Whiskyprovning den 13 april 2012 – utdrag ur protokoll
Tema: Whisky från A–E, tidigare ej provad
Enligt inbjudan skulle alla vara på plats kl 18.30. Och ingen var där senare än så; alla var lika
angelägna om att komma igång med kvällens provning efter att ha väntat ett halvår sedan
förra gången. Således samling i Hjälmaröd. Flaskorna togs fram, glasen ställdes på plats,
värden bestod med vitt bröd och vatten samt nötter. Allt för att nollställa smaklökarna mellan
de olika sorterna.
Kvällens tema fick inte inkludera någon variant av tidigare provad sort, så varken Bowmore
eller Caol Ila gjorde sig besvär. De fem sorter som fick vara med i kvällens provning var
följande – och då fick p.g.a. ett misstag bokstaven C stå över till A:s förmån. Alkoholhalten
ges inom parentes.
Aberfeldy 12 years old, Highlands (40%)
Ardmore Traditional Cask, Highlands (46%)
Deanston 12 years old, Highlands (46,3%)
Edradour 10 years old, Highlands (40%)
Dufftown Connoisseurs Choice 1998, Highlands (43%)
Efter ivrigt sniffande, sörplande, nesan-i-glaset-stickande, fluktande, luktande, osande,
frustande, hostande (om den kom fel i halsen) och en massa annat kunde vi så småningom ge
våra individuella omdömen. De sammanfattas här utan att röja ursprunget för varje.
Först dock något om färgen. Vi var överens om att i princip all whisky är bärnstensfärgad,
eftersom bärnsten kan anta de flesta gulbruna kulörer i spannet från nästan vitt till nästan
svart. Kanske var Aberfeldy och Ardmore mest bärnstensfärgade, eller var det månne
Edradour som var kvällens mörkaste om än inte särskilt mörk. Dufftown var ordentligt ljus,
vilket nästan även Deanston var. Klar och redig redogörelse?
Aberfeldy: Doften präglades klart av citrus – om det var mest citron eller apelsin diskuterades,
utan att koncensus nåddes. Smaken var mjuk och behaglig med en viss citruskaraktär. Viss
sötma kunde skönjas; uppenbarligen ett resultat av slutlagringen på sherryfat. Efter spädning
med lite vatten försvann märkligt nog mycket av det fina och whiskyn blev mycket tamare.
Eftersmaken som var kort inledningsvis ändrades tvärtom mot smaken; den blev längre med
vatten. Slutsatsen som drogs var att det här är en attraktiv, lättdrucken whisky. Bra att starta
med som nybörjare.
Ardmore: Doften var behaglig med en viss rökton. Det var ”krut i osen”, som det uttrycktes.
Smaken innehöll även den ett mycket behagligt inslag av rök. Smaken var mjuk, fin, nobel,
för att ta några ord som användes. En viss pepprighet kunde anas. Eftersmaken klart längre än
den föregående. Pepprigheten kom smygande efter hand. Slutsatsen blev att det här var en
elegant whisky med svag, behaglig rök.
Deanston: De ord som svävade i rummet angående doften var tunn, kemi, spritig och fenol.
Inte så många superlativer precis. Smaken var även den lite spritig och ganska skarp. Med
vatten blev smaken betydligt bättre, t.o.m. god och lite maltig. Eftersmaken var ganska lång
och gav en viss sötma i gommen. Slutomdömet blev kort och gott att den här whiskyn
”smakade bättre än den luktade” (egentligen sas det att den ”smaga bättor än den luta”, men
vem förstår det mer än en skåning – andra tror väl att vi ställt flaskorna på sned!).
Edradour: Doften var mild med en viss sötma. Svag fenoldoft tyckte någon och någon annan
pratade om en garderob. Ja ja, vi har olika associationer. Smaken framkallade lite olika bilder.
Begreppen söt och torr florerade samtidigt i diskusisonen. – kanske är det något karamelligt
som tillfredsställer båda riktningarna. Eftersmaken satt kvar en tid, men den imponerade inte.
Räli och unken hördes i folkvimlet runt bordet. Slutsatsen var för någon att den här lite
liknade Aberfeldyn. Någon annan tyckte nä. Den här var helt OK men nog inte lika mjuk och
fin som ettan.
Dufftown: Det fanns lite, men ganska lite, rök i doften – åtminstone stack den inte i näsan. En
aning peppar fanns i doften, som av någon tycktes vara ”inget vidare” och t.o.m. äcklig.
Smaken var helt OK, faktiskt ganska god, men väldigt torr. ”Den e farli, för man blir törsti o
vill dricka ännu mer”. Eftersmaken var kort. Den slutsats som kan dras är att den här whiskyn
i sina kommentarer delade oss allra mest. Man kan sammanfatta intrycken med att det är en
klen whisky men ganska god.
Poängsättningen utföll på följande sätt:
Ardmore
Trad. cask
6
8
5
9
7
35
12 years old
4
6
5
6
5
26
Edradour
10 years old
6
7
6
7
6
32
Dufftown Conn.
Choise, 1998
Bengt
Göran
Christer
Per-Olof
Ingemar
Summa p.
Aberfeldy
12 years old
7
6
8
8
8
37
Medelp.
7,4
7,0
5,2
6,4
5,4
Deanston
5
6
3
7
6
27
Kvällens vinnare blev Aberfeldy, tätt följd av Ardmore. Dvs. det vi inledningsvis kallade
nybörjarwhisky blev högst poängsatt och slog den lätt rökiga Ardmore, som vi vid provningen
hade många positiva omdömen om. Kanske börjar gubbarna bli mindre karska med åren;
några provningar till och det blir fruntimmerswhisky för hela slanten. Sammantaget var vi
mycket nöjda med kvällens provning. Även om några medelpoäng var förhållandevis låga,
skulle nog alla kvällens sorter platsa mycket väl som en god avkopplingswhisky efter veckans
slit.