Älgen och vägarna I Sverige där vägarna ofta går genom fina viltbiotoper är viltfaran ständigt närvarande. Kollisioner där vilda djur är inblandade sker dagligen. Vägarna går inte att göra helt viltsäkra. Även där viltstängsel finns kan älgar komma ut på vägen. Anslutningsvägar till den inhägnade vägen gör det möjligt för djuren att komma in på fel sida om viltstaketet. Instängda och utan möjlighet att komma in i skogen uppstår en stressituation för djuret, som springer av och an och risken för kollision ökar. En vuxen älg med en levandevikt på 400– 500 kilo och en boghöjd på omkring två meter gör en kollision mellan personbil och älg allvarlig. Älgens långa ben får ofta djuret att vid en krock hamna över motorhuven. Är då hastigheten hög far den tunga kroppen med kraft mot vindrutan och hamnar i värsta fall inne i kupén på bilen, vilket kan leda till svåra personskador, i värsta fall med dödlig utgång. Kan vi då som bilförare minimera riskerna för kollisioner med vilt på annat sätt än genom att generellt sänka hastigheten. Ja, med ökad uppmärksamhet ökar möjligheten att upptäcka djuren innan de kommer upp på vägen. Blicken får inte bli för fokuserad på själva vägbanan, utan ett vidvinkelseende måste tillämpas och hastigheten minskas direkt när djur upptäcks i vägens närhet. Älgar kan korsa vägen var som helst, men i naturen finns viltstråk som älgarna ofta utnyttjar när de växlar mellan olika ståndplatser. Genom att vara uppmärksam på vägens omgivningar kan risken för att vilt kan uppträda på vägen avläsas. Åkermark intill vägen besådda med omtyckta grödor som klöver, raps och havre kan locka älgar från stora områden. Speciellt under höst och tidig vår. Sjöar eller vattendrag som ansluter på en sida av vägen är också platser att se upp vid då viltet söker sig till vatten för att dricka. Lövskog som avverkats intill en väg erbjuder särskilt under vinterhalvåret eftertraktat foder som kan få älgar att lång tid uppehålla sig där, och risken för kollisioner ökar markant. Under en vinter med stort snödjup utnyttjar älgarna ofta de plogade vägarna vid förflyttningar mellan betesplatser. Kombinationen snöröjda vägar och åker och betesmarker med kantzoner bevuxna med salixarter i anslutning till den trafikerade vägen får älgarna att under en längre tid uppehålla sig där. Idisslande djur, som älgen, har en till två timmars intervall mellan vila och foderintag. Risken för viltkollisioner ökar dock vid gryning och skymning som sammanfaller med älgens mer aktiva period, då den förflyttar sig längre under fodersök. I skymningen är dock risken för kollision störst och ofta dubbelt så stor som vid gryningen. Möjligheten att upptäcka djurkonturer begränsas också markant vid skymningen av det fallande ljuset. Vid mötande trafik blir man som bilförare också bländad, vilket försämrar möjligheten att upptäcka djur på och invid vägen. Under året är älgen mera rörlig under vår och höst. Maj-juni är den tid på året då älgkon stöter bort sina fjolårskalvar. Efter att under ett år följt sin mor ska kalvarna nu klara sig själva och blir då lätt stressade och uppträder oroligt. Det är då de hamnar i främmande miljöer, bland annat inne i städer och samhällen. Överhuvud taget ökar aktiviteten hos älgarna under våren. De är då mindre försiktiga när de söker den spirande växtligheten efter den magra vinterdieten. September och oktober är bär- och svamptid då fler människor rör sig i skogarna, vilket kan störa älgarna. Älgbrunsten infaller också vid denna tid och älgarnas dygnsaktivitet ökar, framför allt hos tjurarna som är igång dygnet runt. Det är inte omöjligt för en älgtjur att denna tid gå över ett två meter högt viltstängsel om en lockande brunstig älgko finns på andra sidan om vägen. Älgjakten som pågår under hösten kan få djuren att oftare passera vägarna. Har man sinnesnärvaro när älgen dyker upp på vägkanten att trycka på signalhornet får man nästan alltid djuret att snabbt kasta tillbaka. Även när djuret redan befinner sig på vägbanan kan en signal få djuret att reagera och snabbare komma av vägen. Detta gäller alla djur. Var inte för fokuserad på vägbanan eller djuret som går över vägen. Det kan komma fler djur. Vid utfarter där viltstaketet mynnar ut till den större vägen blir det gärna lövuppslag som kan locka till sig älgar. När älgar blir kvar och betar längs med staketet ökar risken att djuren kan bli skrämda och trycks ut mot den mer trafikerade vägen. För att undvika att älgar blir gående vid anslutningsvägarna bör alla buskar och träd som är omtyckt foder röjas bort. Vid stort snödjup följer älgarna gärna snöröjda vägar långa sträckor mellan betesplatser. När skymningsljuset övergått i mörker är det för den observante bilföraren ofta endast reflexer från djurets ögon som varskor om djuret. Vid åkerkanter där skogen slutar mot öppen mark är ofta viltstråk. I brytningen mellan skog och åker finns lövinslag och buskar som älgar betar av.