Inledning Tankesmedjan Nocturum arbetar med att belysa nya perspektiv på alkoholfrågan. Vi ska skapa diskussion om alkoholrelaterade frågor som idag inte diskuteras. Under början av hösten 2013 satt några stycken och funderade på vilka nya perspektiv som kan vara intressanta att jobba med. Vi funderade både över ett spår med klassiska politiska tänkares syn på alkoholfrågan och ett spår för att belysa alkoholfrågan ur ett filosofiskt perspektiv. När arbetet väl satte igång växte dessa två samman och blev klassiska tänkare om alkoholfrågan. Tre personer som har läst mycket om/av varsin klassisk tänkare har tolkat ”sin” tänkare för att försöka ge svar på frågan hur de klassiska tänkarna skulle se på alkoholfrågan i Sverige, om de levde idag. Det handlar alltså inte om att författarna ska lyfta fram sina egna åsikter i alkoholfrågan, de ska vara ett språkrör för de klassiska tänkare som sedan länge har lämnat jordelivet. Boken ger förstås inga exakta svar på vad dessa klassiska tänkare skulle ha tyckt om alkoholsituationen i Sverige idag men författarna ger oss ändå en god fingervisning och underlag för fortsatt diskussion om hur dessa och andra klassiska tänkare skulle ha sett på alkoholfrågan i Sverige ifall de levde idag. Boken lanserades på ett seminarium som Nocturum anordnade i Stockholm 7:e februari 2014. På seminariet medverkade författarna och berättade om hur respektive klassisk tänkare skulle kunna ha tolkat alkoholfrågan i en svensk kontext i början av 2000-talet. Oskar Jalkevik – verksamhetsansvarig på Nocturum 2014-01-24 Sokrates 469 fk – 399 fk Den rätta blandningen – om antika dryckeslag i sanningens tjänst Carl Cederberg, lektor i filosofi, Centrum för praktisk kunskap vid Södertörns högskola. Platons och Xenofons skildringar av Sokrates Sokrates är filosofins allra största förebild, en förnuftets förkämpe. Han gick runt på Atens gator och konfronterade dess medborgare med svåra frågor om hur man ska leva och förstå sitt liv. Den filosofiska gärningen handlar för Sokrates om att ständigt säga det sanna och det rätta, han associeras därför till det ett klart och nyktert sinnelag. Men Sokrates lät sig förföras, både av unga män och av rödvin, och gärna i kombination. Aten var under Sokrates tid en kulturellt mångfacetterad stad med ett avancerat nöjesliv som Sokrates rörde sig i. Det är därför ingen slump att två av de viktigaste skildringarna av hans filosofiska gärning kallades för Dryckeslaget: Symp-osion (från grekiskans sympinein – att dricka tillsammans), som i de svenska översättningarna blivit känd under det mer sobra namnet Gästabudet. Den första dialogen med detta namn skrevs av Xenofon, den andra, mer kända, av Platon. ”Jag har inget alls emot drickande”, säger Sokrates i Xenofons variant, som jag här citerar i Ebbe Lindes färgrika översättning. ”Och sant är det sagt att vinbägaren vattnar själen och släcker dess sorger, just som mandragora söver människokroppen; och livsglädjen får den att flamma upp som olja när den gjutes på elden. Men jag har en känsla att det förhåller sig med människans fysiska organism som med växternas. När guden vattnar dem för rikligt med regn, så blir de tunga och täta och orkar inte resa sig så de kan genomfläktas av vinden. Men när de fuktas lagom, då växer de och trivs och bär flitigt lövverk och frukt. Så är det, tror jag, med oss också. Om vi får alltför rikligt att dricka, då går det på tok för både kropp och själ, vi får svårt med både lugn andhämtning och givande samtal. Men om munskänksgossarna här vill låta det dugga över oss små behändiga bägare, då kommer vi inte tvingas in i rusets fångcell, utan fastmer att som fritt övertalade gäster införas i glädjens högsal” Även Platons version av Gästabudet innehåller mycket drickande. Drickandet blir också en del av inramningen: Aristodemos, som i ramberättelsen återberättar festskrönan, har till och med svårt att komma ihåg vissa detaljer eftersom drickandet gick till överdrift i slutet av dryckeslaget. Vinets roll i omsorgen om själen När det i inledningen av Platons dialog diskuteras hur mycket de ska dricka sägs det om Sokrates att man inte behöver ta hänsyn till honom; han är lika stark vad gäller att avstå från att dricka, som i att delta i våldsamma dryckeslag. Förutom det intressanta faktum att det i dessa intellektuella kretsar på ett så naturligt sätt diskuterades hur berusningen skulle planeras, så ser vi här att Sokrates beskrivs som att han inte var drabbad av alkoholens problem, men väl kunde njuta dess fördelar. Det intressanta är inte vad slags dryckestålig supermänniska denne Sokrates i själva verket var, utan det filosofiska ideal som Sokrates representerar. Sokrates och andra antika filosofer efter honom beskrev filosofi som en form av omsorg om sig själv, eller en omsorg om själen. Denna omsorg syftar till frihet, vilket förstods som att i högsta grad själv vara orsak till sina handlingar. Häri kan tyckas ligga en motsättning – vinet gör ju att man ofta handlar och talar oansvarigt. Att vara orsak till sina egna handlingar är att vara förnuftig, att låta förnuftet styra. Sokrates och Platon föreställde sig förnuftets sanningssträvan som människans ädlaste och viktigaste del, men att denna del av människan inte kunde tänkas ensam. Kroppens strävan efter lust och njutning måste visserligen komma i andra hand, men är också en väsentlig del av det mänskliga livet. Relationen mellan dessa delar måste tänkas som ”den rätta blandningen”; kroppens begärssträvan måste förmedlas av förnuftet, och förnuftet måste också vara lustfyllt och inte styra kroppen med järnhård disciplin. Det kan vara förnuftigt att gå utanför förnuftets ramar.Vinet, som sätter oss i den lekfulla, eller till och med frivolt vilda och stämning som skildras i dessa dialoger, kan alltså enligt Sokrates brukas i det filosofiska samtalets tjänst, trots att det filosofiska samtalet är ett slags renodlande och utforskande av förnuftet. I Platons dialog uppstår det sedan en tävling i tal, där Sokrates och de andra gästerna – högt aktade diktare och vetenskapsmän ur den atenska intellektuella eliten – turas om att hålla tal till kärleken. I varje tal behandlas kärleken på ett nytt uppfinningsrikt sätt, och varje gång på så sätt, att man ser inte bara kärleken, utan den mänskliga existensen som sådan, i nytt ljus. I Sokrates tal, så blir kärleken samtidigt en bild för filosofen. Liksom kärleken är ett mellanväsen, mellan människor och människor, mellan människor och gudar, är filosofen ett sådant mellanväsen. Som filosof står man enligt Sokrates mitt i det mänskliga och flyktiga, men vill förstå och förmedla det gudomligt eviga. Med denna bild av filosofin som en rörlig verksamhet, som måste röra sig mellan det eviga och det timliga, det universella och det partikulära, förstår vi att det krävs ett förnuft som rör sig smidigt. Det universella och eviga ligger per definition utanför det mänskliga förnuftets gränser, men är samtidigt kategorier som vi ständigt i vårt tänkande använder sig av. För att förmedla hur denna paradoxala relation behövs en spekulativ tankebana som vågar kasta sig ut där det inte riktigt har fotfäste. För att som människa fånga det gudomliga och dessutom förmedla det till andra behövs ett tänkande som vågar ge sig hän utanför sina säkra gränser, och sätta sig själv på spel. Det är här rödvinet spelar in, för att förnuftet ska våga släppa sina invanda beskrivningar av verkligheten och sätta sig själv i perspektiv. Den rätta blandningen– politiska aspekter av vindrickandet En dialog som i sin torra, nyktra och faktiskt lite tråkiga ton, kontrasterar skarpt mot det vindunstande och uppsluppna Gästabudet är Lagarna (Logoi). Här låter Platon en figur som han kallar Atenaren resonera i detalj kring hur en stat ska styras, och av allt att döma är denne språkrör för Platons egna åsikter. I sina något långrandiga utläggningar kommer han även då och då till den roll som vinet ska spela. Även här omtalas vinets fördelar, dess förmåga att muntra upp, och göra en mer frispråkig. Men sedan påminner han om hur vinet försämrar omdömesförmåga, minne, uppmärksamheten. Vinet bär kort sagt fördelar för människans känslomässiga sida, men nackdelar för hennes intellekt. Detta leder honom till slutledningen att bruket av vin måste underläggas viss statlig kontroll, då det överdrivna bruket av vin kan vara skadligt för staten. Atenaren går så långt som att föreslå en reglerad vinproduktion, ett föreskrivet begränsat antal vinodlingar. Vi kan ana en viss skepsis mot de dionysiska sekter som hade stort inflytande i antikens Grekland och som ordnade stora vinorgier. Samtidigt, säger han, ska man inte fördöma ”Dionysos gåva”, som är viktig för de gemensamma körsångerna, ett viktigt kitt i den statliga sammanhållningen. Ju äldre man blir ju mer minskar den naturliga uppsluppenheten, och viljan att stå och sjunga för andra. Därför ska vinintaget variera med åldrarna. Ungdomar under arton år ska överhuvudtaget inte dricka alkohol, sedan kan man börja dricka måttligt utan att berusa sig. Vid trettio kan man öka dosen, och sedan ytterligare vid fyrtio år. Vinet kan vara ”hjälpmedel mot ålderns strävhet[…] göra oss unga på nytt, komma oss att glömma våra sorger och uppmjuka vårt hårda sinne, liksom järnet när det lägges i elden och blir böjligare.” Men, tillägger han, om statens medborgare inte kan hantera vinet är det bättre med totalförbud än att låta det regera fritt. När Atenaren återkommer till idén om den bästa relationen mellan njutningssökande och förnuft även på en politisk nivå, används återigen idén om den rätta blandningen, som jag nämnde ovan. Och nu framgår det tydligt att metaforen är hämtad från vinets värld. Det vin som de antika grekerna drack var starkvin, och späddes alltid ut enligt föreskrivna, matematiska proportioner. ”en stat bör vara blandad såsom ett blandningskärl, där det rena vin, som man häller in, sjuder och skummar för att sedan, dämpat av en annan, nykter gud, ingå en skön förbindelse och giva en god och välblandad dryck.” Den rätta blandningen av vin och vatten står för blandningen av passion och förnuft inte bara i den enskildes liv, utan också i det gemensamt planerade livet. Därmed blir vinet inte bara ett samtalsämne för Platon, utan vinkulturen är med och reglerar formerna för samtalet och dess grundläggande metaforer, under denna tid då filosofin har sin uppkomst. Frågan är vilken roll vinet spelar för filosofin idag. Givetvis går det att filosofera nykter: jag har till exempel inte druckit särskilt mycket medan jag skrev dessa rader. Men om vi betraktar dagens filosofiska konferenser, som fortfarande ibland benämns symposier så kommer vi att finna att många av deltagarna menar att det verkliga filosoferandet sker inte under de stela föreläsningar som presenteras, utan under de spontana men ständigt återkommande barbesöken efteråt. Och där dricks det nu som då rödvin. Kanske är det så att akademiska filosofer är hämmade varelser som tycker sig behöver detta smörjmedel för att våga ge sig hän att verkligen filosofera, kanske är det som med bilkörandet, att man tror sig filosofera bättre med alkohol, medan man i själv verket genomlider den ena argumentativa kraschen efter den andra. Eller så är det som Sokrates säger: omsorgen om själen tarvar den rätta blandningen. John Locke 1632-1704 Om individens naturliga rätt till sitt eget förnuft Jesper Ahlin, magisterstudent med specialisering mot politisk filosofi vid Uppsala Universitet. Rättigheter och ansvarets plats i samhället John Locke levde i ett samhälle där människan just hade börjat ifrågasätta godtycklig maktutövning. I sin politiska filosofi formaliserade Locke en syn på den enskilde individen som någonting annat än härskarens spelpjäs. Gud har givit människan förnuftet, och förnuftet säger oss att människan av sin natur har en exklusiv och fullständig rätt till sitt liv, sin egendom, sin hälsa och sin frihet. Så lyder förhållandet mellan stat och individ, menade Locke. Men samhällsvetenskap består av mycket mer än förhållandet mellan stat och individ. Locke gav exempelvis få eller inga detaljerade anvisningar om vilka som är människans moraliska skyldigheter. Inte heller erbjöd han några verktyg som kan bidra till en mer fullständig förståelse av samhället, som exempelvis ekonomisk eller sociologisk vetenskapsteori. Sådant var inte relevant för Lockes filosofiska uppdrag. Syftet med hans filosofi var endast att visa vad som är och inte är den politiska maktens befogenheter. När man läser John Locke står det dock klart att han ansåg att människan har starka förpliktelser gentemot sin omvärld. Ingenting är mer självklart, skrev Locke, än att alla människor ”bör vara varandras jämlikar utan underordning eller underkastelse”. I sitt politiska storverk Andra avhandlingen om styrelseskicket citerar Locke ”den kloke” teologen Richard Hooker som menade att människan har en naturlig förpliktelse att älska sina likar. Enligt Locke själv har var och en den gudomliga plikten att ”göra så mycket han förmår för att värna den övriga mänskligheten”. Ändå återspeglas över huvud taget inte dessa moraliska påståenden i Lockes politiska filosofi. Locke ville nämligen separera det privata från det offentliga och visa hur relationen dem emellan såg ut. Det innebär att han pekade ut applikationspunkten för en utvärdering av människans eventuella moraliska skyldigheter. John Locke visade i sin filosofi var i samhället moraliskt ansvarstagande bör äga rum: statsmakten har somliga uppgifter medan det privata (som i den här texten kallas för ”civilsamhället”) har andra. Enligt Locke borde statsmakten ha en och endast en uppgift, nämligen att upprätthålla människans naturliga rätt att inte bli berövad sitt liv, sin hälsa, egendom eller frihet. Detta är statens enda moraliska skyldighet. Statsmaktens befogenheter sträcker sig generellt sett alltså inte bortom rättsapparaten, polisväsendet och militärmakten. Ansvaret för våldsbruk tillfaller statsmakten, men ingenting annat. Andra skyldigheter, som den att ”värna den övriga mänskligheten”, är civilsamhällets ansvar. Låt säga exempelvis att ett djupt alkoholmissbruk har brett ut sig i samhället och att mängder av människor lider i sviterna av spriten. Enligt Locke förändrar det ingenting: förhållningssättet till och hanteringen av alkohol faller under civilsamhällets ansvar. Statsmakten ska endast lösa tvisterna som kan tänkas uppstå på vägen. Respekten för den enskilde människan En tid efter att John Locke hade lämnat denna värld gjorde utilitarismen sitt intåg på den politisk-filosofiska arenan. Tanken att utvärdera ett fenomen eller en handling efter dess konsekvenser fick ersätta den strikt pliktetiska lockeanska filosofin. I korta ordalag frågar sig utilitarismen om samhället fungerar bra eller dåligt, och förespråkar det som går bra. Det innebär att tekniska förklaringar ska ersätta filosofiska generaliseringar – undersökningen av vad som är ”bra” överlåts till vetenskapen, så att vetenskapsmännen med hjälp av siffror och ekvationer kan räkna ut vilka skyldigheter som ska vara statens respektive civilsamhällets. Om vetenskapen finner att samhället blir bättre av att statsmakten omfattar produktionen av och handeln med alkohol ska statsmaktens befogenheter enligt utilitaristerna också utvidgas till att omfatta alkoholen. Ett sådant samhälle är bättre, vilket påstås vara bevisat med hjälp av tabeller och diagram. Hade John Locke fortfarande varit i livet hade han protesterat högljutt mot utilitarismen. Liksom den godtyckliga kungamakt som Lockes motståndare försvarade med hänvisning till gudomlig successionsrätt förminskar utilitarismen den enskilda människan till en spelpjäs som kan flyttas runt efter behov. Siffror och ekvationer visar vilka slutsatser som kan dras efter en analys av en given uppsättning data – men man kan inte räkna på människor så som man räknar på får eller getter utan att reducera människan till en statistisk enhet. Det utilitaristiska tillvägagångssättet att räkna sig fram till en slutsats är oförenligt med människans naturliga friheter. Statsmakten saknar befogenhet att göra sådana beräkningar. Själva förfarandet förskjuter det moraliska ansvaret för mänsklig samlevnad från civilsamhället till staten redan innan undersökningen påbörjas: det spelar ingen roll vilket håll utilitarismens uträkningar pekar åt, om uträkningarna genomförs har statsmakten på godtyckliga grunder axlat en roll den saknar moralisk rätt att åta sig. John Locke skulle svara utilitaristerna att oavsett om någonting är bra eller dåligt faller det under civilsamhällets ansvar. Endast då respekteras människans inneboende värde, ”ty människorna är alla en allsmäktig och oändligt vis Skapares verk”, och ”eftersom vi är utrustade med samma förmågor och alla är delaktiga i naturens gemenskap, kan vi inte förmoda att det finns någon rangordning bland oss […] som om vi varit skapade att utnyttja varandra”. Den vars matematiska eller ekonomiska beräkningar ger ett visst utfall som förändrar statsmaktens befogenheter har upprättat en rangordning bland människor där hon själv står överst. Hon försöker att ersätta den gudomliga viljan att låta människan styras av sitt förnuft med sina egna personliga önskemål. Hon tilldelar människan ett värde efter hennes funktion för helheten, i stället för att erkänna hennes fullständiga och exklusiva naturliga rätt till sitt eget liv. Den politiska maktposition som vi idag formulerar vår alkoholpolitik från är alltså enligt John Locke omoralisk. Ingen har rätt att stå i en sådan särställning att man har politisk befogenhet att besluta om sådant som faller under människans naturliga ansvarsområde. Riksdagen får inte ha behörighet att besluta om vem som ska sköta produktionen av alkohol och kommunerna får inte ha behörighet att besluta var alkohol får eller inte får drickas. En enskild medborgare i Sverige som tar lagen i egna händer och straffar en påstådd brottsling har överträtt sina befogenheter. Hon saknar rätt att döma i sådana frågor. På precis samma sätt har politiken som syftar till att ”främja folkhälsan” överträtt sina befogenheter. Statsmakten saknar rätt att döma i dessa frågor. Inte för att det skulle vara bättre, utan för att det är fel att ta detta ansvar från civilsamhället. Förnuftet som inte får förnekas Det finns i modern tid flera typer av invändningar mot Lockes filosofi. Några är ämnade att komplettera den lockeanska liberalismen medan andra är avsedda att bortförklara den. De tankar som bryter med Lockes förnuftslära handlar ofta om att uppnå ett bättre samhälleligt utfall, som med exempelvis utilitarismen, eller att bortförklara människans självbestämmanderätt. Människan är inte alltid rationell, säger somliga, och därför saknar hon förmåga att själv besluta i vissa frågor. Vissa skulle påstå att alkoholkulturen i Sverige är så djupt rotad i vårt medvetande att det är kulturen som bestämmer över oss i stället för tvärtom. Man saknar som svensk friheten att avstå alkohol, för vårt förnuft har inlemmat viljan att dricka alkohol. Vår fria vilja omfattar helt enkelt inte valet mellan nykterhet och fylla. Detta innebär att människan skulle ha ungefär samma makt över alkoholen som över väderleken – med den skillnaden att statsmakten har kapacitet att förändra det förra men inte det senare. Idén är att den yttersta orsaken bakom exempelvis alkoholmissbruk eller våldsbrottslighet är det sammanhang – dryckeskultur, samhällsstruktur – som individen lever i, inte individen självt. Att den enskilde människan dricker alkohol (på ett skadligt sätt) är bortom hennes kontroll. Tanken kan jämföras med exempelvis barnet som växte upp bland vargar och som i vuxen ålder biter sina medmänniskor – vi utkräver inte fullständigt ansvar utan ursäktar henne med att hon inte kan veta bättre, för hon har aldrig fått lära sig civiliserade samtalsformer. Gällande alkoholpolitik faller på liknande grunder skulden för eventuella olägenheter på samhället och inte på individen. Svenskar är passiva offer för sin omgivning, inte moraliska agenter med beslutskapacitet. För att frigöra människan från spritens bojor och låta henne återfå sitt självbestämmande, sin fullständigt fria vilja, måste statsmakten bedriva alkoholpolitik som syftar till att förändra människans omgivning. Från detta håll gäller alltså inte Lockes filosofi eftersom människans förnuft skuggas av alkoholdimmor även när hon är nykter. Att genom statsmakten bekämpa ondskefulla dryckeskulturer eller olyckliga samhällsstrukturer är inte ett brott mot människans naturliga rätt, utan en förutsättning för att människan ska kunna utöva denna rätt. John Locke skulle inte acceptera detta sätt att förstå världen. Möjligtvis skulle han erkänna att det finns styrkor i verklighetsbeskrivningen, för vem kan undgå att se hur våra val påverkas av vår omgivning? Den som i sitt liv bara har sett gula och vita rosor väljer inte att skänka sin älskade en röd ros på alla hjärtans dag. Symboliken går henne förbi och kan aldrig bli föremål för hennes vilja. Men detta sätt att förstå världen skulle enligt Locke ändå inte kunna ligga till grund för en legitim statsmakt. Analyser av detta slag bör användas av civilsamhället så att människor på frivillig väg kan värna sina medmänniskors bästa, vilket är deras gudomliga skyldighet, men duger inte som stöd till den politiska filosofin. Den politiska filosofin, som syftar till att förklara och försvara samhällets institutioner, kan inte utgå från att människans förnuft skulle vara annat än fullständigt. Att förneka människans förnuft är att förneka en gudagåva. Ingen av oss bär mer förnuft än någon annan, ingen sådan rangordning existerar bland människor, och därför får det i samhället inte finnas en maktposition med befogenhet att underkänna andra människors förnuft. Föreställ dig att denna maktposition skulle missbrukas: ”nej, människans förnuft duger inte till att välja kärlekspartner på egen hand.” Politisk filosofi som förlåter en sådan typ av maktposition är orimlig. John Lockes filosofiska projekt skulle undanröja godtycklighet från statsapparaten. Statsmaktens institutioner måste motiveras på ett sätt som vi med nödvändighet vet stämmer. Filosofiska metoder som genererar slutsatser om förnuftets otillräcklighet, eller som ger somliga människor politisk makt över andra, eller som förklarar människovärdet i termer av individens nytta för helhetens skull, faller på sin godtycklighet. Gud har skänkt oss förnuftet till att lösa det politisk-filosofiska problemet. Genom förnuftet ska statsmakten separeras från civilsamhället och de båda tilldelas sina respektive uppgifter. Den förra för att upprätthålla fredstillståndet, och det senare för att uppfylla våra skyldigheter gentemot varandra. Att det idag finns någonting som heter ”alkoholpolitik” tyder på att en godtycklig filosofi har letat sig in i maktens korridorer. Förnuftet har blivit underkänt och civilsamhällets ansvarsområde reducerat. Vi befinner oss alltför långt från Lockes naturtillstånd för att han skulle ge oss sitt godkännande. Karl Marx 1818-1883 Marx och alkohol Petter Nilsson, styrelseledamot i centrum för Marxistiska samhällsstudier. Liksom konsumtionen ger produkten dess karaktär av produkt, så ger produktionen konsumtionen dess karaktär av konsumtion. För det första är ett objekt inte objekt i allmänhet, utan ett bestämt objekt som måste konsumeras på ett bestämt sätt och som i sin tur måste förmedlas genom produktionen. Hunger är hunger, men en hunger som tillfredsställs med kokt kött, som förtärs med kniv och gaffel, är en annan hunger än den som tillfredsställs med rått kött som konsumeras med fingrar, naglar och tänder1. Jag ska i de följande sidorna försöka sammanfatta vad Karl Marx (18181883) skulle ansett om den svenska alkohollagstiftningen. Då de följande sidorna inte gör anspråk på att vara ett vetenskapligt arbete ger jag bara referenser i syfte att underlätta fortsatt läsande – och har därför valt att i möjligaste mån referera till digitala resurser som är lätta att hitta. En sammanfattning försvåras av att Marx aldrig behandlade alkohol som en specifik problematik – han behandlade aldrig alkohol som en vetenskaplig fråga. Det återstår då som jag ser det det tre sätt att försöka skapa sig en uppfattning om vad Marx kunde ha ansett om alkoholfrågan; Marx personliga relation till alkohol, de kortfattade passager där han explicit nämner alkohol eller andra rusmedel och slutligen det som kommer att utgöra den absolut merparten av dessa sidor; vad Marx skulle kunna ha sagt om alkohol om han tagit sig an frågan med den marxska2 metoden. Marx på krogen Den första frågan – Marx egen relation till alkohol – är snabbt avklarad. Han tyckte om att dricka alkohol, och då den studentikosa kulturen vid Marx studieår tycks ha liknat dagens förlades hans främsta dryckesår till studieåren. Han gick under sina år i Bonn med i Triers dryckessällskap3 [Landsmannschaft der Treveraner] och var under en tid dess ”president”. Under en tid av trångboddhet och fattigdom utgjorde krogarna en viktig arena för debatt och politisk organisering – en sorts offentligt rum där människor kunde mötas4. Delvis på grund av ett tidsödande drickande och debatterande på krogar gick Marx studier till en början inte särskilt bra. De flesta levnadstecknare tycks eniga om att han sedermera lugnade ned sig när han flyttade till Berlins universitet, där filosofi och politik tog upp allt mer av hans tid. Marx var alltså i detta avseende knappast annorlunda än den genomsnittlige student som passerar läroverken idag. Även på äldre år drack Marx dock regelbundet och i en biografi av en av dåtidens viktigaste politiska aktörer, den tyske socialdemokraten Wilhelm Liebknecht, berättas en anekdot om hur han själv och den då 40-årige Marx efter en sen pubkväll beslutar sig för att panga lyktstolpar5. Polisen hör ljudet av krossat glas och börjar jaga förbrytarna som dock lyckas undkomma under stor förnöjsamhet. En anekdot som ger kontrast till den ikoniserade historieskrivningen kring revolutionärerna Marx och Liebknecht. Marx som nykter organisatör Som jag inledningsvis nämnde behandlas alkohol aldrig som ett eget objekt för analys hos Marx. Därmed är de passager ur Marx arbeten där han explicit diskuterar rusmedel fåtaliga och perifera. För att skapa sig en bild av vad Marx skulle ansett i text är det kanske mer klargörande att vända sig till hans ”tvillingsjäl”. En av de passager som ger uttryck för en analys av alkoholen som kom att bli vägledande för en stor del av arbetarrörelsen härrör nämligen inte från Marx själv utan från hans medförfattare Friedrich Engels (1820-1895). Marx och Engels författarskap har kommit att bli så intimt förknippat att det i efterhand är en ständig stridsfråga vad som kan anses vara skrivet av endera personen. I detta fall vet vi dock att texten är skriven av Engels då den skrevs innan deras samarbete hade inletts, och i själva verket var en av anledningarna till att det samarbetet kom till stånd då Marx var så imponerad av Engels Den arbetande klassens läge i England ur vilken nedanstående citat är hämtat. Och eftersom den arme saten måste ha något nöje, tar han sin tillflykt till spriten. Spriten är det enda som gör irländarens liv värt att leva, spriten och hans muntra och bekymmerslösa temperament; så han frossar i dryckenskap intill den mest djuriska fylla. Irländarens sydländskt gladlynta karaktär, hans råhet, som placerar honom på en nivå obetydligt över vildens, hans förakt för alla människovärdiga nöjen, vilka hans råhet sätter honom ur stånd att delta i, hans orenlighet och fattigdom, allt detta uppmuntrar dryckenskap. Frestelsen är stor, han kan inte motstå den, och när han har pengar super han upp dem. Vad annat skulle han göra? Hur kan samhället klandra honom när det försätter honom i ett läge som nästan oundvikligt gör honom till drinkare; när det lämnar honom åt honom själv, åt hans barbari?6 Här ger Engels alltså uttryck för alkoholen och alkoholismen som resultatet av den irländska arbetarens elände. Inte blott det faktum att tillvaron är så miserabel att spriten utgör ett flyktmedel utan än värre att själva tillvarons misär gjort irländaren degenererad till det stadie då han endast kan dricka för att uppnå en ”djurisk fylla” och då inga ”människovärdiga nöjen” längre förslår. Det är samhället som är orsak till irländarens olycka, och med samhället menar Engels det kapitalistiska samhället och de arbetsvillkor som det gett upphov till. Citatet fortsätter: Med en sådan konkurrent måste den engelske arbetaren kämpa, med en konkurrent som befinner sig på den lägsta nivå som är möjlig i ett civiliserat land, som just av detta skäl behöver mindre i lön än någon annan. Därför finns det, som Carlyle säger, ingen annan möjlighet än att de engelska arbetarnas löner pressas ner allt lägre i alla branscher, där irländarna konkurrerar med dem. Här går Engels ett steg vidare i analysen, fylleriet är inte bara ett resultat av irländarens elände genom att erbjuda ett sätt att fly de eländiga villkoren. Fylleriet bidrar även till att binda irländaren vid de eländiga arbets- och livsvillkoren genom att sätta dem ur stånd att organisera sig och kräva bättre villkor. De irländska arbetarna utgör därför en konkurrent och ett hinder till de engelska arbetare som försöker förbättra lön och villkor. Detta klingar förstås bekant i Sverige, där arbetarrörelsen alltid haft organisatoriska band till nykterhetsrörelsen. Den svenska historien av supande respektive nykterism är även så närliggande i tid att många har levande släktingar med egna upplevelser av den tiden. Min mormors far – nu avliden – var i sin by i Tornedalen ansvarig för att varje löning gå runt till olika dryckesställen och försöka övertala, hota eller med våld tvinga arbetarna att gå hem till sina familjer innan lönen var förbrukad på alkohol. Även om samhällsmoral och religiösa föreställningar (som till stor del förstås var en och samma) alltid var inblandade fanns det även en enkel organisatorisk aspekt som Engels pekar på ovan – alkoholmissbruket gjorde arbetarrörelsen svagare och därmed fanns det ett starkt egenintresse från rörelsens sida att minska arbetarnas drickande. Marx (och Engels) som politiska organisatörer kunde alltså vara kritiska till alkohol som konkret fenomen på de platser där det försvagade den inhemska arbetarklassen – men de behöll alltid fokus på de samhälleliga processer som gav upphov till fenomenet. Nykterhet? Dryckenskap? Revolution! Den mest rikligt citerade (och möjligen mest missförstådda) passagen i Marx författarskap använder samma angreppssätt på en annan fråga, nämligen religionen. I Till kritiken av den hegelska rättsfilosofin gör Marx sitt berömda påstående att religionen är ”folkets opium”7. När denna passage citeras är det ofta i syfte att ge understöd till en religionskritik där religionen är en drog som används för att söva och passivisera befolkningen, ofta felciterat som ”ett opium för folket”. En sådan religionskritik påminner om den vanliga kritiken av alkohol hos arbetarklassen; alkohol är ett sätt att härda ut och ett flyktmedel, om du tar bort alkohol från den alkoholiserade arbetaren så gör du honom en tjänst. Eller på religionens område – kritikens roll är att förklara för den kristne att himmelriket inte finns. Det är dock inte vad Marx försöker säga, något som snart blir tydligt om man utöver den vanligtvis citerade meningen läser hela stycket. Där skriver Marx: Det religiösa eländet är samtidigt uttrycket för det verkliga eländet som det är protesten mot detta verkliga elände. Religionen är de betryckta kreaturens suck, hjärtat hos en hjärtlös värld, anden i andefattigdomens tillstånd. Den är folkets opium. Att upphäva religionen som folkets illusoriska lycka är att kräva dess verkliga lycka. Kravet att det skall uppge illusionerna om sitt läge är kravet på att uppge ett tillstånd som behöver illusionerna. Religionskritiken är alltså ett embryo till kritiken av den jämmerdal, vars gloria religionen är. Kritiken har plockat bort de imaginära blommorna från kedjorna, inte för att människan skall bära fantasilösa, tröstlösa kedjor, utan för att hon skall kasta av sig sina fjättrar och plocka den levande blomman.8 Alltså – kravet att uppge illusionerna är kravet på att uppge ett tillstånd som kräver illusionerna. Om alkoholism är ett flyktmedel från en orättvis och exploaterande värld är nykterismen implicit kravet på en rättvis och ickeexploaterande värld. En kritik som inskränker sig till att förbjuda alkoholen gör bara tillvaron ännu svårare att uthärda, den ger oss endast tröstlösa kedjor. Detta är vad Marx skulle kritisera många av dagens nykterhetssträvanden för att missa. Alkoholkritiken är endast ett embryo till kritiken av den jämmerdal som vi försöker fly ifrån. En moralisk eller individuell kritik som förklarar alkoholism som en brist hos den enskilde kommer för det första aldrig att komma tillrätta med alkoholismen som samhällsproblem, och för det andra riskerar den att dölja eller fördunkla de samhällsprocesser i vilka alkohol idag ges sin mening. Sammanfattningsvis är alkohol – likt maten i det första citat och religionen i det avslutande – ett samhälleligt bestämt fenomen. Den kemiska sammansättningen är förstås densamma men alkoholen som mänskligt fenomen betyder helt olika saker om det används för att tvätta sår eller dricka, som ett glas exklusiv champagne hos företagsledningen för att fira ett framgångsrikt bekämpade an en strejk eller som ett sätt för den irländske arbetaren att slippa tänka på morgondagens jobb. I den historiematerialism som Marx tar sin utgångspunkt i är det produktionsprocessen som utgör den viktigaste samhälleliga processen (om än inte den enda). Det är villkoren för hur vi producerar och reproducerar våra liv som avgör samhällets beskaffenhet, och därmed beskaffenheten hos de människor som lever i det. Mänsklighetens villkor är alltså på förhand givna av en samhällsstruktur, och analysen av tillvaron måste gå vägen om analysen av den strukturen. Men det lämnar oss inte i en hopplös determinism. Människor är också aktörer i världen, de kan genom kollektiva processer förändra samhällsstrukturerna – kort och gott ge upphov till en ny värld. Kampen mot religionen är alltså omedelbart kampen mot denna värld, vars andliga aroma den är. 1. Grunddragen i kritiken av den politiska ekonomin. http://www.marxists.org/svenska/ marx/1858/42-d019.htm 2. Marxsk klingar lite stelt på svenska, men används för att skilja mellan ”det marxska” som utgår från Marx egna arbeten och ”det marxistiska” som utgör arbeten i hans efterföljd och som tagit sin an en mängd områden Marx själv aldrig berörde. Jmf. Marxsche/Marxistische, Marxian/Marxist osv. 3.http://books.google.se/books?id=ZZuDP8hGg5IC&pg=PT10&lpg=PT10&dq=Trier+Tavern+ Club+drinking+society.&source=bl&ots=P0Sc_iJiiY&sig=Yj0BWdSdAIMuYccvGLke_GnC99 M&hl=sv&sa=X&ei=zbalUpSMCYiD4ASwzYDYDw&ved=0CFgQ6AEwBQ#v=onepage&q=Tri er%20Tavern%20Club%20drinking%20society.&f=false 4. http://www.h-net.org/reviews/showrev.php?id=3461 5. http://books.google.se/books/about/Karl_Marx.html?id=NdkWAAAAYAAJ&redir_esc=y 6. http://www.marxists.org/svenska/marx/1845/02-d030.htm#h7 7. http://www.marxists.org/svenska/engels/1844/01-d003.htm 8. Ibid Om Nocturum Nocturum drivs av Svenska sällskapet för nykhterhet och folkuppfostran År 1837 stiftades Svenska Nykterhetssällskapet, som organisationen då hette. Det kallades av samtiden ibland det Kungliga Nykterhetssällskapet. Det berodde på att Karl XIV Johan tillsammans med en rad kända kulturpersonligheter, August von Hartmansdorf, Jöns Jacob Berzelius, Anders Retzius m fl, engagerade sig i försöken att stävja det svenska brännvinsdrickandet. Han stadfäste Sällskapets stadgar och hans som kronprins Oskar blev dess förste hedersledamot. Av eftervärlden har Sällskapet däremot kallats den Wieselgrenska nykterhetsrörelsen. Det beror på att kyrkoherden Peter Wieselgren genom sina nykterhetsföreningar i Västerstad och Lund och genom sina många och långa agitationsresor kom att bli rörelsens främste inspiratör. Genom sin bokspridning bidrog Sällskapet tidigt till läskunnighetens utbredning.Det var den opinion som Wieselgren väckte som ledde fram till husbehovsbränningens avskaffande 1855, med många positiva konsekvenser för svenskarnas hälsa och ekonomi. Den restriktiva lagstiftning hotades år 1888. Det var återigen Sällskapet, denna gång under ledning av sonen Sigfrid Wieselgren, som lyckades stoppa de skånska storböndernas och brännvinskungen L O Smiths försök att riva upp lagstiftningen. Mot slutet av 1800-talet hade Godtemplarorden, Blå Bandet och frikyrkorna vuxit sig starka. Svenska Nykterhetssällskapet omvandlades år 1902 till Svenska Sällskapet för Nykterhet och Folkuppfostran, som bestod av en sluten krets med 50 invalda ledamöter av samhällets toppar. Genom en donation av konsul Oskar Ekman från Göteborg möjliggjordes tryckning av populärvetenskaplig litteratur, som spreds genom vandringsbibliotek. Talarturnéer och kvinnliga hushållskurser organiserades. Folkbildning sattes i främsta rummet. När folkhögskolemannen och undervisningsrådet Gösta Vestlund grep rodret 1980 blev Sällskapet åter en förening öppen för alla.