Berättelser

Berättelser
om folk och händelser
i och omkring
Varpsjö och Åkerlandet
31 mars 2012
Här sammanställer vi berättelser av bybor och andra, texter
publicerade i andra källor m.m. som handlar om människor, platser
och händelser i och omkring byarna Varpsjö och Åkerlandet.
Förhoppningsvis ska dokumentet växa och bli en skatt för den som
vill minnas, den som undrar hur det var eller den som bara vill ha en
stunds trevlig läsning om sådant som en gång var…
Hoppas Du hittar det Du söker!
Datumet på framsidan anger när denna skrift senast uppdaterades.
- KVAST HULDA Av Irene Nilsson
Jag såg ett gammalt foto av Dorotea kyrka. Det glimmade till i minnet och jag
visste, att jag varit där med morfar på kyrkinvigningen av den nya kyrkan. Och
jag mindes, att "Kvast Hulda" också kom dit med en kvast under armen in i
kyrkan. Hon betraktades med ett överseende leende.
Men jag fick uppleva henne på ett annat sätt många år senare.
Jag fick harpest och blev liggande på sjukstugan där akut över hela julhelgen.
Gun-Britt skötte ladugården, Astrid och Torbjörn bjöd Birger och Bo på
julkvällen. Det var det regniga vädret och råttorna, som gjort att höet dammade
och rök, så fort man rörde det.
- Nå åter till "Kvast Hulda". Hon hade eget rum på övervåningen. När hon fått
höra, att jag var från Varpsjö, bjöd hon upp mig på rummet och berättade sitt
livs historia.
Hon hade fått pigplats på Granliden hos sin syster Lina, som var gift där. Och
där hade jag det så bra, hon var så snäll. Men de hade inte råd att leja piga
längre. Då följde "Kvast Hulda" med den emigreringsvåg som pågick till
Amerika.
Hon kom till Chicago och fick även där en pigplats, men hon fick inte bo där,
utan måste skaffa eget boende. Men, det var på andra sidan staden. Hon var så
rädd på kvällarna, då hon skulle hem, så hon brukade springa hela vägen. Där
hon bodde var det förmögna människor och de erbjöd sig att adoptera den unga
svenskan. Men hon hade redan börjat längta hem alldeles förskräckligt. Så snart
hon sparat ihop till biljetten, reste hon hem, men då var hon
utblottad och hon tänkte - vad skall jag nu leva av?
Hon fick bo hos sin bror Nyström i Laiksjö. Sen kom hon på
att hon skulle börja göra kvastar. Hon lejde barn till att
samla ris för 25 öre per dag och så satte hon i gång och fick
ihop till mat och kläder plus den hjälp hennes bror gav
henne. Men då jag låg på sjukstugan, var det hennes
kvastar de använde utanför på bron där.
Ja, det var ett människoöde från den tiden. Det var många
som försvann i det stora landet i väster. Hon kom i alla fall
tillbaks till hembygden. Jag tycker att hon borde hellre
vördas än skrattas åt. Hon ville arbeta och göra rätt för sig. Nu är nog den gamla
sedan länge död. Men, namnet folkmunnar gav henne bar hon med heder.
Hennes far hette Jonas Nilsson Nyström. Hon hette Hulda Matilda och var född
tvilling, systern dog. Född 1890 dog 1982. 1914 reste hon till Amerika, hem 1921.
Hon hade gjort 50 000 kvastar under 40 år. De uppgifterna finns i en bok av
Roland Nyström och den heter "En lappmarksby Laiksjö", 1998.
- MORDET DEN 31/7 - 1/8 1922 Berättelse inskickad av Jerker Magnusson.
En av huvudpersonerna hette Gustav Eriksson & var född den 27/3 1863 i
Färnebo, Filipstads församling.
Mordet skedde i närheten av något som heter/hette Tallnäs kronotorp, Avasjö,
som jag antar ligger nära Varpsjö. Efter dådet sattes Erikssons koja ibrand &
gåtan löstes aldrig, men vad som var ännu intressantare var att en av
utredningsmännen var landsfiskal A.R. Willén som bara 6 månader efteråt
förflyttades från Åsele till Nyköping där han sedermera "sparkades" från sin
tjänst bl.a. p.g.a. psykisk sjukdom.
Hur som helst blev han kvar i Nyköping där han den 15/3 1936 gick in på
Nyköpings tingshus med två laddade pistoler och sköt ihjäl två personer (bl.a.
stadsfiskal Harald Cederbaum) varpå han (Willén) sköt sig själv.
"Nyköpings blodbad" i en mera modern härtappning.
- TORPET VID GETVATTNET Hämtat av Paul Vallgren ur: Norrland i ord och bild (Tidskrift som gavs ut 19281952).
Det var en vacker vårdag år 1870 - närmare bestämt fredagen före pingst. I
skogarna norr om Lomsjön i Åsele socken kom en liten skara vandrande. Det var
man, hustru och dotter samt tre kor, några får och getter. Målet för vandringen
var den lilla sjön Getvattnet, belägen mellan Lomsjön och Afvasjön. Fram emot
kvällningen nådde man fram till sjöns södra strand, där ett provisoriskt läger
tillreddes. Detta tillgick på så sätt, att en "gapar-koja" byggdes för expeditionens
mänslika medlemmar, sedan korna, fåren och getterna tjudrats under var sin
gran. Så gick man till vila efter dagens strapatser.
Det hade gått utför för Markus Eriksson. Han var från Gafsele men hade slagit
sig ned på ett hemman i Lomsjö tillsammans med hustrun, Märta Lisa
Danielsson från Mårdsjön i Dorotea. I sitt äktenskap hade de fått fem barn, av
vilka de fyra äldsta voro gifta och hade flyttat hemifrån. Endast den 14-åriga
dottern Märta var kvar hemma. År 1863 började svårigheterna, det blev "oår",
inte bara ett utan det följdes av ytterligare sex. Markus Eriksson råkade i skuld,
såg sig inte i stånd att betala den, och resultatet blev den ovan skildrade
flyttningen, sedan hemmanet gått till fodringsägarna. Det kändes hårt, i
synnerhet som till hemmanet hörde ganska värdefull skog, som kunnat avhjälpa
svårigheterna, om tillräckligt anstånd erhållits.
Nu började en tid av hård möda för nybyggarna vid Getvattnet. Det gällde inte
bara att skaffa folk och fä tak över huvudet, utan man måste ju också ha föda.
Men det var kärnvirke i både far, mor och dotter, och det gick. Men det var
kärnvirke i både far, mor och dotter, och det gick. Först tillagades ett någorlunda
ändamålsenligt fähus åt korna, och till hösten hade man också fått en stor
lappkoja färdig åt familjen. På stranden fanns det bra bete, och människoföda
erhölls till stor del ur den fiskrika sjön.
Så gingo några år. Marken hade av nybyggarnas flitiga händer uppodlats,
lappkojan hade blivit ersatt av en timmerstuga och fähuset hade förbättrats.
Man tick ju arbeta hårt, men man drog sig fram och det var huvudsaken. Vilket
arbete Markus Eriksson och hans familj hade utfört, förstår man bäst därav, att
det lilla torpet kunde frambringa 11 tunnor korn, om det blev "go-år" Två kor, en
häst, några får, getter och höns hade man, och till djuren kunde man skörda
ända till 26 hässjor självvuxet foder ett bra år. Fisket i Getvattnet utgjorde
alltjämt en viktig del av rusthållet. Emellertid fanns det ett mörkt moln på de tre
nybyggarnas himmel. De bodde på ofri grund. Vem som egentligen rådde om
marken, var något oklart, ty laga skifte hade ännu inte skett, men ibland tick
man en påminnelse om främlingskapet i denna världen, Vid ett tillfälle
uppenbarade sig sålunda några Varpsjöbor och påstodo, att marken tillhörde
Varpsjö, men sedan man rådgjort med vederbörande landsfiskal, fick man klart
för sig, att torpet låg på Lomsjö ägor.
År 1889 dog Markus Eriksson vid 69 års ålder, och nu stundade vargatider för de
bägge ensamma kvinnorna i stugan. Fyra bönder från Lomsjö, vilka ägde
marken, kommo nämligen och gjorde sina anspråk gällande. Stället var deras,
inte tu tal om den saken. Änkan och dottern fingo emellertid som en ynnest ho
kvar i stugan, men jorden fingo de inte bruka. En ko hade de tillåtelse att hysa,
men den fick man stilla med löv och sjöfoder. Så gick det till år 1897. Då även
modern skattade åt förgängelsen. Nu var det slut med dotterns nådtider, och hon
hade inte annat att göra än packa sig iväg. Någon ersättning för stugan kunde
hon inte få ut, ty vid dess uppförande hade bönderna biträtt med några
dagsverken. För uthusen hade hon däremot rätt till en liten ersättning, men
denna rätt blev aldrig bevakad- inte att undra på, om man betänker, hur hon
skulle känna det att nödgas lämna det hem, där hon strävat, kämpat och hoppats
under så många år.
*
Detta är huvuddragen av den berättelse, som den gamla omtalade för mig en
regnvädersdag för en tid sedan. Hon är gammal nu, Märta Markusson, men
minnet är gott, och berätta kan hon. Nu bor hon i Varpsjö, i en liten stuga. som
vänliga människor gjort insamling till och byggt upp åt henne - så fick hon ändå
ett eget hem på gamla dagar. Ända till för ett par år sedan vandrade hon på
vårarna regelbundet de fyra kilometrarna till Getvattnet for att fiska, en konst,
som hon suveränt behärskar. Nu har värken slagit sina klor i hennes gamla
kropp och gjort slut pi fisketurerna, men den har inte mäktat alldeles bryta ner
den arbetssega gestalten.
Medan regnet smattrar mot rutorna i den lilla låga stugan, sitta vi och tala om
gammalt och nytt - hon mest om gammalt, jag mest om det nya. Själv ser hon
inte något märkvärdigt i det arbete, som hon och hennes föräldrar nedlade
därborta vid torpet vid Getvattnet. Men i en sak äro vi ense: att det är bedrövligt
att komma dit och se, hur där nu ser ut. Sedan 1897, då mor Märta Lisa dog, har
inte jorden kring torpet brukats. Marken har försålts till ett bolag, vars enda intresse är att få ut det mesta möjliga av skogen runtomkring. Man kan ännu se,
var de med svettig möda uppbrutna tegarna funnits, men buskarna svepa över
varje år sina snår tätare over platsen. Husen står kvar, men de användas
numera endast till fäbodar en kort tid årligen och förfalla mer och mer.
Regnskuren upphör, jag tar avsked av den gamla och ror hem. Men jag kan inte
få bilden ur mitt sinne, bilden av de tre människorna, som den vackra vårdagen
för 62 år sedan kommo vandrande till Getvattnet. De ägde inte tak over huvudet,
men de ägde något, som vår moderna tid har bra litet utav: seg ihärdighet,
tålamod och hoppfull förtröstan. Dyrkan av den snöde Mammon har väl utplånat
det mesta av deras händers flit, men minnet av deras möda bör inte få dö. Ty det
kan hända, att vi moderna unga människor ibland kunna ha gott av att tänka på
en sannsaga sådan som den om torpet vid Getvattnet.
- FLOTTARHISTORIERHämtat av Paul Vallgren ur: Flottning förr och nu av Sven-Åke Henriksson.
Flottarlivet var farligt men ändå inträffade få olyckor med dödlig utgång.
Olyckstillbud var det dock gott om en gång i tiden och jag skall berätta om några
sådana fall som slutade lyckligt.
Vid strandrensning av en fors i Faxälven lossnade en timmerbröt, varvid en
flottare ej hann springa i land utan följde med bröten utför forsen. De andra
flottarna sprang nedför stranden men något hopp om att finna honom i livet hade
de inte. Flottaren hade tursamt nog lyckats klara sig genom forsen och han hade
också tagit sig iland. När de andra flottarna, med basen för laget i spetsen, mötte
honom var det första han sa till basen: Ha jag vare bortte läng (har jag varit
borta länge)? Nä, sa basen. Det blir inget avdrag på timpenningen.
En annan episod som slutade lyckligt hände i Nordantjälsforsen, Fjällsjöälven.
Under slutrensning av denna fors stod en flottare vid namn Nils på en sten och
arbetade. Han halkade och kom under vattnet men i sista sekunden, innan
strömvirvlarna drog ner honom, fick han hjälp av en arbetskamrat. Som så
många andra flottare förr kunde han inte simma. När kompisen dragit upp
honom på land var hans första kommentar: Nu var det nära att fan fick en stek.
Ett annat tillbud som gick bra, var Helmer Hansson, Varpsjö, med om. I slutet på
40-talet hände sig detta, berättar Helmer: Jag var dammvakt och tillsammans
med Otto Hedberg släppte vi timmer genom dammet då vädret var gynnsamt.
Jag var ofta i dispyt med Otto, så även denna dag. Vid en högljudd ordväxling
förlorade jag koncentrationen så en stock som jag ej uppmärksammade slog ner
mig i dammets utskov. Jag hann inte göra någonting, utan följde med det
strömmande vattnet igenom dammluckan och nedför forsen med vatten och
stockar virvlande omkring mig. Jag kunde inte simma och en massa tankar flög
igenom huvudet på mig. <>.
Helmer lyckades dock klara sig genom att i forsen få tag på några stockar som
han klamrade sig fast vid. Nedanför forsen kunde han kravla sig iland, våt, trött
och blåslagen. Han mumlade då tyst för sig själv << Men int’ gör vår lilla kraft så
lite>>
På vägen tillbaka mötte han en skärrad Otto som nog gladdes över att Helmer
klarat sig. Det var ju så att trots alla dispyter var de på sätt och vis vänner.
(Avsnittet om Helmer är korrigerat av sonen K-E. Hansson)
Bilderna är hämtade från
Häggås hemsida (gå via
www.doroteabyar.nu), 2012-0131, under ”Dikter från Häggås”
och föreställer troligen
flottningen i Stamsjöån. På
Häggås hemsida finns fler
bilder från flottningen samt
dikten på nästa sida.
Stamsjöåflottningen
Av Wilhelm Wikström
Utefter Stamsjöåns risiga stränder
går flottarmanskapet så trygg
med hakskaft i valkiga händer
och med tryckande maran på rygg
Med vatten och snö upp till knäna
de kämpar sig tappert framåt
och kryssar sig fram mellan träna
uttröttande och genomvåt.
När man timmervältorna hinner
man glad lägger marorna ner
och snart ett par stockeldar brinner
som värme och avkoppling ger
Nu snart kaffepannorna kokar
och sprider en härlig arom
nu männen i matsäcken snokar
ty magen känns hålig och tom.
När sedan man vilat och ätit
och tretåren kaffe man tömt
man vägens strapatser förgätit
och dagens bekymmer är glömt
nu börjar arbetet för dagen
med vältning och sprängning av is
man får ligga i ty bolagen
betalar ett snålt ackorspris.
Snart virket på flytande vatten
försvinner med strömmen så fort
och flottarna tar av sig hatten
och torkar svettpärlorna bort
så tar de sig en liten paus
medan Valter historier drar
som ställer storljugarn Munchausen
i skuggan, den saken är klar.
Med tiden många tusentals stockar
har nedflottats här varje år,
ty Stamsjöån tjusar och lockar
var gång när det lider mot vår
då stoppar vi mat i ryggsäcken
och drar flottarstövlarna på
men vägen dit upp till marbäcken
är lång och besvärlig att gå
Trots bolagens usla betalning
vi likväl i flottningen går
och där få stå i som en galning
både svälta och frysa man får
med timmer och isblock tillhopa
mot Latiksjön sakta det bär
rumpgubbarna hojta och ropa
håll undan, ty rompan är här!
Åtskilliga törnar och stötar
gör timret mot stenar vid strand
i forsarna bildas det brötar
som nog är svårlossad ibland
då är det förenat med fara
när brötarna lossnar och går
det gäller att snabbfotad vara
tills stranden man lyckligt uppnår.
Från Marbäckens snåriga stränder
är vägen besvärlig och lång
när till Latiksjön man anländer
man svettats nog har mången gång
men där vårt ackord är tillända
ett nytt flottarlag där tar i
och nöjda vi hemåt nu vända,
ett stapplande, trött kompani.
Snart slut blir det på romantiken
med flottning i Stamsjöån,
ja många blir säkert besviken
då de ej hör brötarnas dån
och ej får som förr sig församla
nyfikna på Stamsjöåbron
som varit för unga och gamla
en uppskattad, kär tradition.
- SKOLTIDEN Av Paul Vallgren
Kom att tänka på Klack- Johan (Johan Andersson), han berättade från sin
skoltid i Varpsjö. Eftersom han hade så långt hem var han tvungen att bo
inackorderad i Varpsjö under veckorna. Han fick bo hos fröken Åkerberg. Det
blev dåligt med mat så han fick svälta. En ljusning i tillvaron var när han
berättade detta för sin skolkamrat Betty. Johan fick ju inte gå ut och möta henne
på kvällen, men de kom överens om att han skulle hänga ut en fisklina genom
fönstret på kvällen så skulle Betty komma med smörgåspaket och fästa vid
fisklinan. På det sättet fick Johan lite extra mat. Det var hans ljusaste minne
från skoltiden under 1930-talet.
Bilden är ett tidningsurklipp från början av 1950-talet. Vilken tidning det härrör
ur är okänt.
Från vänster: Ingemar Ahlqvist?, Stellan Ahlqvist, Björn Ahlqvist, Sven Jonsson,
Torgny Ahlqvist (Ejderhult), Gunnar Andersson, Lars Jonsson, Karl-Erik
Svensson, Siv Ahlqvist, Maud Ahlqvist?, Gerd Axelsson, Kerstin Eriksson, Eivor
Persson, Monica Vallgren, Helen Hansson, Olga Svensson, Berit Hansson, Gun
Persson, GunBritt Vallgren
- AXEL JOHANSSONS FÖRSTA BJÖRNJAKT Av Paul Vallgren
Under mitt första år i skolan brukade jag gå in till Axel Johansson ibland. En
dag berättade han om sin första björnjakt. Axel berättar: "Jag var sju år (året bör
vara omkring 1879; författarens anm.) och fick följa med pappa Johan Orsn för
att vittja björnjärnet som pappa hade satt ut. Då vi kom dit fanns inget
björnjärn. Björnen hade gått i och farit med järnet. Pappa fick bråttom han for
iväg och jag hann inte följa med. Pappa försvann bort i skogen och jag blev ensam
kvar. Men då var jag rädd".
Om Axel berättade något
mer vet jag inte.
Bilden är tagen av Jonny
Persson, Åkerlandet,
sommaren 2011. Minst
fem olika björnar
siktades ”på Varpsjöskogen” och kring gårdar
under sommaren, mer
eller mindre dagligen.
- HANS CORNELIUS FÖRSTA BJÖRNJAKT I VARPSJÖ Av Paul Vallgren (troligen mor Gerda Vallgrens berättelse om sin far)
Hans Cornelius var född och uppväxt i Hälla. Han hade under sin ungdom
"Ringat björnar" och sålt björnringar. D.v.s. om man visste var en björn gått i ide
för vintern gick man ut på första snön och kontrollerade om björnen låg kvar.
Sedan trampade man ett spår runt omkring platsen och sedan kunde man utan
att störa björnen kontrollera att den låg kvar. Därefter såldes björnringen till
högstbjudande som därefter anordnade jakt och sköt björnen.
När Hans Cornelius flyttat till Varpsjö (omkring år 1890) gick han en dag ut på
höstens första snö och hittade vad han trodde var ett björnspår i snön. Han
spårade för att hitta var björnen gått i ide. Efter några kilometers spårning kom
han till Nybodarna. Där satt’n "Nisses Nicke" och drack kaffe. I byn bodde på den
tiden Nils Nilsson, "Nisses Nicke" ett original som ofta gick barfota, så också
denna dag på första snön. Historien berättar inte vad Hans gjorde när han
upptäckte sitt misstag.
- JULMINNEN från 50-talet Av Margot Axelsson
Julgranar och liknande
Alla andra hade så välväxta julgranar. Våra glesa, sneda exemplar som vi hade
ALLTID. Nästa år skulle vi märka ut en fin gran Det glömdes och hur skulle den
märkningen se ut, under snön på gran och mark.? Tänk dig Irenes gran, vacker
som en julkortsgran. Konstnärligt klädd, med flaggorna runt om, som en
jordglobsupplysning. Stora och små kulor, som verkligen var vackra. Toppstjärna
som pricken över i et. Våra julgranar, förutom modellen, klädda med pynt från
tidigare slöjdarbete och pyssel, på skolan. Hjärtan i två färger, med ett hänge på
bara, för placeringens skull. Smällkarameller i olika färger. De smällde inte nåt
knallpulverliknande, men de kallades så. Crepe-papper uppklippt i ändarna,
samt veckade band. Hög bevakning av ägarna. Detta bara för att tillverkaren
hade en karamell inuti den. Fick inte plundras förrän julafton. Till allt
föregående kom allt nytt och med möda, tillverkat julgranspynt. Fanns det
kattungar i huset, ja, då åkte allt julpynt uppåt på grenarna. Tänk själv, allt
prassel och nytt att sätta klorna i, när man är leksugen och utvilad. Ingen kula
fick hänga där hon borde ha varit hos oss. Skyla över alla glesa partier, var mer
nödvändigt. Våra granar höggs i sista minuten så att säga. Ställdes inne hos
kossorna, för att tina upp och bli snöfri.
En jul luktade granen, bara lagård, det låg som en gödselstacks doft i hela köket.
Holger tyckte detsamma, sökte upp en necessär, som tillhörde en av töserna, en
av de äldre. Fann vad han sökte och gav granen en rejäl tryckare av,
LUKTEGOTTET. Sprayhålet var vänt mot honom, så Holger luktade YAXA
NR.5 och granen som tidigare. Jag är helt säker på att alla minns denna,
luftrening. Holger hade ju redan gjort sin jultvätt, att tvätta av sig en gång till,
var det aldrig tal om. Det visste vi alla. Förresten så doftade han ju som vi töser
den julen.
Klä granen hos Teodors var vårt uppdrag. Mattias bodde hemma hos föräldrarna.
Denna jul så går han som vanligt ut för att hämta granen vi sitter och väntar.
Spända och förväntansfull det vankades alltid något extra efter påklädningen.
Mattias kommer genom dörren, som stod på vid gavel. MED EN TALL. Han såg
säkert våra miner genom tallkvistarna höll sig för skratt så länge han kunde sen
brakade det loss, som sagt. Verkade inte ha en aning om att det var en tall. Vi
var helt chockade ja man kan säga att vi var det i flera år. En sån spjuver han
var älskade barn och såg väl framemot vår kunskap om gran eller tall.
Hela byn pratade och skrattade om detta, Men jag vet inte om vi var så där
väldans roade. Mattias glada skratt är en upplevelse men inte den julen.
Julbakningen
Kakorna som mamma bakade var uppemot tio sorter, sammanlagt. Pepparkakor,
struvor, formar, rån, spritsar, choklad-kakor, bondkakor, vetebröd, lussekatter
med saffran i samt någon mjuk pepparkaka. En kaksort som är namnlös för mig,
men var lite omständligare än övriga och ljuvligt goda. Sur grädde var det i dom,
så det fick ordnas innan. Vi tog ju grädde av egen mjölk. Degen kavlades ut, och
ett runt kakmått med hål i trycktes tätt, tätt. Ju flera på en kavling, desto
fortare gick bakningen. Sedan penslades kakan med vispad äggvita och tippades
i pärlsocker. När den gräddades så blev den hög och spröd. Blev som ett
vienerbröd med flera lager, tack vare grädden.
Pepparkaksdegen var rena straffarbetet. Det kom senare en utmärkt bra rullare
som kakmått, då kom hjärtan och övriga modeller fort fram.Bara att dra över den
utkavlade degen. De mera lite privata kakorna var ju barnens. Grisar, kometer,
granar och dylikt. Formdegen var godast som ogräddad. Mamma gjorde varje deg
som var klar för utbakning, som en kon. Stod sen kallt ett tag och vilade sig, på
en tallrik. Det var praktiskt taget omöjligt, att nypa sig ett smakprov av den,
utan att det syntes. Den låg helt platt emot botten. Ett kilo smör var det nog i
varje deg. Vi var många och släkten stor. Julkalasen fanns fortfarande kvar i
byn, som umgängesform.
Struvorna har jag nämnt innan, fy sjutton vad det luktade illa, isterflottet.
Chokladkakorna var en mördeg där ena halvan, blandades med kakao
(ögonkakao). Det skulle siktas liksom, för det kunde vara klimpigt. Den ljusa
degen kavlades ut, även den bruna på en annan plats på bakbordet. Lades
ovanpå den ljusa och rullades ihop. Skars i skivor som var rejält tjocka och
gräddades. Vår syster Gerd har ALLTID den kakan till jul. Äts med andakt och
nostalgi. Många av kakskrinen hade glasruta på ena sidan, så man såg vilka
kakor de innehöll. Praktiskt när jag var kaksugen.