Referat
Michael Marmot
Fair society, healthy lives
30 oktober 2014
på Svenska Mässan
Michael Marmot sa att han är förtjust över att svenskarna fortfarande pratar om hans rapport Closing the Gap in a
generation. - Men jag blir ännu mer förtjust när ni faktiskt gör något. Det finns mer att göra, och ni kan göra det
bättre.
Foto: Lisa Nadén
Engagerad Marmot manade till handling
En engelsk professor, guru och ”Sir” i prydlig brun kostym - Michael Marmot var
konferensens huvudtalare i kongresshallen. På tydlig engelska levererade han mängder av
fakta om sociala klyftor och hur möjligheten till god hälsa hänger samman med social
utsatthet.
Michael Marmot inledde sitt föredrag med att berätta att han ända sedan han kom till Göteborg varit
så rörd. Anledningen: den stora diskoteksbranden på Hisingen 1998.
- När jag får höra hur Göteborg handskats med den, hur man på ett hållbart och uthålligt sätt
hanterat den katastrof som skedde, blir jag väldigt berörd, förklarade han.
Sedan gick han över till dagens huvudfråga.
- Mina kollegor sa innan jag reste: åh nej, du ska väl inte åka till Sverige igen! Men jo, jag åker hit
ofta, och det är av en anledning: det är givande eftersom Sverige arbetar aktivt med de här frågorna.
Rapporten som inte glömts bort
Grunden och inspirationen i det svenska arbetet är Marmots rapport Closing the gap in a generation.
Och Michael Marmot gläds över att se hur aktuell hans rapport fortfarande är.
- De flesta rapporter glöms bort efter några veckor. Den här pratar man fortfarande om, fem år
senare. Jag är så förtjust över att ni fortfarande pratar om den! Jag blir ännu mer förtjust när ni
faktiskt gör något. Det finns mer att göra, och ni kan göra det bättre!
Dagens huvudtalare levererade mängder av fakta om sociala klyftor och hur möjligheten till god hälsa
hänger samman med social utsatthet. I tabell efter tabell visade han sambandet mellan hälsa och
socioekonomisk nivå.
- Access to green space? frågar han, vad betyder det att ha nära tillgång till grönområden? Och så
visar han i ett diagram: de människor som har bäst hälsa har större möjligheter till rekreation i
grönområden än de med sämst hälsa.
- Varför röker folk, äter fel, rör sig för lite och blir feta? Är det för att de är lata? frågar han sedan
retoriskt.
- Eller är det för att de har sämre förutsättningar att leva ett hälsosamt liv? För de mer privilegierade
är det lättare att motionera i naturen, vilket i sin tur är bra för hälsan.
Sociala klyftor märks redan hos barnen
Ett annat exempel han visar är hur många föräldrar i England som läser för sina treåringar, och hur de
siffrorna också följer den socioekonomiska kurvan. Fattiga barn får mindre stimulans med läsning än
de som har det bättre ställt. När det sedan kommer till skolmogenhet så visar det sig att det bara är
52 procent av engelska barn som är skolmogna vid fem års ålder. Mätsystemet har visserligen
ändrats, till Marmots besvikelse, men det går ändå att tydligt se att antalet skolmogna barn sjunker.
Och när de går ut skolan har 40 procent av eleverna inte ens betyg så att det räcker för enklare jobb,
fortsätter han.
- Det är inte tal om vidareutbildning och absolut inte om att läsa på universitet. Och det här följer
också den socioekonomiska kurvan.
- Alla sociala program handlar om hälsa. Arbetar du med sociala frågor så är du automatiskt en del av det här arbetet.
Varje sektor är en hälsosektor, sa professor Michael Marmot under sin föreläsning.
Foto: Lisa Nadén
- Politiker verkar ibland tro att arbetslöshet är någon sorts livsstilsval, att människor väljer det
frivilligt. Men människor gillar att vara arbetslösa så lite att de ibland hellre tar livet av sig. Och tar
livet av varandra. För både antalet självmord och antalet mord går upp när arbetslösheten ökar,
säger Michael Marmot och berättar om en önskan han har.
- Jag önskar att en liten fågel kunde viska i politikernas öra, när de tänker att de måste minska
kostnaderna för välfärd, att fågeln då kunde viska till dem: ”Varje gång du skär ner så försämras
människors hälsa”.
Och så börjar Michael Marmot berätta om en man han träffade, som jobbat på ett stort företag som
säljer saker via nätet.
- Jag kommer inte riktigt ihåg vad företaget heter, men det var något som lät som en stor flod i
Sydamerika, säger Marmot och ler snett.
- Hans uppgift var att, i det enorma lagret, plocka ihop de saker som folk beställt. En liten elektronisk
grej berättade för honom vad han skulle hämta och i vilken gång och på vilken hylla det fanns. Den
lilla apparaten blippade och blippade, och han sprang mellan hyllorna. Två saker i minuten skulle han
klara att hämta för packning.
- Jag frågade honom, klarade du någonsin den takten, att hämta två saker i minuten? Nej, aldrig,
svarade han, inte en enda gång kunde jag hinna med det som den lilla apparaten sa att jag skulle.
Om man kom för sent, var sjuk eller ”missade målen” kunde man få straffpoäng. Tre straffpoäng så
förlorade man jobbet.
- Jag frågade honom om han någonsin kände att han hade någon kontroll alls över sin
arbetssituation. Han svarade ”Nej. Den där lilla apparaten styrde hela min hjärna till slut”.
Marmot pausar och tittar ut över publiken.
- Vad gör det med en människa att ständigt misslyckas? Att varenda dag på jobbet få veta att man är
en besvikelse? Är det här en typ av anställning vi kan förvänta oss i framtiden?
Boten mot fattigdom: bättre betalt
Minimistandard handlar om mer än mat och kläder, menar Marmot: om en mormor inte har råd att
köpa födelsedagspresent till sitt barnbarn så har hon inte en acceptabel standard.
- Politiker säger ibland att folk är moraliskt oansvariga eller inte arbetar hårt nog, men så är det inte.
De är underbetalda helt enkelt. De skulle inte vara fattiga om de fick tillräckligt betalt.
- Jag får ofta höra att jag blivit mer politisk, säger Michael Marmot.
- Men nej, det handlar inte om det. Det är fakta! Jag presenterar helt enkelt bevisen.
Och om vi ska komma till rätta med skillnaderna i hälsa, menar Michael Marmot, räcker det inte att
bara säga åt folk att de inte ska röka. Pengar, makt och resurser måste fördelas mera jämlikt mellan
människor.
Strunta i revirtänkandet
Marmot poängterar vikten av att arbetet med att minska klyftorna inte ”blir territoriskt”. Arbetet
angår alla, och det finns ingen anledning till revirtänkande.
- Alla sociala program handlar om hälsa. Arbetar du med sociala frågor så är du automatiskt en del av
det här arbetet. Varje sektor är en hälsosektor.
I ännu en anekdot berättar han om ett möte med en person som var alldeles exalterad över att
Marmot faktiskt fanns och var en riktig person, inte bara en rapport, ett ”Marmot-koncept”.
Och så berättar han om när han får frågan ”om vi bara ska göra en enda sak, vad skulle det vara?”
- Jag svarar alltid: One thing? Read my report! Skämt åsido: om jag skulle saga bara en enda sak: Put
fairness in the heart of all policy making – sätt rättvisa i centrum för allt beslutsfattande.
Michael Marmot manar till att kavla upp ärmarna, ta tyglarna och bara sätta igång:
- Get on the road! Berätta för andra vad ni gör! Och det finns en massa evidens redan, ni behöver
inte göra om allt det. Våga ta tag i frågan och äga den! (There is an evidence base already, don’t do
that again, take ownership instead!)
Moderatorn slänger in en fråga innan pausen: Varför ökar gapen i Sverige? Gör vi något fel?
- Ja, Sverige är inte i topp längre. Kanske har ert engagemang sjunkit? Kanske har ni släppt lite på era
principer? funderar Marmot.
Fortsätt att mäta
- ”Monitoring” kan vara en radikal verksamhet – att följa vad som händer är så viktigt! Det är på så
vis man får syn på de här förändringarna. Även om det ser ut som att Sverige är jättebra jämfört med
andra – mäter man så ser man i statistiken att det ändå går neråt. Så fortsätt att mäta! manar han.
Och så återknöt han till temat för hela konferensen.
- Kazakstan, Kirgizistan och några andra länder på –stan, där man inte gör någonting alls åt de här
frågorna, dem får man mana: Gör något! Så har vi länder som Polen, där man gör åtminstone något:
Gör mer! Och så, om du är Sverige: Gör det bättre!
Text: Louise Alfredson