan av bygden. Alf Lindberg bodde ett stenkast Axel Romdahl, intendent vid Göteborgs härifrån, de var mycket goda vänner. konstmuseum och professor vid hög Det var Alvar Lundin som såg till att skolan, som han tidigare skickat några Dalslands Konstförening bildades målningar till för bedömning. Det blir sommaren 1935 . På kort tid lyckades hans slutliga livsval. Han studerar på han, med hjälp av bl a intendenten vid Valand i tre år, under den här perioden Vänersborgs museum Nils Ivan Svensson, föds sonen Lars. samla in 250 namn och föreningen kunde Efter Valand gjorde Alvar en längre studieresa till Paris med kamraterna. bildas. Den kom att spela en betydande Artikeln fortsätter på nästa uppslag. Lars Lundin framför några av Alvar Lundins målningar. roll i det dalsländska kulturlivet (och gör så än idag). Föreningen samlade och stöttade konstnärerna, bland annat med stipendier, spred intresse för konst och arrangerade utställningar, lotterier och föredrag. Alvar Lundin var dess klippa och eldsjäl. Alvar Lundin drömde om att ställa ut i Stockholm och 1944 blev det verklighet, en separatutställning på galleriet Modern Konst i Hemmiljö. – Det blev succé direkt! Redan på vernissagedagen sålde han tio tavlor och utställningen recenserades av nästan alla Stockholms- och Göteborgstidningar med idel lovord. Fler separatutställningar i Stockholm, Göteborg och Borås följde och framgångarna ledde till att Alvar Lundin kunde köpa en nästan nybyggd villa i Lågan, några kilometer från hans tidigare hem. – Detta var ett fullt modernt hus med centralvärme, vatten och avlopp, vilken lyx för min mor!, säger Lars Lundin och berättar att nu fick Alvar en egen ateljé på övervåningen. – Han arbetade mycket regelbundet med sina målningar. Mellan nio och fem, ett pass på förmiddagen och ett på eftermiddagen, berättar Lars Lundin som själv satt modell till många målningar. Inte alltid helt uppskattat. – Nej, man ville ju hellre vara ute och leka. Fast jag var också glad över att ha en pappa som var hemma om dagarna. Det blev en trygg uppväxt. På vårarna var han med oss och täljde säljpipor och på somrarna gick vi och badade. Även andra personer i närheten tillfrågades om att sitta modell, bland annat finns några fascinerande målningar på dalsländskan Selma, en kvinna från grannhuset som arbetade som hushållerska. Porträtten är många i samlingen. Men här finns också landskap – många från resor till Frankrike och Spanien – stilleben och mer abstrakta motiv. Huvudsakligen är det oljemåleri, men han skulpterade också. Bland de senare verken finns även arbeten i mosaik och i collageteknik. Alvar Lundin daterade inte sina verk, därför är det svårt att tidsbestämma dem. – Mot slutet av sitt liv, engagerade han sig starkt mot Vietnamkriget, han såg mycket på teve och klippte bilder ur tidningar som han använde i sina collage, sen gick det över i en mer naivistisk period, säger Lars Lundin som själv är mest förtjust i en period på 1960-talet då Alvar Lundin målade mycket landskap, en del av dem är fantasilandskap. – Ju äldre han blev desto mer tog han ut svängarna. Han sa ofta att man får aldrig stagnera. Konsten måste ständigt utvecklas. Alvar Lundin fick flera stora stipendier och utmärkelser under de två sista decennierna av sitt liv. Bland annat Konstakademins livstidsstipendium 1966 och Riddare av Vasaorden 1973. Utställningen pågår i nedre utställnings hallen till och med 23 november. BRODERI I FOLKLIG TON Anna Wengdin är en av hemslöjdens starkast lysande stjärnor. Nu har hon intagit Galleriet med sina färgstarka broderier. Kuddar, små och stora. Men också broderade dockor av halm, en annan folklig tradition som Anna gett nytt liv. Anna Wengdin har många strängar på sin lyra. Hon är utbildad kallskänka och utbildad hemslöjdskonsulent. Hon driver butik i Sala. Hon håller kurser och ställer ut. Och överallt där människor möter hennes livsbejakande broderier frågar man sig; Varifrån kommer detta sjungande flöde? – Det började 1998, när jag fick jobb i butiken på Liljevalchs stora hemslöjdsutställning »Slöjden är här, slöjden är härlig!« Där mötte jag färgrikedomen, mönstren, det naiva, det spretiga och frodiga … broderier som var direkta kopior på gammal folklig slöjd från 1800-talet och tidigare. Det blev startskottet. Jag kände det med en gång; Det här var mitt formspråk, detta passar mig, det här kan jag omsätta! Och då började jag, med de kunskaper jag hade, att leka med olika tekniker och material inom textil, säger Anna Wengdin. Jag når henne per telefon en tidig morgon hemma i huset i Kottebo utanför Sala. Det här är barndomstrakter, här växte hon upp, bland annat med en farmor som var engagerad hemslöjds rörelsen. För tio år sedan flyttade hon tillbaka med sin egen familj. Och nu är huvudsysselsättningen butiken i Sala, en blomster handel med hem inredningsavdelning, som hon är delägare i. Brodera gör hon på fritiden. Men så har det inte alltid varit. Efter slöjdutställningen, utbildade hon sig på Handarbetets Vänners skola i Stockholm och fösta jobbet som hemslöjdskonsulent var i Skåne. Anna Wengdin Artikeln fortsätter på sista sidan. Fortsättning från föregående sida. – Drömjobbet! Anna Wengdin berättar om alla folkliga broderiskatter, framför allt yllebroderier, som hon kom i kontakt med på museerna runt om i Skåne. I dem finns hennes stora inspiration. – Det är uttrycket, helheten, som jag vill åt. Inte så mycket hur de är gjorda kanske, där har jag hittat min egen blandning av tekniker. Yllebroderierna är som en stor mönsterbank som jag har i huvudet. Jag lägger till och drar ifrån, allt eftersom jag blivit bättre. Så har det bara rullat på, de senaste femton åren … Utställningen visas i galleriet och pågår till och med 23 november. Eld & Ljusfest i Upperud När mörkret faller i höst bjuder vi in till Eld & Ljusfest den 15 november. Öppettider: 27 sep–30 okt: ons–sön 11–17 November: lör–sön 11–17 Café Bonaparte: lör– sön 11–17 Produktion: Dalslands konstmuseum Texter: Anna-Stina Lindén Ivarsson Form: Sara Lund, Reform Museet stöds av Västra Götalandsregionen, Melleruds kommun och vänförening. M US E I CAFÉ M US E I CAFÉ Upperud 464 40 Åsensbruk 0530-300 98 www.dalslandskonstmuseum.se