Att gå in i den historiska bilden
Att gå in i den historiska bilden - en tidsresa till andra världskriget med årskurs 9, Bredängsskolan Omslagsbilden: Nathalia, årskurs 9, Bredängsskolan, i den bild hon valde att gå in i. NARA´s originaltext: Bild 87. Barn i en östlig Londonförort, hemlösa efter de slumpvis fallande bomberna från nazistiska nattliga bombräder, väntar utanför ruinen av vad som en gång var deras hem. September 1940. Att gå in i den historiska bilden - en tidsresa till andra världskriget med årskurs 9, Bredängsskolan Att gå in i den historiska bilden - en tidsresa till andra världskriget med årskurs 9, Bredängsskolan Att studera historien utifrån fotografier Eleverna i Bredängsskolans årskurs 9 har under vårterminen 2004 studerat det andra världskrigets historia. Som en del av sina studier har de genomfört detta projekt: Att gå in i den historiska bilden. Eleverna har som utgångsmaterial haft 200 svartvita fotografier från andra världskriget. Dessa 200 bilder är ett urval sammanställt av den amerikanska motsvarigheten till Riksarkivet, NARA, National Archives and Records Administration, och finns tillgängliga på NARAs´ website. Alla bilderna sammanställdes i ett häfte, utifrån detta har varje elev valt ett fotografi att arbeta med. Eleven har sedan tagit reda på så mycket som möjligt om bilden och dess historiska bakgrund. Denna kunskap har sammanställts till en faktatext, som beledsagar originalbilden. Eleverna har även gjort bildanalyser av de valda bilderna. Att gå in i bilden Den andra uppgiften har varit att bokstavligen gå in i bilden. Varje elev har funderat ut hur han eller hon skulle fotograferas för att bli en del av originalbilden. Originalbild och det nytagna elevfotografiet har lagts samman i Photoshop och en ny, förändrad bild har arbetats fram. Till denna nya bild har eleven skrivit en inlevelsetext, där han eller hon beskriver sin medverkan i den historiska händelsen, sina intryck och känslor. I denna text har det funnits en stor frihet att förändra, lägga till och dra ifrån, samtidigt som det har varit en förutsättning att den skulle behålla sin koppling till den ursprungliga historiska händelsen. Arbetet har varit ämnesövergripande. och inkluderat bild, svenska, SO och engelska. En översättning av texterna till engelska pågår. Att gå in i den historiska bilden är ett samarbete mellan elever och lärare i Bredängsskolan och Fantasifabriken, en mediepedagogisk verksamhet vid Bredängsoch Lillholmsskolorna. Medverkande lärare har varit Ingrid Eskilsson, Mats Hagbranth, Katarina Nordensson, Catrin Ardin, Marie Hansson, Elina de Narvajah och Elise Kötnig. Från Fantasifabriken har Sten Canevall och Hans Norkvist deltagit. Arbetet redovisades ursprungligen, förutom i Bredängsskolan, i en utställning hos Bakom Rubrikerna, DN-Expressens mediacenter, till vars chef Erik Sjögren vi riktar ett varmt tack. Vi vill förstås också tacka NARA, National Archives and Research Administration i Washington, som har ställt bilderna till förfogande. Detta häfte är ett utkast till en kommande större redovisning i bokform, och innehåller åtta elevers arbeten. Målsättningar och frågeställningar Huvudmålsättningarna med arbetet har varit tre. Den första har varit prova ett annorlunda sätt att närma sig ett historiskt källmaterial, via bilden, och därmed nå fördjupade kunskaper om andra världskriget. Den andra målsättningen handlar om empati och inlevelseförmåga, att kunna sätta sig in i en annan människas situation, och kunna förmedla den på ett trovärdigt sätt, att gestalta den på sitt eget sätt, men utgående från historiska fakta. Den tredje har varit att genom egen praktisk erfarenhet nå en insikt i hur bilder kan manipuleras genom modern bildbehandling. Bildflödet är i vår informationsepok enormt, det är knappast ens möjligt att uppskatta det antal bilder som möter oss under en genomsnittlig dag. Här har vi velat att eleverna skulle stanna upp, reklektera över och umgås med en bild under en längre tid. Ofta skriver man i skolan en uppsats och söker sedan i slutskedet en bild att illustrera den med. Här har arbetsgången varit den motsatta - bilden har kommit först och texterna, faktatext och inlevelsetext, har fötts ur bilden. Får man göra så här? Frågan kan förstås ställas: får och bör man göra så här? På ett rent rättsligt plan har vi berättat för det amerikanska arkivet vad vi tänkt göra, och fått tillstånd till det. Bör man gå in i autentiska bilder och förändra dem? Vi anser förstås, efter att ha funderat en hel del, att man får det. Vår avsikt har varit att öka elevernas inlevelseförmåga och motivation. Genom att rent praktiskt arbeta med bilden, fundera över på vilket sätt man vill vara en del av den, som observatör, ögonvittne eller medagerande, tvingas man stanna upp. Man måste närstudera den och umgås med den under en längre tid och ta ställning till vad som händer i den. Till de inlästa kunskaperna läggs en personlig dimension, kunskapen gestaltas och man får, förhoppningsvis, en egen relation till den historiska händelsen. Förfarandet har en sorts släktskap med en dramaövning. Vi upplever att alla elever som valt bilder med ett känsligt innehåll har förhållit sig med allvar och respekt till dem. Mot detta kan förstås ställas argumentet att historiska dokument bör få vara just historiska dokument och ingenting man manipulerar och förändrar. Detta är ett starkt argument, och vi har verkligen alla funderat både en och flera gånger kring detta. Detta argument kan i sin tur ställas mot argumentet att det med digital teknik blir lättare och lätttare att förfalska historiska bilddokument. Att själv ha en erfarenhet av detta kan skapa en nyttig skeptisk misstänksamhet inför alla de bilder som utger sig för att vara sanna utsagor utan att nödvändigtvis vara det. Å andra sidan är ju just dessa bilder från andra världskriget autentiska dokument, genom att arbeta med dem på detta sätt kanske man förminskar dem som just sådana? Vi lämnar diskussionen öppen och välkomnar alla synpunkter, våra adresser finns på bokens baksida. Vi har i redovisningen varit mycket noga med att markera vilka bilder som är manipulerade, och att endast visa dem i omedelbar anslutning till de omanipulerade originalbilderna. I detta häfte är de förändrade bilderna markerade med en gul ton. NARA´s originaltext: Bild 167. Judiska civila: kopia av ett tyskt fotografi taget under utplånandet av gettot i Warszawa, Polen, 1943. GETTOT I WARSZAWA - faktatext av Azra Bildandet av getton var en del i nazisternas kontroll över den judiska befolkningen och innebar att judarna blev separerade från den ickejudiska befolkningen. Att tvångsförflytta judar till getton gjorde det möjligt för nazisterna att räkna och registrera den judiska befolkningen och plundra deras hem. Det innebar också att tyskarna fick tillgång till gratis arbetskraft. ståndsrörelser bildades då judarna i maj 1943 förstod att Umschlagplatz (omlastningsplatsen) egentligen handlade om utrotning och inte förflyttning . Efter att deportationerna börjat gömde sig den resterande judiska befolkningen, bestående av 60 000-70 000 personer, för att undgå deportation. Tyskarna tömde hus efter hus på jakt efter de resterande judarna. När de väl tillfångatogs eskorterades de till Umschlagplatz. Livet i gettona var svårt, trångt och smutsigt. Många dog av undernäring och i epidemier som spreds snabbt på grund av trångboddhet och dåliga hygieniska förhållanden. Många judar gömde sig i speciellt byggda bunkrar. Endast ett fåtal av motståndsmännen lyckades ta sig ut ur gettot genom avloppskanalerna. De flesta dog. Den stora deportationen av Warszawas judar till utrotningslägret i Treblinka påbörjades i juli 1942. Under sommaren deporterades 360 000 judar. Många mot- När det judiska upproret i gettot krossades var det förbjudet att beträda den tidigare ”judiska stadsdelen” dvs. gettot. Överträdelse bestraffades med döden. Förändrad version av bild 167, av och med Azra. GETTOT I WARSZAWA - inlevelsetext och bild av Azra Aaaaaahhhhhh…(barnskrik) Jag sitter i ett halvt rivet våningshus vid sidan av det som en gång kallades för kylskåp. Barnets skrik går igenom mig som vassa pelare. Mamman till barnet försöker tysta det men misslyckas. Jag har dragit mig till några av de resterande judarna och tillsammans försöker vi hitta en utväg ur det hela. Men på samma gång undrar jag vem jag egentligen kan lita på. Jag har en skräck som flyter inom mig likt en stark ström. Ibland får den mitt blod att isa. Jag tänker på mor, far, bror, syster som alla gav sig iväg frivilligt till den så kallade bättre platsen, platsen där de skulle få arbete, där de skulle börja om. Ingen av dem visste att de var på väg att utrotas så som man gör med sjuka djur eller parasiter. Då bilderna rullar i huvudet, rinner havsblå tårar ned för mina kinder och lämnar ljusa ränder längs dem. På samma gång värker magen på grund av matbristen, jag känner kramperna i magen. - Ser du efter där inne? Det är manliga röster jag hör som kommer emot oss. Mamman med det skrikande barnet sätter handen för munnen på honom… Jag undrar om han får någon luft? En panikångest sprider sig bland oss alla då de tyska soldaterna försöker komma in genom dörren. Jag ställer mig upp, känner kallsvetten rinna längs ryggraden och huvudet känns lika tungt som ett bowlingklot. Det känns som om allt och alla börjar snurra runt och jag kan inte få mina fötter att röra på sig. Jag hinner inte fly! Några unga män springer mot bakdörrarna men de hinner inte, för tyskarna har redan sett dem och skotten från deras revolvrar är redan på väg emot dem. Som säckar med potatis faller de ned på marken. Allt går så fort och jag hinner inte uppfatta allt. Några familjemedlemmar skriker i bakgrunden. - Tror ni, små kryp, att ni kan komma undan? Ut, ut på gatan! skriker en soldat åt oss på samma gång som han skjuter ett skott i luften. Jag hoppar till! Alla börjar vi röra oss mot vägen. Överallt finns det soldater och i nästan varje hus brinner det. Byggnaderna är helt förstörda och området ser ut som en tipp. En svart rök har lagt sig över gettot som ett täcke, ett täcke som stryper där på gatan mot mitt öde, mot en annan värld. Jag näst intill längtar, tänker på att jag ska få möta min mamma. Hon ska stå där och vänta på mig med öppna armar och säga att nu är allting bra. Lidandet är slut och du är trygg här hos mig. Vi kommer fram till Umschlagplatz. Där får vi vänta en stund tillsammans med många andra judar. Jag hittar en mur och sätter mig ned med ryggen mot den. Jag tittar upp mot solen som lyser och drar in mina knän, kramar dem med mina armar. Sedan lutar jag huvudet mot knäna. Ber en tyst bön och svävar bort från alla skrik, allt gnällande, gråtande och all olycka. Önskar att jag var döv och slapp höra allt. - Res dig upp! En tysk soldat knackar på mina ben med sitt gevär och pekar mot tåget som alla står uppradade framför. Några har med sig packade väskor och andra har nästintill inget på sig. Förstår de inte att de är på väg mot döden? Vi börjar stiga på tåget en efter en och under tiden står soldaterna där längs sidorna med sina gevär. Ibland skrattar de så högt att skratten ekar inom mig. En ung man med gröna, vackra, men utmattade ögon räcker mig sin hand och jag kliver ombord på tåget. En sista gång ser jag upp mot himlen och ljuset innan en soldat smäller igen ståldörren framför näsan på mig. Jag hör att de låser utifrån. mig. På grund av svält och törst går vi väldigt sakta längs vägen eskorterade av soldater. Att vi går sakta duger inte för de tyska soldaterna, så lite då och då stöter de till oss med gevären och skriker fula ord på tyska som: Scheisse eller Donnerwetter, Juden. Men jag bryr mig inte längre. Jag känner inte slagen jag får mot mitt huvud eller de där ilskna blickarna. Jag känner mig som en sten som inte går att väcka till liv. Jag går Vagnen ligger i ett mörker med stämplade själar ombord. När tåget börjar rulla tänker jag på himlen jag sett innan dörren stängts igen. Några svarta moln hade börjat täcka solen och regnet var på väg… Idé och text: Azra NARA´s originaltext: Bild 126: USS Shaw exploderar under det japanska anfallet mot Pearl Harbor. 7 december 1941. PEARL HARBOR - faktatext av Mahamuda Anfallet mot Pearl Harbor – minut för minut: händelseförloppet mellan 06.45 – 09.45 den 7 december 1941, då över 2 000 amerikaner miste livet när japanska bombplan anföll den amerikanska flottan i Pearl Harbor, i Hawaii. Vintern 1941 kom Japan med i andra världskriget. Japan var aldrig engagerat i striderna i Europa under denna krigsperiod, även om landet var allierat med Tyskland. För Japans del pågick kriget främst med USA. När första världskriget tog slut, var Japan med på den vinnande sidan, men samtidigt tillhörde landet den skara av länder som inte ansåg sig ha fått en rättvis tilldelning i fredsuppgörelsen. Därför började Japan i början av 1930talet försöka utvidga sina gränser. Japans officielle ledare var kejsare Hirohito, men det var egentligen de militära ledarna som hade makten. De ville bygga upp en gemensam ekonomisk zon i de östra delarna av Asien, med styret i Tokyo. De andra länderna i dessa delar av Asien ville förstås inte hamna under japanskt styre. Så enda sättet för Japan att få sin vilja fram var genom krig . 1941 hade Japan hade tagit Manchuriet, Franska Indokina, delar av Kina och delar av övriga Sydostasien. USA stödde Kina finansiellt, och gillade inte Japans expansion. Därför beslöt de, tillsammans med Storbritannien, om en straffåtgärd för Japan genom att sluta exportera olja till landet. Detta var ett bakslag för Japan. Landets oljereserver kunde räcka i fredstid högst två år, men i krigstid ett år, då Japans krigsmaskin var i högsta grad beroende av oljan. Japan såg USA:s aktion som ekonomisk krigsföring, d.v.s. inte krig med vapen, men ändå krig genom att manipulera ekonomiskt. Japan försökte förhandla med USA, men förberedde samtidigt en manöver, som gick ut på att anfalla Hong Kong, Malaya, Nederländska Ostindien och USA:s flottbas Pearl Harbor, Hawaii. Syftet var att överraska USA och snabbt slå ut den amerikanska stillahavsflottan. Så den 7 december 1941 attackerade Japan Pearl Harbor, utan krigsförklaring. Japan anföll med 183 plan som fällde bomber, torpeder mot USA:s örlogsfartyg och flygplan. Attacken var över efter två timmar, och då var 18 amerikanska örlogsfartyg försatta ur stridbart skick, nästan alla flygplanen förstörda, och fem slagsskepp sänkta eller allvarligt skadade. 2 403 amerikanska soldater var dödade, 1 178 sårade, medan Japan bara hade förlorat 185 man. Anfallet framstår som en av krigshistoriens störst upplagda och effektivast genomförda överraskningsattacker. Dagen efter anfallet mot Pearl Harbor förklarade USA och Storbritannien förståeligt nog krig mot Japan. Då passade Tyskland (som ju var allierat med Japan) och Italien (som var allierat med Tyskland) på att förklara krig mot USA. I praktiken hade USA även innan krigsförklaringen varit emot Hitler (fast USA var neutralt), de hade hjälpt Storbritannien ekonomiskt. Hur som helst, i Europa krigade USA, Storbritannien och Sovjetunionen mot Tyskland och Italien, och i Asien stred USA och Storbritannien mot Japan. Det japanska anfallet kom verkligen som en chock för USA. Och visst, det var fult och ohederligt av Japan att anfalla utan någon krigsförklaring. Men, som jag tidigare skrev, japanerna såg sig som utsatta för ekonomisk krigsföring av USA, och det rättfärdigade deras anfall, ur deras synpunkt i alla fall. Nu rasade hela USA mot Japan. De skulle straffas! PEARL HARBOR - inlevelsetext och bild av Mahamuda Som alla andra dagar gick solen upp fint över staden Hawaii, den 7 december 1941. Jag vaknade av att fåglar kvittrade utanför mitt fönster och det varma ljuset från solen kom igenom mitt fönster på mitt ansikte. Det var dags att gå till skolan. På väg till skolan gick jag som vanligt förbi den guldsandade stranden. Den dagen glittrade vattnet extra mycket och det såg väldigt vackert ut från långt håll. Jag kunde inte motstå vattnets glittrande, så jag gick till bryggan för att doppa ner fötterna en liten stund och känna på det. Just då jag hade satt mig ner och plaskade hörde jag oljud, jag tänkte inte så mycket på det just då, men allt som tiden gick kom ljudet närmare och närmare. Plötsligt såg jag flera flygplan komma flygande över himlen mot mig, men så flög de förbi och började släppa ner något över Pearl Harbor. Otroligt nog skedde det efter några sekunder en explosion, därefter släppte de ner flera föremål och det blev flera explosioner. Jag visste inte vad jag skulle göra. Jag stelnade till och kunde inte röra mig eller göra något. Fanns det över huvudtaget något som jag kunde göra? Jag satt bara där och tittade. Det kom allt fler flygplan och gjorde som de andra gjorde, nämligen släppte ner något. Det skedde flera explosioner och det lät värre för varje gång. Röken av explosionerna gjorde att den vackra ljusa morgonen omedelbart blev mörk, hela himlen fylldes med rök. Mörkheten tydde på att något otäckt hade inträffat. Till slut fick jag tillräckligt med styrka så att jag kunde resa mig och springa därifrån hem igen. På vägen dit såg jag hur folk runt omkring sprang hit och dit. Allas ansikten var fulla med skräck och rädsla och de sprang för att söka skydd, men denverkade inte vara säkra på det de gjorde eller åtminstone försökte göra. Äntligen kom jag hem, där inne satt mamma med min lillasyster som bara var några månader tätt intill sig. Jag stängde snabbt dörren och satte mig bredvid henne. Hon sa inget, men hon verkade vara lite lättad över att se mig oskadd. Men ändå så var hon väldigt orolig över något, och inte förrän då kom jag på att någon fattades, nämligen pappa. Med den tanken på att pappa arbetar just där de där explosionerna skett blev jag stum. Jag kunde inte ens fråga Förändrad version av bild 126, av och med Mahamuda. mamma om honom, för vi tänkte båda på samma sak. Explosionerna med oljuden höll på ungefär i en timme. Det kändes lugnt, men vi vågade inte gå ut, utan stannade resten av dagen hemma. Dagen därpå fick vi veta att det var Japan som hade attackerat Pearl Harbor av någon ekonomiskt anledning, och överraskat USA. Förståeligt nog förklarade USA och Storbritannien krig mot Japan. Anfallet hade tagit död på över 2000 amerikaner, och bland dem var pappa. Vår pappa hade lämnat oss själva i denna otäcka värld. Det kändes som om skyddet och taket över mig hade försvunnit. De över 2000 döda människorna kände jag inte och hade inte några starka känslor för heller. Men jag hade ju själv förlorat en väldigt nära person, som jag aldrig kom- mer att få tillbaka, så jag visste hur det kunde kännas. Den tanken på de dödas närstående, hur de kände det, fick mig att rysa till. Så hemskt det måste vara, eftersom när en person dör kvarlämnar den en hel del minnen hos de närstående personerna, och sedan lider dessa människor av smärtan som minnen ger resten av livet. Idé och text: Mahamuda NARA´s originaltext: Bild 197: “New York City firar Japans kapitulation. De kastade vad som helst i luften och kysste vem som helst på Times Square.” Lt. Victor Jorgensen, 14 augusti, 1945 NEW YORK 14 AUGUSTI 1945 - faktatext av Alexandra Bilden jag valt togs den 14 augusti 1945 av fotografen Victor Jorgensen. fast denna gång över Nagasaki. Staden ödelades till en tredjedel och bomben skördade 40 000 liv. Ögonblicket Victor tryckte på knappen var en glädjestund för folket. Nu var äntligen andra världskriget slut. Även om många överlevde drabbades de av strålningen. Den leder till sjukdomar, missbildningar och att djur föds med två huvuden. Arvet går från generation till generation vilket inte är bra. Allt som lever drabbas. Kriget började gå mot sitt slut den 6 augusti 1945, då USA släppte en atombomb över Hiroshima i Japan. När bomben träffade marken exploderade hela staden och en area på 2 km jämnades med marken. Inte nog med att staden förstördes, över 80 000 människor förvandlades till aska på bara några sekunder. Massor av människor skadades också. Tre dagar senare den 9 augusti släpptes en till bomb, År 1950 började man återuppbygga staden Hiroshima och i augusti varje år hålls en fredshögtid i staden. Den har även blivit en vallfärdsort för många och är ett bevis på vad en atombomb kan göra. Efter att städerna blivit attackerade, kapitulerade Japan, vilket var meningen med attacken. Förändrad version av bild 197, av och med Alexandra. NEW YORK 14 AUGUSTI 1945 - inlevelsetext och bild av Alexandra ”God morgon New York City! Idag är det den 7 augusti, 1945. Igår släpptes en atombomb över Hiroshima i Japan, något som vi alla väntade på, och nu hoppas president Harry Truman att Japan kommer att kapitulera. Vi beräknar att ungefär 80 000 människor dog och ännu fler skadades. Truman har sagt i ett tal att det inte är slut än och att en ny atombomb planeras att släppas inom några dagar. Nu över till vädret…” Jag skulle träffa min pojkvän idag på restaurangen för att fira hans födelsedag men jag kände inte alls för det efter beskedet. Ilskan var så stor att den rymde hela mig med hat och en kristallklar tår rann nerför min kind. Jag tänkte högt och skrek; -Hur fan kan dom ta till ett sånt drastiskt vapen och döda 80 000 av civilbefolkningen!? Utanför på gatan hörde jag människor som skrek av glädje, lycka och kärlek. Hur kunde de vara så glada, tänk på de efterlevande som klarade sig... Idé och text: Alexandra NARAs originaltext: Bild 164. “Patientens hud har brännskador med ett mönster överenstämmande med de mörka partierna i den kimono som hon bar vid explosionsögonblicket.” Överlevande efter atombombsexplosion. Ca 1945. HIROSHIMA-NAGASAKI - faktatext av Hidaya När många trodde att kriget hade tagit slut och trodde att det värsta som kunde hända hade hänt, hade USA andra planer. Den japanske kejsaren hade önskat att kriget hade tagit slut, då USA bara erövrade japanska öar efter varandra. Den amerikanska statsledningen hade ingen tvekan om att använda atombomben. Det var en stor diskussion var de skulle detonera atombomberna, men de enades till slut, för de ville att målet skulle ha en militär betydelse! Valet föll på Hiroshima och Nagasaki. De detonerade de första bomberna den 6 och 9 augusti. Förödelsen blev ENORM!!! I Hiroshima dog omedelbart ca 78000 människor och i Nagasaki 36000 människor!! Många tusentals människor blev skadade. Japan hade svårt att inte göra något åt saken efter denna tragedi, men det mest idiotiska skulle vara ifall de inte kapitulerade. Den japanska kapitulationen undertecknades ombord på USS Missouri 2 september, 1945 av den japanske generalen Umezu. Förändrad version av bild 164, av och med Hidaya. HIROSHIMA-NAGASAKI - inlevelsetext och bild av Hidaya I maj 1945 var vi japaner slagna på alla fronter, det kom in massor med skadade soldater, kvinnor och barn hela tiden. Jag hade väldigt mycket att göra, jag hade nästan inte varit hemma på flera dygn tack vare kriget. Det jag drömde om under de jobbigaste dagarna var att kriget skulle ta slut, och att få äta en riktigt god måltid, något som jag verkligen inte hade haft tid att göra. När vi alla trodde att de hade blivit lugnt i landet, i alla fall i Hiroshima, så hörde jag en rejäl smäll, som jag aldrig hört förut och alla skrek och sprang. USA hade släppt en atombomb över Hiroshima den 6 augusti 1945. Vi tog våra sjukhusprylar och flyttade vårt flyttbara sjukhus till den närmasta stora staden, där det var lite lugnare. När vi kom dit hörde vi att 78000 människor hade dött av atombomben. Vi hann inte sörja, för det kom hela tiden skadade till oss som vi var tvungna att ta hand om. Samma dag kom en ung vacker kvinna som var brännskadad på hela kroppen. Hon hade på sig en kimono som hade bränt sig fast på hennes hud. Det var henne som jag tyckte mest synd om, för hon hade hela livet framför sig (stackarn.) Hela hennes familj hade omkommit så hon stannade kvar hos mig. Idé och text: Hidaya NARA´s originaltext: Bild 83. Tyska trupper i Ryssland. 1941 OPERATION BARBAROSSA - faktatext av Tin Fu Operation Barbarossa var namnet på Hitlers plan att angripa Sovjetunionen. År 1941, den 22 juni, anföll tyska soldater med stridsvagnar och bombplan Ryssland. Sovjetiska stridsplan hann inte ens lyfta innan de förstördes. Tysklands mål var att erövra Leningrad, Moskva och Ukraina innan vintern. I oktober nådde den tyska armén Moskva. Man kunde se topparna på de ryska kyrkorna i Kreml, Moskvas hjärta. Moskva var Hitlers sista destination i Ryssland. Alla ryssar var beredda att bränna ner varenda viktig byggnad i Moskva om de skulle förlora slaget. Men några kilometer innan Moskva stoppades de tyska soldaterna av en mur av människor och stridsvapen. Ryssland stoppade även tyskarnas anfall i Leningrad. Ryssland lyckades hejda tyskarnas offensiv, med en förlust av omkring 3 miljoner män. Förändrad version av bild 83, av och med Tin Fu. OPERATION BARBAROSSA - inlevelsetext och bild av Tin Fu Vi alla är rädda, ingen vet vem som kommer att dö härnäst eller när kriget tar slut. Vi kanske dör eller blir tillfångatagna av ryska soldater. Vi ber till Gud att kriget ska ta slut. Jag och mina kamrater är ute på slagfältet. Runt omkring oss hör vi ljud från granater, gevär och plågade ljud från skadade soldater. – När ska kriget ta slut? Vad ska jag göra? Svara mig GUD!!! Jag vet inte hur länge jag kan stå, inte heller hur länge jag kan leva. Mitt liv är som en bomb som man inte vet när den ska explodera. Denna tanke plågar mig dag och natt. Jag tänker hela tiden på min familj och min lille son som är hemma och väntar på sin far, som en dag ska komma hem. Jag vill komma hem till Tyskland som en hjälte, kanske till och med bli befordrad till general eller kapten. En dag ute på slagfältet…Jag håller i mitt gevär med ena handen och slänger mig ner bakom en stor buske tillsam- mans med min kompis. Försiktigt kikar jag upp bakom busken efter fiender. Plötsligt hör jag ett skott. Med en snabb undanmanöver hoppar jag åt sidan och kulan träffar min kompis i magen. Han faller omkull med ett smärtsamt skrik. Blodet rinner ner och bildar en stor pöl under honom. Snabbt slänger jag mitt vapen rusar fram till min stönande kompis. Han hostar upp blod och säger: – Sköt om dig min vän… - NEJ! skriker jag. Med tårar i ögonen tar jag upp en granat och kastar den mot ryssen som sköt min kamrat. – BOOM! Idé och text: Tin Fu NARA´s originaltext: Bild 181: “En lastbilslast med nazifångars kroppar, koncentrationslägret i Buchenwald, Weimar, Tyskland. Kropparna skulle precis förintas genom att brännas, när lägret befriades av trupper från den amerikanska tredje armén.” Pfc. W. Chichersky, 14 april, 1945. KONCENTRATIONSLÄGRET I BUCHENWALD - faktatext av Ishita Denna bild är tagen av den amerikanska militären den 14 april 1945, vid befrielsen av koncentrationslägret Buchenwald nära staden Weimar i Tyskland. Här ser man en last av avlidna judiska lägerfångar. De har hänsynslöst och likgiltligt packats samman i en vagn och av de magra kropparna att döma så har de svultit till döds. Buchenwalds koncentrationsläger ligger nära Weimar i Tyskland och grundades 1937. Weimar var innan kriget en berömd tysk stad, känd för sitt rika kulturella liv. Många berömda personer som Goethe, Schiller, Franz Lizst och Bach har bott här. Idag förknippas denna stad med judeutrotningen under andra världskriget. Buchenwald var ett av de största koncentrationslägren som upprättades av nazisterna. Lägret byggdes upp av fångarna själva. Under hela sommaren 1937 tvingades dessa människor att använda sin ”fritid” till att bära tunga stenar från stenbrotten till lägret. De som hade oturen att, enligt nazisterna, bära på för små eller lätta stenar, dödades omedelbart. Ett stort antal fångar blev fastkedjade vid sina tunga arbetsvagnar medan de tvingades sjunga ”SS”. SS kallade dessa för ”De sjungande hästarna”. Tusentals människor dog dessutom under konstruktionen av vägen från Etterberg till ingången av lägret. Fångarna kallade vägen ”Blood Street”. Den första befälhavaren i Buchenwald var SS-officeren Koch. Koch och hans fru Ilse Koch var brutala, hänsynslösa och sadistiska mördare. Det är känt att Ilse Koch ofta slog fångarna med ridpiska och samlade på lampskärmar, bokomslag och handskar gjorda av människoskinn från de döda offren. 000 människoliv om man utelämnar de 13 000 offer som omplacerades. Majoriteten dog efter 1942. I takt med de hela tiden stigande siffrorna byggde man ut lägret med s.k. subcamps. Buchenwald var mycket hårt kontrollerat från början. Runt hela lägret fanns elektriska staket, speciella vaktoch utsiktstorn utrustade med automatiska kulsputor och maskingevär. Fängelset - ”the Bunker”, var placerat precis vid ingången så att de som försökte fly snabbt kunde bli omhändertagna. I början av april 1945 började amerikanska styrkor närma sig lägret, tyskarna började därmed evakuera lägret, fångar avrättades eller skickades till andra läger. På eftermiddagen den 11 april trängde den amerikanska militären in i Bucenwald som befriades, men vid det laget fanns det knappt några överlevande… Det officella målet för detta läger var att förinta alla fångar. Tusentals människor dödades här, av arbete, tortyr, våld, sjukdomar (t. ex. tyfus) eller helt enkelt av svält och dålig hygien. En del offer avlivades, ibland med dödliga injektioner. Enligt uppgifter fanns det inga gaskamrar här. Man dödade dock många fångar genom att lura in dem i ett rum och sen placera en stor vikt, exempelvis en trästock med ett litet hål, på deras rygg och sedan skjuta fången i nacken genom hålet. Förutom dessa hemska avlivningsmetoder utnyttjades fånhgarna här som arbetskraft. De tvingades arbeta på fabriker av olika slag, i malmgruvor och stenbrott och de användes i olika konstruktionsprojekt. Svaga arbetare eliminerades omedelbart. I början var Buchenwald ett läger endast för män. De flesta var politiska fångar. Kvinnor placerades inte här förrän 1944. Precis som i många andra koncentrationsläger steg antalet fångar dramatiskt här också. I juli 1937 fanns det 100 fångar och i slutet av mars 1945 skulle antalet ha stigit till nära 100 000. Buchenwald skördade ca 60 Idé och text: Ishita Förändrad version av bild 181, av och med Ishita. KONCENTRATIONSLÄGRET I BUCHENWALD - inlevelsetext och bild av Ishita Sakta går jag och ställer mig framför vagnen. En outhärdlig stank av ruttna lik sticker i näsan. Den syn jag möter får mitt hjärta att brista. Jag önskar att mina ögon ljög, men tyvärr, livets bittra sanning ger mig en rungande örfil. Min blick fastnar vid en stor hög av avlidna lägerfångar som är tätt sammanpackade i en lastbilsvagn och stirrar upp med svarta ihåliga ögon som speglar krigets förödande krafter. De magra kropparna avslöjar en grym verklighet som jag och mina medmänniskor blundat för, trots att vi hela tiden varit så nära. snart är nära. Sakta sjunker jag hjälplöst ner i den torra, smutsiga jorden och tårarna sköljer mitt ansikte. Det syns att tortyr, misshandel och förtryck varit deras vardag. Brutal, hänsynslös och omänsklig behandling har präglat deras liv och frambringat deras tragiska livsöden. Människor kan gå här om femtio år men ändå känna stanken av lik, höra alla olycksfåglar ljuda i himlen, men ändå aldrig riktigt förstå… Plötsligt hörs släpande steg bakom mig. Jag tittar bakåt och ser två män i kakigröna uniformer. Den ene har en svart kamera hängande runt halsen. De talar ett främmande språk men jag förstår mycket snart att de är amerikaner. Amerikaner, ja, tror ni verkligen att allt kan dokumenteras i en filmrulle? Den som inte sett med egna ögon, den kan aldrig veta eller förstå… För första gången under mitt sextonåriga liv står jag innanför Buchenwalds stängsel, och jag inser att jag någonstans i mitt undermedvetna hela tiden varit varse om detta, men förvrängt allting in i det sista. Skulle jag säga att jag aldrig undrat över vad som egentligen gömde sig bakom Buchenwalds elektriska staket skulle det vara en lögn. Skulle jag påstå att jag aldrig dragit mamma i kjolen och frågat om alla hundratals transportbilar som lämnat av fångar i vitrandiga kläder vid ”Blood Street” skulle jag vara lika skyldig som nazisterna. Den ångest och alla samvetskval som böljar över mig hjälper inte dessa lik som ligger här och väntar på att bli slängda i någon massgrav. Jag önskar nästan att jag var någon av dem för att slippa känna all den maktlöshet och förtvivlan som sliter och tär på min själ. Jag skäms över mitt folk, jag skäms över mänskligheten. Är vi djur eller människor, hur kunde vi låta detta hända? Hur kunde vuxna människor bara stå och titta på? Aldrig vill jag bli som dem, aldrig vill jag bli vuxen… Jag önskar att jag var dum som en sten, kanske skulle det rättfärdiga mitt fega uppförande… Jag känner att benen inte längre orkar bära, att gråten Idé och text: Ishita NARA´s originaltext: Bild 200. “Dessa judiska barn är på väg till Palestina efter att ha blivit befriade från koncentrationslägret i Buchenwald. Flickan till vänster är från Polen, pojken i mitten från Litauen, och flickan till höger kommer från Ungern.” T4c. J.E. Myers, 5 juni 1945. BEFRIELSEN FRÅN BUCHENWALD - faktatext av Mikaela Buchenwald var ett av nazisternas arbetsläger under andra världskriget. 56 500 människor från 18 länder dog i lägret och ligger fortfarande kvar i massgravar på platsen. Lägret öppnades i juli 1937 och är beläget på Ettersberg, några kilometer nordväst om Weimar. Buchenwald var inget koncentrationsläger som t.ex. Auschwitz, här fanns ingen gaskammare men många dog under det hårda slavarbetet i fabrikerna. Man misshandlade också fångarna och det förekom även rena avrättningar. Nere i källaren fanns det stora järnkrokar som var avsedda att hänga upp snaror i och längs med en av lägrets murar fanns ett stort krematorium. Många fångar dog också vid medicinska experiment där de användes som ”försökskaniner”. På platsen för massgravarna ligger idag monumentet över Buchenwald. Lägerporten med sitt klocktorn står fortfarande kvar och visar klockslaget 15.15. Det var då, den 11 april 1945 som fångarna gjorde uppror och lägret befriades. Efter nazismens fall så använde man lägret för att spärra in tusentals gamla nazister och politiska fångar. Lägret kom att kallas för Specialläger 2. Förändrad version av bild 200, av och med Mikaela. BEFRIELSEN FRÅN BUCHENWALD - inlevelsetext och bild av Mikaela Luften känns sval mot min heta panna. Det skarpa solljuset sticker mig hårt i ögonen och det bränner i tinningen. Alla runt omkring mig verkar så glada, men jag vet inte hur jag ska förklara hur jag känner mig. Det både bubblar av lycka och sorg i mig. Jag kan inte riktigt föreställa mig ett liv i frihet efter att ha varit instängd så länge. Ingen mat hade vi fått och överallt låg det döda kroppar. Stanken var outhärdlig. Varje dag fick vi stå ute i kylan och regnet i flera timmar och vi blev slagna av uniformsklädda män om vi inte lydde tillräckligt fort. I varje blick man mötte fanns ett sting av hopplöshet och rädsla. Det hemskaste hade varit att leva i ovisshet. Vad skulle hända med oss? - Vad tänker du på? Jag har försökt få kontakt med dig i flera minuter, sa Lena oroligt. - Nej, det var inget särskilt, sa jag, men jag förstod att hon kände likadant. - Man kan aldrig glömma och förlåta, men man måste försöka. Hon gjorde en liten grimas som skulle föreställa ett leende. Jag gav henne en hård kram och kunde inte längre hålla tillbaka tårarna. Allting kändes så hopplöst. Tåget började plötsligt rulla, träden och alla människoansiktena flimrade förbi. Fanns det en ljusglimt i allt det mörka trots allt? Idé och text: Mikaela Eleverna i årskurs 9, Bredängsskolan, har studerat det andra världskriget. Som en del av sina studier har de använt sig av autentiska fotografier. De har valt var sin bild, tagit reda på fakta om den historiska händelse som den visar och redovisat dessa i en text. Eleverna har sedan bokstavligen gått in i sin valda bild, med hjälp av digital bildbehandling har de själva blivit en del av den. Med utgångspunkt från denna nya förändrade bild har de sedan skrivit en inlevelsetext, rapporterande direkt från andra världskriget. Denna lilla bok redovisar åtta elevers arbete i text och bild. Producerad av elever och lärare i Bredängsskolan i samarbete med Fantasifabriken Bredäng/Skärholmen 2004 Kommentarer och synpunkter välkomna till Fantasifabriken, Bredängsskolan, Bredängs torg 21,127 02 Skärholmen [email protected]
© Copyright 2024