1. No category

En matservering i järnvägsköpingen
Lilians Matsalar i Alvesta 1942-1956
Av Lars Alldén
Lilians Matsalar i Alvesta och det stora kriget i världen 1939-1945, en underlig kombination kanske,
men jag som skriver detta är en produkt av dessa två. Lilian var min mamma; jag föddes i huset på
hörnet av Storgatan och Torggatan en julidag 1944. Min far var en av de många norrmän som flytt
från tyskockuperade Norge till Sverige. I den här artikeln vill jag berätta om ett slags matställe som
det funnits många av i svenska småstäder., men som nu är borta utan att historiker och andra forskare
sett vad de representerade socialt, ekonomiskt och kulturellt. Jag vill också påminna om hur olika
arbetslivet var för kvinnor och män ännu på 1950-talet. En del är egna barndomsupplevelser i
Alvesta, annat har andra berättat för mig. Och så skall det sägas att jag måste se det hela genom de
glasögon som sociologi- och historiestudier gett mig, brillor jag aldrig kan ta av mig.(1)
– En matservering vill jag ha
Genom sitt uttryck ”tråkig som en påstigande i Alvesta”(2) har författaren Stig Ahlgren kommit att ge
Alvesta ett visst rykte som en landsortshåla varifrån tråkiga människor försöker ta sig till en annan
ort. Men varje stationssamhälle är med sin räls knuten till en större värld, och under andra
världskriget kom Alvesta i ännu högre grad att ingå i och beröras av den stora världen.
Genom Alvesta gick tyska permittenttåg från Nordnorge till Tyskland, till Alvesta kom finska
krigsbarn och norska och danska flyktingar från tyskockuperade Norge och Danmark. I krigets
slutskede kom många som Svenska Röda Korset och Folke Bernadotte lyckades rädda från tyska
koncentrations- och utrotningsläger, och plötsligt var kriget inte enbart en fråga om militärtjänst
någonstans i Sverige, ransoneringskuponger och gengasdrivna bilar. Nu var det fascistiska krigets
sanningar livs levande även i smålandsskogarna. Hit hade det kommit människor med fysiska och
psykiska skador och enorma behov av vård och hjälp.(3)
De som sedermera skulle bli mina morföräldrar och min mor flyttade till Alvesta 1942.(4)
De hade inga tidigare band till Alvesta utan hade alla år bott och arbetat i Kalmar län.
De här korten på Adolf (f 1892), Lilian (f 1923) och Hilma Alldén (f 1894) togs då de hade flyttat till Alvesta
och startat på nya yrkesbanor.
Tiden var inte sådan att den kallade på våghalsiga satsningar, men visst ville de försöka skapa sig en
tillvaro här. Morfar Adolf Alldén fyllde 50 det året, han hade tidigare arrenderat olika kvarnar i
Kalmar län och tagit del i de stora förändringarna inom svensk kvarnindustri när vind och vatten på
många håll ersattes av ånga och el, när gamla handhuggna stenar och rätt enkla kvarnmaskiner hade
avlösts av nya gjutna betongstenar, valskvarnar och avancerade specialmaskiner för säd, spannmål,
fröer, mjöl och gryn. I Alvesta fanns en kvarnstensfabrik där han blivit anställd, och snart fick han
långa tider åka med järnvägen och forsla sin tunga blåmålade specialtrunk till kvarnar i södra Sverige
som ville ha en modern utrustning. Inte undra på att hans kvällslektyr var ”Sveriges
kommunikationer”.(5)
Den första tiden hade han ett inackorderingsrum, kort efter kom hans dotter Lilian till Alvesta
och började jobba hos ”Luncha-Swansson”, en återvändare från Amerika med en matservering på
Storgatan. Efter några veckor anlände så Lilians mor Hilma och hennes bror Per-Olof som då var
tolv. Hilma var 48 år, ville tjäna egna pengar och ha ett arbete nu när tre av barnen var vuxna. Efter
en kortare tid på en annan matservering ville hon starta eget, nu när hon fått inblick i hur det hela
gick till. Med hyreskontrakt och affärsöverlåtelse kunde de så öppna.
Flygfotot över 1950-talets Alvesta visar Torggatan som går från Järnvägstorget, senare kallad Järnvägsparken, upp till
Allbotorget. Torggatan korsas vid parken av Storgatan och på högra hörnet av dessa två gator ligger Torggatan 7. En
liten trädgård bakom espaljén ligger längs Storgatan och inne på gården anar man den gamla uthuslängan. På högra
sidan den s k Nygrenska fastigheten, och uppe på Allbotorget finns det några marknadsstånd.
Lilians Matsalar på Torggatan 7. De tog över matsalsmöbler, köksmaskiner och utrustning från Allan
Lindblad som haft en matsal i hörnhuset. Dessutom löstes med detta den viktiga bostadsfrågan.
Dottern Lilian som fick ge namn till matstället, hade fyllt sexton den dagen Hitler angrepp
Polen, den 1 september 1939.(6) Den stora världen och världskriget skulle komma att prägla hennes
vardag på den nya matserveringen på ett sätt som sextonåringen aldrig föreställt sig: plötsligt befann
hon sig mitt i världen trots att hennes lilla arbetsvärld handlade om sådant som
ransoneringskuponger, rena tallrikar och sillpuddingen på buffébordet.
Hennes mor Hilma hade kanske större bekymmer. Under kriget kunde inte ens det neutrala
Sverige importera specerier och andra råvaror, kaffe, te, kakao, tobak, mjöl och socker i samma
utsträckning som förr. Det hade införts hård ransonering på det mesta som krävdes av en matsal.
Riktigt kaffe fanns inte att få, nu annonserades s k surrogat, ersättningsprodukter som ”Gott kaffe
med enbart Gevalia hushållsblandning, kaffe-ersättningsmedel med äkta cikoria” och
Margarinfabrikernas Försäljnings Aktiebolag kunde erbjuda Karoma, ”en omsorgsfullt framställd
kaffe-ersättning med ren, klar smak och frestande arom.” (7) Alla fru Alldéns gäster fick lämna
kuponger för bl a smör, ost, kött och socker. Storätarna bytte ibland bort sina tobaksmärken mot köttoch smörkuponger, storrökare gjorde tvärtom. Nykterister bytte bort sina motboksransoner osv.
Under normala tider fanns många varor lokalt, nu fick man ha rena underrättelsetjänsten bara för att
få tag på några ägg från en bondgård. Då och då kom någon upp med en nyslaktad kanin eller fläsk
från villagrisen, men vad dyrt det var! Det var nog inte de bästa tider för att starta eget, men ändå
gick det för min kluriga mormor. För en matservering, det ville hon ha!
Huset på hörnet
Hur såg det ut, huset där de hyrde kök och serveringslokal, bostad och verkstad? Det finns i och för
sig än, på hörnet av Torggatan och Storgatan, men en omfattande ombyggnad har helt ändrat huset
invändigt och utvändigt. Det lär ha byggts 1908 och finns med på många Alvesta-kort. En halvtrappa
ner hade det några år på 1930-talet funnits en godisbutik, så en 88-öres basar, därefter en
charkuteriaffär.
Detta är Torggatan 7 på 1940-talet med Boråsmagasinet i källaren, Nya Konditoriet och Alvesta
Tapisseriaffär på huvudplanet och Lilians Matsalar 1 trappa upp.
Den blev på 40-talet ersatt av Boråsmagasinet.(8) Där såldes mest tyger och sybehör, men snabbt
växte verksamheten sig så stor att innehavaren flyttade all verksamhet till ursprungsstaden Borås, där
Gunnar Jansson kom att leda ett av Sveriges största postorderföretag. Deras årliga kataloger damp
ner i brevlådor över stora delar av Sverige. I Alvesta var verksamheten dock blygsam.
I källaren fanns ett bageri som försåg matserveringen med bröd, på Lilians bakade man inte. Bageriet
ingick i Nya konditoriet som låg på första våningsplanet och drevs av fröken Ruth Liedberg från
1940 till 1954. Då och då kom det kaffesugna upp på Lilians, men de fick snällt gå ner igen till
konditoriet som serverade kaffe, enkla smörgåsar och kaffebröd.(9) Från Torggatan gick man upp ett
par steg på en rätt ståtlig granittrappa och in till höger låg konditoriet. Till vänster fanns Alvesta
Tapisseriaffär, ytterligare en butik med kvinnlig affärsidkare. Här hade Anna Rylander en finare syoch handarbetsbutik med vävnadsmaterial och tyger, garner, knappar, tråd och nålar, allt som
behövdes till handarbete i hemmen.(10) Från trappavsatsen ledde en dubbeldörr in till en trätrappa.
Några i familjen och ett par av de anställda harställt upp sig på hörnet. Den lille pojken är Stig Gustavsson (f
1942), han håller sin mamma Saga (f Alldén 1920) i handen. Bredvid den lille hans morbror Per-Olof Alldén
(f 1930) och bakom står deras mor och mormor Hilma Alldén (f 1894). Damen i dräkt är hennes dotter Lilian
Alldén (f 1923). Tyvärr vet vi inte vad de två flickorna med förkläden heter.
Uppför trappan kom man till Lilians matsalar. Jag vill minnas att den var brunbetsat med gula
profiler, hade en brun sisal- eller jutematta och att mässingstänger höll mattan fast på trappstegen.
Nu är både yttre och inre trappa borta. I dag är det inte många som minns att detta på sin tid var
ingången till tre företag som alla hade kvinnliga chefer.
Om den lille pojken Lars klättrade uppför den ståtliga trappan, kunde han välja dörren till
höger in till matsalen liksom dörrarna där nere hög och jättetung för en liten grabb. Det var här
gästerna kom in. Det fanns också en annan, inte så imponerande dörr till köket och Alldéns
privatbostad på samma plan. Mormor tyckte inte om att mannarna från bryggeriet och buden från
slaktare och specerihandlare använde huvudtrappan. Till sådan transport fanns det en baktrappa från
gården upp till ett förrum utanför köket. Behövde någon av matgästerna nödvändigtvis gå på toa,
fick de också gå denna bakgårdstrappa och ner på gården där dasset fanns. Då och då satt mina
stockholmskusiner Stig och Inga utanför torrdasset och inkasserade toalettavgift, småslantar som
snabbt konverterades till godis.
Huvudtrappan ledde, nu lite enklare utformad, upp till flickrummen på vindsvåningen med
två fönster mot Storgatan och två mot Torggatan. Här delade flera av de anställda flickorna rum och
därifrån hördes fnitter och skratt, då och då dämpad radiomusik. Någon ville gå på bönemöte, en
annan på bio. Lasse var ju bara barnet, det gjorde väl ingenting om han tittade på när hon ondulerade
sitt långa hår? Tvätta sig fick flickorna göra i handfat. Bakom en skärm om det nu skulle vara så
märkvärdigt.
Genom portar från bägge gatorna kom man in på en kullerstenslagd innergård där det stod
olika sopkärl för svinmat och skräp. Hälsovårdsnämnden inspekterade sådant och var noga med
hygienen.(11) ”Vi måste hålla rent så att råttor och otyg inte invaderar vårt samhälle, så att tuberkulos
och andra sjukdomar inte sprids.” I dag kan man tycka att kullerstensgårdar med gamla stallar och
dass är pittoreska, men tbc var ännu på 1940-talet en svår folksjukdom. Det förekom dessutom
sporadiskt inte bara besvärliga magsjukdomar utan också tyfus- och polioepidemier.
Paratyfusepidemin 1953 hade spritts från KLS (Kronoberg Läns Slakterier) och gett hela Alvesta ett
dåligt rykte.(12)
Efter ombyggnad på 2000-talet ser dagens Torggatan 7 ut så här. Trappan mot Torggatan och affärerna är
helt borta, men ännu finns ett kondis i källaren. Längs Storgatan ligger nu ett modernt hyreshus där det länge
fanns en spaljé mot gatan som skyddade en liten trädgård bakom. På gården fanns det också en verkstadsoch uthuslänga som nu har försvunnit.
Längs med granngårdens yttervägg fanns det en smal verkstads- och bodlänga, rätt
Ålderdomlig i byggnadsstilen. Där hade skomakarmästare Karl Johansson haft sin verkstad på 1940talet (13) och på övervåningen hade morfar inrett ett litet kyffe till en verkstad: Där var han
uppfinnare, mekanikus och magiker. ”Vänta du bara, lille Lars, snart får jag patent på min
mjölsiktningsmaskin!”
En järnvägsköping i ett järnvägsland
För många Alvestabor som nu kilar ut från jobbet och äter en snabblunch måste 1940-och 50-talets
matsalar och lunchställen verka rätt främmande. Annorlunda mat förstås. Ingen på Lilians hade
någonsin sett en pizza, kanske aldrig kokat spaghetti, men den avgörande skillnaden berodde på att
arbetslivet och hemmen vid 1900-talets mitt var så annorlunda mot i dag. Dåtidens matgäster var inte
alls som dagens kafégäster. Matsalarna var inte en del av sällskaps- umgänges- och restauranglivet;
de var en del av matförsörjningen, av det dagliga brödet.
Alvesta var inte ett obetydligt stationssamhälle vilket som helst, det var nästan en liten
järnvägsstad. På den här tiden var järnvägarna mycket mer betydelsefulla än nuförtiden. Bilarna,
både lastfordonen och personbilarna, var få. Vägarna var smala, krokiga och mest för lokaltrafik. Det
fanns otaliga grindar att öppna och stänga längs slingriga grusvägar och i Sverige fanns inga
motorvägar. ”Autostrada” var en uppfinning i Mussolinis Italien och Hitler ville bygga motorvägar
kors och tvärs i Tredje Riket.
I Sverige fick järnvägarna dra lasset, i synnerhet under kriget då biltrafiken var noga reglerad
och fordonen av brist på importerad bensin drevs med stora, klumpiga gengasapparater som slukade
ofantliga mängder med småhuggen ved. Industrin hoppades snart kunna framställa petroleum från
inhemska skifferfyndigheter. Hästuppfödarna såg sin chans och fick fram kraftiga ardennerhästar i
stort antal. Ännu i min barndom var dessa stora, starka hästar vanligare på köpingens gator än
efterkrigstidens nya bilar.
Det rullade ofantliga mängder med gods kors och tvärs på järnvägarna. Det var mjöl och
spannmål, det var livdjur och slaktgrisar, det var matvaror och krigsmateriell. Fram skulle kläder och
tyger, lårar med prylar och glas, maskiner, möbler, fönster och dörrar från småländska fabriker. Vad
vore Gnosjö, glasriket och de småländska möbelfabrikerna utan järnvägen?
Långväga post gick med stambanorna från väster till öster, från norr till söder. På tågen satt
”rullande personal” och sorterade post utan postnummer. I Alvesta var det som i många andra
tätorter postutdelning två gånger på alla vardagar och en gång på sön- och helgdagar. Det fanns
visserligen telegram, men några möjligheter att överföra större textmängder via fax, telex eller på
andra mer moderna sätt fanns inte. Det var brevbärare, postexpediter och järnvägens folk som
forslade post, tidningar och paket med allehanda saker och innehåll.
De resande hade också med sig rätt stora mängder resgods, ibland hela flyttlass. Hade man
bokat hotellrum i Alvesta kom hotellets portier ner med dragkärra och hämtade gigantiska koffertar
och hattaskar som finare resenärer inte kunde vara utan. Folk i mer modesta omständigheter fick
hoppas att någon bekant mötte och hjälpte till med att bära. Vykortet från Stockholm med
ankomsttiden hade skickats på tisdag. På den tiden till skillnad från idag kunde man lita på att kortet
kom fram till mottagaren i Alvesta åtminstone på andra postutdelningen dagen efter.
Om denna enorma järnväga transportverksamhet skulle fungera, måste järnvägs- och
postanställda stiga på (och gå av) i Alvesta. Statens Järnvägar hade ett ”överliggningshus” för dessa,
och fick 1951 bygga ytterligare ett.(14) Någon kantin eller matsal för sin personal hade de inte. Det
var förstås inte direkt förbjudet, men den järnvägare som gick in på järnvägsrestaurangen i
arbetskläder eller uniform möttes av servitrisernas menande blickar. Tydligt kroppsspråk sade: ”Vem
tror du att du är, har du verkligen råd med det här?” Bäst och billigast var maten någon annanstans
där mannar i arbetskläder var välkomna. Många som åkte upp och ner på banan mellan Malmö och
Stockholm, eller med ånglokstågen mellan Göteborg och Kalmar eller Karlskrona åt på Lilians
Matsalar och andra matställen. Dessutom fanns i Alvesta en del stationära järnvägare och postiljoner
på inackorderingsrum där de inneboende inte fick laga mat. ”Rullande” personal och de som jobbade
på byggen, i transport och än på det ena, än på det andra stället, de fick också äta på matsalar i
köpingen.
Visst kunde en och annan fabriksarbetare gå hemifrån med en ”låda” som frun gjort i ordning
och när det var matdags kunde han ställa in metallboxen i ett värmeskåp på jobbet, men på många
håll saknades också sådan utrustning. I Alvesta hade det växt upp en rad småindustrier, nästan som
hantverksföretag egentligen. Även på de större verksamheterna som Alvesta Gjuteri, KLS
(Kronobergs Läns Slakterier) och mejeriet saknades det lunchservering. Handelns, skolans och
kommunens folk, företagare som lagade skor eller kläder, fotograferade eller sålde piller och plåster
skulle ju också äta. Då och då hände det att äldre skolbarn kom med pengar hemifrån och åt mat
innan de tog tåget hem till Moheda eller Vislanda. Skolmat kom först senare.(15)
Sverige blev inte indraget i det stora kriget. Tyska soldater från Nordnorge och ishavsfronten
tilläts åka hem till Tyskland på skyddade svenska järnvägar, men dessa ”permittenter” fick inte
lämna tåget för att äta. De s k järnvägspoliserna som övervakade transporterna fann däremot fram
till grytorna på Lilians. De var inte ensamma om det. Från kontinenten kom det politiska flyktingar
och flyende judar. Enbart från Norge kom det mellan 50 och 100 000 flyktingar till Sverige 1941-45
och en något mindre skara lyckades ta sig över Öresund från Danmark. När så många svenska män
fick göra förlängd militärtjänst, uppstod ett ”hål” i arbetsmarknaden, och så småningom fylldes hålet
med arbetsdugliga flyktingar. De utlokaliserades i skogsbruk, industrier och byggnadsverksamhet,
bland annat i Alvesta. En del av dem lämnade sina matkuponger på Lilians, så också min blivande
far som först hade placerats i flyktinglägret Öreryd på gränsen mellan Västergötland och Småland
men som nu arbetade på Alvesta Gjuteri.
Här och var i norska städer kan man ännu hitta gatubrunnslock som kommer från Alvesta.
Jag tycker om tanken på att det var arbetarna på gjuteriet som såg till att dessa lock kunde kom till
bombade norska städer, men det kan förstås röra sig om en normal affärstransaktion vid ett senare
tillfälle än 1945-46.(16) Upptäcker jag i en norsk stad ett brunnslock från Alvesta står jag stilla på
locket några sekunder och tänker på Alvesta och Norge. Svenskar snickrade också s k färdighus som
skänktes till Norge. I Oslo finns ännu en ”Sveaväg” som kallas så därför att många hus på denna gata
var en gåva från Sverige. Tandläkare Gerhard Kempff var ordförande i Norgekommitteen i Alvesta
och höll tal på Torget den 8 maj 1945. Han bodde i Nygrenska fastigheten vid Järnvägstorget, mitt
emot nr 7, huset revs på 80-talet. Kempff hade stora ägarintressen i kvarnstensfabriken och andra
industrier.
Min mamma var mycket engagerad i Norges öde under tyska ockupationen; hon var nog till
och med mer principiellt antifascistisk än mina norska släktingar. Kontakten med gästerna på Lilians
handlade inte bara om mat, utan också om politik och vanlig mänskligt aktivitet, om ni förstår vad
jag menar. Men låt oss nu återgå till maten.
Mat från grunden i ett gammalmodigt kök
De födoämnen som fanns att köpa i butikerna under och efter kriget var heller inte som de
matprodukter vi är vana vid i dag. Beredning av mat tog lång tid och förvarad mat skämdes lätt i
sommarvarma skafferier. Också rotfrukter och grönsaker for illa i dåliga förvaringsutrymmen.
Saltsillen kunde härskna i trätunnan och det var svårt att få tag på bra och färskt matfett. Folk med
näsa för sådant kan ännu minnas hur det luktade unket och ruttet i potatiskällarna på våren. I
butikerna fanns inga frysdiskar med halvfabrikat och i hemmen var kylskåp sällsynta. En del hade
isskåp men när eftersommarens värme satte in, var det svårt att få tag på is från något ishus där
blocken hade legat inpackad i sågspån ända sedan vintern. Några år senare, på 50-talet, byggde man
en del frysanläggningar där folk kunde hyra boxar. Nu gjorde kylskåpen snabbt succé i hemmen och
Electrolux gjorde stora vinster.
Det bör tilläggas att det inte fanns diskmaskin på Lilians. Allt diskades för hand, torkades med
handduk, bars ut i serveringslokalen eller sattes in i stora skänkar i den mellanzon som kallades
kontoret. Potatis skalades i en handvevad maskin och efterskalades sedan.
Här har kamerakillen kommit ut i köket och fått flickorna att ställa upp för fotografering. Man kan ana en stor
järngryta på spisen till höger. Visst ser det trångt ut och jag kommer fortfarande i håg skämt av typen ”här är
allt nära till hands” medan de tittade mot kontoret om fru Alldén skulle komma inklivande just då.
Morötter skalades för hand, lök skivades med kniv eller revs på järn för hand. Kött skars rent från
ben med en vass kniv och sedan i portionsbitar. Korv och isterband kom från charkuteristen, men
kroppkakor och köttbullar, köttfärslimpa och blodpudding lagades från grunden i köket. Ärtor och
bönor lades i blöt över natten och kokades länge. Matrester och avfall bars ner i hinkar till
svinmatskärlet på gården. Köket var ganska trångt och det var svårt att hålla bra ordning på så små
ytor.(17)
Mathållningen
När jag var två år flyttade vi till Norge men jag kom tillbaka till Lilians flera gånger innan morfar
och mormor flyttade från Alvesta 1956. Passtvånget mellan Norge och Sverige upphörde det året jag
började i skolan, 1951, så några stämplar i fars och mors pass visar att det hände vi var på Lilians
från december till mitten på mars. Jag har alltså upplevt matserveringen under flera år och fyllde till
exempel elva år på Lilians 1955. Ändå har jag bara vaga minnen av vilken slags mat och vilka tider
som gällde på matsalen, eller matsalarna om man nu skall vara noga. Strängt taget bestod
serveringen av två rum med plats för ett trettiotal matgäster. Släktingar och flera av dem som
jobbade på Lilians har emellertid berättat för mig om mathållningen.
Vid sju på morgonen var frukosten framdukat med gröt, kaffe och smörgås. Då kom
nattskiftens och nattågens mannar uppför trappan till matsalen. Och så fanns det några som inte
började på sitt jobb förrän senare. När krigstidens knapphet var övervunnen fanns det nog också ägg,
då och då bacon och stekt potatis. Också morgonmålet var stadigt och kostade lika mycket som de
andra målen.
Vid lunchdags (för att använda ett mer modernt ord, de gamla sade middag) fanns det en
buffé med varm mat. En eller flera ”lådor” eller formar med korv, köttbitar och grönsaker, gjorda
med såsrester, riven ost eller äggstanning. Formar med potatis, sill och fisk fanns också. Att kalla det
Janssons frestelse vore förmätet, men många tyckte om dessa enkla rätter med sälta och smak. Det
var alls icke det samma dag ut och dag in. Det serverades bruna bönor och stekt fläsk, ärtsoppa med
senap och ost på knäckebröd, blodpudding med lingon, isterband, stekt och kokt potatis, stekt saltsill,
strömming och annan fisk, kokta och stuvade grönsaker och kålpudding, olika sorters korv, ost och
bröd. Och så sattes fram lingonsylt, saltgurka, rödbetor och senap i tjocka och populära glassejdlar,
sedan återanvända som dricksglas. Ingen hade hört om salsa, paprika och zucchini. Tomater var
sällsynta under vinter och vår. Då och då vankades det pannkakor, plättar eller raggmunkar. Ingen
kan påminna sig ketchup eller makaroner med köttfärssås. Crème fraiche och yoghurt fanns inte alls
på de svenska mejerierna, ingen visste vad grönt te eller färskpressad juice var för något. I stället
gällde vatten från kran, läsk från köpingens bryggeri, hemmagjord lingonsaft, sockerdricka till alla
snälla barn, svagdricka eller enbärsdricka från stora bruna flaskor i träställning. Mormor och andra
starka damer lyfte med största lätthet ut de stora träställningarna och hällde drickat över i tillbringare
som sattes in i matsalen.
Trots ivrigt letande har vi inte hittat några kort från matsalens buffébord eller gäster vid bordet i vardagslag.
På det här fotot står Ruth (senare gift Åstrand) t v, nr 3 var Ragnhild från Lönsboda i Göinge. Vem nr 2 och 4
är, vet jag tyvärr inte. Lägg märke till pinnstolarna i serveringslokalen. I rummet i bakgrunden är
dricksglasen uppradade på bordet.
Hennes barnbarn passade på att få det som blev över i ett litet glas, det smakade gott. Det var kanske
någon procent alkohol i svagdrickat, men inga alkoholhaltiga drycker fick säljas på matserveringen.
Till kaffet på maten kunde man få en liten kaka. Då och då dukades det fram en efterrätt med kokta
eller stekta äpplen, någon rätt med risgryn, en fruktsoppa med torkade äpplen, katrinplommon och
russin. Eller någon pudding och till den en vaniljsås eller en röd och söt saft (sådant minns jag).
Till middagen senare på dagen något stadigare, gärna med en närande soppa att börja med,
sedan något kött med potatis och sås samt kokta grönsaker, korv i flera varianter, rätt sällan fläsklägg
med rotmos eller oxstek med en god sås och vinbärsgelé. I mångt och mycket samma rätter som
under lunchen tidigare på dagen.
I dag kallas denna husmanskost. Den fås ännu på lite gammalmodiga matställen och
dessutom på rena lyxkrogar. Tore Wretman och andra matskribenter har skrivit travar med böcker
om denna typ av mat.(18) Det finns dock viktiga skillnader mellan efterkrigstidens vardagsmat och
dagens lunchserveringar. I dag hänger det en menytavla på väggen eller så finns det en matsedel med
dagens rätt, gärna i två varianter. Dessutom ofta en lite dyrare à la carte-meny. Dagens rätt
portioneras nu ut på tallrikar och sätts på bricka som kunden bär till sitt bord. Förrätt och efterätt
tillkommer om man så önskar (och betalar extra), medan detta i andra länder fortfarande ingår i
dagens.
På Lilians fanns det ingen tavla med dagens rätt eller någon matsedel med olika rätter utan
man betalade för buffématen med tillhörande bröd och dricka, antingen kontant om man var en av de
fåtaliga strökunderna, eller var fjortonde dag om man var fast matgäst, så att säga abonnent. För
säkerhets skull antecknades det förmodligen att Andersson har ätit i dag.
Gästerna på Lilians gick aldrig fram och sade sådant som att ”skomakarlådan var utsökt god i
dag”, ”vad kryddar ni med?” eller ”vad bjuds i kväll?” Jag ser ännu framför mig hur mormors ansikte
i sådana ytterst sällsynta fall stelnade till. Ur munnen kom det bara ett strävt ”tack, Andersson” innan
hon gick ut i köket och sade: ”Värst vad Andersson sjåpar sig. Är det något han vill?” Annat var det
med folk på genomresa. De gav komplimanger, för de visste ju inte hur man skulle bete sig.
Flickorna på Lilians gick till alvestafotograferna Olsson eller Nilsson och fotografen visste hur man skulle få
fram skönheten hos de unga. Här finns ingen trötthet, ingen kan se att de gått, burit och stått i timmar på
jobbet. Med tolv kort på fotopapper kunde man hoppas på nya bekantskaper eller visa att man uppskattade
dem man kände. Jag fick dessa kort av Ruth (t v), Stina (i mitten) och Ragnhild (t h) när jag var en gosse som
inte hade börjat skolan. Jag minns dem och deras gåvor än.
Att bjuda på mer än mat
Självfallet visste mormor en hel del om Anderssons privatliv, hans olika bekymmer och åkommor.
Man fick bjuda på mer än mat. Även flickorna kunde småprata med gästerna; det var inte förbjudet.
Det fanns så många sätt; man kunde hämta tidningen till den som åt ensam, man hittade en extra
sked eller hämtade mer vatten till gästen. Mannarna hade också behov av lite småprat. På den tiden
fanns det inte många små radioapparater utan hade det hänt något eller skulle det regna och åska
kunde servitrisen eller matmor själv berätta detta för den nyfikne gästen.
Om grannbordet inte såg det, kunde den unga servitrisen till och med flörta med Lundström och hans
arbetskamrat som kommit hit förra veckan och nu tittade så där speciellt på henne.
Sommaren 1955 var jag länge i Alvesta. Det var fullt i huset och mormor bäddade till
elvaåringen i flickrummet, det stora rummet på vindsvåningen.
Där kom jag att tjuvlyssna på hur flickorna berättade för varandra om nya gäster, om den där killen
som ville ha henne med på dans nu på lördag, om den som var ledsen därför att hans mamma var
död, om den rödblonde killen som hade så fräknig rygg. Ingen frågade hur hon kunde veta det. Hon
som redan visste var knäpptyst. Jag låg där och begrep plötsligt hur man borde bete sig och vad man
borde hålla tyst om. Men alla var inte lika mycket ute på dans. En av flickorna gick till fru Alldén
och frågade om hon fick ta med pojken från Norge och flickan från Stockholm på ett väckelsemöte i
parken. Det kan ju inte skada, tänkte mormor. Men frälsta blev vi inte.
Om inte blotta ryktet om bra plats för en ung flicka gav önskad resultat, kunde mormor sätta
in en radannons i Smålandsposten om ledig tjänst. Då anställde hon ofta flickor på 16-17 år. De fick
sitt första jobb under stränga och moderliga former. Det fanns ett outtalat kontrakt mellan fru Alldén
och flickornas föräldrar. Se till att hon lär sig och se till att hon inte hamnar i olyckliga
omständigheter. Skulle en flicka åka hem under julen, hände det att fru Alldén
Skickade med en liten julstek eller annan mat till föräldrahemmet.
Det hände att det blev en rast i köket också, en liten ”skål!” till och med. Jag tror det här kortet har tagits när
man firade Hilma Alldéns sextioårsdag i oktober 1954.
Ibland kom flickor tillbaka till Lilians efter ett helglov på hösten med lingon deras mor hade plockat
till frun i Alvesta. Antropologer som ägnat många års studier av främmande folkslag fäster stort
avseende vid utväxlingen av gåvor mellan människor och familjer som vill stå sig väl med varann.
Sådant förekom ofta då och finns än också här i Norden. Det är inget exotiskt eller märkligt med det.
I dag är det högsta mode att ha ett nätverk, helst digitalt. Mormor använde aldrig ordet, men
hon visste intuitivt vad det var. Med dessa matgäster kunde man också få kontakter lite varstans.
En dag rörde det sig om billig potatis, en annan om en julgris som blivit för stor för det lilla
hushållet. Flickorna lärde sig och skötte det snyggt: ”Nu skall Olsson inte missförstå, men jag har ju
knappar liggande och kan sy i en ny eftersom han tappat en. Olsson ser ju så bra ut, inte skall han gå
omkring med trasig skjorta, vet jag.”
Det var inte bara unga tjejer på Lilians. I köket satt det i min barndom en tant som var äldre
än mormor. Ofta var det hon som skalade all potatis som behövdes. På så sätt kom hon att tjäna egna
pengar och dessutom kom hon hemifrån varje dag. Fast hon var gift, kallades hon aldrig fru, inte ens
tant, utan man sade ”gumman” före efternamnet. Hon kom varenda dag, gjorde sitt jobb och rättade
till när det höll på att bli fel, diskret, lojalt och utan åthävor. När jag träffade henne många år senare,
satt hon hemma och vävde granna trasmattor.
Som vuxen har jag gått kurser i differentiellt ledarskap, och jag vet att min mormor inte
behövde någon kurs för att samtidigt se de basala behoven vi alla har och de olika sätt med vilka
man måste möta människor för att nå de mål som satts upp för verksamheten. I mångt och mycket
var 1940- och 50-talets kontakter mellan människor mer av ”helfigursmöten” än vad sådana
kontakter eller transaktioner är i dag. Det var inte mycken naken hud och bara knän på 50-talet. Man
gick inte in i matsalen iförd shorts. Även arbetskarlar använde ofta slips och hatt eller keps, flickorna
hade serveringsförkläden, ibland även något på huvudet inomhus. I djupare bemärkelse var det ändå
mer naket, mer ärligt, mer genomskådligt, transparent än i dag.
Då såg även Lasseliten att den här farbrorn har det svårt med pengar eller med spriten, att
tanter skall behandlas på ett mera värdigt sätt än den lite fnissiga flickan som vill ha en kram, stoppa
i honom godis och få honom att gå in till farbrorn vid fönsterbordet med en papperslapp. Hon vet att
grabben inte kan läsa det som där står, och Lasseliten begriper att han skall vara snäll mot Svensson
vid fönstret. Mormor har förstås sett det hela och tänkt att det blir nog bra; järnvägaren kommer
tillbaka och blir stamgäst. Hon behöver inte tänka ut ett lojalitetsprogram för att åstadkomma en
varaktig relation mellan leverantör och kund. Sådana termer var helt okända för henne, men ändå är
det så uppenbart, hon visste att Svensson trivdes på matrasten. Kanske blev Svensson bara påmind
om att han hade lika trevliga småbarn hemma. Eller har hustrun åkt i väg från honom, varför är han
orakad? Ändå, under ligger en viss fara. Kan han som reser fram och tillbaka mellan Malmö och
Alvesta gå för långt när han går ut med en ung alvestaservitris på dans? Bäst att göra en runda i
lokalen, stanna till och småprata om det bedrövliga vädret och lägga in ett ord eller två om det ansvar
vi vuxna ju har.
Hur varor blev till måltider
Det var inte bara kris- och krigstider som ledde till att maten på Lilians till största delen var
närproducerad och en gedigen hantverksprodukt när den väl sattes fram på bordet. Till långt in på
50-talet fanns det viktiga matproducenter i och runt köpingen. I dag får även rätt små kafé- och
restaurangkök så gott som alla sina varor från en och samma grossist. Stora lastbilar rullar in med
standardpaket som stoppas in i kyl och frys. Det är spannar med potatis och morötter, ärtor och majs.
Det är färdighackad lök och maskinellt tvättade, skurna och paketerade champinjoner från någon
industrianläggning i Kina. Det kommer portionsfrysta filéer av kyckling och gris från gud vet var.
Dagens matgäster känner till detta förstås. Man behöver inte ta sig ut i köket för att känna att den här
potatisen skalades för flera dagar sedan och har legat länge i saltat vatten, att morotsbitarna kommer
från en specialmaskin som skalar, delar och putsar i en enda operation, ibland inte ens ”någonstans i
Sverige”.
Fru Alldéns kund herr Andersson skulle aldrig komma på den vilda tanken att morötter skulle
resa längre än långt, att gurkor kunde odlas långt bortom Kronobergs och Sveriges gränser. Han
känner inte gumman i köket, men för honom är det självklart att just hon lagt in saltgurkan eller gjort
gurksalladen till makrillen.
Att ta ledigt och åka ut i det gröna var så ovanligt att de fick kalla på fotografen. Från vänster Ragnhild, fru
Imnander, Stina och hennes syster Alice och så Hilma Alldén i randigt. På ett annat kort från denna utomhus
personalfest ser man termosen, kaffeporslinet, de medhavda mackorna och annan mat. Jag har alltid tyckt om
det här kortet, när jag var barn kände jag alla fem och tyckte om dem. Nu ser jag också att de fem tycker om
varann, och litar på varann.
Han ser ju dessutom att springpojken från Hugo Olssons speceriaffär på Torggatan 3 kom med varor
och fick betalt i kontanter där inne på kontoret där personalen äter sin mat och dricker sitt kaffe. Herr
Andersson hade varit inne hos Hugo Olsson; skulle ha ett hekto kaffe med sig hem, och där såg han
tunnan med just den salta sillen som fru Alldén bjöd på i dag.
Läsk och andra drycker kom från AB Alvesta Bryggeri på Järnvägsgatan 5. Hemming
Gustavsson hade hand om den verksamheten och hans bud drog sin kärra in på kullerstensgården och
bar upp backarna till kök och skafferi. Mjölk, grädde, ost och smör köptes på mejeriet och bars hem
därifrån. Köttvaror inhandlades i Skoglunds charkuteriaffär som låg mitt emot med adress Storgatan
eller från KLS som hade ett försäljningsställe på Storgatan 25.
Ett förändrat Sverige
Hur bra kunderna än trivdes på Lilians, skulle det komma tider då man inte kunde vädja till deras
kundlojalitet. Efter kriget steg reallönerna snabbt för varje år och exportindustrin rönte stora
framgångar. Bostadsbyggandet och standardhöjningen i hemmens utrustning skapade tillsammans
med städernas och tätorternas snabba tillväxt ett förändrat Sverige.
Artikelförfattaren ca sex år fotograferad vid espaljén mot Storgatan. Notan är äldre, från mars 1943. Vad det
”extra” bestod i, vet vi inte riktigt, men man ser ju att det räknades samma pris för alla måltidstyper.
Skolväsendet reformerades och byggdes ut i hela landet. Det var visserligen en folkomröstning om
olika ATP-alternativ, men alla partier var ense om att allmän tjänstepension skulle införas i någon
form. Skolluncher infördes 1954 i Alvesta, och första dagen serverades stuvad vitkål och falukorv.
Behovet av arbetskraftsförstärkningar löstes till en viss del med import av sydeuropéer, men av
avgörande betydelse var kvinnors snabba marsch ut i lönearbete. Vården av människor på
institutioner och i hemmen skapade tusentals på tusentals jobb. Genom dessa arbeten gav kvinnorna
det avgörande bidraget till att Sverige på 1950-talet blev världens främsta välfärdsstat.
Nu blev varm mat på lunchrasten en förhandlingsfråga. Inte bara skola och äldrevård utan
också industri, förvaltning och service fick nu se till att det fanns varm mat i företagens,
myndigheternas och vårdens matsalar.(19)
Också i Alvesta hade det poppat upp enklare serveringar av mjölkbarstyp där man snabbt
kunde få sig lite mat. Alice och Stina kom till Lilians från Alvestabaren som Rut Adamsson basade
för. Alvesta Mjölkbar var också i kvinnohänder. Mjölkbar, bara namnet förenar ju det lantligt nyttiga
med stadens fart och fläkt. Vi går på bar, där dricker vi mjölk! Storgatan var den främsta kondisgatan
i köpingen, där tillhandahölls smörgåsar av olika sorter och till skilda priser. Konkurrensen var hård,
det fanns snobbfik och flickkondis. På Torget (senare kallad Järnvägsparken) fanns det två korvbodar
med kokt korv i bröd. På senare bilder är de borta, i stället står där en modern, inglasad korvkiosk
som erbjuder KLS:s storsäljare ”Bullens korv”. Nu hade ketchupen kommit till Alvesta.
Det kalorikrävande kroppsarbetet försvann förstås inte helt och hållet, och fortfarande fanns
det ”rullande personal” och inackorderingsrum utan kokmöjligheter, men standardhöjningen i
bostäderna, den enorma framgången för halvfabrikat och snabbmat i varuhandeln och på lunchen
kombinerat med ett jäktigt arbetsliv gjorde matserveringar som Lilians omoderna och olönsamma.
1956 tyckte mormor att det var nog. Hon hade skapat sig ett eget yrkesliv och dessutom
arbete för andra kvinnor och för leverantörer. Hon hade i många år varit med Yrkeskvinnors
Riksförbund. De tacksamma och lojala kunderna var många, men nu fick andra ta över
verksamheten. Hon var 62, maken 64. Dags att sälja, dags att pensionera sig. Efter ett intermezzo i
Linköping flyttade de till en kvarn öster om Växjö. Där kom Adolf och Hilma att bo längre än de
hade gjort på någon annan plats; de var gifta i 65 år.
26 år efter att hon hade stängt matserveringen dog min mormor några mil från Alvesta. Jag
satt där i kyrkan på begravningen. Plötsligt förstod jag vilka de gamla tanterna där uppe vid kistan
var. Det var ungflickorna som lekte med Lasseliten på Lilians och det var gumman med
potatisskalaren. Mormor och morfar dog med få dagars mellanrum och begravdes samtidigt för mer
än trettio år sedan.
Snart är jag den ende som kan berätta om dessa band mellan människor och om en
försvunnen liten värld bakom en tung dörr en trappa upp i barndomens Alvesta. En dörr som ibland
stod den alldeles öppen mot stora världen. På den broderade tavlan jag fått stod det: ”Större än du
nånsin tror, Lasse, Lasseliten.” Författaren Ahlgren tyckte det kändes genant att han skulle bli så
berömd för yttrandet om de tråkiga påstigande i Alvesta och så lite känd för allt annat han gjort. Jag
vill hellre minnas de två meningarna som avslutar Jan Olof (Jolo) Olssons artikel om småländska
stationssamhällen: ”Smålands järnvägar och stationer har gått i vår själ. Vi är alla påstigande i
Alvesta.”(20) De dunkande, dundrande tågen har gått oss i blodet, Jolos metafor om vår själ ger hopp.
Som jag läser den, är vi alltid beroende av att någon gått före oss, att vi ännu inte har avslutat resan.
Jag som har skrivit detta, har dessutom helt konkret en gång stigit på och gått in i livet, på Torggatan
7 i Alvesta. Och reser än.
Tack
Ett litet, privat och personligt företag som Lilians genererade nästan inga arkivalia alls, men jag har frågat min morbror
Stig Alldén (1918-2011), min moster Saga Gustavsson (1920-2012) och min morbror Per-Olof Alldén (f 1930) som alla
delat med sig av sina minnen från Alvesta. Likaså har min bror Sven (f 1946) och mina kusiner Inga (f 1943), Stig (f
1942) och Christer (f 1951) gett mig impulser, idéer och uppgifter till denna artikel. På Alvesta kommun har Evalis
Einarsson och Tommy Mauritsson hjälpt mig, likaså Ann-Katrin Ursberg på Alvesta bibliotek. Ulf Ivarsson har hjälpt
mig med språkgranskning. Min särskilda tack går till systrarna Alice och Stina som öppnade sina album och minnen från
Torggatan 7 för mig som en gång var lille Lasse på Lilians.
Litteratur
Alvesta i ord och bild, utgiven av Alvesta köping i jubileumsåret 1963.
Larsson, Lars J. Värendsbygd. Tolv socknar som blev Alvesta, utgiven av Alvesta Kulturnämnd 1991.
Olsson, Lars-Erik (red.): Alvesta i 100 år. 1863-1963. Boken ger en översikt över diverse företag i Alvesta, men bara
firmor som annonserade i handelskalendrarna är med. I något förkortad form finns den i Värendsbygder 1994.
Noter
(1)
(2)
(3)
Lars Alldén, f 1944 i Alvesta, sedan 1946 bosatt i Norge. Oslobo sedan 1954. Magister i sociologi med historia
och statskunskap 1980, redaktör och journalist 1969-1977, samhällsforskare 1977-1985, förlagsman 1985-2006.
Ordförande i Söndre Aker Historielag i Oslo och aktiv i lokal- och släkthistorisk verksamhet i mellersta Kalmar
län.
Stig Ahlgren skrev i och för sig detta i en teaterkritik (Obehagliga stycken 75, 1941) och grämde sig sedan över
att detta talesätt skulle leva länge efter det att hans många spaltmeter med spirituell prosa glömts bort. Det är
enda gången Alvesta förekommer i Pelle Holms bok Bevingade ord (1962 års upplaga).
I Värendsbygder 1995 s 18-22 skriver Henry Tillström om när ”Lekaryd blev internationellt känd” därför att 72
fransmän och några norrmän kommit dit med Röda Korsets bussar från koncentrations- och utrotningslägren i
(4)
(5)
(6)
(7)
(8)
(9)
(10)
(11)
(12)
(13)
(14)
(15)
(16)
Tyskland. I Smålandspostens rätt dämpade referat av ”den värdiga” medborgarfesten på torget i Alvesta den 8
maj 1945 kallas det ”främlingslägret” i Lekaryd. Där hade norrmännen en hemmagjord flagga, men till
torgmötet hade enligt Smålandsposten ”Norges flagga tyvärr inte hunnit fram, ehuru den rekvirerats i god tid.”
Mötesarrangören lyckades dock i telegram till Gustav V ”sända Eders Majestet underdånig hälsning och ett
vördsamt tack”. Vad man tackade för specificerades inte. Tidningsnotisen återgiven i Värendsbygder 1995 s 1617. Till Alvesta kom också krigsfångar som räddats ur de tyska lägren av de vita bussarna, bland dem fanns det
en stor svart amerikan som hette Jim Brown. Han åt på Lilians, sträckte fram sin väldiga näve och hälsade på
lillpojken, varpå jag tittade på min hand för att se om svart sot hade smittat av på mina vita händer. Och Jim
skrattade hjärtligt och länge.
Hilma Sofia Alldén f Johansson (1894-1982) och Adolf Fredrik Alldén (1892-1982) var bägge födda i Fliseryds
socken i dagens Mönsterås kommun. Hon hade arbetat på konditori och i finare hushåll innan hon 1917 gifte sig
med mjölnarsonen Adolf som då jobbade som byggnads- och möbelsnickare. De hade en liten affär i Fliseryd,
senare olika kvarnar i östra Småland och på Öland (Borgholms valskvarn) innan de flyttade till Alvesta. Tre av
barnen föddes i Småland, yngste sonen i Borgholm.
Alvesta Kvarnstensfabrik grundades 1922 på Kyrkogatan 14. 1937 blev tandläkare Gerhard S Kempff ägare till
”Alvesta Ny Konstkvarnstensfabrik” på Industrigatan 9. Företaget bytte sedan namn till AB Kvarnmaskiner. För
internetvana läsare låter en pappersversion med tider och priser för alla Sveriges kommunikationer mycket
gammalmodigt, men på sin tid var denna tjocka lunta som kom flera gånger om året och såldes i Pressbyråns
kiosker oumbärlig. Här var ankomst- och avresetider på alla kommunikationsorter. Det fanns tecken för om man
kunde medföra cykel eller äta i restaurangvagn, om det gick tåg från Växjö till Hultsfred även på annandagen
osv.
Inga Lilian Margareta Alldén föddes den 1 september 1923 i Fliseryd socken och dog 1982 i Oslo. 1946 flyttade
hon med maken Rolf Håkon Johansen (1913-1997) till Mysen i Östfold, grannlän till Värmland, Dalsland och
Bohuslän. Hon fick ytterligare två barn, Sven f 1946 och Frank f 1953. Från 1954 bosatt i Oslo där hon ett antal
år hade ett kafé.
Annonserna för kaffeersättning är från Smålandsposten den 8 februari och 24 oktober 1942.
Se s 40 i Sven Karlsson: ”Hantverkare, handel mm i Alvesta omkring 1930-1940”, Värendsbygder 2003, s 2455. Förutom lokalen på Torggatan 7, fanns Gunnars Fabrikslager AB från 1941 till 1948 på adressen
Järnvägsparken 2.
Nya Konditoriet tillhörde Alvestas äldsta, grundat 1911, och huset lär ha byggts 1908. Ruth Liedberg drev det
från 1940 till 1954 då Sven Andrén tog över.
Det franska ordet tapis har i danskan och norskan fått formen tæppe/teppe, betecknande såväl golvmatta som
sängtäcke. Ett tapisseri tillverkar alltså vävnader och andra handarbeten. På svenska har ordet gett upphov till
”tapeter” som i början gjordes av textilt material.
Hälsovårdsnämnden i Alvesta utarbetade 1944 en detaljerad renhållningsstadga med bestämmelser om
”hushållssvin, avträden, ohyra, järnhaltigt dricksvatten, latrin, wc, trekammarbrunn, svinmatskärl och sopkärl.”
Av nämndens protokoll förstår man att Alvesta ännu inte hade ett modernt vatten- och avloppssystem.
1953 utbröt en paratyfusepidemi i Sverige. Den 6 juli hade 3797 personer drabbats, därav 47 döda. Det visade
sig att smittan kom från KLS i Alvesta, ett av lantbrukarna kontrollerat företag som efter hand hade växt så att
det då var mycket stort företag. Det hade t ex 40 fasta butiker och som mest 10 rullande köttbussar. Se Carl Erik
Arvidsson: ”KLS Alvesta”, Värendsbygder 1994 s 54-82 och boken Kronobergsbönder i samverkan. KLS 1934
-1984.
Uppgiften om skomakeriet har hämtats från Sven Karlssons artikel, s 40 (se not 8). Adolf Alldén jobbade länge
med sin uppfinning, men patentverket kom fram till att ett liknande patent redan hade godkänts i Belgien.
SJ: s nya ”överliggningsrum invigdes 1951 och det var enbart för järnvägspersonal. Tidigare hade man byggt en
”nattväntsal” för de resande, och redan 1867 hade det funnits rum för resande i anslutning till
Järnvägsrestaurangen. Men dit gick inte järnvägens anställda.
Margareta Strömstedt berättar i sin artikel om Alvesta Kommunala Samrealskola ”Vad nyttar de te för en flicka
att läsa i Alvesta"? ”Värendsbygder 1996, s 28-34): ”Varje dag iväg med tåget (från Moheda), sextiofem öre i
portmonnän. Det var den exakta summan för ”billig middag” på matstället vid torget....Godiset jag inte kunde
låta bli tog slut och lämnade ångest efter sig. Den ”billiga middan” med riktig mat var ouppnåelig med bara
femtio öre kvar. Det blev fralla med en mockabakelse på fiket i stället.” Hennes klasskamrat Per-Olof Alldén
minns inte om hon nånsin åt på Lilians, men så kommer han heller inte i håg om det fanns någon middag för
sextiofem öre.
Alvesta Gjuteri hade grundats 1922. Gustaf Athley övertog företaget 1942, samma år som Alldéns kom till
Alvesta. Med sina yrkeskunskaper från Tabergs gjuteri kunde han och hans yrkesstolta medarbetare snabbt
utveckla företaget. Deras gatubetäckningslock blev senare företagets stora produkt. Efter många turer lades
gjuteriet i Alvesta ner 2004. Se Kennedy Andersson: ”Alvesta Gjuteri AB 1922-2004”, Värendsbygder 2008 s
45-83.
(17)
(18)
(19)
(20)
I november 1944 skrev provinsialläkare Westerlund att Lilians Matsalar hade trångt kök och dålig ordning.
”Nämnden beslöt med anledning härav anmoda innehavaren att hålla bättre ordning.” I februari 1947 hade
nämnden inspekterat bagerier och konditorier och fäst sig vid att många hade för dålig ventilation.
Hälsovårdsnämnden ”beslöt ålägga innehavaren av Lilians Matsalar att inom en månad låta insätta ventiler i
serveringslokaler och kök. Kökets väggar skola vara släta och lätt tvättbara. Skafferiet bör inom en månad sättas
i fullgott skick.” Min mormor måste ha tyckt illa om att ”prickas” på detta sätt. Man förstår bättre vad Stina
Sandgren tänkte på när hon sade att fru Alldén inte var sträng, hon ville bara ha det på ett visst sätt.
Det fanns förstås olika publikationer om maträtter, matlagning och konservering på Lilians, men med all sin
erfarenhet behövde inte mormor slå i böcker särskilt ofta. Mått och vikt satt i händerna och ögonen. Hon lade
märke till allt, kände att nu är det klart, precis lagom. Jag har ärvt hennes Stora Kokboken. Hushållets
uppslagsbok i alla matfrågor, redigerat av två skolkökslärarinnor. Av fläckar och märken i boken förstår jag att
hon helst läste om hur man skulle ta till vara och utnyttja alla delar av råvarorna såväl animaliska som
vegetabiliska.
I jubileumsboken Alvesta i ord och bild från 1963 utgiven av Alvesta köping finns det på s 55 ett foto av
lunchätare: ”På Aringsgården njuter köpingens åldringar sitt välförtjänta otium. Bekvämt, men kanske ännu
viktigare: trivsamt!”
Jan Olof Olsson: ”Stationssamhällen”, STF:s årsskrift 1968 (om Småland) s 34-48.