1. No category

Daniel Rydén
HISTORIENS
TYRANNER
EN BERÄTTELSE OM DIKTATORER, DESPOTER
OCH AUKTORITÄRA HÄRSKARE
HISTORISKA MEDIA
Historiska Media
Box 1206
221 05 Lund
[email protected]
www.historiskamedia.se
© Historiska Media och Daniel Rydén 2015
Faktagranskning: Eva Queckfeldt
Omslag: Per Idborg
Illustrationer i inlagan och på omslaget: Lisa Bergman
Sättning: PCG Malmö
Tryck: ScandBook AB, Falun 2015
Tryckning: 1 2 3 4 5 6 7 8 9
ISBN: 978-91-7545-289-0
Innehåll
Förord 7
Niccolò Machiavelli skriver en bästsäljare 9
Peisistratos blir den förste tyrannen i Athen 21
Cornelius Sulla rensar ut sina fiender 31
Cola di Rienzo återupprättar det gamla Rom 43
Oliver Cromwell blir Guds redskap 59
Karl XI grundlägger det kungliga enväldet 73
Katarina II utfärdar instruktioner 85
Benito Mussolini tar tåget till Rom 97
Adolf Hitler ger sitt hedersord 111
Josef Stalin gör en sista utrensning 125
Mao Zedong startar en ny revolution 139
Mobutu Sese Seko plundrar en stat 153
Nicolae Ceauşescu håller ett sista tal 165
Jorge Videla får människor att försvinna 177
Kim Il-Sung grundar en dynasti 189
Aleksandr Lukasjenko skriver om lagen 199
Ett urval av historiens auktoritära härskare 211
Litteratur i urval 227
Personregister 233
Förord
Kan du föreställa dig ett krig som startades genom folkomröstning?
Nej. Folkomröstningen är bra för att avgöra var i byn
fontänen ska stå. Men när folkets högsta intressen står på
spel duger det inte med ultrademokrati. Då duger bara en
stark ledare.
Så står det i en artikel som publicerades i den italienska tidskriften
Gerarchias aprilnummer 1924. Författaren hette Benito Mussolini.
Han hade startat tidningen. Den här månaden hade han skaffat sitt
fascistparti den totala makten över parlamentet, och Mussolini var
nu den starke ledare som Italien så väl behövde. Diktator.
Detta är en bok om diktatorer. Tyranner, despoter och envåldshärskare. Människor som har makt att bestämma. Makthavare vars
ord är lag.
Fyra av tio människor lever i en diktatur. Eller under en auktoritär regim, som den officiella beteckningen lyder. I mer än 3 000
år har tyrannerna påverkat världens gång. De flesta har lämnat
blodfläckar efter sig i historieboken. Den som ska skriva om historiens tyranner har många att välja på. När jag valde ut mina
berättelser ville jag hitta härskare från olika tider, av olika typer,
7
och samtidigt inte utelämna de allra värsta exemplaren. Förteckningen av historiska allhärskare i slutet är fylligare, men på intet
sätt heltäckande.
Som en röd tråd i vår berättelse går den florentinske diplomaten
Niccolò Machiavelli. Han skrev 1513 en liten bok som hette Fursten
som var tänkt som en lärobok för starka ledare – den bästa i den
genren som någonsin skrivits, brukade Benito Mussolini hävda.
”Preludio al Machiavelli” löd rubriken till den italienske dik­
ta­torns tidningsartikel. Förspel till Machiavelli. Mussolini kunde
nästan hela Fursten utantill. Det var den första bok som hans
pappa hade läst för honom på kvällarna, om vi får tro den vuxne
diktatorn.
Efterspel till Machiavelli, kunde man kalla den här boken. För
de flesta av historiens diktatorer tycks ha delat Mussolinis uppfattning. Många av dem hade Fursten på sängbordet. Den gamle
florentinarens tips har kommit till användning. Som när Adolf
Hitler och hans närmaste män gav löften som de inte tänkte hålla,
ljög och bedrog de medborgare som enligt Machiavelli så gärna
låter sig bedras om de bara kan hoppas på en stark ledare. Som
när den engelske lordprotektorn Oliver Cromwell hävdade att han
enbart utförde Guds vilja, och skickligt lät den högstes ambitioner
sammanfalla med sina egna. Som när Josef Stalin höll alla sina
medarbetare i fruktan eftersom ingen av hans rådgivare visste
vem som skulle stå inför exekutionsplutonen härnäst. Som när
Karl XI slog till mot den svenska högadelns rikedom, väl vetande
vad Machiavelli påpekat hundrafemtio år tidigare: att stormän är
utbytbara men folket är något som en furste måste dras med. Och
så vidare.
Tyrannernas historia börjar i antikens Grekland, långt innan
Machiavelli formulerat sina teser. (Men han hade lärt sig mycket
om auktoritärt ledarskap genom att studera dessa antika härskare.
Fursten är full av dem.)
Och berättelsen är fortfarande inte slut.
8
Niccolò Machiavelli skriver en bästsäljare
När jag nu vill lämna Ers höghet ett vittnesbörd om min
tillgivenhet, har jag bland mina tillhörigheter inte funnit
något som jag sätter större värde på eller skattar högre än
den kunskap om stora mäns bedrifter som jag förvärvat genom lång erfarenhet av nutida händelser och ett oavbrutet
studium av antikens historia.
niccolò machiavelli
Sant’Andrea in Percussina, 1513.
Han hade ett noga inrutat schema denna sommar. Förmiddagarna tillbringade han i skogen och vid fågelfällorna. På eftermiddagen satt han på krogen, munhöggs och spelade cricca med
slaktaren, mjölnaren och två tegelbrännare. Först när kvällen närmade sig gick han hem till sin Albergaccio, den lilla gården som
han ärvt av sin far. Utanför arbetsrummet tog han av de smutsiga
vardagskläderna och satte på sig den hovdräkt som han förr burit
hela dagarna, när han var kansler i den florentinska republiken. Sålunda anständigt klädd gick Niccolò Machiavelli in i sin skrivkammare för att arbeta. Han höll på med en bok. Den skulle handla om
ledarskap. Inte vilket som helst, utan sådant där en enda person
har hela makten i sin hand.
9
Historiens tyranner
Under sina fjorton år som diplomat i Florens hade Machiavelli
träffat de flesta av samtidens tunga makthavare: kung Ludvig XII
av Frankrike, den tysk–romerske kejsaren Maximilian, påven
Julius II, kardinalen Cesare Borgia, fursten av Siena och många
andra. Han hade sett dessa furstar skörda framgångar och ställas
inför motgångar, utföra strategiska snilledrag och begå förödande
misstag, både på slagfältet och vid förhandlingsbordet.
Varje dag hade Niccolò Machiavelli, kansler vid Andra kansliet
och sekreterare i De tios råd, fört noggranna anteckningar om sina
erfarenheter från politikens och diplomatins område. Nu, några
månader efter sitt avsked, började han summera vad han hade lärt
sig. Han tillägnade sin bok Lorenzo de’ Medici, ledare i republiken
Florens. Det är han som är ”Ers höghet” i det inledande citatet.
Machiavelli tvivlade inte på att boken skulle bli användbar. ”Alla
borde kunna dra nytta av den som inhämtat så mycket av andras
erfarenheter”, skrev han i ett brev. Detta skulle bli en oumbärlig
handbok för furstar. Hur de ska göra för att gripa makten och
behålla den. Varför vissa furstendömen går under medan andra
blomstrar. Varför det är nödvändigt för en ledare att ibland kunna glömma allt vad moral heter. På den sistnämnda punkten var
den fyrtiofyraårige diplomaten säker på sin sak. En framgångsrik
furste måste vara beredd att offra etiken på statsnyttans altare.
Inte för att Niccolò Machiavelli ogillade moral. Alla vet att en god
furste håller sitt ord, lever rättrådigt och inte sviker de sina, skrev
han en av dessa sommarkvällar 1513, men ändå
visar erfarenheten att de furstar som i vår tid har uträttat
storverk har fäst ringa vikt vid sitt ord och med list förvridit huvudet på folk. Till slut har de triumferat över dem
som förlitat sig på sin hederlighet.
Cyniskt? Kanske, men det är så makten fungerar, resonerade
Machiavelli. Ingen hade före honom så konsekvent formulerat
10
svekfullhet och list i ett genomarbetat politiskt program. När
boken Fursten så småningom trycktes (vintern 1532, fyra år efter
Machiavellis död) sålde den snabbt slut. Under de närmaste åren
kom sju nya upplagor. Den katolska kyrkan förbjöd den. Den
tysk–romerske kejsaren Karl V skaffade ett exemplar, den engelske kungen Henrik VIII likaså. Katarina av Medici lovordade
den, Ludvig XIV av Frankrike skulle senare kalla den sin favoritkvällslektyr. Snart låg Fursten på varje härskares sängbord och
”machiavellisk” hade blivit ett vedertaget skällsord om härskare
som saknade moral och skrupler. I ett av sina skådespel talar Shakespeare om that murderous Machiavel.
”I en ond värld är det omöjligt för en furste att alltid vara god,
om han vill bevara staten”, förkunnade Machiavelli, och han framhöll att det sistnämnda alltid var makthavarens främsta uppgift:
att värna och utveckla staten.
Den florentinske diplomatens råd visade sig dock användbara
även för härskare som såg mer till sitt eget bästa än statens. ”Fursten var banbrytande genom sin realistiska analys av maktens villkor”, summerar Paul Enoksson i förordet till den senaste svenska
översättningen. Machiavellis grundläggande teser står sig genom
tiderna. Napoleon I hade ett exemplar av Fursten med sig i sadelväskan vid Waterloo, Otto von Bismarck och Napoleon III kunde
den lilla boken nästan utantill, i likhet med den franske Solkungen
hade Adolf Hitler den på sängbordet – långt innan han blivit tysk
Führer.
Våren 1924, just som han i praktiken gjort sig själv till Italiens
diktator, publicerade premiärminister Benito Mussolini en uppsats
som han kallade ”Preludio al Machiavelli” och där han med stor
iver placerade sig själv i huvudrollen som Machiavellis furste. De
teser som Machiavelli riktade till en florentinsk renässansfurste
dög utmärkt för en makthungrig politiker i Rom fyrahundra år senare: ”Må detta tillfälle inte gå förlorat, så att Italien efter så många
år äntligen får se en befriare”, manar Machiavelli och tillägger att
11
Historiens tyranner
”när en ny man träder fram kan han inte förvärva större ära än
genom att införa nya lagar”. 1900-talets förste fascistiske diktator
kunde inte ha sagt det bättre själv.
Den här boken handlar om diktatorer. Vad är en diktator? En
person som bestämmer allt. En härskare vars ord är lag – bokstavligen. Med det sagt kan en diktator uppträda i de mest skiftande
gestalter. Han (det är så gott som alltid en man) kan vara en härskare som fått sin makt med folkets goda minne, rent av på dess
begäran. I antikens grekiska stadsstater var tyrann ett ämbete, i den
romerska republiken hade diktatorn motsvarande uppgift: att i ett
nödläge under en begränsad tid med obegränsade befogenheter
lösa statens akuta problem som han ville.
Många nutida auktoritära härskare som har kommit till makten
genom val har liksom sina antika föregångare njutit av den obegränsade makten men ogillat den begränsade mandatperioden.
Om man nu har fått makten vore det idiotiskt att lämna den ifrån
sig, yttrade den venezolanske presidenten Hugo Chávez en gång.
Det resonemanget hördes redan i Athen för 2 500 år sedan; antikens tyranner och diktatorer föll därför snabbt i vanrykte. Men
de skulle få efterföljare. Listan över historiens enväldiga härskare
är lång och brokig. Den omfattar män som har erbjudits makten,
ärvt den eller gripit den med våld, som har använt den för att njuta
av den, berika sig själva och sina vänner, krossa sina motståndare,
skapa ett imperium, starta ett krig, genomföra en idé – eller bara
behålla makten för att de en gång fått den.
Här finns 1300-talets renässansfurste som drömde om att bli
romersk imperator. Här finns 1600-talets monark som under mottot ”staten, det är jag” ersatte adelsväldet med en stark centralmakt.
Här finns 1700-talets upplyste despot. Här finns 1800-talets reaktionäre kejsare. Men här finns framför allt de som gjorde 1900-talet
till diktatorernas speciella århundrade.
I ett historiskt perspektiv är visserligen diktaturen den vanligaste styrelseformen – i den meningen att någon eller några få för
12
det mesta haft rätten att bestämma över de flesta. Principen att en
politisk ledare ska vara folkvald, att alla människor ska få rösta
och deras röster väga lika, har omsatts i praktik först i vår egen tid.
(När detta skrivs lever min mor fortfarande och när hon föddes
hade svenska kvinnor inte rösträtt. När jag var tonåring titulerades
Sveriges statschef kung ”av Guds nåde”.)
Men det var först när demokrati blev en strömning i tiden
som dess motsats, diktaturen, fick sin moderna innebörd. Om
demokrati innebär medborgerliga friheter, politisk mångfald, fria
val, opartiska domstolar, välfungerande myndigheter, oberoende
medier och ett fritt och livaktigt civilsamhälle – då betyder diktatur att det inte är så. I diktaturen är valen bara en kuliss, någon
verklig konkurrens om makten tillåts inte. Medborgarnas rättigheter kränks systematiskt. De statliga institutionerna är maktens
redskap och förföljer regimens motståndare. Invånarna övervakas
och medierna kontrolleras.
Den tyske statsvetaren Franz Neumann gjorde på 1950-talet
en klassificering av diktaturer som kom att bli stilbildande. I en
enkel diktatur utövar ledaren makt ”endast genom en absolut kontroll över de traditionella tvångsmedlen militär, polis, förvaltning
och domstolsväsende”. I en caesaristisk diktatur har diktatorn fått
makten med folkets stöd och är även i fortsättningen beroende av
massorna för att sitta kvar.
I en totalitär diktatur räcker inte de båda föregående, utan
diktatorn måste kontrollera samhället in i minsta detalj: ekonomin,
massmedierna, skolorna, universiteten, privatlivet …
Det sistnämnda begreppet skulle bli liktydigt med den moderna diktaturen: en totalitär regim. Varför överlever den? Diktaturen
har en rad verktyg att arbeta med:
Fruktan. Rädslan i människornas huvuden är diktaturens
bästa redskap, skrev den tjeckiske regimkritikern Václav Havel på
1980-talet. Redan Machiavelli framhöll fördelarna med att vara
skoningslös. Det hade han lärt av antikens tyranner. 1933 omsatte
13
Historiens tyranner
Adolf Hitler metoden i en dittills sällan sedd omfattning. Så snart
han blivit tysk rikskansler i januari gick nazisterna till angrepp mot
sina motståndare med en våldsamhet som effektivt gjorde klart
för medborgarna att det skulle ha ett mycket högt pris att bjuda
motstånd. Grymheten är lika användbar idag. När den islamistiska
armén IS ryckte fram i Syrien och Irak 2014 gjorde den det med
en hejdlös terror mot civilbefolkningen.
Men en effektiv hemlig polis kan också räcka för att göra medborgarna rädda. Här är DDR ett klassiskt exempel; i den östtyska
angivarstaten gick det en Stasimedarbetare på sextio invånare.
Externa hot. En hotbild från omvärlden stärker ofta en auktoritär regim, eftersom det alltid betraktas som landsförräderi att
kritisera ledaren när nationen är hotad. I Iran kunde ayatollorna
stärka sin makt mycket tack vare 1980-talets krig mot Irak. Nordkoreanerna har under dynastin Kim tillbringat de senaste sex decennierna i ständig krigsberedskap.
Externt stöd. En diktator kan också tillsättas och hållas vid makten med hjälp av stöd utifrån. Det kommunistiska ”sovjetblocket”
i Östeuropa under kalla kriget är ett klassiskt exempel, USA:s stöd
till latinamerikanska diktatorer ett annat.
Folkligt stöd. Det kan låta motsägelsefullt, men en folkkär diktator sitter säkrare än en fruktad tyrann, det visste redan Machiavelli. ”Den som blir furste mot folkets vilja bör framför allt försöka vinna folkets vänskap, vilket är lätt om man tar det under sitt
beskydd. Då människorna får det bra genom den som de trodde
ville dem illa, känner de sig bundna till sin välgörare.”
Billigt bröd och säkra jobb fick DDR-medborgarna att acceptera den östtyska partidiktaturen. Med skattefrihet och gratis välfärd
får sultanen av Brunei sina drygt 400 000 invånare att godta en
härskare som stoppar resten av landets oljeinkomster i egen ficka
och enligt lagen är ofelbar.
En trogen elit. Ingen diktator klarar sig utan vänner. Den som
inte kan vinna folkets stöd får lita till en mindre krets av mäktiga
14
”stormän” (Machiavellis ordval) eller nyckelpersoner. Denna elit
uppträder i historieböckerna som konsuler och tribuner, riddare
och hertigar, grevar och baroner, generaler och överstar, oligarker och mediemoguler. Ingen diktator klarar sig utan deras hjälp.
Machiavelli kallade dem också ”rådgivare” och formulerade det så
här: ”Rådgivaren bör äras så mycket att han inte önskar mer ära,
han bör få så stora rikedomar att han inte önskar större rikedom,
och han bör ha så höga åligganden att han fruktar för omvälvningar.”
Effektivitet. Demokratiska processer måste få ta tid, men deras
fiender kan framställa dem som tungrodda, krångliga och ineffektiva. När Adolf Hitler tog makten 1933 var de tyska väljarna trötta
på Weimarrepublikens ”parlamentariska käbbel”. Under åren som
följde uttryckte omvärlden en motvillig beundran för den ”effektivitet” med vilken nazisterna omdanade det tyska samhället. När
miljardären Ross Perot 1992 ställde upp i det amerikanska presidentvalet gjorde han det med löftet att driva staten som ett effektivt
företag med snabba beslutsvägar. När Sveriges statsminister Göran
Persson några år senare besökte Kina kunde han inte dölja sin beundran för regimens handlingskraft: ”Det är slående vad politisk
stabilitet betyder för ett lands ekonomiska utveckling”, sa Persson,
ett yttrande han fick äta upp.
Guds vilja. Europas enväldiga monarker styrde i århundraden
med Guds nåde. Oliver Cromwell drömde om att göra England
till en gudsstat, ayatollorna gjorde långt senare Iran till en teokrati.
Islamistiska terrorgrupper drömmer om att upprätta gudsstater.
Den härskare som blir accepterad som Guds förbundne har en
oslagbar maktbas.
Alla dessa faktorer och begrepp är naturligtvis en förenkling.
De flesta diktatorer har många bevekelsegrunder och använder
sig av många redskap. Gränslandet mellan diktatur och demokrati
är dessutom vidsträckt och visar inga skarpa gränser. Idag talar
statsvetarna om mer eller mindre auktoritära regimer när världens
15
Historiens tyranner
länder ska klassificeras; på vägen från diktaturen mot de fullvärdiga demokratierna finns en rikhaltig flora av hybridregimer och
halvdemokratier.
Bara en av tio människor lever i en fullvärdig demokrati, enligt
det index som tidskriften Economist sammanställer varje år. Fyra
av tio lever under auktoritärt styre, resten i någon av mellanformerna.
Den som idag är åttio år gammal har varit samtida med världshistoriens två mest förödande diktatorer, Adolf Hitler och Josef
Stalin. Med deras fascistiska och kommunistiska kollegor i Europa.
Med diktatorer i Latinamerika, Afrika, Mellanöstern och Asien.
Med flera. Men samma person har också upplevt diktaturens historiska motgångar. Under 1970- och 1980-talet föll mer än trettio
totalitära regimer och ersattes med system som åtminstone på
papperet är demokratiska. Under senare år har antalet diktaturer
dock varit stabilt. På många håll har utvecklingen mot demokratisering stannat av eller rent av ändrat riktning, skriver Economist
i sin senaste rapport om världsläget. Förtroendet för demokratins
institutioner minskade i västvärlden under den världsekonomiska
kris som inleddes 2007. Den arabiska våren 2011 ledde inte till den
demokratisering som de upproriska medborgarna hade hoppats.
Och nutidens despoter är sofistikerade, de vet att använda demokratins verktyg mot själva demokratin, skriver den amerikanske
journalisten William Dobson i sin bok Dictator’s Learning Curve:
Dagens diktatorer inser att i en globaliserad värld är det
säkrast att ersätta de mest brutala formerna av förtryck
(massgripanden, dödande och våldsamma attacker på demonstranter) med mer subtila former av förtryck. I stället
för att gripa en massa medlemmar i en oppositionell grupp
anlitar nutidens mest framgångsrika diktatorer skattemyndigheten, åklagaren eller hälsovårdsnämnden.
16
Om de vill knäcka en medborgarrättsgrupp så griper de inte alla
dess medlemmar, de skickar en inspektör som stänger högkvarteret på grund av brott mot hälsostadgan. Om de vill stänga en
radiostation skickar de inte poliser dit, utan en skatteutredare som
går igenom böckerna och hittar oegentligheter, misstänkta skattebrott som gör att stationen tvingas stänga. Och så vidare.
Lagar, regler och byråkratiska procedurer kan vara diktatorns
mest effektiva verktyg för att strypa oppositionen, just för att dessa
vapen framstår som vällovliga, opolitiska och objektiva. 2000-talets diktatorer har skaffat sig den typ av legitimitet som bara lagen kan ge. Den auktoritära regim som kan gömma sig bakom
demokratins mask har alla möjligheter den kan önska sig. I kalla
krigets kommunistdiktaturer fick det statsbärande partiet alltid 99
procent av rösterna i valen. Dagens totalitära härskare slutar fylla
valurnorna när de har nått 70 procent, det blir mer trovärdigt då.
En härskare måste till varje pris framstå som helt och hållet
rättrådig, skrev Niccolò Machiavelli i sin kammare, dessutom trofast, barmhärtig, mänsklig och gudfruktig. Däremot bör han inte
ha dessa egenskaper i verkligheten.
En av vår tids furstar, vars namn det är bäst att förtiga,
predikar aldrig något annat än fred och trohet, men är
fientligt inställd till båda delarna. Hade han iakttagit fred
och trohet skulle han ha förlorat både stat och anseende
många gånger om.
Femhundra år senare finns det gott om namn som skulle passa i
beskrivningen. Det är sådana satser som får Machiavellis texter att
verka fullkomligt tidlösa, konstaterar statsvetarna.
En genomsnittlig diktator sitter (om han lyckas överleva sina
första månader) betydligt längre vid makten än sin demokratiskt
valda motsvarighet. Och den som aldrig måste ställa upp till omval
har lätt för att glömma vad som rör sig i undersåtarnas huvuden.
17
Historiens tyranner
Historien är rik på diktatorer som med åren har utvecklat en alltmer excentrisk stil, steg för steg tappat kontakten med den politiska verkligheten – och som inte kan sin Machiavelli.
Det är nödvändigt för fursten att ha folket till vän, ty annars finns det ingen utväg för honom när motgången kommer.
Det berättas en historia från Egypten 2010. Dagen före presidentvalet kom premiärministern in till Hosni Mubarak: ”Även om jag
inte tror att ni behöver det, men för säkerhets skull kanske ni skulle
förbereda ett avskedstal till det egyptiska folket?”
Presidenten tittade oförstående på honom. ”Varför det? Ska
de ge sig iväg?”
Året därpå föll Mubarak. Till sin egen stora överraskning.
Men det blev inte demokrati i Egypten. Inte ens halvdemokrati.
Många blev bittert besvikna på den arabiska vårens klena resultat,
men den illusionslöse Machiavelli skulle inte ha blivit förvånad:
Människor vill gärna byta furste i tron att de ska få det
bättre, vilket får dem att gripa till vapen mot sin herre. De
bedrar sig emellertid, ty de märker sedan att de har fått det
sämre. Detta beror i sin tur på en annan naturlig och vanlig nödvändighet, nämligen att en ny furste oundvikligen
kränker sina nya undersåtar.
Niccolò Machiavelli skulle nog ha nickat igenkännande inför Economists senaste rapport, som konstaterar att en fallen diktatur ofta
ersätts av en liknande regim.
Verkligt folkstyre förutsätter grundläggande samhällsstrukturer, understryker statsvetarna: ett folkligt politiskt deltagande. En
fri debatt. Fria medier. Medborgare som har förtroende för staten.
Tjänstemän som inte går att muta. Poliser som är renhåriga. Allt
18
detta är strukturer som tar många år att bygga upp och som en
diktator gör allt för att bekämpa.
Och de flesta diktatorer har gott om tid.
Peisistratos blir den förste tyrannen i Athen
Väl använda kan man kalla de grymheter – om det är tillåtet
att tala väl om det onda – som görs på en gång, då fursten
är tvungen att konsolidera sin makt, och att han sedan inte
fortsätter med grymheterna utan i stället försöker förvandla
dem till så stor fördel för undersåtarna som möjligt.
niccolò machiavelli
Athen 561 f.Kr.
”Förstår ni inte att jag behöver en livvakt? Se vad de har gjort
med mig!” vädjade Peisistratos.
Åhörarna som stod samlade på torget såg. Det var verkligen
otäckt med blodet som rann från hans öppna sår. Vem kunde
ha gjort något sådant? Vem var så ondsint att han gav sig på
arkonten Peististratos, hjälten från kriget mot Megara, ledaren för
Bergspartiet som alltid stått på de fattigas sida? Vem hade tillfogat
Peisistratos dessa otäcka skador?
”Det har han själv gjort!” ropade någon högt. De såg sig överraskade om. Den som ropat var en gammal man med vitt skägg,
nästan åttio år gammal. Han hette Solon och var välkänd för dem
alla, för i årtionden hade denne jurist och poet satt sin prägel på
Athens politiska liv – så till den grad att man senare skulle ge honom tillnamnet ”den förste athenaren”.
21
Historiens tyranner
Även samtiden medgav att Solon var en av de skarpaste hjärnor
som någonsin skådats i Athen. Det var han som hade skrivit
stadens författning. Solon hade stoppat de blodiga gatustriderna
som rasat i flera år, han hade övertygat athenarna om att inget
samhälle kunde vara stabilt om inte alla, fattiga lika väl som rika,
maktlösa lika väl som härskare, skyddades mot övergrepp och
maktmissbruk.
”Jag ställde mig och höll upp min kraftiga sköld mot båda, och
lät ingendera segra med orätt”, brukade Solon skryta när han berättade om hur han skilt de stridande åt och därpå infört den nya
författningen under det år då han var Athens främste styresman.
Det hade han säkert rätt i, men det var mer än trettio år sedan nu.
Idag var Solon en gammal man, och även om hans författning formellt fortfarande gällde så var tiderna helt annorlunda. Nya herrar
kämpade om makten i Athen. Och de drog sig tydligen inte för att
ta till våld. Se hur blodet rann från Peisistratos sår.
”Var inte dum, Solon”, manade de andra.
Vi vet inte exakt var stadens styrande män var samlade, kanske
var det vid foten av Akropolis, klippan med borgen som inte bara
symboliserade makten utan också var nyckeln till den: den som
behärskade Akropolis behärskade Athen, Attikas huvudstad.
Låt oss helt kort teckna en bakgrund. Den stat som utgjorde
halvön Attika hade genom en serie krig lyckats etablera sig som
den ledande i den grekiska världen. Inte för att vi ska förväxla
den med en nutida statsbildning; vid denna tid levde de flesta
människor sina liv utan att komma i närmare kontakt med någon
central myndighet.
Makten utövades av en rad rivaliserande adelsfamiljer, eventuell statskonst utövades inom en trång krets av välbeställda herrar.
Men i den gruppen kämpade nu tre partier om inflytandet över
Athen:
Kustpartiet, som leddes av Megakles, följde för det mesta en
politisk medelväg. Detta var mitten i Athens politik. Slättpartiet,
22
som leddes av Lykurgos, skulle vara ett högerparti idag. Oligarki,
fåtalsvälde, stod på dess program. Bergspartiet ansågs vara det mest
folkvänliga. Detta var vänstern på en nutida partiskala.
”Till Bergspartiet hade de sällat sig som blivit av med sina fordringar, eftersom de blivit ruinerade, och de som var av tvivelaktig
börd, eftersom de var rädda”, berättar filosofen Aristoteles i sin bok
om Athenarnas statsförfattning.
Bergspartiet leddes av Peisistratos, en omkring fyrtio år gammal militär som blivit krigshjälte och nyligen toppat sin meritlista
med återerövringen av Salamis, en ö som athenarna förlorat till
Megara nästan hundra år tidigare. Peisistratos var Athens överbefälhavare. Han titulerades polemark och var en av de nio mäktiga
som kallades arkonter. Ändå stod han nu blödande på den öppna
platsen vid Akropolis och bad magistraten att bevilja honom en
personlig livvakt eftersom han inte längre gick säker till liv och
lem.
Kravet verkade rimligt. Mötesordföranden Aristion frågade
de församlade om man kunde enas om att bevilja Peisistratos en
trupp ”klubbärare”.
”Nej!” protesterade Solon.
De stirrade på honom.
Vi vet förstås inte exakt hur orden föll, men troligen uppmanade någon hånfullt Solon att skärpa sig medan andra anmärkte
att den ”gamle vise” tydligen blivit både dum och feg på ålderns
höst – för enligt Aristoteles skildring bedyrade Solon nu att han
visst var vid sina sinnens fulla bruk, ”klokare än vissa och modigare än andra”: ”Jag är klokare än ni, som inte inser att Peisistratos
eftersträvar tyrannvälde! Och jag är modigare än ni, som inser
detta men ändå håller tyst!”
Tyranni var det värsta Solon visste. Han hade sett tyranner
komma och gå i den grekiska världen och bävat för den dag som
det nyckfulla enväldet skulle drabba också hans älskade Athen.
Begreppet tyrann är äldre än grekiskan. Historikerna förknip23