Vardagsliv under äldre järnålder
Vardagsliv under äldre järnålder susanna eklund, ol a korpås & jonas wikborg G er man sig ut på promenad en vardagsförmid dag i dagens Skälby är det ganska folktomt. Barnen är på dagis eller i skolan och de flesta vuxna är på sina arbeten som kan ligga inne i Västerås eller till och med på mer avlägsna orter. Maten de äter köps i en livsmedelsbutik, kläderna i olika klädbutiker. Varorna betalar man med pengar som förvaras på ett bankkonto. Vattnet kommer ur kranen när man vrider på den. Husen värms upp med centralvärme. Under järnåldern var byn aldrig folktom på dagarna. Järnåldersmänniskorna tillbringade dagarna hemma på gården och i de omkringliggande markerna. Framförallt mjölkdjuren krävde ständig tillsyn och kunde inte lämnas. Några av byinvånarna kan periodvis eller vid vissa tillfällen ha givit sig av på jakt, fiske eller visiter på andra gårdar i trakten. Vid vissa tillfällen kan de också ha deltagit i tingsmöten eller religiösa ceremonier på annan ort. Men för det mesta bestod tillvaron av arbete hemma på den egna gården. Att producera mat, kläder och annat av livets nödtorft tog mycket tid i anspråk. Arbetet på de självförsörjande järnåldersgårdarna följde sin gilla gång med varierande sysslor beroende på årstid. För att klara arbetet som jordbrukare behövdes många olika sorters verktyg. De flesta kunde man själv tillverka och reparera. På en av de mindre gårdarna vid Skälby fanns det en smedja där man kunde I en av kokgroparna hittades denna pincett av järn. Den var säkert bra att ha när man skulle bena ur fisk eller plocka fjäderdräkten från en fågel som skulle til�lagas. Teckning: Maja Hultman, SAU. 80 Del III. Livet i en järnåldersby Olika typer av hantverk Eldslagningsstenar av samma typ som den från Skälby har bland annat hittats i krigsbytesoffret vid Illerup. De bars i bälten tillsammans med ett prylformat eldstål med trähandtag. Notera slitaget på stenen efter eldstålet. Fynden från Illerup är utställda i Moesgård Museum, Danmark. Foto: Moesgård Foto/medie. tillverka verktyg av järn. Vid undersökningarna hittade vi bland annat en liten pincett och ett lieblad. Andra redskap var av sten, t ex malstenar och en eldslagningssten, men de flesta verktyg och redskap tillverkades säkert av trä, ett material som tyvärr inte har bevarats på platsen. Smide Då järnet i efterhand fått ge namn åt tidsperioden kan man undra om de som levde för 2 000 år sedan själva ansåg att de levde på järnåldern? Antagligen inte, men redskap och verktyg av järn var en viktig förutsättning för ett effektivare jordbruk. Tekniken att framställa järn och smida föremål av metallen var säkerligen en viktig maktfaktor i samhället och smeden en aktad yrkesman som besatt viktiga kunskaper. Vi har undersökt resterna efter en ässja där man värmt upp järnet som skulle smidas. Den bestod av en större grop vars insida man hade fodrat med lera. Bottnen var täckt med sand. I gropen fanns några större stenar som har kunnat användas som städ, och kanske hade man också ett mindre städ av metall. För att få tillräckligt varmt i ässjan måste man tillföra syre med hjälp av en blåsbälg placerad vid gropens kant. I en av brunnarna hittades ett fragment från ett blästermunstycke, ett slags inblåsningsrör av lera som skyddar blåsbälgen från ässjans värme. Blåsbälgarna var gjorda av trä och läder. I botten av ässjan hittades en slaggklump, en så kallad bottenskålla. Ytterligare slaggklumpar från smidet samt en bit bearbetat järn hittades kring själva ässjan. Ässjan låg strax norr om ett samtida hus som vi får anta var smedens gård. Smedjor har bara hittats på ett fåtal boplatser från denna tid, så man smidde inte egna verktyg eller vapen på varje gård. I närheten av ässjan Vardagsliv under äldre järnålder På en av gårdarna bodde en smed. En bit från hans hus undersöktes ässjan där järnet hettades upp och smiddes till olika föremål. Illustration: Göte Göransson. fanns även några härdar och brunnar som kan ha ingått i en verkstadsmiljö kring ässjan. Av själva järnframställningen finns inga spår i Skälby, utan järnet måste ha utvunnits någon annanstans. Skälbysmeden kanske köpte smidesfärdigt järn eller hade en egen järnframställningsplats. Järn kunde utvinnas ur myr- och sjömalm eller rödjord. För att slippa frakta malm och bränsle förlades framställningen av järnet inte på boplatsen, utan så nära råvarutillgångarna som möjligt. Gagater och granater Bland alla vardagsföremål döljer sig också några anmärkningsvärda fynd, om än väldigt små. Det ena utgörs av ett rågranatämne som hittades i en grop. Granaten var inte slipad, men förmodligen hade man tänkt göra en pärla av den. Granat är ett mineral som man har känt till i tusentals år. Den har en vacker blodröd färg och användes i smycken i det antika Egypten och Rom, där granaterna ansågs öka kroppens uthållighet och styrka. Enligt myten sägs det också att Bibelns Noa använde en granat som lanterna för att styra sin ark om natten. 81 82 Del III. Livet i en järnåldersby Med hjälp av en blåsbälg kunde man uppnå höga temperaturer i ässjan. Illustration: Göte Göransson. Vardagsliv under äldre järnålder I Skälby har arkeologerna hittat ett råämne av granat vars vackra blodröda färg var eftertraktad av smyckestillverkare. Det har också hittats ett fragment av ett smycke som varit tillverkat av gagat. Foto: Markus Andersson, SAU. Anmärkningsvärt är också det fynd av gagat som gjordes i närheten av ett av husen. Gagat, eller jet som det också kallas, är en form av fossiliserat träkol. Den är svart och glänsande, och i polerad form användes den till smycken. Det fragment vi hittade i Skälby var genomborrat och användes kanske som en amulett. Gagatamuletter förekom redan under bronsåldern och ansågs förmodligen ha skyddande egenskaper. Under medeltiden trodde man att den skyddade mot både åska, onda andar och gift. I Romarriket var gagat mycket populärt och stora skeppslaster av ämnet forslades från Yorkshirekusten till Rom. Keramiktillverkning Ett stort antal keramikskärvor har hittats vid undersökningarna. Trots att fyndmaterialet består av trasiga kärl har det i flera fall varit möjligt att rekonstruera deras form och storlek. Kärlen har använts till förvaring, tillagning och servering av mat och dryck. I många fall syns det att kärlformerna är direkt inspirerade av de exklusivare bronskärl som fanns under den här tiden. Man har också polerat kärlen för att de ska efterlikna metallens släta blanka yta. Det mesta av keramiken är troligen lokalt tillverkad och kanske bränd i någon av de ugnar eller härdar som fanns på boplatsen. Ett undantag är det fragment av asbesthaltig keramik som påträffats i Skälby. Denna typ av keramik hittas företrädesvis i Norrland och Finland och kan ses som ett tecken på långväga kontakter. Asbestinblandningen gjorde godset mer värmetåligt så att det kunde användas i samband med till exempel bronsgjutning. Leran, råmaterialet till keramiken, fanns direkt under fötterna på Skälbyborna. Eftersom lerans sammansättning påverkade det färdiga kärlet lärde man sig snart att välja ut lera med rätt egenskaper. För att uppnå bästa resultat ska leran dessutom torka och helst frysas innan den bearbetas. Innan man formgav kärlet blandande man i krossad granit eller något annat magringsmedel för att förhindra spänningar och sprickor vid bränningen. 83 84 Del III. Livet i en järnåldersby Drejskivan började användas i Sverige först under medeltiden. Tidigare formade man kärlen genom att kavla ut fingertjocka ”lerkorvar” som staplades ovanpå varandra. Därefter sammanfogade man dem och gjorde kärlets in- och utsida slät med hjälp av tummarna. Kärlen brändes sedan antingen i öppna härdar eller enkla ugnar som i princip bestod av en öppen grop. Ibland täcktes härden i bränningens slutskede vilket ger ett mörkare gods. Vanligtvis brändes keramiken i temperaturer mellan 500–700° i ungefär 40–45 minuter. Keramikskärva från 1992 års undersökning. För att undvika sprickbildning vid bränningen har leran blandats med så kallad magring av krossat stenmaterial. Foto: Ola Korpås, SAU. I keramikmaterialet fanns även ett fragment av ett litet perforerat kärl, ungefär som ett durkslag. Kärl typen kallas silkärl och kan ha använts till ångkokning av mat, eller som glödkärl för olika typer av uppvärmning. Hålen underlättar syretillförseln så att glöden i kärlet inte slocknar. I Skälby har vi också hittat fragment av ett lerblock. Sådana kan närmast liknas vid en mindre, ibland ihålig tegelsten, ofta dekorerade med inristade streck. Lerblocken antas ha använts som portabla värmekällor. De kunde värmas i elden eller i en ugn och sedan flyttas dit man hade behov av lite extra värme. Detta kärl har tillvaratagits i samband med grustäkt vid Badelunda och mäter 14 centimeter på höjden. Det kommer förmodligen från en förstörd grav. Foto: Susanne Granlund, Västmanlands läns museum. Vardagsliv under äldre järnålder 85 Keramikskärvor från olika typer av kärl var ett av de vanligaste fynden på boplatsen. Kärlen har framställts utan hjälp av drejskiva. Deras form och ytbehandling visar att de ofta tillverkades för att efterlikna de exklusivare metallkärlen. På bilden ses rekonstruktioner av ett urval av de kärl typer som hittas i Skälby. Illustration: Göte Göransson. 86 Del III. Livet i en järnåldersby cessen finns det inga spår i Skälbymaterialet. Mycket av horn- och benslöjden kanske bedrevs hemma på de enskilda gårdarna, men säkert fanns det också en och annan som var särskilt skicklig och kunde anlitas för beställningsjobb. Den nyss nämnda kammen är troligen varken den första eller den enda kam som upphovsmannen tillverkat, för det krävdes speciella färdigheter och redskap för att utforma kammens långa, smala tänder. Kanske var det en person, i byn eller från någon annan by, som tillverkade kammar för avsalu. Trasig kam av älghorn från en av de undersökta brun�narna på boplatsen i Skälby. Den har ett utseende som är typiskt för den romerska järnålderns fas B2 (70–160/180 e Kr). Likadana kammar har bland annat hittats i flera av gravarna på Bastubacken. Foto: Jonas Wikborg, SAU. Ben- och hornhantverk I en av brunnarna hittades en trasig kam av älghorn, vars form och dekor visar att den tillverkats under äldre romersk järnålder. Vi vet att både horn och ben användes till mindre verktyg och redskap som kammar, nålar och fiskekrokar. Men av själva tillverkningspro- Trähantverk Trä måste ha varit det absolut vanligaste materialet som järnåldermänniskorna i Skälby arbetade med. Det var lättbearbetat, formbart och hållbart och fanns att tillgå i riklig mängd på nära håll. Kring byns marker fanns hägnader som skulle stänga ute djuren från åkermarken och gårdstunet, och arbetet med att konstruera och underhålla dem ägnades säkert stor tid och möda. Hägnaderna bestod troligen av ett flätverk av tunna vidjor mellan trästörar som bankades ned i marken. Man använde också trä vid husbyggnation och redskapstillverkning. De keramikkärl som hittades i Skälby var aldrig högre än 30 cm och användes främst som serverings- och dryckeskärl. Men man hade säkert även olika typer av träkärl, som svepaskar av näver, laggade träkärl av tunna bräder och urholkade kärl av massivt trä. En urgammal teknik är också den att fläta korgar. Säkerligen var flertalet av de större förrådskärlen tillverkade i olika trätekniker, men tyvärr finns Vardagsliv under äldre järnålder knappast några spår efter denna träslöjd i Skälby materialet. I bottnen av Skälbys brunnar har man hittat bevarat trä. Det rör sig mest om inre konstruktioner i själva brunnsholkarna, och på en av störarna har man kunnat identifiera huggspår från en metallyxa. I en brunn i det närliggande Hacksta påträffades en stock med uthuggna steg, vilken tolkades som en stege. Men materialet är sparsamt, och återigen får vi söka vår kunskap i torvmossarna för att få en uppfattning om de dåtida träföremålen. De små titthål som torvmossarna utgör låter oss ana att den äldre järnålderns föremålsvärld inte skilde sig nämnvärt från den som fanns i 1700- och 1800-talens allmogesamhälle. I en mosse i danska Hjortspring har man exempelvis hittat smäckra, svarvade träkärl från 300-talet f Kr, och på offerplatsen Käringsjön i Halland ett bemålat och karvsnittsdekorerat trälock till en så kallad skjutask. På flera håll har det hittats vagnar eller vagnsdelar som varit helt och hållet tillverkade av trä. Att olika träslag har olika egenskaper kände järnålderns människor väl till; i Finnestorp i Västergötland har man till exempel hittat en del av ett vagnshjul från romersk järnålder där slitytan var tillverkad av ek som är ett mycket hårt och hållbart material. Textilhantverk Fram till den industriella revolutionen på 1800-talet var tillverkningen av textilier och kläder något som till stor del försiggick hemma på den egna gården. Arbetet var tidskrävande och kläder var något mycket dyrbart som man inte hade möjlighet att massproducera. Fynd av fårben och linfrö på Skälbyboplatsen visar att man haft tillgång till såväl lin som ull. Säkert var man relativt självförsörjande ifråga om kläder, men vi har inte hittat några av de redskap som använts vid bearbetningen av dessa material. Däremot vet vi att den klassiska får- eller ullsaxen fanns redan under romersk järnålder. På andra boplatser i regionen har man dessutom hittat sländtrissor och runda eller koniska lertyngder som har tyngt ned varpen i en upprättstående vävstol. I torvmossarna har man hittat bevarade klädesplagg som visar att man gärna vävde rutiga tyger och att man ibland färgade garnet. Skinn- och läderhantverk En annan viktig produktion som är svår att spåra är läderhantverket. Genom samtida grav- och mossfynd vet vi att man tillverkat bland annat skor, skärp och väskor av läder. Fårfällar var säkert också uppskattade täcken under vintrarna. Sannolikt har man tagit tillvara hudarna från de slaktade nötkreaturen också på gårdarna i Skälby. Vi vet inte hur man bar sig åt för att garva skinnen, men kanske kan några av de lite större groparna ha använts för detta ändamål. I den äldre järnålderns gravar har man hittat nålar, sylar och speciellt utformade knivar som användes till läderhantverket. 87 88 Del III. Livet i en järnåldersby Vattenförsörjningen Denna krumkniv har med sin svängda, decimeterlånga egg använts för att skära i läder. Den hittades i en grav från äldre romersk järnålder i Kolbäck i Västmanland. Foto: Susanne Granlund, Västmanlands läns museum. Tillgång till bra dricksvatten har alltid varit livsnödvändigt för människorna och deras djur, inte minst för den vinterstallade boskapen. Stor möda lades ned på att gräva de 71 brunnar som hittills undersökts i området. Brunnarna består av stora trattformade gropar som är vida i ytan och smalnar av mot botten, och den djupaste är närmare fyra meter. I flera fall kunde det konstateras att man hade grävt sig ned i leran tills man nådde ett vattenförande gruslager. I botten på några av brunnarna hittades rester efter risflätade brunnsholkar som skulle förhindra den omkringliggande leran från att rasa ned i vattnet. I ett fall hittades det också en rektangulär konstruktion av plankor med samma uppgift. Dessutom behövde man täcka över och hägna in brunnarna för att skydda vattnet och förhindra att människor eller djur ramlade ned. I botten på en av dem hittades ett lock av bräder som kan ha fyllt denna funktion. Insektsmaterialet i brunnsholkarna var litet, vilket också kan vara ett tecken på att de var försedda med lock. Några brunnar skiljde sig från de övriga genom en mycket spetsig och smal botten, flera av dem med en bottenstör av trä. Den kan ha slagits ned för att öka vattentillförseln, men funktionen kan också ha varit den omvända. Brunnen var i så fall en dräneringsbrunn som skulle avleda dagvattnet, vilket man säkert hade behov av på platsen. Markytan i detta relativt flacka, låglänta och leriga område måste ha förvandlats till en riktig sörja under rejäla regnväder. Vardagsliv under äldre järnålder Risflätad brunnsholk från undersökningarna vid det närbelägna Gilltuna. Risflätningen hindrade den omgivande leran från att rasa ned i brunnens botten. Foto: Susanna Eklund, SAU. Totalt har 51 av brunnarna daterats. Två av dem är från vikingatid, de övriga från äldre järnålder. Brunnarna är alltså samtida med husen och ligger ofta i anslutning till dessa. Det finns dock exempel på några som legat ett gott stycke från själva bebyggelsen, en bit väster om byn där har man också hittat några härdar och ugnar. Tydligen behövdes det vatten också till de aktiviteter som bedrevs där. Analyser har visat att det trängt in saltvatten i några av brunnarna vilket gjort dem otjänliga. Efter att en brunn övergivits använde man den till att kasta skräp i. En stor andel av fyndmaterialet från undersökningarna kommer just från brunnarnas igenfyllnadslager. I brunnsbottnarnas fuktiga miljö har dåtida frön, pollen och växtdelar bevarats. Detta fyndmaterial har varit viktigt i arbetet med att rekonstruera den dåtida vegetationen i området. 89 90 Del III. Livet i en järnåldersby Fotografi av tvärsnitt genom en undersökt brunn (skalstock 1 meter lång). Efter att man slutat använda brunnen har den fyllts igen med olika typer av fyllnadsmaterial. Foto: Jonas Wikborg, SAU. Vardagsliv under äldre järnålder 91 Med enkla verktyg av trä har de forna Skälbyborna grävt ett stort antal brunnar i den styva leran. Illustration: Göte Göransson. Skälby – en järnåldersby i Västmanland redaktör: jonas wikborg med bidrag av susanna eklund och ola korpås illustrationer: göte göransson sau sk ri f t e r 2 1 Utgiven av Societas Archaeologica Upsaliensis (SAU) SAU Skrifter nr 21 Ansvarig utgivare: Åsa Larsson Redaktör: Jonas Wikborg Författare: Susanna Eklund, Ola Korpås, Jonas Wikborg Typsnitt: Adobe Garamond Pro 10,5/15 Papper: Arctic volume white 130 g Tryck: Åtta.45, Stockholm Bilder: © respektive upphovsman. Där ej annat anges tillhör bilderna SAU. Vi har efter bästa förmåga sökt efter alla rättighetsinnehavare; den som likväl anser sig förbisedd ombeds kontakta SAU. Språkgranskning: Malin Hedlund Omslagsbild: Göte Göransson Omslag och grafisk form: ord & form, Karlstad Sättning: ord & form, Karlstad Allmänt kartmaterial: ©Lantmäteriet Medgivande MS2007/04080. ISSN 1404-8493 ISBN 978-91-979889-1-9
© Copyright 2024