INBLICK Två resenärer berättar om en svensk poet som lockades av det gamla Bysans. av Peter Nyberg och Leif Risberg I Gunnar Ekelöfs spår i Istanbul i samband med en studieresa till Istanbul hösten 2010 under ledning av professor Jan Hjärpe och Serhat Paktas aktualiserades poeten Gunnar Ekelöf och dennes förhållande till myter och tradition i det gamla Bysantinska riket. Ekelöf besökte 1960-talets Istanbul. Där diktarens önskan väcktes, att låta sprida sin aska i antikens legendomspunna flod Paktalos. Fascinerat många diktare Med sin storartade historia och sitt läge i både Europa och Asien är det föga förvånande att Istanbul har attraherat och fascinerat åtskilliga utländska författare. W B Yeats skriver beundrande om den bysantinska kulturen – ”That is no country for old men” – och den svenske poeten Ola Hansson slutade 1925 sitt kringflackande liv vid Bosporen. Gunnar Ekelöf lockades hela livet av avlägsna tider och kulturer: 1700-talet, den grekiska och romerska antiken, Bysans och Orienten. Som outsider i det svenska samhället sökte han sammanhang och gemenskap i historien och mystiken. Våren 1965 deltog han och hustrun Ingrid i en tvåveckors charterresa till Istanbul och Izmir, en resa som kom att få avgörande betydelse för poetens 28 sena skapande. I Istanbul promenerade Gunnar och Ingrid Ekelöf från Chorakyrkans storslagna mosaiker till Blachernekapellet och dess reningskälla (Hagíasma). Vaktmästaren som släppte in paret sköljde deras händer i reningskällans vatten och i kapellet berördes poeten djupt av en ikon, den brända madonnan. Väl tillbaka på hotellet: en explosion av kreativitet, upphjälpt av cognac. Ekelöf skrev senare i sin dagbok: ”Jag har valt Bysantium, längesen förlorat, som en utgångspunkt från vilken jag skulle kunna beskriva det närvarande.” Ur devisen springer Ekelöfs tre sista diktsamlingar: Diwan över fursten av Emgión, Sagan om Fatumeh och Vägvisare till underjorden. Ekelöfs ansikte Vårt resesällskap 2010 kommer fram till Blachernekapellet när solen är på väg ner och ett stråk av kyla för första gången når oss. Under dagen har vi varit på den asiatiska sidan av Istanbul och på Svenska generalkonsulatet där en skulptur placerats av Ekelöfs ansikte med mefistofeliska drag. Vi når kapellet genom en gång av sensommarvissnade klängväxter. På kapellets vägg sitter ett mosaikfönster i form av ett kors. Innerväggarna pryds av ikoner, bland andra den heliga bild som för snart 50 år sedan frigjorde poetens skaparkraft. Under koret ligger reningskällan. Buteljerat i plastflaskor köps dess vatten av besökande turister. En gammal man sitter försjunken i en av trästolarna. I så motto är det en fungerande plats, en sådan som inte bara lockar turister utan också har en religiös innebörd. Gruppen samlas och Leif Risberg läser ur Sagan om Fatumeh: Enkel är födelsen: Du blir du Enkel döden: Du är inte mera du Det kunde ha varit omvänt som i en spegelvärld: Döden kunde ha fött dig och Livet släckt ut dig det ena såväl som det andra Och kanske är det så: Ur Död är du kommen, långsamt utplånar dig Livet. Olof Lagercrantz menar i sin betraktelse över vännen Ekelöf, ”Jag bor i en annan värld men du bor ju i samma”, att fursten av Emgión är en av diktarens mest sofistikerade förklädnader. Liksom poeten har fursten en gång varit rik och utvald att besitta närmast himmelska gåvor. Med tiden har han dock förslavats i fängelse, bländats – ”BarbeSvL 2/2011 raren lät jag skära ut / vad som var kvar av ögonen / och bränna bort varet / med glödande järn” – och leds av en kvinna som samtidigt skulle kunna vara hans dotter, mor eller hustru. Blindheten blir hos Ekelöf en symbol för det inre sökandet och en anspelning på antika diktarfurstar och siare som Homeros och Tiresias. Ekelöf hörde myten i Artemistemplet utanför Sardes och skrev senare in i sitt testamente att hans aska skulle strös i Paktalos vatten. I juni 1968 uppfyllde hans hustru Ingrid och hennes syster Nun, som tidigare varit Ekelöfs fru, tillsammans med dottern Suzanne denna önskan. Ur en blå väska tog de fram urnan och strödde poetens aska i flodfåran. Flodens renande vatten Också scenen då vaktmästaren sköljer Ingrid och Gunnar Ekelöfs händer i reningskällan återfinns i Diwan över fursten av Emgión, dikt nr 23 i första delen. Ett litterärt café Kanske kommer ett litterärt café – bland annat till Gunnar Ekelöfs minne – att öppnas i Istanbul. Åtminstone om vår driftiga och poesikunniga reseledare Serhat Paktas får sin vilja igenom. På det sättet kan Gunnar Ekelöfs suggestiva poesi möta nya människor i det forna Bysans. En enögd fångvaktare betjänar denna heliga undanskymda källa ger av vattnet häller över våra händer samma vatten som renat besatta kejsare, plågade av makt och misstänksamhet […] Vaktmästaren som Ekelöf mötte har i dikten blivit en enögd fångvaktare. Kejsaren som anspelas på är sannolikt kung Midas, den grekiska kungen som i girighet begär att allt han vidrör ska förvandlas till guld, när han får en önskning av Dionysos. När kejsaren inser att även maten han vill äta blir till guld tvingas han be guden att ta tillbaka gåvan som nu blivit förbannelse. Midas visas till bifloden Paktolos där han nerstiger och blir fri, något som i mytologins form förklarar förekomsten av guld i huvudfåran Hermos. SvL 2/2011 Peter Nyberg och Leif Risberg är gymnasielärare från Holavedsgymnasiet i Tranås. Borgmästaren i Sardes fick höra om den svenska poeten som lät strö sin aska i Paktalos och samlade ihop pengar till en skulptur vilken var avsedd att placeras på stranden av floden. När verket var färdigställt hade staden bytt till en högernationell borgmästare som var fullkomligt ointresserad av att ha en kristen poet i staden. Slutligen placerades statyn invid Svenska generalkonsulatet i Istanbul. medlemskampanjen har bästa svenska jobbet! våra medlemmar 29