1. No category

MYNDIGHETEN FÖR KULTURANALYS
Kultursamverkansmodellen
En första utvärdering
Rapport 2012:1
MYNDIGHETEN FÖR KULTURANALYS
Kultursamverkansmodellen
En första utvärdering
Rapport 2012:1
Innehåll
Förord . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4
Sammanfattning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5
English summary . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 8
Inledning. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 11
Utvärderingens fokus . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 12
Frågeställningar . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 12
Material . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 13
Avgränsningar . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 13
Det första året med kultursamverkansmodellen . . . . . . . . . 14
Dialog och kulturplaner . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 14
Syftet med dialogerna . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 14
Kulturrådets föreskrifter och villkor . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 16
Dialog och kulturplan . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 16
Resultat av dialogerna . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 20
Samtalsdemokratins problem . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 28
Fördelning av statsbidrag till regional
kulturverksamhet . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 33
Metod och material . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 33
Hur har beslutsordningarna och de statliga bidragen
till regional kulturverksamhet förändrats formellt? . . . . . . . . . . . . . . . . . . 34
Nationell fördelning av statliga bidrag till regional
kulturverksamhet . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 38
Regionernas fördelning av statsbidrag till regional
kulturverksamhet . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 42
Professionell teater-, dans- och musikverksamhet . . . . . . . . . . . . . . . . 44
Museiverksamhet . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 48
Biblioteksverksamhet . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 52
Konst- och kulturfrämjande verksamhet . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 54
Regional enskild arkivverksamhet . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 55
Filmkulturell verksamhet . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 55
Främjande av hemslöjden . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 56
Reflektioner för framtiden . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 58
Referenser . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 60
Kulturplaner . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 62
Intervjuliknande samtal genomförda hösten 2011 . . . . . . . . . . . . . . . . . . 62
Förord
Denna rapport är baserad på en första utvärdering av kultursamverkans­
modellen som Myndigheten för kulturanalys genomförde hösten 2011. I
enlighet med uppdraget från regeringen är det formerna för, och effekterna av,
införandet av modellen i de fem första regionerna som står i fokus.
Det som vi framför allt har studerat är de dialogprocesser som genomförts
mellan regionerna, kommunerna, det professionella kulturlivet och civil­
samhället när kulturplanerna utarbetades, och hur Kulturrådet samspelat med
regionerna i detta arbete.
Vi har också tittat på vilka effekter som införandet av modellen lett till när
det gäller fördelningen av statliga medel mellan och inom regionerna. Hur
har Kulturrådet fördelat sina resurser till regionerna, och hur har regionerna
utnyttjat sin ökade frihet att själva bestämma över hur resurserna ska
användas?
Det är vår förhoppning att denna rapport ska kunna läsas med behållning
av politiker och tjänstemän med ansvar för kulturfrågor på nationell, regional
och kommunal nivå, liksom av kulturskapare, representanter för det civila
samhället och den kulturintresserade allmänheten.
Stockholm den 10 februari 2012
Clas-Uno Frykholm
Direktör
4
Sammanfattning
Kultursamverkansmodellen infördes 2011. De regioner som ingick i modellen
från början var Region Skåne, Region Halland, Region Gotland, Västra Göta­
lands­regionen och Norrbottens läns landsting. Dessa regioner lämnade in sina
kulturplaner i början av november 2010. Statens kulturråd fattade beslut om
bidragsfördelningen i februari 2011.
Dialogprocesser
Denna utvärdering visar att Kultursamverkansmodellen har bidragit till att
sätta kulturen på den politiska agendan regionalt genom de dialogprocesser
som har genomförts i samband med regionernas framtagande av kulturplaner.
Kulturplanerna som arbetades fram av de fem första regionerna handlar
om regionens all verksamhet på kulturområdet, inte bara om den som är
kopplad till bidraget ”Bidrag till regional kulturverksamhet”.1 Därmed
får kultur­planerna stor betydelse i regionerna. De olika aktörerna utanför
politiken – tjänstemän framför allt på regional nivå, men även på kommunal,
professionella kulturskapare och det civila samhället – upplever att deras
intressen har synliggjorts. Överlag beskrivs ett ökat intresse för, och större
kunskap om, kulturpolitik hos politiker på regional och kommunal nivå.
Kultursamverkansmodellen har visat sig vara en tidskrävande modell som
också kräver stora administrativa resurser. Det gäller att finna hållbara
arbetssätt inför det fortsatta arbetet med dialogprocesserna för att modellen
ska bli livaktig. Det pressade tidsschemat för modellens införande gjorde att
utrymmet för ifrågasättande av modellen blev stort. Olika konfliktpunkter
som kan komma att få förnyad aktualitet i framtiden är rollfördelningen
mellan staten och regionerna, detaljnivån i statens föreskrifter och nivån på
det statliga bidraget. I grunden ligger frågan om vem som ska ha makten över
kulturpolitiken.
I utvärderingen analyseras dialogprocesserna som en form för statlig verksam­
hetsstyrning. Kultursamverkansmodellen kan delvis ses som ett uttryck för
en governanceinriktad styrning där dialog, samverkan och samråd betonas.
Faktum kvarstår dock att statens roll är överordnad regionernas, som i sin tur
leder arbetet med kulturplanen gentemot kommunerna. Det står också klart
att det professionella kulturlivet och det civila samhället har ett begränsat
inflytande inom ramen för modellen. Det är också viktigt att komma ihåg att
staten bibehåller en styrning av hur bidragen fördelas, vilket är ett uttryck för
en mer traditionell och hierarkisk styrmodell.
Dialogprocesserna kan också ses som ett uttryck för en deliberativ
demokratimodell, där samtalet står i centrum. Det innebär i det här fallet
1
SFS 2010:2012.
5
att tjänstemän, politiker, kulturskapare och det civila samhället ska föra
diskussioner om kulturpolitikens utformning. Som ovan nämnts, upplever
också de som deltagit att deras intressen har uppmärksammats. Det finns
dock, förutom en rad praktiska problem förknippade med de dialogprocesser
som genomförts, också problem ur ett demokratiperspektiv: vem ska bjudas
in och på vilka premisser? Vem har tid att komma? Vem hörs och syns mest?
Vilka hörs inte? Vem ska representera det professionella kulturlivet respektive
det civila samhället?
Det är fortfarande otydligt för många av dem som deltagit och deltar i dialog­
processer, vad syftet egentligen är med dialogerna. En återstående pedagogisk
uppgift för staten och regionerna i detta sammanhang, är att precisera syftet
med dialogerna och tydliggöra rollfördelningen.
Ny bidragsordning
Statsbidrag till regional kulturverksamhet, som tidigare fanns på separata
anslag i statsbudgeten och fördelades av olika statliga myndigheter på
nationell nivå, har slagits samman till ett anslag som från 2011 kan fördelas
mellan regionerna av Kulturrådet och inom respektive region av regionen själv.
Frågan om hur statsbidragen till regional kulturverksamhet fördelats, och
eventuellt förändrats, har i utvärderingen besvarats genom att studera beslut
om hur bidragen har fördelats åren 2010 och 2011.
I utgångsläget fanns regionala variationer i kulturutbudet, mellan exempelvis
storstadsregioner och regioner som har mer landsbygdskaraktär. Dessutom
märktes skillnader mellan regionerna i hur olika verksamheter prioriterades.
Kulturrådets beslut om statsbidrag till regional kulturverksamhet i de fem första
regionerna innebar en anslagshöjning med 0,7 mnkr (eller cirka 3,6 procent) för
region Halland och 1 mnkr (eller cirka 1,0 procent) för Region Skåne, utöver prisoch löneuppräkningar. De övriga tre regionerna fick se sina anslag justerade
för pris- och löneökningar, det vill säga en uppräkning med 0,49 procent.
Den fördelning av de pris- och löneomräknade statsbidragen till regional
kulturverksamhet som Region Gotland beslutade, var identisk med före­
gående år då besluten fattades på nationell nivå och av flera myndigheter. De
0,7 mnkr som Halland tilldelades för att permanenta en danssatsning, som
tidigare delfinansierats med bidrag från Kulturrådet, fördelades också till
detta ändamål av regionen. I övrigt gjordes inga förändringar i användningen
av statsbidragen till regional kulturverksamhet i Region Halland. I Norr­
botten genomfördes en justering i bidragsfördelningen som inte varit möjlig
innan samverkansmodellen infördes. Beslutet innebar att statsbidrag
fördes från museiverksamhet, till länsbibliotek och arkivverksamhet. För
arkivverksamheten innebar förändringen att statsbidraget ökat med drygt en
tredjedel. Statsbidraget till Region Skåne ökade år 2011 med 1 mnkr mot
bakgrund av regionens arbete inom bild- och form området. Statsbidraget
6
till Form/Designcenter ökade kraftigt och Wanås utställningar tillkom som
ny mottagare. I övrigt gjordes inga förändringar mellan åren 2010 och 2011.
I Västra Götalandsregionen har flera omorganisationer genomförts som
innebär att tidigare fristående (och då särredovisade) verksamheter nu återfinns
under samma tak. Redovisningsmässigt återstår i princip kategorierna
professionell teater-, dans- och musikverksamhet, museiverksamhet, arkiv­
verksamhet och filmkulturell verksamhet. Kulturförvaltningen Kultur i Väst,
som redovisas under professionell teater-, dans- och musikverksamhet, samlar
regionbiblioteket, konst- och kulturutveckling och tidigare Musik i Väst.
Främjande av hemslöjd har inordnats under Västarvet och redovisas därför
som museiverksamhet. Fyra museer som tidigare mottagit statsbidrag ingår
även de i Västarvet.
Sammanlagt fördelades den övervägande delen av statsbidragen för regional
kulturverksamhet till professionell teater-, dans- och musikverksamhet. Näst
mest fördelades till museerna.
7
Summary
The Cultural Collaboration Model was introduced in 2011. The regions
included in the model from the start were Region Skåne, Region Halland,
Region Gotland, Region Västra Götaland and Norrbotten County Council.
These regions submitted the cultural plans at the beginning of November
2010. The Swedish Arts Council reached a decision about the allocation of
grants in February 2011.
Dialogue processes
This evaluation shows that the Cultural Collaboration Model has contributed
to placing culture on the political agenda regionally through the dialogue
processes carried out in conjunction with the regions’ development of cultural
plans. The cultural plans produced by the first five regions were about all
activities in the cultural area within the region, not just those linked to the
“Grant for regional cultural activities”. 2 In this way, the cultural plans gain
great importance in the regions. The various actors outside politics – civil
servants, particularly at regional level, but also at municipal level, professional
culture creators and civil society – feel that their interests have been made
visible. In general, the description is of an increased interest in and greater know­ledge about cultural policy among politicians at regional and municipal level.
The Cultural Collaboration Model has proved to be a time-consuming model,
which also requires great administrative resources. It is important to find
sustainable ways of working ahead of the continued work on the dialogue
processes in order for the model to be vigorous. The busy time schedule for the
introduction of the model meant that the room for questioning the model was
great. Various conflict points that may become topical in the future are the
role distribution between the government and the regions, the level of detail in
the government’s instructions and the level of the government grant. These are
all based on the issue of who has power over cultural policy.
In the evaluation, the dialogue processes are analysed as a form of governmental
direction of operations. The Cultural Collaboration Model can partly be seen as
an expression for a governance-based direction, where dialogue, collaboration
and consultation are emphasised. However, the fact remains that the role of
the government is ranked above that of the regions, which in turn direct the
work with the cultural plans vis-a-vis the municipalities. It is also clear that
professional cultural life and civil society have a limited influence within the
framework for the model. It is also important to remember that the Swedish
Arts Council retains the direction on how the grants are allocated, which is an
expression for a more traditional and hierarchic management model.
2
SFS 2010:2012.
8
The dialogue processes can also be seen as an expression for a deliberative
model of democracy, where the conversation is central. In this case, this means
that civil servants, politicians, culture creators and civil society shall carry on
discussions about the design of cultural policy. As mentioned above, those
who have participated also feel that their interests have been recognised. Apart
from a number of practical problems associated with the dialogue processes
carried out, there are however also problems from a democracy perspective:
who shall be invited, and on what premises? Who has time to attend? Who
is heard and seen the most? Who cannot be heard? Who shall represent
professional cultural life, and who civil society?
It is still unclear for many of those who have participated and are participating
in dialogue process what the real purpose of the dialogues is. A remaining
pedagogic task for the government and the regions in this context is to define
the purpose of the dialogues and clarify the division of roles.
New rules for grants
The government grants for regional cultural activities that were previously
given as separate appropriations in the government budget and allocated by
various government authorities at national level have been merged into one
appropriation which, as from 2011, can be allocated between the regions by
the Swedish Arts Council and within each region by the region itself. The issue
of whether the allocation of government grants to regional cultural activities
has changed is responded to in the evaluation by studying the decisions on how
the grants in 2010 and 2011 were allocated.
To begin with, there were regional variations in the cultural range, varying
for example between large city regions and regions of a more countryside
character. Variations between regions in how different activities were
prioritised were also noted.
The Arts Council’s decision about government grants for regional cultural
activities in the first five regions entailed an increase in the appropriation of
SEK 0.7 million (or around 3.6 per cent) for Region Halland and SEK 1 million
(or around 1.0 per cent) for Region Skåne. The other three regions had their
grants adjusted for price and salary increases, i.e. an increase of 0.49 per cent.
The allocation of the price- and salary-adjusted government grants to regional
cultural activities decided on by Region Gotland was identical to that of last
year, when the decisions were made at national level and by several government
authorities. The SEK 0.7 million allocated to Region Halland for making
permanent an investment in dance, which was previously partly financed
through grants from the Arts Council, were also allocated for this purpose
by the Region. Otherwise no changes in the use of the government grants for
regional cultural activities were made in Region Halland. In Norrbotten, an
adjustment in the allocation of grants was made which had not been possible
9
before the Collaboration Model was introduced. The decision entailed that
government grants were shifted from museum activities to county library
and archiving activities. For the archiving activity, the change meant that the
government grant increased by around one third. The government grant to
Region Skåne increased by SEK 1 million in 2011 against the background
of the Region’s work within the area of visual and sculptural arts. The
government grant to Form/Designcenter increased substantially and the
exhibition in Wanås was added as a new recipient. Otherwise there were no
changes between 2010 and 2011.
In the Västra Götaland region, several reorganisations have been carried out,
entailing that previously stand-alone (and therefore separately accounted for)
activities are now found under the same roof. For an accounting perspective,
there now remains in principle the categories professional theatre, dance
and music activities, museum activities, archiving activities and film culture
activities. The cultural administration Kultur i Väst, which is accounted for
under professional theatre, dance and music activities, groups together the
regional library, art and cultural development and the former Musik i Väst.
Promotion of handicrafts has been reorganised to fall under Västarvet
(“Heritage in the West”), and is therefore accounted for as a museum activity.
Four museums that previously received government grants are also included
in Västarvet.
In total, the majority of the government grants for regional cultural activities
were allocated to professional theatre, dance and music activities. The second
largest part was allocated to museums.
10
Inledning
Myndigheten för kulturanalys hade 2011 i uppdrag av regeringen att utvärdera
formerna för och effekterna av kultursamverkansmodellens införande i de fem
regioner som omfattades av modellen från och med 2011.
I juni 2007 beslutade regeringen att tillkalla en kommitté för att utreda
kultur­politiken. Kulturutredningens slutbetänkande lades fram i februari
2009. Betänkandet sändes ut på remiss 2009-02-19, för att besvaras senast
2009-05-19. Propositionen Tid för kultur överlämnades till riksdagen i
september 2009. I oktober 2009 beslutade regeringen att tillkalla en särskild
utredare, med uppdrag att utarbeta ett förslag till införande av den nya modell
för fördelning av statliga medel till kulturverksamheter på regional och lokal
nivå, som presenterats i propositionen Tid för kultur. I december 2009 fattade
riksdagen beslut om bland annat nya kulturpolitiska mål, en ny modell för
fördelning av statliga medel till regional och lokal kulturverksamhet samt
inrättandet av en ny myndighet för analys och uppföljning inom kulturområdet
2011. I februari 2010 överlämnades betänkandet Spela samman till regeringen.
Betänkandet sändes ut på remiss 2010-03-08, för att besvaras senast
2010-06-04. Den 12 oktober 2010 lämnade regeringen budgetpropositionen
för år 2011 till riksdagen med förslag om en ny kultursamverkansmodell,
inklusive förslag om införande av en ny lag om medelstilldelning, samt om en
förordning i anslutning till denna. Riksdagen sade den 8 december 2010 ja till
propositionen.
Kultursamverkansmodellen infördes 2011. Detta första år ingick Region
Skåne, Region Halland, Region Gotland, Västra Götalandsregionen och
Norrbottens läns landsting. Ytterligare elva regioner är med från och med
2012: Blekinge, Kronoberg, Kalmar, Jönköping, Östergötland, Södermanland,
Örebro, Västmanland, Jämtland, Västerbotten och Västernorrland. Dalarna,
Gävleborg, Uppsala och Värmland planerar att gå in 2013. Stockholm
avvaktar. 3
I samband med modellens införande bildades ett nationellt samverkansråd
där Statens kulturråd (Kulturrådet) är ordförande. Rådet ska främja en
statlig helhetssyn på den regionala kulturverksamheten och ger synpunkter
på de regionala kulturplanerna inför Kulturrådets styrelses beslut om medels­
3
Landsting finns i samtliga län utom Gotland, som består av endast en kommun som då också
handhar de uppgifter som annars ligger på landstinget. I Västra Götalands län, Skåne län och Hallands län har landstingen fått utökade uppgifter och kallas vanligen regioner, även om de
formellt fortfarande är landsting. Det innebär att från den 1 januari 2011 är Region Skånes och Västra Götalandsregionens mandat kring regional utveckling permanent (Lag 2010:630 om regionalt utvecklingsansvar i vissa län). Halland och Gotland har fått samma status. I
föreliggande rapport används begreppet region(er) för att beteckna både region(er) och landsting, där det inte är speciellt motiverat att använda landsting.
11
tilldelning, samt tar del av regionernas årliga uppföljning. Medlemmar i
rådet är Svenska Filminstitutet, Konstnärsnämnden, Kungliga biblioteket,
Länsstyrelserna genom Länsstyrelsen Södermanlands län, Nämnden för
hemslöjds­frågor, Riksarkivet, Riksantikvarieämbetet och Riksteatern.
Utvärderingens fokus
Då Myndigheten för kulturanalys enligt sin instruktion löpande ska utvärdera
samverkansmodellen och analysera modellens långsiktiga effekter, har denna
första utvärdering haft en explorativ inriktning. Det innebär att den har gett
upphov till ett flertal frågeställningar som kan vara värda att gå vidare med i
kommande utvärderingar. Formerna för införande av modellen, som här står
i centrum för analysen, är de dialoger som förts på olika nivåer och mellan
olika parter i samband med kulturplanernas framtagande. Eftersom så pass
kort tid förflutit sedan modellen infördes, fokuseras här endast på kortsiktiga
effekter av modellens införande. Kultursamverkansmodellen innebär som
nämnts att en ny bidragsförordning utfärdats, och att regionerna har fått
i uppgift att fördela statsbidrag till regional kulturverksamhet. Utifrån det
material som funnits tillgängligt har också kortsiktiga effekter av denna
nya bidragsförordning varit i fokus, det vill säga eventuella förändringar i
fördelningen av statsbidrag till, och inom, regionerna.
För att den löpande utvärderingen av samverkansmodellen så småningom ska
kunna visa på vilka långsiktiga effekter reformen har haft, är det av största
vikt att koppla samman förändringar i bidragsfördelningen med förändringar
i hur kulturverksamheter i regioner och kommuner organiseras, utformas och
utvecklas. I denna första studie har grunden lagts för att det fortsatta arbetet
ska kunna bedrivas i denna riktning.
Frågeställningar
För det första har regionernas arbete med framtagandet av kulturplanen
granskats. Vem eller vilka har på regional nivå arbetat med kulturplanen? Vilken
roll har politikerna respektive tjänstemännen spelat? Hur har samverkan
och samråd mellan regionerna och deras olika samtalspartners – primärkommunerna, civilsamhället, de professionella kulturskaparna – utformats?
För det andra har agerandet på den statliga nivån i samband med kultur­
samverkansmodellens införande granskats. Hur har dialogerna mellan Kultur­
rådet och regionerna sett ut? Hur har Kulturrådet fört samtal med det civila
samhället och de professionella kulturskaparna?
För det tredje har resultatet av den nya bidragsförordningen studerats i den
mån det har gått, utifrån det knappa material som funnits att tillgå. I vilken
utsträckning – och hur – har regionernas nya uppgift att fördela statsbidrag
till regional kulturverksamhet hittills medfört omfördelning av statliga medel
mellan regioner och inom respektive region? I vilken omfattning har regionerna
12
fördelat de statliga bidragen på samma sätt som centrala myndigheter tidigare
fördelat medlen? Om medlen har fördelats annorlunda – i vilken riktning har
förändringen gått, och på vilka grunder?
Material
Det material som samlats in är skriftligt material i form av kulturplaner,
remissvar, protokoll från möten, avrapporteringar, material på hemsidor och
utvärderarens egna anteckningar. De sistnämnda är utförda i samband med
de konferenser, nätverksträffar och lärprojekt som ägt rum under hösten 2011.
Den mest betydelsefulla mötesplatsen har varit det lärprojekt om utvärdering
av samverkansmodellen som Myndigheten för kulturanalys har organiserat i
samarbete med Reglab och Region Skåne. I detta lärprojekt har tjänstemän
från 16 regioner deltagit.
De tjänstemän i berörda regioner som ansvarat för och arbetat med framtagandet
av kulturplaner har fått ge sin syn på processen i samtal med utvärderaren,
vilket även gäller tjänstemän på Kulturrådet och Kulturdepartementet.
Företrädare för Konstnärliga och Litterära Yrkesutövares Samarbetsnämnd
(KLYS) och Ideell kulturallians har också getts tillfälle att lyfta fram sina
erfarenheter och synpunkter på samverkansmodellen och arbetet med
kulturplaner. Utvärderaren har också deltagit i KLYS mötesdagar som ägde
rum i oktober 2011, där professionella kulturskapare samlades och diskuterade
samverkansmodellen utifrån sitt perspektiv.
Ett viktigt material har varit berörda regioners inrapportering till Kulturrådet
om hur man har valt att fördela sina pengar för år 2011. Material om
fördelningen av statliga medel för åren 2007 och 2010 har inhämtats via
beslut och årsredovisningar från Kulturrådets, Filminstitutets, Riksarkivets
och Nämnden för hemslöjdsfrågors hemsidor.
Avgränsningar
Det har varit nödvändigt att göra avgränsningar i denna rapport utifrån den
tidplan som har funnits. Primärkommunernas perspektiv på dialogerna och
på kultursamverkansmodellen i stort faller utanför denna studie. Samverkans­
rådets arbete på nationell nivå har också lämnats utanför denna inledande
studie. När det gäller det perspektiv som företräds av civilsamhället inom
kulturområdet och det professionella kulturlivet, har det huvudsakligen
tillgodosetts genom kontakter med de centrala intresseorganisationerna Ideell
kulturallians och KLYS. Detta är naturligtvis en brist som förhoppningsvis
kan åtgärdas i kommande utvärderingar.
När det gäller den nya bidragsordningen har fördelningen av statsbidrag till
regional kulturverksamhet studerats, och inte den samlade finansieringen,
eftersom dessa uppgifter för år 2011 rapporteras först 2012.
13
Det första året med
kultursamverkansmodellen
Kulturrådet redovisade på regeringens uppdrag förberedande insatser, med
anledning av den nya modellen i juni 2010.4 Där återfinns också en översiktlig
tidplan för modellens genomförande 2010 –2012. Ett första möte i det ny­
bildade samverkansrådet hölls i oktober 2010. Regionerna lämnade in sina
treåriga kulturplaner till Kulturrådet i början av november 2010, som fattade
beslut om medel för 2011 i januari 2011. I mars 2011 redovisade Kulturrådet
erfarenheter av kultursamverkansmodellen på uppdrag av regeringen. 5 I början
av november 2011 lämnades kulturplanerna för de elva regioner som är med i
modellen från och med 2012 in. De fem regioner som ingått i modellen sedan
2011 har, om de har önskat, gjort revideringar av sina kulturplaner och i så
fall rapporterat in dessa till Kulturrådet i slutet av året.
Dialog och kulturplaner
Syftet med dialogerna
I Kulturutredningens betänkande formulerades en ambition att placera
demokratin och de samhälleliga gemenskaperna i centrum av kulturpolitiken.6
Utredarna ville “skapa arenor för det offentliga samtalet i vid mening”.7
De allra flesta kulturpolitiska insatser har en arenaaspekt, menade man, och
borde ses som ett sätt att skapa “ett så gynnsamt utrymme för det offentliga
samtalet som möjligt”.8
Ett uttryck för detta fokus på de offentliga arenorna är den stora betydelse
som i betänkandet tillmättes det civila samhället. Utredarna föreslog att
regeringen skulle ta initiativ till en ”dialog” mellan staten och det civila
samhällets organisationer på kulturområdet, samt Sveriges kommuner och
landsting (SKL).9 Det civila samhället skulle också ges möjlighet att delta i de
dialoger som skulle ingå som en del i den så kallade portföljmodellen.
I betänkandet föreslogs nya former för samspelet mellan staten och regionerna
i portföljmodellen.10 Här lanserades den modell som idag kallas kultur­­­­samverkansmodellen, där staten skulle lämna ett samlat bidrag till
kulturverksamhet på den regionala nivån. Detaljföreskrifter om bidragens
användning skulle tas bort och istället skulle det finnas en ”förhandlingsordning”
Kulturrådet 2010.
Kulturrådet 2011.
SOU 2009:16, s. 19.
7
Ibid.
8
Ibid.
9
SOU 2009:16, bl.a. s. 20, s. 49.
10
SOU 2009:16, bl.a. s. 25 och kap. 12.
4
5
6
14
mellan staten och regionerna, utifrån de nationella kulturpolitiska målen och
övergripande kriterier i en av regeringen beslutad förordning. Vidare skulle
”överenskommelser” träffas mellan staten och regionerna, medan den ”närmare
fördelningen” skulle ske på den regionala nivån.11 Utredningen betonade
alltså att modellen skulle bygga på dialog och förhandling och utmynna i
överenskommelser.12
I propositionen Tid för kultur kopplades förslaget om den nya fördelnings­
modellen samman med medborgarperspektivet som lyfts fram i Kultur­
utredningen.13 De avsiktsförklaringar som Kulturrådet tecknade med vissa
regioner innan kultursamverkansmodellen blev aktuell sågs som ett steg
som redan hade tagits på vägen för att utveckla dialogen mellan den statliga
nivån (Kulturrådet) och regionerna. Att öka både politikers och medborgares
engagemang på kulturområdet nämndes i propositionen som ett av de
huvudsakliga motiven till att införa den nya modellen. Återigen betonades
vikten av överenskommelser – denna gång mellan kommuner och regioner.
I betänkandet Spela samman, vars utredare hade i uppdrag att utarbeta ett
förslag till kultursamverkansmodellens införande, pekades de viktigaste
skillnaderna mellan det då rådande och det nya bidragssystemet ut. Den
största nyheten var att ansvaret för fördelning av de statliga medlen skulle
läggas på regionerna. Därutöver angavs regionernas och kommunernas ökade
ansvar för att de nationella kulturpolitiska målen uppfylls och att samspelet
mellan regioner och stat bygger på dialog, som centrala beståndsdelar i den
nya modellen.14 Syftena med att ta fram regionala kulturplaner preciserades.
Att fler skulle ges möjlighet att delta i kulturpolitikens utformning var viktigt,
liksom att öka det regionala engagemanget för kulturpolitiken och att
stimulera samverkan och kommunikation mellan berörda aktörer i regionerna.
Ett uttalat syfte med kulturplanerna, som regionerna skulle ta fram ”i samspel
med” kommuner, kulturliv och civilsamhälle, var också att öka genomslaget
för statens insatser för regionala kulturverksamheter.15 Inför beslutet om
statliga bidrag skulle Kulturrådet föra en dialog med berörd region, under
vilken ett eventuellt behov av att justera eller förtydliga kulturplanen skulle
kunna diskuteras.
I den förordning som utfärdades i december 2010 angavs också som ett villkor
för bidragsfördelning att en kulturplan utarbetas ”i samverkan med länets
kommuner och efter samråd med länets professionella kulturliv och det civila
samhället”.16
Ibid.
Ibid.
13
Prop. 2009/10:3, s. 33-35.
14
SOU 2010:11, s. 71.
15
Ibid. s. 74-75.
16
SFS 2010:2012 § 7.
11
12
15
Kulturrådets föreskrifter och villkor
I Kulturrådets redovisning av förberedande insatser inför införandet av
kultursamverkansmodellen angavs administrativa krav på kulturplanerna,
samt villkor för statliga medel.17 Här föreslogs också hur kulturplanerna
skulle se ut till disposition och innehåll. Bland annat skulle planen ge en bild
av ”landstingets prioriteringar inom kulturområdet och hur man tänker sig
att de statliga medlen skulle användas och förstärka dessa”. Det stipulerades
också att det statliga bidrag som det kunde bli fråga om skulle baseras på 2010
års regionala fördelning till sju utplockade områden. Dessa områden infördes
också i förordningen:
1. professionell teater-, dans-, och musikverksamhet,
2.museiverksamhet,
3. konst- och kulturfrämjande verksamhet,
4. regional enskild arkivverksamhet,
5. filmkulturell verksamhet,
6. främjande av hemslöjd, samt
7.biblioteksverksamhet.
I planerna skulle beskrivas hur de statliga medlen, tillsammans med övrig
offentlig och annan finansiering, kunde bidra till att uppnå de nationella
kultur­politiska målen inom varje område.
Kulturrådet angav att 2010 års fördelning av statliga medel skulle utgöra
riktvärdet för nivån också år 2011, i enlighet med det förslag som återfanns i
betänkandet Spela samman.18 Man föreslog också att Kulturrådets prövning av
regionernas ekonomiska situation skulle beakta den totala finansieringen och
huvudmännens insatser. Hänsyn skulle också tas till andra finansieringskällor
än de offentliga. Även ideella insatser kunde redovisas och beaktas. De
nationella kulturpolitiska målen skulle, återigen, bilda utgångspunkter för
hur detta skulle värderas. I en särskild bilaga angavs sedan förslag till
bedömningsgrunder för medlen i anslaget Regional kulturverksamhet.
Dialog och kulturplan
Regionstyrelse, regionfullmäktige eller Landstingsstyrelse har fattat beslut
om kulturplanerna innan de har skickats in till Kulturrådet. Tjänstemän på
regional nivå har i regel haft politikernas uppdrag att ansvara för framtagandet
av planerna. Det har ibland varit regionens kulturchef som ensam, eller
tillsammans med en ”utvecklare”, ”utvecklingsledare”, ”utvecklingsstrateg”
eller ”kulturstrateg”, har ansvarat för arbetet med planen. Ibland har det
varit en utvecklingsledare eller motsvarande som ansvarat för framtagandet
av planen. Ansvariga tjänstemän på regional nivå har arbetat för att den
samverkan och de samråd som stadgas i förordningen har kommit till stånd.
17
18
Kulturrådet 2010.
SOU 2010:11.
16
Regionerna hade när arbetet med kulturplanerna skulle sätta igång sedan
en längre tid tillbaka – i olika grad – haft forum för samråd och dialog
med aktörer inom kulturens område. På flera håll fanns redan innan kultur­samverkansmodellen årliga ”kulturparlament”, månatliga sammankomster
och referensgrupper med deltagare från regionala och kommunala
kulturinstanser, ideella kulturorganisationer, kulturskapare, institutioner
och, i vissa fall, näringsliv. Alla dessa företeelser blev forum för dialoger om
kulturplanen när processen satte igång. Regionerna hade också i flera fall
utarbetat kulturpolitiska strategidokument och program, året eller åren innan
framtagandet av kulturplanen satte igång, och hade i samband med det satt
ihop arbetsgrupper och referensgrupper av olika slag där dialoger fördes.
Primärkommunerna har involverats i hög grad genom grupper som har
bildats, där tjänstemän från regionerna har mötts med tjänstemän från
kommunerna. Mellan mötena har man arbetat fram underlag. Vid sidan av
sådant mer konkret samarbete kring planerna, har det också varit möten
mellan regionerna och kommunala kulturnämnder och kulturchefer. I något
fall har kommunerna och kommunförbundet fungerat som remissinstanser
till kulturplanen, tillsammans med övriga samtalspartners i processen. Där
det finns kommunalförbund så har de också involverats i processen genom
deltagande i arbetsgrupper och/eller möten. Kulturplanerna har således
utarbetats i samverkan med kommunerna. Undantaget till det är Gotland, som
ju har en speciell organisation, där regionen sammanfaller med kommunen.
Dialoger med civilsamhället har oftast förts i form av öppna möten, där
ideella kulturutövare, folkbildningens organisationer, föreningar, nätverk,
barn och ungdomar och folkhögskolor har bjudits in. I Norrbotten skiljer
man på ”informationsmöten” och ”dialogmöten”, men annars har mötena
som hållits syftat till att både informera och ta in synpunkter och förslag.
I Västra Götalandsregionen har man också haft dialogmöten med Svenska
kyrkan. Dessutom har man involverat en grupp som arbetat horisontellt med
frågor om jämställdhet, mångfald och tillgänglighet. I Halland har en offentlig
debatt anordnats.
Även det professionella kulturlivet har involverats i samråd under arbetet
med kulturplanerna. Regionerna har fört en dialog med kulturinstitutioner,
såsom offentligt finansierade teatrar, konsthallar och museer, och då i de flesta
fall, med dess ledningar. Vidare har de fria professionella kulturskaparna
bjudits in till dialog i form av samråd. Det har handlat om individer, men
även kulturlivets intresseorganisationer har bjudits in, vilka i varierande
grad haft möjlighet att delta. I något fall har regionen anordnat en workshop
och i flera fall har man haft seminarier. I Västra Götaland, där man har en
beställare-utförareorganisation, har framför allt de fria kulturskapare som är
uppdragstagare åt regionen deltagit i tematiserade seminarier.
17
Det går att urskilja två huvudsakliga sätt på vilka civilsamhälle och kulturliv
har bjudits in till dialog. Det ena sättet har varit att bjuda in dem gruppvis,
det vill säga civilsamhället eller olika kategorier av civilsamhället för sig, och
kulturlivet eller olika kategorier av kulturlivet, för sig. Det andra sättet har
varit att skapa tematiska seminarier eller möten, dit alla med intresse
för aktuellt tema har blivit inbjudna – och då har det blivit möten mellan
civilsamhället och kulturlivet. Det har också förekommit att politiker har
varit med på de dialogmöten, både på de gruppspecifika och på de tematiska
mötena, som har hållits med civilsamhälle och kulturliv.
Kulturrådet har haft löpande kontakt med berörda regioner, KLYS, Ideell
Kulturallians och kulturdepartementet. KLYS lämnade in synpunkter på
kultur­planerna skriftligen. Kulturdepartementet har löpande haft av­stämn­ingar med Kulturrådet och även vid upprepade tillfällen haft samtal med
KLYS och Ideell Kulturallians, på intresseorganisationernas begäran. Det
har även förekommit att enskilda intresseorganisationer, som exempelvis
Konstnärernas riksorganisation (KRO), har kontaktat departementet för att
få tillfälle att föra fram sina synpunkter och sina behov. Under sommaren
2010 organiserades en ”dialogserie” mellan å ena sidan kulturministern och
kulturdepartementet, och företrädare för det civila samhället inom
kulturområdet å den andra. Ett förmöte med företrädare för paraply­
organisationer hölls i maj, för att kulturdepartementet skulle få inspel inför
de fyra möten som följde under sommaren. Mötena hölls i Luleå, Malmö,
Norrköping och Göteborg. De som bjöds in och deltog på mötena var
representanter för lokala kulturföreningar, folkbildningen, nationella för­
eningar såsom Ideell kulturallians och Riksteatern, och enskilda utövare.
Många av dem som deltog i mötena var tjänstemän och politiker på primäreller sekundärkommunal nivå. Företrädare för SKL deltog också i mötena.
Ett sista uppsamlande möte ägde rum i Stockholm i februari 2011. Under
större delen av år 2010 var det också möjligt för organisationer och enskilda
personer att lämna synpunkter om det civila samhällets roll i kulturen på
Kulturdepartementets webbplats. I skriften Dags för dialog19 sammanfattades
dialogseriens genomförande.
I Kulturutredningens betänkande beskrevs kontakterna mellan regionerna
och staten, i samband med portföljmodellen i termer av ”förhandling”. Det
ordet har försvunnit ur den följande propositionen och i Spela samman, där
ord som samverkan, samråd och dialog istället används. Kulturrådet är också
mycket noga med att påpeka att det eller de samtal som förs mellan dem och
regionerna om kulturplanerna, inte innebär möjligheter att förhandla om
bidragsfördelningen. Förordningen stadgar att statsbidrag ”lämnas i mån av
tillgång på medel”. Därmed är ramarna fastställda redan innan regionerna
lämnar in sina kulturplaner – Kulturrådet har en fast summa för fördelning och
kan inte påverka den. Om en region får mer pengar påverkar det tilldelningen
till andra regioner.
19
Regeringskansliet 2010.
18
Flera av regionerna har varit kritiska till detta. De har upplevt att fördelningen
av bidrag i stort sett ligger fast sedan tidigare år och att utrymmet för
förändring är litet. De upplever en risk för otydlighet när dialog och samråd,
istället för förhandling, betonas. Från regionernas sida har man frågat sig
varför en dialog ska föras med staten, om det ändå inte finns utrymme för
förhandling. Frågan kan uppstå om det ändå inte finns möjlighet att ”prata sig
till” fördelar i dialogen med staten.
Skrivningen i förordningen är att kulturplanen ska utarbetas ”i samverkan
med länets kommuner och efter samråd med länets professionella kulturliv
och det civila samhället”. 20 Här ges primärkommunerna en roll i arbetet och
det professionella kulturlivet och det civila samhället en annan. En vanlig
tolkning av skrivningen i detta sammanhang är att kulturplanen ska utarbetas
i konkret samverkan med kommunerna, det vill säga kommunerna ska
komma med ett konkret underlag och skriva delar av den. Det professionella
kulturlivet och det civila samhället ska däremot visserligen ges möjlighet att få
ta del av information om kulturplanen och ge sina synpunkter på dess innehåll
innan planen skrivs, men längre än så behöver deras inflytande inte sträcka
sig. I praktiken har också kommunpolitiker och kommuntjänstemän från
primärkommuner, och tjänstemän från kommunalförbund eller kommun­
förbund, i regel haft en större och viktigare roll i kulturplanernas framtagande,
än vad kulturliv och civilsamhälle haft.
20
SFS 2010:2012, våra kursiveringar.
19
Resultat av dialogerna
• Kultursamverkansmodellen har bidragit till att sätta kulturen på den politiska
agendan regionalt.
I och med att regionerna har varit tvingade att arbeta fram en kulturplan
som underlag för statliga bidrag, har kulturfrågorna fått en större plats på
den regionalpolitiska dagordningen. I de fall där politiker varit oengagerade
i början, har tjänstemän upplevt att ett ”uppvaknande” sker när planen ska
tas i fullmäktige. Den process som har lett fram till kulturplanen har gjort att
politiker har varit tvungna att sätta sig in i kulturfrågorna och formulera sig
kring hur den region de själva företräder ser på kultur, dess mening och – i flera
fall – kulturens roll i samhället. Ansvariga tjänstemän som tidigare upplevt
att de arbetat i motvind har nu fått erfara att politiker i större utsträckning
intresserar sig för kulturpolitik.
• De olika aktörerna upplever att deras intressen synliggörs.
De huvudsakliga aktörerna i dialogprocesserna är som nämnts:
Regioner (tjänstemän och politiker)
Primärkommuner (tjänstemän och politiker)
Professionella kulturlivet (institutioner, institutionsanställda, fria kultur­
skapare, KLYS)
Civila samhället (amatörkulturföreningar, studieförbund, Ideell kulturallians
och så vidare)
Regionerna hade, redan innan kultursamverkansmodellens införande, i flera
fall haft väl utarbetade kontakter med primärkommunernas politiker och
tjänstemän. Där så inte har varit fallet har relationerna förbättrats mellan
de regionala och de kommunala nivåerna. Dessutom har den samverkan som
kommit till stånd tack vare – eller på grund av – framtagandet av kulturplaner
gjort att primärkommunerna nu har träffats sinsemellan och fått en bättre
inblick i varandras verksamheter.
När det gäller det professionella kulturlivet och det civila samhället, ska, som
tidigare nämnts, kulturplanerna utarbetas efter samråd mellan dessa. KLYS
var i sitt remissvar på Spela samman21 kritiskt till kultursamverkansmodellen.
Man såg risker för ökade regionala skillnader och att konstnärligt verksamma
skulle förlora insyn och inflytande, när det gällde ”kulturens utveckling
och fördelning av kulturpengar regionalt och lokalt”. För att säkra kultur­skaparnas inflytande i samverkansmodellen förordade KLYS att referens­
grupper, både på statlig och på regional nivå, med representanter för kultur­21
SOU 2010:11.
20
skaparna, inrättades. Man såg även en risk i att de professionella kulturskaparna
buntades ihop med det civila samhället men också att man skulle bortse från
kulturskaparna som en del av det civila samhället. 22
Trots dessa kritiska synpunkter ser KLYS nu positivt på de dialoger som är
en central del i kultursamverkansmodellen. Nu ser man dialogerna som den
största skillnaden gentemot tidigare system och tvärtemot sin egen farhåga,
att modellen skulle leda till att kulturskaparna skulle få mindre inflytande,
hoppas man nu på att dialogprocesserna ska göra att möjligheterna att
påverka ökar. Dialogerna ses som ett sätt att synliggöra sina intressen, behov
och rättigheter. En samordnare för kultursamverkansmodellen har med bidrag
från Kulturrådet och Konstnärsnämnden kunnat anställas på KLYS kansli i
Stockholm. Ett arbete har inletts där KLYS och dess medlemsorganisationer
försöker stötta regionerna och kulturskaparna i regionerna att formalisera
dialogerna mellan regionerna och kulturlivet.
Man ser också möjligheter att skapa koalitioner med civilsamhället inom
kultursektorn, kanske framför allt genom att löpande ha kontakt med Ideell
kulturallians, även om man starkt betonar skillnaden mellan professionell och
ideell kultursektor när det gäller till exempel frågor om sociala trygghetssystem.
Ideell kulturallians bildades i samband med att Kulturutredningen såg dagens
ljus och är ett nätverk av ideella föreningar inom kulturområdet. Ideell
kulturallians arbetar, liksom KLYS, på att skapa former för dialog på regional
nivå där det civila samhället kan delta på ett bra sätt. De ser positivt på att
det civila samhället på kulturområdet nu blir en del i kulturpolitiken, och
märker en vilja från kommunernas och regionernas sida att bjuda in de ideella
föreningarna till samråd kring kulturplaner. De har också märkt att deras
perspektiv syns och kommer på dagordningen allt oftare sedan de bildades.
Exempel är att de bjöds in att hålla ett seminarium på SKL:s kulturkonferens
2011, och att de bjuds in till myndigheter för att berätta om sin verksamhet.
De har regelbundna möten med Kulturrådet och har också ombetts att ge
återkoppling på de kulturplaner som lämnades in i slutet av 2011. De upplever
också att deras kritik mot att samråd med civilsamhället sker på dagtid, då de
föreningsaktiva förvärvsarbetar eller går i skolan, har hörsammats.
I Skåne har ”Ideell kulturallians Skåne” bildats. I ett pressmeddelande som
skickades ut i samband med bildandets står att läsa:
”Ideell Kulturallians Skåne ska verka för samverkan mellan ideella
kulturföreningar i Skåne. Behovet av IKA Skåne är sprunget ur en serie möten
under 2010 och 2011, där Skånes ideella kulturföreningar lärde känna
varandra och såg det behov som fanns av varandras respektive kompetens och
erfarenheter – något de kunde dra nytta av inte minst i samtal med Region
Skåne och Skånes kommuner. Tisdagens bildande underlättades av att Ideell
22
KLYS 2010.
21
Kulturallians på det nationella planet var närvarande under sakkunnig ledning
av Anna-Karin Andersson från Stockholm. Ideell Kulturallians bildades 2010
på nationell nivå och som följd av den nya kulturpolitiken bildas nu allianser
även på regional nivå runt om i Sverige.”23
Det ovanstående ger en bild av vad kultursamverkansmodellen resulterat i. I
november 2011 arrangerade Ideell kulturallians Skåne ett informationsmöte
om civilsamhällets plats i dagens och framtidens kulturpolitik, där
representanter från Kulturrådet och från Region Skåne medverkade. Ett annat
exempel är att i Östergötland har ett nätverk, ”Ideell kulturallians Öster­
götland”, i nuläget bestående av ett trettiotal föreningar, etablerats. I mån av tid
och resurser ska nätverket arbeta för att förbättra civilsamhällets möjligheter
att delta i dialogerna kring kulturplanerna.
• Kulturplanerna handlar om regionens all verksamhet på kulturområdet,
inte bara om den som är kopplad till bidraget ”Vissa satsbidrag till regional
kulturverksamhet”24. Därmed får kulturplanerna stor betydelse i regionerna.
Hur ska en kulturplan se ut? Vad ska den innehålla? För vem ska den skrivas?
Kulturrådet formulerade som nämnts, på uppdrag av regeringen, i juni 2010
administrativa föreskrifter för planernas innehåll. I planerna skulle beskrivas
hur de statliga medlen, tillsammans med övrig offentlig och annan finansiering,
kunde bidra till att uppnå de nationella kulturpolitiska målen inom vart och
ett av de sju områden som stipulerats. 25
Alla de fem regioner som ingick i samverkansmodellen 2011 valde att skriva
kulturplaner som handlade om – som det ser ut – ”all” kulturverksamhet i
regionen. De nationella kulturpolitiska målen relateras till regionalpolitiska
mål. De sju områden som stipuleras i Kulturrådets dokument och senare i
förordningen har inte sällan kompletterats med ytterligare ett eller två
områden eller omformulerats en aning. Man skriver om kulturens roll för
regionens utveckling, kulturella och kreativa näringar och om kultur och
hälsa. Kulturskaparnas villkor får egna avsnitt, liksom det ideella kulturlivet.
Barn och ungdomars kultur lyfts fram, liksom det internationella utbytet.
Det är alltså inte enbart med Kulturrådet i tankarna som dessa kulturplaner
har skrivits, utan, som det verkar, lika mycket för de intressenter som finns i
den egna regionen, framför allt dem som arbetar professionellt med kultur på
ett eller annat sätt, och det ideella kulturlivet. Här syns också en förhoppning
om att medborgarna i allmänhet också ska intressera sig för kulturplanen. De
är i samtliga fall lätta att hitta på regionernas hemsidor och där finns oftast
också lättfattlig information om kultursamverkansmodellen.
http://www.amatorkultur.nu/images/doc/ika_ skane_110525_pressmed.pdf
SFS 2010:2012.
25
Kulturrådet 2010.
23
24
22
Att planerna blev ”masterplans” innebär att de bildar underlag för regionens
hela kultur-, konst-, och konstnärspolitik. 26 Det gör att det ter sig än
viktigare för kulturliv och civilsamhälle att dialogprocesserna fungerar på
ett tillfredsställande sätt. Dessutom blir de årliga revideringarna av planen
problematiska ur kulturlivets och civilsamhällets perspektiv om de inte
involveras i den kontinuerliga uppdateringen av planerna. Att anordna
dialogprocesser är svårt och tidskrävande, och om de dessutom måste
anordnas mer eller mindre årligen, kan man anta att här finns en problematik
som kan undergräva medborgarperspektivet i samverkansmodellen.
De statliga bidragen till det ”fria kulturlivet” ingår inte i bidraget ”Vissa
statsbidrag till regional kulturverksamhet”27 utan delas som tidigare ut från
Kulturrådet direkt efter bedömning i referensgrupper. Trots det kan ett
resultat av framtagandet av kulturplanerna vara att regionerna i större
utsträckning än tidigare måste bedriva konst- och konstnärspolitik. Eftersom
det professionella kulturlivet enligt förordningen ska vara en part i samråden
kring kulturplanen leder det till att kulturskaparnas, och då i synnerhet de
frilansande kulturskaparnas, villkor uppmärksammas. I de två stora regionerna,
Region Skåne och Västra Götaland finns redan etablerade stödformer för
kulturskapare, såsom arbetsstipendier och projektbidrag. Här avsätts också
medel för uppdrag till kulturskapare i samband med samhällsplanering. Flera
av de här studerade regionerna uttrycker ambitionen att finna bättre former
för samverkan mellan institutioner och det fria kulturlivet. I några regioner
lyfter man i kulturplanerna fram kulturskaparna som en resurs i resonemang
om kulturella och kreativa näringar.
Det finns anledning att tro att kultursamverkansmodellen på längre sikt kan
resultera i att den regionala konst- och konstnärspolitiken växer ytterligare.
Därmed väcks också frågan hur principen om armlängds avstånd kan
praktiseras på regional nivå. Det råder konsensus om att denna princip är
viktig men här kan den nödvändiga rågången mellan politik och kulturliv bli
svår att upprätthålla framöver. Om regionerna i större utsträckning börjar ge
stöd till de fria kulturutövarna kan också behovet av kompetent bedömning
i referensgrupper utgöra ett problem. Att hitta sakkunniga som är både
kompetenta och som inte har särintressen är svårt redan i nuvarande system.
• Kultursamverkansmodellen är tidskrävande och kräver stora administrativa
resurser.
Tid är en resurs som är viktig i kultursamverkansmodellen. Modellen infördes
under stor tidspress för samtliga inblandade parter. Det parlamentariska
händelse­
förloppet fram till modellens införande har rekonstruerats i
26
”Kulturpolitik” kan definieras som politik inom kulturområdet. Konstnärspolitik handlar främst om yrkesverksamma konstnärers villkor. Konstpolitik är ett begrepp som bland annat används i diskussioner om konstens egenvärde och konstnärlig kvalitet.
27
SFS 2010:2012.
23
inledningen av denna rapport. Det som sedan skedde var att de fem första
regionerna blev tvungna att sätta igång arbetet med kulturplanen redan
innan Kulturrådet hade hunnit utarbeta sina administrativa krav på
planerna. Det fanns därför en viss osäkerhet hos dem som ansvarade för
framtagandet av planerna på regional nivå hur planen borde se ut till form
och innehåll. Förordningen om fördelning av vissa statsbidrag till regional
kulturverksamhet 28 utfärdades inte förrän strax före jul 2010. Regionerna
var således nödgade att arbeta ”som om” de skrivningar som man hade fått
förhandsinformation om var verklighet. Därmed fanns det ett stort utrymme
för ett ifrågasättande av vilka krav som staten genom förordning och genom
Kulturrådets föreskrifter egentligen kunde ställa på regionerna. I och med att
arbetet med att implementera modellen inleddes innan den hade formaliserats
genom förordningen, och innan remissförfarandet gällande Spela samman
var avslutat, fanns utrymme från regionernas sida att tolka syftet med
kultursamverkansmodellen på flera olika sätt. Relationerna mellan den
regionala och den statliga nivån under 2010 då de första fem kulturplanerna
skulle utarbetas blev tidvis stormiga, då detaljnivån i Kulturrådets föreskrifter
ifrågasattes.
Det är svårt att se några direkta resultat av turbulensen och osäkerheten som
rådde under det första året. Däremot kan man säga att den pressade tidplanen
förmodligen bidrog till att meningsskiljaktigheterna kom upp till ytan på ett
tydligt sätt. Kulturrådet har i redovisningen av sitt uppdrag till regeringen
pekat på några faktorer som försvårade samverkan mellan Kulturrådet och
regionerna under 2010. 29 Den stora tidspressen är en viktig sådan. Dock
menar man att det var utmärkande för det första året, men att problemet
nu inte längre finns på samma sätt, eftersom nödvändiga beslut har fattats.
Följaktligen har således ett ”då” och ett ”nu” konstruerats i ett slags berättelse
om kultursamverkansmodellen. Självfallet finns en stark önskan hos många att
de konflikter som fanns ”då” nu ska vara överspelade. Det är naturligtvis också
viktigt att kunna lägga oenigheter bakom sig och blicka framåt mot nya mål.
De oenigheter i kultursamverkansmodellens syfte, form och innehåll som
blev tydliga under 2010, kan dock sägas finnas kvar, om än inte ständigt
aktuella. De kan komma att ha betydelse även i det fortsatta arbetet och i hur
modellen genomförs i olika regioner de kommande åren. Då handlar det om
frågeställningar som rollfördelning mellan staten (Kulturrådet) och regionerna,
detaljnivån i statens krav på uppföljning och nivån på det statliga bidraget. I
grunden ligger frågan om maktfördelningen inom den kulturpolitiska sfären:
är staten redo att lämna över en del av sin kontroll över kulturpolitiken, och
därmed också en del av sitt tolkningsföreträde när det gäller vad som är ”god
kultur”? Denna fråga blir mer brännande ju mer pengar som regionerna själva
skjuter till för att dryga ut det begränsade statsbidraget.
28
29
SFS 2010:2012.
Kulturrådet 2011.
24
Dessutom är tidspress ett fortsatt stort problem för dem som har att arbeta
med framtagandet av kulturplaner och dialogprocesser på regional och lokal
nivå. De olika regionerna har olika resurser men gemensamt är ändå att
arbetssättet är både tids- och kostnadskrävande. De tjänstemän som ansvarar
för dialogprocesser och kulturplaner hade i flera fall en närmast ohållbar
arbetssituation under det första året och i alla händelser kommer den att bli
det om situationen kvarstår under en längre tid. I och med att det är många
i regioner och kommuner som på betald arbetstid deltar i samverkan och
samråd kring kulturplanerna kostar dialogprocesserna mycket pengar.
Hur påverkar det då kultursamverkansmodellen? I en av de studerade regionerna
har en person anställts för att arbeta med kultursamverkansmodellen
specifikt, vid sidan av andra arbetsuppgifter. I en region genomfördes en
omorganisation inför införandet av modellen, som ledde till att förvaltningen
minskade sett i antal anställda. I övrigt har inga förändringar skett i antalet
anställda, som har direkt koppling till samverkansmodellen. Däremot talar
man i de olika regionerna om hur man ska kunna hitta arbetssätt som gör
att dialogprocesser, samverkan och samråd ska bli mer hanterbara framöver.
På åtminstone ett håll finns planer på att genomföra kompetenshöjande
insatser i förvaltningen för att på så sätt stärka strukturerna för att klara
av att administrera och organisera modellen. På några håll har man börjat
planera för att andra och fler delar i förvaltningen, ska kunna ta ansvar
för kultursamverkansmodellen. På längre sikt kan ett resultat av modellens
införande således bli nya organisationsstrukturer i kulturförvaltningarna
på både primär- och sekundärkommunal nivå. Ett annat resultat kan bli en
höjning av kompetensen och en ytterligare professionalisering bland dem
som arbetar i dessa förvaltningar. Att arbetet med att genomföra och driva
modellen inte ska bli alltför tungrott framstår som viktigt för att modellen
ska bli lyckosam.
• Dialoger är en form av styrning.
De värden som lyftes fram i Kulturutredningen och den efterföljande
beredningen av densamma, var bland annat, som ovan nämnts, demokrati,
samhälleliga gemenskaper, medborgarperspektiv, delaktighet, engagemang,
överenskommelser, samverkan och kommunikation. Till detta kom betoningen
av arenaaspekter och en stark betoning av det civila samhällets betydelse för
kulturen i Sverige. Dialoger blev det nyckelord som kom att ringa in kärnan i
hur man tänkte sig att förverkliga dessa värden i en konkret vardag.
Parallellt med styrning av regionernas agerande på det kulturpolitiska området
med hjälp av lagar och förordningar, och med ekonomiska bidrag direkt till
vissa utvalda verksamheter, vill staten nu också att så många som möjligt,
så nära de berörda kulturverksamheterna som möjligt, ska få så mycket som
möjligt att säga till om. Det finns visserligen en bidragsförordning, men den
stadgar också samverkan och samråd. Det är politikerna på regional nivå som
25
ska besluta om hur de statliga bidragen till kulturverksamheterna i regionen
ska fördelas.
Forskaren Jenny Johannisson har frågat sig om det här innebär en ”äkta”
decentralisering eller om det ”bara” sker en utlokalisering av statliga beslut till
den regionala nivån. 30 Frågan är befogad, inte minst eftersom kulturplanerna
bildar underlag till Kulturrådet, vars styrelse fattar beslut om tilldelning av
medel till regionerna. Regionerna ska sedan rapportera till Kulturrådet hur
de har fördelat bidragen. Staten har således fortfarande ett uttalat intresse av
att kontrollera på en relativt hög detaljnivå hur de statliga bidragen används,
och det var en av anledningarna till de motsättningar som uppstod när de fem
första regionerna skulle ta fram sina kulturplaner under 2010.
Forskning om förvaltning har visat att ett skifte pågår under 2000-talet i
samhällets reglering, styrning, organisering och arbetssätt: från ”government”
till ”governance”. 31 Hierarkiska och mer auktoritativa styrningsmekanismer
(government) håller på att ersättas av horisontella och mer egalitära
mekanismer (governance). Denna övergång ses bland annat som ett resultat
av att de statliga verksamheterna blir mer och mer omfattande och komplexa.
Samhällsstyrning präglat av governance utmärks bland annat av en hög­
specialiserad förvaltning, där verksamheten blir alltmer professionaliserad
och bedrivs mer på ett sätt som liknar det privata näringslivet. Utmärkande
för governanceinriktad styrning är decentralisering, medborgarinflytande,
nätverkande, partnerskap och samverkan. Många olika typer av aktörer
uppmuntras att delta i policyprocesser – offentliga, privata, frivilliga, sociala,
politiska och administrativa – som tillsammans utgör så kallade policynätverk.
De formella regleringsformer som traditionellt använts inom staten får ge plats
för en mjukare reglering i form av mål, handlingsprogram och riktlinjer. 32
Kultursamverkansmodellen kan delvis ses som ett uttryck för governance­
inriktad styrning. Modellen är en reform som innebär en övergång från
hierarkisk centraliserad styrning till decentraliserad förhandlande styrning.
Modellen innehåller många av de karakteristika som utmärker governance.
Frågan är om denna mjukare styrningsform också innebär att statens inflytande
på kulturpolitiken och kulturverksamheterna på regional nivå minskar. Trots
att värden såsom frivillighet, jämlikhet och förtroende betonas, finns både
beroendeförhållanden och gemensamma intressen mellan de olika aktörerna
som är inblandade i arbetet med kulturplanerna. 33 Frågan är också om
modellen verkligen innebär – eller kan komma att innebära – en ”samverkan
mellan likvärdiga parter där den ömsesidiga respekten för de olika aktörerna,
deras kompetens och olika roller är grundläggande utgångspunkter”. 34 Faktum
Johannisson 2010.
Sundström & Pierre 2009.
32
Sundström & Pierre 2009, s. 10.
33
Jfr Sundström & Pierre 2009, s. 10.
34
Kulturrådet 2011, s. 18.
30
31
26
kvarstår att staten har en överordnad roll gente­mot regionerna, som i sin tur
leder arbetet med kulturplanen gentemot primärkommunerna. Företrädare för
det professionella kulturlivet och civil­samhället har mindre inflytande över
kulturplanen än vad kommunerna har, redan i och med den skrivning som
finns i förordningen. Så kanske det måste vara i en representativ demokrati
av liberalt snitt som den svenska, och där stat, regioner och kommuner står
för merparten av pengarna till kulturen. Men retoriken gör ofta gällande
att alla aktörer har lika stora möjligheter att påverka de kulturpolitiska
prioriteringarna.
Man kan på det kulturpolitiska området snarare se modellen som en kombi­
nation av båda styrformerna, än en övergång från government till governance.
Pengar är en central del i den förändring som kultursamverkansmodellen
innebär – den tydligaste förändringen sedan tidigare är ju hur de statliga
bidragen ska fördelas. Grundläggande för kultursamverkansmodellen är att
den regionala nivån ska tilldelas både ett större inflytande och ett större
ansvar för fördelningen av bidrag, medan staten fortsättningsvis ska ha det
övergripande strategiska ansvaret för den nationella kulturpolitiken. 35 Ett
uttalat syfte med kulturplanerna, som regionerna ska ta fram ”i samspel
med” kommuner, kulturliv och civilsamhälle, är också att öka genomslaget
för statens insatser för regionala kulturverksamheter. 36 I och med den nya
modellen måste politiker och tjänstemän på den regionala nivån, på ett mer
aktivt sätt än förut förhålla sig till de nationella kulturpolitiska målen och
arbeta för att främja att verksamheterna uppfyller målen. Ett resultat av
modellens införande såhär långt är, som ovan nämnts, att den har bidragit
till att föra upp kulturen på den politiska agendan på den regionala och den
primärkommunala nivån. Det upplevs som mycket positivt av alla inblandade.
Tänkbara negativa aspekter av ökat ansvar – exempelvis att besluta om
eventuella nedskärningar i framtiden – är sällan föremål för reflektion i nuläget.
En fråga att titta närmare på i kommande utvärderingar är om kultur­
samverkansmodellen genomförs på olika sätt och får olika resultat och
effekter, beroende på politiskt styre i respektive region. Eller blir politiken
mer likriktad? Är decentraliseringen ett sätt för regeringen att öka sin egen
kulturpolitiks genomslag i hela landet?
• Dialogprocesser suddar ut gränser mellan tjänstemäns och politikers roller,
mellan offentligt och privat.
Den typ av informella utbyten som dialogprocesserna ofta utgör, gör att
gränserna mellan de olika aktörernas roller blir otydliga. 37 För utomstående
kan det vara svårt att förstå vilka som verkligen deltog i mötena. Det kan
bli svårt att i efterhand veta vem som sa vad på de olika mötena. Ibland är
SOU 2010:11, s. 27.
Ibid. s. 74-75.
37
Jfr Sundström & Pierre 2009, Westerberg 2011.
35
36
27
syftet med ett dialogmöte oklart – ligger det som sägs på mötet till grund för
beslut? På vilka grunder syns något av det som sägs på ett möte i den färdiga
kulturplanen? Hur går arbetet till för att bearbeta det som sägs på möten till
en rättvisande bild i efterhand för beslutsfattare att ta del av?
En sådan gräns som aktualiserats i och med kultursamverkansmodellens
införande är den mellan tjänstemän och politiker på regional nivå. 38
Tjänstemännen har fått i uppdrag av den politiska ledningen att ta fram en
kulturplan. Medvetenheten hos politikerna har varit olika stor i de olika
regionerna. Graden i politikernas engagemang har påverkat arbetet med
planerna i stor utsträckning. I de fall där politikernas engagemang och
medvetenhet är ringa, kan man förvänta sig att tjänstemännen får stort
inflytande, inte bara på hur politiken ska verkställas, utan också på dess
innehåll. Men det kan också vara så att en regions kulturpolitiska inriktning
är så stark och etablerad att tjänstemän lämnas att ensamma utarbeta en plan
utifrån en för givet tagen politik, som alla antas känna till och acceptera. I
några regioner har man betonat vikten av att politiker på olika nivåer är med
på dialogmöten med kulturliv och civilsamhälle. I andra regioner har man
istället tonat ner behovet av direkt dialog mellan de förtroendevalda och det
omgivande samhället. Ett argument har i dessa senare fall varit att det är
viktigt att kulturplanen utgår från en övergripande kulturpolitisk idé från de
politiker som har valts att styra regionen under mandatperioden.
I och med att det professionella kulturlivet och civilsamhället tilldelas en viktig
roll i framtagandet av kulturplanerna, leder dialogprocesserna också i viss
mån till att gränsen mellan offentliga och privata intressen blir otydlig. När
en kulturplan är färdig kan där finnas planerade åtgärder och satsningar, som
är resultat av förslag som kommit upp i dialog med kulturliv och civilsamhälle.
Ju mer utformningen av kulturpolitiken sker i form av relativt informella
dialoger, desto större är risken – eller om man så vill – möjligheten, att privata
intressen kommer till uttryck i den offentliga politiken.
Samtalsdemokratins problem
Dialogprocesserna i kultursamverkansmodellen kan ses som uttryck för
en så kallad deliberativ demokratimodell. Som forskare har påpekat är
denna demokratimodell, som också kallas ”deltagardemokrati”, ”diskussions­
demokrati” eller ”samtalsdemokrati”, högst aktuell i Sverige. 39 Precis som
när det gäller en governanceinriktad styrning, kan samtalsdemokratins
genomslag förstås som en följd av att vi lever i ett samhälle, där de överstatliga
och de regionala nivåerna vinner mark på bekostnad av den nationella. Den
grundläggande frågan gäller hur ett samhälle kan bli genuint demokratiskt.
Det finns ingen entydig definition som på ett enkelt sätt kan beskriva vad
samtalsdemokrati är. Det finns dock två idéer som delas av samtalsdemokratins
38
39
jfr Westerberg 2011.
Premfors & Roth 2004.
28
annars sinsemellan ganska olika företrädare och som är relevanta i detta
sammanhang: 40
1. De grundläggande villkoren för människors demokratiska samexistens
måste fastläggas i öppen diskussion mellan jämlika medborgare.
2. Legitimitet och rationalitet i offentligt beslutsfattande kan bäst uppnås
genom dessa diskussioner.
Det kan sägas finnas två huvudsakliga inriktningar inom tänkandet om
samtalsdemokratin.41 En inriktning gör gällande att samtalsdemokratin bör
ses som ett alternativt sätt att fatta beslut – att diskussionerna bör resultera i
konsensus om det ”allmänna bästa” och ligga till grund för politiska beslut. Den
andra inriktningen gör gällande att det är viktigt att diskussioner förs inom så
många olika forum som möjligt i samhället parallellt med det parlamentariska
demokratiska systemet. I denna tankeriktning ses samtalsdemokrati som ett
komplement till den representativa demokratin. Dialogprocesserna inom ramen
för kultursamverkansmodellen stämmer bäst överens med det sistnämnda
synsättet, men det är inte alltid klart för alla parter.
En kritik som har riktats mot den samtalsdemokratiska modellen är att
den är svår att omsätta i praktiken.42 Kritiker har till exempel frågat sig om
medborgare är så pass engagerade och kunniga som man måste vara för att
kunna delta i diskussioner på jämlik grund. Måhända främjar det populistiska
åsiktsyttringar. Även om engagemanget och kunskapen finns, kan tidsbrist
göra att medborgare väljer att engagera sig i andra sammanhang istället. En
annan invändning är att samtalsdemokrati är alltför inriktad på konsensus
och det ”allmänna bästa” eller ”allmänviljan”, utan att det egentligen går
att ringa in vad det skulle vara. I en representativ demokratimodell hanteras
konflikter och olikheter i åsikter genom röstning enligt majoritetsprincipen.
En poäng med det kan vara att det går att upprätthålla ett jämlikhetsideal
och legitimitet i besluten, utan tvång på att komma överens. Strävan efter
konsensus i samtalsdemokratin riskerar att begränsa debattklimatet, och
möjligheterna att uttrycka avvikande eller kritiska åsikter. Den främsta
invändningen av praktisk natur är att det är omöjligt för alla berörda att delta
i diskussioner. Framför allt gäller detta i större sammanhang, exempelvis när
det gäller den nationella nivån, men även i mindre – och kanske särskilt utvalda
– sammanhang ter det sig orealistiskt att mer en än handfull medborgare
skulle kunna föra diskussioner med varandra på en gång.
Det ter sig således oundvikligt att utse representanter även i en samtals­
demokrati. Men hur ska de utses? En röstningsprocedur strider mot den
deliberativa grundtanken att beslut ska fattas utifrån diskussion. Frågan är
Premfors & Roth 2004, s. 12.
Reinkainen & Reitberger 2004.
42
Hela detta avsnitt bygger på resonemanget i Reinkainen & Reitberger 2004, s. 281 ff.
40
41
29
om representanter som valts ut på detta sätt åtnjuter legitimitet i en samtals­
demokrati. Ett sätt att resonera kring representativitetsproblematiken är att
samtalsdemokratin ska baseras på sociala grupper i samhället. Särskilt viktigt
är att ge olika underordnade grupper som ofta utesluts från beslutsprocesser
en röst i diskussionerna. Men då uppstår problemet att människor aldrig
tillhör bara en grupp i samhället.
Kritiker har också lyft fram tänkbara rättviseproblem i en samtalsdemokratisk
modell. När det gäller själva proceduren, det vill säga diskussionen, samtalet,
eller som det kallas i kultursamverkansmodellen, dialogen, kan det vara
svårt att uppnå de jämlika relationer som eftersträvas. Samtalsdemokratiska
modeller tenderar att gynna välutbildade personer eller grupper med stor vana
att uttrycka sig och ta plats, vilket avspeglar strukturella maktförhållanden
i samhället. Asymmetriska relationer i proceduren påverkar i förlängningen
vilka beslut som kan fattas utifrån de förda diskussionerna.
• Förutsättningarna för att delta i dialogerna har varit bristfälliga för de
professionella fria kulturskaparna och för civila det samhället.
• Dialogprocesserna inbegriper ett representativitetsproblem.
• Dialogprocesserna skapar oklarhet kring var och när besluten egentligen
fattas och på vilka grunder.
Som nämnts ovan har företrädare för både det professionella kulturlivet och
det civila samhället haft positiva erfarenheter av kultursamverkansmodellens
dialogprocesser. Båda grupperna menar att det faktiskt leder till att deras
perspektiv beaktas i arbetet med kulturplanerna, och därmed i den regionala
kulturpolitiken. Det finns från statsmakternas sida en god vilja att involvera
kulturskaparna och ideella föreningar i utformningen av politiken. Men det
har många gånger varit svårt för kulturlivet och civilsamhället att delta i de
dialoger som de blivit inbjudna till. Båda grupperna upplever också att de
har bjudits in ”med armbågen”. Å ena sidan bjuds man in till stora och inte
sällan långa möten. Å andra sidan upplever man att det reella inflytandet är
ytterst begränsat, framför allt när det blir tal om ekonomi. Då efterfrågas inte
åsikter från kulturliv och civilsamhälle alls. Många företrädare för kulturliv
och civilsamhälle menar att de bjudits in bara ”för syns skull” och att deras
synpunkter och förslag inte har tagits till vara.
Från regionernas håll har man när det gäller just dessa delar av dialogprocesserna
varit ganska självkritiska och planerar att söka förbättra procedurerna till
nästa gång. Ett konkret exempel är Region Skånes policy för samverkansoch samrådsformer inför arbetet med nästa kulturplan, som Kulturnämnden
fattade beslut om i december 2011.43 Samtidigt finns en risk att dialog­processerna är så pass tidsödande att det blir svårt för offentlig förvaltning på
43
Samverkans- och samrådsformer 2012 avseende regional kulturplan för Skåne 2013 – 2015.
Beslutsförslag Region Skåne, 2011-12-02.
30
regional nivå att genomföra dem på ett mer formaliserat sätt med kulturliv och
civilsamhälle. Dessutom är inte alla helt överens om vikten av att (ytterligare)
formalisera dialogerna mellan politiker-tjänstemän å ena sidan och kulturliv
och civilsamhälle å den andra.
För det professionella kulturlivet är det institutionernas ledning som bjuds
in till dialog, samt fria professionella kulturskapare. De fria kulturskaparna
har, främst genom KLYS, lyft fram att de förväntas delta i dialogprocesser
på sin arbetstid, men utan någon ekonomisk ersättning, vilket naturligtvis
gör att det många gånger inte går att prioritera medverkan. För dem som är
ideellt engagerade i det lokala kulturlivet, innebär möten på dagtid att de
måste ta ledigt från den sysselsättning de annars har (förvärvsarbete eller
studier till exempel), vilket också är problematiskt. Dessa praktiska problem
har beröringspunkter med de problem som utmärker genomförande av
samtalsdemokratiska modeller.
Från Ideell kulturallians betonar man att ett engagemang i dialogprocesser från
civilsamhällets sida inte kommer av sig själv. Man måste skapa förutsättningar
för att människor ska kunna delta i ideellt kulturarbete och i dialogprocesser.
Man upplever att det finns stora brister i kunskap inom den offentliga
förvaltningen på alla nivåer om hur det civila samhället inom kultursektorn
egentligen fungerar och vad det egentligen består i, och föreslår att medel
avsätts för att utveckla former för dialog mellan civilsamhälle och förvaltning
på nationell och regional nivå. Även det ideella föreningslivet behöver vidare
ekonomiska ramar för att mäkta med att delta i dialogprocesser i framtiden.
KLYS arbetar för att samråden med kulturskaparna ska formaliseras, vilket är
en reaktion på godtyckligheten i hur kulturlivet bjuds in till dialog och ett tecken
på bristen i den samtalsdemokratiska modellen. I en bilaga till sina remissvar på
kulturplanerna har de formulerat hur de ser på de samråd som ska genomföras
med kulturskaparna inom ramen för samverkansmodellen.44 Man vill verka för
att bilda grupper av fria konstnärer, vars medlemmar ska kunna representera
det fria professionella kulturlivet regionalt. KLYS har också uppmärksammat
representativitetsproblematiken som uppstår i dialogprocesserna. Represent­
anterna bör kunna tänka ”konstområdesövergripande”, det vill säga:
exempelvis en bildkonstnär ska kunna representera även musikkonst. Att utse
representanter framstår dock som svårt. Risken – eller om man så vill,
möjligheten – är stor att det blir personer som redan är engagerade i fackliga
frågor inom till exempel Konstnärernas Riksorganisation eller Teater­förbundet som utses. Hur når man konstskapare som inte är organiserade
eller vana vid att tala för sig själva eller en grupp? Är det önskvärt? En annan
fråga gäller svårigheten att representera en grupp – och det gäller både
kulturskaparna och det civila samhällets företrädare. De fria kulturskaparna
är ofta verksamma inom kulturens föreningsliv som pedagoger eller ledare av
olika slag. På så vis kan de olika grupperna ibland vara svåra att hålla isär,
44
KLYS 2011.
31
samtidigt som det framstår som angeläget, framför allt för de professionella
kulturskaparnas del, att deras särintressen beaktas.
”Engagera er i politiska partier!” uppmanade KLYS centralt de fria kultur­
skapare som deltog i KLYS mötesdagar i oktober 2011, när en av deltagarna
uppgivet suckade: ”Har man suttit med och lagt tid och kraft på att föra samtal
och så ser man inte sina egna ståndpunkter i planen – då är det inte bra.” På
samma vis som de fem regioner som var först in i samverkansmodellen blev
besvikna på att det aldrig blev några ”förhandlingar” med Kulturrådet, har
många kulturskapare känt en uppgivenhet inför att deras medverkan i
dialoger med regionerna inte verkar ha lett till något konkret resultat som
syns i kulturplanen. Syftet med dialogprocesserna är fortfarande något av en
tolkningsfråga för samtliga inblandade. Det är relativt luddiga formuleringar
om medborgarperspektiv och offentliga arenor som ligger till grund för detta
arbetssätt. Det är inte konstigt om kulturliv och civilsamhälle haft högt ställda
förväntningar på att deltagande i dialoger ska leda till ett reellt inflytande
och ligga till grund för konkreta beslut. En återstående pedagogisk uppgift
för staten och regionerna i detta sammanhang, är att precisera syftet med
dialogerna och tydliggöra rollfördelningen.
32
Fördelning av statsbidrag till
regional kulturverksamhet
De statsbidrag till regional kulturverksamhet som tidigare fanns på separata
anslag i statsbudgeten och fördelades av olika statliga myndigheter på
nationell nivå har slagits samman till ett anslag som från 2011 kan fördelas
mellan regionerna av Kulturrådet och inom respektive region av regionen
själv. Kulturplanerna omfattar, som visats ovan, i regel all kulturverksamhet
i berörda regioner och är således betydligt mera omfattande än själva
bidragsordningen. Men det är naturligtvis viktigt att följa i vilken mån
den förändrade beslutsordningen förändrar fördelningen av statsbidrag till
regionala kulturverksamheter över tid. Här har de fem första regionerna
studerats. Har fördelningen av statliga bidrag till regional kulturverksamhet,
dels mellan, dels inom respektive region förändrats? I så fall: hur har
fördelningen förändrats?
Effekter av modellen uppstår sannolikt med tiden och dessa kan därför inte
analyseras i detta skede, men genom att beskriva hur de statliga bidragen
fördelats kan områden eller frågeställningar som bör undersökas närmare
i kommande utvärderingar identifieras. Det är också viktigt att påpeka
att förändringar i olika verksamheter kan ha skett utan att det märks i
bidragsfördelningen, till exempel genom att institutioners uppdrag har
förändrats, eller att utbudet förändrats av andra skäl. De processer som leder
fram till kulturplanerna kan leda till förändringar, vars effekter blir möjliga
att analysera först när en tid har förflutit. Denna studie avser inte heller att
förklara varför eventuella förändringar i fördelningen av statliga bidrag till
regional kulturverksamhet genomförts, utan framför allt att ge uppslag till,
och avgränsningar av, kommande utvärderingar.
Metod och material
Frågan om fördelningen av statsbidrag till regional kulturverksamhet har
förändrats besvaras genom att beslut om hur bidragen fördelats åren 2010 och
2011, har studerats. För att kunna göra relevanta jämförelser har statsbidragen
pris- och löneomräknats till 2010 års pris- och lönenivåer, det vill säga, anslag
för 2011 räknas ned med 0,49 procent.
Fördelningen av statsbidragen mellan regionerna för 2011 har hämtats från
Kulturrådets beslut i respektive ärende. Uppgifter om totalt statsbidrag till
regional kulturverksamhet för 2010, samt hur bidragen fördelats inom
respektive region åren 2010 och 2011, har hämtats från Kulturrådets data,
som inrapporterats av berörda regioner. En tidigare version av denna rapport
har stämts av med berörda regioner och därefter har en rad korrigeringar
gjorts. Det hindrar inte att det fortfarande kan föreligga mindre felaktigheter
i det statistiska material som studien bygger på.
33
En översikt över mottagare av statsbidrag för 2007 har skapats genom samman­
ställning av uppgifter i årsredovisningar från Kulturrådet och Nämnden för
hemslöjdsfrågor, samt protokoll från Stiftelsen Svenska Film­
institutet och
Enskilda nämnden vid Riksarkivet. Dessutom har regleringsbrevet för Region
Skåne använts.
För de förändringar som har observerats i fördelningen av statliga bidrag har
en bedömning gjorts om denna förändring varit möjlig i det tidigare systemet.
Då analysen bygger på huvudsakligen kända fakta har ingen känslighetsanalys
gjorts.
Hur har beslutsordningarna och de statliga bidragen
till regional kulturverksamhet förändrats formellt?
De statsbidrag som ingår i kultursamverkansmodellen är formellt styrda
genom Lag (2010:1919) om fördelning av vissa statsbidrag till regional kultur­
verksamhet och genom Förordning (2010:2012) om fördelning av vissa statliga
bidrag till regional kulturverksamhet. Tidigare reglerades fördelningen i
Förordning (1996:1598) om statsbidrag till regional kulturverksamhet. För
regioner som ännu inte gått med i samverkansmodellen gäller detta regelverk
som tidigare.
Den nya beslutsordningen innebär att regionerna kan fördela det statsbidrag
man får till institutioner och övriga verksamheter. Som villkor för att få
fördela statsbidrag måste regionerna utarbeta en kulturplan i samverkan med
kommuner och efter samråd med länets professionella kulturliv och det civila
samhället. Kulturrådet beslutar om det statsbidrag som får fördelas till en
region. Statsbidrag lämnas i mån av tillgång på medel, vilket betyder att
Kulturrådet har att fördela en given bidragssumma på regionerna i modellen.
Den totala bidragssumman på anslaget fastslås varje år i budgetpropositionen.
Tidigare angav regeringen i respektive nationell myndighets regleringsbrev
vilka institutioner som de statliga bidragsmedlen skulle fördelas mellan. I
exempelvis Kulturrådets regleringsbrev för år 2009 namngavs de institutioner
som Bidrag till regional musikverksamhet samt regionala och lokala teater-,
dans- och musikinstitutioner (då Anslag 2:2) skulle fördelas mellan. Ett annat
exempel är regleringsbrevet för Nämnden för hemslöjdsfrågor för samma år,
som angav följande: ”Nämnden för hemslöjdsfrågor ska lämna bidrag till
huvudmannen för hemslöjdskonsulentverksamheten i varje län. Statsbidraget
lämnas till huvudmannen under förutsättning att den regionala/kommunala
offentliga finansieringen är minst lika stor som statens.” I regleringsbrevet för
Riksarkivet angavs att ”Riksarkivet ska fördela stödenheterna lika mellan de
stödberättigade arkivinstitutionerna”.
34
Tabell 1. Förändringar i regelverket om fördelning av statliga bidrag till regional
kulturverksamhet.
Vilken nationell
myndighet
hanterar bidragen?
Förordning (1996:1598)
Förordning (2010:2012)
Ansökan om statsbidrag ska
göras hos:
• Kulturrådet
• Riksarkivet
• Svenska Filminstitutet
Respektive myndighet beslutar.
Kulturrådet beslutar utifrån
regioners kulturplaner.
Regionerna får statsbidrag och
ansvarar för att fördela detta
till regionala kultur­verksamheter
i form av:
Vilka verksamheter
kan få bidrag?
Regionala och lokala institutioner
som regeringen har förklarat
berättigade till statligt stöd.
1. professionell teater-, dans- och musik­ verksamhet
2. museiverksamhet
3. biblioteksverksamhet
4. konst- och kultur­ främjande verksamhet
5. regional enskild arkivverksamhet
6. filmkulturell verksamhet
7. främjande av hemslöjd
Ja. Statsbidrag lämnas endast till
regionala och lokala institutioner
som också får bidrag från en
region, en kommun eller någon
annan huvudman.
Krav på
medfinansiering?
Hur mycket?
Statsbidrag till verksamhet med
länskonstnärer och till regionala
resurscentrum för film och video
lämnas endast om bidrag från en
region, en kommun eller någon
annan huvud­man uppgår till
minst mot­svarande det statliga
stödbeloppet.
Statsbidrag lämnas i form av
stödenheter. Regeringen fast­
ställer årligen en stödenhets
storlek.
Delar av stödenheter kan lämnas.
35
Ja. Regionen får endast
lämna statsbidrag till sådan
verksamhet som också får
bidrag från region, kommun
eller annan huvudman.
Statsbidrag lämnas i mån av
tillgång på medel.
I statsbudgeten för 2011 infördes anslaget Bidrag till regional kultur­
verksamhet 45 genom att en rad tidigare anslag och delar av anslag fördes
samman. Statsbidraget ska användas så att det bidrar till att de nationella
kulturpolitiska målen uppnås, samt ger ökade möjligheter till regionala
prioriteringar och variationer. Med utgångspunkt i detta ändamål ska
regionerna ansvara för att bidragsgivningen främjar en god tillgång för
länets invånare till professionell teater-, dans- och musikverksamhet, musei­
verksamhet, biblioteksverksamhet, konst- och kulturfrämjande verksamhet,
regional enskild arkivverksamhet, filmkulturell verksamhet och främjande
av hemslöjd46. Tidsbegränsade utvecklingsbidrag fördelas inom ramen för
samverkansmodellen av Kulturrådet, som särskilt ska beakta de nationella
kulturpolitiska målen som rör kvalitet, konstnärlig förnyelse och tillgänglighet
till kulturutbudet. Statsbidrag till det fria kulturlivet fördelas som tidigare.
Det betyder att det finns statsbidrag till regional kulturverksamhet som inte
ingår i samverkansmodellen.
45
46
Prop 2010/11:1,Budgetpropostion för 2011, Utgiftsområde 17, Anslag 1:6.
SFS (2010:2012).
36
Tabell 2. Tidigare statliga bidrag till regional kulturverksamhet som numera förts
över till samverkansmodellen för fördelningen enligt Förordning (2010:2012).
Områden i
Förordning
(2010:2012)
1. Professionell
teater-, dans- &
musikverksamhet
Tidigare anslag inom
UO 17
Beslutande
myndighet
nationellt
Anslag 1:4
Försöksverksamhet med
ändrad regional fördelning
av kulturpolitiska medel
Anslag 2:2
Bidrag till regional musik­
verksamhet samt regionala
och lokala teater-, dansoch musikinstitutioner
Belopp
år 2010
i tkr
Andel
år 2010
155 530
78,1
Kulturrådet
807 217
2. Museiverksamhet
Anslag 8:3
Bidrag till regionala museer
Kulturrådet
164 209
13,3
3. Biblioteks­
verksamhet
Anslag 3:1
Bidrag till biblioteks­
verksamhet
Kulturrådet
49 107
4,0
Kulturrådet
8 000
0,7
Riksteatern
5 100
0,4
4. Konst- &
kultur­f rämjande
verksamhet
5. Regional enskild
arkivverksamhet
Anslag 1:2
Länskonsulentverksamhet
inom dans, bild och form
samt mångkultur
Anslag 2:1
Teaterkonsulenter
Anslag 6:1 Riksarkivet
3 500
Anslag 6:2
Regional arkivverksamhet
Riksarkivet
0,8
6. Filmkulturell
verksamhet
Anslag 10:1
Stöd till filmkulturella
åtgärder
Stiftelsen
svenska
filminstitutet
16 000
1,3
7. Främjande av
hemslöjd
Anslag 4:4
Konsulentverksamhet
Nämnden för
Hemslöjds­­frågor
17 316
1,4
1 232 385
100
6 406
Överföring till
anslaget
Bidrag till regional
kulturverksamhet
från 2011
37
Den första kolumnen i Tabell 2 anger de sju kulturområden som pekas ut
i Förordning (2010:212) om fördelning av vissa statsbidrag till regional
kulturverksamhet. Den andra kolumnen visar med vilka anslag på stats­
budgeten dessa verksamheter delfinansierades innan samverkansmodellen
infördes. Av den tredje kolumnen framgår vilken nationell myndighet som
tidigare beslutade om fördelningen av statsbidragen. Den fjärde kolumnen
anger de belopp som fanns på respektive anslag i statsbudgeten för år 2010
och den femte hur stor andel av de statsbidrag till regional kulturverksamhet
– som numera ingår i samverkansmodellen – respektive anslagspost utgjorde
år 2010.
Inom samtliga sju utpekade områden fanns redan tidigare statliga bidrag
till regional verksamhet. Det nya anslaget överensstämmer i huvudsak med
förslaget från Spela samman.47 Dessutom har ytterligare anslag för arkiv­
verksamhet förts över till det nya anslaget.48 Merparten av statsbidragen år
2010 gick till professionell teater-, dans- och musikverksamhet (drygt 78
procent), näst mest gick till museiverksamhet (drygt 13 procent) och tredje
största område var biblioteksverksamhet med 4 procent. Dessa tre områden
fick alltså sammantaget drygt 95 procent av de statsbidrag som förts över till
samverkansmodellen år 2011.
Av Tabell 2 kan även utläsas att 96 procent av de statsbidrag som numera ingår
i samverkansmodellen tidigare fördelades av Kulturrådet. Nämnden för hem­
slöjds­frågor fördelade 1,4 procent, Stiftelsen svenska filminstitutet fördelade
1,3 procent, Riksarkivet 0,8 procent och Riksteatern 0,4 procent av de totala
bidragsbeloppen.
Det sammanlagda anslaget för bidrag till regional kulturverksamhet för år
2011 uppgick till 1 241 077 tkr, vilket innebar en förstärkning med 2 610 tkr
sedan anslaget pris- och löneomräknats med 0,49 procent. Kulturrådet fördelar
även fortsättningsvis utvecklingsbidrag, som en del i det samlade statsbidraget
inom samverkansmodellen, till de regionala kulturinstitutionerna.
Nationell fördelning av statliga bidrag till regional
kulturverksamhet
År 2011 beslutade Kulturrådet för första gången om fördelning av statsbidrag
till regionerna. I modellen ingick från start, som ovan nämnts, Västra Göta­
landsregionen (VGR), Region Gotland, Region Halland, Norrbottens läns
landsting och Region Skåne.
47
48
SOU 2010:11.
Prop 2010/11:1,Budgetpropostion för 2011, Utgiftsområde 17, Anslag 1:6.
38
Tabell 3. Statsbidrag till regional kulturverksamhet i tkr för åren 2010
och 2011 för de regioner som ingick i kultursamverkansmodellen från
år 2011.
VGR
År 2010
År 2011
Förändring
%
Andel år
2011*
292 094
293 524
+0,49 %
24
Region Gotland
21 505
21 610
+0,49 %
2
Region Halland
22 697
23 508
+3,57 %
2
Norrbottens läns landsting
37 665
37 849
+0,49 %
3
173 300
175 149
+1,01 %
14
Region Skåne
*Andel år 2011 anger hur stor del av det totala anslaget till viss regional kulturverksamhet
som fördelats till respektive region.
Regionerna som var med i samverkansmodellen från år 2011 fick tillsammans
45 procent av de sammanlagda statsbidragen och övriga regioner följaktligen
55 procent tillsammans. Kulturrådet angav i sina riktlinjer 49 att 2010 års
fördelning av statliga medel skulle utgöra riktvärdet för nivån också år 2011,
i enlighet med det förslag som återfanns i betänkandet Spela samman. 50 Det
kan förklara de marginella förändringarna mellan åren 2010 och 2011.
För Västra Götalandsregionen, Region Gotland och Norrbottens läns
landsting blev resultatet att anslagen från 2010 pris- och löneomräknades med
0,49 procent. I övrigt tilldelades dessa regioner inga ytterligare förstärkningar.
Statsbidragen till Region Halland räknades upp med 0,49 procent och Halland
tilldelades därutöver 700 tkr för att permanenta en danssatsning som tidigare
delfinansierats med bidrag från Kulturrådet51. Region Skåne fick, utöver en
uppräkning med 0,49 procent, ytterligare 1 000 tkr mot bakgrund av deras
arbete inom bild- och formområdet52 .
Statsbidraget ska bland annat användas så att det bidrar till att de nationella
kulturpolitiska målen uppnås. En del i de kulturpolitiska målen anger att alla
ska ha möjlighet att delta i kulturlivet. Därför görs här en jämförelse av hur
de statliga bidragen till regional kulturverksamhet fördelas per invånare i
respektive region. Den sista december 2010 uppgick Sveriges folkmängd till 9
415 570 personer som fördelades på län enligt figuren nedan53. Den största av
de fem första regionerna i samverkansmodellen är Västra Götalandsregionen
med cirka 17 procent av befolkningen, och näst störst är Region Skåne med
cirka 13 procent av befolkningen.
Statens kulturråd 2010.
SOU 2010:11.
Statens kulturråd Dnr KUR 2010/5584.
52
Statens kulturråd Dnr KUR 2010/5583.
53
SCB 2011. Folkmängd i riket, län och kommuner 31 december 2010 och befolknings­
förändringar 2010.
49
50
51
39
17%
63%
1%
VGR
Gotland
3%
3%
13%
Halland
Norrbotten
Skåne
Övriga
Figur 1. Sveriges befolkning 31 december 2010 fördelad på län.
Som framgick av Tabell 3 fick Västra Götalandsregionen störst andel av de
statliga bidragen till regional kulturverksamhet, av de regioner som ingår i
modellen från år 2011, uppgående till 24 procent. Näst störst andel för­
delades till Region Skåne som också är den näst största av regionerna i
samverkansmodellen sett till befolkning.
Sammantaget hade de fem första regionerna i samverkansmodellen 37 procent
av Sveriges befolkning och fick tillsammans cirka 45 procent av de totala stats­
bidragen till regional kulturverksamhet.
40
2010
400
2011
350
300
250
200
150
100
50
0
R
VG
nd
tla
o
G
nd
lla
Ha
n
te
ot
b
r
r
No
e
ån
Sk
llt
ne
io
t
Na
Figur 2. Statliga bidrag till vissa regionala kulturverksamheter i kr per
invånare åren 2010 och 2011 i 2010 års pris- och lönenivåer.
Den vertikala axeln i Figur 2 visar kronor per invånare upp, till 400 kronor.
Den horisontella axeln anger regionerna i samverkansmodellen från år 2011
och kategorin Nationellt avser nationellt medelvärde. Staplarna anger stats­
bidrag till regional kulturverksamhet i kronor per invånare åren 2010 och
2011, i 2010 års pris- och löneläge. Folkmängden den 31 december 2009
används för beräkning av tilldelade statliga bidrag till respektive region 2010
och folkmängden den 31 december 2010 för beräkningarna för 201154.
• Fyra av fem regioner som ingick i modellen från 2011 fick högre statsbidrag
än riksgenomsnittet.
I de fem första regionerna uppgår median- och medelvärdet för statsbidrag till
regional kulturverksamhet till cirka 150 respektive 185 kronor per invånare,
för åren 2010 och 2011. Det var högre än det nationella genomsnittsbidraget
54
SCB 2010. Folkmängd i riket, län och kommuner 31 december 2009 och befolknings­ förändringar 2009. SCB 2011. Folkmängd i riket, län och kommuner 31 december 2010 och befolkningsförändringar 2010.
41
på cirka 130 kronor per invånare för motsvarande år. Av de fem regioner som
ingick i modellen från 2011 låg enbart Region Halland lägre än det nationella
medelvärdet.
Region Gotland fick mer än dubbelt så många kronor per invånare i statligt
bidrag till regional kulturverksamhet än näst största mottagare, som är Västra
Götalandsregionen. Storleksordningen är dock missvisande för Gotlands del.
Den beror i första hand på att Gotland har en liten fast befolkning att fördela
anslagsmedlen på. När bidragen fördelas per mottagande institution jämnas
denna skillnad ut, se vidare Figurerna 4 och 5 nedan.
• Marginella förändringar mellan åren 2010 och 2011.
Mellan åren 2010 och 2011 finns några mycket marginella justeringar. De
förändringar som kan anas i Figur 2 måste ses mot bakgrund av att folk­mängden förändrats i samtliga regioner mellan de båda avstämningstid
punkterna. De statliga bidragen till regional kulturverksamhet i Västra
Götalandsregionen minskade med drygt 1,50 kronor per invånare mellan
åren 2010 och 2011. Under samma tidsperiod ökade folkmängden med 10 839
personer, vilket betyder färre kronor per invånare vid konstant statligt bidrag.
För region Gotland ses en minskning med drygt 1,00 krona per invånare.
Samtidigt har folkmängden ökat med 48 personer. För region Halland ökade
de statliga bidragen till regional kulturverksamhet med drygt 1,50 kronor per
invånare mellan åren 2010 och 2011, samtidigt som befolkningen ökade med
2459 personer. Alla uppgifter är angivna i 2010 års pris- och löneläge.
Regionernas fördelning av statsbidrag till regional
kulturverksamhet
Statsbidragen till regionerna ska alltså bidra till att de nationella kulturpolitiska
målen uppnås, samt ge ökade möjligheter till regionala prioriteringar och
variationer55. Med utgångspunkt i detta ändamål ska regionen ansvara för att
bidragsgivningen främjar en god tillgång för länets invånare till professionell
teater-, dans- och musikverksamhet (nedan kallat TDM), museiverksamhet
(Museer), biblioteksverksamhet (Bibliotek), konst- och kulturfrämjande
verksamhet (Konst & kultur), regional enskild arkivverksamhet (Arkiv),
filmkulturell verksamhet (Film), och främjande av hemslöjd (Hemslöjd).
55
SFS (2010:2012) § 4.
42
100
Hemslöjd
80
Film
Arkiv
60
Konst & kultur
Biblotek
40
Museer
TDM
20
0
R
VG
nd
tla
o
G
nd
lla
a
H
n
te
ot
b
rr
No
e
ån
Sk
a
rig
Öv
Figur 3. Andel av statliga bidrag till regional kulturverksamhet till
respektive område i procent för år 2011.
Den vertikala axeln i Figur 3 visar procent, det vill säga hur stor andel av det
totala statsbidraget för regional kulturverksamhet till respektive region som
fördelades till de olika kategorierna. Den horisontella axeln anger regionerna
i samverkansmodellen år 2011 och Övriga, det vill säga de regioner som inte
ingick i samverkansmodellen år 2011.
• Det fanns regionala skillnader i utgångsläget.
Värt att notera är att det i utgångsläget fanns regionala variationer.
Skillnaderna märks exempelvis mellan storstadsregioner och regioner som har
mer landsbygdskaraktär, samt i hur olika verksamheter har prioriterats.
I samtliga regioner gick huvuddelen av statsbidraget för regional kultur­
verksamhet till professionell teater-, dans- och musikverksamhet. I regioner
som inte ännu gått med i modellen, användes närmare 77 procent av de
statliga bidragen till professionell teater- dans- och musikverksamhet år 2011.
Andelen till denna kategori låg markant högre för Västra Götalandsregionen
(86,5 procent) och region Skåne (82,8 procent). Båda dessa regioner har flera
stora institutioner som får statsbidrag inom denna kategori.
43
Andelen till professionell teater-, dans- och musikverksamhet i Norrbottens
läns landsting låg i nivå med regionerna utanför modellen. Region Gotland
och Region Halland fördelade en lägre andel till detta ändamål, med 62,2
respektive 60,8 procent år 2011. Å andra sidan prioriterade Region Gotland
och Region Halland museiverksamheten markant högre, i relativa termer, än
övriga regioner i samverkansmodellen. Dessutom kan noteras att i Norrbotten
fick filmkulturell verksamhet ett nästan lika stort belopp som i Skåne i
absoluta tal, trots att Skånes budget är mer än fyra gånger större. Ett annat
exempel är att Gotland i utgångsläget inte hade den typ av arkivverksamhet
som finanserias inom samverkansmodellen.
Professionell teater-, dans- och musikverksamhet
Den största bidragsandelen fördelades alltså till professionell teater-, dansoch musikverksamhet inom samtliga regioner i samverkansmodellen.
Tabell 4. Andel av respektive regions statliga bidrag år 2011 till
regional kulturverksamhet till professionell teater-, dans- och musik­
verksamhet och belopp i mnkr i 2010-års pris- och lönenivåer.
Region
VGR
Gotland
Halland
Norrbotten
Skåne
Andel
87,0
62,2
60,8
76,7
82,8
mnkr
253
13
14
29
143
Variationen är stor mellan de fem första regionerna. För år 2011 fördelade
Skåne cirka 143 mnkr och Västra Götalandsregionen cirka 255 mnkr till
professionell teater-, dans- och musikverksamhet, vilket innebär närmare
83 och cirka 87 procent av respektive regions totala statsbidrag till regional
kulturverksamhet. Norrbottens läns landsting fördelade samma andel till detta
ändamål som den genomsnittliga andelen i regioner som ännu inte är med
i samverkansmodellen. Region Gotland och Region Halland fördelade en
mindre andel till detta ändamål, även i jämförelse med regionerna utanför
modellen i genomsnitt.
44
Tabell 5. Institutioner som mottagit statliga bidrag till regional kultur­­­
verksamhet inom professionell teater-, dans-, och musikverksamhet åren 2007,
2010 och 2011 i de fem första regionerna i samverkansmodellen.
2007
VGR
Halland
Norrbotten
Skåne
2011
Borås stadsteater
Borås stadsteater
Folkteatern i Göteborg
Ek. För.
Folkteatern i Göteborg
Ek. För.
Folkteatern i Göteborg
Ek. För.
Göteborgs Stadsteater AB
Göteborgs Stadsteater AB
Göteborgs Stadsteater AB
Göteborgs Symfoniker AB
Göteborgs Symfoniker AB
Göteborgs Symfoniker AB
GöteborgsOperan
GöteborgsOperan
GöteborgsOperan
Västsvenska Teater &
Dans AB
Regionteater Väst AB
Regionteater Väst AB
Stiftelsen Göteborgs­
Musiken
Göteborg Wind Orchestra
Göteborg Wind Orchestra
Västra Götalands Läns
Landsting
Kultur i Väst
Västra Götalands Läns
Landsting
Gotland
2010
Borås stadsteater
Vara konserthus
Kultur ungdom
Gotlands kommun
Gotlands kommun
Gotlands kommun
Länsteatern på Gotland
Länsteatern på Gotland
Länsteatern på Gotland
Region Halland
Region Halland
Region Halland
Teater Halland AB
Teater Halland AB
Teater Halland AB
Norrbottensmusiken
Norrbottensmusiken
Norrbottensmusiken
Norrbottens kammar­
orkester
Norrbottens kammar­
orkester
Norrbottens kammar­
orkester
Norrbottensteatern
Norrbottensteatern
Norrbottensteatern
Helsingborgs stads­
teater
Helsingborgs stads­
teater
Helsingborgs stads­
teater
Malmö stadsteater
Malmö stadsteater
Malmö stadsteater
Malmö Opera o musik­
teater
Malmö Opera o musik­
teater
Malmö Opera o musik­
teater
Skånes dansteater
Skånes dansteater
Skånes dansteater
Helsingborgs nya
konserthus
Helsingborgs nya
konserthus
Helsingborgs nya
konserthus
Malmö symfoniorkester
Malmö symfoniorkester
Malmö symfoniorkester
Musik i Skåne
Musik i Skåne
Musik i Skåne
45
Av Tabell 5 framgår att de institutioner som fått statsbidrag för regional
kulturverksamhet inom professionell teater-, dans- och musikverksamhet
varit i identiska sedan år 2007 i regionerna Gotland, Halland och Skåne. I
dessa regioner har varken nya mottagare tillkommit eller någon mottagare
fallit ifrån sedan 2007. I Norrbotten ingår statsbidraget till Norrbottens
Kammarorkester i Norrbottensmusiken från 2011. För att inte överbetona
förändringen i beräkningarna nedan, anges antalet mottagare i Norrbotten
till tre stycken även för år 2011.
I Västra Götalandsregionen samlar kulturförvaltningen Kultur i Väst tidigare
Musik i Väst, regionbiblioteket samt konst- och kulturutveckling, som även
inkluderar filmkonsulentverksamhet. Statsbidrag från de tidigare länsmusik­
bidragen har dessutom fördelats direkt till två enskilda verksamheter från 2011,
nämligen Vara konserthus och Kultur ungdom. Förändringarna inne­
bär
alltså att statsbidragen kanaliserats till annan huvudman och delvis direkt till
enskilda verksamheter.
46
40 000
2010
2011
35 000
30 000
25 000
20 000
15 000
10 000
5 000
0
g
or
eb
t
Gö
a
rig
Öv
R
VG
ö
lm
Ma
a
rig
Öv
e
ån
Sk
nd
tla
o
G
nd
lla
Ha
n
te
ot
b
r
r
No
Figur 4. Fördelning av statliga bidrag till professionell teater-, dansoch musik­­­verksamhet i tkr per institution åren 2010 och 2011 i 2010
års pris- och lönenivåer.
Den vertikala axeln i Figur 4 visar tkr upp till 40 miljoner kronor (mnkr) och
den horisontella axeln regionerna i kultursamverkansmodellen år 2011. Inom
Västra Götalandsregionen och Region Skåne var spridningen i statliga bidrag
till respektive institution stor. Statsbidragen till Västra Götalandsregionen har
därför delats upp på institutioner med säte i Göteborg och Övriga Västra
Götaland. På samma sätt har institutionerna i Region Skåne delats upp på
Malmö och Övriga Skåne.
I de fem första regionerna ses inga egentliga förändringar i fördelningen av
statsbidrag till institutioner för professionell teater-, dans- och musik­
verksamhet orsakade av införandet av samverkansmodellen. I Halland
permanentades en danssatsning, vilket möjliggjordes av att det totala stats­
bidraget till regionen ökade. Den förändring som kan ses för Övriga Västra
Götalandsregionen mellan åren 2010 och 2011 kan förklaras av den om­
organisation och samredovisning av olika verksamheter som beskrevs ovan.
47
Medelvärdet för statsbidrag per institution i medianregionen (Norrbotten)
uppgick till närmare 10 mnkr, både för år 2010 och för år 2011. Spridningen
i statligt bidrag per institution var dock stor.
• Drygt hälften av statsbidragen i de fem första regionerna gick till institutioner
i Göteborg och Malmö.
Medelvärdet för bidrag per institution i Göteborg var cirka fyra gånger så stort
som det genomsnittliga bidraget i medianregionen för åren 2010 och 2011.
Av statsbidragen till regional kulturverksamhet i Västra Götalandsregionen
fördelades närmare 200 mnkr till fem institutioner inom professionell teater-,
dans- och musikverksamhet i Göteborg åren 2011 och 2010: GöteborgsOperan,
Göteborgs stadsteater, Göteborgs symfoniker AB, Folkteatern i Göteborg och
Göteborg Wind Orchestra. Inga omfördelningar gjordes mellan institutionerna
mellan åren 2010 och 2011. Mest fick GöteborgsOperan med drygt 113 mnkr/
per år, vilket är mer än Region Gotland, Region Halland och Norrbottens
läns landsting sammanlagt fick i statsbidrag till regional kulturverksamhet
samma år.
Av motsvarande statsbidrag till Region Skåne fördelades cirka 98 mnkr till fyra
institutioner inom professionell teater-, dans- och musikverksamhet i Malmö
år 2011: Malmö Opera och musikteater, Malmö symfoniorkester, Skånes
dansteater och Malmö stadsteater. Inga förändringar gjordes i fördelningen
av statsbidragen mellan åren 2010 och 2011. Mest, drygt 47 mnkr, fördelades
till Malmö Opera och musikteater. Detta är ungefär lika mycket som Region
Gotland och Region Halland sammanlagt fick i statsbidrag till regional
kulturverksamhet.
Anledningen till att teater-, dans- och musikverksamheter får så pass stor
andel av bidragen är att dessa verksamheter är stora och kostnadskrävande.
En fråga för framtida utvärderingar är hur kostnaderna förhåller sig till
verksamheternas effekter inom kulturpolitiskt prioriterade områden, som
exempelvis barn och unga, jämställdhet, tillgänglighet, samt internationellt
och interkulturellt arbete.
Museiverksamhet
De regioner som satsade störst andel av sina statliga bidrag till regional
kulturverksamhet på museiverksamhet är Region Gotland och Region
Halland. I absoluta belopp fördelade dock Västra Götalandsregionen cirka
sex gånger mer till museiverksamhet än vad dessa båda regioner gjorde.
48
Tabell 6. Andel av regionens statliga bidrag år 2011 till regional
kultur­verksamhet till museiverksamhet och belopp i mnkr i 2010-års
pris- och lönenivåer.
Region
VGR
Gotland
Halland
Norrbotten
Andel
12,3
28,6
25,6
11,6
Skåne
13,2
mnkr
35,9
6,2
6,0
4,4
22,8
Gotland fördelade nästan 30 procent av sina statliga bidrag till musei­verksamhet 2011, vilket är samma andel som föregående år. För Hallands
del har andelen, men inte bidragsbeloppet, till museiverksamhet minskat
något mellan år 2010 och 2011, eftersom regionen fått ökat statsbidrag
som använts för professionell dansverksamhet. Som en referenspunkt kan
nämnas att i regionerna utanför samverkansmodellen användes 14,3 procent
av de sammanlagda statsbidraget till regional kulturverksamhet till musei­
verksamhet.
49
Tabell 7. Museiverksamheter som mottagit statliga bidrag till
regional kultur­­verksamhet åren 2007, 2010 och 2011 i de fem första
regionerna.
2007
2010
2011
Bohusläns museer
Bohusläns museer
Västarvet
Göteborgs museer
Göteborgs museer
Göteborgs museer
Nordiska akvarellmuseet
Nordiska akvarellmuseet
Nordiska akvarellmuseet
Göteborgs Natur­
historiska museum
Göteborgs Natur­
historiska museum
Regionmuseum
Regionmuseum
Västergötlands museum
Västergötlands museum
Gotland
Länsmuseet på Gotland
Gotlands museum
Gotlands museum
Halland
Hallands länsmuseum
Stiftelsen Hallands
länsmuseer
Stiftelsen Hallands
länsmuseer
Norrbotten
Norrbottens museum
Norrbottens museum
Norrbottens museum
Malmö museer
Malmö museer
Malmö museer
Regionmuseet
Kristianstad
Regionmuseet
Kristianstad
Regionmuseet
Kristianstad
Kulturen i Lund
Kulturen i Lund
Kulturen i Lund
Malmö konstmuseum
Malmö konstmuseum
Malmö konstmuseum
Helsingborgs museum
Helsingborgs museum
Helsingborgs museum
Lunds universitets
historiska museum
Lunds universitets
historiska museum
Lunds universitets
historiska museum
Uppåkra Arkeologiska
centrum
Uppåkra Arkeologiska
centrum
Form/Designcenter
Form/Designcenter
VGR
Skåne
Wanås utställningar
Av Tabell 7 framgår att vilka institutioner som fått statliga bidrag varit
oförändrat över tid i regionerna Gotland, Halland och Norrbotten. I Västra
Götalandsregionen har en omorganisation genomförts. Västarvet är Sveriges
största förvaltning för natur- och kulturarv. Inte mindre än sju museer är
organisatoriskt knutna till Västarvet, varv fyra fanns med som direkta
mottagare av statsbidrag åren 2007 och 2010. Därför anges antalet mottagare
av statsbidrag till museiverksamheten i Västra Götalandsregionen till sex
stycken i beräkningen nedan, trots att dessa fick statsbidrag samlat via
Västarvet år 2011.
I Region Skåne har antalet mottagare av statsbidrag för museiverksamhet
ökat från sex stycken år 2007, till åtta respektive nio mottagare åren
2010 och 2011. Region Skåne fick ansvaret för att fördela statsbidrag till
regional kulturverksamhet den 1 juli 1998 enligt Förordning (1998:305)
50
om försöksverksamhet med ändrad fördelning av statsbidrag till regional
kulturverksamhet. Fram till och med år 2009 angavs de kulturinstitutioner
som kunde ta emot statsbidragen i regionens regleringsbrev. I regleringsbrevet
för år 2010 angavs att Region Skåne, efter dialog med Kulturrådet, ansvarade
för beslutet om vilka verksamheter som skulle beviljas stöd.
Noteras kan att statsbidraget till Region Skåne ökade med 1 mnkr från år 2010
till år 2011, mot bakgrund av regionens arbete inom bild- och formområdet.
2010
7 000
2011
6 000
5 000
4 000
3 000
2 000
1 000
0
R
VG
e
ån
Sk
3
a
or
st
a
rig
Öv
e
ån
Sk
nd
tla
Go
nd
lla
Ha
n
te
ot
rb
r
No
Figur 5. Fördelning av statliga bidrag till museiverksamhet i tkr per
mottagare åren 2010 och 2011 i 2010 års pris- och lönenivåer.
Den vertikala axeln visar tkr upp till 7 mnkr och den horisontella axeln
regionerna i kultursamverkansmodellen från 2011. För Skånes del var antalet
mottagare av statliga bidrag till museiverksamheter fler än i andra regioner
och spridningen i bidragsbelopp stor mellan mottagarna. Statsbidragen till
Region Skåne har därför delats upp på Skånes tre stora institutioner: Malmö
museer, Regionmuseet i Kristianstad och Kulturen i Lund, det vill säga de tre
mottagare som för åren 2010 och 2011 erhöll mer än 1 mnkr, samt Övriga Skåne.
51
Skåne fördelade sammanlagt 0,8 mnkr mer till museiverksamhet 2011 än
föregående år, i 2010 års pris- och lönenivåer. Dock fanns i redovisningen
av hur statsbidragen använts för museiverksamheter år 2010 en pott om 1,2
mnkr som inte fördelats på mottagare. Det betyder att den ökning mellan
åren 2010 och 2011 som ses i figuren ovan är en överskattning med cirka
1,2 mnkr. Statsbidragen till Malmö museer, Regionmuseet i Kristianstad
och Kulturen i Lund ökade i genomsnitt med cirka 260 tkr mellan 2010 och
2011 enligt figuren, men de uppvisade ökningarna kan alltså bero på brister
i redovisningen för år 2010. Även för Övriga Skåne ökade det genomsnittliga
bidraget mellan åren 2010 och 2011. Vad som däremot kan vara en effekt av
högre statsbidrag till Region Skåne är att Wanås utställningar tillkom som ny
mottagare år 2011 med ett statsbidrag på cirka 0,7 mnkr och att statsbidraget
till Form/Deisgncenter ökade.
Förändringar mellan åren 2010 och 2011 finns även i Västra Götalands­
regionen. Där ökade tilldelningen till museerna med cirka tre procent 2011,
i förhållande till föregående år. Dock inbegreps främjande av hemslöjd i
kategorin museiverksamhet från 2011 och statsbidrag för länshemslöjds­
konsulentverksamhet fördes över till Västarvet.
I Norrbottens läns landsting innebar det regionala beslutet om fördelning
av statsbidrag att museet tilldelades 200 tkr mindre i statsbidrag år 2011, i
jämförelse med föregående år. Detta belopp fördelades lika på arkiv- och
länsbiblioteksverksamhet, vilket redovisas vidare i Figur 6 och Tabell 10
nedan. Halland och Gotland fördelade samma belopp till museerna år 2011
som man gjorde föregående år.
Även museiverksamheter får en förhållandevis stor del av statsbidragen
i samverkansmodellen, vilket kan påverka inriktningen på kommande
utvärderingar. Det kan komma att handla om att bedöma effekterna av
verksamheterna, men även om att studera i vilken mån det sker förändringar
i fördelningen av statsbidrag, eller i annan finansiering, till de regionala
museerna med tiden.
Biblioteksverksamhet
De statliga bidragen inom ramen för detta anslag går till länsbiblioteken,
som inte i sig själva är fysiska bibliotek, utan har i uppdrag att vara ett
stöd och en samarbetspartner till folkbiblioteken. I regionerna utanför
samverkansmodellen användes 3,2 procent av de sammanlagda statsbidraget
till regional kulturverksamhet till biblioteksverksamhet år 2011.
52
Tabell 8. Andel av regionens statliga bidrag år 2011 till regional
kulturverksamhet till biblioteksverksamhet och belopp i mnkr i
2010-års pris- och lönenivåer.
Region
VGR
Gotland
Halland
Norrbotten
Andel
0
3,8
4,7
4,7
Skåne
1,8
mnkr
0
0,8
1,1
1,1
3,2
Störst andel av de statliga bidragen till regional kulturverksamhet år 2011
satsade Region Halland och Region Norrbotten med 4,7 procent vardera.
Även Gotland satsade en större andel än riksgenomsnittet på biblioteks­
verksamhet. Region Skåne använde i absoluta belopp nästan lika mycket för
biblioteksverksamhet som dessa tre regioner tillsammans. I Västra Götalands­
regionen har biblioteksverksamheten inordnats under Kultur i Väst och
redovisas från år 2011 inte längre separat.
2010
4 000
2011
3 500
3 000
2 500
2 000
1 500
1 000
500
0
R
VG
e
ån
Sk
nd
tla
o
G
nd
lla
a
H
n
te
ot
b
rr
No
Figur 6. Fördelning av statliga bidrag till biblioteksverksamhet i
tkr per mottagare åren 2010 och 2011 i 2010 års pris- och lönenivåer.
53
Den vertikala axeln visar tkr upp till 4 mnkr och den horisontella axeln visar
regionerna som ingick i kultursamverkansmodellen 2011. Staplarna visar de
totala statsbidragen till länsbiblioteken i respektive region åren 2010 och 2011
i 2010 års pris- och lönenivåer.
Regionerna Gotland, Halland och Skåne gjorde inte några förändringar i de
statliga bidragen till länsbiblioteken mellan åren 2010 och år 2011.
Den kraftiga förändringen av statsbidraget till länsbiblioteket i Västra Göta­
landsregionen beror på att statsbidraget redovisas inom ramen för kultur­
förvaltningen Kultur i Väst, som i återrapporteringen finns i kategorin
professionell teater-, dans- och musikverksamhet.
I Norrbottens läns landsting ökade statsbidraget till biblioteksverksamhet med
drygt 5 procent mellan 2010 och 2011. Denna ökning genomfördes genom att
bidraget till museiverksamhet minskade, vilket sannolikt hade varit svårare
att genomföra med den tidigare beslutsordningen, där de statliga bidragen till
dessa olika verksamheter fördelades från olika anslag.
Konst- och kulturfrämjande verksamhet
De statliga bidragen för regional kulturverksamhet används delvis för att
finansiera länskonsulentverksamhet inom till exempel dans och teater. I
region­erna utanför samverkansmodellen användes 1,3 procent av det samman­­
lagda statsbidraget till regional kulturverksamhet till konst- och kultur­­­främjandeverksamhet år 2011.
Tabell 9. Andel av regionens statliga bidrag år 2011 till regional
kulturverksamhet till konst- och kulturfrämjande verksamhet och
belopp i mnkr i 2010-års pris- och lönenivåer.
Region
VGR
Gotland
Halland
Norrbotten
Andel
0
0,4
2,8
1,2
Skåne
0,5
mnkr
0
0,1
0,6
0,4
0,8
Regionerna Gotland, Halland, Norrbotten och Skåne fördelade samma
belopp till länskonsulentverksamhet åren 2010 och 2011, det vill säga inga
förändringar har skett till följd av den förändrade beslutsordningen, då
beloppen för år 2011 omräknas till 2010-års pris- och lönenivåer.
I Västra Götalandsregionen har konsulentverksamheten inordnats under
Kultur i Väst och redovisas därunder från år 2011.
54
Regional enskild arkivverksamhet
De statliga bidragen till regionala arkiv fördelades tidigare som fasta stödbelopp
från separata anslag för olika typer av arkiv, till exempel näringslivsarkiv
och folkrörelsearkiv. I regionerna utanför samverkansmodellen användes 1,8
procent av det sammanlagda statsbidraget till regional kulturverksamhet till
arkivverksamhet år 2011.
År 2011 fördelade Region Halland och Region Norrbotten störst andel till
arkivverksamhet, med 1,9 respektive 1,0 procent av regionens totala bidrags­
summa för regional kulturverksamhet. I absoluta belopp använde Västra
Götalandsregionen mest för regional arkivverksamhet, och har också flest
arkiv. Gotland har inga arkiv som får denna typ av statsbidrag. De skillnader
som ses mellan övriga regioner beror på att de statliga bidragen tidigare
fördelades som fasta stödbelopp, det vill säga samma belopp till alla mottagare
från ett visst anslag. Dock kunde stödbeloppen variera mellan anslagen till
olika typer av arkiv.
Tabell 10. Regionens statliga bidrag år 2011 till regional kultur­
verksamhet till regional enskild arkivverksamhet, belopp i mnkr i
2010-års pris- och lönenivåer.
Region
VGR
Gotland
Halland
Norrbotten
Andel
0,3
0
1,9
1,0
0,3
mnkr
0,9
0
0,4
0,4
0,4
3
0
2
1
2
0,3
0
0,2
0,4
0,2
Antal arkiv
mnkr per arkiv
Skåne
För Västra Götalandsregionen, Region Halland och Region Skåne ses inga
förändringar i statsbidrag för arkivverksamhet till följd av att beslutet om
fördelningen tagits på regional nivå. Från år 2011 har Norrbottens läns
landsting fördelat 100 tkr mera av det statliga bidraget till arkivet, genom en
omfördelning av statsbidrag från museet. Denna förändring hade enligt vår
bedömning inte varit möjlig i det tidigare systemet för fördelning av statliga
bidrag, eftersom bidragsmedlen tidigare tillhörde olika anslag som fördelades
av Kulturrådet respektive Enskilda nämnden vid Riksarkivet.
Filmkulturell verksamhet
Det finns 19 regionala resurscentrum i Sverige, som finansieras med statliga
och regionala medel. I regionerna utanför samverkansmodellen användes 1,2
procent av de sammanlagda statsbidraget till regional kulturverksamhet till
filmkulturell verksamhet år 2011.
55
Tabell 11. Andel av regionens statliga bidrag till regional kultur­
verksamhet till filmkulturell verksamhet och belopp i mnkr år 2011 i
2010-års pris- och lönenivåer.
Region
VGR
Gotland
Halland
Norrbotten
Skåne
Andel
0,2
2,2
1,7
3,2
0,7
mnkr
0,7
0,5
0,4
1,2
1,3
Största andel till filmkulturell verksamhet av sina respektive totala statsbidrag
till regional kulturverksamhet fördelade Norrbottens läns landsting med
3,2 procent och Gotland med 2,2 procent. I Norrbotten fick filmkulturell
verksamhet ett nästan lika stort belopp som i Skåne i absoluta tal, trots att
Skånes budget är mer än fyra gånger större.
För Gotland, Halland, Norrbotten och Skåne fick filmkulturell verksamhet
i princip likvärdiga statliga bidrag åren 2010 och 2011, sedan beloppen
omräknats till 2010 års pris- och lönenivåer.
I Västra Götalandsregionen fördelades de statliga bidragen till filmkulturell
verksamhet för år 2011 som 900 tkr till Kultur i Väst (som redovisas under
professionell teater-, dans- och musikverksamhet eftersom konsultent­
verksamheten inordnats under Kultur i väst) och 700 tkr till Film i Väst.
Det sammanlagda statsbidraget till filmkulturell verksamhet har dock inte
förändrats i jämförelse med föregående år.
Främjande av hemslöjden
Av de totala statliga bidragen till regional kulturverksamhet i de regioner och
regioner som ingår i samverkansmodellen från 2011 fördelades 0,74 procent
till länshemslöjdskonsulenternas verksamhet år 2011. I regionerna utanför
samverkansmodellen användes 1,5 procent av det sammanlagda statsbidraget
till regional kulturverksamhet till främjande av hemslöjden år 2011.
Tabell 12. Andel av regionens statliga bidrag år 2011 till regional
kultur­verksamhet till främjande av hemslöjden och belopp i mnkr i
2010-års pris- och lönenivåer.
Region
VGR
Gotland
Halland
Norrbotten
Andel
0
2,8
2,5
1,6
Skåne
0,7
mnkr
0
594
590
594
1 188
För år 2010 fick Region Gotland, Region Halland och Norrbottens läns
landsting statsbidrag till motsvarande två konsulenttjänster vardera. Region
Skåne hade statsbidrag motsvarande fyra konsulenttjänster och Västra
Götalands­regionen motsvarande sex länshemslöjdskonsulenttjänster.
56
I regionerna Gotland, Halland, Norrbotten och Skåne var fördelningen till
länshemslöjdskonsulentverksamhet i princip oförändrad mellan åren 2010
och 2011.
I Västra Götalandsregionen fördelas statliga bidrag till länshemslöjds­
konsulenterna från år 2011 till Västarvet, som sorterar under musei­verksamhet. Statsbidragen för konsulentverksamheten i Västra Göta­
lands­­
­
regionen särredovisas inte, men ökningen av anslaget till musei­verksamhet för
år 2011 (omräknat till 2010 års pris- och löneläge) motsvarar statsbidraget till
länshemslöjdskonsulenternas verksamhet år 2010.
57
Reflektioner för framtiden
De kommande åren ska Myndigheten för kulturanalys löpande utvärdera
kultursamverkansmodellen, och denna första utvärdering har väckt en del
frågor som kommer att följas upp i kommande utvärderingar. Vilka skillnader
finns mellan olika regioner i genomförande och effekter av arbetet med
dialogprocesser och kulturplaner? Fortsätter utvecklingen att kulturpolitiska
frågor kommer upp på den regionala politiska dagordningen, och i så fall:
vilka kulturpolitiska frågor blir mest aktuella och vilka effekter har detta på
kulturverksamheterna? Förändrar samverkansmodellen kulturens politiska
organisation och dess förvaltningar på regional och/eller kommunal nivå? Ökar
eller förändras administrationen runt kulturpolitiska frågor? Hur utvecklas
relationerna mellan staten och regionerna när kultursamverkansmodellen
nu utvidgas till att inbegripa ytterligare elva, och från och med 2013, fyra
ytterligare regioner?
Som denna studie har visat, har endast marginella förändringar i bidrags­
fördelningen när det gäller de statliga medlen till regional kulturverksamhet
skett under det första året med kultursamverkansmodellen. Utvecklingen
kommer att följas årligen med 2010 år som bas. En hypotes är att det
kommer att bli större förändringar i hur de statliga bidragen fördelas inom en
överskådlig framtid. Det kan då handla både om hur staten väljer att fördela
bidrag till regionerna, och hur regionerna i sin tur fördelar bidrag till de olika
verksamheterna. Vad det i sin tur har för effekter kommer att belysas både
genom mer övergripande kartläggningar och fördjupade fallstudier. Relevanta
frågeställningar är bland annat: kommer de regionala prioriteringarna och
variationerna i bidragsfördelningen att förändras på sikt? I vilken riktning
sker förändringarna i så fall? Med andra ord, ökar eller minskar de regionala
variationerna? Vad beror ökningen eller minskningen på?
I kommande studier behövs fördjupade analyser av effekter av kultur­
samverkansmodellen inom framför allt kategorierna professionell teater-, dansoch musikverksamhet samt museiverksamhet. Behovet av analyser av just
detta motiveras av att merparten av de statliga bidragen till regional
kulturverksamhet används för dessa ändamål.
Det framstår också som viktigt att studera effekter av bidragsordningen, som
inte nödvändigtvis syns i de siffror vi kan få fram. Ett exempel på detta är att
titta på olika kulturverksamheters uppdragsbeskrivningar – har de förändrats
i och med de nya reglerna och i så fall på vilket sätt? Har verksamheterna
förändrats på något annat sätt till följd av kultursamverkansmodellen? Vad
har det i så fall för effekter?
58
En övergripande fråga gäller på vilket sätt regionerna arbetar för att de
nationella kulturpolitiska målen ska förverkligas inom ramen för kulturs­
amverkansmodellen. Här blir det intressant för Myndigheten för kulturanalys
att följa arbetet i alla regioner som ingår i modellen, och de utvärderingar som
sker lokalt.
59
Referenser
Ekonomistyrningsverket, Effektutvärdering. Att välja upplägg, Stockholm
(Ekonomistyrningsverket) 2006.
Ideell kulturallians, Ideell kulturallians yttrande över betänkandet Spela
samman – en ny modell för statens stöd till regional kulturverksamhet (SOU
2010:11), [pdf] 2010 [http://ideellkultur.se/wp-content/uploads/2011/01/
Remissvar-från-Ideell-kulturallians-SOU-2010-11.pdf]
Ideell kulturallians Skåne, ”Ideell kulturallians Skåne bildad”, [pdf],
pressmeddelande 24 maj 2011 [http://www.amatorkultur.nu/images/doc/ika_
skane_110525_pressmed.pdf]
Johannisson, Jenny, Förändringar i kulturpolitikens geografi, Stockholm
(Statens kulturråd) 2010.
KLYS, ”KLYS synpunkter på SOU 2010:11 Spela samman – en ny modell
för stöd till regional kulturverksamhet”, [pdf], 2010 [http://www.klys.se
/ p d f / K LY S % 2 0 r e m i s s v a r % 2 0 S p e l a% 2 0 s a m m a n% 2 0 -% 2 0
kultursamverkansutredningen[1].pdf]
KLYS, ”Hur KLYS ser på samråd med kulturskapare i samverkansmodellen”,
[pdf], 2011 [http://www.klys.se/pdf/Bilaga%20Hur%20KLYS%20ser%20
p%C3%A5%20samr%C3%A5d%20med%20kulturskapare.pdf]
Kulturdepartementet, Dags för dialog!, [pdf], 2010 [http://www.regeringen.
se/content/1/c6/15/47/27/92daed08.pdf]
Lind, Rolf & Anders Ivarsson Westerberg (red) (2011). Ledning av företag och
förvaltningar. SNS förlag. Fjärde uppl.
Myndigheten för kulturanalys, Kulturrådets data, Statliga medel till regioner
2010 och 2011. Version 111111.
Pierre, Jon & Sundström, Göran (red.), Samhällsstyrning i förändring,
Stockholm (Liber) 2009.
Premfors, Rune & Roth, Klas (red.), Deliberativ demokrati, Lund (Student­
litteratur) 2004.
Proposition 2011/12:1, Budgetpropositionen för 2012. Utgiftsområde 17.
Kultur, medier, trossamfund och fritid, Stockholm, Regeringskansliet
Proposition 2009/10:3, Tid för kultur, Stockholm, Kulturdepartementet
60
Region Skåne, ”Samverkans- och samrådsformer 2012 avseende regional
kulturplan för Skåne 2013 – 2015”, [pdf], Beslutsförslag 2011-12-02,
[http://www.skane.se/Upload/ Webbplatser/Skaneportalen-extern/Politik
Paverkan/Sammantraden/Sektor_regional_utveckling/ Kulturnamnden/
F%C3%B6redragningslistor/111214/%C3%84rende%2015%20 -%20
Samverkan%20o%20samr%C3%A5d.pdf]
Regleringsbrev för budgetåret 2011 avseende Myndigheten för kulturanalys,
Ku2011/607/KA.
Reinikainen, Jouni & Reitberger, Magnus, ”Kritiken av deliberativ demokrati”,
i Deliberativ demokrati, Lund (Studentlitteratur) 2004.
SCB, Folkmängd i riket, län och kommuner 31 december 2009 och befolknings­förändringar 2009, 2010 [http://www.scb.se/Pages/TableAndChart____287
608.aspx]
SCB, Folkmängd i riket, län och kommuner 31 december 2010 och
befolk­nings­förändringar 2010, 2011 [http://www.scb.se/Pages/TableAnd
Chart____308468.aspx]
SOU 2009:16, Betänkande av Kulturutredningen 1-3, Stockholm (Fritzes) 2009
SOU 2010:11, Spela samman. En ny modell för statens stöd till regional kultur­
verksamhet. Delbetänkande av Kultursamverkansutredningen, Stockholm
(Fritzes) 2010.
Statens kulturråd, ”Erfarenheter av kultursamverkansmodellen – redovisning
av regeringsuppdrag”, [pdf], 2011 http://www.kulturradet.se/Documents/
publikationer/2011/kultursamverkansmodellen.pdf
Statens kulturråd, ”Redovisning av regeringsuppdrag (KU2010/961/KV) om
förberedande insatser med anledning av en ny modell för statens stöd till
regional kulturverksamhet”, [pdf], 2010 [http://www.regionorebro.se/downl
oad/18.2f642f15129c334e32e80005983/Nya+modellen.pdf]
Statens kulturråd, ”Erfarenheter av kultursamverkansmodellen – redovisning
av regeringsuppdrag”, [pdf], 2011 [http://www.kulturradet.se/Documents/
publikationer/2011/kultursamverkansmodellen.pdf]
Statens kulturråd, beslut och korrespondens
BESLUT, 2011-01-26, S 2011:2, Dnr KUR 2010/5588
BESLUT, 2011-01-26, S 2011:3, Dnr KUR 2010/5586
BESLUT, 2011-01-26, S 2011:4, Dnr KUR 2010/5584
BESLUT, 2011-01-26, S 2011:5, Dnr KUR 2010/5583
BESLUT, 2011-01-26, S 2011:6, Dnr KUR 2010/5587
61
Brev till Region Skåne från Kulturrådet, 2010-11-26, Dnr 2010/5583
Brev till Region Halland från Kulturrådet, 2010-11-26, Dnr KUR 2010/5584
Brev till Region Gotland från Kulturrådet, 2010-11-26, Dnr KUR 2010/5586
Brev till Västra Götalandsregionen från Kulturrådet, 2010-11-26, Dnr KUR
2010/5587
Brev till Norrbottens läns landsting från Kulturrådet, 2010-11-26, Dnr KUR
2010/5588
Brev från de fem pilotlänen till Kulturrådet, 2010-12-06.
Westerberg, Anders Ivarsson (2011): Ledning mellan politik och förvaltning.
I: Lind, Rolf & Anders Ivarsson Westerberg (red). Ledning av företag och
förvaltningar. SNS förlag. Fjärde uppl.
Kulturplaner
Regional kulturplan Gotland 2011–2013, Kultur- och fritidsförvaltningen,
Kultur­avdelningen, 2011-01-11.
Hallands kulturplan 2011–2013. Program för utveckling av kulturen i
Halland. Region Halland 2011.
Kulturplan 2011–2013 Norrbotten. Norrbottens läns landsting 2011.
Regional kulturplan för Skåne 2011–2012. Kulturnämnden Region Skåne.
Beslutad 2010-11-03.
Reviderad kulturplan. Region Skåne. Kulturnämnden Region Skåne. Beslutad
2011-10-27.
Underlag till regional kulturplan 2011–2012. Kultursekretariatet. Västra
Götalands­regionen 2011.
Underlag till regional kulturplan 2011–2012 – tillägg. Kultursekretariatet.
Västra Göta­lands­regionen 2011.
Intervjuliknande samtal genomförda hösten 2011
Samtal med företrädare för kultursekretariatet, Västra Götalandsregionen.
Samtal med företrädare för Division kultur och utbildning, Norrbottens läns
landsting.
Samtal med företrädare för Kultur Skåne, Region Skåne.
Samtal med företrädare för Kulturutveckling, Region Halland.
Samtal med företrädare för Kultur- och fritidsförvaltningen, Region Gotland.
Samtal med företrädare för KLYS.
Samtal med företrädare för Ideell Kulturallians.
62