Avesta Whiskysällskaps provning nr 61 2012-06-09 Sammanfattning Text: Arne Hellberg. Foto: Stefan Bratt och Arne Hellberg Årets sommarprovning genomfördes lördagen den 9 juni, nu för tredje året i rad. Som tidigare år kombinerades provningen med en fantastisk grillbuffé. Vi kunde konstatera att ruskvädret som det tidigare i veckan hade varnats om hade bestämt sig för att inte hälsa på hos oss. Sol och sommarvärme var vad som gällde istället ☺ Medlemmar och gäster ombads anlända vid tretiden, då det fanns möjlighet att pratas vid och avnjuta lite grillad kyckling som aptitretare, innan provningen drog igång strax efter fyra. Temat för kvällen var Diageos serie Flora & Fauna Provningsledare var Jan Groth, Whiskyambassadör Diageo Provningen hade 78 deltagare, varav 18 gäster, därutöver tillkom 17 gäster som bara var med för maten. Provningen var halvblind, d v s deltagarna visste vilken whisky det fanns att prova men inte vilken som fanns i vilket glas. Det avslöjades istället efterhand under provningen. En bild på upphällda whiskyglas i motljus Generell information Innan provning och föreläsning började informerade styrelsen kortfattat deltagarna om • Programmet för 2012. o 2012-09-07 Benriach / GlenDronach är nästa provning o Styrelsen inväntar besked från Michael Heads, destillerichef på Ardbeg för hösten. • Programmet för 2013. o 2012-09-07 Springbank med Frank McHardy • SWF erbjudandet – finns fortfarande möjlighet att beställa, till den 15/6. Hans lämnade därefter över ordet till Jan Groth. Föredrag och Provning Om att smöra lite Janne började med att säga att han nu skulle smöra lite för oss. 1999 började han arbeta heltid med whisky. Antalet medlemmar i whiskyklubbar i Sverige har sedan dess haft en fantastisk utveckling. Det första whisky konventet drogs i gång för över 10 år sedan. Då var det 100 personer där. Skottar kom till Sverige och var imponerade, bugade och bockade för den kunskap och det intresse som fanns för whiskyn i Sverige. Idag finns det ca 160 medlemsklubbar inom Svenska Whiskyförbundet, med nästan 7000 medlemmar. Nu bugar och bockar inte den skotska whiskyindustrin längre, nu är de helt beroende av er! Om svenskar och whisky Ingvar Ronde, som skriver Malt Whisky Yearbook, han säger att idag är Sverige nummer 11 i världen. Vi är ett litet land som blandar oss med de stora länderna när det gäller att köpa maltwhisky. Åker man över till Skottland så kan man titta på besöksantalet på destillerierna. På Diageos tio besökscenter vid sina destillerier i Skottland ligger Sverige i topp bland de flesta. När det gäller försäljning på varje ställe så är vi inte sällan topp ett! När det gäller Lagavulin är det inget snack om saken. Först kommer Sverige, sen kommer ingenting, sen kommer ingenting och sen kommer Japan eller så. Om svensk entusiasm och Jannes lön Vad Janne ville säga med de första minuterna är att från hans sida, som representant för den industri som backar upp honom, är ett stort, stort tack! Jag bugar mig och börjar med att skåla för er, tack så hemskt mycket för att ni existerar och finns. Utan er får jag ingen lön. SKÅL! Janne Groth, En mycket intressant och underhållande föreläsare Whiskyn i glasen vi har framför oss kommer från en serie som United Distilleries lanserade för ett antal år sedan, i en serie med namnet Flora & Fauna. Varje destilleri har fått en växt eller ett djur som på något sätt ska kunna härröra till destilleriet. Det där är bara påhittat av en marknadsavdelning så det har ingen betydelse egentligen. De tre första glasen är uteslutande lagrade på amerikanska fat medan de tre avslutande är en kombination, alternativt bara lagrade på europeiska fat. Alla ligger på 43%. Det första glaset Vet ni vilken whisky ni dricker? Ni som vet får nu uppgiften att uttala det här destilleriets namn. Ni andra kan bara njuta som vanligt. Hans Sundqvist, AWS, kommenterade att man kanske behöver dricka den först innan man kan uttala namnet. Janne höll men, men trodde man nog behöver dricka alla glasen först ☺ För ungefär 15 år sedan släppte det här Speyside-destilleriet något man kallar Singleton. Destilleriet byggdes på 1970-talet med 8 kopparpannor och en stor produktionskapacitet. Hur var det nu med namn och uttalet? Hans Sundquist, AWS, sa att han brukar uttala det som ”Åch-rojsk”. Janne var glad åt försöket men förklarade med ett leende att det inte var rätt. Det ska uttalas ”Ått-råskk”, så låter det i alla i Edinburgh säger han. I Speyside sägs det med mycket mer ”hosta”. Janne misstänker att det var uttalsproblemet som gjorde att man senare döpte om whiskyn till Singleton. Destilleriet Auchroisk stängdes ett tag under 1970-talet då branschen drabbades av överproduktion och fulla lager. Nu är det dock igång igen och producerar mer whisky än någonsin. Prov 1 – Auchroisk 10 år Auchroisk 10 år, 43% Namnet betyder ”Ford of the Red Stream” på gäliska, on refererar till Mulben Burn varifrån destilleriet tar sitt vatten. Djuret på flaskan ser ut att vara en svala. Om destillerikaraktär Janne pratade vidare om just destillerikaraktär. De som dominerar marknaden så som Diageo, Pernod Ricard m fl är för dåliga att förklara varför vi har 100 olika destillerier. Är det inte bättre att ha ett jättestort destilleri mitt i Skottland som producerar alla de 300 miljoner liter som man ändå och sedan ha olika fat istället? Man hade förmodligen gjort det om det fanns en chans att göra så, men mångfalden ligger i förmågan att på varje destilleri göra en unik spritkaraktär. Han brukar få frågan om man verkligen skulle märka skillnad om spriten är tillverkad på Auchroisk, Linkwood eller Macallan – Ja det skulle ni göra! Det är mycket svårare efter 10 – 15 år på ekfat då de tenderar att påminna om varandra. Därför har man nu sedan 10–15 år tillbaka börjat kategorisera varje destilleris spritkaraktär. Från Auchroisk har man en ”light” (lätt) karaktär. Det andra glaset För nästa whisky, prova dem gärna bredvid varandra, så kommer ni att finna en skillnad i doft Linkwood har också en typisk ”light” karaktär. Den är lika lätt som Auchroisk, den har ingen stor och tung doft, och är annars mest berömt för att den gör över i en fruktighet, mest exotisk frukt. Vi har här en lite annorlunda karaktär. Man ska komma ihåg att man kommer att hantera malten olika inom destillerierna, genom malning, mäskning, destillation. När man sedan lägger whiskyn på ekfat så kommer faten att bidra med smaker och en mognadstjänst, då man tar bort en massa obehagliga dofter och smaker och levererar en massa trevligare istället. Prov 2 – Linkwood 12 år Linkwood 12 år, 43% Destilleriet ligger vid floden Lossie I närheten av staden Elgin. Djuren på flaskan är två svanar Det unika med Linkwood kontra Auchroisk är inte fatlagringen i det här fallet utan destillerikaraktären. Om nybyggen och karaktärer Diageo byggde Roseisle för ett antal hundra miljoner för några år sedan. Nu ska de bygga ett till av ungefär samma storlek. Man bygger nytt för att efterfrågan är så stor. Roseisle är en fabrik där man skulle kunna göra Auchroisk den ena dagen och Linkwood den andra dagen. Man skulle förmodligen kunna göra vilken whisky man vill i Roseisle, men det gör man ju inte. Man gör Roseisle whisky där. Det går inte att göra Linkwood i Roseisle. Man kan göra något som påminner om, men viss karaktär, som lätt, fruktig och liknande, men man kan inte göra en Linkwood – det kan man bara göra i Linkwood. Följaktligen har man byggt Roseisle och man bygger ut Linkwood också, från 4 till 7 miljoner liter per år. Linkwood är en ”sällanprodukt” från ägarna Diageo, den är mer vanlig hos oberoende buteljerare. Om vad som gör att det skiljer sig åt mellan destillerier Janne fick en fråga om vad det beror på att det blir så olika. Det finns ju exempel på tillfällen när man försökt kopiera varandra utan att lyckas. Janne förklarade att om men ser historiskt sett, som när Lagavulin skulle kopiera Laphroaig så hade man då ingen aning om skälet till varför Laphroaig smakade som Laphroaig gjorde. Idag vet man att det är mer komplicerat än rök och kopparpannor. Typ av vatten har betydelse i produktionen. Hur man malt malten påverkar och även mäskningstiderna. Idag vet vi att mäskningstiderna genererar väldigt olika typer av exempelvis fruktiga syror och estrar. Allt det här kan man göra på Roseisle, efter konstens alla regler, men man har exempelvis inte ett stort jäskar som stått sedan 1970-talet som innehåller en massa, gud förbjude, bakterier. De ska inte vara där men de finns där i träet och de kommer att fälla ut varje gång man lägger i mäsk. Idag vet man, när man tar prover på dem, att det är skillnad. Det är en massa små detaljer som var för sig kanske inte påverkar så mycket men tillsammans så ger de en skillnad i slutet. Sedan kan man komma in på destillationsprocessen med alla kopparkombinationer och dess på verkan. Där är det en gigantisk skillnad. På Roseisle har vi bestämt oss för att vi inte kan göra Linkwood, men vi kan göra den karaktären. Om att det är blendingindustrin som bestämmer Janne förklarade att det inte är han vi som bestämmer hur spriten ska bli, utan det är de stora blendingföretagen som gör det. Det är de som gör Ballantines, Johnnie Walker, J&B och övriga stora märken som bestämmer. De beställer vad destillerierna ska leverera så de om 10 år kan blanda ner det i sin produkt. Det vi hoppas på är ju att de destillerierna som volymmässigt är mindre, exempelvis Ardbeg, Lagavulin, som bara går till maltwhisky måste få bevaras. Det är nog inte omöjligt att, om vi fortsätter att dricka maltwhisky som vi gör, så kommer de att finnas kvar. Men man dock får inte glömma bort att utan blandningsindustrin så har vi inte heller någon maltwhisky. Dessa upphällda glas väntade innan provningen Om statistik och proportioner Skottarna gör ca 300 miljoner liter (ren alkohol) maltwhisky per år på de ca 100 destillerier som finns. På Cameronbridge, Diageos största graindestilleri, gör man i år över 100 miljoner liter (ren alkohol) per år. Man gör där en tredjedel av vad alla andra destillerier gör tillsammans. Och det går egentligen bara till Johnnie Walker. Man har målsättningen att öka produktionen på Cameronbridge under de nästa fem åren till något mellan 150 – 200 miljoner liter (ren alkohol) per år. Då förstår man proportionerna. Ökar försäljningskurvorna som de ser ut idag så kommer man inte att kunna producera den whisky som världen vill ha. Det finns en finans och marknadsavdelning som sitter och tänker, ”låt oss gå in och öppna upp Indien”. ”Om vi skulle öppna den marknaden så skulle Skotsk whisky få en ny och fantastisk era”. Då sitter produktionsledarna och säger ”Det spelar ingen roll, vi kan inte producera det”. Väldens mest sålda whisky heter Bagpiper” och är från Indien och säljs bara i Indien. Väldens näst mest sålda är Johnnie Walker. Den tredje största är åter en Indisk whisky som bara säljs i Indien och heter ”Officer’s Choice”. Tänk om man skulle byta ut dessa två storsäljare i Indien mot skotsk whisky istället. Då får vi sitta och ha öl-provning helt enkelt Eller så får man bygga ett nytt Skottland ☺! Tredje glaset Vi håller oss fortfarande i Speyside och amerikanska fat. Det här är whisky som Janne ytterst, ytterst sällan dricker. Han dricker den bara när han är i Avesta ☺ Om ni går tillbaka till glaset med Auchroisk så är det märkligt hur den byter skepnad. Glaset med Linkwood står sig lite bättre (ändras inte lika mycket när den fått stå ett tag). Strahtmill är ett sådant där destilleri som Diageo äger och aldrig buteljerat som single malt, utom just den här. Janne stöter nästan aldrig på den. Det är sällan det kommer någon specialutgåva, special release eller liknande. Frågan kom om till vilken blend Strathmill används till och svaret är som vanligt, Johnnie Walker. Prov 3 – Strathmill 12 år Strathmill 12 år, 43% Destilleriet ligger vid floden Isla. Djuret på flaskan är en fågel Den är lite fetare, mint och grejer tyckte Janne att han hittade. Den var överraskande god tyckte han. Det här destilleriet vet Janne ingenting om vad de gör. Han har aldrig varit där, aldrig blivit inbjuden, så är det någon som har information om Strathmill så hör gärna av er. Jag har ingen aning, ingen som helst säger han. Om själva Flora& Fauna Janne ville innan pausen förklara vad Flora & Fauna är för något. Det är en uppfinning av en marknadschef på dåvarande United Distilleries som var uppe i Speyside. Han var där på en utbildningsresa och finner att man inte har de lokala destillerierna på de lokala pubarna, vilket förvånade honom. Det visade sig att orsaken var att de här destillerierna inte buteljerat och släppt någon single malt. Därför startade man serien Flora & Fauna. Då fanns det en utgåva från alla destillerier som Diageo ägde. De som inte var med var Six Classic Malts för de hade man redan hunnit introduceras. Det är ungefär 30 destillerier som givits ut i serien. Då ägde Diageo fler destillerier än idag. Sedan dess är några sålda och några andra har stängts. Det är inte så lätt att få tag i en del av dem längre. Officiellt a lade man ner serien för ungefär 7-8 år sedan. Den finns inte längre, officiellt alltså. Åker man då till Skotttland och exempelvis besöker Cardhu Destillery så ser man, där står ju Flora & Fauna. Så några buteljeras fortfarande då efterfrågan är så stor. Några av de som vi provat nu buteljeras fortfarande. Här tog vi nu en paus i provandet och gick ut i det fina sommarvädret istället. I pausen så bjöds det på tilltugg och kolsyrekyld dryck. Om tillställningen och stämningen Janne började direkt efter paus att säga att det här är en fantastik tillställning att få vara med om, den stämning som ni har när ni går runt och träffas är något väldigt unikt och väldigt speciellt. Om man fick önska någonting så skulle whiskyprovningar alltid vara såhär. Man kan gå ut, dricka lite annat, så kan man tjata lite, ta en cigg, äter lite emellanåt. Ska man träffas, dricka lite speciellt och hålla på så här i fyra-fem timmar, det är för mig vad whiskyprovning handlar om. Tyvärr är det inte alla som förunnade att ha den hår typen av lokal, att ha den här typen av service och uppbackning vad gäller mat och dryck. Att njuta av whisky handlar väldigt mycket om tillfället tillsammans med andra. Det fjärde glaset Vi kommer nu inte att prata så mycket om destillerikaraktär för de nästa tre glasen utan mer om fatlagring. Vi går från amerikanska ex-bourbon till europeiska fat, ex-sherry fat. Alla droppar i de kommande är inte bara från europeiska fat. Vi börjar med att dofta på glas nummer 4. Det här är en Dailuanie, som ligger inte långt från Aberlour. Det här destilleriet kan han lite bättre. Diageo gör saker på Dailuanie som man inte gör någon annanstans. Man använder destilleriet för att utröna varför destillerier och karaktärerna skiljer sig åt. Så det här är ett av de experimentdestillerier som Diageo har. Destilleriet i sig är gammalt och anrikt med snygga stenbyggnader och alltihopa. Det är synd att de inte tar emot besökare. Nu har den här buteljeringen några år på nacken och den är 16 år. För 16 år sedan gjorde vi en viss karaktär på Dailuanie. Då ville vi ha en fyllig medel kraftig karaktär. Idag gör vi en lätt karaktär, och vi funderar på att göra om den igen till kraftigare karaktär. Prov 4 – Dailuanie 16 år Dailuanie 16 år, 43% Namnet betyder ”The green vale” på gäliska, vilket kan översättas till ”den gröna dalen” eller ”dälden” Djuret på flaskan är en grävling Dailuanie har också sen alltid använts som en betydande del för att användas till blended whisky. Allt är inte europeiska fat i den här buteljeringen. Vi använder benämningen refilled casks så vi använder både europeiska och amerikanska fat i de allra flesta fall. Även om de kan verka uppenbart europeiska fat för en buteljering så finns det alltid lite amerikanska fat bakom det hela. Men doftmässigt är det definitivt skillnad. Om ni gå tillbaka till Auchroisk eller Linkwood så märker ni en extrem skillnad. Och följaktligen, de flesta aromer, de flesta smakämnena utvecklas inne i fatet. Om sensorik Janne tog upp detta med sensorik, d v s att dofta och smaka whisky. Han träffade en herre som heter Gerry Tosh som arbetar för Highland Park. Han stod med ett glas på en provning och förklarade för Janne att whisky ska man inte dofta på bara en gång utan man ska dofta på den flera gånger. Minst tre gånger säger Gerry. Som ni alla är medvetna om så har vi vad vi ett unikt doftminne. Där samlar vi på oss helt dofter naturligt och helt automatiskt, upp till ungefär 18 års ålder. Varje gång vi går förbi en blomma som doftar mycket, varje gång vi går förbi vår fru eller en man som luktar svett eller liknande. Så är det också med whisky. Det intressant är också att vi har en massa andra skäl till varför vi har en näsa. Det är ju inte enbart för att dofta på whisky utan hela moder naturs mening var att framförallt varna för fara eller skaffa en partner – och ibland är det ju samma sak ☺. Vad är fara? Man har kommit underfull med att några av de här dofterna får vi till och med i generna när vi föds. Janne tror att en av de första dofterna som vi lär oss eller har med oss är rök. Är det någonting som är farlig för oss människor så är det om det brinner. Tänk själv om ni går förbi någon som eldar någonstans. Det första ni känner är rök. Provar man en rökig whisky så är den första doften rök, det bara är så. Sedan är det sensationella och det som är kul med att prova whisky det är att, precis som Gerry sa, doftar man två, tre gånger så lär sig hjärnan att ”idioten sitter kvar i röken”, han går ju inte härifrån, han fortsätter dofta. Hjärnan sorterar då bort röken och istället letar den efter andra dofter. Så därför kommer whisky att smaka mer, vidare, bredare om ni vill, om man doftar flera gånger. Det är ganska intressant, det finns ett annat som man, inte sällan när man provar whisky, reagerar på, och det är alkohol. Det är nämligen så att hjärnan har lärt sig att det är farligt. Det kanske låter konstigt för er men normalt sett säger den bara ”nervgift – akta dig!”, men man sitter fanimej kvar där och doftar ändå. Då sorterar hjärnan bort den doften också och letar istället efter andra saker. Så dofta gärna flera gånger på varje whisky. Om amerikanska och europeiska fat Att lagra whisky på amerikanska fat har varit vanligt sedan början av 1900-talet, framförallt sedan 1930 då det blev en stor förändring i whiskyproduktionen då man gick från att nästa uteslutande använda europeiska fat av olika kvalitéer, då när fascisterna härjade i Spanien, vilket gjorde att det inte var populärt att ta ni europeiska (spanska) fat till skotsk whiskyindustri. De ersattes då istället av amerikanska. Men de europeiska faten har alltid varit väldigt populära. Fram till idag har man alltid sagt ex-xherry och ex-bourbon men nu är det slut på det. Nu blir det ex-european och ex-american. Man har kommit på att själva innehållet i fatet innan man häller skotsk whisky på det har ingen betydelse. Så länge vi lagrar whiskyn som är i glas fem, Benrinnes, så länge, så har det ingen betydelse att det en gång varit sherry i fatet. Det kunde ha varit vilket vin som helst. Det viktiga är att det inte var stark alkohol och att det inte är kolat! Vi har inte bränt insidan. I Amerika i bourbonindustrin så kolar vi alltid faten, vi bränner dem hårt, vi får en karamelliserad insida på fatet, vi får ett helt annat utbyte mellan träämnena och spriten på grund av detta. I Europa har vi aldrig traditionellt gjort det utan vi har toastat insidan. Vi får ett helt annat utbyte. Att det faktum varit en olorososherry på det eller inte har egentlige efter de här åren ingen betydelse. Däremot, och det är viktigt, om vi ska göra en whisky som ska ha en smak eller doft ifrån vinet som vi haft tidigare på fatet, då måste vi buteljera den ganska snabbt. Fatet fäller ut sitt vin det första halvåret/året och då kan vi hitta doft och smak och aromen från det tidigare innehållet. Det är inte sällan vi säger att det doftar sherry. Då är det en förvirring för det doftar egentligen europeisk ek helt enkelt. Det doftar sherry säger man och så tänker man efter att jag har ju en sherry hemma, så öppnar man sherryn och det doftar faktiskt sherry. Men sherryn har också legat på europeiska fat och det är därför som den doftar som den gör. Det femte glaset Janen bad om en doft och fick förlag på körsbär, cykelslang (gummi) och krut (svavel). Janne tyckte att det inte är så jättemycket och obehagligt, typ bränt gummi, utan mer det här laga-däcket-gummit. Prov 5 – Benrinnes 15 år Benrinnes 15 år, 43% Destilleriet ligger på den norra sidan av berget Ben Rinnes. Djuret på flaskan ser ut att vara en orre. Destilleriet ligger inte så långt från Aberlour och har fått namnet från berget som ligger där vilket också försörjer många av destillerierna med vatten då det snöar där en del. Fram till för bara några veckor/en månad sedan, så har man fortfarande en snökalott uppe på berget. Det ger, på lång sikt, källvatten samt även smältvatten som används i första hand till kylanläggningarna på destillerierna. Benrinnes har haft en udda metod att destillera. Det brukar diskuteras på forum och hos Malt Maniacs som har haft en diskussion om det. Man har haft en ”två och ett halvt destillation”, vilken påminner lite om Springbank i sitt sätt att destillera. Förmodligen är det rester från en gammal trippeldestillation. Som ni säkert vet så hade den skotska whiskyn mycket influenser från den irländska som då var dominerande på 1800-talets mitt. Som exempel har Talisker trippeldestillerat, Benrinnes trippeldestillerade förmodligen också en gång i tiden, men sedan gick man över till 2½-destillation. På grund av sitt sätt att mäska, med en kortare mäskningstid som ger kraftigare smaker, och därför fick man en relativt kraftfull whisky trots att den var 2½-destillatilerad. Den här som vi provar är ju lagrad i 15 år. Nu är jag inte säker från vilken årgång den kommer ifrån men förmodligen buteljerad för ett par år sedan. Vi kan alltså gå tillbaka ca 18-19 år i tiden, och då är den här som vi provar 2½-detillerad. Går ni in på destilleriet idag så gör vi inte så längre utan nu är det ren dubbeldestillation. Man har kommit på en teknik för att göra ungefär samma karaktär genom att göra en dubbeldestillation istället. Benrinnes har alltid lagt en betydande del av sin produktion på europeiska fat. Man behöver den här fylligheten och kraften, för att utveckla sig länge och väl på faten så att den kan bli en del av Johnny Walker Black Label. Benrinnes är ett destilleri som man gärna ska hålla ögonen öppna för. Det mesta vi har släppt från Diageo har varit väldigt bra. Den stora floppen var väl när den 23-åriga Special Release inte var så bra. Annars har det varit väldigt hög kvalitet. Ni som är i min ålder, som kommer ihåg Rare Malt-serien, där gjorde vi en del Berinnessläpp som var rent magiska, men de var från amerikanska fat och var helt fantastiska. Vad vi borde göra är att jämföra den genast med glas nummer sex som är Mortlach. Dessa två ska ha en karaktär och smak som påminner om varandra. Om mera kring detta med fat Diageo det enda företaget, åtminstone än så länge, som använder faten fler än tre-fyra gånger. Vi använder dem upp till fem-sex gånger. Det beror på att vi har en föryngringsprocess där vi tar in faten, skrapar av insidan och kolar om dem, så att vi kan använda dem flera gånger. Vi har precis byggt en jättestor anläggning där vi gör detta helt automatiskt. Genom omkolningen kan man använda faten ett par gånger till. De faten som kommer in idag från U.S.A. dem räknar vi med i våra ekonomiska kalkyler ska finnas i hundra år i vår produktion. Det är ganska häftigt faktiskt. Vi brukar annars säga att de tar slut efter ett antal år. För de europeiska faten är vi ju mer beroende av de skogar av ek som finns i Europa, och de är inte särskilt många. Vi använder idag i huvudsak europeiska fat från Spanien. Fransoserna är inte jätteförtjusta eftersom de vill använda dem till konjak. Vi sneglar nu åt länder som Serbien och Montenegro, som har mycket ek. De stora aktörerna som Pernod Ricard och Diageo tittar också på kvalitetstänkandet vad gäller de fat man redan har idag. Det sjätte glaset Mortlach, Herregud! Mortlach Distillery är för många de destilleri som de flesta whiskymänniskor skulle hugga av sin vänstra hand för att få se. Och för dom som har sett det är det lite av ett antiklimax. Det är inget speciellt. Inget hokus pokus därinne utan de gör whisky. Sedan att de har lite udda kopparpannor och kokar lite udda det är lite en annan sak. De gör ju inget annorlunda än någon annan. Att den spriten de gör sedan håller en kvalitet som håller länge på fat gör att den blir otroligt god efter 30 år. Det är en hemlighet som är väl förborgad. Prov 6 – Mortlach 16 år Mortlach 16 år, 43% Mortlach var det första av de sju destillerierna i och omkring staden Dufftown. Man tar vattnet ur källor i Conval Hills. Djuret på flaskan ser ut att vara en and. Janne berättade länge och väl om ett besök på Mortlach och hur han försökt förstå exakt hur tillverkningen går till. Mortlach är ett av de destillerierna, och ett av de whiskys som är mest eftertraktade, och vi skulle önska att vi fick ut en sådan single malt whisky i classic malts. Destilleriet gör någonstans mellan 3 – 3,5 miljoner liter per år, men det räcker ändå inte riktigt. Det finns inga indikationer på att vi ska bygga ut Mortlach just nu. Det som skiljer den här, om vi doftar på den, det är att Benrinnes doftar cykellagringsprodukter, Mortlach luktar bara fräsch europeisk ek, de är i princip lika gamla. Om Whisky och Mat Janne förklarade att han tagit med sig en bok. Den har ingenting med någonting att göra men jag har lovat att jag ändå ska visa upp den. Om jag ska göra lite, tycker det är jättekul att få vara med och presentera den här boken, framförallt mina medarbetar är ju enastående figurer. Boken heter ju Whisky och Mat. Jag tyckte att vissa saker jag åt var godare eller mindre gott tillsammans med whisky, och då bestämde vi oss tillsammans med en jättetrevlig och god man som heter Arne Adler att vi kulle göra en bok, så den här gjorde vi. Janne Groth, En enkel stilstudie under provningen Om resten av kvällen Jag tror det blir en kombination här ute som blir helt sensationell säger Janne. Här ute står en av norra Europas skickligaste grillkungar - höll jag på att säga. Han kommer att göra väldigt mycket med barbeque-karaktär och det där med barbeque fungerar väl med en whisky som jag gärna presenterar och det är Lagavulin. Lagavulin från Islay har en förmåga som 16-åring att plocka upp rätt trevliga saker ur den maten. Jag ska själv gå ut och käka så mycket jag orkar. Jag är kvar en stund till så ni får jättegärna ställa frågor. Får tacka så hemskt mycket för att ni lyssnat på mig. Det blev kraftiga och långa applåder till Janne som därefter förärades en mörksugga som minen av kvällen. Janne avtackades med mörksuggan Omröstningsresultat: Kvällens bästa whisky röstades fram genom handuppräckning. För att inte ta för lång tid med omröstningen, den goda maten och det fina vädret väntade ju efter lotteriet, så gjorde vi en enkel omröstning med bara frågan om vilken man tyckte var kvällens bästa whisky. Prov Whisky Prov 1 Prov 2 Prov 3 Prov 4 Prov 5 Prov 6 Auchroisk 10 år Linkwood 12 år Stratmill 12 år Dailuanie 16 år Benrinnes 15 år Mortlach 16 år Total poäng 0 3 1 6 21 36 Kvällens vinnare var Mortlach 16 år med Benrinnes 15 år som tydlig tvåa. Lotteri och avslutning Föreningen genomförde ett sedvanligt lotteri där det denna gång fanns bland annat den trevliga boken Whisky & Mat med Janne Groth som författare. Janne avtackades traditionsenligt med en mörksugga. Sedan var det dags att avnjuta maten som grillats och förberetts av Big Bad Wolf Barbeque Team. Källor och hänvisningar: • Föredraget och provningen Grillmat i sommarkvällen: Se gärna en kort presentation inför grillningen gjord av grillmästar’n, på youtube-länken HÄR Sammanställning över provad whisky: Uppgifterna kommer från Systembolaget om inget annat anges. Auchroisk 10 år Flora & Fauna Privatimport via LFW/TWE våren 2012 Notering saknas Färg Notering saknas Doft Notering saknas Smak 568 SEK (70 cl) Alkoholhalt 43 % Benrinnes 15 år Flora & Fauna Privatimport via LFW/TWE våren 2012 Notering saknas Färg Notering saknas Doft Notering saknas Smak 616 SEK (70 cl) Alkoholhalt 43 % Daluanie 16 år Flora & Fauna Privatimport via LFW/TWE våren 2012 Notering saknas Färg Notering saknas Doft Notering saknas Smak 649 SEK (70 cl) Alkoholhalt 43 % Linkwood 12 år Flora & Fauna Privatimport via LFW/TWE våren 2012 Notering saknas Färg Notering saknas Doft Notering saknas Smak 569 SEK (70 cl) Alkoholhalt 43 % Mortlach 16 år Flora & Fauna Privatimport via LFW/TWE våren 2012 Notering saknas Färg Notering saknas Doft Notering saknas Smak 616 SEK (70 cl) Alkoholhalt 43 % Strathmill 12y år Flora & Fauna Privatimport via LFW/TWE våren 2012 Notering saknas Färg Notering saknas Doft Notering saknas Smak 566 SEK (70 cl) Alkoholhalt 43 %