[Smakprov]
Att alltid känna sig ensam
ULRICA MOLÉN
Att alltid känna sig ensam
FramSteget Bokförlag
FramSteget Bokförlag
© Ulrica Molén 2011
Illustration: Mimmi Hjortmyr
Omslag: FramSteget
ISBN e-bok 978-91-86839-14-7
Till min älskade mamma, min bror Jörgen och Hobbe
Författarens tack
I början var det inte meningen att jag skulle skriva en bok.
Men våren 2010 började ett litet frö gro i mig. Det tog ett år
innan jag fattade det avgörande beslutet och vågade tro på
mig själv. Förutom all den hjälp jag fått via vuxenpsykiatrin
blev även skrivandet en form av terapi.
Äntligen är boken färdig. Det kommer att kännas tomt efter så många timmars arbete, fem månader. Det känns lite
som att mista en vän, en vän som jag vill dela med mig av.
Det finns några människor jag vill tacka extra mycket,
som har funnits i min närhet under hela projektet.
Nina, för din kärlek, förståelse, värme, stöttning, tålmod,
vänskap, min räddare i nöden och närvaro, jag älskar dig!
Ann-Charlotte, för att du hela tiden trott på mig, tagit dig
tid, värme, förståelse, vänskap, stöttning och ärlighet. Du
finns i mitt hjärta.
Ulla, för att du stannade kvar som min vän fast jag gjorde
dig väldigt illa. Du har följt mig från helvete till himmel,
sett och hört sidor hos mig som ingen annan har. Jag vill
tacka dig för att du gav allt av dig själv, dag som natt, utan
att få något tillbaka.
Torgny, utan din hjälp hade jag för länge sedan varit en
uteliggare.
Sussi, din vänskap, humor, stöttning, värme och all hjälp
med boken.
Anna R, för att du alltid gör mig glad, vänskap, värme,
förståelse, humor och ditt härliga skratt.
Cilla, för att du alltid finns där, vänskap, förståelse, tålamod, värme och glädje.
Mimmi, för att du ville hjälpa mig med omslaget till boken. Jag varken kunde eller ville fråga någon annan. Jag är
väldigt tacksam, du kommer att bli en stor konstnär.
Denna bok tillägnas:
Wivianne Arnham
Marguerite Ahnland
Yvonne Bössman-Björk
Katarina Hasselström
och alla sekreterare på vuxenpsykiatriska mottagningen
i Mariestad.
Utan Er hade jag aldrig klarat av denna resa.
ULRICA MOLÉN
Inledning
Vi kan varken mäta smärta eller sorg, egentligen inga av
våra känslor, men jag koncentrerar mig idag på smärta och
sorg. Alla är vi olika. Vi sörjer på olika sätt. Det ena sättet
är inte bättre än det andra. Därför tycker jag inte om när
medmänniskor hela tiden ska glänsa med att vara värst,
känna mest smärta eller sorg.
Jag skriver inte denna bok av självömkan, jag gör det av
flera orsaker. Min rehabilitering är en chans för nära och
kära att förstå och få reda på hur dessa fem år har varit.
Jag vill tända ett litet hopp hos den lilla människan som i
skymundan genomgår ett helvete. Jag vill försöka öka kunskapen hos människor som ofta behandlar psykiskt sjuka
individer som mindre vetande. Försöka skingra information
till dem som har förutfattade meningar och inte inser att
alla har känslor och ett hjärta, även vi som har fått en eller
flera psykiska diagnoser.
Jag vill verkligen poängtera att vuxenpsykiatrin måste
och kan fungera. Jag är ett levande exempel - utan deras
hjälp och stöd hade inte jag levt idag. Jag har inte på långa
vägar berättat allt för någon, bara vissa delar. För handlar
det om människans psyke har vi svårt att förstå. Jag har
reagerat likadant, hört att hon eller han är psykiskt sjuk.
Genast har jag fått upp en bild i huvudet på en människa
som egentligen inte borde få gå lös, som är farlig för omgivningen och borde sitta i ett vadderat rum med en tvångströja på sig. Det är svårt att förstå, svårt att ta till sig.
Rädslan över att bli indragen i något jobbigt är väldigt
stor hos de flesta. Har en människa däremot brutit benet
ser vi direkt och förstår vad det handlar om - det syns ju
klart och tydligt. Men när man nämner utmattningsdpression, eller att man gått in i väggen, drar folk genast åt sig
öronen och säger i förbifarten, usch då. Usch då?
Jag vill berätta när ens psyke inte orkar mer. När man
11
ATT ALLTID KÄNNA SIG ENSAM
tar slut både fysiskt och psykiskt. Och då kommer vi till det
ord folk föraktar, nämligen ångest. Nu pratar jag inte om
söndagsågren som många drabbas av förr eller senare i yrkeslivet beroende på hur man trivs på vårt jobb. Utan jag
ska prata om ren äkta jävla stark ångest. Som är fruktansvärt smärtsamt. När man ligger i ett hörn och bara skakar
eller är ihopkrypen i duschen eller i sängen. När man inte
kan röra sig för att man darrar i hela kroppen. Det drar och
sliter i hjärtat. Hjärnan har redan varnat och reagerat. Nu
får det vara nog, larmet tjuter och nödläget slås på. Att
hamna i dessa situationer är fruktansvärt frustrerande,
man skäms och hatar sig själv, allt och alla, men hatet mot
sig själv är värst. Föraktet bara växer för sådan här var
man ju inte innan.
Att acceptera för sig själv är det svåraste. Att sedan behöva försvara sig inför andra individer är en bestraffning.
Jag pratar om den ångest som griper tag i en med sådan
kraft att man paralyseras av den. Allt sunt förnuft försvinner, kroppen går in i en överlevnadsfas. Som drabbad vill
man bara dö, slippa dessa attacker, slippa att vara orolig för
när nästa anfall kommer.
Utmattningsdepression för med så mycket mer. Rädsla,
panik, mani, kraftlöshet, självbevarelsedrift, förnekande,
hat, tårar och ensamhet. Alla som drabbas reagerar olika.
Jag tar upp det som jag har råkat ut för, som jag har känt i
hela kroppen. Då hjärnan är överstressad, flera olika tankar snurrar samtidigt ungefär som ett roulettbord.
Jag vill berätta det här för att andra ska förstå, bl a min
familj som jag valt att hålla utanför. Nu vill jag ge alla en
chans att få insyn i mitt liv. För man vill bespara andra och
inte lägga över något på deras axlar. Man vill inte att de ska
få det jobbigt. Man varken orkar eller kan förmedla sig på
ett bra sätt.
Hur kan jag då begära att någon ska förstå och känna
den smärta som jag känt och känner? Att ge av sig själv till
andra är svårt. För har någon egentligen lust, ork, vilja och
12
ULRICA MOLÉN
tid att lyssna? Hur nära släpper vi in våra vänner när vi
mår dåligt? Hur mycket vill man öppna sig och dela med sig
av?
Min berättelse sträcker sig genom hela mitt liv. Vad som
fick mig att bli den jag är men som jag nu försöker att bli.
Den jag vill vara. Alla förändras under hela livet av olika
händelser man är med om, miljöer man vistas i, av folk man
möter, korta eller mer långvariga relationer. Några blir ens
vänner för livet, andra ytligt bekanta. Somliga sätter sin
prägel på en och andra tar man till sitt hjärta. En del önskar man att man inte hade mött - de som suger energi och
inte alls är intresserad av dig som person, utan i eget syfte
biter sig fast som en igel och du kommer inte loss.
Jag kommer att vara väldigt öppen i min berättelse och
försöka förmedla till er som aldrig varit med om det. Ni som
inte förstår att utmattningsdepression är en sjukdom som
sätter sig djupt i själen. Jag är fruktansvärt trött på att
höra ”du är ju ledig hela dagarna, så det kan väl du göra”
eller ”vad gör du hela dagarna, hur får du dagen att gå?”
Den som inte har varit i denna situation har svårt att förstå. Så säg inte att du vet precis hur jag känner och har det,
för det gör du inte om du inte själv har varit i den situationen. Säg istället ”jag hade ingen aning”. Det hade du inte
heller och det beror på både dig och mig. Jag lärde mig
ganska snabbt att frågan ställdes utan att personen egentligen ville veta svaret. Så fråga mig inget om du inte är ärligt
intresserad. Jag beklagar mig inte. Mycket har jag själv
ställt till med, men jag vill ändå försöka förklara hur illa det
kan gå. Oftast för att man är för snäll, naiv och godtrogen.
Det här är min historia och jag kan lova att det blir en
resa på breda vägar, men också på smala stigar med många
vägskäl. Jag tar nu av mig min mask, den som jag är så van
att bära, och klär av mig in på bara livet. Genom motgång
och medgång, hat och kärlek, tårar och skratt, vänskap och
energitjuvar. Jag har mött dem alla och tillåtit att de har
kommit mig in på bara skinnet. Men jag har aldrig varit
13