1. No category

1
Sommargäst i Senneby.
Sommaren 1949 hyrde familjen Malmfält den s.k. Öhmans stuga i Senneby som sommarnöje.
Familjen bestod av pappa Lennart (34 år), mamma Sassa (31) och sönerna Bertil (6) och
Anders (3). Båda föräldrarna var uppvuxna i Malmö men hade p.g.a. Lennarts arbete hamnat i
Stockholm i början av 1940-talet.
Vi bodde i Bromma och hade under ett par somrar hyrt ett hus i Tyresö-Brevik några mil
sydost om Stockholm. Hur vi hamnade på Väddö står skrivet i stjärnorna men mycket talar för
att fader Lennart i samband med letande efter nytt sommarboende förväxlat Grisslinge och
Grisslehamn.
Jag tror också att mina föräldrars längtan efter havet och horisonten var en faktor att räkna
med. De var ju vana vid det från Skånetiden.
I alla händelser minns jag att vi tidigt på våren 1949 gjorde en lång bilresa, det var mer än 12
mil från Stockholm på den tiden, till Väddö för att titta på några ställen inför sommaren. Ett
av dem var Öhmans stuga som visades av Henning Eugenius. Han, liksom huset och möjligen
priset, gjorde ett gott intryck och det beslutades att där skulle vi tillbringa sommaren.
Mamma var hemmafru och skulle vara ute med oss grabbar hela sommaren och pappa vara
ute under semestern och åka fram och tillbaks över helgerna. Han hade lediga lördagar redan
då och fick disponera firmans bil, en Mercedes 180 vill jag minnas, på fritiden.
Senneby var en helt ny värld för mig, det var verkligen på landet. Henning Eugenius var
jordbrukare och arrenderade Alvéns. Första gången vi besökte ladugården med kor och en tjur
vågade jag knappt gå in. Jag hade aldrig tidigare sett en ko nära håll, ännu mindre en tjur!
T.o.m. en stor vit kanin skrämde mig.
Henning eller möjligen hans fru Sigrid hade gjort i ordning ett trädgårdsland åt oss och i slutet
av sommaren kunde vi avnjuta bl. a. kålrabbi, en för mig helt okänd grönsak.
Öhmans stuga såg på den tiden ut ungefär som nu men vi hade utedass som låg i längan mot
vägen och mellan väggen och vägen växte välgödslade jättehallon.
Vatten, med handpump, fanns inne liksom avlopp. Huset hade två rum och kök och vi bodde
på nedre planet, vinden var då inte inredd.
Gården, som vi kallade Eugenius gård, kom så småningom att få allt större plats i mitt liv. Där
fanns kor, hästar (Balder och Diana), får, kaniner och höns. Några grisar kan jag inte minnas.
Jag tillbringade en hel del tid med fåren och lammen som gick i en hage bakom Eugenius
bostadshus, numera skog, och kalvarna som gick i en hage bakom ladugården. Det var en
spännande tillvaro för en liten kille från Stockholm. Efterhand blev jag väl säkrare och rörde
mig så småningom helt naturligt i ladugården där vi hämtade mjölk så gott som dagligen.
Jag minns att vi ofta cyklade till Sandviken för att bada. Det var inte varmare i vattnet då än
nu men jag kan inte komma ihåg att det hindrade mig från att bada.
När pappa var ute kunde vi ta bilen och åka till andra badplatser bl.a. till simanläggningen,
med ett 8-meters hopptorn, som fanns i Ortalaviken nedanför doktor Hägerlunds ställe.
Vid baden kunde man träffa jämnåriga. I Senneby hade vi inga lekkamrater de första
somrarna.
Det blev nämligen så att det blev en fortsättning i Öhmans stuga även under sommaren 1950.
Då var jag ett helt år äldre och började lite grand att hjälpa till hos Henning Eugenius. Man
fick vara med och hämta korna och köra hö m.m.
Henning hade en EPA-traktor, en omgjord lastbil, som jag fick åka med några gånger. Han
hade f.ö. också en gammal A-Ford som jag var mycket imponerad av. Någon riktig traktor
tror jag inte att det fanns i Senneby 1949.
På den tiden höll sig även ett relativt litet jordbruk med en dräng. Hos Eugenius hette han
Ekman och kom från Västernäs.
2
Midsommarafton firade vi på Kista. Det måste ha varit en av de först gångerna som
midsommar firades där.
Under dessa somrar var min del av Senneby mycket begränsad. Jag kom nästan aldrig riktigt
in i själva byn. Vi cyklade alltid över Alvéns gårdsplan och jag undrar om vi inte åkte den
vägen med bilen också.
Inte heller denna sommar lärde jag känna några jämnåriga i byn bortsett ett par familjer som
besökte Gunhild Johansson i gården bredvid.
Under denna sommar fick mina föräldrar syn på ett gammalt torp, Bomans stuga, vid infarten
till Senneby. De hade blivit förtjusta i byn och var väl ute efter något eget. Det visade sig att
det var Elin och Kalle Strömberg som ägde det gamla, delvis rätt slitna torpet som stått tomt i
några år, och att de inte var ovilliga att sälja det.
1951 köptes huset och en viss upprustning ägde rum. Far och söner Haglund hette de som
gjorde snickeriarbeten och elarbeten utfördes av Ivar Jansson från Mälby. En vattenledning
drogs från den gamla brunnen till handpumpen i köket och ett enklare avlopp anlades.
Sommaren 1950 blev vår först sommar på Torpet. Nu började vi åka dit på lördagar och
söndagar under stora delar av året och bodde på Torpet även på t.ex. sportlov.
I början av 50-talet slutade Henning Eugenius med jordbruket och flyttade så småningom till
Kanalvillan vid bron i Elmsta, som det alltid stavades på den tiden.
Min värld blev nu lite större bl.a. genom att vi måste hämta mjölk från en annan gård. Det
kom att bli hos Herbert Jansson och hans syster Elin vars marker gränsade till vår tomt. Där
började min karriär som lilldräng och ganska tidigt fick jag börja köra hästräfsen med en snäll
gammal märr vid namn Frigga mellan skaklarna. En upplevelse för en kille från Stockholm!
Relativt tidigt fick vi telefon till Torpet. Det var en svart pjäs med vev. Man vevade på den för
att komma i kontakt med telefonstationen som låg i huset i Elmsta där det nu är järnhandel.
När kontakt uppstått med telefonisten talade man om vilket nummer eller namnet på den man
ville tala med och så kopplade telefonisten ihop de båda numren. Ibland kunde man då få veta
att den man önskade tala med inte var hemma eftersom telefonisten kände till att han t.ex. just
då repeterade med kyrkokören. Telefonisterna hade uppenbarligen en god social kontroll!
När vi skulle få telefonen inkopplade var det brist på linjer på Väddö men det hela löstes då
med A-nummer och B-nummer. På Janssons gård hade de telefon 189 och det var bussiga nog
att i fortsättningen ha 189 A medan vi fick 189 B.
Telefonisten ringde då med olika signaler, flera långa alternativt korta, för A respektive B så
att man visste i vilket hus man skulle svara.
En bit in på 50-talet började jag också få kontakt med relativt jämnåriga i byn. Kjell
Westerberg och hans bror Stig som var lite äldre, Göte Westman som var dräng hos Herbert
Jansson och Kalle Edvardsson som var dräng hos Helge Pettersson.
Jämnåriga var ju också flickorna Matsson, Sonja och Berit, men de var ju tjejer liksom
Birgitta Jensen, en annan sommargäst, vars föräldrar hade det gamla torpet mot skogskanten!
En bit in på 50-talet kom fler och fler sommarboende och i flera familjer fanns det jämnåriga.
I gula huset vid Alvéns fanns i flera år familjen Nyström med jämnåriga grabbar och vi
spelade fotboll i Herbert Gustavssons hage i svängen vid Alvéns där någon fixat ett
fotbollsmål.
Mer riktig fotboll blev det på en plan i skogen, Kolbotten, vid vägen till Karviken. Kjell
Westerberg brukade kontakta grabbarna i Näs och det var riktiga matcher på fredagskvällarna.
Ibland avslutades det hela med ett dopp i havet vid Karviken.
3
En fördel med att vara på Väddö var att de hygieniska kraven inte var lika hårda som hemma i
sta´n. Förutsättningarna var ju klart sämre vilket min bror och jag uppskattade. Den riktiga
rengörningen fick man på fredagskvällarna i Gunhild Johanssons bastu. Hon upplät nämligen
sin bastu till bysborna på fredagarna. Jag tror att de bönder som ville bada fick hålla med ved
och vi som inte hade någon skog fick bära in vatten. Genom mitt alltmer tilltagande arbete
som dräng hos Herbert Jansson kom jag och pappa in i bastusvängen och det var också ett sätt
att lära känna fler i byn.
Rospiggarna hade på den tiden en rätt misstänksam hållning till stockholmare, som lätt
nedvärderande uttalades med betoning ”holm”. Genom att hålla en låg stockholmsprofil och
genom att med glädje delta i det dagliga arbetet kom man lättare in i gemenskapen och jag
tror att familjen Malmfält mot slutet av 50-talet inte längre betraktades som rena
sommargäster och kanske inte alls som stockhólmare.
Själv tyckte jag att jag nästan blivit en riktig Sennebybo. Ett tecken på det var väl att både jag
och min bror konfirmerade oss i Väddö kyrka där våra föräldrar och ligger begravda och att
jag och min fru så småningom även gifte oss där.
Ett annat tecken var att min bror och jag började tävla för Väddö IF i friidrott. Vi hade ett
ganska bra lag som hävdade sig väl i Uppland. Bengt Lundin från Senneby var en av ledarna
för friidrotten som utövades på Vikingalunden. Vikingalunden, eller Lunden som man sa, blev
också ofta besökt på de danskvällar som arrangerades och det var många på en sommar.
Vikingalunden måste på den tiden ha varit en utomordentlig inkomstkälla för idrottsklubben.
Under 50- och 60-talen ökade de sommarboende på Väddö dramatiskt. Många skaffade egna
sommarställen och tomtområden uppstod på flera ställen utmed kusten.
Familjen Malmfält blev Senneby och Bomans stuga trogen och i dag är jag ägare till Torpet,
som vi säger, och familjen tillbringar en stor del av fritiden,
som numera är rejält tilltagen, där.
Hela familjen utanför Öhmans stuga på
midsommarafton på väg till midsommarfirande
på Kista.
4
På åkern med farbror
Eugenius. Hästarna som drar
är Balder och Diana.
På traktorn sitter Anders på sätet och jag sitter på hjulet. Bakom traktorn står Åke Andersson
och Göte Westman, dräng hos Herbert Jansson. Traktor tillhörde Åke Andersson och
självbindaren till hörde Herbert Jansson.
Nedtecknat av Bertil Malmfält 2012