Alvesta Gjuteri AB

1
Den hantverksmässiga
och mekaniserade järngjutningen
Alvesta Gjuteri AB 1922 – 2004
Kennedy Andersson
Trebent järngrytan och stekpanna från mitten av 1800-talet.
Den trebenta järngrytan
och stekpannan får symbolisera den hantverksmässiga framställningen av
gjutjärn. Den hörde förr i tiden till den öppna härden, som gav värme och ljus
och där all mat tillreddes.
Till en början hängde rundbottnade kokkärl över elden i en stång. Trefoten blev
ett viktigt tillbehör till grytan. Så småningom fick den fasta ben och kunde ställas
direkt över elden.
Gjutjärn
har framställts först hantverksmässigt och senare industriellt i vårt land. Men –
vad är då gjutjärn? Om järnmalm ska bli smidesjärn, stål eller gjutjärn beror helt
på hur mycket kol järnet tar upp under smältningsprocessen. Understiger
kolhalten 0,35 % blir det smidesjärn, som kan mjukas upp i värme och hamras
till önskad form. Om järnet innehåller 0,35–2,5 % kol kallas detta för stål. Detta
material är svårare att bearbeta och smida i, men kan å andra sidan härdas, d v
s göras hårt genom hastig avkylning.
2
Det järn som innerhåller mer än 2,5 % kol är gjutjärn, ett material som inte är
smidbart.
I motsats till smidesjärn och stål mjuknar inte gjutjärnet vid uppvärmning utan
behåller sin fasta form ända tills att temperaturen blivit nog hög och järnet blir
flytande.
Redan på järnåldern
började människor smida verktyg och redskap av järn. Men gjuta kunde man
inte, då man inte förfogade över tillräcklig hög värme i sina ugnar för att järnet
skulle smälta. Det blev senare i och med att masugnarna blev uppbyggda under
medeltiden nere på kontinenten, som man kunde få fram järn i flytande form,
osmidbart tackjärn. Man upptäckte också att det gick att forma föremål av smält
järn i en form av sand i stället för att smida det. I Tyskland började man tillverka
järnugnar, som var byggda av gjutna hällar. Ugnsplattorna dekorerades med
reliefer, ofta med bibliska motiv. Dessa ugnshällar, liksom gravhällar, göts i
öppna sandformar. En modell av hällen gjordes i utskuret trä, pressades ner i
sand så att ett avtryck bildades. När modellen tagits bort fylldes sandformen
med flytande järn. Sådana sättugnar eller biläggsugnar blev med tiden vanliga
också i vårt land och speciellt i södra delen av landet.
Gjutgodstillverkningen
i Sverige var knuten till våra masugnar vid järnbruken i äldre tider. Det hela
började på 1500-talet då staten anlade bruk för tillverkning av kanoner och
kanonkulor. För att lära sig tekniken tog man hjälp från utlandet. Speciellt tyska
experter lockades hit för att organisera bergsnäringen och de första
mästersmederna, masmästarna och gjutmästarna kom vid denna tid in till vårt
land, vilket innebär att många svenskar har ”Vallonblod” i ådrorna. Anläggandet
av de så kallade styckebruken ledde fram till att utvecklingen sköt fart, inte
minst i Bergslagen.
Under 1600- och 1700 talen
var tillverkningen av gjutgodsvaror uppdelad på olika yrkesutövare. Det var inte
ovanligt att gjutare vandrade från hytta till hytta och utförde sitt arbete. Lodoch grytstöparna hörde till städernas skråbundna hantverkare liksom
klockgjutare. Lodstöparna tillverkade kulor och grytstöparnas produktion bestod
av grytor, pannor och laggar. Dessa gjutare hade en särställning inom
hantverkarnas skråväsende, eftersom de utövade sitt hantverk ute på
landsbygden i olika hyttor. De stod i motsats till skråordningens regler som sa att
alla hantverkare skulle samlas i städerna. Strider kring detta pågick ända fram
tills skråväsendet upphörde 1846 och näringsfrihet infördes.
Under 1700-talet
genomgick järngjutningen en viktig teknisk utveckling, genom en ny typ av
kokseldade smältugnar infördes, så kallade kupolugnar och reverberugnar.
Tekniken innebar bl a att tackjärn från masugnarna och skrot smältes om i de
nya ugnarna. Nu kunde särskilda gjuterier uppstå och gjutning i industriell skala
kunde ta sin början. En följd av detta blev att man nu började tillverka produkter
för slussar, portar och spårvägsbanor.
Den nya kupolugnstekniken innebar dels att man nu kunde få bättre kvalitet på
det nya gjutjärnet och att man nu blev lokaliseringsmässigt oberoende. I de
första svenska industriella gjuterierna var det engelska gjutmästare på nästa alla
gjuterier.
3
Dels gällde det järnets och ytterst järnmalmens kemiska sammansättning, dels
hur järnet sen kunde användas till olika produkter. Det var en konst att kunna se
på det smälta järnets färg när det var lagom att tappa till olika
användningsområden.
Sanden var utomordentligt viktigt för det färdiga järnets egenskaper. Man
använde råsand, torr sand och lersand, denna var och gav olika egenskaper. Ofta
gick gjutmästaryrket från far till son. Även modellsnickarna hade ett svårt
arbete, och man vet att riktigt duktiga modellsnickare var något som gjuterierna
konkurrerade om. De gjuterier som låg i städerna var oftast knutna till en eller
flera mekaniska verkstäder. Under 1800-talet låg de flesta i Stockholm, Göteborg
och Malmö. Motalagjuteriet är ett undantag som bildades i samband med
byggandet av Göta kanal.
Järngjutningen
kom att få en central ställning i den svenska ekonomiska utvecklingen, dels när
det gällde jordbrukets mekanisering men framför allt när det gällde den
framväxande verkstadsindustrins möjligheter att ständigt utveckla och tillverka
nya produkter. Maskingjutgodset blev en nyckelfaktor i den utvecklingen och
under 1800-talets senare hälft växte ett antal fristående gjuterier upp. I och med
att bostadsbyggandet tog fart i städerna krävdes en alltmer rationell och snabb
hantering av anläggande av nya vatten- och avlopps ledningar, bostäderna
inreddes med badkar och värmeelement, något som gjorde det växande
moderna samhället beroende av tillgången på gjutgods av järn.
Bostadsbyggandets snabba utveckling möjliggjorde nu för gjuterierna att börja
standartillverkning.
Alla större delar i en produkt
tillverkades på traditionellt sätt i brättformningsavdelningen. Enkelt beskrivet
gick det till så att gjutarna arbetade vid sandsträngar som låg på golvet. Var och
en förfogade över ett antal gjutmodeller eller brätt av järn eller aluminium. I
utrustningen ingick också formflaskor, delbara behållare med gångjärn i ryggen.
Man började med att dela på flaskhalvorna, placerade brättet emellan och fyllde
den uppåt liggande flaskhalvan med sand. Därefter rammades, d v s packades
sanden och planades av. Man vände det hela och fyllde den andra flaskhalvan
med sand, den kanal där järnet skulle hällas in togs upp, sedan kunde man ta
bort brättet och stänga flaskan. Nu möttes sandytorna utom vid formhåligheten
och gjutkanalen, som senare skulle fyllas med det smälta järnet.
Efter avgjutningen delades formhalvorna och gjutgodset togs fram. Sand och
gjutkanaler slogs bort. Gjutkanalerna gick så småningom till omsmältning och
godset transporterades till renseriet för vidare bearbetning. Brättformningen var
ett synnerligen påfrestande arbete. Att stå halvkrokig under hela
formningsprocessen, sandskyfflingen och de tunga lyften, handavgjutningen,
uppslagningen och sandberedningen gav med åren många krökta ryggar.
Den sand som användes till formsand
togs till en början från vanliga sandtag. Sanden var lerbunden och hade lämplig
kornstorlek. Till denna sand tillsattes sedan stenkolssot och vatten. Efter hand
ökade kraven på formsanden, på marknaden kom nu tvättad sand och i en jämn
kornstorlek. Man tillsatte även leran och kunde därigenom få fram olika
formsandskvaliteter. Formsanden var av utomordentlig betydelse för
gjuteriresultatet. Ju finare formsand man fick fram, desto bättre godsyta blev
resultatet på gjutprodukterna. Men – finare sand gav också tätare formar, och
4
det innebar att luftgenomsläppningen minskade och att risken för gasblåsor
ökade i godset. Kravet på finare ytor fick ställas mot risken för kassation. Det
innebar också att man fick avpassa gjuthastigheten. För snabb gjuthastighet
innebar risk för gasblåsor och med för långsam riskerade man att järnet stelnade
för tidigt, det fick bli en ständig avvägning och balansgång.
Tekniken i gjutaryrket var att kunna forma, att använda rätt sand och att packa
den på ett perfekt sätt. Sen gällde det att ha skickliga händer som kunde lyfta
modellen perfekt så att inte sandytorna skadades så att man blev tvungen att
reparera dem. Däri låg finesserna.
Kupolugnen
var i sitt första skede en ugn i form av ett cylindriskt schakt byggt av eldfast
tegel och sedan infodrad med eldfast material. Den är också en ugn för
kontinuerlig smältning av gjutjärn. Efter att man har tänt ugnen lastades järn
och kol upptill. Detta kallas att beskicka. Efter ett tag när kolen har tagit sig
blåser man in luft genom rör (formor) i den nedre delen av ugnen tills järnet
börjar smälta.
De senare ugnarna bestod av ett plåtrör på mellan en till två meter i omkrets,
invändigt fodrad med eldfast tegel och stående på pelare ett par meter över
golvnivån. Bottnen utgjordes av två luckor, som hölls stängda med hjälp av ett
yttre stöd. Den ca 6-8 m höga ugnen avslutades med en skorsten. Ungefär en
meter ovanför bottnen fanns ett annat hål, format in i ugnsystemet, där man
kunde blåsa in luft. Ytterligare ett antal meter upp fanns en öppning, den så
kallade påsättningsöppningen. I ugnens nedersta främre del fanns ett hål som
mynnade i en ränna. Vid driftstarten var detta hål igensatt med en lerpropp.
Före starten på morgonen hade ugnens botten packats med sand. Man startade
med att göra en brasa på ugnens botten, sedan fylldes koks på från
påsättningshålet till en höjd av strax ovanför formhålen. Luftinblåsningen ökade,
och snart brann hela koksbäddden. Då påbörjades påfyllning av tackjärn, skrot
och koks i flera skikt. Luftinblåsningen ökades och temperaturen steg tills det
blev så hett att järnet började smälta och droppa igenom koksbädden ner på
ugnens botten. Så pågick smältning och fyllning fram till den tidpunkt då
gjutarna var färdiga att ta emot det smälta järnet. Då knackades lerproppen i
rännhålet bort, och järnet strömmade ner i en förvaringsskänk, och från denna
hälldes sedan järnet över i mindre transportskänkar. När förvaringsskänkan var
fylld stoppades järnet med en ny lerpropp. Det smälta järnet som hade runnit
över i det stora gjutkärlet, fördes sedan vidare i en traversanordning till
gjutformarna. Ur formarna trängde gaser ut, som antändes för att göra luften
något renare för arbetarna att inandas.
Utveckling och nya mekaniseringar
gjordes nästan löpande, man investerade i än större transportkärl som sedan
kunde transporteras vidare till gjutformarna med hjälp av en stor truck eller
hjullastare med griparmar och tippanordning.
Efter hand som mekaniseringen ökade steg också produktionen och minskade
kostnaderna. De tyngsta och mest arbetskrävande momenten av arbetet blev det
som mekaniserades först. Man satte in gjutskänkar hängande i takskenor, och
ingen skyffling av sand behövdes nu mer. Gjutsanden skulle med hjälp av en så
kallad skraptransportör fyllas i behållaren ovanför formmaskinen och varje man
skulle sedan med ett enkelt handgrepp få sanden att falla rätt ner i flaskan.
Arbetet delades upp mellan formare och gjutare, en tredje medarbetare skötte
5
uppslagningen. Man hade nu infört ett så kallat löpande band. Alla fick nu också
arbeta till dagens slut, vilket man tidigare inte varit van vid.
Hela denna omvandling från ett rent hantverksmässigt arbete till styrd
mekanisering gick naturligtvis inte alltid helt friktionsfritt. Arbetstakten blev
hetsig och bullret var öronbedövande från morgon till kväll, därtill kom den höga
värmen. Besvärligast var det för uppslagaren som hela skiftet hade det extremt
varmt och påfrestande. Gjuttemperaturen var ca 1500 grader, och när de delade
en flaska var järnet fortfarande hett och det blåste iväg sand som hade torkat
närmast detaljerna. En del uppslagare såg verkligen medtagna ut när kvällen
kom, genomsvettiga och inpyrda med den svarta sanden. Någon har uttryckt –
”Att det fanns många avdelningar på gjuteriet det visste jag – men, att där också
fanns ett eget helvete, det visste jag inte tidigare”, när han mötte uppslagaren
på väg till tvätt och omklädning efter dagens skift.
Till en början var det alltså intermittent gjutning. Det innebar att man formade
på förmiddagarna och under tiden smältes järnet. Framåt kl 14 00 på
eftermiddagen, började järnet att levereras. Då hade alla gjort färdigt och stod
och väntade. Det var noga med att man hade gjutit klart och gjort sin
arbetsplats färdig, först då fick man gå hem. Var och en gjorde så många flaskor
eller formar som han tyckte han hann med. Slutligen skulle ugnen tömmas på
sin koksbädd, ett fantastigt skådespel som ibland kunde bevittnas av en och
annan utomstående.
Alvesta Gjuteri AB 1922 – 2004 i bakgrunden Lekarydsvägen och Aringsåsområdet
Alvesta Gjuteri
grundades 1922 av Pontus Gustavsson, mitt under landets rådande bankkris och
arbetslösdepressionen. Samma år hade också svensk järnhantering ett mycket
svart år och tidningarnas rubriker växte och utropade industrins nöd där den
genomsnittsliga produktionen hade minskat med över 30 % och över 10 000
industriarbetare gick arbetslösa. Arbetslöshetsfrågan fick på våren 1923 den
Brantingska regeringen att avgå. Under dessa betingelser startade Pontus sin
gjuteriproduktion, vilken 1932 kom att övertas av hans son Hjalmar Gustavsson.
6
Dessa båda framsynta mäns verk kom med tiden att utvecklas till att bli ett av
landets ledande gjuteriföretag.
För en sentida betraktare ter sig satsningen på ett gjuteri i Alvesta
anmärkningsvärd med tanke på rådande tider, men – Pontus hade is i magen,
kunnande och en enormt brinnande tilltro till bygdens strävsamma och
arbetsdugliga folk. En god bygd kräver goda ledare.
Gustav Athley
tillträdde gjuteriet 1943 som ny ägare tillsammans med kompanjonerna Bengt
Karlsmo och Bertil Andersson. Företaget hade under de senaste åren av sin
tillvaro sedan starten 1922 blivit rätt nedslitet och arbetsmiljön var hellre inte
den bästa. Kompanjonerna fick hugga tag i rätt många skiftande arbetsuppgifter
på en gång. Framförallt krävdes förbättringar inom arbetsmiljön för de anställda
och speciellt för de som jobbade direkt i produktion.
Under rätt många år hade de jobbat i en föråldrad anda och miljö.
Gustaf Athley 1938
Gustaf Athley var född den13 november 1898 i Vetlanda och hade, efter sin
skolgång, jobbat några år i Vetlanda innan han sökte sig nytt arbete i Taberg,
där han kom att bli gjutmästare på Tabergs Gjuteri.
I Taberg blev han också mycket tidigt engagerad i skolfrågor och satt under
många år i dess skolstyrelse, ett uppdrag som han också fick axla i Alvesta
7
kommun. Han gifte sig med flickan Agnes Linnea f. 1900 i Tenhult och fick sju
barn med henne.
Ann-Britt f. 1924, Kerstin f. 1925, Siv f. 1927, May f. 1929, Gördis f. 1931, Jan f.
1941 och Inga-Lill f. 1944. Några av barnen gick tyvärr bort i unga år.
När Gustaf Athley kommer till Alvesta 1942 bor han ett tag hos sin blivande
kompanjon Bengt Karlsmo ute vid Kloster i Benestad. 1943 köper han
fastigheten, som i folkmun kallades för ”Spårvagnen” och som låg utmed gamla
Växjövägen, med en vacker, bedårande utsikt över sjön Salen. Samma år flyttar
övriga familjemedlemmar ifrån Taberg till den nya bostaden i Alvesta. Där föds
yngsta barnet Inga-Lill 1944.
Hustrun Agnes Linnea avlider 1969 efter en tids sjukdom. Efter att Gustaf Athley
lämnat sina uppdrag på Alvesta gjuteri, ägnade han mer tid åt familjens vackra
trädgård och dess prunkande blommor, som han älskade över allt annat. Han var
alltid noga med att varje blomsort skulle ha sin skötsel. 1989 lämnar han
familjens kära hem och vistades några månader på servicehemmet i Alvesta där
han somnar in stilla och lugnt den 13 augusti samma år.
Ett långt strävsamt liv var tillända efter många års engagerande arbete inom
gjuteribranschen. Han var och förblev en mycket omtyckt och respekterad chef
för sin personal, vilka han alltid värnade om. I vårt samhälle blev han också en
aktad medmänniska för alla han mötte och ofta tog han sig tid att lyssna på just
den människans problem för att ge ett gott råd. Han var och förblev i ordets
rätta mening en av Alvestas stora entreprenörer.
Han var också mannen som hjälpte till att starta och bygga upp
modellverkstaden på Ågatan. Ett företag som tillverkade gjutmodeller och kom
att bli en stor samarbetspartner under många år till Alvesta Gjuteri.
Gjuteriets snabba omdaning
tog de tre kompanjonerna itu med omgående. Stora investeringar gjordes i nya
lokaler och en utvidgning av gjuteriavdelningen företogs. Produktionen ökade
och en bit in på 1950-talet var man mogen att specialisera sig på gatubrunnslock
s.k. ”gatubetäckningar”, en produkt som kom att bli en av företagets allra
största produkter.
Man kan med fog påstå
att företagets snabba utveckling började när Gustaf Athley och kompanjonerna
tog över det gamla gjuteriet 1942. Efter ett år blev gjuteriet aktiebolag och den
moderna tiden gjorde sitt inträde i företaget. Athley och hans kompanjoner var
yrkesmän och kunde gjuteriyrket från grunden. Det uppstod snabbt en laganda
som gick ut på att företaget skulle bli ett gjuteri bättre och modernare än alla
andra, vilket de också lyckades med.
Utvecklingen gick sedan med rasande fart. Ett stort lyft för företaget blev det bl
a när Athley tillsammans med en anställd på gatukontoret i Stockholm kom på
”Alcliff Telskop”.
Det kom sedan att bli de svarta gatubetäckningslock som nu finns på nästan alla
gator i landet.
8
Alcliff-Densus. Teleskop med dubbla lock hundraprocentigt tät, mot inläckande vatten
och oljor m.m. samt mot strömmande gaser och bevärande lukt. Justeringsmöjligheten
på locket var 70 mm.
Konstruktionen var genial
då dessa lock tidigare varit till problem för trafikanterna. När gatan sjönk stack
dessa lock ofta upp en bra bit ovan asfaltkanten. Ibland höjdes gatan och då
sjönk betäckningslocket ned i marken till stora problem för gatukontorens
personal.
Athley och den Stockholmsanställde gatukontorsmedarbetaren utvecklade en
konstruktion där en gjuten ring, som kallas för sadelring sätts fast på
betongkonan, Sedan läggs en ny ring ovanpå som har asfalt runt omkring sig. I
denna ring läggs sedan locket. Därefter följer ringen och locket hela tiden
asfaltens rörelser och är alltid i nivå med gatuplanet.
Denna artikel kom sedan att under många år framöver, bli företagets stora
produkt och omsatte 1979 över 10 miljoner kronor. Men företaget fick också sina
smällar. Tidigare hade företaget bl a tillverkat vattenlås och rör till bostadshus.
Produktionen uppgick till över 20 ton om året, men när plasten gjorde sitt intåg
på marknaden sjönk tillverkningen ned till ca 2 ton om året.
Företagets långa traditionen
när det gällde kompetens och kunnande gjorde att företaget låg i täten att
anamma ny teknik och företaget präglades under hela sin tillvaro i Alvesta av en
skicklig yrkeskår med goda hantverkstraditioner och kunskap. Man kom att bli
ett av de ledande gjuterierna i Skandinavien och man utbildade fortlöpande sin
personal genom att låta dem studera på den gjuteritekniska Skandinaviska
Gjuteriskolan i Jönköping. En skola där deltagaren fick studera materiallära,
gjutgodskonstruktion, produktionsteknik, kvalitet, hälsa, miljö och säkerhet.
Utbildningen syfta också till att ge den anställde grundläggande kunskaper om
gjuteribranschens struktur i Sverige och utomlands, genomgång gjordes av olika
gjutna material och vanliga gjutmetoder, studiebesök förekom vid olika typer av
gjuterier som gav medarbetaren en insikt i fabrikslayouter och godsflöden.
9
Målet var att ge ett helhetsperspektiv på hela tillverkningsprocessen. Där ingick
metoder för form- och kärntillverkning, olika typer av ugnar och system för
smältning, varmhållning och avgjutning liksom efterbehandlingsmetoder såsom
slipning, skärande bearbetning och ytbehandling.
Vd. Gustav Atley 1968
Den teoretiska grundkursen med inriktning gjutning
gav eleven färdigheter i att utföra grundläggande gjuteritekniska beräkningar
avseende hållfasthet, ingjutningsdesign, kemisk sammansättning, förstå och
analysera olika grundläggande samband mellan produktivitet, produktpris och
täckningsbidrag. Utbildningen gav också djup kunskap om gjutna materials
egenskaper och lämplighet. Strukturanalyser, ugns- och smältteknik,
smältbehandling och kontroll före avgjutning, liksom Olika gjutgodsdefekter
studerades och lämpliga motåtgärder utvärderas. Eleven fick också
grundläggande kunskaper inom gjutgodsdesign och dimensioneringsberäkningar,
datorbaserade program för flödes- och stelningssimuleringar samt
hållfasthetsanalyser plus gjutgodsberedning utgående från kundspecifikation.
Eleven fick också fördjupade kunskaper inom produktionstekniska grunder som
ex maskintyper, layout, materialflöden, automatisering och kvalitetsstyrning,
samt lära sig effektiviseringsåtgärder med stöd av produktionssimulering,
ergonomi och säkerhet, energi- och underhållsfrågor.
10
Ledningssystem för kvalitet, hälsa, miljö och säkerhet
var också viktiga studieområden som gav eleven fördjupade kunskaper inom olika typer av
standarder och kvalitéer, dess inre och yttre miljö och energihushållning m.m.
Studierna omfattade också aktuell lagstiftning, noterade skatter och avgifter på energi
och restprodukter.
Verkmästaren för modellverkstaden Einar Andersson avsynar ett kundobjekt
Lärande i processarbete
gav kunskaper kring smältning, smältabehandling, materialprovning/-analys samt
kvalitetskontroll, redovisning av rapporter kring material- och strukturanalyser, defektorsaker
åtgärdsförslag samt olika typer av kvalitetsuppföljningar och arbetsinstruktioner.
Man gjorde tekniska beräkningar, konstruktion och beredning av gjutgodskomponenter efter
kundspecifika krav, redovisade självständigt framtagna kalkyl- och offertunderlag. Under
perioden analyserade och mättes produktiviteten inom olika produktionsavsnitt genom hela
förädlingskedjan. Värdeflödesanalyser och effektiviserings-/automatiseringsåtgärder utreddes
och redovisades, liksom investeringskalkyler och besparingsmöjligheter.
11
Kvalitetschef Roger Blomqvist
Som underleverantör
och partner arbetade företaget tillsammans med sina kunder redan från början
under en produkts tillkomst. Det innebar bl a att de medverkade redan på
konstruktionsstadiet, tillverkade egna prototyper och modeller samt gjorde
utfallsprover.
Kvalitetsstyrning
och kvalitetsaspekterna blev allt viktigare för en rationell produktion i alla led.
Alvesta Gjuteri arbetade därför efter en kvalitetsmall för att säkra den löpande
produktionen. Nödvändiga materialanalyser gjordes med hjälp av spektrograf
ARL 3360 och metallogiska undersökningar och dimensionskontroller utfördes i
mätmaskin. När slutavsyningen var klar kontrollerades varje leveranssändning
innan produkterna gick till kund. Knappt hälften av den samlade produktionen
bestod av gjutgods och deras gjutgods höll mycket hög kvalitet som mer än väl
uppfyllde marknadens krav och de materialkvaliteter som dominerade i
produktionen var gråjärn SS 140217, 140219, segjärn SS 140727, 140732 och
140737 och man förfogade över en modern formanläggning, kärnmakeri,
smältavdelning, renseri, målningsanläggning och efterbearbetningsavdelning.
Produktionsanläggningen bestod på 1980-talet av
formanläggningsavdelningen som bl a var utrustad med 1 Malcus SPO500 med
flaskstorlek 1100x900x270x270 mm. 1 Match-Blomatic BSM 2620 med
12
bullstorlek 660x508x250/250 mm. 1 Roto Match-Blomatic BSM2016 med
bullstorlek 508 x 150/150 mm.
Kärnmakeriet
var utrustat med 2 st Röper H12 för vattenglas och oljesandkärnor. 1 st Röper
H5 för vattenglas och oljesandkärnor. 1 st Röper H12 för Hot-Box kärnor. 1 st
Röper H5 för Cold Box-kärnor. 1 st Eurocor H16 Co. Cb.8 för Cold Box-kärnor. 2
st Shalco U-180 för skalkärnor. 1 st Beardsley & Piper SF 10A för skalkärnor.
Kärnorna tillverkades av skickliga yrkesmän
Smältavdelningens
utrustning bestod bl a av 2 st ASEA HF-ugnar à 6 ton och 3MW. 1 st ASEA LFR ugn 45/15 ton för varmhållning. 1 st en ASEA LFR-ugn 20/8 ton.
Renseriet
hade 3 st conveyorblästrar och en mattbläster. För slipning av gjutgodset fanns
ett flertal välutrustade rensboxar.
13
Renseriavdelningen
Målningsanläggningen
där målning av gjutgodset utfördes, hade en automatisk doppmålningslinje och
en avdelning för elektrostatisk sprutmålning.
Edvin Andersson, en av företagets trogna medarbetare under många år.
14
Kvalitetskontrollen
av gjutjärnet gjordes i ett välutrustat driftslaboratorium med vacumspectrometer
ARL 33000
Kontrollavdelningen
Efterbearbetningen av produkterna
samarbetade företaget med ett flertal verkstadsföretag med stor kapacitet och
hög teknisk
standard och kunnande. Under gjuteriepoken utvecklades också en rad nya
verkstadsföretag i starkt samarbete med företaget, bl a tillkom AB
Maskinarbeten och Mekan & Modell AB.
1966 blev gjuteriet hälftenägt
av Persöner i Ystad och tre år senare tar de över hela företaget. Tillsammans
med Gustaf Athley hade man bestämt att en utbyggnad skulle ske för tyngre
gods för närmare 3 milj. kronor. Som huvudentreprenör för bygget hade antagits
Malcus Industri AB.
Den kommande anläggningen kom nu att innefatta en helautomatisk formning
som fick en kapacitet av mellan 45-60 ton gjutgods per skift och den
helautomatiska sandberedningen klarade 120 ton formsand per timme. Gustaf
Athley framhöll att företaget genom denna investering fick en väsentligt större
möjlighet än tidigare att bemöta marknadens ständigt växande krav på kvalitet
och ökade leveransvolymer.
Maskingjutgodset
kom nu i den nya helautomatiska anläggningen att tillverkas i betydligt större
storlekar än tidigare. Anledningen till utbyggnaden var också att företaget genom
denna investering kunde öka gjuteriets förmåga att möta den allt mer hårdnande
konkurrensen från utlandet. Genom ytterligare rationaliseringar eliminerades
också de stigande lönekostnaderna. Utbyggnaden lades norr om den tidigare
tillbyggnaden och anslöts till den äldre industribyggnaden. Efter tillbyggnaden
15
beräknades årsomsättningen till 15 milj. kronor. Huvudproduktionen var olegerat tackjärnsgods för vatten och avlopp samt gjutgods för
verkstadsindustrin.
Den automatiserade formningsanläggningen.
Genom utbyggnaden
kom gjuteriet att bli ett av de största och modernaste i landet och företagets
försäljningsvolym ökade kraftigt.
Genom att Persöner nu ingick som delägare i företaget ökades också
aktiekapitalet från 134 000 kr till 800 000 kr. Gjuteriets status i nytänkande och
företagets moderna produktionsteknik med högkvalificerade medarbetare kom
att uppmärksammas över hela landet bl a genom radio- och TV-reportage.
1974 sökte företaget ytterligare personal
och man hade då bl a vänt sig arbetsförmedlingen som i sin tur kontaktade
arbetsförmedlingen i Herning, Danmark. Ett tjugotal personer hade anmält sitt
intresse och anlände till Alvesta den 13 september för att besöka företaget och få
information av tekniske chefen Olle Persson och personalchef Uno Johansson
samt produktionsförman
V. Christiansen som var dansk och bott och arbetat under många år i Alvesta och
kände väl till företagets produktion och anställningsvillkor. Företaget hade vid
denna tid ca 125 anställda och stod i beredskap att investera ytterligare ca 6,5
miljoner kronor och behövde nu ytterligare arbetskraft. Man bedrev
tvåskiftsarbete, produktionspersonalen hade ackord och en timlön på ca 19 kr.
16
Man stod också i begrepp att frångå kokseldningen och införa elektrisk drift vid
smältningen av järnet.
Man erbjöd de arbetssökande ett flyttningsbidrag på 500 kr, vilket belopp inte
behövdes återbetalas om den anställde stannade kvar i minst ett år på företaget.
Det kommunalägda bostadsbolaget informerade om lediga lägenheter, en trea
kostade 660 kr och en tvåa 525 kr pr månad. De arbetssökande fick fylla i en
intresseanmälan och efter att företaget behandlat denna blev mer än hälften
anställda.
Företaget hade god lönsamhet och det hade nästan alltid gått bra för dem. På
grund av den goda lönsamheten kunde företaget investera, vilket gjorde det till
ett av Europas modernaste gjuteri. Man såg ljust på framtiden och var vid denna
tidpunkt troligen det mest lönsammaste gjuteriet i Sverige. VD för företaget var
Alf Jonsson.
VD Alf Jonsson
1981 kom Sonesson in som ägare
genom sitt uppköp av Persöner. Samtidigt med Sonesson kom också Beijer in i
bilden som vid detta tillfälle ägde mer än hälften av aktierna i Sonesson.
Genom Beijer kom gjuteriet i kontakt med bl a Kockums järnverk i Kallinge, ett
samarbete som kom att bära frukt. Torsdagen 5 november detta år drabbades
gjuteriet av en häftig brand som resulterade i produktionsstörningar.
Reparationsarbetena kom att ta nästan en månad.
Vikande konjunkturer och läget på arbetsmarknaden utlöste ytterligare
bekymmer för företaget. Avdelningen som slogs ut av branden svarade för 65 %
av produktionen. Företaget uteslöt inte permitteringar. Hela hösten hade
kommunen brottats med tryggheten i jobben. Redan i augusti varslade A-betong
14 anställda. Nästa företag att friställa folk blev Stal - Laval i Torpsbruk som ville
göra sig av med en grupp tjänstemän. I Vislanda varslade Axelssons Värme AB
17
sina anställda och i lilla Hjortsberga kom beskedet att Södra Skogsägarna skulle
slå igen sågverket med 23 anställda, Alvesta Grus varslade 9 anställda och Fors
Bil AB lade ner sin verksamhet i Alvesta och 9 jobb försvann.
KLS minskade sin arbetsstyrka med 15 anställda och Stilpannan gick in och
räddade 40 jobb i Hall koncernen. Arbetsförmedlingen hade inte ett ledigt jobb
att erbjuda och 172 arbetssökande stod i kö och väntade på jobb. Det rådde
verkligen lågkonjunktur i Alvesta kommun som under en mängd av år varit
förskonad från liknande konjunktursvackor.
Gjuteriet införde tredagsvecka under hela hösten för att reda ut problemen. På
lagret låg producerade varor för över 10 miljoner kronor och väntade, att
marknaden skulle komma igång och speciellt byggsektorn.
Sverige hade gått på lågvarv
och man väntade bara på att hjulen skulle sätta fart igen och lätta på företagens
stora lagerhållning. Regeringens svångremspolitik hade drabbat företagen hårt.
Gjuteriet hade dock kört för fulla segel
och ett ansenligt lager hade byggts upp under lågkonjekturen, men – man kunde
inte i längden hålla fast vid denna kurs. Gjuteriet hade investerat nästan 40
miljoner kronor under den senaste tioårsperioden och var ett av de modernaste i
landet. Gjuteriets basproduktion gatubrunnar, hade dock haft sina glansdagar,
den följde nästan helt nybyggnadsproduktionen och de gyllene åren kom
knappast tillbaka. Företaget och dess personal kände trots situationen en viss
trygghet tack vare gjuteriets stora investeringar och en ledning som tidigare
klarat av svåra situationer. Konkurrensen från Polen med billigt gatugods gjorde
att man tvingades se sig om efter annan produktion. Den 3 augusti 1981 inför
företaget 3-dagarsvecka. Gjuteriet gick på sparlåga och i oktober 1982
diskuterade Sonesson-koncernens ledning om en försäljning av olika enheter.
Naturligtvis uppkom oro i leden och företagsledningen för gjuteriet gick ut och
lugnade personalen, att – visst, det finns inga garantier för att en försäljning av
företaget inte sker, men - en nedläggning var helt otänkbar, i värsta fall kunde
en minskning av produktionen innebära personalnedskärningar, men så länge
inget varsel kommit, var läget stabilt. Företaget var trots den långa
konjunktursvackan på marknaden i god ekonomisk balans.
Asco och Maggan
18
Nya vindar kom och blåste in på företaget
när nya ägare övertog gjuteriet i början av 1983, bestående av en arbetsgrupp
med Göte Alm Alvesta, Jan Danielsson Diö, Stefan Hall Växjö, Uno Johansson
Alvesta och Bo Lejon Alvesta, dessa fem köper hela företaget av Sonessonkoncernen.
Flickorna på kontoret döpte snabbt det nya gänget till (Vi i 5:an) vilket
smeknamn gruppen sedan fick bära under hela sin ägartid.
Efter att ”Vi i 5:an” övertagit företaget sattes ökande resurser in på
försäljningsavdelningen som under en längre tid varit eftersatt. Ny chef för
denna avdelning blev Göte Alm.
Fram på höstkanten 1983 hade tillverkningen av betäckningsgods ökat med över
20 %, genom att man gått in på exportmarknaden. Denna sektor spåddes
ytterligare en ökning av produktionskapaciteten under 1984 med 15 %, det slog
bokstavligen gnistor om företagsledningen och hela företaget andades åter
framtidstro för smält järn, där VD:n Bo Lejon räknade med att nyanställa minst
tio nya medarbetare.
VD Bo Leijon och maskinskötare Bengt-Erik Elofsson
Medvinden fortsatte
och ökningen av produktionen på företaget som inleddes under 1983 kom att
fortsätta under hela 1984 och man nyanställde ännu mer personal. Företaget
hade nu över 100 anställda och produktionen bestod av betäckningsgods och
beställningsgjutgods till en volym om 10 500 ton, fördelade på 4 500 ton
betäckningsgods och 6 000 ton beställningsgjutgods. Årsomsättningen hade
stigit till 45 miljoner kronor och beräknades bli 50 miljoner under 1984.
Orderingången ökade kraftigt och företaget tog nya marknadsandelar och fick en
19
rad nya kunder som företaget gjorde modellorder till för att senare köra
produktionsorder.
För företaget väntade nu
också en lockande och spännande exportmarknad som redan under 1983 hade
startats med order till Klinger i Västtyskland som tillverkade armaturer och
ventiler.
Företaget räknade med att exportera för minst tre miljoner kronor under 1984 till
Klinger. Satsningar gjordes också på att komma in på den Engelska marknaden
där företaget redan etablerat kontakter med agenter och valutaläget var positivt.
När det gällde produktionsutvecklingen
låg företaget väl framme i tiden. En del av produktionsutvecklingen gällde bl a
att ersätta det vanliga gråjärnet i gjutgodset med segjärn, som hade stålets
egenskaper. Detta material var starkare vilket bl a innebar att man kunde
minska godstjockleken något som var gynnsamt och intressant för bilindustrin.
Även när det gällde betäckningsgods pågick även här produktutveckling och
redan under våren 1984 kom flera nya produkter att presenteras.
När det gällde produktiviteten var det inget annat gjuteri som slog Alvesta
företaget,
som var klart bäst i landet när det gällde produktion per anställd och detta
berodde bl a på företagets höga investeringsnivå, effektiva produktionsapparat
och en välutbildad och lojal personal.
Bo Lejon
blev en djupt engagerad VD, han hade under åren 1974 -1980 fungerat som
gjuterichef på företaget när han 1980 slutade på företaget för att tillträda som
VD för Kockums järnverk i Ronneby. Under mellanåren följde han med spänning
utvecklingen på Alvesta Gjuteri, företaget som inte gick honom spårlöst förbi.
Göte Alm i gjuteriets utställningsmonter
20
Gänget ”Vi i 5:an”
och den utomordentligt engagerade och kunniga personalen blev ett
marknadsinriktat gäng som ställde upp för sina kunder. All personal var
genomsyrad av den nya andan i företaget att vid varje läge tillfredsställa
kundens behov. Produktionstakten låg nu på 60 ton råmaterial per dag som
smältes vilket innebar att produktionsökningen låg en bra bit över det uppsatta
målet på 20 %. Den nya och genomgripande andan som inplanterats i företaget
kom sedan att råda i företaget ända fram tills det olycksaliga beskedet 2004 att
företaget skulle läggas ned och flyttas till Finland.
Öppet hus
hölls den I okt 1986 för allmänheten med över 500 besökare. Anställda på
företaget ställde upp och visade företagets produktion och efteråt bjöds
besökaren på kaffe med tilltugg.
Gjuteriet stod på toppen av sin förmåga och produktionen gick för högvarv när
den framgångsrika ägar och ledningsgruppen på våren 1987 valde att kliva av
och sälja gjuteriet till Componenta Gjuterier AB.
Bertil Dahlgren förevisar hur man gör kärnor för hand. Intresserade åskådare är Cecilia
Svensson, Hilda Svensson och Danuta Svensson. Bild 1986
1987 ingick gjuteriet i Componenta Gjuterier AB
21
ett dotterbolag inom Componenta koncernen. I gjuterigruppen ingick också
utöver Alvesta Gjuteri AB, även gjuterierna AB Ljungby Stålgjuteri och Traryds
Metall AB, utöver gjuterierna ingick också Osby Armatur AB, Armaturteknik AB i
Osby samt Albin komponenter AB.
1989 den 11 februari
var tiden i gjuteriets skyddsrum förbi för de ca 140 anställda. Under många år
hade personalens matsal varit inrymd i företagets skyddsrum. Nu hade man
satsat 1.2 miljoner kronor på ny personalmatsal som även kom att inkludera ny
expedition för den fackliga verksamheten inom företaget.
Uno Johansson var en av de drivande krafterna bakom detta projekt, stolt kunde
han förrätta invigning inför övriga medarbetare som bjöds på öl och macka
denna dag. Den nya matsalen var placerad på andra våningen i
gjuteribyggnaden, där en gång LIBO syfabrik på 1950-talet varit inrymd. Under
mellanåren användes detta utrymmet som ett av gjuteriets förråd.
Personalmatsalen var en av de stora satsningar som gjuteriet gjorde för sin
personal på väg in i 1990-talet.
Fackliga företrädarna, huvudskyddsombudet Erik Adamsson och fackordföranden
Peter Jonsson servers av Marini Slavica som förestod matsalen. Längst bak i bilden syns
planeringschef Uno Johansson och VD för företaget Kaj Andersson.
Under några år på 1990-talet
var Kaj Andersson VD för företaget, han hade en bred och lång erfarenhet av
gjuteribranschen. Hans yrkeskarriär hade börjat i Hälleforsnäs, och Kallinge
Gjuteri.
Han var en färgstark ledare och på flera sätt viktig i gjuteriets framgångsrika
utveckling på 1990-talet. Han har under årens lopp innehaft en rad
styrelseuppdrag inom branschen och sedan 10 år tillbaka styrelsemedlem för
branschorganet Svenska Gjuteriföreningen.
22
Vd Kaj Andersson
Stig Lundh och Arne Pettersson vid bullformingsmaskinen AFA
Under 1990 tog företaget i bruk en ny formningslinje av typ ”HWS-SEIATSU”,
som under två år hade inneburit investeringar på 27 miljoner kronor, förutom att
den nya produktionslinjen gav betydande miljövinster ökade också kapaciteten
med hela 20 %. Företagets totala kapacitet var därmed 17 000 ton per år.
Flaskstorleken i den nya formningslinjen var 1160x960x300/300 mm, och
kapaciteten var 100 formar per timme och de godsstycken man producerade i
linjen låg mellan 3 - 200 kg.
23
Personal som gratuleras, längst till vänster Lars-Åke Snygg
Förutom gatugods
där företaget hade ungefär häften av den svenska marknaden, tillverkades också
mycket beställningsgods till verkstadsindustrin och då främst till ABB, VME,
Scania och Volvo.
Marknaden efterfrågade mer och mer beställningsgods med hög kvalitet, vilket
innebar att den gamla formningsanläggningen hade tjänats ut. När den nya
formningsanläggningen under hösten 1990 togs i bruk, satsade företaget på
produkter för svensk och skandinavisk verkstadsindustri på grund av sin nya
konkurrenskraft. Gjuteriet tillhörde de gjuterier som i internationell konkurrens
lyckades etablera sig som leverantör till fordonsindustrin. Man tillverkade bl a
lagerhus till växellådor för Scania, termostathus för Volvo Lastvagnar och
pumpar och kåpor till VME. ”Just-in-time” gällde och blev en verklighet för alla de
svenska gjuterierna om de skulle klara sig i den hårdnande europeiska
konkurrensen, när Sverige anslutit sig till EU.
Gjutjärn är en utmärkt och därtill helt återvinningsbar produkt
som behållit sin position i konkurrens med många andra material. Med några
lysande undantag var gjuteribranschens samlade produktion inte extremt lönsam
och den samlade produktiviteten hade sjunkit betänkligt. De yttre miljökraven
kostade också företagen mycket pengar och osäkerheten i energifrågorna hade
också varit en belastning för branschen.
Man siade om framtiden och gav uttryck för en överlevnadsstrategi som måste
förbättras, leveranssäkerhet, höjd kvalitet och en större lyhördhet för nya
specifika kundkrav. Branschen brottades också med konstant brist på kompetent
yrkesfolk. 1995 ägdes gjuteriet av Svedala Industri AB och företaget sysselsatte
nu över 150 personer.
24
Den nya formningsmaskinen 1990
1997 fick företaget ett hedersamt
och speciellt uppdrag från Stockholms stad som 1998 utsetts till årets Vatten och
Kulturhuvudstad. Beställningen utgjordes av 10 x 10 nya gatubrunnslock som
skulle placeras längs ett gångstråk runt City, formgivna av 10 namnkunniga och
erkända konstnärer.
Medverkande konstnärer som var inbjudna att designa dessa gatubrunnslock var,
Tove Adam, C-Stefan Ahlenius, Maria Bernholm, Helena Byström, Thomas
Elovsson, Christian Partos, Helen Partos, Olov Tällström, Annelie Wallin och
Martin Wickström.
Efter att gjuteriet fått konstnärernas skisser startades tillverkningen av
formmallar och därefter sattes gjutningen igång. Efter att ha slutlevererat den
unika beställningen blev sedan representanter för företaget inbjudna till
Stockholm stad för en underjordisk vernissage, ledd av Stockholms Vatten som
var projektansvarig.
25
Förs. – och marknadschef Göte Alm, en av de fem delägarna som köper företaget 1983
berättar om den unika beställningen till Stockholms Vatten och har bidragit med de bilder
som visar de unika gatubrunnslocken, designade av tio olika konstnärer.
De fyra gatubrunnslock som visas nedan är designade av konstnärerna Tove Adam
f.1956, Christian Patros f. 1958, Olov Tällström f. 1958 och Annelie Wallin f. 1962
26
Stockholmsvernissagen med markering av betäckningslockens placering.
Carpe Diem av konstnär Tove Adam f.1956
27
Heavy Metal av konstnär Christian Patros f. 1958
Gåtan av konstnär Olov Tällström f. 1958
28
I Have a dream av konstnär Annelie Wallin f. 1962
Vid pannan
29
Mellan den 24 april och 31 september 1998 kunde de unika gatubrunnslocken
beskådas av allmänheten. Vernissagen skedde i Karl XII:s pumpstation under
Kungsträdgården bredvid Café Opera, parallellt med Karl XII-statyn. Dit blev
besökarna nertransporterade via en hiss som steg upp ur en plattform i marken.
Lockens gatuplacering, se ovanstående bild.
I samband med vernissagen av de nya gatubildslocken hade man också tagit
fram en speciell affisch.
Affischen gatubrunnsgubbe som togs fram till vernissagen i Stockholm 1998
30
Bellman stod och hoppade på ett gatubrunnslock ...
Bellman stod och hoppade på ett gatubrunnslock och sa: - 36, 36, 36, 36.
Då kom en polis gående och frågade Bellman vad han gjorde.
Sen frågade polisen om han fick prova och det fick han gärna sa Bellman.
Polisen ställde sig på locket och började hoppa och sa: - 36, 36, 36, 36.
Då drog Bellman undan locket så att polisen föll ner i brunnen.
Sen ställde sig Bellman igen på locket och hoppade och sa: - 37, 37, 37, 37.
Miljön
utgjorde många gånger företagets verkligt stora problem.
Gjuteriarbetet var ett tungt jobb i en dammig, rökig och mycket varm miljö.
Stora investeringar gjordes under årens lopp för att eliminera de växande
miljöproblemen som slukade stora kapitalsummor.
Liksom sagan har ett slut
gick också företagets saga mot ett avslut. På sommaren 2003 gick gjuteriet på
högvarv när de anställda på gjuteriet fick ett besked från ägarna att en nära
förestående nedläggelse av produktionen i Alvesta stod för dörren.
Efter detta tunga och överraskande besked gav personalen uttryck för sina
känslor
och menade att ända sedan förvärvet 1997 hade företaget plundrats på lönsam
produktion. De finska ägarna meddelade Componenta Corporation att
verksamheten i Alvesta skulle ställas mot den i finska Karkilla. En av enheterna
skulle bort från marknaden. Det påvisades att gjuteriet i Alvesta var det ur
ekonomisk synpunkt mest fördelaktiga för koncernen. När ägarnas besked kom
några månader senare var det just Alvesta Gjuteri som fick stryka på foten.
De anställda stod givetvis frågande till ägarnas irrationella beslut. Men efter hand
förstod personalen att beslutet om nedläggelse, troligen hade fattats långt innan
beskedet kom till Alvesta att en av de två anläggningarna skulle stängas. Med
ekonomiskt stöd från den finska kommunen i Karkilla flyttades gjuteriets
huvudmaskin mycket snabbt ifrån Alvesta till Karkilla. Personalen gjorde allt de
kunde för att väcka slumrande beslutsfattare. De skrev brev till den
socialdemokratiska regeringen. De försökte också göra de ansvariga statsråden,
Leif Pagrotsky och Ulrika Messing, uppmärksamma på att svensk gjuteriindustri
nu helt höll på att utarmas och för statsrådet Mona Sahlin förklarade de att en
naturlig integration i det svenska samhället för många invandrare nu försvinner
när industrin läggs ned. Men ingen brydde sig. De tre statsråden behagade inte
ens svara på personalens brev.
Först när jobben hade försvunnit och fabriksportarna nere på Ågatan slagits igen
reagerade landshövdingen och lokalpolitikerna och uttryckte sin oro över att
länet riskerar nu att bli ett krisområde. Slutligen ifrågasatte också personalen
huvudägaren Heikki Lehtonens rent personliga och känslomässiga band och
koppling till Karkilla och som de starkt misstänkte kunde ha bidragit till att den
gamla anrika Alvestaindustrins saga nu var slut och sista gjutningen gjordes den
31 maj 2004. Denna dag gick största delen av arbetsstyrkan hem och de som
hade tolv månaders uppsägning stannade kvar ytterligare några månader.
Idag står de jättelika industrilokalerna öde och tomma och gömmer på många
minnen av människors episoder, skratt, tårar, svett och varmt kamratskap under
extrem hetta och med bullrande maskiner som verkat här i Alvesta under mer än
80 år.
31
I samband med företagets nedläggelse och avveckling
tillverkade personalen i gjuteriavdelningen en speciell minnestavla i 37 exemplar
som utdelades till tjänstemännen som ett sista minne från en epok som nu gått i
graven.
Minnestavla tillverkad 2004 i 37 exemplar. Gjutformar och montering av
modellverkmästare Einar Andersson
32
Personalhistorier
finns det naturligtvis gottom från en så lång företagsepok och under resans gång
med denna artikel har jag fått många berättade för mig vilka lett till många
skrattstunder: Jag väljer att avsluta denna artikel med att nämna några av
dessa.
En känd Alvestaperson
sökte en dag jobb på företaget och hälsades välkommen. När första arbetsdagen
var till ända, stegade han ut ur företaget, fäste ett plakat på dörren med texten:
- ”nu har även jag varit i helvetet” - .
Gjuteriet var en extrem varm arbetsplats som inte passade mannen, han blev
sedemera polis i Alvesta.
På 1950-talet
jobbade en man som hette Gunnar Dahlin i produktionen. En eftermiddag kom
en man in och presenterade sig som arr. för en berättarafton på Folkets Hus i
Alvesta och handlade om andra världskriget. Mannen frågade en av personalen:
Finns här någon som har några minnen från Andra världskriget som jag kunde
tala med? Snabbt kom svaret: jo – där borta vid gjutningen står Gunnar Dahlin,
tala med honom. Killen gick fram till Dahlin och presenterade sitt ärende.
Ja du – sa Dahlin, om jag har minnen, och fortsatte: Du vet, när olympiaden
1936 var i Berlin, fanns jag i staden och det är klart jag skulle gå på olympiaden.
Köerna var långa vid biljettluckorna, men eftersom jag var svensk fick jag gå
före. När jag kommer in på stadion hör jag en röst som ropar Gunnar – Gunnar,
jag ser mig om, känner verkligen någon mig här frågar jag mig? Jag hinner
knappt tänka tanken förrän jag hör rösten igen: Gunnar – Gunnar. Det var väl då
självaste den – vem är det som ropar? Då tittar jag upp mot hedersläktaren och
där får jag se Adolf och Göring stå och vinka till mig och jag vinkar tillbaka.
Stopp – stopp säger arrangören, berätta inte mer, detta är ju helt fantastiska
minnen ni har. Kan inte herr Dahlin komma till Folkets Hus fredag kväll och
berätta denna häpnadsväckande historia och så får alla närvarnade höra den.
Dahlin: Sa du fredag kväll? Ja, sa arrangörsmannen. Det var synd sa Dahlin, just
den kvällen är jag bortbjuden på 50-års kalas och kan tyvärr inte komma. Trots
övertalningsförsök fick han nobben av Dahlin, tillsist lämnar han nedstämd
företaget. Dahlin var känd bland jobbarna för att vara en stor spjuver och ofta
snabb att ta stora ord i mun utan sanning. Men – visst, arbetskamraterna fick sig
ett gott skratt och ett minne för livet när killen slokörad lämnade
gjuteriavdelningen.
Den som kom att ha den kortaste anställningen
på företaget var nog mannen som på 1960-talet skulle anställas då det var svårt
att få tag i kvalificerad arbetskraft. Vid tillfället kom Bertil Andersson ut till
gjutarna och meddelade att i morgon kommer det en ny duktig
medarbetarearbetare som ska hjälpa er på avdelning, tala om för mig när han
har kommit.
Morgondagen kom och det blev frukust innan Bertil gick och hörde sig för bland
gubbarna om den nye medarbetaren hade kommit. Till svar fick han: Jo – det var
en gubbe här i morse som stack in huvudet innanför dörren, tittade sig omkring
och sa; fy fan……… stängde dörren och gick.
33
Ordspråk om gjutare
Det finns inga kvinnor som har så rena gubbar som de som jobbar på gjuteriet,
för de är så in i norden svarta och skitiga att de måste tvätta sig varje dag på
jobbet innan de går hem till sin gumma och barn.
Syfabriken LIBO som var hyresgäster på 1950- talet höll till på andra våningen av
gjuteriets kontorslokaler. Här jobbade under många år ett stort antal kända
Alvestakvinnor
Källa











Mest om järn
Tidningsreportage
May Atley, dotter till Gustav Atley
Ingalill Rönn, f. Atley
Alvesta Gjuteri AB företagspresentation
Göte Alm, ”Vi i femman”
Stig Karlsson, anställd
Einar Andersson, anställd
Edvin Andersson, anställd
Mi Morell, projektledare bilder gatubrunnslock
Libo – Anita Rydèn
Alvesta 3 november 2014
Kennedy Andersson
34