Ladda ner PDF

INBLICK
Två resenärer berättar om en svensk poet
som lockades av det gamla Bysans.
av Peter Nyberg och Leif Risberg
I Gunnar Ekelöfs spår i Istanbul
i samband med en studieresa till Istanbul hösten 2010 under ledning
av professor Jan Hjärpe och Serhat
Paktas aktualiserades poeten Gunnar Ekelöf och dennes förhållande
till myter och tradition i det gamla
Bysantinska riket. Ekelöf besökte
1960-talets Istanbul. Där diktarens
önskan väcktes, att låta sprida sin
aska i antikens legendomspunna
flod Paktalos.
Fascinerat många diktare
Med sin storartade historia och sitt
läge i både Europa och Asien är det
föga förvånande att Istanbul har
attraherat och fascinerat åtskilliga
utländska författare. W B Yeats
skriver beundrande om den bysantinska kulturen – ”That is no country for old men” – och den svenske
poeten Ola Hansson slutade 1925
sitt kringflackande liv vid Bosporen.
Gunnar Ekelöf lockades hela
livet av avlägsna tider och kulturer: 1700-talet, den grekiska
och romerska antiken, Bysans
och Orienten. Som outsider i det
svenska samhället sökte han sammanhang och gemenskap i historien och mystiken. Våren 1965
deltog han och hustrun Ingrid i en
tvåveckors charterresa till Istanbul
och Izmir, en resa som kom att få
avgörande betydelse för poetens
28
sena skapande. I Istanbul promenerade Gunnar och Ingrid Ekelöf från
Chorakyrkans storslagna mosaiker
till Blachernekapellet och dess reningskälla (Hagíasma). Vaktmästaren som släppte in paret sköljde
deras händer i reningskällans vatten och i kapellet berördes poeten
djupt av en ikon, den brända madonnan.
Väl tillbaka på hotellet: en explosion av kreativitet, upphjälpt av
cognac. Ekelöf skrev senare i sin
dagbok: ”Jag har valt Bysantium,
längesen förlorat, som en utgångspunkt från vilken jag skulle kunna
beskriva det närvarande.” Ur devisen springer Ekelöfs tre sista diktsamlingar: Diwan över fursten av
Emgión, Sagan om Fatumeh och
Vägvisare till underjorden.
Ekelöfs ansikte
Vårt resesällskap 2010 kommer
fram till Blachernekapellet när
solen är på väg ner och ett stråk
av kyla för första gången når oss.
Under dagen har vi varit på den
asiatiska sidan av Istanbul och på
Svenska generalkonsulatet där en
skulptur placerats av Ekelöfs ansikte med mefistofeliska drag.
Vi når kapellet genom en gång
av sensommarvissnade klängväxter. På kapellets vägg sitter ett
mosaikfönster i form av ett kors.
Innerväggarna pryds av ikoner,
bland andra den heliga bild som för
snart 50 år sedan frigjorde poetens
skaparkraft. Under koret ligger reningskällan. Buteljerat i plastflaskor köps dess vatten av besökande
turister. En gammal man sitter
försjunken i en av trästolarna. I så
motto är det en fungerande plats,
en sådan som inte bara lockar turister utan också har en religiös
innebörd.
Gruppen samlas och Leif Risberg läser ur Sagan om Fatumeh:
Enkel är födelsen:
Du blir du
Enkel döden:
Du är inte mera du
Det kunde ha varit omvänt
som i en spegelvärld:
Döden kunde ha fött dig
och Livet släckt ut dig
det ena såväl som det andra Och kanske är det så:
Ur Död är du kommen, långsamt
utplånar dig Livet.
Olof Lagercrantz menar i sin betraktelse över vännen Ekelöf, ”Jag
bor i en annan värld men du bor ju
i samma”, att fursten av Emgión är
en av diktarens mest sofistikerade
förklädnader. Liksom poeten har
fursten en gång varit rik och utvald
att besitta närmast himmelska gåvor. Med tiden har han dock förslavats i fängelse, bländats ­– ”BarbeSvL 2/2011
raren lät jag skära ut / vad som var
kvar av ögonen / och bränna bort
varet / med glödande järn” – och
leds av en kvinna som samtidigt
skulle kunna vara hans dotter, mor
eller hustru. Blindheten blir hos
Ekelöf en symbol för det inre sökandet och en anspelning på antika
diktarfurstar och siare som Homeros och Tiresias.
Ekelöf hörde myten i Artemistemplet utanför Sardes och skrev
senare in i sitt testamente att hans
aska skulle strös i Paktalos vatten.
I juni 1968 uppfyllde hans hustru
Ingrid och hennes syster Nun, som
tidigare varit Ekelöfs fru, tillsammans med dottern Suzanne denna
önskan. Ur en blå väska tog de
fram urnan och strödde poetens
aska i flodfåran.
Flodens renande vatten
Också scenen då vaktmästaren
sköljer Ingrid och Gunnar Ekelöfs
händer i reningskällan återfinns
i Diwan över fursten av Emgión,
dikt nr 23 i första delen.
Ett litterärt café
Kanske kommer ett litterärt café
– bland annat till Gunnar Ekelöfs
minne – att öppnas i Istanbul. Åtminstone om vår driftiga och poesikunniga reseledare Serhat Paktas
får sin vilja igenom. På det sättet
kan Gunnar Ekelöfs suggestiva poesi möta nya människor i det forna
Bysans.
En enögd fångvaktare
betjänar denna heliga
undanskymda källa
ger av vattnet
häller över våra händer
samma vatten som renat
besatta kejsare, plågade
av makt och misstänksamhet
[…]
Vaktmästaren som Ekelöf mötte
har i dikten blivit en enögd fångvaktare. Kejsaren som anspelas på
är sannolikt kung Midas, den grekiska kungen som i girighet begär
att allt han vidrör ska förvandlas
till guld, när han får en önskning
av Dionysos. När kejsaren inser att
även maten han vill äta blir till guld
tvingas han be guden att ta tillbaka
gåvan som nu blivit förbannelse.
Midas visas till bifloden Paktolos
där han nerstiger och blir fri, något
som i mytologins form förklarar
förekomsten av guld i huvudfåran
Hermos.
SvL 2/2011
Peter Nyberg och Leif Risberg är gymnasielärare från Holavedsgymnasiet i
Tranås.
Borgmästaren i Sardes fick höra om den
svenska poeten som lät strö sin aska i
Paktalos och samlade ihop pengar till en
skulptur vilken var avsedd att placeras på
stranden av floden. När verket var färdigställt hade staden bytt till en högernationell borgmästare som var fullkomligt ointresserad av att ha en kristen poet i staden.
Slutligen placerades statyn invid Svenska
generalkonsulatet i Istanbul.
medlemskampanjen
har bästa
svenska jobbet!
våra medlemmar
29