NYTT FRÅN BÔXEKNUTEN NUMMER 18 Våren 2014 Bôxeknuten med Rådhuset till höger Akvarell efter svartvitt foto. J Kangasoja UTGIVET AV GLASBRUKSMUSEETS vara eller icke vara .se .se 2 SURTERASET Av Gösta Olsson ur boken ”Carls och farfars bästa berättelser”. Den 29 september klockan 07.00 cyklade jag till Surte Södras station för att åka med sju-tåget till Göteborg. Jag var tretton år och hade just börjat i realskolan. Pappa och kamraten Isidor tog åttatåget. Jag vill minnas att det gick 08.05. Längst bak på tåget stod Karl Hägerstrand och kikade bakåt. Plötsligt kom han rusande till pappa och Isidor - Hela Surte Södra har rasat i älven, skrek han. Kom här lille Kalle, sade pappa och Isidor lugnande. De trodde han blivit tokig. Men Karl hade rätt. 08.13 rasade 38 hus ner i Göta älv. En person dog. Det var Hilma Wennerberg som rusade ner i källaren i huset där hon bodde. Hon trodde att det var något fel på värmepannan när huset började skaka. En kvinna som stod i kiosken som fanns vid järnvägsstationen klämdes fast mot disken. Hon blev förlamad resten av livet. Alla andra som fanns i sina hus klarade sig. Olga och Uno som bodde ovanför sin affär hade just stigit upp och stod i sängkammaren och klädde på sig. Då delades huset mitt itu och de stod och skrek allteftersom de gled isär. Efraim Olsson hade just backat ut sin bil ur garaget och vände sig om för att stänga garagedörren. Då fanns det inget garage. Det hade glidit iväg. Astrid Eriksson som var med barn tyckte hon blev så yr. Är det så att vara att vara med barn, tänkte hon. Bäst att fråga grannen. Hon gick mot dörren. Då fanns det ingen dörr. Huset hade vält. - Min man Olle kommer nog snart och räddar mig, tänkte hon där hon satt. Han är med i brandkåren. Och brandkåren kom. Olle reste en stege mot fönstret där de bodde och Astrid stack ut huvudet.” Där ser du Olle, hur det går när man sätter in oljepannor”. Det är värre än så, sade Olle, hela samhället har rasat. Några trodde att det var jordbävning och sprang till skogs med en filt. Den materiella förödelsen var stor efter raset, husen låg ”huller om buller”. 3 En annan att det var jordens undergång. När de kom förbi snickaren Jonas Olsson som spikade tjärpapp på ett tak skrek de : - Hela Surte Södra har rasat i älven! J-jasså, sade Jonas som stammade litet. Sedan fortsatte han lugnt att spika vidare. På kvällen var jag med och bäddade sängar på biblioteket där några drabbade fick bo närmaste natten. Allt ordnades till sist på bästa sätt. Staten löste in de rasade husen och kommunalkamreren ringde ett par bönder i närliggande samhället Bohus och ordnade tomtmark. Några veckor efteråt var raset ett turistmål, men avspärrat. 10-årige Bertil Larsson bodde i huset Solbacken som låg högt. Från husets balkong var det fin utsikt över katastrofplatsen. Han tog inträde av folk som ville komma in och kika. Ända tills kommunalnämndens ordförande gick förbi. - Det där får du inte hålla på med, sade ordföranden. Bertil fick stänga igen butiken. Men en begåvning förnekar sig inte i längden. När Bertil var 20 år vann han en sportbil. Läskedrycken Mer var ny och hade en tävling om en slogan. ”Din mun säger nej, men dina ögon säger Mer” skrev han. Man kan undra vad kommunalnämndens ordförande tänkte den gången. Numera är han egen företagare och på marken i Surte Södra där de rasade husen fanns har ett nytt modernt samhälle vuxit upp. 4 Foton från Per-Göran Kihls arkiv Slottet och ”Tötas” frisörsalong. Här kunde man få halv– eller helstubb. Vita huset i bakgrunden var biblioteket. Vedbodarna har rivits. Caronsberg med Ellesbo i bakgrunden. Här bodde disponent M W Rhedin under tiden 1892-1924 Vidar Persson, Oskar Westerlind, Roland Göbel, ”Pytte” Kauffeldt och Tage Friberg under fackets fana, en fackförening som bildades 1897. Manfred Eliasson och Sigvard Karlsson med sina blåsinstrument. John Pettersson Rickard Nöjds sista arbetsdag. 5 KYSSAR Insänt av Bertil Lundgren Det var i Forsbäck i slutet av 1920-talet som detta hände. Två små pojkar 5-6 år gamla upptäckte att det låg två ”Kyssar” högt uppe i ett skåp i hallen. Dom liknade karameller och vi måste ju smaka. Efter mycken möda och stort besvär fick vi tag i ” karamellerna”. Min kamrat smakade och spottade ut. Jag smakade inte, utan bara svalde den hel. Den var vedervärdig. Kände mig dålig och gick därifrån. Började kräkas, först hos Åstrands sedan i Ligardhs trädgård och slutligen hos Benjaminsson i hans växthus. Det var ingen hemma. Mamma hade gått till affären. Hon fann mej liggande på två stolar (likblek). Min kamrats mamma kom hem och frågade hur det stod till med mej, på morgonen dagen efter. Hon berättade då att det var RÅTTGIFT i ”kyssarna”. Det finns kyssar som smakar mycket bättre, och man slipper att kräkas! Här kunde man kanske få en annan sorts kyssar 6 Ett hus borta i Forsbäck Bertil Lundgren har bidragit med denna artikel. På 2:a vån till höger låg mjölnarens bostad. Där bodde Johan och Hulda Jonsson med barnen Ebba, Agda och Jenny. Vidare ett ungkarlsrum som hyrdes av Ivan Andersson, son till Oskar och Inga Andersson som hade lägenheten närmast vägen. Detta var en familj som, förutom Oskar och Inga bestod av barnen Hilma, Elvira, Junia, Aina, Ossian, Ivan, Edvin och Göran. Tavlan, målad av Josef Cuba, föreställer Forsbäckshuset med kvarnen (ägd av Bruket). Huset var beläget öster om järnvägen och väster om landsvägen. Kvarnen upptog hela gaveln mot järnvägen. Forsbäckshuset, Norra delen På 1:a vån, närmast Kvarnen, bodde syskonen Anna, Johan och Gustav Leander. Till vänster därom ett förråd (skafferi) och närmast landsvägen en lägenhet för tillfälligt boende som t.ex. vid reparationer. På 2:a vån ovanför Leanders bodde Josefina (Fina) Persson med sonen Bernhard. Därefter bodde bröderna Einar och Bror Stenfeldt och närmast landsvägen, Valter och Linnea Pedersen med barnen Maj-Britt och Frank. Kvarnen I gamla tider försåg Kvarnen soldaterna på Bohus Fästning med mjöl. Mjölnaren Johan Jonsson skötte Kvarnen under senare delen av 1800-talet fram till några år in på 1900-talet. Han dog 1927. Mjölnarens uppgift var även att sköta hönshuset i Forsbäck. Äggen skulle tvättas och skickas till Brukskontoret. ”Bruket anställde flera mjölnare. Som 6-7 åring fick jag vara med mjölnaren i kvarnen. Det var spännande att se de stora kvarnstenarna mala säden och sedan se mjölet rinna ner i säckarna.” Södra delen I södra delens 1:a vån, från höger, bodde Lotta Augustsson med sonen Johan (”Pontus”). Intill dem fanns en lokal för Missionsförbundet och därefter bodde Viktor, Axel och Anna Lindqvist. 7 Vykort från gamla Surte De handkolorerade vykorten längst upp visar bl. a. det gamla skolhuset, som brann 1942, och missionskyrkan, båda byggnaderna med spektakulär arkitektur och därför mycket populära som vykortsmotiv. Bilden ovan från ”Storgatan” i Surte är från början av förra sekelskiftet. Det var inte särskilt höga krav på den tiden för att kalla en väg för Storgatan. 8 Vi i redaktionen är väldigt tacksamma att Sivert Jansson har ställt sitt album med vykort från gamla Surte till vårt förfogande. Här presenterar vi några av vykorten som säkert är intressanta för många av våra läsare. Vykortet ovan är från något nyare tid och föreställer ”Rättarns Dal”, Hoj. Vykortet till vänster är ytterligare ett handkolorerat kort med Storgatan, Hoppet och Viktoria i förgrunden till höger. Avsändaren har haft mycket att förmedla kortets fria utrymmen är helt fulltecknade. Kortet är avsänt 22 september 1903. 9 Berättelser från Surte Aston Magnus Sandström 1884-05-03—1964 Avskrift av morfar Astons anteckningar och berättelser utfört av Anders Hansen 2012 (Utdrag) Kvarnen i stenhuset i Forsbäck Kvarnen där Johan Johnsson residerade, upptog en fjärdedel av stenhusets areal och var inbyggd i gaveln mot järnvägen, med anknytning i mellanvåningen till en de större lägenheterna. Där nere i djupet arbetade turbiner och maskiner, i andra våningen bullrade kvarnarna, till antalet sammanlagt sex stenar – vilka måste svärtas och huggas färdiga först då allt det svarta ”pickats” bort – i tredje våningen, upp till taket, tömdes de från hissen kommande korn, havre-, och vetesäckarna i kupor som matade och fyllde kvarnarna, varefter stenarna malde kornet till mjöl, mjölet passerade en träränna ner till första våningen, där en upphängd säck tog emot resultatet. När säcken ansågs fylld, stängdes rännan med en spjäll, mjölsäcken hakades av, knöts för och ställdes undan f.v.b… Bonden lämnade ingen kontant valuta för mälden, mjölnaren ”tullade” med särskilda mått, allt efter varans beskaffning. därefter ut i älven. Höst som vår, då sjöarna var bräddfyllda, öppnades dammluckorna varvid vattnet från fördämningen slungades tiotalet meter ned i dalgången, bildande en bred forsande bäck – härav tydligen det friskbetonade namnet Forsbäck. MjölnarJohan Farbror Johan hade ett bekymmer. När de västliga höststormarna satte in, steg den närliggande älven ända upp till knappat tjugo meter från det vid kvarnväggen liggande järnvägsspåret, stoppade turbinerna och trängde in i bottenvåningen, hotande hela spannmålslagret. En julnatt på 1890-talet, då ett hastigt påkommande oväder utbröt, togs hela natten i anspråk för att rädda nytröskad säd och mjöl undan vattenmassorna. Här hade byggherrarna, som en gång i tiden uppfört stenhuset, inte räknat med förekomsten av ”ebb och flod” i Göta Älv. Hur kunde man få vila och ro i detta underliga hus, där kvarnstenarnas malande larm hördes både dag och natt – en fråga som ställdes av envar, vanans makt kanske. Värst var det, naturligtvis, i den lägenhet som genom kvarnkammaren stod i förbindelse med själva kvarnområdet. Av tradition var den förbehållen mjölnaren själv, och hans familj. Någon annan hade väl knappast stått ut med den, trots ljusa rum och gott utrymme. Både mjölnarjobbet och bostaden hade s.a.s. gått i arv till farbror Johan. Tidigare hade, under många år, min farfar Fredrik Sandström stått för rusthållet, långt tillbaka i tiden mjölnare på Surte och Nödinge. Genom Utanför de stora kvarndörrarna var ständig rörelse, fororna kom och gick, oupphörligt. Och i stenhusets innandöme mullrade och knakade det dagarna i ända, och nätterna med ibland. En kilometer upp i bergen låg de båda sjöarna ”Keillers damm” och ”Kodammen” som lämnade kraft till turbinerna. Vattnet gick i rörledningar, anlagda någon gång i samband med husets tillblivelse, ledningarna var nedgrävda i en brant sluttning – på vintern en väl gouterad, men livsfarlig kälkbacke mellan bergsklyftorna - och som sedan fortsatte under landsvägen – var visste ingen – ned i kvarndjupet, och 10 Vy mot Forsbäck, stenhuset med kvarnen syns längst ned i söder till höger i bilden. och en kvinnoröst skriker ”elden är lös, huset brinner, skynda er ut”. Denna hotande uppmaning och dess hemska innebörd, tillät inga funderingar, upp från bordet, nedför trapporna och ut på gården. I den allmänna förvirringen förstod dock alla vad som hänt, gnistor från loket hade svept över gaveln och hamnat på det torra spåntaket, varefter blåsten hade sörjt för eldens spridning. Den fick god näring i det trävirke och alla de möbler, kläder m. m. som fanns i vindskontoren, och som inte användes i dagligt bruk. Allt förlorades. Redan efter några minuter slog lågorna högt mot skyn, ingen rök, bara eld. giftermål med min faster Hulda, blev Johan omsider ledare av kvarndriften, och hela stenhusets ”mjölnarJohan”. Branden i Astons hem, stenhuset Tjugo år av min barndom tillbringade jag i detta bullrande hus, från tidig ålder hos farmor och farfar, senare mera självständigt med förankring hos den Johnsonska familjen, (farbror Johan och faster Hulda). Buller och oväsen, fattigdom och andra bekymmer, ingenting kunde hindra att man tillsammans med de sina, stortrivdes i det kära gamla huset. Ett besvärligt förhållande var att byggnaden faktiskt stod och trängdes mellan landsvägen och Bergslagsbanan, med alla de risker som detta inbjöd till. Bara några steg ifrån kvarndörren blev luftdraget starkt som en virvelvind, när ”Kristianiatåget” kom rusande, på väg mot Göteborg, for kaskader av gnistor i högan sky och låg kvar långt efter det att tåget passerat. Och hur ofta hörde man inte tanterna säga ”sanne mina ord, en vacker dag tänder de på huset”. Vad man fruktade och anade blev till sist en skakande verklighet. Men, gnistan från loket, upphovet till det rasande furioso som på några timmar svepte över byggnaden, mäktade dock inte den totala ödeläggelsen, som man från början fruktade. Vid uppröjningen visade det sig att undervåningen var i det närmaste oskadd, att trapporna och våningen ovanför, sluppit relativt lindrigt undan. Behjärtade insatser med vattenhämtning från den näraliggande älven – brandkår och brandberedskap skall vi inte tala om - båtade föga. Vindens stabila botten där elden aldrig fick något riktigt fäste och hållfastheten i de kraftiga väggarna, räddade situationen. Ännu var alltså inte det ”stora stenhusets” tid förbi. Reparationer sattes igång omedelbart, ny fin vindsvåning kom till stånd med rött tegeltak, en ”make upp” som syntes lång väg och gav huset en förnäm glans och respekt som det, utifrån sett, dittills saknat. En mörk höstkväll, vid tiotiden, i slutet av 1880-talet, satt mjölnarfamiljen samlad, med lampan tänd på stora köksbordet och drack te. Nattåget till Norge och Kristiania hade just passerat, och det vanliga gungandet och klirret av glas och porslin på hyllor och skåp hade upphört, då dörren hastigt rycktes upp, 11 Julmarknaden Även i år genomfördes den traditionella gammaldags julmarknaden. Hantverk, hembakt, julgodis, blommor, musik, tomtar, lotterier, nybakta våfflor och varmkorv - där fanns allt man kunde begära av en traditionell gammaldags julmarknad. Foton: Rolf Gustavsson 12 13 Höstens aktiviteter 27 augusti kl. 10 Cirkelstart Cirklarna i samarbete med ABF fortsatte sedan varje tisdag utom då det var kvällsträff. 3 september kl. 19 Grillkväll. 1 oktober kl. 19 Berättarkafé. 5 november kl. 19 Danskväll. 3 december kl. 19 Julfest. 7 december kl. 11 Julmarknad. Under berättarkafét var det många som deltog med sina berättelser, bl. a. Nils Svensson som ofta ställer upp som guide för besökare till muséet. Kent Carlsson kunde som vanligt inte låta bli att spexa lite extra genom att klä ut sig till en ”vacker flicka” vid julfesten. Vår fenomenala Festkommitté hyllades efter julfesten med blommor och presenter. Här tillsammans med kvällens underhållare Torsten och Kent, som lockade fram många skratt hos festdeltagarna. Foton: Rolf Gustavsson. 14 Redaktionens sida Har ni förslag på aktiviteter för kvällsträffarna eller andra idéer mottages alla sådana hjärtligt. Förslag till denna skrift är vi tacksamma för också! Vi har en förslagslåda i Bruksongars lokal (Surte Glasbruksmuseum) I dessa ni kan även mejla mig: Göran Teiler e-post: [email protected] Märk mejlet med Bruksongar Hemsida: bruksongar.dinstudio.se E-post: [email protected] Glasbruksmuseets hemsida: glasbruksmuseet.se E-post: [email protected] Nya studiecirklar startades i höst Under årets hösttermin startades nya cirklar. Nytt för året var bl.a. ostkunskap och matlagning. Det var ett par lite lättsammare cirklar som kompletterade de sedan tidigare pågående, med inventering av gamla dokument, foton och glasföremål, hemsidesproduktion, framställning av broschyrer, medlemstidning, inskanning och katalogisering av gamla foton och dokument, bildredigering, filmredigering och framställning av CD– och DVD-skivor m.m. Ostkunskap var en av höstens populära nya studiecirklar, ledd av Lisbeth Börjesson. 15 Ansvarig utgivare: Redaktörer Bo Sandberg Göran Teiler Jouko Kangasoja STYRELSEN Ordförande Vice ordf. Sekreterare Kassör Övriga medl. Bo Sandberg Josef Barsi Kerstin Öberg (f. Andersson) Margot Kangasoja (f. Olsson) Monica Pihl (f. Jonsson) Inger Mårtensson (f. Nyberg) Göran Teiler Styrelsesuppl. Monica Bertling Annette Kullander (f. Göbel) Jouko Kangasoja Studieorg. Lisbeth Börjesson Bertil Lundgren Vår adress är: Bruksongar Box 2074 445 02 SURTE Hemsida: bruksongar.dinstudio.se E-post: [email protected] Tryck: Ale kommun,16 Kontorsservice 2014