1. No category

1
Motalas Äldsta Tid
- En kortare & allmänNARE
sammanfattning av stenåldern
Relaterad till utgrävningarna i
Motala med omnejd.
av Dag Högfors
© Dag Högfors 2014
2
INNEHÅLL:
Förord/ Författarens tack … s. 3
I. Allmän Bakgrund
- Istiden och landets höjningar … s. 4
- Paleoliticum/Pleistocen (Urtid och Islossning) … s. 5
II. Senare tid
- Mesolitikum (Mellanstenålderb (fiskare och jägare-samlare) … s. 7
- Neolitikum (Yngre stenålder, Bondestenålder)… s. 8
III. Lokal del
- Utgrävningarna … s. 10
- Fynden I Vapen, verktyg och boplatser … s. 12
- Fynden II Gravarna skallarna och handelsvägarna … s. 14
- Stenålderssamhället … s. 16
Sammanfattning … s. 20
Fotnoter … s. 22
Bilagor … s. 23
Källförteckning … s. 40
Förord
Detta skrives under hösten 2012 – hösten 2013. Anledningen härtill är att jag under min
FAS 3 placering på Studiefrämjandet i Motala kom att intressera mig för de fynd som gjorts
vid utgrävningarna inför väg- och järnvägsbygget i Motala. Denna lilla skrift innehåller en del
3
bakgrundsfakta angående äldre stenåldern och människans utveckling. Men framför allt
inriktar den sig på de fynd arkeologerna har gjort; tonvikten lägges vid den senare delen, där
olika saker tas upp till jämförelse i en närmast antropologisk jämförelse. Detta därför att alla
tjänar på en sådan jämförelse – alltför få arkeologer och historiker intresserar sig för de
företeelser som finns idag och alltför få antropologer intresserar sig för det som var. Det finns
givetvis undantag, men de är inte så många.
Vad det gäller människornas föda och vapen, så är vi väl underrättade tack vare modern
teknik, där isotoperna mäts i tänderna och visar vad personerna ätit under sitt liv. Vidare kan
vi få fram en ungefärlig ålder och dessutom kön genom dna-analyser. Just kön kan annars
vara svårt, med tanke på att dåtidens människor var muskulösare än dagens, just p g a att de
för det mesta var tvungna att hålla sig i rörelse. Visserligen har bl a Lasse Berg omvittnat hur
folk på ”stenåldersnivå” inte alls har samma arbetskrav eller tvång över sig, som dagens
storstadsmänniskor har, men vi kan ändå räkna med, att alla på något sätt, försökte dra sitt strå
till stacken. Det riktigt slitsamma livet började först under Neoliticum, med sädesodlingar och
bybyggen. Strider förekom hela tiden – men det var först under Neolithicum som
människorna tog slavar, troligen eskalerade våldet alltmer under den tid då människan blev
bofast, även om konkurrensen om de olika lägena för sommar- och vintervistelserna under
Mesoliticum.
Vissa saker kan inte direkt bekräftas av fynden, utan förblir teorier, där jag utgår ifrån
fynden och från vad som tidigare är känt från andra folkstudier, t ex teorin om
stenåldersfolkets religion. Andra saker däremot, såsom talet om etnicitet under
jägarstenåldern (jfr nedan!), kan med bestämdhet avskrivas. Det faktum att vi vet väldigt litet
om stenåldersfolkens vardag gör att vi måste jämföra med folk som lever eller har levt på
samma nivå. Detta i sin tur, kan aldrig bli fullt ut jämförbart, med tanke på de olika miljöer
dessa folk levat i – men ändock torde likheterna ha varit större, än skillnaderna. Andra saker,
får vägas upp av fynd från andra platser – t ex stenålderns fotbeklädnader och eventuella
huvudbonader.
Inte heller kan vi vara helt säkra på de sociala rollerna. Tidigare idéer om att enbart män var
jägare, har visat sig felaktiga, då fynd av knivar och yxor gjorts i kvinnogravar – bl a i Skåne.
Även frågan om tro, torde förbli, åtminstone till viss del, obesvarad.
Författaren till dessa rader önskar slutligen tacka Arkeologer från R A Ä och K M M D,
samt olika föreläsare som haft godheten besvara författarens frågor. I synnerhet önskar jag
tacka Fredrik Hallhagen, som vänligt besvarat mina frågemail.
4
Allmän Bakgrund - Istiden och landets höjningar
Föregångaren till Baltiska Issjön, Yoldiahavet och Ancylussjön var det s k Eemhavet, c:a
130 000 – 115 000 f v t. Större delen av Skandinavien var vid den tiden istäckt – utom delar
av det som idag är Karelen, vilket låg något ovanför vattenytan, som en ö, omgiven av grunt
och kallt vatten. Redan vid denna tid fanns säkerligen enstaka boplatser, upprättade av
nomadiska grupper (jägare-samlare), som vartefter bytet drog sig längre bort, tvingades följa
efter och upprätta ny boplatser. Om dessa människor vet vi inte så mycket, annat än att deras
verktyg ännu var relativt enkla – men funktionella. Det skulle faktiskt kunna förhålla sig så,
att grupper av Neanderthalmänniskor kom så pass långt åt nordväst – tätt följd av
Cromagnonmänniskan, som är vår närmaste stamfader. i
Under den Baltiska issjöns dagar (c:a 12 500 till 9 500 f v t) drogs isen tillbaka ända till vad
som idag räknas som Småländska Höglandet, vilket ledde till att dagens Sydsverige blev till
en ö - skiljd både från Europa, och istäcket i norr, av två sund (se Bilaga 1). Så småningom
sjönk vattennivån i issjön ner till havsnivån genom ett stort sund vid Billingen, men p g a
isavsmältningen blev vattnet inte ordentligt salt, utan bara bräckt – precis som det är idag.
Denna tid i Östersjöns historia kallas Yoldiahavet och varade fram till ungefär 8700 f v t
(Bilaga 2). Några direkta landhöjningar skedde inte under denna tid; isen ”stod och stampade”
- d v s den drog sig periodvis tillbaka, men växte också periodvis. Vid denna tid var Småland,
Gotland och Blekinge, Skåne samt delar av Halland isfritt, men hela Mellansverige (inklusive
Väster- och Östergötland samt dagens Kalmar och Öland) var översvämmat. När isen började
smälta ordentligt igen, steg vattennivåerna och landet översvämmades mer, men nu kunde
också landet börja höja sig.
När nu landet höjde sig, dök fler delar av dagens Sverige upp ur vattnet, men fortfarande
översvämmades större delen av Väster- och Östergötland – däremot växte Skåne och
Danmark ihop, så att det hela blev en utskjutande del av den Europeiska kontinenten –
avrinningar från denna Ancylussjön förekom inte i någon högre grad – därav kom det sig att
sjön (uppkallad efter Ancylus – en forntida sötvattenssnäcka) alltså hade sötvatten.
Ancylussjön (se Bilaga 3) uppstod i och med att Yoldiahavet skärmades av genom
landhöjningen och skiljde Atlanten (Västerhavet) från det vi idag kallar Östersjön,
Bottenhavet och Bottenviken. Detta vatten var avsmältningar från olika kvarvarande glaciärer
och framför allt från Inlandsisen. Ancylussjön omfattade både Vänern och Vättern, samt hela
Bottenhavet och Östersjön. Mälaren och Hjälmaren var bara mindre vikar in mot det lågland
som bildades, allteftersom isen smalt undan och landet steg. Skåne var ihopvuxet med både
kontinenten och Sverige och Ancylussjön skärmades av med en smal landtunga i det som nu
är Bohuslän, Västergötland och Halland. Den som ville över från Östergötland och titta på
Västerhavet, färdades lämpligen med båt, eftersom terrängen torde ha varit tämligen oländig
av de olika landhöjningarna samt det faktum att vattnet skar av de flesta vägar mot norr och
väst.
När Littorinahavet bildades, hade Ancylussjön givit med sig – Östergötland såg ungefär
likadant ut som idag (förutom en del av kusten), men ännu hade Mälaren inte avknoppats från
det bräckta vattnet längs med den dåvarande kusten. Det område som idag utgör Stockholm,
5
var fortfarande bara en havsvik med några enstaka öar och skär. Större delen av Närke och
Uppland låg också under vatten. Skåne hade nu avskurits från kontinenten och ett par av de
danska öarna hade börjat ta form – dock hängde flera av öarna fortfarande ihop.
Landhöjningen hade alltså tagit fart på allvar – men vattenmassorna i Ancylussjön kom att
bryta igenom nedanför Skåne, beroende på att landet i söder inte höjde sig lika kraftigt som i
norr; i och med landhöjning fick det avrinnande sötvattnet följaktligen mindre yta att stiga på
vilket gjorde forsarna blev allt bredare och våldsammare, vilket i sin tur gjorde att Öresund
bildades, varvid havsvatten kom in i Ancylussjön, som därmed blev det bräckta
Littorinahavet.
Så småningom blev Sveriges karta ungefär den vi ser idag – fast landet på ett par ställen inte
längre stiger, och dessutom stiger fortare i norra änden av Vättern än i södra, vilket kommer
att framtvinga byggandet av skyddsvallar i Jönköping – endera det, eller ett flyttande av
staden.. . Närkes- och Östgötaslätten är tydliga exempel på hur isen tryckt ner landet och
vandrat fram och åter, i Närke kan man tydligt se hur landet stått under vatten – mycket av
Örebro län påminner fortfarande om en uttorkad sjö. Även i Motala kan man i terrängen upp
mot Ekön fortfarande se hur vattenståndet i Vättern gradvis sjunkit undan till dagens nivå.
Paleoliticum/Pleistocen
Människans utveckling är bara någorlunda klarlagd. Medan isarna smälte i norr, trängde
människorna allt längre norrut. De första som satte foten på asiatisk och europeisk jord, var
med största sannolikhet Homo Sapiens Erectus. Det finns inga spår från Homo Habilis i
Europa eller i Asien – möjligen, kan det tänkas, att en eller annan grupp tog sig över mot
Sinai, i jakt på mat – precis som Homo Erectus tvangs vika norrut i jakten på lämpliga byten.
Det finns förvisso ett människofossil funnet i Kina, den s k Pekingmänniskan. Enligt olika
källor som hänvisar till beskrivningar av de skallar som hittades, ska det ha rört sig om Homo
Erectus, och inte någon ännu tidigare anfader – kineserna hävdar visserligen, att de har funnit
rester av en tidig människoapa, men dessa fossil har inget med människan att göra – även
Europa och Afrika uppvisar rester av riktigt stora apor, men dessa härrör från tiden långt före
Pleistocen, ja faktiskt redan innan istiden, före Lucys tid på jorden.
Det är viktigt att understryka det faktum att utvecklingen inte varit spikrak. Flera av
människans tidiga förfäder har visat sig försvinna spårlöst, utan att nämnvärt ha påverkat
utvecklingen – de utgör alltså sidoskott på stamträdet. En del olika australopitecus-arter
korsade sig visserligen med varandra, men därmed var inte så mycket vunnet till en början. Så
småningom gav grenen Australopithecus Afarensis (representerad av ”Lucy”) upphov till
Homo Sapiens (Homo Habilis), men det tog ett par miljoner år att komma så långt. Flera av
de olika Australopithecus-arterna dog ut, utan att egentligen få några efterföljare, medan
några av deras släktingar levde vidare och lyckades få avkomma som i högre grad än de själva
använde verktyg – mest stenar, för att krossa diverse hårda nötter och rötter. Grävkäppen kom
förmodligen att dröja fram till Homo Habilis, som å sin sida troligen inte kunde göra upp eld.
(Uppgörandet av eld antas ha uppfunnits av Homo Erectus.) Australopithecus och Homo
6
Erectus kallas överlag för ”homininer” till skillnad t ex Gorillor, som ingår i arten Hominider
(där människan räknas som en underart). Kort om utvecklingen - de äldsta fossilen av en
människoart är c:a 7 miljoner år gammal. – De äldsta (hittills funna) är Sahelantropus
tchadensis respektive Orrorin tugenensis, dessa utgör förfäder till Paranthropus, som i sin tur
gav upphov till Australopithecus. Troligen var de allätare och levde lika mycket i träden som
på marken, ungefär som dagens Schimpanser. Några sådana fynd har inte gjorts utanför
Afrika – helt enkelt därför att stora delar av Asien och Europa var istäckta. Dessutom tycks de
ha hittat det de ville äta i närheten av de platser där de levde (dåtidens motsvarighet till Tchad,
Abessinien och Sydafrika).
En annan representant för människans anmödrar, som forskarna funnit, är Homo Robustus,
eller rättare Parantropus Robustus. Denna art representerar en föregångare till
Australopithecus Afarensis, och tycks ha levat ett mycket kort liv, få av dessa Robustus har
lyckats passera sin artonde födelsedag. Med tanke på artens starka käkmuskulatur, så torde
födan uteslutande ha utgjorts av rötter, nötter och löv, kanske t o m larver och späda kvistar.
Denna art tycks ha dött ut, utan arvingar – den hade visserligen kraftiga käkmuskler, men var
i övrigt ganska kortväxt – c:a 1:20 bland de manliga representanterna och knappt en meter
bland de kvinnliga exemplaren. Detta gjorde, att den var oerhört sårbar av väderpåverkan (t ex
extrem torka eller väta). Den kunde inte heller försvara sig särskilt framgångsrikt mot
sabeltandade djur eller andra större uthungrade och köttätande former av Australopithecus.
Istider har gått fram och åter över världsdelarna. Den senaste istiden var under 8000-talet
före vår tid, då större delen av Sverige börjat dyka upp, men kölden resulterade i en viss
”avfolkning”. Det blev sämre möjligheter till överlevnad, p g a mindre växtlighet och
minskad tillgång på vilt. Under 8000-talet f v t uppstod en svår och långvarig köldknäpp.
Denna berodde på att en massa is ifrån Arktis under många år blockerade golfströmmens väg
mot de nordiska länderna, varför vädret blev mycket sämre under flera hundra år. Många
saker kan bidra till dåligt väder – jättelika ismassor, vulkanutbrott (som under några år
förmörkar atmosfären) har under historisk och förhistorisk tid förändrat väderleken och bland
annat orsakat människans utvandring från Afrika.
Utvandringarna har gått i etapper. De första utvandringarna har gått till Asien, via Sinai och
floderna upp mot Kappadokia och Syrien upp mot Svarta Havet. Här har markerna
översvämmats åtskilliga gånger, men en utgrävning högre upp mot eventuella grottor och
högplatåer kanske kan ge svar på olika stenåldersgåtor. Homo Erectus tycks ha vandrat långt
upp i Asien, säkert härtill nödd och tvungen, när andra människoarter följt dem i spåren, eller
när maten på ett ställe tagit slut. Homo Erectus kan ha vandrat in i Östra Europa, men mig
veterligt har ännu inga fynd härav gjorts, med undantag av några sena fossiler från Georgien
(1.8 miljoner år gamla). De tidigaste människor vi finner i Europa, är Neanderthalis. Möjligen
har dessa vandrat in från västra Asien eller helt utvecklats i östra Europa, allteftersom isarna
drog sig fram och åter. Men med tanke på att fynd gjorts även i Asien, så är en helt Europeisk
utveckling av arten knappast trolig De sista (?) Neanderthalmänniskorna försvann för c:a
40 000 år sedan, då Cro Magnon-människan etablerat sig i de gästvänligare delarna av
Europa.
7
För ungefär 200 000 år sedan försökte de första exemplaren av de moderna människorna ta
sig över till Europa. De lyckades aldrig klara sig ordentligt i denna främmande miljö; inte
heller nästa våg (100 000 år sedan) tycks ha klarat sig nämnvärt bra. Men den sista stora
vågen, tycks ha kommit både från Afrika (via dagens Turkiet) och över Medelhavet till de
grekiska öarna och sedan vidare inåt land skedde för c:a 45 000 år sedan. ii De sista stora
folkvandringarna har samtliga kommit från Asien (indoeuropéer av olika slag har i flera
årtusenden vandrat in från Asien), detta i sin tur, fick forskarna i förstone att tro, att
människornas urfader och anmoder kommit från Asien, vilket ingalunda är fallet. ”Alla
mänskliga fossil, hur ofullständiga de än är, pekar otvetydigt ut Afrika som mänsklighetens
stamort på jorden. I Afrika, och endast i Afrika,finns den utvecklingskedja av fossil som
täcker de senaste tre årmiljonerna och som uppvisar mellanformer från apa till människa. Av
fossilerna att döma tog det ytterligare en miljon år innan människan började sprida sig
ytterligare. Lämningar på Java och i Kina påminner mycket om betydligt äldre Homo Erectusfynd från Afrika.” iii
II.
Senare tid
Mesolitikum
När Ancylussjön var i sin minsta fas, och området började bli likt dagens Östergötland,
fanns här redan folk och hade funnits i flera hundra år – hur länge det funnits människor i
Motalatrakten är svårt att säga, men de äldsta fynden hittills är omkring 9000 år gamla (jfr
nedan). Vartefter landhöjningen och det varma vädret tillät, vandrade människor och djur allt
längre norrut. Människorna i Norden var vid denna tid jägare och samlare d v s nomader. En
populär – och synnerligen felaktig – tanke om nomader, är att de helt enkelt driver omkring
från plats till plats, tar en dag i taget och inte bekymrar sig för någonting. Så är inte fallet. I
själva verket kunde ingenting vara felaktigare. Nomader bor olika länge på en plats, alltifrån
tre – fyra månader, till flera år, helt och hållet beroende på om jaktlyckan är beständig och
möjligheten att finna ätliga växter är god.
Nuförtiden är de flesta nomader s k boskapsnomader. Så länge betet räcker åt boskapen, kan
de stanna i området, men när betet tar slut, måste de följaktligen flytta. Sådana år då betet är
gott och gräset växer mycket, blir det självfallet inte så mycket flyttningar. Varje grupp kan
hålla sig inom de områden där de brukar vistas. De år det är torka, blir det värre; då tar betet
slut fortare, kreaturen får efter hand allt svårare att hitta bete och boskapen måste därför
flyttas tidigare än normalt, vilket i sin tur gör att det kan bli kapplöpning mellan olika grupper
till nya betesmarker. Detta i sin tur kan leda till ”små konflikter” d v s slagsmål och
knivmord, just för att gruppens samlade rikedom, d v s boskapen, ska kunna överleva. Detta
förekommer fortfarande på sina håll. Sådana torrår kan i sin tur ge upphov till
folkvandringar…
Den tidigaste formen av nomadism handlar dock mest om jakt och fiske. Var är fisket/jakten
bäst under våren/sommaren och var är dessa näringsfång bäst under hösten/vintern? Detta att
8
ha sitt läger vid en större flod eller en stor sjö, har många fördelar; dels har de boende ständig
tillgång till vatten, dels tillgång till byte i form av fiske, men också större vilt, eftersom
bytesdjuren måste dricka. Jakten vintertid är svårare – visserligen är det lättare att spåra
bytesdjuren, som själva har svårare att ta sig fram genom snön, men kyla, blåst och snö
hindrar även jägaren. Kastspjutet var en revolutionerande uppfinning – Homo Erectus tycks
aldrig ha kläckt den idén, möjligen kan Homo Neanderthalis kopierat tekniken från de
framträngande Cro Magnon, men de uppfann den inte själva. Pilbågen, som kom senare, var
på detta sätt livsavgörande för jägaren, eftersom vederbörande kunde fälla bytesdjuren på
större avstånd. Olika yxor och knivar uppstår relativt tidigt i människans historia – till fiske
behövs näppeligen någon yxa (om inte fisken är synnerligen stor); men vid jakt på högvilt,
såsom älg och kronhjort, behövs en särskild yxa, för att stycka bytet och för att klyva dess
benpipor. På den här tiden gick ingenting till spillo – allt på djuren användes - ben, senor,
päls, kött och horn. (Även genitalierna och ögonen samt det som var ätligt av inälvorna –
däremot tog det nog längre tid, innan människan kom på hur tarmarna går att använda –
knappast förrän folk blev mer bofasta, någon gång under den senare delen av Mesoliticum.)
Så till frågan om varför. Varför norrut? Det var troligtvis det enda tänkbara alternativet. I
Afrika hade klimatet blivit otroligt torrt för si så där 50 000 år sedan. Detta gjorde att flera
grupper av ”överlevare” vandrade norrut och österut – att vandra västerut var inte någon bra
idé - där fanns redan ett växande ökenområde, där ytterst få kunde klara sig. Norrut i det
gryende Europa, fanns det gott om vatten och djur. Dessa områden torde vid denna tid ha tett
sig som det förlovade landet, med växtlighet och djur i överflöd. Bara det att det var kallt. De
första människoströmmarna torde ha vandrat längs med floderna (vattnet!) och hållit sig så
nära ”urhemmet” som möjligt. Längre fram tvangs människorna allt längre norrut, genom
befolkningsökning och direkt våld. En annan sak var bristen på stora rovdjur – i norra Europa
fanns inga Sabeltandade Tigrar, Hyenor och Lejon. Det finns stora bytesdjur i norr –
visserligen inte Mammut särskilt långt upp i Sverige eller Norge (i Danmark däremot tycks
det ha funnits), men väl Hjort, Rådjur, Älg, Uroxe och Vildsvin, dessutom var andelen farliga
insekter mindre. Om vi får tro senare skildringar av livet bland jägare/samlare (se t ex Lasse
Bergs skildring av livet bland King!Bushmen i Kalahari iv), så är detta liv inte alls lika
mödosamt som det liv bonden levde. Du är egentligen inte ”bunden” till en plats, och behöver
inte hoppas, att vädret ska vara tillräckligt bra för att ge en god skörd. Livet är något mer
avslappnat. Ju längre tiden led under Mesolitikum, desto mer stationära blev folk – men var
bytet för långt borta, blev det givetvis obekvämt. Dessutom hll jorden på en plats inte hur
länge som helst, växelbruket uppfanns först ganska sent.
Neolitikum
Under Neolitikum blev klimatet stadigt bättre. Det mesta av inlandsisen hade försvunnit och
vintrarna blev därför inte fullt så bistra som under Pleistocen och Mesolitikum. Hjulet
introducerades troligen nu i Norden (det äldsta hittills har hittats i Sibirien) Under
Bronsåldern var hjulet redan etablerat överallt i Europa. (Däremot inte på de Amerikanska
kontinenterna – cirkelformen var känd, men inte hjulet och dess funktion.)
9
En annan intressant sak, som började slå igenom under Neolithicum, är keramiken.
Experterna talar om bl a Ertebölle-kulturen, småningom talas om Trattbägarkulturen, om
Stridsyxekulturen och om Gropkeramiker. Låt oss först koncentrera oss på Ertebölle-fynden.
De äldre fynden är från yngre mesolitisk tid (5200 – 4200 före vår tid), men de äldre fynden
är inte särskilt spektakulära – däremot visar den yngre kulturen, i området, stor påverkan från
de åkerbrukskulturer som vuxit fram i Nordeuropa. v Denna hantering kom att påverka de
dåtida skåningarna och ganska snart ännu längre norrut. Trattbägarkulturens människor anses
vara de första åkerbrukande i norra Europa, detta under neolitisk tid c:a 3900 f v t . Vilket
språk de talade vet vi inte, men det har framförts tankar om att detta skulle vara ”förridare” till
båtyxefolket, som dök upp under mellanneolitisk tid – c:a 2800 – 2400 f v t. De flesta seriösa
forskare anser dock numera att trattbägarkulturen uppstod spontant, därför att folk upptäckte
att det kunde gynna dem själva, att bruka jorden. Därmed var det alltså inte frågan om någon
invandring, som tidigare trotts, utan ett idéflöde, som spridit sig med förmågan att plöja och
så.
Småningom uppstod nya varianter av lergodshanteringen, men de olika ”kulturerna” var
under tidigare delen av 4 000-talet f v t fortfarande tämligen snarlika. Vid pass 2 800 f v t
uppträdde emellertid ett folk med en annan tradition kring torkad lera, dessutom med ett
särskilt kännetecken angående vapen och begravningsskick - det s k Båtyxefolket (eller
Stridsyxefolket). Tidigare ville forskarna göra gällande, att Båtyxefolket kom från söder,
därför att de största fynden av båtyxor gjorts i Skåne. Men senare studier har visat att de södra
fynden är av yngre datum än de nordliga, som hittats i det område som så småningom skulle
bli Mälardalen, men som vid denna tid fortfarande var en lång havsvik med diverse öar och
utskjutande uddar. Båtyxefolket kom alltså till Sverige från öster, samtidigt som en annan
avdelning gick mot söder, mot Baltikum och dagens Tyskland. Dessa södra båtyxingar
trängde sig så långt ut som till det danska fastlandet, men de danska öar som fanns, mäktade
denna avdelning aldrig nå, istället ”rekoloniserades” öarna norrifrån – från Skåne, vars
båtyxingar alltså tagit vägen över Östergötland och Småland, för att komma dit. vi Men på
vissa ställen, bl a Mälardalen, försvann båtyxingarnas jordbaserade kultur och ersattes av s k
gropkeramisk kultur, som var fångstbaserad. vii En annan sak som var ny, och som skulle
komma att få fäste i Norden, var begravningsskicket – kremering. Lämningar visar, att
Båtyxefolket samlat sina döda, och ordnat ett stort bål, möjligen under någon helig fest. viii
Under Neoliticums senare del uppstår en viss kopparhantering. Visserligen lärde sig
stenåldersfolken ganska snabbt, att bearbeta metallen – men de visste inte var de skulle få fatt
i den (framtidens Falun låg fortfarande under vatten!). Dessutom finns det ett visst problem
med koppar – det håller inte hur länge som helst. För att lösa problemet till viss del, kom
människorna på att legera med tenn. Bronsföremål visade sig mera beständiga och tyngre,
därmed blev det läge för att ersätta flera av de föremål, som förut gjorts i sten med föremål i
brons. Från början var sådana saker givetvis dyra och därför sällsynta, men allteftersom tiden
led, och fler fyndigheter gjordes, så blev metallföremål vanligare och mer spridda.
De första åkrarna i Norden uppträdde också under Neoliticum (omkring 4500 f v t) och
därmed, så småningom, de första domesticerade djuren. Ett av de första domesticerade djuren,
torde ha varit hästen – redan innan kon – därför att hästen som rid- och dragdjur är överlägset
10
och dessutom kan producera mjölk, kött och skinn. Kor och åsnor hör också till de absolut
tidigaste. Vi vet dessutom att de forna egyptierna på ett tidigt stadium domesticerade grisen,
som användes bl a för att ”plöja upp” efter Nilens översvämning. (Nilen hade någorlunda
regelbundna översvämningar, vilka, när vattnet drog sig tillbaka, efterlämnade fruktbart
flodslam). För att spara tid (och själva slippa hålla på med årdret i den säkerligen ännu ganska
blöta marken) släpptes grisar ut, som bökade efter ätliga saker i jorden. Dessa svin
efterlämnade synnerligen jämna och raka fåror, i vilka forntidens egyptier sedan kunde så. I
förlängningen ledde skördarna till behov av förråd, vilka hemsöktes av råttor och möss, vilket
i sin tur lockade till sig katter. Hållandet av katter spred sig sedan vida, eftersom råttor och
möss på intet sätt är ett isolerat problem. Därmed har vi också grunden till det moderna
samhället.
Gropkeramiken tycks ha varit specifik för Mellansverige, några fynd har, såvitt jag kunnat
finna, inte gjorts i Östergötland - däremot har arkeologerna hittat något som populärt kallas
”tredje gruppen”, som anses vara en övergångsform mellan de olika stilarna. En annan sak är,
att lergodset vid denna tid har bränts. Tidigare har leran varit soltorkad, vilket tar lång tid och
är ett aningen osäkert sätt att behandla lergods på, eftersom det inte blir särskilt beständigt.
Det återgår till lerformen väldigt fort och lätt, vilket ses av resterna från olika Sumeriska och
Babylonska stadsmurar. Kamkeramik, som arkeologerna hittat bitar av i Motala (c:a 5 - 4 000
år gamla) är en variant, som påminner en del om både gropkeramik och Trattbägarstil.
III
LOKAL DEL
- Utgrävningarna
Under det sena 1980-talet (v t) uppkom ånyo diskussioner i Motala-Vadstena-MjölbySkänninge om huruvida riksvägen, som är dragen rakt genom Vadstena, inte borde läggas om
och dras utanför staden. Så småningom uppkom också en diskussion om järnvägen mellan
Motala och Mjölby (via Fogelsta och Skeninge) och om det inte vore dags att göra något åt
denna; såtillvida att tåget dels skulle stanna i Skänninge och dels så att det dessutom skulle gå
fler tåg mellan Motala och Mjölby. För att detta skulle vara möjligt måste flera faktorer
uppfyllas – dels måste vägen breddas utanför Skänninge och Mjölby, även utanför och inne i
Motala måste vägen åtgärdas, dessutom måste ett nytt spår byggas vid sidan av det gamla.
Efter en hel del argumenterande (i c:a 10 år) blev så beslutat att vägen skulle byggas ut och
dras om. För att detta skulle kunna ske, krävdes bland annat en ny, längre och högre bro över
Vättern samt en ny dragning av riksväg 50 igenom Motala. Eftersom både Motala och
Skänninge är gamla bygder, krävdes det nu utgrävningar på dessa orter – något som sällan
hänt förut. (De flesta utgrävningar tycks med förkärlek ha koncentreras till Mellansverige i
linjen Stockholm – Uppsala (d v s Östra Aros) samt till Skåne; Lund – Malmö.)
Utgrävningarna i Motala startade 1999 med fynd från medeltiden, men förvandlades till
något mer avancerat, då arkeologerna fann lämningar och gravar från äldre Stenålder
(Mesolitikum). Utgrävningar pågick på flera olika ställen samtidigt – bl a gräver man
11
fortfarande vid Verkstadsvägen och har grävt vid Varamon, där arkeologerna hittat spår från
tidig Bronsålder (Senneolithicum). Ansvariga för utgrävningarna är Riksantikvarieämbetet
(Göran Gruber) och Stiftelsen Kulturmiljövård (Hallhagen). Betalningarna för utgrävningarna
sköts dels av Banverket (längs med dubbelspåret) och dels av Vägverket (längs med Riksväg
50). Grävningarna sker (och har skett) inte bara i och omkring Motala, men även på
angränsande orter – fr a Borensberg, Skänninge och Fogelsta.
Vid Kanaljorden/Verkstadsvägen, på ömse sidor om järnvägen, har grävningarna pågått
sedan 2009, med vissa avbrott p g a elledningar och trånga utrymmen. Grävningarna siktar
inte bara till att gräva ut, men snarare gräva bort, vilket är den vanligaste sortens arkeologi i
Sverige, eftersom de flesta beställningarna härvidlag kommer från Vägverket, SJ eller
Länsstyrelsen. Utgrävningarna har givit många intressanta resultat, som beskrivs nedan. De
äldsta fynden består av kolrester från forna eldstäder, eller snarare lägereldar från c:a 9 000 f v
t (de är alltså c:a 11 000 år gamla!); dessa fynd torde i sig vara ett av de allra äldsta tänkbara
ifrån Östergötland, eftersom detta är från brytningstiden mellan Littorinahavet och
Ancylussjön (jfr Bilagorna!). Littorinahavet var salt, till skillnad mot Ancylussjön, som
uppkallats efter en sötvattenssnäcka, som man funnit rester av på gammal sjöbotten. En liten
sjö som arkeologerna hittat lämningar av vid järnvägen, var en rest ifrån istiden och därför söt
– den var helt isolerad från sin mycket större granne (Vättern) och har visat sig vara en
mycket intressant fyndplats med spetsade kranier, djurkäkar, vapen, skärvor av flinta och
kvarts samt diverse fångstredskap – bl a en flätad mjärde. Småningom brast fördämningarna
mot dåtidens Vättern (d v s den mer eller mindre höglänta stranden) och Motala Ström
uppstod.
Visserligen har arkeologerna också hittat lämningar från sen tid, 1600-talsmynt,
enlitersflaskor i glas(!) och konsumkassar, men dessa är inte av någon betydelse för detta
arbete. Av intresse är däremot de matrester i form av hasselnötsskal och djurben – bl a från
vildsvin, älg och hjort – som hittats på många håll (bl a vid utgrävningar i trakterna av
Husbyfjöl). Analyser av tänder från människoskallar och en del ben som hittats, har visat att
människornas diet på den här tiden, var av ganska varierad art – fisk och i viss mån skaldjur
(musslor) har utgjort en väsentlig del av kosten, men även rötter, vildsäd (bl a primitiv vete
och, så småningom, havre och korn) bär, frukter och nötter har också varit rikligt
förekommande. ix
Från Neoliticum har inte så mycket hittats vare sig i Kanaljorden eller på Verkstadsvägen,
däremot har en del saker hittats längre åt norr i trakterna kring Varamon. Här hittades bl a
rester av fossila åkrar, men det mesta visade sig vara förstört av senare tiders plogar. Under
Neoliticum blev alltfler jordbrukare och därför bundna till torvan, tills jordarna i trakten inte
kunde ge mer. Då tvangs bönderna flytta och bränna ner skog på ett nytt ställe, för att få nya
fält, att odla. Det första husdjuret var visserligen varken ko eller häst, utan vargen, som kom
att utvecklas till hund (en intressant artikel i National Geographic visar hur pass snabbt detta
kan ske – några valpar ur varje kull är litet keligare och mindre skygga än de övriga; om man
då bedriver avel på dessa får man mycket snart välvilliga och människopräglade djur) x. I
Husbyfjöl (Borensberg) och utanför Skänninge har arkeologerna däremot hittat en del stolphål
12
och spår efter aktivitet från yngre stenålder – bl a rester av rostade hasselnötter – en stapelvara
som fr a tjänat som föda under vinter och tidig vår.
Utgrävningarna avslutades sensommaren/hösten 2013, eftersom det inte finns så mycket till
att gräva ut, enligt det uppdrag som RAÄ och KMMD har fått. För historiker, arkeologer,
antropologer och historiskt intresserade överhuvudtaget, vore det av intresse att få fram från
andra delar av Motala – bl a Ekön, skogen oöster om Charlottenborg och andra höglänta
områden, kunde vara värda en närmare undersökning. Frågan är bara, vem som skulle kunna
betala och beställa?
- Fynden I Verktyg, vapen och boplatser
De flesta av de fynd som gjorts består av fiskeredskap i form av harpuner och ljuster av
horn, ben och sten. De flesta hornfynden består av i sin tur av Kronhjort – Älg- och
Rådjurshorn är inte riktigt lika flitigt förekommande, däremot är ben av Vildsvin ganska
vanliga, men bland benfynden dominerar Kronhjorten stort, säkert därför att den är så pass
stor och därmed har stora ben och stora horn, dessutom är det naturligtvis mycket kött på den,
vilket gör hjorten ifråga till ett eftertraktat byte.
Utgrävningarna i Motala har fr a skett strax invid strandkanten till Motala Ström, varför det
är helt naturligt att vänta sig förlorade fiskeredskap – om man undersökte sjön några meter
bort, så skulle man säkert kunna finna rester av riktigt gamla nät, men givetvis också en del
modernare saker – t ex skeddrag och abborrspinnare. I vattenlinjen intill Motala Ström
(Strandvägen och Kanaljorden) har man dessutom funnit otaliga artefakter av ben, trä och
horn - en del av dessa försedda med stenspetsar fr a av kvarts, eftersom flinta inte
förekommer i Östra Götaland. Åtskilliga stolphål och en del fynd från senare tid, fr a
slaggprodukter, och rester från kvarts- och flintavslag. Horn från Uroxe och Kronhjort har
hittats nere i Skåne, vilket i förstone syntes arkeologerna märkligt, eftersom inget av dessa
djur längre existerade därnere. Dessa djur var däremot i hög grad förekommande i dåtidens
Östergötland, där det ännu fanns en del slättmark och tät skog efter isens slutgiltiga
tillbakadragande. Detta i sin tur, stärker arkeologernas tankar om ett rikt kontaktnät och
handelsområde.
De många fynden av kvarts- och flintspån är en annan intressant omständighet. Dessa visar i
mitt tycke på en närmast industriell tillverkning. Detta i sin tur, visar att denna trakt utgjort en
korsväg av olika handelsvägar, där olika sociala grupper haft hand om ”import” av flinta (från
Västergötland och Skåne) och tång från östersjön (Littorinahavet) samt export av horn och
ben från hjort och uroxe. Därför har platsens läge varit utomordentligt för alla inblandade
parter, då den stora sjön gjort det möjligt att komma långt ner i Småland och en bit opp i
Närke, för vidare utfärder. Det är inte otroligt att det funnits olika handelsplatser redan under
tidig stenålder – t ex en bit söder om dagens Jönköping. Flera av verktygen har dessutom
olika mönster – oftast i form av rutor och parallella streck. Liknande symboler och tecken
förekommer även i en del grottor i södra Europa, samt i grottkonst i Kalahari. Lasse Berg
citerar en forskare (Dawid Lewis-Williams), som menar att dessa symboler härrör från en del
13
syner från tillstånd av trance. Hos Bushfolken har denna trance uppnåtts genom dans xi - något
som fått forskaren att sluta sig till, att människans socialitet formats genom känslan för
rytm. xii Om dåtidens motalabor haft dansaftnar, är mer än jag törs spekulera i, men att
strecken och symbolerna kan vara syner ifrån tillstånd av trance är inte otroligt. I Norden har
dock flugsvamp varit av större intresse än dans, hos många schamaner har också trolltrumman
varit till stor hjälp – särskilt hos lapparna har nåjden (schamanen) varit försedd med
trolltrumma.
En hel del redskap har också hittats – bl a resterna av ljuster, pilspetsar, harpunspetsar av
ben med eggar av kvarts och flinta. (Kvarts är ett mycket bra mineral till olika eggverktyg,
utom knivar, eftersom eggen blir en aning skör, vilket gör att det lämpar sig utmärkt till
spetsar av olika slag.) Flintan visar sig komma från både Skåne och Västergötland, vilket
visar på handelsförbindelser mot söder och väster, men även mot norr har förbindelser
upprätthållits. Fynd av trindyxor i grönsten har också gjorts, en bergart som inte är särskilt
rikligt förekommande i Östergötland, men vanligt i Närke och Västmanland. Även en pilbåge
har hittats, bestående av hjorthorn och trä med fascinerande inristningar. Denna båge har
bevarats genom att den legat i vatten – hade den legat i torr jord, hade den för länge sedan
förmultnat. Troligen har den lagts ner i stenpackningen som ett offer till andar eller andra
föreställda övernaturliga väsen. I och med, att den är så pass fint gjord, så torde absolut inte
vara ett vardagsvapen, utan endast till för ceremoniella ändamål. Helt säkert har det tjänat
som ett sakralt föremål – möjligen har den använts vid ritualer, för att skjuta ett symboliskt
pilskott, t ex för att på så sätt signa brudparet, eller ungdomar vid en ”mogenhetsexamen”.
Det har även gjorts en del fynd av Kronhjort och Uroxe. Kronhjortens horn har en del starka
taggar, vilka kunnat användas som vapen. Åtskilliga skallar med små runda hål har hittats litet
varstans. I förstone trodde arkeologerna att det kunde vara fråga om trepanering, men på
sistone har denna tanke nästan helt övergivits, främst p g a hålens placering i skallarna. Hålen
förekommer framför allt på skallbasen (d v s på hjässan), vilket illa stämmer överens med
dagens trepaneringsmetod, som mestadels utföres i tinnigsloben. Ändock synes det mig en
smula för tidigt att helt avskriva trepanering – från medeltiden finns bevarade bilder, som
visar hur dåtidens medicinare använde en borr uppsatt på trefot, som efter bedövning av
patienten (genom alkohol) sattes på patientens hjässa och borrades ner i skallbenet. Det är inte
alls omöjligt att en särskild kniv med skaft av ben eller horn och med en liten spets av flinteller kvartsspån använts till dylika ingrepp – det faktum att en del skallhål passar utmärkt till
spetsen från kronhjortshorn gör det troligt att dåtidens människor förvisso använt sig av
sådana vapen, men dessa var med all säkerhet dyrbara på de ställen där kronhjorten inte
längre förekom. Mer forskning kanske kan kasta ljus över mysteriet.
Boplatserna har varit relativt spridda – de mest åtråvärda platserna har givetvis legat kring
Vättern och Motala Ström – tillgången till vatten har alltid varit viktig för människan.
Boplatser har främst hittats längs med Strandvägen, och i viss mån längs med Verkstadsvägen
och Kanaljorden. Nästan inga fynd från mesolitikum har gjorts ute på östgötaslätten – en
förklaring vore, att skogen ger ett visst skydd samt bränsle i form av trä och svamp. Fynd av
trädsvamp har också gjorts, men inte fnöske - de svampar arkeologerna funnit rester av har
inte använts till att göra upp eld med, utan har återfunnits i gravar, ibland med figurer
14
inristade. Riktigt vad man ska tro om det, är svårt att säga – kanske fungerade detta som en
amulett för den döde på dennes färd genom de olika världarna, kanske kan det ha varit något
slags ”klanmärke”, som gjorde att de döda lättare skulle kunna känna igen den nyanlände.
En stor mängd stolphål har hittats vid både Strand- och Verkstadsvägen, troligen har
människorna som bodde i dessa hus varit nära besläktade, men det torde bli svårt att bevisa då
resterna efter kropparna i gravarna som hittats i detta område, som sagt är alltför skadade, för
att man ska kunna utvinna DNA ur dem. Vid ett besök på utgrävningarna vid Strandvägen
(RAÄ:s utgrävningar), berättade den guidande arkeologen, att husen varit ungefär lika stora –
6x3 meter – och haft en öppen vägg, samt spår av en eldstad utanför huset. Eftersom
medeltemperaturen i området bara varit två eller tre grader varmare än idag, kan man omöjligt
tänka sig ett sådant hus som åretruntbostad – det blir för trångt och kallt. Noteras bör också att
inga spår av båtyxor gjorts i Motalas jord, varför vi kan utgå ifrån att detta varit tidig- och
mellanmesolitikum, under den senare delen av mesolitikum började allt fler bli bofasta på
samma sätt året om. Långhus dök upp först med båtyxefolket, medan kopparn fanns redan
före. Åkerbruket hade också premiär före dessas ankomst, men blev inte mer allmänt förrän
strax efter. Härav följer att stället vid vattnet varit ett typiskt sommarviste – i händelse av
häftiga regn, kunde man nog söka skydd i hyddan, med ett slags lösvägg att täcka för med –
men vintertid räcker detta knappast till, särskilt inte, om vi räknar med flera barn per familj.
Troligen har människorna sett till att samla ihop så mycket föda i olika former – saltad och
torkad fisk, rökt kött, nötter och rötter.
- Fynden II Gravarna, Skallarna och Handelsvägarna xiii
När detta skrivs (hösten-våren 2012-14), har tolv gravar hittats vid Strandvägen (av RAÄ),
varav en dubbelgrav med en man och en kvinna utsträckta på rygg och ett par enkelgravar
med skeletten lagda i fosterställning. Tyvärr har alla dessa gravar anlagts på torra land, varför
skeletten vittrat så pass, att de inte kunnat flyttas utan att falla i bitar. Under tidig stenålder – i
människans ”barndom” - begravdes de döda inte alls, utan lämnades där de låg. Men under
Neanderthalis’, Homo Erectus’ och Cro Magnons tidevarv, har de döda blivit begravda. Ingen
vet riktigt när eller hur detta uppkom, men det verkar som medvetna begravningar har
förrättats i mer än tre miljoner år. Gravarna visar inte bara på, att de döda skiljs från de
levande, men att det också fanns en idé om en fortsatt tillvaro efter döden, särskilt som de
flesta gravar innehåller gåvor med vardagssaker, som är bra att ha med – fr a skålar, knivar
och pilbågar.
Det mest spännande som arkeologerna grävt fram i Kanaljorden (av KMMD) är
lämningarna efter en ”skalldeposition”; i en forntida göl, som i gamla dagar varit en vik av
Vättern, men som mycket snart grundats upp och bildat en lårhög vattenansamling. Senare har
denna vattenansamling grundats upp ytterligare och vuxit igen och (ännu senare) har en
järnvägsbank byggts på den. Denna järnvägsvall har, till all lycka, anlagts direkt på marken,
varför rivningen av densamma har givit nya intressanta fynd fr a en lång bit bark, troligen
härrörande från en barkbåt. (Hällgrens uppgifter vid en föreläsning på Motala bibliotek 20/11
15
– 2012 samt veckobreven på KMMD:s hemsida från Kanaljorden, Motala). I denna lilla göl,
har skallar och andra ben (bl a överarmsben) lagts ner i en stenklädd grop, utan någon
egentlig inbördes ordning; visserligen ligger ett par av skallarna nacke mot nacke, men inte
alla. Denna göls botten har stenåldersfolket klätt med sten – packningen är alldeles för
noggrann, för att det skulle kunna vara en slump. Några av skallarna är också genomborrade
av pålar – flera av dem bar även spår av att ha skrapats rena – d v s kropparna hade begravts,
sedan har vissa delar av dessa kroppar (framför allt kranierna) tagits upp igen och skrapats
rena med stenkniv, för att användas i någon passageritual (möjligen en mogenhetsritual,
motsvarande konfirmationen eller Bar Mitzvah, eller en rituell rening, motsvarande forna
tiders kyrkotagning). Det är tydligt att skallarna och benen lagts i denna vattengrop i rituellt
syfte – kanske var det så, att eftersom de använts i rituellt, ansågs de alldeles alltför laddade
med magisk kraft, för att begravas i vanlig jord. Därför måste de på något sätt betvingas och
kontrolleras, förslagsvis genom att lägga ner dem i en grund göl. Detta sätt att betvinga andar,
offra och begrava saker levde kvar länge fram – ända till kristnandet. Vad det gäller dödade
eller mördade personer, så vet vi att sådana långt fram i tiden begravdes i kärr – ofta med
fötterna hopbundna och/eller med en påle genom kroppen, för att hindra dem att gå igen.
En annan sak är, att det inte egentligen förekommer några käkben av människor – istället
har här ilagt underkäkar av bl a vildsvin, räv och björn – samt en grävlingsskalle. Förutom
dessa fynd har här nedlagts ett spädbarn – helt och hållet. Om dessa skallar haft ”periodvis
hemvist” i Motalatrakten, vet vi inte riktigt. Kanske har de varit rester från en inträngande
stam från nordost (Vingåker) – antingen det, eller så har de alltså varit bosatta i denna trakt
sommartid. Åtminstone två av skallarna var fortfarande fästade vid pålar. Skallarna har alltså
varit uppsatta någonstans. Det finns ett snarlikt fynd från Dags mosse, men dessa har daterats
till Neolitikum – d v s till Bondestenåldern. Meningen med att trä upp skallar på detta sätt,
kan ha varit att skapa ett särskilt helgat område för initiationsriter av olika slag – t ex
reningsriter för nyligen förlösta kvinnor och pubertetsriter för tonåringar som ska inlemmas i
en annan del av samhället, än den de tidigare varit delaktiga av. Detta motsvaras i det kristna
samhället av kvinnans kyrkotagning (i Sverige är denna sed numer borttagen), dopet (där den
nyfödda tas upp i församlingen) och sedan konfirmationen. Det verkar troligt att stenålderns
människor firade dessa ritualer, därför att vi från annat håll vet att så skett – bland annat från
Sumer och Egypten.
Många fynd som gjorts, har som tidigare omtalats, visat sig platsspecifika, d v s de har visat
sig typiska för denna plats – bl a knivskaft av Kronhjortsben, vapen med Kronhjortstaggar etc.
Flera av dessa saker, har visserligen påträffats på annat håll – bl a nere i Skåne – men de har
inte kunnat framställas där, därför att Skåne under Mesolitikum inte hade några Kronhjortar
eller Uroxar. Därför har dessa varor ”importerats” från andra områden, där folk haft tillgång
till Uroxe och Kronhjort. Östergötland var en sådan plats. Här har arkeologerna hittat stora
mängder ben och horn av dessa typer. I gengäld har de också hittat flinta från Skåne och från
Västergötland. Det att dåtidens Motalabor handlat flinta i Västergötland är inte på något sätt
förunderligt – men att handelskontakterna lett ända ner till Skåne, är intresseväckande. Det är
förstås inte säkert, att Skåningar åkt ända opp till Motalakusten, för att byta, lika litet som
dåtidens östgötar behövt ge sig ända vägen ner till Skåne, men frekvensen av handelsvarorna,
16
talar för att de faktiskt mötts, utan mellanhänder. Troligast är, att de haft en gemensam
handelsplats någonstans i norra delen av dåtidens Småland.
En annan intressant sak, är att samhället visat sig vara patrilokalt – d v s kvinnorna flyttar
till männen och deras släkt. Detta bevisas av att männens skallar i depositionen visat sig
komma ifrån ett annat område än kvinnoskallarna. Herrskallarna har visat sig komma från
trakterna kring dagens Vingåker, vilket kvinnor alltså inte gjorde. Detta har man fått fram
genom att mäta strålningen – bland annat strontium. Olika områden har, beroende på de
naturliga omgivningarna, olika sorters bakgrundsstrålning och mineraler – fr a märks detta i
andelen naturlig Strontium (ett grundämne som oftast binds samman med olika salter och
andra mineraler), andelen gammastrålning samt sönderfall av olika isotoper (fr a kol 14). De
som haft sina ”stugor” i området har alltså bara bott här under sommaren, troligen har de
anlänt under senvåren och givit sig av vid höstens inträde - så snart bär, svampar och frukt
börjat sina i området.
Andra saker pekar på möten med kustens folk; nämligen det faktum att Motalaborna ville ha
tag i salt. Efter Ancylussjöns tillbakadragande, fanns det plötsligt inte så riklig tillgång till
salta havsväxter – d v s tång. Detta kunde dock bytas mot flinta och olika sorters kött från
skogarna samt diverse horn. Ett märkligt fynd i Motala visar på, att även ”Vikfolket” (den
plats som kom att bli Norrköping behärskades för c:a 6 000 år sedan, fortfarande, av en lång
havsarm) hade långväga handelsförbindelser. I Motala har arkeologerna grävt ut diverse
skärvor efter lergods. Det hade varit föga förvånande, om detta varit från den tidigare
Erteböllekulturen, men mer förvånande var, att det de facto som hittades var Kamkeramiska
skärvor. Kamkeramiken företräds av stammar i södra Finland, bortemot Karelen. xiv Det
faktum att sådant hittas i västra Östergötland, är ett i det närmaste fantastiskt bevis på långa
förgreningar av de olika gruppernas kontaktnät. Troligen har kustfolket bytt till sig detta mot
specifika föremål, som kamkeramikerna satt värde på – t ex flintknivar med skaft av Uroxe.
Behövde de sådana knivar? Nej – det är helt enkelt fråga om lyxkonsumtion. De byter, därför
att detta skapar ett bra kontaktnät och för att en kniv från Östergötland helt enkelt är ett
statusföremål i Finland – liksom de kamkeramiska kärl i Östergötland, vars resterande skärvor
hittats i Motala. xv
-
Stenålderssamhället
Stenåldersbosättningarna tog egentligen fart först under Mesolitikum. Under Pleistocen var
det inte mycket till fasta bosättningar – troligtvis enklare kojor, som kunde hysa ett begränsat
antal människor, under en begränsad tid. Under sina vandringar norrut, har människorna
självklart följt floderna (för vattnets och bytets skull) – det är inte säkert att de hunnit eller av
olika orsaker kunnat göra iordning kojor, utan istället fått försäkra sig om tillfälliga bostader i
grottor. Faktum är att arkeologer och forskare har funnit lämningar av människor i grottor –
musselskal, rengnagda ben – t o m gravar, lagda långt in i grottan. Detta är intressant, därför
att arkeologerna i Motala hittat gravar ganska nära de stolphål, som visar att trakten (stranden
längs Motala Ströms dåvarande sträckning) var bebodd. Av detta kan vi dra slutsatsen, att
17
folket i norr fortsatte, att hålla kontakten med sina döda. Detsamma påvisas av det faktum att
de dödas ben och skallar återanvänds (förmodligen i passageritualer), för att sedan begravas
igen.
Olika analyser (av tänder) har bland annat visat vad dåtidens folk på trakten åt, var de bodde
som små, hur pass nära de var befryndade på mödernet (det s k Mitrokondrie-dna:t). DNAanalyserna visar, att samtliga skallar i den forna gölen stammar från en gemensam anmoder,
som anlände till Europa för c:a 50 000 år sedan. – Dessutom visade sig två av skallarna vara
mycket nära släkt, troligen syskon eller, allra avlägsnast, kusiner (d v s avkomman till mors
eller fars syskon). Karies var något tämligen okänt under denna tid – därför, att folk åt mer
allsidigt – visst hände det att folk åt honung, som de samlade ihop från något vilt bisamhälle,
men dieten var synnerligen varierad. De nötter som fanns att plocka, rostades och sparades till
vintern, då snö och is gjorde det svårt att få fatt i ätlig gröda. Fisket har visat sig ha varit
mycket viktigt, då arkeologerna funnit mjärdar och harpunspetsar – och fiskben, (Säkert har
människorna ätit skaldjur – kräftor och musslor, men just i Motalatrakten tycks det ha varit
skralt med dessa läckerheter, då arkeologerna inte funnit några lämningar efter detta.)
Troligen har fisken rökts med hjälp av tång. – Rökningen utfördes lämpligast genom att en
kallmurad skorsten reses ovanför eldgropen, därefter har ”rökaren” haft en del tång i detta,
samt fisken på en flätadavsats överst - detta ger mycket rök och skapar salt som fällning i
botten på röret.
Religion då? Folklivsforskaren Edward B. Taylor myntade begreppet animism. Med detta
menade han att olika folk tillbad eller ärade andar (latinets ”anima” betyder ande) i naturen,
dessa andar kunde manifestera sig på olika sätt – dessa kunde vara ”tjänare” som tillhörde
eller ”svarade inför” en stor ande, eller så kunde det vara helt självständiga andar, som
personifierade naturkrafterna eller vädrets makter. Han kom också på något som han kallade
”survivals”. Bägge begreppen är intressanta och kan ha sina förtjänster – problemet var bara,
att Taylor satte in dessa begrepp i ett större, evolutionärt sammanhang, där han menade, att
alla religioner har utvecklats från samma ståndpunkt – d v s från animism. Därefter har de
olika folken sökt sig åt olika håll och antagit olika gudar eller kanske bara en riktig gud och
flera olika underordnade andeväsen, den senare tanken låg till grund för tanken på survivals:
”(A)n important aspect of Taylor’s evolutionism was the notion of ’survivals’ which are, as
he put it, the ’processes, customs, opinions and so forth, which have been carried on by force
of habit into a new state of society different from that in which they had their original home,
and they thus remain as proofs and examples of an older condition of culture out of which the
power has been evolved.’ xvi
Vi vet just inget om den tro dåtidens människor hade - men vi kan anta, att den var just
animistisk, (numera oftast kallad shamanistisk) där människorna kanske inte tillbad, men
ärade förfädersandar (skallfyndet talar för det!) och hade en sorts trollkarlar eller präster (d v s
shamaner). Troligen hade de inte några klara gudar eller några egentliga gudaberättelser. Runt
lägereldarna berättades säkert historier om uråldriga förfäder, uthålliga anmödrar med
kunskaper om jordens frukter och ett oändligt antal efterföljande barn. xvii Vi vet att kelterna, i
historisk tid, fortfarande tillbad andeväsen, snarare än allsmäktiga gudar. Flera av dessa
andeväsen kunde anta olika former, en del av dem var både onda och goda. Inom hinduismen
18
finns olika uppfattningar om hur flera gudar och gudinnor, fr a Vishnu, har nedstigit och
manifesterat sig i mänsklig gestalt, samt att de är mångsidiga, de har alltså olika roller, både
som förstörare och skapare (se t ex Vishnu). Även inom den fornnordiska religionen talas om
hur gudarna antar olika gestalter – Loke förvandlar sig ju t ex vid ett tillfälle till ett sto, för att
bortlocka byggarens hingst och därigenom fördröja byggandet av Asgård.
En del av shamanernas ritualer handlar om att folket begått något fel. De har överträtt vissa
förbud, jagat djur som egentligen inte skulle få ha jagats etc. Brottet i sig behöver inte alls
vara stort, men om de är många, så kan jaktlyckan (och lyckan överhuvudtaget!) upphöra. Då
måste schamanen träda in i andevärlden, för att försöka återställa balansen mellan folket och
dess andeväsen. ”Shamaner förväntas i stor utsträckning kunna uppvisa kontroll av de
övernaturliga makter som påverkar mänskligt liv. Detta innefattar förmågan att få fram
jaktbyte vid perioder då jakten är dålig, att fördriva onda andar, påverka vädret och bota de
sjuka. Inuitshamanen, till exempel, måste i trans färdas till havets botten för att blidka Sedna,
havets gudinna. Sedna har kontroll över havsdjuren som ger bränsle och skinn till kläder men
det är också hon som skickar ut de olyckor inuiterna upplever. Som William Lessa och Even
Vogt förklarar:
Dessa olyckor beror på de illgärningar och synder som begåtts av människor och de samlas
som smuts och orenheter på gudinnans kropp. Det är nödvändigt för schamanen att företa en
riskfylld resa för att nå havets botten. Han måste sedan stryka hennes hår och berätta om
människans svårigheter. Gudinnan svarar att det är människornas brott mot tabun som
orsakat olyckorna. Varpå schamanen återvänder för en massbekännelse av de personer som
begått något fel. Så småningom, när alla synder har bekänts, släpper gudinnan jaktbytet,
återlämnar förlorade själar, botar sjukdom och ställer i allmänhet inuiternas värld
tillrätta.” xviii
Vad det gäller vatten, så talade de gamla Perserna om gudinnan Anahita - modern xix och det
flödande vattnet. Hon var livets urmoder, eftersom människan måste ha vatten – men hon var
på intet sätt allsmäktig, eftersom vattendraken kunde (tillfälligt) stoppa hennes väg. Till
hennes hjälp kom hjälten och guden Mithra, som dödade vattendraken och därmed befriade
vattnets väg. Men detta rasande vatten var också ett hot, därför att det kunde dränka
människorna – därför fordrades ett visst mått av försiktighet. Likadant kan stenålderns
Motalabor ha förhållit sig till floden och sjön. Längre fram – under järnåldern – talar sagorna
om två Vattengudar – Ägir och Ran, varvid guden Ägir räknas som det salta vattnet och
gudinnan Ran, som det livgivande söta vattnet; deras nio döttrar symboliserar vågorna. En
annan aspekt på ont och gott, är de s k Kelpies, en skotsk motsvarighet till den nordiska
Bäckahästen, som egentligen mest tycks vara ute efter att dra ner barn i vattnet. Stenålderns
folk kan mycket väl ha haft dylika föreställningar om det övernaturliga. Kanske talade de om
Sjörået och Bäckahästen. Pilbågen som arkeologerna hittat, är alldeles säkert ett mycket fint
offer till de andar, som kan tänkas behöva ett fint bevis på uppskattning.
Flera av dessa övernaturliga väsen, som det talas om i sagor och sägner, kan vara
reminiscenser (”survivals” jfr ovan!) från äldre tiders andetro, bara det att de efter hand som
folket anammat nya religiösa uppfattningar (kristendomen), har blivit onda. Från början var
19
de olika andarna varken direkt onda eller goda – om man brast i respekt, kunde det sluta illa,
men om alla följde ”den rätta vägen”, skulle allt gå bra. Men om det onda skett, måste
schamanen på något vis beveka den eller de andar som förfördelats, kanske hade de
förolämpningar jaktanden fått utstå även smittat av sig på andra väsen, så att fiskare kom hem
utan byte – eller inte kom hem alls. xx På något sätt, måste detta åtgärdas. Detta faller på
schamanens lott – han färdas mellan de levande och de döda och mellan människornas värld
och andarnas. Endast schamanen kan hjälpa folket, om andarna vredgas. Sådana
föreställningar finns fortfarande kvar på sina håll. Det finns ju sentida vittnesbörd om hur folk
symboliskt offrat en kopparslant för fiskelycka eller lycka över huvud taget (önskebrunnar
finns ju litet här och var). Det kan alltså tänkas att folk under denna tid, ansett att naturen vore
besjälad, d v s de olika vattnen behärskades av olika andar eller väsen. Även skogen och
bergen hade sina väsen – skogsrået, sjörået, trollen etc. Dessa varelser skulle kunna utgöra
”survivals” – i så fall ända från stenåldern Vi skulle alltså kunna ge Taylor rätt i detta med
survivals.
Ett annat tecken på schamanism/animism är skallfynden. Eftersom underkäkarna saknas och
istället underkäkar av olika djur lagts dit, är det tydligt att människorna här, till viss del
identifierat sig med de farligare (björnen) och mer förslagna rovdjuren (räven), samt med de
kraftfullare av bytesdjuren (t ex vildsvinet).
Däremot är den evolutionära teorin inte så lyckad – visst utvecklas vi och våra religiösa
uppfattningar, men inte enligt samma mall. Visst har olika folk liknande religioner, men
väldigt sällan exakt samma. Bara kristendomen uppvisar en uppsjö av flera olika drag, bl a
om definitionen av Jesus, där Arianerna sade, att Jesus ”vore skapad, icke född – ty vore han
född hade vi tvenne gudar”. Nestorianerna hade en annan åsikt i frågan och Monotheleteserna
en tredje. Vi kan alltså inte utgå ifrån att alla folk en gång haft samma religion, trots att vi vet
att den mängd människor som utvandrade från Afrika för c:a 50 000 år sedan hade liknande
tankesätt och liknande utrustning och kunskaper. Eftersom människor sins emellan ätrots allt
är olika, så uppstår olika idéer hos olika människor – eller så utvecklar de en grundtanke åt ett
annat håll, än vad grannen i klanen två kilometer bort har gjort. Därvid faller den delen av
kopplingen mellan evolution och religion.
Gravarna under Mesolitikum, var för det mesta bengravar – d v s de döda lades, jämte
diverse nyttiga föremål, t ex kammar och knivar, i en grävd grop. Ofta saknas det ben ifrån
liket. Undersökningar visar, att dessa ben inte avskilts från kroppen innan liket begravts –
istället har benen grävts upp igen, sedan köttet förmultnat. I vissa kuturer har det förekommit,
att efterlevande åt av den döde, men eftersom skrap- och knivmärken saknas på
”Motalabenen”, så har detta alltså inte varit någon sed i dessa nejder. (Det finns en liknande
sed kvar på vissa håll i Indien, där ett lågkastligt folk rakar ut ben från de falnande likeldarna
och äter av köttet. Inte så, att det är något de gillar eller det enda de äter, utan därför att de ser
det som en religiös plikt. Det rör sig alltså egentligen inte om Kannibalism, eftersom offret är
dött sedan tidigare och lagt på bål, för att sedan skyfflas ned i Ganges, när allt blivit till aska.)
Under senare delen av Neolitikum blev brandgravar allt vanligare – särskilt efter
båtyxefolkets inträde i Norden. Under senare delar – bronsålder och järnålder, blev olika
20
former av brandgravar det vanligaste sättet att begrava diverse ”högättade” – de av lägre ätt,
eller de som var trälar, grävdes ner som de var. Vissa offrades genom hängning och kastades
sedan i tjärnar eller gölar. Flera offer från olika håll i fr a Danmark vittnar om seden.
SAMMANFATTNING
I en film inlagd på youtube.com säger arkeologen Göran Gruber, att ”Här har nog aldrig
varit tomt. Jag är böjd att ge honom rätt. Genom sitt geografiska läge har Motalatrakten i över
9 000 år utgjort ett utmärkt nav med ett otal handelsvägar åt alla håll – åt väster och söder, för
att byta till sig flinta, åt norr för att byta till sig grönsten och åt väster, för att få fatt i salt. (Det
går utmärkt att utvinna salt ur bräckvatten, men det tar lång tid – under Ancylussjöns dagar
fick förmodligen salt köpas (bytas in) via sjöfartsvägar mot nuvarande Karelen/Balticum.
Senare, under Neolithicum, blev det förmodligen lättare, att få fatt i, från de trakter där
Norrköping idag ligger, men som då fortfarande var en lång havsvik. Det att jämföra
Motalatrakten med en ”skjutsstation” eller handelsplats är inte riktigt korrekt – säkerligen har
grupper norrifrån kommit nedåt, för att kunna få fatt i saker som är typiska för dessa nejder –
men lika säkert är, att traktens invånare själva givit sig iväg på olika handelsfärder, fr a i jakt
på salt och flinta och, så småningom, kopparföremål. (De livsmedel människorna härstädes
förtärde, fick de fatt i runtomkring – från sjön, älven och markerna.) Ett fiskeläger har grävts
ut vid Motala Ström (2011) och konstaterats vara lika gammal som de bosättningar
arkeologerna tidigare grävt ut – från 5200 – 5 600 f v t
Göran Gruber et al anger i sin artikel ”Nyfunnen stenåldersboplats mitt i Motala” s. 1
”Sammantaget ger boplatsernas småskalighet uppfattningen av att det mesolitiska samhället
periodvis bestod av små grupper, sannolikt i familjestorlek. Individerna relaterades till
varandra genom släktförhållanden i lösa förbund och mellan olika släktgrupper. Familjerna
ingick genom sin historiska bakgrund, språk, religion etc. i ett större sammanhang, en stam.
Den materiella kulturen, föremålen och sättet att organisera boplatserna är på många sätt
liknande mellan de olika boplatserna västra Östergötland. Man kan ana att inom detta område
bodde människor som tillhörde en etnisk grupp.”
Undersökningen av stolphålen (Strandvägen) i Motala, visar att dessa hus var väldigt små –
mindre än 20 m2. Detta torde snarast bero på, att detta inte var några egentliga bostäder – visst
åt folk i hyddorna (fynd av fiskben visar på detta!), visst arbetade de med flinta och med
kvarts – men detta var ingen egentlig bostad. Hyddornas läge och litenhet, gör att jag snarast
skulle vilja betrakta dessa som något slags fiskebod – eller arbetsbod överhuvudtaget. Med så
pass litet plats, kunde ingen sträcka ut sig ordentligt för att få sova i lugn och ro. Och vem vill
sova med fiskben och stenspill inunder sig? En rekonstruktion från Smedby, utanför Kalmar
visar oss ett något större hus, med måtten 8,8 x 5,3 meter och har på bilderna karaktären av ett
långhus. xxi Detta var ett bostadshus. Eftersom det ligger så pass nära dåtidens vattenlinje, kan
detta ha varit något av en åretruntbostad, av allra tidigaste sort.
21
Människorna har visserligen levt i små eller större sociala grupper – men vi vet ifrån
utgrävningarna i Motala just inget om hur vintervistet sett ut. Kanske hade de redan då de
specifika långhus, som är kända från Neolitikum, med storfamiljer (jfr uppgiften från Tingby
stenåldershus ovan!). Vartefter det blivit för trångt i det gamla huset har en del av storfamiljen
flyttat ut och byggt ett nytt hus, kanske har två yngre bröder flyttat ut med sina ”respektive”
och bildat en ny familj, men med tydlig samhörighet till det gamla boendet. Därmed uppstår
en större släktskap, som i det här fallet baseras på patrilinjära, eller åtminstone patrilokala,
miljöer. Sådant har förekommit hos flera olika folk genom tiderna. Men att tala om ”språk,
religion och etnicitet” under den mesolitiska eran, leder för långt. – Folket i Skandinavien
tillhör allesammans vid denna tid samma etniska gruppering, härstammande från samma
anmoder, som satte foten på Europa för c:a 50 000 år sedan. xxii Etnicitet uppstod först under
yngre stenåldern – Neoliticum. Först när människan började dra upp åkrar och odla i större
skala, blev hon ”fast bosatt”, och först då började egentliga byar uppstå (och därigenom
städer!), som styrdes av ”småkungar” – men detta skedde först under kopparåldern, då
människorna hade utvecklat nya vapen – t ex kopparsvärd samt pilar och spjut med spetsar av
koppar. Vid denna tid har de ursprungliga ”sju döttrarnas avkomma” hunnit sprida sig över
hela världen och de flesta andra människoarter (Neanderthalare och Homo Erectus) dött ut.
De första städerna var inte särskilt stora – särskilt inte jämfört med dagens Megastäder; det
handlar om invånarantal på kanske 20 – 30 000 människor som mest. Ändå skulle dessa
städer komma att visa sig viktiga som handelscentra. Genom att kontrollera handeln och
varuflödet, så kontrollerar man också värdena (d v s pengarna) och därmed makten. Om
avgifterna blir för höga på ett ställe, så att priserna stiger för mycket, blir folk mindre
intresserade av köpenskap – åtminstone på detta ställe, där de anser att det är för dyrt. Därmed
sinar kassaflödet och staden förfaller allt mer, tills den slutligen går under, eller uppslukas
under ett annat framväxande välde.
Det är också viktigt att påpeka, att dessa människor, för si sådär 7 – 9 000 år sedan, inte
nämnvärt skiljde sig från oss. Det faktum att vi skulle ha svårt att förstå dem, har inget med
saken att göra. Dessa människor skulle ha mycket lättare, att klara sig i vår miljö, än vi i
deras; att de sedan förmodligen inte helt och fullt skulle förstå den, eller ens trivas om de
förstode den, har inte med saken att göra. Människan har formats vidare i vissa delar och
använder inte tänderna lika mycket idag som då, vilket gör att ansiktsmusklerna inte tar lika
stor plats, vilket också gör att det är lättare att skilja nutidens herr- och damkranier åt, något
som annars kan vara knivigt (enligt vittnesbörd från Fredrik Hallgren ifråga om ett av fynden,
där osteologen först trodde att det var en man, det rörde sig om, medan en senare
undersökning sade att det vore en kvinna).
Liksom antydes av namnet Mot-ala, har detta område sedan urminnes tider (bokstavligt
talat!) varit en mötesplats för varor (troligen också för tjänster). Varor framställs här (fr a
spetsar av hjorthorn, uroxhorn och viss mån älghorn) förs in från alla håll och byts mot andra
saker av intresse – t ex salta växter från Östersjön, grönstensyxor från Närke, flinta från Skåne
och Västergötland etc. Detta i sin tur, visar att dåtidens Motala var ett ganska rikt område,
perfekt avpassat för handel, fiske och jakt.
22
Fotnoter
1
Det diskuteras fortfarande hur pass nära besläktade dagens européer är med Homo Neanderthalis respektive
Homo Cro Magnon och hur spåren i så fall leder tillbaka till Homo Habilis och Homo Erectus… (Homo Habilis var
tidigare, och inte särskilt lika dagens människor, som till exempel Erectus, vilka utveckladet verktyg av ben, trä
och sten ). Går vi längre tillbaka hamnar vi hos Australopithecus, som inte förekom norr om ekvatorn.
Åtminstone har inga fynd gjorts därstädes.
ii
Se vidare Bryan Sykes: ”Evas sju döttrar” s 145 ff
iii
iv
Brian Sykes s. 86ff
Berg ”Gryning över Kalahari” s. 136f
Se vidare i National Geographic n:r 2011
vi
Jfr Lindström ”De dödas tempel” ss 115 ff
vii
Jfr ”Erteböllekulturen” ”Nationalencyklopedin” band 5 Bra Böcker
viii
Jfr Nationalencyklopedin band 18 ”Trattbägarkulturen” s. 396
ix
För en närmare redogörelse hur man utvinner mänskligt DNA ur gamla kvarlevor se Sykes s 132 ff
x
Jfr Ratcliffs artiklar National Geografic 2011 http://natgeo.se/djur/vilda-djur-kan-tamjas
xi
Jfr Lasse Berg ”Gryning över Kalahari” ss. 228 ff
xii
Lasse Berg s 234ff
xiii
Detta avsnitt bygger i stort på den information som tillhandahölls under Fredrik Hallgrens föreläsning på
Motala bibliotek 6/11 – 2012 samt på hans sammanfattning på Internet. ”Kanaljorden – introduction”
xiv
Jfr T Edgren “Kamkeramisk kultur” i Nationalencyklopedin band 10
xv
Jfr Renfrew ”Arkeologi och språk” för samma resonemang.
xvi
Morris “Anthropological studies of religion…” s 99
xvi
i För liknande resonemang, se t ex Berger & Luckmann “The Social Construction of Reality” s 86f
xviii
Drury: ”Schamanism” s. 21
xix
Jfr Widengren “Religionens vä’rld” s. 27, s. 45,
xx
Jfr Drury: ”Shamanism” s. 21
xxi
Jfr uppgifter i Internetdokumentet ”Tingby Stenåldershus”!
xxii
Jfr Fredrik Hallgrens föreläsning på Motala bibliotek samt Sykes ”Evas sju döttrar” ss. 84f samt 145ff
v
23
ii
BILAGOR
Bilaga 1 Baltiska Issjön
Bilaga 2 Yoldiahavet
24
Bilaga 3 Ancylussjön
Bilaga 4 Littorinahavet
Bilderna hämtade från Internetadressen Tacitus.nu
25
Bilaga 5 Nutida människa (Homo Sapiens Sapiens)
Denna bild på nutida skallar har hämtats från en av Röda Khmerernas massgravar i
Kampuchea. Ögonbrynsbågarna är nästan helt borta, käkbenet (syns inte på bilden) är inte
lika kraftigt och käkmusklerna saknar (nästan) fäste upptill, därför att dessa människor äter
lagad mat och inte använder tänderna som extra redskap lika ofta som våra förfäder gjorde.
26
Bilaga 6. Homo Afarensis Australopitecus
En av Sapiens’ förfäder: Lägg märke till ögonbrynsbågarna, de stora tänderna och den
jämförelsevis lilla skallvolymen, som påminner litet om en gorillas (jfr nedan). Sluttande
panna etc. Ändock hade denna anfader förmågan att utnyttja vissa verktyg bl a grävkäppar
och kluvna stenar, för att dela upp kött från fallna djur.
Bildkälla, Internet:
http://www.bing.com/images/search?q=australipitecus&view=detail&id=72532DEE6DECF6
1C820F8378ABA50508E4F18AF9
27
BILAGA 7. Boisei Paranhtropus
En tidig Australopitecus - hit hör även den berömda ”Lucy” som hittades för en hel del år
sedan. Hjässkammen visar på kraftig käke och kraftiga käkmuskler – födan har med andra ord
i huvudsak varit vegetarisk, och krävt kraftigt tuggande. Luktorganet har inte påmint om
dagens människors, något tal i ordets egentliga mening har denna forntida människoart inte
kunnat framställa! Däremot kanske en del enklare stenverktyg och grävkäppar.
28
Bilaga 8. Gorilla & Schimpans
Notera käkformen, samt kammen på hjässan som gör att Gorillor och Schimpanser utan
vidare kan tugga i sig saker som för deras släktingar (människorna) ter sig för hårdtuggade.
Gorillan använder sig inte av verktyg, men har god inlärningsförmåga och kan (om så
erfordras) använda tillhyggen. Bildkälla Internet
29
Bilaga 9. Homo Habilis sapiens
Bildkälla: Internet
Den mest trolige förfadern till Homo Erectus, men inte alls lika ”händig” som Erectus. Denna
människoart behärskade ännu inte konsten att göra upp eld, varför all mat var rå – vare sig
den bestod av frukter, rötter eller kött. Var tuggmotståndet alltför stort, så föreställer jag mig
att de bankade på roten eller köttet tills det mjukades upp en smula. Käkmuskulaturen var
grövre än hos efterkommande människoarter. Hjärnvolymen är mycket mindre, troligen skulle
en man av detta släkte inte passera omärkt på gatorna, han skulle knappast kunna svara med
någon form av mänskligt tungomål, som används idag.
30
Bilaga 10 Homo Erectus
Bildkälla: Wikipedia
Som ni kan se är skillnaden mellan Neanderthalis och Erectus egentligen mest storleken på
huvudet och näsan, ögonbrynsbågarna är något mer utskjutande än på Neanderthalis och
dagens människor, hjärnskålen är något mindre än dagens genomsnitt. En annan sak är de
utskjutande kindknotorna, vilket pekar på välutvecklade kindmuskler. Men ett experiment
gjordes i USA för en del år sedan, där osteologer, arkeologer och medicinare hjälptes åt att
dels framställa ett huvud av gips, klätt med konstgjort skinn och hår - därpå togs en välbyggd
skådespelare och sminkades exakt som gipshuvudet. Förbipasserande tillfrågades om vad de
trodde och tyckte. Ingen fäste sig vid något särskilt – en av kvinnorna tyckte t o m att den
utklädde påminde om en av hennes f d pojkvänner! Troligen skulle Erectus haft svårt med de
flesta av dagens språk, kanske skulle dess tal kunna ha erinrat om Kung(!) Bushmens (som
anses vara det äldsta språk som fortfarande är i bruk!), men bara svagt. Huruvida de små
(Homo Florensis) skelett som hittats på ön Florens ska räknas som en egen art eller inte, är
omtvistat. De flesta menar att det bara är en underart av Homo Erectu, som anpassats till livet
på denna specifika ö, där flera djurarter varit av dvärgväxt – bl a elefanter.
31
Bilaga 11. Homo Neanderthalis
Bildkälla: Internet
Som ni ser är skillnaden på skallarna inte så stora – fortfarande är ögonbrynsbågarna något
större, kroppen är i genomsnitt mer undersätsig, men skillnaden är egentligen ganska liten.
Käkmuskulaturen torde ha varit något bättre utvecklad på dessa människor, men i övrigt,
skulle vederbörande knappast väcka någon uppmärksamhet ens i busskön.
F ö diskyteras fortfarande om ett tyskt fynd Homo Heidelbergensis ska räknas som en egen
art, eller om den utgör en undergrupp till Homo Neanderthalis.
32
Bilaga 12. Homo Cro Magnon Sapiens
Bildkälla: Internet
Anses vara vår direkte anfader. Utvandrade i flera omgångar från Afrika. Länge trodde
forskarna, att denna ”invandrade ras” förblev oblandad, men senare undersökningar och
forskning, pekar på att dagens människor upptar gener från både Neanderthalis och Cro
Magnon. Dessa människor räknas alla in i den äldsta del av stenålder, som kallas för
Paleoliticum, därefter följde Mesoliticum och Neoliticum.
33
Bilaga 13. Trattbägare & Gropkeramiska
A) Trattbägare från Skåne… Källa Internet, sökord Trattbägare
B) Gropkeramisk bägare Källla: Internet Trots att denna är senare tillkommen, visar den
på en mycket enklare design. Mer funktionell än prydlig.
34
Bilaga 14. Båtyxa
Källa Internet, sökord Båtyxa
35
Bilaga 15. Ljuster- och harpunspetsar från Motala samt stolphål
Exempel på fynd från Strandvägen, Motala
Typiskt fynd från utgrävningarna vid strandkanten. Foto: Göran Gruber
BildKälla: RAÄ, facebook.com foto: Göran Gruber
36
Stolphålen vid Motala Ström/ Strandvägen
C Diverse stolphål, Strandvägen. foto Dag Högfors
37
Bilaga 16. Området ”Kanaljorden”
38
Bildkälla: Författarens mobiltelefon. På denna bild ser man tydligt de problem
arkeologerna vid KMMD stött på under utgrävningen av området!
39
Bilaga 17.
Skallarna & Stenpackningen - Fynd i Kanaljorden
Bildkälla: Internet, foto: Fredrik Hallgren
B Stenpackningen, Kanaljorden vid järnvägsstationen under utgrävningarna.
40
Källförteckning:
Internet:
www.popark.nu/STUD/2000
http://www.bing.com/images/search?q=australipitecus&view=detail&id=72532DEE6DECF6
1C820F8378ABA50508E4F18AF9
www.facebook, RAÄ
www.tacitus.com
www.popark.nu/STUD/2000-1-10.html
www.nba.fi/sv/nationalmuseum/undervisningspaket/forhistoria/information/utskrift1
sv.wikipedia.org/wiki/Stridsyxekultur
http://natgeo.se/djur/vilda-djur-kan-taemjas
www.upptacksverigeshistoria.se/sok-besoksmal/visa/255/
Skriftliga källor:
Anderssen, Sören H. ”Erteböllekulturen” artikel ur NE band 5
Berg, Lasse: ”Gryning över Kalahari – Hur människan blev människa” Ordfront
förlag 2007
Berger, Peter & Lockmann, Thomas: ”The Social Construction of Reality – A
treatise in the Social of Knowledge” Penguine Books, reprinted 1991
Douglas, Mary: ”Renhet och fara” sv. övers.
Drury, Nevill: ”Shamanism” Forum,1996
Gruber, Göran/ Molin, Fredrik & Carlsson, Tom: “Nyfunnen stenåldersboplats
mitt i Motala (1-00)” www.popark.nu/STUD/2000-1-10.html
Hallgren, Fredrik ”Kanaljorden – introduction”
”Kanaljorden – Skulls in the lake” Internet
41
Lindström, Jonathan: ”De dödas tempel - Om arkeologi och jakten på
stenålderns själ” Norstedts, Finland 2011
Morris, Brian ”Anthropological studies of religion – an introductory text”
Cambridge University Press 1987
Ratliff, Evan: ”Vilda djur kan tämjas” ”Så blev rävarna tama” ”Naturligt eller
konstgjort val?” ”Människans domesticeringsprocess” artiklar ur National
Geografic nr 2011
Sykes, Brian: ”Evas sju döttrar”
Nationalencyklopedin, Bra Böcker Höganäs
Band 5, tryckt i Belgien 1991, uppslagsord ”Erteböllekulturen”
Band 8, tryckt i Belgien 1992, uppslagsord ”Gropkeramik”
Band 10, tryckt i Belgien 1993, uppslagsord ”Kamkeramisk kultur” (T Edgren)
Band 17 tryckt i Belgien 1995, uppslagsord ”Snörkeramisk kultur”
Band 18 tryckt i Belgien 1995, uppslagsord ”Trattbägarkulturen”
Övriga Källor:
Författarens foton (Bilaga 15 och 16)
42