mao nr 79.pdf - Översättarcentrum
med andra ord tidskrift om litterär översättning ■ nr 79, juni 2014 ■ 40 kr ➤ Johannes Göransson forslar fett ❙ Teji Grover – I väntan på skelettets sång ❙ Två Östersjösirener lockar till öföc ❙ Vi recenserar nytt av Venuti ❥ LEDARE Nr 79/2014 Med andra ord ISSN 1104-4462 Redaktör: Viktoria Jäderling Redaktionsråd: Alva Dahl John Swedenmark Anders Bodegård Jeana Jarlsbo Niclas Nilsson Prenumeration (4 nr): privatpersoner 150 kr/år, företag 225 kr/år plusgiro 82 04 19-0 (öc) Lösnummer: 40 kr ❦ Nästa nummer kommer i september 2014. Sista manusdag 1 augusti. Redaktionen ansvarar ej för obeställt material. ❦ Med andra ord är medlemstidskrift för Översättarcentrum Södermannagatan 38 116 40 Stockholm ❦ Tel: 08-556 048 40 (mao) 08-556 048 41 (öc) Telefontid: måndag och onsdag 9–13 [email protected] www.oversattarcentrum.se 2 ■ nr 79 juni 2014 ■ med andra ord I ett juninummer av MAO för sex år sedan skrev Teji Grover om sin översättning av Ann Jäderlunds poesi till hindi. Hennes sätt att reflektera kring sitt arbete påminde om dans, en rent fysisk medvetenhet om poesins materialitet, dess ljud, former och egensinnliga rörelser. Det kan låta som en kliché om den kvinnliga poeten, men jag upplevde att hon processade Jäderlunds dikter med sin kropp, en sensibel kropp, som tog hänsyn till hela registret av subliminal, vegetativ intelligens. New age, kvinnotjafs, flumskolan, tycker eventuellt någon som läser detta. Gärna för mig, men kanske mer som riktigt intelligent pop, tänker jag om Teji Grovers textdans. Och kanske bland det mest spännande och utmanande jag läst om översättning, vilket i högsta grad även gäller detta juninummers essä om Grovers poesiöversättningar från hindi, assamesiska, oriya. Som redaktör blir man förtjust när man upptäcker sammanträffandet att Johannes Göranssons essä om Aase Bergs Forsla fett ”hamnar” alldeles bredvid Teji Grovers, eftersom Johannes Göransson för snart tio år sedan också skrev i MAO om sina översättningar (fast till engelska) av Ann Jäderlund. Han nämnde då även Aase Berg, en poet som åtminstone tidigare har varit starkt influerad av framförallt Jäderlunds åttio- och nittiotalspoesi. Och nu har Aase Bergs diktsamling Forsla fett, på engelska Transfer Fat, fått ett genombrott i USA, som plötsligt visade sig redo för hennes kroppsliga, ”maximalistiska” och språkperverterande poesi. Göransson förklarar hur och varför. Sedan återstår bara hur man ska få Teji Grover och Johannes Göransson att mötas på riktigt, och allra helst i Med andra ord. Östersjöns egna sirener, grekiska översättaren och redaktören Maria Frangouli och italienske översättaren, tidskriftsredaktören och förläggaren Nicola Crocetti, skriver lyriskt om sin vistelse på Östersjöns författar- och översättarcentrum på Gotland i februari. Jag var själv där då. I köket, oftast, mötte jag dessa två näbbande kompanjoner, som ständigt tycktes vara mitt uppe i en snårig vers av den ”oöversättbara” Kazantzakis. Nicola suckade kärleksfullt som en mor till ett kolikbarn. Maria fick klåda av poetens grekiska ordsammansättningar och neologismer, de lät inte ens bra på grekiska och till skillnad från Aase Bergs onomatopoetiska dito inbjöd de inte till översättning. God läsning! VIKTORIA JÄDERLING INNEHÅLL/NOTISER Bloggar, lexikon och danska babelfiskar ”Det er en kendsgerning, at en meget væsentlig del af den litteratur, man har læst i Danmark op gennem historien, har været oversat.” Så inleder projektledarna Rasmus Hastrup & Morten Visby artikeln ”Der går et spøgelse gennem litteraturen …” på den alldeles färska internetsidan Dansk Oversætterleksikon. Ett nytt projekt som likt Svenskt översättarlexikon har som mål att göra översättning och översättarna synliga med biografiska artiklar från A–Å. I skrivande stund finns sex artiklar, däribland en om Selma Lagerlöf-översättaren Ida Falbe-Hansen (1849–1922) där man kan läsa om den svenska författarens och danska översättarens nära brevväxling. Lagerlöf skriver till Elisabeth Grundtvig om FalbeHansens översättningen av Kristus legender: ”Den smyger sig så tæt om originalens mening, som det er muligt. Jeg synes at det danske klinger blødt og inderligt i dem i god gammel legendetone, og jeg har glæde af at læse dem.” Svenskt översättarlexikon må ha kommit först, men danskarna har faktiskt Babelfisken, en egen nättidskrift om översättning, här: http://babelfisken.wordpress.com/ Samtidigt vill vi påminna om norska översättarbloggen, här: http://oversetterforeningen.no/category/blogg/ Innehåll Att översätta Aase Berg av Johannes Göransson En poet inburad i översättningsakten av Teji Grover 4 10 Östersjösirener från Medelhavet av Crocetti & Frangouli 16 Recension: Lawrence Venuti av Niklas Haga 21 Elsa Thulin, MAOs shibboleth 24 med andra ord ■ nr 79 juni 2014 ■ 3 Malströmsmoderskapets pestilenska poetik: Att översätta Aase Bergs Forsla fett ”Mina Bergöversättningar – liksom mina dikter – har blivit en del av en maximalistisk trend i amerikansk poesi, ett steg bort från regler och konventioner i riktning mot en oren och extremistisk poesi”, skriver Johannes Göransson. År 2013 blev Transfer Fat – Göranssons engelska översättning av Aase Bergs diktsamling Forsla fett – nominerad till årets översättning i usa. OM AASE BERG 1 N är jag på 1990-talet läste Aase Bergs två första böcker – Hos rådjur och Mörk materia – bidrog det till att ingjuta ny kraft i min poesi och återförena mig med de författare som skapat min första vurm för litteraturen (surrealisterna, Sylvia Plath, Jean Genet, Lars Noréns tidiga poesi) men genom en ny lins, en lins som inbegrep B-filmer, det kitschiga och det överdrivna, HP Lovecraft: en anakronistisk och explosiv maximalism. I det som då var languagepoesins stora tid på de amerikanska universiteten, med nya normer för vad som var stor konst (ordet ”jag” var förbjudet, liknelser var oetiska etc), bröt Bergs poesi mot alla regler. Men om de båda böckerna hjälpte mig som poet var det den tredje, Forsla fett – och i synnerhet arbetet med att översätta den – som gav upphov till en hel del av mina idéer om översättning. Forsla fett är en bok som vältrar sig i översätteri – i det främmande, det införlivade, det annekterade, det onaturliga, det översatta, det utstötta – vilket bygger ett rum där det svenska språket förefaller både mer svenskt och inte svenskt alls. Boken handlar till stor del om havandeskap och födelse, ett motiv som blivit emblematiskt när man skall beskriva den naturliga poetiska processen: enligt den ännu rådande författarskapsmodellen ”föder” poeten sin dikt. Poetens ord kommer naturligt hos honom eller henne; de är ursprungliga. Det är enligt denna modell för dikten som all översättning är ”omöjlig” (den mest berömda engelskspråkiga definitionen på poesi är Robert Frosts spydiga ”poesi är det som går förlorat vid översättning”). Som Lawrence Venuti i många år har hävdat är det till stora delar därför som översättning inte bara har marginaliserats i den anglo-amerikanska kulturen, utan också förklaringen till att samtal om översättning har tenderat att utplåna översättaren och ”osynliggöra” översättaren och översättningsarbetet.1 Dålig är översättningen när man lägger märke till den: då använder vi ord som ”översättningssvenska” eller ”onaturlig”. Men det är exakt i det utrymmet – det valhänta och det införlivade – som Aase Berg finner det poetiska, ”fettet” i Forsla fett. Även om havandeskapet ofta betraktas som en modell för livscykeln så är det också, som Julia Kristeva påpekade för många år sedan, platsen för det utstötta. Barnet måste stötas ut från moderns kropp för att det skall bli en individ (som sedan i sin tur kan framföda poesi): kvinnokroppen är det orenas plats. Och det är denna orena modell för moderskapet som blir Bergs poetiska modell i Forsla fett. Hon införlivar, annekterar och översätter från sådana källor som strängteorin och Stanislaw Lems roman Solaris. Men medan översättningsteorin tenderar att överdriva kunskapsbehovet (man måste veta allting om texten för att kunna göra en god översättning) är Bergs översättning medvetet okunnig. Hennes strängteori blir märkligt fysisk, kroppslig och utstött när den blandas med Lems science fiction och ett groteskt sagospråk. med andra ord ■ nr 79 juni 2014 ■ 5 JOHANNES GÖRANSSON 2 Navelsträng Umbilical String I mittencirkelhålet hårt suger harespåret i inåtcirkelvirveln av det spända In the middlecirclehole hard sucks the hare track in the inwardcircle whirl of the strung Klar kyla rusar kabel Stum stämma rinner sträng Stram strämja rusar fett i malströmsåret Clear cool rushes cable Mute vocal flows string Strict strame rushes fat in the maelstrom sore E ftersom det här är en bok som redan i sig översätter och redan är skriven på översättningssvenska – en valhänt, felaktig och onaturlig svenska som inte följer reglerna – är det en bok som inbjuder till översättning. Men å andra sidan blir den därigenom också svår att översätta. Många svenskar har frågat mig: ”Hur kunde du översätta den boken? Det är omöjligt.” I dikten som citeras ovan möter översättaren till exempel underliga neologismer: vad är ”mittencirkelhålet”? ”harespåret”? Neologismen ”malströmsåret” kan översättas som ”mal” plus ”ström” plus ”året” (”the moth-streamyear”) eller som ”malström” plus ”såret” (”maelstroem wound” eller ”maelstroem sore”). Dessa ständiga dubbleringar av betydelser och antydningar, detta envetna vitsande, kan vara det som gör boken ”omöjlig” att översätta, men det är också det som gör den intressant att översätta, som inbjuder till översättning. Det är en översättande bok – snarare än en bok som ”framfötts” av ”ursprungsförfattaren”. Måhända är boken omöjlig, men som bekant begärde Georges Bataille av konsten att den skulle vara omöjlig. Eller 6 ■ nr 79 juni 2014 ■ med andra ord som den amerikanske kritikern Daniel Tiffany skriver: ”Som Bataille noterar är det omöjliga något som betvingar nyttan, sanningen och meningen, varigenom det i översättning alstrar onämnbara (och otänkbara) former för kommunikation. Den omöjlighet som översättningen härbärgerar är i sig själv död och galenskap – och ursprunglighet.”2 Boken blir sin egen intratextuella språkmalström när orden fogas samman och bryts upp. Boken är full av ord – ”hare” och ”val” till exempel – som omformas till neologismer som ”harspåret” och ”valnötsdjur”. Men de här neologismerna lär mig att läsa vanliga ord som ”harpun”, ”oval” och ”valnöt” som neologismer. Det är därför jag inte har översatt dem på vanligt vis (”harpoon”, ”oval”, ”walnut”) utan som neologismer (”harepoon”, ”unwhale”, ”whalenut”). Ett vardagligt ord som ”bekräfta” tycks invaderat av kräftor; en neutral benämning som ”däggdjur” kräver en bokstavlig översättning som ”suckle animals” (”dägg” plus ”djur”). För att översätta dikter som är så trolösa gentemot sitt ”modersmål” måste jag själv vara trolös mot engelskan. Ett exempel: OM AASE BERG Vattuskräck Hydrophobia Haren är också en stjärnbild i den håglösa, frigida hydrosfären Samma kosmiska fettstela fimbulskräckflod, samma fittstela rullbandsfettflod Vi som däggdjur, äggdjur, valnötsdjur föder ogärna levande ungar The hare is also a constellation in the listless, frigid hydrosphere Same cosmic fatstiff freezefearflood, same cuntstiff looptrack fatflood We like suckle animals, egg animals, whalenut animals prefer to not give birth to live young Jag tycker att sådana måhända orenläriga översättningar verkligen når in i den estetiska kärnan i Bergs bok. När jag läser ”valnöt” i Forsla fett läser jag det på ett helt annat sätt än jag kanske skulle göra i en annan kontext. I Forsla fett läser jag det inte bara i kontexten av en förfrämligad svenska – en svenska som håller på att falla samman och kombinerar ord och bokstäver på ett nytt sätt – utan också i ett sammanhang med valar och havandeskap – så att ”the whalenut” blir en fosterliknande bild – organisk och späckig. När jag läser ”späckhuggaren” ser jag inte något hajliknande (”killer whale”), utan en ”blubber biter” – något som inte riktigt ryms i de vanliga prydliga djurkategorierna, utan snarare något som ”späckar” andra kategorier, regelsamlingar och scheman. ➤ med andra ord ■ nr 79 juni 2014 ■ 7 JOHANNES GÖRANSSON 3 Men det var inte bara översättningen som stötte på patrull: dikterna gick i många fall helt på tvärs mot rådande amerikansk smak. En välkänd poet och översättare sade till mig att dikterna var ”äckliga”. 8 ■ nr 79 juni 2014 ■ med andra ord N är jag började översätta Bergs verk i början på 00-talet var det mycket svårt att hitta ställen där de kunde tryckas. Det var till stor del på grund av detta motstånd som jag insåg vilken marginell position som översättningar hade, och följaktligen därför jag grundade Action Books som gav ut den första Bergboken på engelska (Remainland: Selected Poems of Aase Berg). Men det var inte bara översättningen som stötte på patrull: dikterna gick i många fall helt på tvärs mot rådande amerikansk smak. En välkänd poet och översättare sade till mig att dikterna var ”äckliga”. Den saken har förändrats: förändringen skedde nedifrån och upp. Mina Bergöversättningar började tryckas i små tidskrifter och nättidskrifter, redigerade av en ny generation poeter som förändrade (och alltjämt förändrar) den amerikanska poesin just genom att grunda små förlag och tidskrifter. Snart ville Black Ocean trycka With Deer i dess helhet samt Dark Matter, och Ugly Duckling Presse ville trycka Transfer Fat. Mina Bergöversättningar – liksom mina dikter – har blivit en del av en maximalistisk trend i amerikansk poesi, ett steg bort från regler och konventioner i riktning mot en oren och extremistisk OM AASE BERG poesi. Den amerikanska poeten Lara Glenum, den ena av de båda redaktörerna till den enormt inflytelserika antologin Gurlesque, skrev till exempel en essä om sambandet mellan Bergs ”girly kitsch” och de amerikanska ”gurlesque”-poeterna.3 Under de senaste åren har jag läst en hel del (huvudsakligen unga) amerikanska poeter som skriver groteska genusperversa dikter som utspelar sig i sagoskräcklandskap. När alltmer uppmärksamhet riktas mot den översatta texten blir översättaren allt mindre osynlig och översättningsprocessen uppmärksammas mer. Om Transfer Fat skrev poeten och performancekonstnären Kate Durbin: ”Göranssons radikala översättningsteorier, om sataniska til�lägg och ärorika mutationer, fungerar som allra bäst i Transfer Fat.” När boken nominerades till ”Årets bästa översatta bok” skrev översättaren och poeten Jennifer Kronovet: ”det känns som om man läser på ett främmande språk men ändå har förståelse för själva orden”.4 Det är ju en känsla som är rakt motsatt den som Venuti diagnosticerar. Det öppnar för ett sätt att läsa litteratur som inte gör det omöjligt att översätta, som inte gör det nödvändigt att osynliggöra översättningen, utan som gläds åt bruset och ”fettet” i översättningen och som finner poesi i detta brus. Se hans bok The Translator’s Invisibility (New York: Routledge, 1995) 2 Daniel Tiffany: Radio Corpse: Imagism and the Cryptaesthetic of Ezra Pound (Cambridge: Harvard University Press, 1995) 3 ”’From Cosmos to Cosmetics’: A Note on Aase Berg’s Guinea Pigs & Girly Kitsch” av Lara Glenum: http:// www.actionyes.org/issue9/glenum/glenum1.html 4 http://www.rochester.edu/College/translation/threep ercent/index.php?id=6902 1 johannes göransson, amerikansk poet, förläggare och översättare, flyttade som 13-åring med sin familj från Skåne till USA. Hans senaste bok var Haute Surveillance (2013). Han har bl a översatt Aase Bergs diktsamling Hos rådjur (With Deer, 2009) Mörk materia (Dark Matter, 2012), Transfer Fat (2012), och Remainland: Selected Poems of Aase Berg (2005). Med sin fru, poeten Joyelle McSweeney, driver han förlaget Action Books. Han är biträdande professor vid University of Notre Dame. JOHANNES GÖRANSSON Översättning: Erik Andersson med andra ord ■ nr 79 juni 2014 ■ 9 En poet inburad i översättningsakten ”Upprepningen lockar henne till den rand från vilken betydelserna kastar sig ut i mörkret. Att dröja vid ett ord har en livslängd. Och om man låter det vara ovan vatten för länge dör det. Det är alltför mycket en fisk i ett hav av språk. Bara så mycket är alltid för mycket. Det är bara under ett jordskalv som man förstår vad tjugonio sekunder kan betyda. Ett ord fångat i sin rörelse från ett språk till ett annat kastar oss gärna i den avgrund där alla betydelser är mörkret innan språket delas i femtusen språk.” Med andra ord gav Niclas Nilsson i uppdrag att översätta en essä av den indiska poeten, konstnären och översättarenTeji Grover. D en är hunger – den här akten. Hunger efter andra poeter än hon själv, som för tillfället inte är poet. Har inte skrivit på flera månader. I det inre är musan frånvarande. Poeten ställer fram sin psykograf. Det är kärlek som får henne att välja den här sortens slaveri, den här sortens frihet. Kärlek till poeterna. All poesi är ”omkring femhundra grader Celsius”.1 Men hennes temperatur är inte rätt just nu. Hon är inte besatt, inte galen. Hon är torr, spröd, beräknande. Tiden krossar henne. Men mycket snart kommer rumstemperaturen att börja stiga. Burens galler kommer att börja glöda. Tack vare bilden av föräldrabambun som bannar barnbambun. Barnbambun stryker sig lekfullt mot lättklädda människobarn. Ett av barnen som smeks av bambun är poetens syster med pyttesmå bröst. Hon sitter på en myrstack i skogen. Den bildens skönhet kommer att förändra allt för henne, även att tidens gång krossar henne. Är den poetens röst2 det sista överlevande exemplet på hennes tids lyriska poesi? Hon hör ingen annan röst. Lorcas, Bandeiras, Tsvetajevas musikaliska toner blandas med hans röst. Hennes egen röst är för ögonblicket även hans röst. Kärleken är ”en blomma närd av det egna blodet”.3 Hon börjar skriva ner på sitt eget språk. Det är en sorts graviditet. I hans djungel av bambu uppfångar hon nu hans havsvågors intimitet som kvinnor börjar tillaga som middagsmål. Hon vacklar från ord till ord, från bild till bild, sjunger honom på nytt med det språk hon förmår, med den rytm hon kan skapa. Eftersom hon inte talar hans modersmål. Det finns tillfällen då han är med henne, han själv; förvandlar sin kropp till strömmar av gester som förmedlar betydelsen hos ett ord hon inte kan. Han översätter sin kropp till hindi från sitt modersmål assamesiska. Sittande på en vägtrumma utanför hennes hus ska han skaka på huvudet våldsamt som ett träd. Det är ett träd som skakar loss sina purpurröda blommor över borgmästarens bord i en triumferande protestgest i hans dikt. Alltför likt unga kvinnor som skakar sitt långa hår i en rytmisk dans när de blivit besatta av en skogsande. TEJI GROVER Hon ska kippa efter ett ord som förmedlar våldet i hans dansande huvud, det purpurblommande trädet i hans dikt. Mer än den erhållna dikten på sidan, dess nya mångtydiga bädd, söker hon dess rörelser när den reser sig ur sitt modersmål. Men den förblir alltid i rörelse, också på den nya sidan, på sitt nya språk. Den tycks be om en förändring. Liksom en skådespelare blir den översatta dikten aldrig helt färdig med sitt putsande, sina dräkter. ❦ En oriyapoet4 kommer att klaga på att hon bytt ut oriyans ord för ”näsduk” mot engelskans ord för ”sjal”. Att någon i dikten viftade med en näsduk, inte en sjal, kommer han att säga. Hon kommer att förbli besatt av ljud, ibland på bekostnad av en näsduk på oriya. Det var ett livligt, varmt ljud, minns hon. Det hade en nomadisk klang. Det finns inget ord för en oriyanäsduk på något annat språk. Det är ett sökande vars mål är en hägring. Det är ett sökande som också förvandlar själva ordet ”näsduk” på oriya till något obestämt gäckande. När man dröjer vid det försvinner det. Hon minns hur ordet ”rätt” i den buddhistiska texten, Den gyllene medelvägen, upprepat åtta gånger, helt förlorade sin betydelse för henne. Upprepningen lockar henne till den rand från vilken betydelserna kastar sig ut i mörkret. Att dröja vid ett ord har en livslängd. Och om man låter det vara ovan vatten för länge dör det. Det är alltför mycket en fisk i ett hav av språk. Bara så mycket är alltid för mycket. Det är bara under ett jordskalv som man förstår vad tjugonio sekunder kan betyda. Ett ord fångat i sin rörelse från ett språk till ett annat kastar oss gärna i den avgrund där alla betydelser är mörkret innan språket delas i femtusen språk. I sin rörelse kan ett ord gräva djupare eller grundare, kan få eller förlora ljus, bli mer eller mindre rotat, spirituellt eller sensoriskt. Tungan det nu ligger på kan vara kluven. En katt som under sitt andra liv börjar öva på att fräsa. ❦ med andra ord ■ nr 79 juni 2014 ■ 11 EN POET INBURAD Hon ska läsa den mottagna texten gång på gång och se om oklarheterna fortfarande omvärver henne på något sätt. Hon ska kontrollera för att försäkra sig om att den nya texten inte överkommunicerar, parafraserar och exponerar buken på den varelse som ligger listigt hoprullad i mörkret. Hon ska försöka och försäkra sig om att det som är personligt, specifikt och särpräglat inte blir offentligt, tillgängligt och universellt. 12 ■ nr 79 juni 2014 ■ med andra ord Hon är en annan sorts poet i översättningsakten. Hon förföljs också av en möjlig översättningsteori som kräver att hon skriver ner den medan hon översätter. Hon kan inte, trots att hon vill. Senare ska hon glömma. Senare ska hon försöka minnas de olika känslor som inte böjer sig för en konsekvent teori. ❦ En dag frågade en annan av hennes poeter om betydelsen hos ett visst ord på sanskrit. Han hade redan skrivit en dikt5 i vilken ordet hade förekommit en gång. Han sa att han inte hade en aning om vad det betydde, att det bara kom och slog sig ner i en av hans rader. Hon gav honom den engelska motsvarigheten till ordet – ”suffix”. I hans dikt blir bilderna trötta på ”mig”, ”denna förmätna främling”. De drömmer om en värld i vilken de är suffix. Sedan drömmer de om att inte vara suffix heller. Hans ovetskap om sanskritordets betydelse är poetens ovetskap, en subliminal insikt att ytor är ovetskap. I hans dikt tröttnar bilderna på sitt överläge i denna värld bebodd av en förmäten främling som skapar dem. Som suffix kan de åter drömma om en annan värld i vilken de inte ens är suffix. Från sanskritgrammatiken flyttar de till en högst associativ erfarenhetssfär. Liksom många andra läsare är hon rotad i reinkarnationens reflexologi, och även i viss mån bekant med en samtida poesi som inhalerar ångor från diverse ”De dödas böcker”, med poesi som hävdar att dess frön bor i de sfärerna. Ett ords resa från ett liv till ett annat, denna dröm där bild strävar mot utplåning; kan även suffix ha något att göra med poetens ovetskap om diktens nyckelord? Är det möjligt att ordet intar sitt överläge i dikten med ett självmedvetande som blir belyst av att poeten inte vet? (Icke-vetande är poesins rum. Alla bilder strävar dit.) Med andra ord: ett ord faller också i en sfär utanför betydelserna, i skrivupplevelsens mörker, och når överensstämmelse med något som en poet är oförmögen att artikulera i någon annan form än den som strävar mot sidan. Ett ord vars be- TEJI GROVER tydelse poeten inte minns störtar mot sidan, med mer otålighet, kanske, än ordet vars betydelse poeten inbillar sig att han vet.6 Och hon, som väntar på att bli poet och har glömt vad det innebär att vara en, befinner sig i översättningsakten. Kan hon låta ett ord vars betydelse hon just nu inte vet eller inte minns störta mot sidan? I hennes fall, vad ska nu ersätta det i grunden subliminala i skrivakten? Vad ska ersätta poetens ovetskap? Ska den intensivt självmedvetna översättaren, kvävd av ordböcker, inte dra ut isberget en aning med fingrarna? Hon kan inte veta. Hon ska läsa den mottagna texten gång på gång och se om oklarheterna fortfarande omvärver henne på något sätt. Hon ska kontrollera för att försäkra sig om att den nya texten inte överkommunicerar, parafraserar och exponerar buken på den varelse som ligger listigt hoprullad i mörkret. Hon ska försöka och försäkra sig om att det som är personligt, specifikt och särpräglat inte blir offentligt, tillgängligt och universellt. älskade ska stiga in i en annan bländande kupol och ännu en gång vara hemma hos honom där. Hon ska arbeta, som mot sin egen frånvaro, nu när hans dikter har fått ett nytt hem, med alldeles nya fönster. Den som översätter vet inte exakt vad i hans röst som översätts ljudlöst till ett annat språk. Hon vet inte varför det saknas motstånd. Varför det saknas skugga. Är det för att rösten längtar efter att erfara hennes frånvaro, den älskades frånvaro, på varje möjligt språk? Eller är det för att poetens rösts lysförmåga lyckas genomtränga mörkret innan språken förmerades? Hans röst skrivs alltså inte ner med ”språk”? Är det möjligt att skriva en dikt i vilken språket förtärs fullständigt? (Renheten hos den låga i vilken de klaraste diamanter förtärs.)8 ❦ ”Jag vet inget om den beröring en kyss kan göra med din hals.” (Han skriver på engelska.) ❦ ”När det regnar blir det för mörkt dina ögon.”9 Och här är en annan poet, som lever i en bländande kupol av frånvaro.7 Visst ser man kupolen, mot en ren blå himmel. Frånvaron i hans dikter genomsyras av de skimrande ljusbilder som är den älskades fotsteg – hon är inte där. Spegeln i hans tomma rum kanske visar hennes sneda bindi, hennes trassliga hår, hennes slöja som sväller i brisen. Hans röst är ”metaforen för hennes tystnad”. Vilken sorts frånvaro är detta? Hon är borta. Hon har försett honom med en röst som frammanar henne i hans ords strålglans, i hans åkallans lysande cirkel. Det är en vilja att skriva tillbaka henne till hans fönster, till hans rum, till sidans vithet, till spegeln som en gång innehöll hennes spegelbild. Frånvaro som förvandlar förtvivlan till ordens lysförmåga; frånvaro som förlorar sin skugga i språkets stråle, frånvaro som blir en ständigt återvändande närvaro. Och nu ser man honom leva med henne i den bländande kupolen. Det finns något i hans röst som inte kommer att låta olikt hans röst. Även på ett annat språk. Den Subjektets dunkla rörelse förvandlas till en könsmässig omöjlighet på målspråket. I det första exemplet förenas det förvånande verbet ”göra” med substantiven ”beröring” och ”kyss” i en grammatiskt förbryllande men sensuellt tilltalande och rimlig ekvation. Det är språk i ett tillstånd av berusning, av dikt som skapar blixtar istället för ljus. I ett fall går det inte att lösa könsfrågan, i ett annat börjar man betrakta prepositioner i ett nytt ljus. När han inte vet något ”om den beröring som en kyss kan göra din hals” skulle hon inte veta hur hon skulle översätta ”med” (var i världen hemsöker oss annars prepositioner timme efter timme?). Tiden kommer att sluta krossa henne när hon sitter och funderar på hindiorden ”se” och ”ko” i den text som skimrar på hennes sida. Hans dikt är aldrig en struktur, också för att sjöar varje vinter flyttar till fåglar i hans dikter. En vitaktig molntrasa som blåses åt vilket håll som helst av något, inte precis vinden, eftersom man inte kan namnge eller urskilja någon ordnande med andra ord ■ nr 79 juni 2014 ■ 13 EN POET INBURAD princip, någon figur som håller samman bilderna. ”Just nu / är pennans spets den enda beröringen.” Det är bara själva skrivögonblicket som blåser den vitaktiga molntrasan åt vilket håll som helst. Man kan inte ens kalla det skrivande. Poeter skriver inte. Michael Hamburger lade en gång märke till att det bara är författare som gör det. Poeter bara dansar. När hon översätter hans dikter till ett språk som ligger närmare hans modersmål, men som han inte använder för att skriva, hamnar hon i ett predikament av grammatiska anomalier. Men visst finns det något i de här dikterna som nu blåser henne som en vitaktig molntrasa åt vilket håll som helst. Hon skulle inte arbeta med hans dikter om det inte hände. Hon brukade tänka att översättningen är en närläsning av dikten – ett sätt att komma närmast dikten. Nu tänker hon att det kanske inte alls är fråga om en läsakt. Hennes poeter börjar skriva i hennes skelett när hon arbetar med dem. De skockas runt henne, slukar henne i en egen snöstorm i sina egna skrivögonblick. Hon kanske förstör deras dikter i en process, vissa av dem hopplöst, ohjälpligt förlorade. Det är också olycksbenägenheten som de delar med henne. Ibland gläds de åt att vara fullständigt oöversättliga, oavsett om de är levande eller döda. Att översätta är trots allt ett befängt kall, ett förräderi sprunget ur ett överflöd av kärlek. Hon beslutar att detta är hennes sista poet, att detta är hennes sista försök till en sådan närläsning. Men som alla kan se börjar hon om – i synnerhet under de långa perioder då hennes eget skelett vägrar sjunga. Hon har redan börjat misstänka att dessa ritualer som hon återvänder till är sprungna ur tvivel och tomhet. Inombords hoppas hon att hennes poeter ska fylla henne med sav, med musik, med längtan. Att hon ännu kan bli en poet i deras snöstormar, i en ”snövit purpur”10 av ögonblick som inte är hennes egna. Hon ska röra sig närmare och närmare poeter som får det att hända. Andra ska hon bara beundra. Dront. Bara fröet som passerat genom fågelns tarmar får ett visst träd att hända. ps: När fågeln dog ut slutade trädet att hända. TEJI GROVER Översättning Niclas Nilsson 14 ■ nr 79 juni 2014 ■ med andra ord teji grover (f.1955, Pathankot, Punjab) är poet, målare, översättare och miljöaktivist. Hon skriver på hindi och är en av de ledande poeterna i sin generation. Utöver fem diksamlingar har hon även publicerat en roman och en novellsamling. Under en tid vistades hon mycket i Sverige och har översatt svensk poesi till en antologi på hindi, Barf ki khushboo, (”Doften av snö”). Hon har givit ut en volym med tolkningar av Ann Jäderlunds poesi och även översatt norska författare, däribland Hamsun. Numera lever hon i Bhopal, huvudstad i delstaten Madhya Pradesh i Indien. TEJI GROVER hennes hår trassligt och böljande. ”Hur länge sedan var det du såg spegeln?” Jag öppnade dörren. ”Det är vad jag har kommit för att se.” Hon sträcker ut handen för att röra mig … 1 Miroslav Holubs dikt ”Yoga” (övers. Roy Isaksson) 2 Den assamesiska poeten Nilim Kumar 3 Marina Tsvetajeva (övers. Annika Bäckström) 8 4 Devidas Mishra Min sista dikt 5 Dikten ”Bilder” av hindipoeten Rustam: Jag vill min sista dikt så Att den är varsam och säger de enklaste och minst avsiktliga saker Att den är glödande som en tårlös snyftning Att den är vacker som nästan doftlösa blommor Renheten hos den låga i vilken de klaraste diamanter förtärs Passionen hos självmördare som tar sina liv utan förklaring Bilder tröttnar även på mig och på att vara bilder Nog har deras tålamod en gräns för denna förmätna främling. Nog drömmer de om en annan värld i vilken de är suffix. Sedan drömmer de om att inte vara suffix heller. Om ”avsikt” eller om något som poeten ”har för avsikt” att skriva finns en möjlig ledtråd i andra raden av Manuel Bandeiras dikt (se not 8) 6 Udayan Vajpeyi (hindi), Ur sviten Hon: Barnen sov i sina nästan tomma sängar. En hade hu vudet på sin hand, den andra i skuggan av kudden. Det ensamma trädet i trädgården prasslade där det stod i den mörka nattluften när hon öppnade porten och gick mot dörren. ”Vem är det?” sa jag. ”Det är jag”, sa hon. Jag öppnade fönstret. Hennes slöja hade svällt i brisen, 7 9 Manuel Bandeira (brasiliansk poet): En obetitlad och opublicerad dikt av Miranhshah: Mycket snart ska inget ge oss sina liv längre inget Av jorden Är det sant att fröerna spricker för en hand Mycket snart ska jorden sluta bära fröerna Denna spridning är ny för mig Är jag ängeln som gav detta ”grain de beauté” till din hals Jag vet inget om den beröring en kyss kan göra med din hals Jag ser inte längre Händer det alltid Hur kan en början vara uppåt Just nu Är pennans spets den enda beröringen Den här dikten ska skrivas uppåt Góngora, citerad av Octavio Paz i Den dubbla lågan (övers. Elisabeth Helms och Manni Kössler) 10 med andra ord ■ nr 79 juni 2014 ■ 15 Östersjösirener ”En scen minns jag särskilt. På Europakartan ovanför matbordet pekar vi ut länderna varifrån vi kommer. Obetydliga prickar i ett panorama av namn, ett nystan av konsonanter och vokaler medan våra födelseorter flimrar som självlysande insekter. Det handlar om platser som man kanske aldrig kommer att besöka i sitt liv. Eller som någon gång, av en än så länge okänd orsak kommer att få betydelse. Det är obegripligt hur lätt alla avstånd suddas ut mellan oss, på en geografisk karta i Centrets kök, på en ö i Östersjön.” mao bad grekiskan Maria Frangouli och italienaren Nicola Crocetti om varsin rapport från en februarivistelse på Författar- och översättarcentrum i Visby. Där dök de tillsammans ner i Nikos Kazantzakis eklektiska diktverk Odysséen. NICOLA CROCETTI I fåglars sällskap Tre veckor på Östersjöns Författar- och Översättarcentrum i Visby resulterade i en god skörd för två medelhavsöversättare, grekinnan Maria Frangouli och jag själv från Milano. Maria åkte tillbaka till Athen med diktöversättningar av Valerio Magrelli till en poesitidskrift. Personligen satte jag igång med ett projekt som får mitt blod att frysa till is i ådrorna: att översätta Nikos Kazantzakis första sång i Odysséen, hans överväldigande vidarediktande på den homeriska Odysséen, till italienska. Ett lyckligt sammanträffande i samband med detta var att jag under min vistelse i Visby fick kännedom om att Gottfried Grunewald, den svenske översättaren av Kazantzakis Odysséen, nyligen med stor heroism, vid 100 års ålder gett sig på arbetet att revidera sin egen översättning. Detta var något som ingöt nytt mod i mig eftersom Kazantzakis verk onekligen kräver inte bara tid utan även en Jobs tålamod. Kazantzakis berättelse tar vid där Homeros avslutar sin, alltså efter det att Odysseus har återvänt till Ithaka. Han blir rastlös och börjar på nytt sina äventyrliga resor och på slutet dör han i Antarktis. Som konstruktion (33 333 jambiska femtonstaviga versrader) är det ett häpnadsväckande verk, ett epos som vilken som helst skönlitterär författare skulle avundas honom. Men det allra svåraste är att Kazantzakis har skrivit detta sitt verk på en blandning av modern och medeltida grekiska, med inslag av olika dialekter, obegripliga ord som inte finns belagda på annat håll, sällsynta uttryck, till och med nyord som han själv har hittat på. Författaren är djupt präglad av denna envishet att skapa ord, som det inte är möjligt ens för en grek att förstå. För en utländsk läsare kan detta språk te sig charmigt, till och med exotiskt. Medan en grek snarare ser det som klumpigt och förvridet. Detta var också min och Marias största dispyt under vårt samarbete, där hon hjälpte mig att tränga djupare in i Kazantzakis språk. När vi inte förstod ett ord och lexikonet inte var till någon hjälp var vi tvungna att gissa, att konstruera betydelsen utifrån sammanhanget. Och då dröjde det inte länge förr än Maria kom med någon syrlig kommentar om hans idiom. De olösta frågeställningar som Odysséen gav upphov till blev alltmer omfattande. Vi släpade dem med oss överallt mellan arbetspassen. Våra försök att under mat- eller kaffepauserna låta våra utländska vänner, som vi lärt känna på Centret, ta del i våra funderingar och de lösningar som vi (var och en för sig) föreslog, fick något alltmer parodiskt över sig. Maria framhöll envist att vilken översättning som helst var bättre än originalet, till och med för en grek, och som exempel nämnde hon Kimon Friars engelska översättning. Och jag envisades i min tur med att framhålla utmaningen i att översätta ett verk där en enda versrad kan innehålla exempelvis fem okända ord. Det är klart att ett sådant svårt arbete omöjligen skulle kunna gå fort nog om inte omgivningen hjälpte till. I det stillsamma rummet på Östersjöns ”Maria framhöll envist att vilken översättning som helst var bättre än originalet, till och med för en grek, och som exempel nämnde hon Kimon Friars engelska översättning. Och jag envisades i min tur med att framhålla utmaningen i att översätta ett verk där en enda versrad kan innehålla exempelvis fem okända ord.” Nicola Crocetti med andra ord ■ nr 79 juni 2014 ■ 17 ÖSTERSJÖSIRENER författar- och översättarcentrum, med utsikt över de medeltida murarna och i fåglars sällskap, förvandlades detta projekt till ren glädje, vilket ökade min produktivitet men också översättningens kvalitet. Till skillnad från andra institut och kulturcentra i Europa utmärker sig bcwt för en frihet i sättet att bemöta författare och översättare från olika hörn av världen. Det finns inga språkliga eller kulturella restriktioner för dem som tas emot för att arbeta och bo på centret. Det finns heller inga restriktioner när det gäller arbetsprojekt under vistelsen. Andra nationella institut har bildats och bedriver sin verksamhet i samklang med staten som sätter sin prägel på dem och finansierar dem. bcwt utmärks för sin ”demokratiska” öppenhet mot alla kulturer, där de baltiska naturligtvis intar en särställning. Här har författare och översättare från olika kulturer möjlighet inte bara att arbeta ostört med sina projekt utan även utbyta erfarenheter och till och med inleda ett samarbete. Just detta hände med den litauiska poeten Marius Burokas som jag funderar på att presentera i min tidskrift Poesia. Vi som kom från Medelhavet lyckades således under vår februarivistelse lära känna människor inte bara från Sverige utan även från Litauen och Vitryssland, Estland och Finland. Dessutom är köket en mycket speciell plats där var och en som förbereder sin mat har möjlighet att utbyta recept och gastronomiska råd och bjuda på en tallrik, ett glas vin eller kanske rent av slå på stort och låta hela sällskapet samlas kring grytorna på bordet. Framför allt under vintermånaderna – på sommaren förvandlas staden till en turistort påminnande om dem vid Medelhavet – är Visby den ideala platsen att arbeta på för den som söker fullkomlig ro och koncentration, utan att behöva bry sig om ett kontors dagliga uppgifter, telefonen som ringer oavbrutet, allt som måste bli klart och tiden som aldrig räcker till. Tiden återfår här sina mänskliga proportioner, och delas rättvist mellan arbete och vila, med avbrott endast för måltider, umgänge, en titt på den rika boksamlingen i centrets bibliotek eller promenader på stan, längs stranden eller i botaniska trädgården. Likt östersjösirener drar Visby och Gotland en till sig och får en att glömma hemlandet, liksom Odysseus kamrater en gång. NICOLA CROCETTI 18 ■ nr 79 juni 2014 ■ med andra ord ”Jag söker efter det vetenskapliga namnet, Galanthus nivalis och upptäcker att Carl von Linné skapade namnet galanthus från grekiskan. ’Mjölk’ och ’blomma’. Jag undrar om det inte är samma blomma som den homeriska ’moli’, örten som Hermes gav till Odysseus som motgift till Kirkes häxbrygd. En av många örter som forskarna söker få att passa in på Homeros beskrivning (vit blomma, svart rot, utrotas lätt), beskrivningen stämmer in även på galanthus. Eller så är det jag som vill att det ska vara så i mina envisa kopplingar.” Maria Frangouli MARIA FRANGOULI Olevererat brev från Gotland Hur ska jag börja räkna bilder och ljud, den outtröttliga vinden, fukten, det tunna regnet som håller på att förvandlas till snö men inte gör det, hamnen i Fårösund en kall dag, fåglarna som lindrar med sin ljuva sång, kyrkklockorna i S:ta Maria kyrkan som inte ljuder som de andra, de stör inte, skrämmer inte utan välkomnar med sin silverklang. De blygsamma snödropparna, utspridda som spruckna pärlor i botaniska trädgården. Jag söker efter det vetenskapliga namnet, Galanthus nivalis och upptäcker att Carl von Linné skapade namnet galanthus från grekiskan. ”Mjölk” och ”blomma”. Jag undrar om det inte är samma blomma som den homeriska ”moli”, örten som Hermes gav till Odysseus som motgift till Kirkes häxbrygd. En av många örter som forskarna söker få att passa in på Homeros beskrivning (vit blomma, svart rot, utrotas lätt), beskrivningen stämmer in även på galanthus. Eller så är det jag som vill att det ska vara så i mina envisa kopplingar. Till myten jag vill skapa kring Visby och Östersjöcentret, poesin, ödet, de ständiga sammanträffanden som bestämmer över livet och leder oss till nyupptäckta platser där vi, utan att förstå varför, känner oss hemmastadda. Odysseus och Odysséens ord fortsätter jaga mig även under de korta promenaderna, på kullerstensgatorna. Galanthus markerar vårens ankomst och symboliserar mitt motgift mot öns magiska inverkan. Den ideala platsen uppe på höjden, där Centret för författare och översättare tronar, erbjuder värdefull enslighet, inspiration och bot mot stress. Medan Visbys idyll säger åt en att njuta genast, särskilt om man är där för första gången. Det ljusa rummet som möter mig vetter mot tornet i ringmuren, tar emot mig med en blandning av vindens susande melodi och drömlika klang från kyrkklockor, som sprungna ur en speldosa. Det är lätt att falla in i kören och säga som många andra som vistats här att det är den bästa platsen för att arbeta. Efter att ha varit sjukskriven i två månader och efter en period av intensivt arbete i Athen, där jag var tvungen att på bara en månad översätta en tvåhundrasidig bok om Rebetikasången, lyckas jag på bcwt åter hitta lusten, styrkan och den inre friden för att avsluta två nya projekt. En presenta- tion av poeten Valerio Magrelli för den grekiska litteraturtidskriften Farmakon och en hyllning av den italienska poesins svarta får Dino Campana, för att locka förlag att översätta hans Canti Orfici: en sönderhackad mörk och visionär skrift, det enda verk Campana någonsin skrev under sitt plågade liv, kantat av vistelser i fängelser och på psykiatriska kliniker. Samtidigt försöker jag hjälpa Nicola genom hans kazantzakiska Odyssé. Överallt uppslagna lexika, till och med på stolen eller i mitt knä, för att inget lexikon räcker till för att lösa alla frågor som texten väcker. Jag har svårt att följa med i handlingen eftersom jag ständigt måste slå upp nya ord. Om och om igen säger jag till honom att det inte bara kan handla om språkskapandets storhet (det är ingen tillfällighet att Kazantzakis gav ut verket först efter sju omskrivningar) utan också om att verket måste vara läsbart i original även idag. Den uppfattningen styrs av att grekiska är mitt modersmål och jag skulle föredra att läsa ett verk på renodlat antik grekiska, medeltidsgrekiska eller nygrekiska framför att kämpa mig igenom en sådan tröttsam blandning som Kazantzakis verk utgör. Utan tvivel är Kazantzakis en mästare i att skapa underbara sammansatta ord (Sköna Helena är ”skumtvättad”, ”vidjesmärt”, ”roshälad” och med ”liljeansikte”, och havets horisont liknar han vid ”havsögonbryn”). Sedan tänker jag också att om han inte skrev på det viset skulle han inte utmärka sig på samma sätt; en av verkets stora dygder är just hans ojämförliga stil. Det gör ingenting att mina argument inte biter på Nicola, jag inser ju att hans entusiasm och tålamod i samband med översättandet är intimt förknippade med författarens språkbruk. För att vila ögonen tittar jag ut genom fönstret, mot muren, trädgården i huset mitt emot eller de änglalika tulpanerna, en present från Göran, eftersom jag tog hand om hans så länge han var bortrest. Jag brukar vakna vid femtiden eller något senare, men alltid innan ljuset kommer. Det är en tid på dygnet som jag är förtjust i, särskilt på en plats som den här med absolut tystnad och utan annan belysning än den som syns i de orkidéprydda fönstren. Efter middagen händer det ibland att med andra ord ■ nr 79 juni 2014 ■ 19 ÖSTERSJÖSIRENER jag följer med Viktoria och Ljuba på en promenad längs stranden och vidare bort till Almedalbiblioteket innan solen går ner. Vi tar oss förbi de sagoaktiga trähusen på Nygatan, kyrkoruinerna, mellan målade postlådor som jag fotograferar då ingen är den andra lik. Ett mikroskopiskt ljusblått fönster med staplade vinkorkar dyker upp på vår väg, liksom grindstolpar, bänkar och sopkorgar dekorerade med tappade vantar, som förbipasserande har lagt dit i tron att ägaren en dag ska hitta tillbaka till dem. Utöver de ovärderliga bilderna som jag tog vara på, njöt jag av samtalen med vännerna jag lärde känna på centret. Alla dessa olika människor. Marius från Vilnius, Viktoria och Göran från Sverige, Ljuba från Minsk, italienaren Nicola, Marin från Estland – under arbetspauserna träffades de alla i köksklubben där de mest fantastiska diskussioner inleddes, till en soppa, en köttgryta, en flaska vin eller bara glass och stora mängder kaffe. En scen minns jag särskilt. På Europakartan ovanför matbordet pekar vi ut länderna varifrån vi kommer. Obetydliga prickar i ett panorama av namn, ett nystan av konsonanter och vokaler medan våra födelseorter flimrar som självlysande insekter. Det handlar om platser som man kanske aldrig kommer att besöka i sitt liv. Eller som någon gång, av en än så länge okänd orsak kommer att få betydelse. Det är obegripligt hur lätt alla avstånd suddas ut mellan oss, på en geografisk karta i Centrets kök, på en ö i Östersjön. Visby. Ett avlägset litet sken som förstärks okontrollerat när man lämnat det. MARIA FRANGOULI nicola crocetti (Patras, 1940) föddes i Grekland men växte upp och studerade litteratur i Florens. Han bor i Milano där han 1981 startade Crocetti Editore, ett litet förlag specialiserat på modern grekisk litteratur och samtida poesi. Han driver också poesitidskriften Poesia som kommer ut månadsvis sedan 1988. Nicola har översatt mer än 80 diktsamlingar (Kavafis, Ritsos, Elytis, Seferis) och flera romaner (Kazantzakis, Kallifatides). I tio år var han konstnärlig ledare för Parma Poesia Festival, med gäster som Derek Walcott och Tomas Tranströmer. maria frangouli (Samos, 1980) bor i Athen där hon har studerat arkeologi och konsthistoria. Hon arbetar som frilansredaktör och översättare för grekiska och italienska förlag och litteraturtidskrifter. Hon översätter från italienska, engelska och franska, bl a Amelia Rosselli, Attilio Bertolucci, Lalla Romano, Dino Buzzati, Pietro Citati, Claudio Magris, Guillaume Apollinaire och Francis Poulenc. öföc – östersjöns författar-och översättarcentrum eller Baltic Centre for Writers and Translators (bcwt) är ett internationellt centrum för professionella författare och översättare från i första hand Danmark, Estland, Finland, Island, Lettland, Litauen, Norge, Polen, Ryssland, Tyskland, Sverige. I mån av plats välkomnas också författare och översättare från andra länder. öföc ligger innanför murarna i Visby på Gotland och invigdes 1993, som ett konkret resultat av den första stora författarkryssningen 1992, ”Baltic Waves”. 1996 upptogs centret officiellt under UNESCO’s beskydd och ingår även i det internationella nätverket av europeiska översättarcentra. jan henrik swahn har översatt texterna från grekiska. 20 ■ nr 79 juni 2014 ■ med andra ord Recension Lawrence Venuti Translation Changes Everything: Theory and Practice Routledge 2013 Ö versättning förändrar allt. Det gäller bara att inse faktum och agera därefter. Så kunde man kanske översättningssamman fatta den viktigaste tankegången, eller rent av förkunnelsen, i den amerikanska forskaren och översättaren Lawrence Venutis senaste kompakt skrivna och sakligt resonerande essäsamling. Det är i alla fall det tema som mest påtagligt dröjer sig kvar efter en genomläsning. Men bokens fjorton texter innehåller förstås en mängd andra spår också – det rör sig om separata artiklar som författats under ett drygt decennium och som i de flesta fall redan finns publicerade i tidskriftsform. Formmässigt är texterna ganska snarlika: en inledande teoretisk reflektion följd av en eller flera exemplifierande fallstudier. Innehållsmässigt är det däremot brokigare. Översättningstemat släpps naturligtvis aldrig, och tankegångar, formuleringar och terminologi går igen, men i övrigt rör sig Venuti mellan sådant som freudianska felöversättningar, världslitteratur i översättning, umbriska medeltidsdikter översatta med engelsk renässanspoesi och Eminem som mall, översättning som politisk motståndshandling, översättningsundervisning, översättningar och bokmarknad samt översättning av den i essäerna ideligen närvarande Jacques Derridas text om översättning. Det uttalade syftet med boken är dubbelt: att ”gripa in” (intervene, en venutisk nyckelterm) i samtida forskning och översättning och att – för den som i likhet med mig lydigt läser boken linjärt från pärm till pärm – teckna en förändring i författarens eget översättningstänkande. Såväl ingripandena som förändringarna i tänkandet kan man om man vill för all del bortse ifrån: Venuti har ett skarpt och uppfinningsrikt öga för översättningsdetaljer och det är fullt möjligt att surfa runt mellan fallstudierna och se honom psykoanalysera sin egen översättningsmiss (han drar sig inte för att på ett ödmjukt sätt ta sig själv som studieobjekt), granska kryddade guideboksöversättningar eller visa hur en brittisk realistisk roman blir gotisk thrillerprosa i italiensk översättning. Men Venuti själv skulle nog misstycka till ett sådant förfarande. Det han vill med sin bok är ju att göra skillnad. För honom är essäerna försök att förstå översättningars kulturella, samhälleliga och textuella egenart, och att förse översättningsbrukare av alla de slag med verktyg för bättre och mer insiktsfull läsning och framställning av översatt text. Utan att förlora politiska och samhälleliga perspektiv ur sikte riktar han i Translation Changes Everything uppmärksamheten mot områden som han menar att de senaste decenniernas översättningsforskning har försummed andra ord ■ nr 79 juni 2014 ■ 21 KRITIK Men i Translation Changes Everything är rollbesättningen ny. Schleiermacher får här, tillsammans med en hel tradition av, framför allt tyskt, hermeneutiskt översättningstänkande, agera slagpåse. Venuti lägger kanhända den här traditionen något till rätta för sig, men det är sak samma: hans poäng har bäring. Den intressanta förändring som äger rum i Venutis tänkande (...) tar nämligen avstamp i ett förkastande av den kvardröjande essentialism han kommit att inse att Schleiermachertraditionen bär på. 22 ■ nr 79 juni 2014 ■ med andra ord mat: historiska översättningsstudier, närläsning av översatt text, enskilda översättares agens. Och med viss reservation för den tidvis lite väl utopiska slagsidan och det stundom något baktunga terminologituggandet gör man som helt vanlig översättningsanvändare klokt i att ta för sig av essäerna med hull och hår – i synnerhet de som står att finna mot slutet av boken där konturerna av en ny översättningsförståelse skisseras och tankegången ovan blommar ut. S edan det akademiska genombrottetför tjugo år sedan med boken The Translator’s Invisibility har Venuti gjort sig känd som ingripare i en – framför allt nordamerikansk – översättningskultur som han menar vara skandalöst eftersatt och undermåligt förstådd. Hans ingripanden har ägt rum på två fronter: i form av egna översättningar av i synnerhet italiensk skönlitteratur och genom en forskningsproduktion som från första början fokuserat på den konkreta översättningspraktikens relation till större politiska sammanhang. I första halvan av Translation Changes Everything håller Venuti fast vid den översättningsförståelse han anlagt i sin tidigare forskning. Han tänker sig där att en översättning alltid bär på något som överförts från källtexten, ett något som de båda texterna delar och som han kallar invariant. Samtidigt skiljer sig översättningen från källtexten i form av en ”rest” (remainder, i sig en översättning av Derridas reste), dvs de tids- och platsspecifika drag som alltid med nödvändighet finns i en översättning. Som teoretiskt slagträ har Venuti tidigare använt sig av Friedrich Schleiermachers distinktion mellan ”främmandegörande” och ”domesticerande” översättning, där den senare formen tänks skyla över det som för målkulturen är främmande i källtexten, medan den förra framhäver det. Och i schleiermachersk anda har Venuti pläderat för aktivt bruk av en främmandegörande rest inom anglosaxisk översättningspraktik, en praktik som han ansåg – och fortfarande anser – vara förödande benägen att med standardengelskans hjälp skapa ett domesticerande, friktionsfritt ”flöde” som osynliggör det faktum att texten är en översättning, skymmer bort källtextens särprägel och uppmuntrar till kritiklös och obetänksam läsning. NIKLAS HAGA Men i Translation Changes Everything är rollbesättningen ny. Schleiermacher får här, tillsammans med en hel tradition av, framför allt tyskt, hermeneutiskt översättningstänkande, agera slagpåse. Venuti lägger kanhända den här traditionen något till rätta för sig, men det är sak samma: hans poäng har bäring. Den intressanta förändring som äger rum i Venutis tänkande (i glipan mellan bokens nionde och tionde essä) tar nämligen avstamp i ett förkastande av den kvardröjande essentialism han kommit att inse att Schleiermachertraditionen bär på. Invarianten, föreställningen om att något oföränderligt i källtexten finns överfört till eller reproducerat i en korrekt översättning är just bara en föreställning, en illusion (och ”resten” därmed, får man anta, ett omöjligt påhäng). Översättningen är tvärtom väsentligen varians, skillnad. Att klamra sig fast vid tron på en invariant är att förfalla till vad Venuti från och med nu kallar för en ”instrumentell” översättningssyn, en syn som vägrar erkänna att allt i en översättning – form, mening, effekt – på ett fundamentalt sätt skiljer sig från källtexten. I själva verket för översättning inte över någonting. Hur djupt rotad uppfattningen om överföring än är i översättningens teori och praktik (och den ligger ju till och med i själva orden över-sättning och trans-lation) förblir den blott en metafor, och Venuti prövar tanken att det kanske är dags att helt ge upp det metaforiska tänkandet i översättningssammanhang. Om man nu går med på det här, om översättning verkligen antas förändra allt, så får det förstås konsekvenser. ”Domesticerande” respektive ”främmandegörande” översättningar, t ex, har med det här synsättet ingen inneboende egenskap hos källtexten att falla tillbaka på. Venuti vill dock fortfarande hålla fast vid själva begreppen – en etiskt ansvarsfull översättning är enligt honom alltjämt främmandegörande – och börjar nu tala om dem som ”effekter” av en ”inskrift” baserad på en tolkningsakt. Denna inskrift är alltid, oavsett eventuella främmande eller hemtama effekter, en helt ny text som finns till i ett nytt sammanhang och fungerar på ett annat sätt än källtexten. Översättningen är därmed autonom, en text helt i sin egen rätt, vilket innebär att den ”ekvivalens” som de flesta översättningsbrukare – medvetet el- ler omedvetet – i någon mån förutsätter helt enkelt inte är möjlig i någon egentlig mening, och därför inte heller rimlig att sätta som ideal för en god översättning. Den oundvikliga skillnaden bör i stället bejakas och utnyttjas som en möjlighet till att kritiskt gripa in i och utforska såväl källtexten som mål- och källtextkulturerna i stort. D et är venutis bestämda uppfattning att ”vi fortfarande är i färd med att lära oss läsa översättningar som översättningar”, och han börjar utifrån sin ändrade position att skissa på en ny översättningshermeneutik. Denna får ligga till grund för resonemangen i de sista fem essäerna, vilka mynnar ut i pläderandet för en översättningskultur som intar en radikalt icke-instrumentell hållning till översättningar. Hur hermeneutiken ser ut lämnar jag åt läsaren att utforska (essän The poet’s version; or an ethics of translation är en bra inkörsport), men avslutningsvis är det värt att nämna två hinder som Venuti ser på vägen mot en översättningskultur värd namnet. Bokens undertitel, Theory and Practice, syftar förstås på essäernas sammanvävande av teoretisk reflektion med faktisk översättning, egen och andras. Men den är också ett uttryck för Venutis övertygelse om att någon klar gräns mellan ”teori” och ”praktik” inte bör, och inte heller kan, dras. I essän Towards a translation culture, den text som tydligast formulerar den icke-instrumentella ståndpunkten, går han till storms mot det hinder han kallar ”belletrism”, en föreställning, enligt honom vanligt förekommande bland professionella översättare och inom amerikansk översättarutbildning, om översättning som ett estetiskt autonomt konsthantverk frikopplat från teoretisk reflektion och från större samhälleliga och politiska sammanhang. Venuti ser detta som en beklagansvärd antiintellektualism som blundar för det faktum att översättning utan teoretisk förförståelse är en omöjlighet och att ”oskyldiga” översättningar inte existerar. Just de anglosaxiska belletrister han skärskådar tenderar t ex att gå runt och bära på oartikulerat litterärt tankeskrot från förra sekelskiftet. Det andra hindret utgörs av så kallade teoretiker av olika schatteringar, vilka saknar intresse med andra ord ■ nr 79 juni 2014 ■ 23 KRITIK för den översatta textens realiteter, dess materialitet, historicitet, faktiska utarbetande, bruk och cirkulation. Det är en intressebrist som riskerar att leda till en verklighetsfrånvänd forskning som i förlängningen motverkar uppövandet av förmågan att läsa, tänka och medvetet framställa översättningar som den egenartade sorts texter de faktiskt är. Och oaktat den utpräglat amerikanska humaniorajargongen (som, vem vet, kanske skulle kunna bli något helt annat i svensk översättning) är det alltså till just ett sådant uppövande som essäerna i Translation Changes Everything kan och bör användas. Oavsett i vilken utsträckning man delar Venutis ståndpunkter har de här texterna nämligen, rätt brukade, potential att göra läsaren till en mer äventyrlig, och därmed också mer ansvarsfull, översättningshanterare. NIKLAS HAGA ”Jag vet inte om jag ’kreoliserats’ som översättare. Jag har alltid sökt mig till platser och epoker där många traditioner sammanstrålat och skapat ett dynamiskt kulturliv – det må vara jazzens New Orleans, antikens Rom, förra sekelskiftets Paris och London eller 1950- och 60-talens San Francisco och New York. När du säger ”från Ginsberg till Catullus” har du redan beskrivit min utveckling. Har den gått åt något håll så är det väl bakåt.” Gunnar Harding, årets Elsa Thulin-pristagare 24 ■ nr 79 juni 2014 ■ med andra ord NOTISER Elsa Thulinpriset 2014 till Gunnar Harding Priset till Elsa Thulins minne för framstående översättargärning tilldelas i år Gunnar Harding. Gunnar Harding är född 1940. Sedan 60-talet har han en framträdande ställning i svenskt litteraturliv som poet, översättare och introduktör av utländsk poesi. Som översättare har han publicerat ett trettiotal volymer, från 4 Poeter (1966) till John Donnes Skabrösa elegier och heliga sonetter, och deltagit i bibelkommissionens översättning av Gamla testamentet. Han har också ett förflutet som redaktör för Lyrikvännen och Artes och är ledamot av Samfundet De Nio. Prisnämndens motivering lyder: ”För hans översättningspoetiska liv, som redan omspänner ett halvsekel. Det är ett samspel lika sirligt som svängigt mellan översättaren och poeten, forskaren och introduktören i en främst franskengelsk repertoar där Apollinaire, Byron, Cendrars och Donne bara bildar upptakten …” Elsa Thulins översättarpris förvaltas av Översättarsektionen i Sveriges Författarförbund. Priset består av en plakett formgiven av Edvin Öhrström och en penningsumma. Det finansieras med donationer från Klas de Vylder, Albert Bonniers Förlag, Norstedts Förlag, Bokförlaget Forum, Wahlström & Widstrand och Sveriges Författarförbund. Prisnämnden utgörs av de tidigare pristagarna Anders Bodegård, Maria Ekman och Inger Johansson. 4 frågor Jag tyckte det var intressant att läsa förordet till din bok Kreol (1991), som handlar om New Orleans-jazzen. Där citerar du poeten Charles Olson: vad du än har att säga, låt rötterna sitta kvar, låt dem dingla ner Och smutsen så att det står klart varifrån de kom Min (något ledande) fråga: Hänger det ihop – poesin, översättningarna, jazzen? Både som jazzskribent och dikttolkare har jag ofta sökt mig tillbaka till rötterna. Traditionen står ju ingalunda i motsättning till förnyelsen utan är en förutsättning för den. Jag tycker om att umgås i levande poeters sällskap och i detta ingår också poeter som Catullus, John Donne och Shelley. Naturligtvis är ”smutsen” mer påtaglig inom jazzen, som ju skapades av förtryckta människor i ett av USAs värsta slumområden. Autentiska New Orleans-band har onekligen ett ”dirty” sound med sina hjärtskärande klarinetter och skrovliga tromboner. Detta kan verka störande på finkänsliga lyssnare. Likaså frestas ovana lyrik tolkare att släta över det bökiga och knöliga hos vissa poeter. Ben Jonson skrev om Donne att han förtjänade att bli hängd för sin knaggliga rytmik. Man får ta risken när man tolkar sådan lyrik att bli beskylld för tveksamma betoningar och för att inte kunna räkna till fem. Att använda sådana orena stilgrepp när man tolkar t ex Keats välklingande oden skulle vara ett fatalt misstag. ➤ med andra ord ■ nr 79 juni 2014 ■ 25 NOTISER Du har varit verksam som översättare och poet i snart 50 år. Från Allen Ginsberg till Catullus – har din syn på översättandet förändrats? Har du kreoliserats? Jag vet inte om jag ”kreoliserats” som översättare. Jag har alltid sökt mig till platser och epoker där många traditioner sammanstrålat och skapat ett dynamiskt kulturliv – det må vara jazzens New Orleans, antikens Rom, förra sekelskiftets Paris och London eller 1950och 60-talens San Francisco och New York. När du säger ”från Ginsberg till Catullus” har du redan beskrivit min utveckling. Har den gått åt något håll så är det väl bakåt. Numera tolkar jag främst äldre poesi i bunden form. Svårt? Ja visst, men det är komplikationerna som stimulerar. Jag har en stark dragning till poeter som beskrivs som ”oöversättliga”. Vilken översättning har betytt mest för dig? Jag kan inte utpeka någon speciell dikt eller bok som betytt mest för mig. Den översättare jag uppskattar mest är Erik Blomberg. Han har i hög grad den förmåga som jag sätter högst hos en poesitolkare – att kunna lyssna, flyga och sjunga på samma gång. Vad gör du härnäst? Tore Janson och jag publicerade för några år sedan en volym tolkningar av Catullus dikter. Nu har vi tagit itu med att tolka Horatius. Tore har total kontroll inte bara över de latinska formuleringarna utan också över de ofta intrikata versmåtten. Att ha en sådan medöversättare befrämjar såväl tryggheten som friheten.” Men jag ägnar mig också åt andra tolkningar på lediga stunder – och de är ganska talrika för en pensionär. Ett problem i den här verksamheten är ju att det tar tid innan man lärt känna en poets röst och idiom. Jag har därför av bara farten fortsatt att tolka flera poeter jag redan publicerat i bokform – Byron, Shelley, John Donne, Mina Loy – tolkningar som det knappast finns någon avsättning för. Men poesitolkandet är ju i hög grad sin egen belöning. Detta minskar ingalunda den glädje jag känner över att föräras en så hedrande belöning som Elsa Thulin-priset. GUNNAR HARDING INTERVJUAD AV VIKTORIA JÄDERLING 26 ■ nr 79 juni 2014 ■ med andra ord MAOS SHIBBOLETH maos shibboleth [hebr. ”ax”, innebörd: lösenord, igenkän- ningstecken, prövosten] Alan Asaid väljer oblomoveri ❥ (ry. oblomovsjtjina) Ordförklaring: Betecknar en persons fallenhet att förspilla sitt liv, trots bildning, social och ekonomisk trygghet, goda uppslag och utsikter. Motivering: Ordet myntades av litteraturkritikern Nikolaj Dobroljubov utifrån Ivan Gontjarovs roman Oblomov (1859), efter huvudpersonen Ilja Iljitj Oblomov och dennes påfallande later och sätt. Det bör inte förväxlas med det bland hjordarna av hipsterakademiker, mingelkåt plastvinspöbel och juvenila skolastiker på senare år så populära och alltid med forcerad finurlighet yttrade ordet prokrastinera. Vad det handlar om är inte något uppskjutande, förhalande eller simpel oförmåga att handskas med fokus – en oförmåga som i slutändan ändå bär frukt på ett eller annat vis. Vill man – vilket i regel är fallet med prokrastineraren – har riktning och fäste, så kan man oftast förr eller senare. Vill man däremot inte (oftast fallet med den i oblomoveri försatte), helt saknar riktning och fäste, så kan man troligtvis varken förr eller senare. Man bara är, anar skuggan av riktning, men förblir där man är, som man är, evigt sysselsatt med att vårda rågången mellan dagdröm och verklighet. Oblomoveriet rymmer: isigsjälvbottnad och själssatt oförmåga att hantera, relatera och allmänt vara kugge i det som nämns mänskligt liv. Resultatet av all handling eller ansats därtill är givet på förhand: att det ofelbart skiter sig – men strängt taget utan att den som är djupt förankrad i oblomoveriet uppfattar minsta dunst därav. Dobroljubov tyckte sig i oblomoveriet se en förklaring till företeelser i det ryska samhället – ett skaplynne alstrat av det ryska livet, ja rentav ett tidens tecken. Oblomov har både föregångare och efterföljare: Pusjkins Onegin, Lermontovs Petjorin, Bulgakovs Mästare – alla är de exempel på olika typer av den så kallade överflödiga människan. En människa som förvisso också kan ses som bjudande medelbart motstånd. En människa som osvikligt går under i det skarpa framtidsljusets gemenskap. Oblomoveri är kanske den riktningslösa längtan, lättjan och apatin upphöjd till existentiell livskompass. Ett divandvalans konturlösa manifest för människor med mycket blida ögon. ALAN ASAID Alan Asaid är översättare och skribent. Han översatte senast fyra klassiska ryska noveller för förlaget Novellix. med andra ord ■ nr 79 juni 2014 ■ 27 B föreningsbrev sverige porto betalt port payé översättarcentrum södermannagatan 38 116 40 stockholm Översättarcentrums seminarium på Bok & Bibliotek 2014: Brasilien i litteraturens brännspegel Brasilien är ett av världens största länder, med ett kulturliv som matchar landets storlek och kontrastrika mångfald. Översättarna Ulla Gabrielsson och Örjan Sjögren samtalar om samtida och klassisk brasiliansk litteratur med utgångpunkt i författarskap och teman de fördjupat sig i. Samtalet rör sig kring stil och världar, idéer och perspektiv hos såväl äldre författare som Clarice Lispector, João Guimarães Rosa och Ferreira Gullar och nyare författarskap som Bernardo Carvalhos och Elvira Vignas. Samtalsledare är Magnus William-Olsson. Tid: Torsdag den 25 september kl 16.00 – 16.45
© Copyright 2024