Anteckningar i grönt av Lawen Mohtadi

Anteckningar i
lila av
Jonas Malmborg
Anteckningar i
grönt av
Lawen Mohtadi
F Ö R O R T S H AT
DET HÄR ÄR EN BOK FRÅN ORDFRONT FÖRLAG.
Ordfront förlag är ett oberoende bokförlag som ger ut
samhällsdebatt, historia, kulturhistoria, samt handböcker
i skrivandets hantverk, demokrati och folkbildning – och
förstås högkvalitativ skönlitteratur.
Vi ansluter oss till en frihetlig, samhällskritisk
och folkbildande tradition och samverkar nära med den
oberoende kulturföreningen Ordfront som arbetar
med yttrandefrihet, mänskliga rättigheter och demokrati.
Förutom delägare i Ordfront förlag är Föreningen
Ordfront huvudmän bakom DemokratiAkademin,
MR-dagarna och Ordfront magasin.
www.ordfront.se
www.ordfrontforlag.se
F
O
FÖR
ORTS
HAT
JOHANNA LANGHORST
Ordfront
Stockholm 2013
Johanna Langhorst: Förortshat
Ordfront förlag, Box 17506, 118 91 Stockholm
www.ordfrontforlag.se
[email protected]
© Johanna Langhorst 2013
Omslag: Conny Lindström
Foto: Dewitt Jones/Corbis
Grafisk form: Eva Jais-Nielsen
Författarporträtt: Gustaf Waesterberg
Satt med: Mercury och Gotham
Tryck: Scandbook AB, Falun 2013
ISBN: 978-91-7037-715-0
Till Anna, Sara, Lottis, Bianca och
Pernilla, som lärde mig att tänka själv.
Första delen
»När ’busarna på Söder’ anordnar föreställning kommer folket från staden och folket från landsorten för att beskåda och
kommentera. Ibland kommer de också på andra tider, för att
upptäcka hemligheter, idka välgörenhet eller uppleva sensationer.«
Ur En bok om Söder av Per Anders Fogelström, 1953
Hjärta
Resan tillbaka
Jag och min sexåriga dotter satt på tunnelbanan. Hon var
uppspelt och sa att nu skulle vi åka hem, äntligen. Vi susade
fram genom urberget och alla de välbekanta stationerna räknades upp av den inspelade tunnelbanerösten. Sundbyberg,
Duvbo, Rissne, Rinkeby, Tensta.
Tensta som varit vårt hem och som inte var det längre. Tensta som vi nu skulle besöka som gäster. Zelda ville dit och hälsa på sitt gamla dagis. Hon hade tjatat länge och nu skulle det
ske. Det var november, sex månader efter flytten. En märklig
känsla, att åka den gamla vanliga vägen hem utan att ha något
hem att komma till. Någon annan bodde i vår lägenhet nu.
Först på senare tid hade jag vågat börja känna saknaden och
sorgen. Jag grät ofta. En bekant sa till mig att jag var en underlig
figur som grät över en plats som bara låg någon mil ifrån mitt
nya hem. Jag kunde inte förklara för honom varför jag sörjde,
att det i en stadsdel som föraktas skapas en speciell bindning
mellan de boende och området, att jag kände mig som en förrädare som flytt fältet. Jag hade givit dem som föraktade rätt.
Jag kunde inte förklara att jag var en Tenstabo i ofrivillig
exil och att det fanns en osynlig Berlinmur kring Tensta som
gjorde stadsdelen oåtkomlig för dem som inte bodde där, som
inte bar stigmat.
Jag kunde inte förklara att i ett land styrt av Jantelag och
oskrivna regler var Tensta en fristad, ett undantag, på gott och
ont. Att en stor del av min framtidstro hade grusats när jag
tvingats därifrån, att mitt hopp om ett mer ömsint samhälle, om ett mångfacetterat och oförutsägbart »vi« inte längre
fanns kvar.
8 | FÖRORTSHAT
Det stod klart för mig att murar inte revs utan byggdes och
därför grät jag.
Vi klev av tåget i Tensta. Tunnelbaneperrongen var sig precis
lik. Jag förstod inte hur den kunde vara sig så lik, nu när vi inte
bodde här längre. Som om inget hade hänt fortsatte väggarna
att ropa ut konstnären Helga Henschens slagord om jämlikhet och syskonskap. Väggarna var blinda och döva, de märkte
inte vad som pågick mitt framför dem. Deras drömmar var
gamla och bortglömda. Helga Henschen var död.
Jag hade alltid älskat Tenstas tunnelbana. Orden »rättvisa«
och »solidaritet« i glada färger på alla möjliga språk hade
gjort mig på gott humör många trötta vintermorgnar.
Nu stack de i ögonen. Jag blev provocerad av deras naivitet.
De var målade på sjuttiotalet, när tunnelbanan byggdes, i en tid
när Sverige uppfattades som en förkämpe för alla dessa ord. En
tid när våra politiker reste runt i världen och ställde krav på andra länders makthavare, när svenskar engagerade sig politiskt
för att förändra eller stödja andra länders utveckling. En tid när
nordbor reste till Kina, Cuba och Kambodja som politiska turister och hyllade förtryckar- och mördarregimer i rättvisans
namn. Det var under den perioden svenskarnas självbild som
solidariska ickerasister satte sig i vårt undermedvetna.
Hade den någonsin varit sann?
Jag tyckte att de vackra orden på väggen hade förändrats
sedan jag flyttade från Tensta. De var inte längre rena, ärliga
och naivistiska. De hade fått en anstrykning av sarkasm.
*
Det var snöstorm utanför fönstret i Farsta när jag bad mina
söner och min man berätta vad de tänkte om Tensta nu, sex
månader efter flytten. Pojkarna växte upp där. Jag och min
man blev vuxna där. Det var vårt hem i sjutton år.
Enzo började prata först. Han var fjorton år och tvekade
inte ett ögonblick.
RESAN TILLBAKA | 9
»Jag saknar Tensta. Den sköna stämningen. Ingen gick omkring och var arg eller sur. Det var en glad stämning, det gillade jag.«
Leslie, som just fyllt arton, höll med. Det var schyst stämning i Tensta, sa han.
»Och det var ganska många jämnåriga barn på gårdarna där
man växte upp. Det var kul. På somrarna är det väldigt grönt
och fint.«
Enzo beskrev de olika körsbärsträden i Tensta. De med vita
blommor som ger körsbär på sommaren och de japanska som
blommar i skärt strax innan trädens löv slagit ut.
»När man går där på våren, tidigt på morgonen, så är det
helt rosa. Det är väldigt coolt. Bara rosa, jag gillar verkligen
den färgen. Det var en av mina favoritgrejer med att bo i Tensta, att gå förbi där när det var vår.«
Daniel, min man och pojkarnas far, sa att han saknade alla
som han kände igen. Alla som sa hej när man gick förbi. Han
saknade Tensta Centrum och affärerna som finns där.
»Jag tänker ofta på Tensta. Hur vi lämnade Tensta och hur
det känns att bo någon annanstans. Det blir ju en identitet att
bo i Tensta. Man får räkna med konstiga reaktioner när man
säger att man bor där. Folk väntar sig inte att en vit man i fyrtioårsåldern ska bo i Tensta. ’Daniel, du bor väl på Söder?’
’Nej, jag bor i Tensta.’ ’Va?’«
Enzo sa att han mött liknande reaktioner på sin skola.
»Min klasskompis säger: ’Vet du vad Tensta är? Slum. Det
är bara slum därute.’ Så säger han och snackar skit. Egentligen är det slummigast där han bor. Han bor precis vid Mariatorget på Söder. Det är jättegråa gator där. Det är verkligen
grått. Och skräpigt. Det finns bara en liten park där det är
grönt.«
Även Leslie kände igen kritiken från omgivningen. Han
beskrev konversationer som stannade av när han nämnde att
han bodde i Tensta.
»Folk undertrycker det mesta, men man märker att det är
svårt att få en konversation att gå bara genom att säga att man
10 | FÖRORTSHAT
bor i Tensta. Om man säger att man bor i Tensta, då måste man
säga någonting annat för att få igång samtalet igen.«
*
Något år tidigare hade jag förstått att det inte fanns någon väg
tillbaka. Hur ont det än gjorde att bryta upp och hur svårt det
än skulle bli att lyckas hitta ett annat boende, så måste det ske.
Vi måste bort från Tensta. Bort från vårt älskade hem.
Insikten hade lyft mig från marken, skurit av rötter och
nervtrådar och lämnat mig hängande i luften.
Den knoppande våren kom, bedövade och gjorde insikten
mindre smärtsam. Björkarnas vita stammar ritade mönster
som solen fyllde i. Längst bort i hagen rörde sig hästarnas manar. Gräset hade börjat spira men i mörkret mellan furorna
var marken täckt av röda barr. Det var blåsippetid och åkrarna
låg fortfarande svarta och osådda runt bondgården. I dikesrenen sjöng vårfloden.
Jag gick min vanliga promenad, lät blicken glida över landskapet som bredde ut sig strax utanför mitt hus och som brukade göra mig lycklig. Men tankarna var inte med mig utan på
annat håll.
Hur byter man en fyra i Tensta mot en minst lika stor lägenhet någon annanstans? Bytesannonsen låg redan ute sedan flera månader, men vi hade inte fått några napp alls. Inte
en enda ville ens komma och titta. Ändå hade vi lagt ut jättesnygga bilder av vår lägenhet, som verkligen var riktigt fin, bra
planerad, stora luftiga rum och fet balkong i söderläge. Nära
till tunnelbanan. Ingen insyn. Utsikt över en grönskande park
där koltrasten sjöng om kvällarna ända in i november.
Jag ville inte flytta. Hur skulle vi kunna? Ingen ville ha en
lägenhet i Tensta.
Jag hängde i luften.
Det hela hade börjat när vår äldsta son Leslie blev rånad
på vägen hem från tunnelbanan. Två killar följde efter honom
när han gick från centrum en söndagseftermiddag. Strax utRESAN TILLBAKA | 11
anför vårt hus tog de tag i honom bakifrån och hotade honom,
sa att allt skulle gå bra om de bara fick hans mobil och hans
pengar. De hade dragit upp halslinningen på sina huvtröjor
över näsan och haft luvorna långt ner i pannan för att han inte
skulle kunna se deras ansikten, men han förstod att de var i
hans egen ålder eller kanske lite äldre. De tog hans mobil och
några hundralappar som han hade på sig. En månad senare
upprepades proceduren. Den här gången hade han fått en
ny fin mobil av en släkting, som tröst efter rånet. Den tog de
också.
Efter rånen började Leslie förändras. Det blev svårt för honom att komma upp om morgnarna. Han var så väldigt trött.
Sov bort hela dagar. Han slutade äta. Vi tvingade honom att
sitta med vid matbordet men det blev bara bråk. Han började ljuga. Ljög om att han hade ätit. Ljög för att få ligga kvar i
sängen på morgonen. Han sa att han hade ledigt. Han sa att läraren var sjuk. Han sa att lektionerna var inställda. Han slutade prata. Bara låg där, tyst, med ryggen åt. Närvarorapporten
från skolan kom alldeles för sent. Leslie hade mer än sextio
procents frånvaro. Vi började tvinga upp honom. Tvinga iväg
honom till skolan. Då märkte vi att han inte åkte tunnelbana
längre. Att han tog sig till skolan och hem igen på omvägar,
långa resor med pendeltåg och buss, allt för att slippa gå vägen
genom centrum. Vägen där han blivit rånad. Vägen hem.
Vår son hade bott i Tensta i hela sitt liv. Nu var vi tvungna
att flytta därifrån.
Fast egentligen var det inte där det började. Det hade börjat
för många år sedan någon helt annanstans.
*
Zelda gick före mig upp i rulltrappan. För henne var budskapen på väggarna i tunnelbanan inte tvetydiga, för henne betydde de alla samma sak: hemma.
Hon hade bråttom och vinkade åt mig att skynda på. Det
var mitt på dagen och solen sken när vi kom upp ur under-
12 | FÖRORTSHAT
jorden. När vi passerade ut genom tunnelbanespärrarna, ut
i friska luften, kom några pojkar fram och hälsade. De kände
visst igen oss.
»Tjena! Det här är din dotter.«
Jag sa ja och försökte känna igen någon av de fem, sex pojkar som omringat oss och pratade i munnen på varandra.
»Jag vet var ni bor«, sa en av dem. »Ni bodde där förut, där
min kusin bor. Jag känner Daniel. Jag tror det var han som
blev rånad där i Erikslund.«
Jag förklarade att det inte var Daniel, utan vår son som blivit rånad. Pojkarna tystnade och nickade allvarligt.
»Nu ska vi till Zeldas gamla dagis och hälsa på«, sa jag och
killarna skingrades runt oss som höstlöv i en vindpust.
»Hejdå«, ropade de och virvlade iväg.
Innan vi promenerade vidare in i Tensta ställde vi oss i kön
till Gott-gott-grillen för att köpa var sin korv. Zelda ville ha
ketchup på sin. Mannen i korvkiosken skojade med henne och
hon skrattade högt. Solen strålade och lönnlöven sken röda
och lila på träden.
Tensta – en avstjälpningsplats
Sex månader hade gått sedan jag lämnat Tensta, men Tensta
ville inte lämna mig.
Tensta, bostadsområdet som kunde stoppa en konversation bara genom att nämnas vid namn. Varför var det så? Jag
ville veta vad svenskar i allmänhet tänkte om Tensta. Som ett
test ställde jag mig vid några utvalda knutpunkter i centrala
Stockholm och frågade folk vad de hade för uppfattning om
mitt gamla hem.
De första jag talade med var två välklädda män i övre medelåldern. Jag hejdade dem med min fråga på Medborgarplatsen
i centrala Stockholm.
jag:
Vad tänker ni på när jag säger Tensta?
RESAN TILLBAKA | 13
vithårig man i sextioårsåldern:
Då tänker jag på dom här sextiotalsbyggnaderna.
jag:
Får du några bildmässiga associationer?
vithårig man i sextioårsåldern:
Jag tittar ofta bort när jag åker förbi. Det är en väldigt grå …
en trist … Trist område så att säga.
gråhårig man i samma ålder:
Miljonprogram.
jag:
Vad tänker ni om miljonprogrammen i Sverige idag?
gråhårig man:
Ja, det är ganska präglat av debatten om segregation.
jag:
Det är mest negativa associationer ni får?
gråhårig man:
Ja, när det gäller social segregation så finns det ju ingenting positivt, men sen finns det ju en annan aspekt på det
och det är ju det att man står inför väldigt stora ekonomiska
problem.
vithårig man:
Kan man
Frågan är om man ska kosta på en renovering eller om man
bygga bort
ska riva och bygga upp nånting som är mera tilltalande för
problemen? människor som ska bo där.
jag:
Du tycker att det är fult?
14 | FÖRORTSHAT
vithårig man:
Ja, hela miljonprogrammet, om du tar Rinkeby och Tensta,
så är det ju ingenting som man är stolt över. Jag menar, det
är en miljö som inte är trivsam, folk ska ju, oavsett var man
kommer ifrån, ska ju ha rätt att växa upp i en miljö som är
prydlig så att säga. Och det är inte det. Och det är väl det
som gör att det förfaller lite grann för att politiker och fastighetsägare inte är riktigt ense om hur man ska hantera
dom här områdena och då förslummas dom. Då drar det
med sig nånting annat också.
jag:
Har ni själva varit på ett sånt här ställe?
gråhårig man:
Ja ja, visst.
vithårig man:
Ja, Rinkeby, ja Tensta, jag har väl varit där också tror jag.
jag:
Vad kände ni när ni var där då?
gråhårig man:
Jag kan säga så här att jag fick en rekommendation när jag
var och klippte mig hos en som var libanes. Jag frågade
honom såhär, hörrudu vilken är den bästa libanesiska restaurangen i Stockholm, för det låg en ganska nära på Folkungagatan. Men då sa han, nä, men sörrö, den ligger inte i
stan, sa han. Den ligger i Rinkeby, eller det var nåt av dom
här områdena. Där har dom den bästa libanesiska maten, sa
han. Men jag åkte aldrig dit. Och det hade nog inte med att
göra att det låg just där, utan det hade mer med att göra att
det känns perifert. Det känns inte som om man har nånting …
Nån anledning att åka dit egentligen.
RESAN TILLBAKA | 15
jag:
Var bor ni själva?
vithårig man:
Jag bor i Södra Ängby. Jag har bott där sen sjuttiofyra.
(Södra Ängby är ett exklusivt villaområde i Bromma, nordvästra Stockholm, cirka fem km från Tensta.)
gråhårig man:
Jag bor i Saltsjö Kvarn. Men jag har inte bott där lika länge.
Jag har ju lämnat villaboende, va, och köpt en lägenhet. Så
det är bara fyra, fem år, men det är jättebra.
jag:
Ser ni nån skillnad mellan era förorter och Tensta? Är det
som olika världar?
gråhårig man:
Det blir det ju.
vithårig man:
Det är ju det. Om man nu ska hålla sig till villaområden så
är det ju ett visst klientel som flyttar in i villaområden, för
det tarvar en viss inkomst. Det förutsätter att alla har jobb.
Dom här andra områdena som du pratar om, Tensta, det
har blivit, tyvärr, en avstjälpningsplats lite grann. Så det är
… Det finns en ekonomisk segregation. Och det påverkar
alltid miljöerna.
gråhårig man:
Ja men det är ju så, det illustrerar ju dom ekonomiska skillnaderna i samhället, var man bor och hur man bor. Det gör
det ju. Jag kan ju säga att jag har ju lämnat ett villasamhälle,
jag tänker inte säga vilket, men det är väl ett av dom finare
områdena i Stockholmsområdet, just med anledning av att
16 | FÖRORTSHAT
det ser inte ut … Det är inte det stället som vi flyttade till,
utan nu åker folk omkring i stora konstiga bilar som inte …
Alltså jag säger, det måste vara mycket dålig terräng där ute
för man klarar sig inte utan fyrhjulsdrift … (skratt)
vithårig man:
Det är som i Bromma, dom kallas för Brommarullator dom
här stadsjeeparna. (skratt)
jag:
Tycker ni att det kan finnas ett problem med att det blir segregerat också i dom här områdena?
vithårig man:
Ja, det blir det ju naturligtvis.
Jfr. Göran
gråhårig man:
Greiders
Ja ja, dom lever ju i reservat, dom här människorna jag syftal om "de
tar på.
verkliga
problemför vithårig man:
orterna".
Ja jo, men det stämmer ju lite.
*
Lägenheten på Dyvingegränd 21 skulle bli vår. Inte ville jag ha
den från första början. I Tensta kan man ju inte bo. Men faktum var att lägenheten fanns och den kunde bli min genast så
jag måste ju åtminstone åka dit och titta på den.
Daniel var tjugoett och jag tjugo. Vi bodde tillfälligt inhysta
i hans gamla pojkrum i egnahemsvillan i Bromma. Daniel, jag
och vår åttamånaders baby Leslie delade huset med Daniels
pappa. Svärfar hade inte alls bråttom att bli av med oss, tvärtom. Vi hade nog kunnat stanna länge om inte hans gode vän
också bott där tillfälligt. Han hade flyttat in för att han inte
ville bo hemma när han hade sin maniska period.
RESAN TILLBAKA | 17
Det var svårt att kombinera något slags familjeliv med vännens uppjagade vandringar runt huset. In och ut klev han
med den enorma mobiltelefonen klistrad till örat, malde på
om jobb medan vi försökte äta frukost mellan whiskeyflaskorna på frukostbordet. Utanför rusade bilarna förbi och den pyttelilla tomten löpte runt huset som ett hattbrätte, omgärdat av
staket och asfalt.
Tensta kom som en oväntad befrielse. Som när ett öppet
landskap med mjukt rullande gräsdyningar dyker upp efter
en lång, slingrande grusväg genom tät granskog.
Jag var ensam på lägenhetsvisningen och blev inte förvånad. Vem vill bo i Tensta liksom, typ? Vi tog inte heller Tensta
på allvar, jag gick dit bara för att.
Som Bengt
Det var en trea. Ganska mörk, på nedre botten, men med en
Lindroos
rolig planlösning och stora trevliga rum. Jag gillade att man
sa att man
kunde springa runt, runt i den, rita en åtta mellan rummen.
ska för att
Jag tog en promenad i området på vägen tillbaka till tuntrivas i en nelbanan. Gick runt huset först. Det var ett rostfärgat trevåplanlösnin ningshus placerat mitt i en hage. På gården framför fanns en
g.
liten lekplats och på andra sidan, utanför köksfönstret, låg en
äng med smällbär, björk, lind, rönn, gungor och en sandlåda.
Alla husen i Tensta låg utspridda som på en grön filt med träd,
buskar och lekplatser. Bilarna såg man inte till, det fanns inga
gator mellan husen. Där gick istället människor och bredde ut
sig som om de vore viktigare än biltrafiken. Krokiga gubbar
med hatt, fnittriga tonårsflickor, mammor och pappor som
släpade på vagnar fulla med barn och grönsaker.
Jag vandrade vidare och hamnade i en jättelik lekanläggning med genombrutet tak av gula eklöv som satt löst på grenarna och vippade. Det var parkleken. Ett vackert namn på
en borttynande samhällsinstitution. Parklek. Och där pågick
verkligen barnens lekar som en oändlig saga runt omkring
mig. På en träskylt stod det målat att parkleken hade öppet
vardagar mellan 7:30 och 17:00. Jag öppnade dörren in till huset och såg en glimt av vuxna och barn inbegripna i djup kommunikation om en trasig kängurustylta.
18 | FÖRORTSHAT
Så småningom vacklade jag tillbaka mot tunnelbanan. Det
var obegripligt. Hur kunde Tensta vara så fint?
Jag hade åkt igenom Tensta tidigare. Jag och några vänner
bodde en tid tillsammans i en villa i Jakobsberg och nattbussen dit passerade Rinkeby och Tensta. Det blev ofta bråk på
den där bussen eftersom den var överfull av överfulla människor. Varannan gång kom man ända hem och varannan gång
blev hela den bråkiga busslasten avstjälpt vid Järva Krog och
fick vackert stå och vänta på nästa buss som kom en timme senare. Den bussen blev då förstås ännu mer överfull och kunde
mycket väl tänkas stjälpa av sin tunga, bångstyriga last ett par
stationer senare den med. En fattig förortsbo måste beväpna
sig med ett oändligt tålamod.
Det var i alla fall en kortare resa till Tensta än till Jakobsberg från stan. Med tunnelbana gick det på tjugo minuter. Och
så såg det ju inte alls ut sådär i Tensta som det verkade från
bilvägen, det var inte alls stort, grått och fyrkantigt. Miljonprogrammen måste upplevas till fots. Dyvingegränd var en söt
liten husgrupp med små trevliga gårdar emellan. Vårt hus låg
bäst till, längst bort från vägen, mitt bland Tenstas gröna träd
och slingrande gångvägar.
Vi tackade ja och flyttade in. Vi målade rummen gula, blå
och röda, ställde in våra ärvda gamla möbler och köpte en begagnad TV på annons. Köket var det bästa rummet. Det var
stort och hemtrevligt. Jag har än idag inte haft så många bra
stunder på en och samma plats som jag haft i köket på nedre
botten på Dyvingegränd 21.
Miljonprogr
ammen har
relativt hög
omsättning
på boende.
Kriget i Jugoslavien fyllde vår gård med bosniska barn. Vår
pojke Leslie hade just lärt sig gå och beundrade de mångkunniga tre–fyraåringarna vid rutschkanan. De pratade med honom och använde de få svenska ord de knappt behärskade.
»Titt, pojke, titt!«
Och så gjorde de alla sina konster och rullade skrattande
utför kanan. Leslie var hänförd. Han kunde stå i timmar och
glo.
RESAN TILLBAKA | 19
Till sommaren dök de första somalierna upp. Det var en
stor familj som aldrig var inomhus. Jag oroade mig lite för
hur det skulle bli på vintern. Den skulle med sin stränga kyla
tvinga in dem alla i en trång, kal lägenhet. Men ännu var det
försommar och barnen spelade fotboll hela dagarna. Leslie
stultade ut på gräset och tog bollen i sina små händer. Spelet
upphörde och syskonen ropade uppmuntrande glosor på somaliska. Leslie var i sjunde himlen. Jag tog bollen och gav den
till syskonen, men de verkade inte förstå vad jag höll på med.
De lät Leslie fånga bollen igen och skrattade när han bara höll
den och inte släppte. Jag förstod inte. Ville de inte spela? Skulle de låta en ettåring förstöra hela matchen? Barnen väntade
uppmärksamt och fortsatte med sina glada tillrop. Leslie log
och hans armar började rycka av upphetsning. Strax for bollen ur hans famn, barnen jublade och fortsatte spela. Leslie
klappade händerna och tjöt av skratt.
Jag passade på att flytta honom till sandlådan för att undvika fler pinsamma avbrott av de äldre barnens spel, men det
dröjde inte länge förrän han var där igen, snabbt som ögat
skumpade han ut på gräsmattan och högg bollen. Och samma
procedur upprepades. De somaliska grannbarnen verkade
lika glada som Leslie varje gång han avbröt dem. Jag förstod
fortfarande ingenting.
Ett par dagar senare gick vi ut igen men då var den somaliska familjen inte där. Två svenska fyraåringar med kantiga
blonda skallar satt i sandlådan och Leslie stultade fram, glad
i hågen. Han lyfte på en röd hink som låg slängd på marken.
Då hördes ett avgrundsvrål från sandlådan. »DET ÄR MIN
HINK!«
Leslie hann knappt blinka innan hinken ryckts ur hans
grepp med sådan kraft att han for omkull. Med ansiktet naket
av förvåning vände sig Leslie mot mig när jag klev fram för att
hjälpa honom upp från marken. Men den här gången var inte
jag förvånad. Och nu förstod jag precis.
Anteckningar i
lila av
Jonas Malmborg
Anteckningar i
grönt av
Lawen Mohtadi
Förorten och den
svenska självbilden
Den svenska självbilden säger att svensken är den mest gene-
röse av alla folkslag. Den svenska kulturen beskrivs av svenskHårda
generalise- arna själva som snäll, på gränsen till godtrogen. Visst finns det
egoism i Sverige, men i regel är vi givmilda, öppna, vänliga.
ringar!
Sådan är vår kultur, tror vi. I Sverige är vi ödmjuka mot dem
Internatsom har det sämre ställt än oss själva och dem som ser annorionella
lunda ut. I Sverige sopsorterar vi, betalar skatt och skänker
attitydunderpengar till U-länderna. Våra behövande har rätt till socialbiSökningar.
drag och sjukvård.
Visst finns det rasister här, men de är ytterligt få. Sverigedemokraterna är tvivelaktiga, men de har anledning att vara
besvikna eftersom samhället har svikit dem. Egentligen är de
hederliga svenska arbetare. Det är de som har fått sparken i
globaliseringens spår och det är de som fått se sina förorter
förvandlas till något som mest liknar invandrargetton.
Journalister och opinionsbildare tvekar inför att kalla Sverigedemokraterna rasister, eftersom de tagit bort ordet »ras«
ur sitt partiprogram och ersatt det med »kultur«. Att Sverigedemokraterna använder ordet »kultur« för att beskriva
ett påstått medfött och oföränderligt beteendemönster som
grundar sig i ursprung – alltså i praktiken exakt detsamma
som »ras« – verkar vara betydelselöst i sammanhanget.
I Sverige har vi haft fred i tvåhundra år, brukar vi säga och
skakar självgott på huvudet åt konflikthärdar runt om i världen. Tänk om alla bara kunde vara lika fredliga som oss, säger
FÖRORTEN OCH DEN SVENSKA SJÄLVBILDEN | 21
vi och förnekar vår egen grymma historia och de människor
som fått betala priset för vår fred. Samerna, tornedalingarna,
judarna och romerna, de folkgrupper mot vilka svenska myndigheter fört ett tyst raskrig sedan hundratals år, ett krig som
pågått ända fram till nutid.
Vår självbild säger att vi svenskar är fredliga och öppna mot
andra kulturer och folkslag. Vi är visserligen avundsjuka och
osällskapliga, men hederliga och rättvisa. Vi svenskar ser alla
män, kvinnor och barn som jämlikar med samma rättigheter.
Vi önskar bara att utlänningarna också skulle göra det.
När flyktingbarn blir apatiska i Sverige antar man inte att
det kan bero på att de tvingats fly från ett älskat land. Nej, de
har förstås tagit sig hit för att Sverige är så mycket bättre och
finare än alla andra länder i hela världen. De apatiska slutar
med flit att äta och prata och låtsas bli katatoniska, gör vad
som helst för att få vara kvar här. Det är också tänkbart att
det är föräldrarna som förgiftar sina barn, förvandlar dem till
grönsaker, allt för att få stanna i ojämförbara Sverige.
För en svensk verkar det fullkomligt rimligt att människor
från andra länder älskar Sverige mer än sina egna barn. Utifrån samma uppblåsta självuppfattning tycker vi oss ha rätt
att påstå att alla kvinnor som bär sjal, niqab eller burka per
definition måste vara förtryckta, att invandrat hedersvåld är
värre och farligare än traditionellt svenskt våld i hemmet, att
kriminaliteten är högre bland invandrarna i vårt land av kulturella skäl, inte av sociala.
Dessa idéer om den svenska kulturens överlägsenhet är så
starka i vårt land att de blir sanningar, trots att all vetenskap
talar emot dem. Och idéerna kommer inte från Sverigedemokraterna. De fanns här långt före dem.
*
På 1930-talet gjorde författaren och journalisten Lubbe Nordström ett antal resor genom Sverige för att rapportera om den
misär som grodde, i städerna såväl som på landsbygden. Sve-
22 | FÖRORTSHAT
rige var fortfarande ett fattigt land, en tredjedel av barnen
beräknades vara undernärda 1932 och den senaste svältkatastrofen låg bara några årtionden tillbaka i tiden.
Lubbes radioreportage blev snart en epokgörande bok som
kallades Lort-Sverige, och som gav fart åt det blivande folkhemmets socialdemokratiska bostadspolitik. Utan personer
som Lubbe Nordström och Alva Myrdal hade det aldrig blivit
något folkhem av vårt land, men den människosyn som emellanåt framträdde hos trettiotalets intelligentia var inte alltid
helt sympatisk. Det problematiska med Lubbe Nordströms
och Alva Myrdals idealism var dock inte det som man brukar
syfta på när man talar om »välfärdens koncentrationsläger«.
Det handlade aldrig om att planera ett effektiviserat och storskaligt samhälle utan hänsyn till människors behov, så som
det i efterhand påståtts. Tvärtom studerade man just människors vardag ytterst noggrant: man räknade hemmafruarnas
steg mellan spis och diskbänk och mätte centimetrarna mellan köksskåp och arbetsbänkar, allt för att på bästa sätt kunna
tillfredsställa de verkliga behoven i hemmen. Problemet med
trettiotalsvisionerna var istället hur man förhöll sig till underprivilegierade folkgrupper.
Både Lubbe Nordström och makarna Myrdal talade om
»skärpta kvalitetskrav« gällande »folkmaterialet« och Myrdals föreslog tvångssterilisering som en åtgärd för att förhindra »stora kullar av barn till ogifta imbecilla mödrar, där hela
skaran måste underhållas av det allmänna och där deras ofta
förekommande asocialitet och brottslighet i framtiden kommer att vålla ytterligare bekymmer«. (Ur Kris i befolkningsfrågan av Alva och Gunnar Myrdal, 1934.)
Så här låter en av Lubbe Nordströms radioinspelningar, där
han låter Arjeplogs provinsialläkare möta en samisk man vid
namn Piirto.
arjeplogs provinsialläkare:
Nå, tycker du inte att de hus som en del lappar har skaffat
FÖRORTEN OCH DEN SVENSKA SJÄLVBILDEN | 23
sig är väl små, väl dåliga? Tycker du inte att ni borde göra
dem lite mer lika svenskarnas hus? Så att det vore bättre för
familjen att vara där?
samen Piirto:
Svenskarnas hus?
arjeplogs provinsialläkare:
Ja, mera som svenska hus och inte så små stugor.
samen piirto:
Det är bättre med stora stugor men det kostar mer.
arjeplogs provinsialläkare:
Jaha, men jag har sett att ni ibland bor två familjer i en sådan där liten stuga, tycker du inte att det är osunt?
samen Piirto:
Jo, det är det också, men du vet lapparna tar andra lappar i
sitt hus.
arjeplogs provinsialläkare:
Ja, de får bo gratis, de tar inte betalt av varandra. Ja, det där
är ett stort problem och det är ju nu under övergångstiden
svårt att se vad det blir av det, men vi får väl hoppas att ni
också lär er så småningom att bygga lämpliga hus.
Samernas undermåliga bostäder tolkas av provinsialläkaren
som en kulturell brist, trots att samen Piirto flera gånger förklarar att trångboddheten beror på fattigdom, inte på etnisk
härkomst.
I ett radiosänt samtal mellan bygdeskalden Karl Larsson i
By och Lubbe Nordström var de båda herrarna rörande överens om att det »plåstrades« för mycket med avkomman, för att
hålla så många som möjligt vid liv. Tanter och sociala plåstrare sysslade mer med de svaga och livsodugliga än med de
24 | FÖRORTSHAT
kraftiga, de som fick bära skatteutgifterna och klara sig utan
hjälp. Risken för »degeneration« och att vi skulle få ett »dåligt
folkmaterial« var stor menade de, eftersom de svaga fortplantade sig kraftigast.
Idéerna känns igen från andra håll i trettiotalets Europa,
men var inte nya. Tanken att fattiga människor var av en sämre sort hade under 1800-talet blivit allt mer överskuggande
i den europeiska intelligentian. Vår hyllade svenske vetenskapsman Carl von Linné beskrev redan på 1700-talet hur
människan kunde delas in i fyra raser: vita, svarta, röda och
gula. En vetenskap som gick i graven när genetiken avslöjade
dess brister, men som var praktiskt användbar under kolonialismen, då biologiska argument ofta och gärna användes
för att förklara varför européerna hade rätt att förslava andra
folkslag. Under 1800-talet gjorde Darwin sina upptäckter,
vilka genast förvrängdes och anpassades till rasläran och till
det förakt för svaghet som låg i tiden. Det svenska sällskapet
för rashygien bildades 1909 och 1921 etablerades det svenska
Rasbiologiska Institutet, som det första i världen i sitt slag.
Rasbiologiska Institutet fanns kvar ända fram till 1958. Femtio
år senare är Sveriges huvudstad en av de hårdast segregerade
städerna i Europa.
*
När min väninnas särbo, Josef från Tunisien, skulle beställa
en ny bankdosa tittade banktjänstemannen först på hans
konto. Josef är servitör och har ingen fantastisk lön, men han
arbetar på en fin restaurang och hade sparat länge. På hans
bankkonto fanns en ansenlig summa pengar. Bankmannen
glodde misstänksamt på Josef och ännu misstänksammare
på hans legitimation. Sedan sa bankmannen att han skulle ta
legitimationen i beslag eftersom den var förfalskad. Josef frågade vad det var för fel på den och banktjänstemannen sa att
man såg att den var falsk.
Josef tvingades att lämna sin plånbok i pant och gå hem och
FÖRORTEN OCH DEN SVENSKA SJÄLVBILDEN | 25
Stämmer?
Herregud
hämta sitt pass för att få tillbaka sin legitimation och göra sin
beställning på banken. Ett par dagar senare åkte han till Skatteverket som utfärdat legitimationen och frågade vad det var
för fel på den. Svaret blev att den var korrekt utförd och giltig.
Ju längre bort ifrån Sverige man har sitt ursprung, desto
större risk är det att bli diskriminerad i Sverige, enligt Folkhälsoinstitutets granskning av diskriminering och kränkande
bemötande (figur 1).
DISKRIMINERING OCH KRÄNKANDE BEMÖTANDE
Procent
60
Kvinnor
Män
52
52
50
49
39
40
35
30
30
23
20
17
10
0
Sverige
Övriga Norden
Övriga Europa
Övriga världen
FIGUR 1 . Andelen män respektive kvinnor (uppdelade på födelseland)
som uppgivit någon diskrimineringsgrundande orsak, bland dem som
blivit utsatta för kränkande bemötande. (18–84 år, åldersstandardiserade
värden.)
Källa: Nationella folkhälsoenkäten, Statens Folkhälsoinstitut, 2004.
Men ett kränkande bemötande är inte den enda konsekvensen av den svenska rasismen.
En arbetssökande med ett svenskklingande namn, till exempel Axel Berglund, har 50 procents större chans att bli
26 | FÖRORTSHAT
kallad till intervju än en sökande med ett arabiskklingande
namn som till exempel Rashid Mohammed.
FN -organet ILO , International Labour Organization, menar att det råder stor ojämlikhet på den svenska arbetsmarknaden. I jämförelse med andra europeiska länder är det speciellt svårt för en person med utländskt namn att ens bli kallad
till ett första möte i Sverige.
Tabellen ur ILO :s studie från 2005 visar de stora skillnaderna mellan hur många jobbansökningar majoritetsbefolkningen behöver göra för att bli utvald, jämfört med minoritetsbefolkningen (figur 2).
ANTAL FÖRSÖK INNAN DEN ARBETSSÖKANDE BLEV VALD
Antal
försök
Göteborg
Malmö
Stockholm
Totalt
Kvinnor | Män
Kvinnor | Män
Kvinnor | Män
Kvinnor | Män
Försök för
minoritetsbefolkning
26,4 | 7,0
11,9 | 18,4
Försök för
majoritetsbefolkning
4,1 | 3,3
5,0 | 5,2
3,6 | 4,1
4,1 | 4,1
Skillnad
22,3 | 3,7
6,9 | 13,2
3,6 | 6,7
6,9 | 6,3
Multipel
6,4 | 2,1
2,4 | 3,5
2,0 | 2,6
2,7 | 2,6
7,2 | 10,8
11,1 | 10,4
FIGUR 2 . Undersökningen visar att majoritetsbefolkningen i genomsnitt
kan få ett arbete efter drygt fyra jobbansökningar, medan minoriteterna
måste söka runt elva jobb för att få napp.
Källa: Synthesis Report: Discrimination against native Swedes of immigrant
origin in access to employment. Research study on Stockholm, Malmo and Gothenburg, FN-organet International Labour Organization, 2006.
Sju av tio högutbildade invandrare har arbete medan nio av
tio svenskfödda har det. Mellan 60 och 70 procent av invandrarna från Latinamerika, Afrika och Asien är överutbildade
för sina yrken, enligt levnadsnivåundersökningen bland utrikes födda som presenteras vid Stockholms universitets LinFÖRORTEN OCH DEN SVENSKA SJÄLVBILDEN | 27
nécenter 2013. Det kan jämföras med TCO :s rapport från 2009
som visar att invandrare i genomsnitt har högre utbildning än
infödda svenskar inom hälsosektorn, teknik och naturvetenskap, det vill säga utbildningar som efterfrågas på arbetsmarknaden. Rapporten visar också att högskoleutbildning lönar sig
mindre för personer födda i östra Europa, Afrika, Asien eller
Viss
Latinamerika än för infödda. Framför allt är det svårare för
begreppsfördem som kommit till Sverige när de var sju år eller äldre, de
virring.
är oftare arbetslösa än inrikes födda akademiker med samma
Rasism,
inriktning på sin utbildning. Bland de invandrare som har ett
diskrimineringarbete är även risken högre att arbetet är relativt lågavlönat.
fördomar och Bostadsdiskriminering drabbar i störst utsträckning persoRÄDSLA.
ner med utländsk bakgrund enligt DO , Diskrimineringsombudsmannens kartläggning från 2010.
»Studien bekräftar den bild som vi sett sedan tidigare genom anmälningar, rättsfall, undersökningar och kontakter
med utsatta grupper«, säger Paul Lappalainen på DO .
Även i sjukvården förekommer diskriminering, där till ett
än högre pris. Dödstalen i behandlingsbara sjukdomar är betydligt högre hos utlandsfödda och lågutbildade män jämfört
med svenskfödda och högutbildade män, och skillnaderna
snarare ökar än minskar med tiden.
Ur Socialstyrelsens Hälso- och sjukvårdsrapport 2009:
Ojämlikhet i hälsa manifesterar sig i sjukvården i avsevärt högre dödstal i så kallad »åtgärdbar dödlighet« (dödlighet i sjukdomar som hälso- och sjukvården bedöms kunna påverka med
förebyggande eller behandlande insatser) bland män, utlandsfödda och grupper med lägre utbildningsnivå.
När det gäller papperslösa är situationen i Sverige ovärdig en
västerländsk demokrati.
Papperslösas tillgång till primärvård och icke-akut specialistvård i Sverige är nästan obefintlig. I en FN -rapport från
2007 kritiseras läkar- och vårdutbildningarna i Sverige för
28 | FÖRORTSHAT
att svensk hälsopersonal inte alltid känner till patienternas
mänskliga rättigheter.
I Sverige inbillar vi oss gärna att vi har mindre rasism och
Här blir det diskriminering än i andra länder. Det är inte sant. Vi har störpamflett — re problem med diskriminering i Sverige än de flesta andra
utan fakta västerländska länder har. Majoritetssvenskens självupplevda
som ger
öppenhet mot andra folkslag och kulturer har ingen förankstöd. Hade ring i verkligheten. Väldigt många svenskar agerar rasistiskt,
även om få skulle kalla sig själv rasist.
varit bra.
Om vi verkligen vill behandla alla lika i Sverige, så måste vi
börja med att inse att vi inte gör det.
*
Tolerans används som ett honnörsord för hur vi i det politiskt
korrekta Sverige bör förhålla oss till andra kulturer än majoritetssamhällets.
I Svenska Akademiens Ordbok förklaras tolerans på följande vis:
Viljan att tillåta (o. godta) att ngt (som man ogillar, är kritisk
mot) existerar, fördragsamhet, överseende.
Ordet tolerans innehåller ett tydligt »vi och dom«, där det
alltid är »vi« som visar överseende med »dom«. Bara normen
har makt att tolerera.
Saknar ett resonemang om baksidan *
med våra trygghetssystem. Höga
trösklar och lågt chanstagande på
arbetsmarknaden.
FÖRORTEN OCH DEN SVENSKA SJÄLVBILDEN | 29
Viktig
aspekt
DET BRINNER I FÖRORTEN
UPPLOPP I TENSTA
TUNNELBANEUPPGÅNG I TENSTA STÄNGS PÅ GRUND
AV VÅLDSAMHETERNA
UNGDOMSGÄNG ATTACKERADE
ORDNINGSVAKT MED JÄRNRÖR
BUSSAR BESKJUTNA MED LUFTPISTOL I TENSTA
Motsägelsefullt!
De flesta hyser
väl en klädsam
oro för
tilltagande
segregering?
Sant
!
Ända sedan jag flyttade till Tensta har rubrikerna gjort mig
ledsen. De vill aldrig ta slut. De kommer i vågor och hänger
ofta ihop med rapporter från helt andra förorter. Orter med
liknande arkitektur och befolkningssammansättning. Sveriges skuggsida kallas de.
Hit åker politikerna och kungligheterna för att visa att de
bryr sig om de fattiga och utsatta. Hitåt ser inte borgarklassen.
Den siktar mot solsidan.
Under rubrikerna berättas det att i Tensta samlas alla problem som de politiska partierna tävlar om att lösa med olika
åtgärdspaket. Betongförorternas problematik beskrivs som ett
mysterium. Här finns allt det obegripliga; vuxna människor
som inte kan läsa och skriva, barn med svart hår som inte har
en vit adoptivmamma och talar flytande svenska, felstavade reklamskyltar, billig mat, folk som odlar squash på kolonilotten
och lyckas. Här finns kvinnor med sjal och män med kalott och
radband. Här finns folk som är tacksamma för rinnande vatten
och tvättmaskin. Här finns familjer som tycker om att vara tillsammans och hjälper varandra med allt. Här finns bröder som
förbjuder sina systrar att träffa pojkar. Här finns föräldrar som
inte har råd att köpa mobiltelefon åt sina barn. Men allt detta
överskuggas ändå av de riktigt stora problemen med kriminaliteten som gror här, det stora antalet socialbidragstagare och de
eventuella terroristerna som kommer härifrån.
Och varje gång det publiceras en negativ rubrik om Tensta,
drabbas alla miljonprogram. Samma sak om det händer något
i Rosengård eller Bergsjön. Som om alla förorter vore ett enda
ställe, ett enda stort deprimerande getto. Varje rubrik väcker
30 | FÖRORTSHAT
Vilka då?
samma frågor. Hur blev det så här just i miljonprogrammen?
Varför? Och vad ska vi göra för att stoppa det?
Det finns många teorier om varför problemen samlas just i
förorten. Somliga menar att allt skulle ordna sig om man bara
rev husen. De är för fyrkantiga. Andra menar att man borde
tvinga invandrarna att bosätta sig någon annanstans, så att det
inte blev så många på samma ställe. Vissa tror att om man bara
skapade fler Rot- och Rut-jobb så skulle ingen skulle behöva bo
i miljonprogrammen längre. Någon sticker upp och hävdar att
miljonsvenska är ett kul och positivt inslag, men får genast bassning av någon representant från kultureliten. Alla måste få tillgång till ett korrekt språk. Det är därmed diskriminerande att
påstå att rinkebysvenska är kul. Och ingen kan ju tycka att miljonprogrammens arkitektur är något att ha. Den är ju fyrkantig. (Ordet »fyrkantig« är mycket negativt laddat i svenskan, trots att
just svenskar är kända för att ha fyrkantiga huvuden. I USA har
»squarehead« varit detsamma som svensk sedan 1800-talet.)
Diskussionerna om miljonprogrammen går runt, runt kring
en enebärsbusk och alla är mycket upprörda. Anklagar varandra för att försköna eller svartmåla förorten. Få av debattörerna har någon personlig anknytning till platsen de talar om.
Ännu färre har någon verklig kunskap om miljonprogrammens struktur och samhällsfunktion. Kunskap efterfrågas
inte, eftersom just den här debatten inte grundar sig på kunskap, utan på idén att vissa människor är normala och andra
inte. Och att vissa bostadsområden skapar samhällsproblem.
En debattör med kunskap kanske skulle kunna visa att det
varken är något fel på de här bostadsområdena eller på dem
som bor där. Att förortens innevånare är lika olika sinsemellan som alla andra medborgare i vårt land. Att invandrare oftast tjänar på att bo nära varandra eftersom de ger varandra
jobb, medan majoritetsbefolkningen sorterar bort utländskt
klingande namn vid rekrytering. Att Rot och Rut kanske inte
ger miljonprogramsborna bättre ekonomi utan ont i ryggen.
Att alla inte upplever miljonprogrammen som skräckinjagande och förfärliga. Att det finns både små och stora hus i
FÖRORTEN OCH DEN SVENSKA SJÄLVBILDEN | 31
betongförorten och att de flesta som bor där trivs och tycker
att det är en fin miljö.
Men mer kunskap skulle riskera att skapa oreda när det gäller vad som egentligen är normalt och onormalt, vad som är
fint och fult, värdefullt och värdelöst.
Jämlikhetsidealen förbjuder oss att beskriva vissa grupper
i samhället som mindre värda än andra. Istället beskrivs deras
bostadsområden som mindre värda. Och när man beskriver
ett bostadsområde som en avstjälpningsplats, vad skulle man
då kalla dem som bor där?
Men man kallar dem inte det, för man är inte rasist, man är
ju svensk och jämlik. Det är bara det att man är lite är jämlikare än vissa andra.
Och hur skulle Solsidan kunna fortsätta vara solsida om det
inte fanns en skuggsida? Jag bara frågar.
*
Små lyktor lyser rönnbär längs stigarna
kryssar mellan huskroppar
solfasader skiner himlen mörkblå
svarta moln
parklek lekpark
glöder höstlöv blöta under barnafötter
maskätna blad hänger gröna grenar
under påklädda familjer drar vagnar
ögon pratar ropar, stövlar knastrig sten
promenerar ormgröna kastanjer
drakhuvuden döljer släta bruna
lilla handen samlar
matkassar kånkar lastar drar
biblioteket öppet förbi simhallen
huslängan porten dörren öppen hemma
32 | FÖRORTSHAT
Vem skrivit?
Slum
PLATS: Medborgarplatsen i centrala Stockholm
jag:
Vad tänker du när jag säger Tensta?
skallig medelålders man:
Då tänker jag på när dom byggde Tensta för att jag lekte där
innan dom byggde där. Så gammal är jag. Gamla Järvafältet,
en skjutövningsplats för militären.
jag:
Tyckte du att det var dumt att dom byggde på din gamla lekplats?
skallig medelålders man:
Nej, då var jag äldre. Nej, jag tyckte inte det var dumt men
det var fult. Och det är det fortfarande. Alltså rent arkitektoniskt så är det inte det vackraste bostadsområdet.
jag:
Har du varit där någonting?
skallig medelålders man:
Av och till genom åren, men inte nu på ett tag, nej.
jag:
Vad tänker du om miljonprogrammen överhuvudtaget?
skallig medelålders man:
Jag har ju bott på Söder i en massa år, och nu bor jag på
landet, så jag har ju fått det bästa av bägge världarna. Ett
kusligt mellanting är ju förorter, inte bara Stockholms utan
alla storstäders förorter. Och det som vi brukar benämna
slum, med ett väldigt löst ord, det är också en slags förortsbebyggelse. Men det tillhör staden, det är liksom... Det är en
FÖRORTEN OCH DEN SVENSKA SJÄLVBILDEN | 33
Gillar ej
slutna
frågor.
del av stadens sätt att växa. Vad vi tycker om det eller inte.
Avsaknaden av varierade ytor och varierad skala gör miljonprogrammets bostäder ytterligt tråkiga. Ända fram till
nittiotalet så byggde man efter räta-vinklar-principen och
det är ingen som tycker att det är vackert.
jag:
Skulle du själv kunna tänka dig att bo i en sån förort?
skallig medelålders man:
Om jag hade till uppgift att bo där. Men inte för mitt eget
boendes skull. Nej, det kan jag inte tänka mig.
*
Miljonprogramshusen påstås ofta vara slarvigt byggda och
från början undermåliga som bostäder. Så är det inte. Alla
som kan något om bostadshus vet att de allra flesta miljonprogramshus är mycket väl byggda, bättre än många hus som
kommit till både före och efter dem. Att miljonprogrammen
skulle vara dåligt byggda är inget annat än en seglivad myt
bland alla andra myter som florerar om förortens verklighet.
Mörka, dystra myter som färgat av sig och svärtat ner själva
begreppet »förort«. Från att ha varit ett neutralt begrepp för
den bebyggelse som varken kan kallas traditionell stad eller
landsbygd, har ordet fått en negativ klang.
Kanske har det att göra med att uttrycket i sig självt antyder en brist. Det sammansatta ordet för-ort beskriver ju något
slags förstadium till en verklig ort. Dessutom kom ordet under åttiotalet alltmer att förknippas med de föraktade miljonprogrammen.
När miljonprogramsrapparna Latin Kings första skiva Välkommen till förorten kom, i mitten på nittiotalet, hade ordet
förort redan etablerats som synonym för miljonprogram.
Förorten var inte längre en plats, det hade blivit en idé om
en plats. En olycksalig plats där ingenting gott kunde gro.
34 | FÖRORTSHAT
*
En dag slog jag upp ordet »smuts« i Svenska Akademiens Ordbok och läste.
När man i Italien talar om en förstad ... så betyder det ett rysligt
otrevligt samhälle, där bland all möjlig smuts, kvinnor sitta i
portarna med okammade barn omkring sig.
Jag tänkte, jaha. Så det är det som är smuts.
*
I flera år hade jag Per Anders Fogelströms En bok om Söder
från 1953 på mitt nattygsbord. Jag läste den om och om igen.
Vilda seder, ligistfasoner, förvildade ungdomar, Söderbusar ... Det
är fråga om samma betraktan av det underliga djuret. Många besökare vet inte mycket om utkantsandan eller om de värden som
odlas i trångboddhetens och barnrikekvarterens jord.
Och nästan alla de små fattiga stugorna på Söder rev man. Inte
skulle folk behöva bo så smutsigt och fult.
*
Jag söker på ordet »hus« på Google Bilder och skärmen svämmar över av röda stugor. Några hyreshus dyker upp, de extravaganta förstås.
En bild på ett miljonprogramshus finns med. Det är en bildsatt artikel om »fula hus«.
FÖRORTEN OCH DEN SVENSKA SJÄLVBILDEN | 35
Vad är
fult?
*
Det var länge
sedan jag läste
någon som
generaliserar så
hårt som
Langhorst!
Jag tänker att det finns en oskriven lag om förorten. En lag
som alla kan utan att vi någonsin hört den sägas.
Lagen om förortshat
§1.
§2.
§3.
§4.
§5.
§6.
§7.
Förorten är ful och värdelös, en skamfläck.
Förorten är ett politiskt fiasko.
Förorten skapar problem som drabbar hela samhället.
Dom som bor i förorten är inte som vi.
Dom är problematiska, vi är normala.
Dom är utanför, vi är mitt i.
Dom är misslyckade, vi är lyckade.
Tensta är själsdödande och tråkigt
PLATS: Medborgarplatsen i centrala Stockholm
jag:
Vad tänker du på när jag säger Tensta?
kvinna runt fyrtiofem, grått hår:
Jag tänker på en ganska tråkig förort med rikt kulturliv och
mångfald.
jag:
Vad är det som gör att den är tråkig?
kvinna runt fyrtiofem, grått hår:
Byggnaderna. Gråa, trista, stora hus.
jag:
Vad är det som gör att den är rik?
kvinna runt fyrtiofem, grått hår:
Att det är människor från många olika kulturer och det
36 | FÖRORTSHAT
händer grejer där, dom har kulturhus och grejer. Det var
längesen jag var där nu i och för sig men…
jag:
Vad gjorde du när du var där?
kvinna runt fyrtiofem, grått hår:
Bilade runt och letade efter folk.
jag:
Skulle du kunna tänka dig att bo i en miljonprogramsförort?
kvinna runt fyrtiofem, grått hår:
Nej.
jag:
Varför inte?
kvinna runt fyrtiofem, grått hår:
För att det skulle vara själsdödande och tråkigt. För att det
är fult och stort.
jag:
Var bor du själv?
kvinna runt fyrtiofem, grått hår:
I Bromma.
jag:
Trivs du där?
kvinna runt fyrtiofem, grått hår:
Jag trivs bra där.
jag:
Hur skulle du beskriva skillnaden mellan Bromma och
Tensta?
FÖRORTEN OCH DEN SVENSKA SJÄLVBILDEN | 37
Nyss var det
borgarklassen
som vände
bort blicken...
kvinna runt fyrtiofem, grått hår:
Större än avståndet i kilometer. Det går inte att jämföra.
Det är en segregerad förort på sitt sätt att bo i den delen av
Bromma där jag bor.
jag:
Vad är det för del?
kvinna runt fyrtiofem, grått hår:
Ja men det är villor och sådär. Trevligt område skulle man
säga. Men ingen mångfald.
jag:
Är den segregationen inte lika problematisk som …
kvinna runt fyrtiofem, grått hår:
Äh, barnen får väl fel bild av verkligheten kan man säga.
Dom tror att världen är sådär som dom bor, en sörgårdsidyll.
*
De första åren jag bodde i Tensta ljög jag när folk frågade var
jag bodde. Jag sa att jag bodde i Hjulsta, för det var nästan sant
och färre kände till namnet Hjulsta, det hade inte lika dålig
klang.
Jag ville inte säga namnet på min bostadsort och se hur ansiktet stelnade på den som ställt den artiga frågan: »Var bor
du? Jaha, Tensta.« Deras försök att hålla masken och fortsätta
le, hur de letade efter något att säga och till slut pressade fram
något om torghandeln. »Ja, ja Tensta, fin frukt va? ... Billigt?«
Ibland brukade jag skoja och säga: »Bor du på Kungsholmen,
jaha ... dålig frukt va? ... Dyrt?« De fattade aldrig poängen.
En dag hade vårt bostadskooperativ satt upp nya skyltar utanför gårdarna på Dyvingegränd. Norrgården, Mellangården
och Sörgården stod det. Jag tolkade det som en panikåtgärd
38 | FÖRORTSHAT
Men
av de få svenniga medelklassarna som styrde den lokala föreningen. Kan man inte radera ut en oönskad verklighet så kan
man alltid byta namn och leva i förnekelse. Om vi kallar städare för »lokalvårdare« istället, så kanske de som torkar skiten
efter oss andra får högre status utan att vi behöver höja deras
löner? Nehej, det funkade inte, men om vi kallar dem »hygientekniker« då? Om vi bara byter namn från St. Petersburg till
Leningrad och sedan tillbaka igen, då har vi verkligen uträttat
något för denna hopplöst fattiga, storslagna stad. Och om vi
Herregud!!! bara kallar utrotningslägret för »arbetsläger«…
Nej, Tensta blev inte bättre av att vi nu bodde på »Mellangården«.
Men så en vacker dag kom det en representant från FN till
Tensta. Han var utsänd för att besöka alla världens getton och
se hur folk hade det i städerna när de hade det som allra värst.
FN -representanten som inspekterade Tensta såg alltmer förbryllad ut ju mer han inspekterade. Det enda han kunde hitta
i Tensta som inte var helt i sin ordning var en trasig rulltrappa
i tunnelbanan. I övrigt ville han helst beskriva Tensta som en
idyll. Därmed hade FN jämställt Tensta med Bullerbyn och
jag fick helt enkelt acceptera att min plats på jorden kallades
Mellangården.
Onödigt
raljant, och
vad ska det
betyda?
*
Vår lilla familj frodades i Tensta. Vi hade gott om plats och
mycket låga utgifter. När Leslie var fyra år fick han en lillebror. Vi, liksom många andra, hade fått för oss att vi måste utnyttja det fria skolvalet, vara aktiva och välja dagis och skola
åt våra två barn. De hamnade i Waldorfförskolan i Spånga. Vi
var lyckliga över att de fått plats där, för kön var lång. Varje
morgon tog vi bussen till villaområdet på andra sidan järnvägen och lämnade pojkarna på förskolan och varje eftermiddag måste vi hämta tidigt, för det krävde Waldorfpedagogiken. Det var ett himla sjå. Men det var värt besväret, våra barn
skulle ha det bästa.
FÖRORTEN OCH DEN SVENSKA SJÄLVBILDEN | 39
Liksom
medelklassen,
inte liksom
"alla andra"
Förskolan låg mitt i gamla Spånga i en herrgård som doftade
furu och linolja. Därinne lekte barnen med träleksaker mellan laserade väggar, vitmenade tak och robusta golvplankor.
Det kändes genuint. Trädgården var stor och gammaldags, en
grön dröm från förra sekelskiftet. Förskolan skulle dessvärre
visa sig ha mer gemensamt med denna tid än bara trädgården.
Efter något år fick en av de tre förskollärarna sparken. Det
hade kommit fram att hon gett flera av förskolebarnen fysiska
bestraffningar.
Ändå fattade vi inte galoppen. Vi var fullkomligt förförda av
denna genuint högborgerliga miljö, där föräldrarna verkade
trygga och stabila enbart på grund av sina fina villor och stora
bilar, där nästan alla barn var blonda och blåögda och förskollärarna helst av allt talade om ylle.
Våra barn fortsatte därför sin skolgång på Waldorfskolan i
Bromsten när det var dags att börja i första klass. Skolan låg
i ett gammalt ålderdomshem med höga fönster, trägolv och
en enorm öppen spis i entrén. Vi harvade vidare med bussresorna och slet för att få dagarna att gå ihop. Allt för att våra
barn skulle få det bästa.
Det enda tråkiga var att våra pojkar inte riktigt passade in i
den fina miljön. Leslie var spänd i hela kroppen varje morgon.
Han oroade sig för sina kläder och sitt utseende. Han hade
inte rätt prylar, inte rätt fason på byxorna, inte rätt frisyr. Han
fick aldrig riktigt till det där som villabarnen på något mystiskt vis bara hade. Alla visste att han inte var en av dem. Han
visste det och de visste det.
Lillebror Enzo däremot brydde sig inte om vad andra
tyckte. Det skulle aldrig falla honom in att försöka likna någon annan. Han ansåg att alla som inte var som han fick skylla sig själva. Skolpersonalen kallade oss allt oftare till möte.
På mötena fick vi goda råd. Vi borde köpa sidenunderkläder
till Enzo. Vi borde ge honom en matsked Dr Huffhrrs olja
varje dag. Vi borde ge honom varma bad oftare. Kanske med
någon homeopatisk tillsats. Vi borde sätta tydligare gränser
hemma.
40 | FÖRORTSHAT
Vi badade vår son i svindyra homeopatiska tillsatser, hällde
i honom Dr Huffhrrs olja varje dag och vi köpte sidenunderkläder från Östergötland för våra sista sällsynta tusenlappar,
och det enda vi sysslade med hemma var att sätta gränser.
Enzo klarade ändå inte av skolarbetet. Han rymde från skolan och fick vredesutbrott. Han gjorde av med åtta rastassistenter med yllekofta på ett år.
Vi föräldrar gick en kurs där man fick lära sig att negativ
uppmärksamhet ger lika mycket respons som positiv uppmärksamhet. Det var en bra kurs som även fanns för lärare,
men skolans personal var inte intresserad. Det var ju inte Rudolf Steiner som hade hittat på kursen utan amerikanska kognitiva terapeuter.
Till slut fick Enzo ingen undervisning alls utan tillbringade
skoldagarna på fritids ensam med sin fritidsassistent, eftersom skolans styrelse sa att de inte kunde garantera de andra
elevernas säkerhet när Enzo var i närheten. Pojken var då inte
en beväpnad sextonåring utan en liten vild, pinnig åttaåring.
Han diagnosticerades och placerades på specialskola och
började omgående prestera finfint. Men Leslie fortsatte i Waldorfskolan.
Tänk att vi hade så svårt att fatta. Tänk att vi var så fastlåsta
i det vita borgarklassidealet att våra egna erfarenheter inte
gilldes. Precis som Leslie ville vi så förtvivlat gärna passa in
att vi offrade våra barns hälsa och skolgång för att lyckas.
Vi hade fått en dotter också. I Tensta finns inga dagisköer.
Hon började på det kommunala dagiset som låg närmast vårt
hus, vi kunde se det från balkongen. Där satt hon och lekte
med plastleksaker på linoleummattor och hon älskade det. Vi
älskade det också. Vi älskade förskollärarnas sätt att ta ansvar
för det som hände på dagis istället för att ge oss dyra råd om
vad vi borde göra hemma. Och vi slapp både att hämta tidigt
och att åka buss.
Två år efter det att Enzo blivit utslängd från Waldorfskolan trillade polletten ner och vi släppte äntligen taget om vår
vita borgarklassdröm. En olidligt pinsam upplevelse på skoFÖRORTEN OCH DEN SVENSKA SJÄLVBILDEN | 41
lan botade oss. Enligt Waldorfskolans tradition ska eleverna
i årskurs sex framföra en musikteater. En halvtimmes obegripligt stammande och fnissande dödade de sista ännu kravlande resterna av vårt förtroende för den övre medelklassens
favoritpedagogik. Leslie fick äntligen byta skola och började
på fotbollsprofilen på Rinkebyskolan, känd som en av Sveriges
bästa skolor. Plötsligt gillade han att plugga och gick ut nian
med mycket höga betyg. Miljonprogram–villaförort 10–0.
Alltså,
samhället
har inte –
som
mediebilden
säger – vänt
Tensta
ryggen?
Skola och
barnomsorg
verkar
fungera bra,
eller?
Om det bara bodde svenskar i Tensta
skulle det vara fräscht
PLATS: Norrmalmstorg i centrala Stockholm
jag:
Vad tänker ni på när jag säger Tensta?
blond kvinna och svarthårig man i tjugofemårsåldern:
(Fniss … paus)
Förort. Konsthallen!
jag:
Vad tänker ni om arkitekturen och så?
blond kvinna:
Jag har inte vart där så mycket. Men dom hade ju en boutställning. Det jag minns är kanske fyrkantiga byggnader
utan vidare bearbetning kanske.
svarthårig man:
Miljonprogram.
jag:
Vad tänker ni om miljonprogrammen i största allmänhet?
42 | FÖRORTSHAT
blond kvinna:
Inte så bra kanske. Idén att bygga bostäder är väl jättebra,
men som koncept att placera … att ge människor som inte
har råd att bo på andra ställen … det blir väldigt segregerat
och ja. Det hade varit bättre med snyggare arkitektur än att
bara få in så många lägenheter som möjligt i ett och samma
hus. Tycker jag.
svarthårig man:
Men är det inte bara ett monument över sextiotalet?
blond kvinna:
Jo. Och sen att dom inte får förnya det och fräscha upp fasaderna för att det är kulturmärkt på något sätt, känns som att
då förfaller det ännu mer. Ja.
svarthårig man:
Ja. Men alla de där husen byggdes väl när det fortfarande
var folkhemsmodellen. Men nu så har det blivit väldigt
mycket invandrarfamiljer som bor där.
blond kvinna:
Mm.
svarthårig man:
Undrar hur det skulle vara om det bara bodde svenskar där?
blond kvinna:
Ja.
svarthårig man:
Då skulle det vara fräscht.
(Skratt)
blond kvinna:
Ja.
FÖRORTEN OCH DEN SVENSKA SJÄLVBILDEN | 43
jag:
Skulle ni kunna tänka er att bo i Tensta?
svarthårig man:
Nej.
blond kvinna:
Inte så att jag skulle ha jättemycket emot det, men jag skulle
inte flytta dit först och främst liksom.
jag:
Varför inte?
blond kvinna:
Det är ganska långt bort har jag för mig. Rädslan för att det
skulle vara stökigare, att det skulle vara mer ungdoms … såhära våld och sånt.
svarthårig man:
Jag tror snarare att det är så hemskt att man … man är så
inrutad med sitt eget sociala mönster att man … Det är utanför, det är förort, det är inte jag. Jag är här. Jag är innerstad.
Ja, vi pluggar båda två på Konstfack.
blond kvinna:
Ja visst.
svarthårig man:
Man känner inte igen sig bara. Så är det. Det är inte ens … ja,
men som en kod. Det var konstigt sagt.
blond kvinna:
Men så är det.
svarthårig man:
En klassgrej tror jag. Ja, men det är ju bara sådär.
Anteckningar i
grönt av
Lawen Mohtadi
Anteckningar i lila av
Jonas Malmborg
Välkommen
till förorten
När Pontus Herins bok I Djursholm och Tensta kindpussar vi
varandra kom 2008, blev jag först glad. En mans livsresa från
Djursholm till Tensta, det lät spännande.
Men varför hyllades författaren som en hjälte? Från mitt
perspektiv var det svårt att förstå det översvallande mottagandet. Enligt flera kulturjournalister var det något stort som
hade hänt. En man från Djursholm hade besökt Tensta. Och
inte bara för att skaka hand med svarta barn inför fotoblixtar,
som ministrar och kungligheter har för vana, utan för att bo
där i ett år och skriva en hel bok om sig själv i Tensta. Det betraktades som en bragd.
Den stora uppmärksamheten gjorde boken mycket omtalad
och det sägs att lärare använder den som undervisningsmaterial i skolorna.
Recensenterna ville gärna passa på att beskriva sin egen
relation till Tensta, hur det gick till första gången de kom dit
eller hur det var när de själva bodde där i sin ungdom. Åsa
Linderborg hade aldrig varit i Tensta och hennes första besök
fick bli en del av bokrecensionen.
Hahaha! Kul!
Jag har lust att stanna längre, men kan inte. En lägenhetsvisning på Södermalm väntar. Jag försöker betala för läsken, men
får inte.
Jag vill göra rätt för mig, säger jag och får kyparens vänliga
leende som svar:
VÄLKOMMEN TILL FÖRORTEN | 45
– Det vill vi alla här i Tensta.
Tunnelbanetåget dunkar in mot Mariatorget. Varför köper
jag inte en lägenhet i förorten i stället? Mitt ansikte reflekteras
i tunnelbanevagnens fönster, jag söker min egen blick och blir
lättad när dagsljuset slår igenom så jag slipper se mig själv i
ögonen. Boken bultar i väskan, men jag försöker att inte låtsas
om den. Än är inte tid för självuppgörelse.
Så avslutas Åsa Linderborgs recension. Hon letade bostad och
tyckte vid sitt besök att Tensta inte var så dumt. Ändå kunde
hon inte tänka sig att bo där. Och det gav henne dåligt samvete. Kanske var det just recensenternas dåliga samvete för att
de själva valt vita, segregerade bostadsorter framför mångfärgade som gjorde att de blev så imponerade av Herins initiativ.
Tänk att bosätta sig i Tensta i hela ett och ett halvt år, trots att
man är uppvuxen i Djursholm och arbetar som journalist på
Veckans Affärer. Det var storsint gjort av Pontus Herin.
Hur mycket familjen Herin än trivs i Tensta bestämmer de
sig för att flytta till ett homogent radhusområde med halvstatus där alla är som de själva. Efter ett och ett halvt år når det
sociala experimentet sitt slut och nederlaget – det är så Herin
beskriver det – ter sig logiskt. Hela projektet och erfarenheten
vilade trots allt mot den trygga förvissningen att de kunde flytta
när de ville. (Det visste även Jack London när han slog sig ner i
East End, på samma sätt som Göran Palms säkerhetsventil var
att han kunde sluta på LM Ericsson när som helst.)
Åsa Linderborg förstår så väl att familjen Herin inte kunde bo
kvar i Tensta trots att de trivdes där. Om man kan flytta ifrån
Tensta så gör man det, oavsett om man trivs eller inte. Det är
logiskt, menar Linderborg och det är just den sortens logik
som recensenterna verkar gilla med Herins bok. Den där logiken som grundar sig i att solsidan och skuggsidan måste separeras. En logik som gör tanken på att traditionella svenskar
frivilligt skulle dela vardag med invandrare absurd. En logik
46 | FÖRORTSHAT
som på ett ögonblick förvandlar Tensta till en svårgenomtränglig kannibaldjungel och en medelklassjournalist till en
oförvägen upptäcktsresande.
Pontus Herin hade aldrig varit i Tensta när han bestämde
sig för att flytta dit. Han ville utmana sin bakgrund och sin
omgivning genom att frivilligt flytta till ett ökänt miljonprogram. Släkt och vänner antog utmaningen och blev allesammans mycket upprörda. Herin tvekade ett tag om Tensta.
Kanske var det värre i Fittja?
Jag när en längtan efter det äkta och känner ett uppdämt behov
av att tränga mig in i människor utanför den snäva krets som
jag är van vid, med min egen bakgrund och som jag alltid har
mött privat och i arbetet. I Tensta ska jag få »kött och blod« så
att det räcker och blir över hoppas jag.
Likt de gamla kolonialherrarna som ville stilla sin hunger efter guld och ädla stenar genom att tränga in i mörkrets hjärta,
vill journalisten Herin penetrera människorna i Tensta i jakt
på deras »kött och blod«.
Hans fru är inte lika intresserad. Visserligen har hon varit medlem i Amnesty, men till Tensta flyttar hon bara för att
hennes make så gärna vill. Hon vill hellre bo »på en liten lugn
gata i en ’vanlig’ förort där husen ligger tätt och där det finns
många barn«.
I fru Herins ögon är Tensta ingen »vanlig« förort och därför
spelar det ingen roll att alla de andra preferenserna stämmer.
I ett kapitel som heter »Koll på siffror« försöker Herin skaffa
sig en bild av om Tensta verkligen är värst eller om det »gått
och blivit för trevligt«. I så fall är det ju ingen idé att flytta dit.
Han upptäcker då att 86 procent av invånarna i Tensta är invandrare och att 25 procent av dem får socialbidrag och jämför det med hela Stockholm, där motsvarande siffra ligger på
6 procent.
Var Herin fått siffran 25 procent socialbidragstagare ifrån
VÄLKOMMEN TILL FÖRORTEN | 47
Ja du
Langhorst tar heder och ära av Pontus Herin. En kolonialherre.
Har förläggaren inte haft några synpunkter på hennes
frontalangrepp här?
vet jag inte, men enligt Stockholms stads utrednings- och
statistikkontor var det 20,1 procent av den arbetsföra befolkningen i Tensta som fick socialbidrag (ekonomiskt bistånd)
2009. Stockholms stads siffror visar också att andelen Tenstabor som befunnit sig i landet kortare än fyra år är cirka 19
procent. Med det i minnet blir siffran 20,1 procent socialbidragstagare inte särskilt anmärkningsvärd. Det kan ibland ta
ett par år för nyanlända att lära sig svenska och hitta ett arbete
som ger stabil inkomst.
Eh... din son,
som rånades?
Kollade ni
brottsstatistik
innan ni
flyttade?
Ett avsnitt av boken ägnas åt att undersöka om det kanske
kan vara farligt för Herin och hans familj att bo i Tensta, men
istället för att kolla upp brottsstatistiken letar Pontus Herin
på annat håll. Han intervjuar både en rasistisk polis, en ickerasistisk polis och Tenstabon Nalin Pekgul, dåvarande socialdemokratisk politiker, utan att få något besked om Tenstas
eventuella farlighet. Svaret tycker han sig hitta en dag när det
supertraditionella svenska sommarpratet i radio med allsköns
Evert Taube tystnar och Ekot går igång.
Nyhetsförmedlaren berättar att en okänd man i Tensta påstår att han har en bomb runt midjan. Mannen har ett kriminellt förflutet och bomben är ditsatt av kriminella bekanta i
syfte att tvinga mannen att betala tillbaka en skuld.
Efter denna nyhet hittar Herin ideligen nya artiklar om
brott som begåtts i Tensta. Han skriver att »en gnagande
känsla av oro tar över inför vår flytt«.
Herin verkar totalt ha glömt bort det där med »koll på siffror«. Vad en journalist normalt gör när han tycker sig se en
tendens som oroar honom är att undersöka om den överensstämmer med verkligheten. I det här fallet gör den inte det.
Varken Herin eller hans fru skulle ha behövt vara oroliga
för kriminaliteten i Tensta. Iallafall inte om de kände sig trygga på Medborgarplatsen, Stureplan eller vid Mariatorget i
Stockholm.
48 | FÖRORTSHAT
ANMÄLDA BROTT I STOCKHOLM 2008–2010 PER 100 000 INVÅNARE
År
BOTKYRKA KOMMUN
Totalt antal brott
Våldsbrott
2008
2009
2010
14 212
1 561
14 280
1 567
13 664
1 418
STOCKHOLMS KOMMUN
Totalt antal brott
Våldsbrott
22 545
2 024
22 678
1 997
21 035
2 006
STOCKHOLMS KOMMUN
FARSTA STADSDEL
Totalt antal brott
Våldsbrott
22 078
1 625
21 709
1 565
19 600
1 448
STOCKHOLMS KOMMUN
NORRMALM STADSDEL
Totalt antal brott
Våldsbrott
50 381
5 080
48 886
4 555
47 297
4 707
STOCKHOLMS KOMMUN
SKÄRHOLMEN STADSDEL
Totalt antal brott
Våldsbrott
20 057
2 016
21 453
2 402
19 758
2 377
STOCKHOLMS KOMMUN
SPÅNGA – TENSTA STADSDEL
Totalt antal brott
Våldsbrott
16 374
1 969
16 612
1 802
15 315
1 810
STOCKHOLMS KOMMUN
SÖDERMALM STADSDEL
Totalt antal brott
Våldsbrott
24 837
2 605
25 438
2 605
25 291
2 684
FIGUR 3 . Antalet brott per 100 000 invånare i Stockholm. Botkyrka är
en kommun med stort antal invandrare och många miljonprogram. Här,
liksom i miljonprojektet Skärholmen samt i Spånga-Tensta, där det finns
både ett miljonprogramsområde och villabebyggelse, än antalet anmälda brott mycket lägre än på Södermalm och Norrmalm i Stockholms
innerstad. Jag har även tagit med Farstas siffror för att visa att det inte
är någon extrem skillnad mellan miljonprogrammens förorter och andra
förorter med många hyresrätter.
Källa: Brottsförebyggande rådet, www.bra.se/statistik.
Om man bortser från brottsligheten och siffrorna kan Pontus
Herin inte få nog av jämförelser. Sida upp och sida ner jämför
han Tensta med »vanliga« förorter och Tensta förlorar hela
tiden.
VÄLKOMMEN TILL FÖRORTEN | 49
Jag undrar vad som är en »vanlig« förort för Herin. Har
han varit i Hässelby Gård, Sundbyberg, Högdalen, Rågsved,
Bagarmossen eller Farsta i Stockholm? Arbetarförorter med
större blandning av svenskar och invandrare och tydligare
missbruksproblematik än i Tensta.
Jämför man Tensta med dessa förorter är den enda skillna- Fakta som
den att Tensta har färre svenskar, färre missbrukare och fler nyanserar
socialbidragstagare på grund av sina många nyanlända. Men
Herin jämför hellre Tensta med rika villaförorter som Danderyd och Djursholm. Och Danderyd och Djursholm vinner vad
man än jämför med.
Recensenterna menar att Herins bok är en spännande
skildring av klass, men på vems bekostnad görs denna spännande skildring av klass? Om igen får Tenstaborna stå utmålade som »de andra« och representera det extrema. Recensenterna är så förblindade av sina egna fördomar att de inte
märker när Pontus Herin radar upp klyschor om betongens
monotoni, förtryckta kvinnor och stökiga ungdomar. Han
skriver om hur våldsamma vardagsgräl uppfattas som »vardagsmat« av Tenstaborna och att affären är en vanlig plats
för »incidenter« i form av bråk.
Under mina sjutton år i Tensta var det helt klart jag själv
som stod för både de våldsamma vardagsgrälen och de bråk
i mataffären som skedde i min närhet. Och jag upplevde aldrig att någon annan uppfattade gräl och bråk som vardagsmat,
tvärtom. Vår granne ringde på och frågade om jag blev misshandlad efter ett av mina och Daniels högljudda gräl och folk
som blivit undanträngda i kassakön på mataffären skämdes
ögonen ur sig när jag ställde till en scen för deras skull.
Men Herin förvånas även över att allt inte är så jävligt som
han trott i Tensta, att hans son älskar sitt dagis och att hela
familjen börjar trivas. Den beskrivningen räcker för recensenterna som en garanti för att han inte är fördomsfull. En
traditionellt svensk medelklassman som säger att han trivs i
Tensta kan per definition inte vara fördomsfull.
50 | FÖRORTSHAT
Intressant med perspektivet om hög/låg
brottslighet, men polisen talar om
"exporterad" och "importerad" brottslighet.
Det är knappast de boende vid Stureplan
som begår brotten där. Därför missvisande
För hundra år sedan var Södermalm fortfarande en förstad till
statistik.
Har Herin fått
läsa manus i
förväg med
tanke på att
han utmålas
som lögnare?
Stockholm och beskrevs då som smutsig och farlig. Där frodades ligistfasoner, förvildade ungdomar och en befolkning som
talade en obegriplig rotvälska. Då skulle det ha varit dit Herin
hade flyttat i ett och ett halvt år för att skriva sin bok. Nu blev
det till Tensta, trots att Södermalm fortfarande ligger i topp i
brottsstatistiken. Men vem bryr sig om sanningen när lögnen
är mer exotisk?
Det är lite mer kriminalitet i en förort, det vet ju alla
PLATS: Medborgarplatsen i centrala Stockholm
jag:
Vad tänker ni när jag säger Tensta?
tonårsflicka med svart hår:
Jag har kompisar där. Jag vet inte. Det kanske är lite mer
kriminalitet där?
tonårspojke med brunt hår:
Jag tycker ungefär det är lika i Solna.
tonårsflicka med svart hår:
Men det är ju mycket ungdomar där.
tonårspojke med ljusbrunt hår:
Jag tänker Tensta är såhär lite förortsaktigt.
tonårsflicka med svart hår:
För att det ligger nära Rinkeby. Men det är inget fel på Tensta. Jag har vart där och det är inget direkt farligt där. Det
är inget farligt.
jag:
Skulle du kunna tänka dig att bo i Tensta?
VÄLKOMMEN TILL FÖRORTEN | 51
blond tonårspojke:
Ööööö, jag vet inte.
tonårspojke med brunt hår:
Säg sanningen!
blond tonårspojke:
Jag vet inte. Jag vet inte. Jag vet inte.
jag:
Vad tycker ni om arkitekturen där?
tonårspojke med brunt hår:
Lite stela hus.
blond tonårspojke:
Jag håller med.
tonårspojke med ljusbrunt hår:
Det är så här förortshus.
tonårspojke med brunt hår:
Det är många hus som ser likadana ut. Paraboler på varenda
balkong.
blond tonårspojke:
Men det gör väl inget, det får dom väl ha om dom vill.
tonårsflicka med svart hår:
Det är inte så bra lägenheter där. Jag tror inte dom bryr sig
så mycket om dom lägenheterna.
tonårspojke med ljusbrunt hår:
Jag tror att dom bryr sig men jag tror att dom prioriterar
kanske mat och andra grejer före hur dom bor.
52 | FÖRORTSHAT
tonårsflicka med svart hår:
Jag menar staten. Staten.
tonårspojke med brunt hår:
Det kanske är billigt att bo där.
tonårsflicka med brunt hår:
Så fort det kommer typ invandrare hit så flyttar dom ju till
Rinkeby eller Tensta och jag vet inte varför det är så.
tonårspojke med brunt hår:
Alla samlas där och det är lite tråkigt.
jag:
Varför tror du att det är så då?
tonårsflicka med brunt hår.
Därför att det var så från början. Det finns ju redan rätt
mycket invandrare där så att jag tror att dom som kommer
utomlands ifrån väljer att flytta dit istället för nåt annat
ställe.
jag:
Men varför tror du att inte svenskar vill bo där då?
tonårsflicka med brunt hår:
Jag tror dom är rädda. Jag tror dom är rädda för att folk som
kommer från andra länder ska tycka att vad gör du här, eller
att dom inte hör dit.
jag:
Skulle du kunna tänka dig att bo i Tensta?
tonårsflicka med brunt hår:
Nej. Det är för långt från stan. Men jag bor ju i Solna.
VÄLKOMMEN TILL FÖRORTEN | 53
tonårspojke med ljusbrunt hår:
Jag skulle kunna tänka mig att bo i Tensta, ja. Jag tycker så
här, om jag hade haft familj och tjänat rätt okej då hade jag
nog inte bott i Tensta. Men om jag hade varit arton, nitton
år och arbetslös, då hade jag gärna bott i Tensta.
jag:
Varför är det så då, att du bara vill bo där då?
tonårspojke med ljusbrunt hår:
Det är billigt och bra. Alltså Tensta ändå, det är ju ändå en
förort och alla förorter är ju inte lika hälsosamma eller, alltså, det är lite mer kriminalitet i en förort, det vet ju alla.
tonårspojke med brunt hår:
Men man vet ju också att Söder är …
tonårspojke med ljusbrunt hår:
Knivsöder som vi alltid brukar säga, vi som bor här … nej,
jag bara skoja. Nej, men det är lite mer kriminalitet och så i
en förort.
*
I mitt kök står radion nästan alltid på. Jag gillar att läsa tidningen och lyssna på radion, tycker om att få kunniga reportrars och experters beskrivningar av verkligheten, även om jag
inser att ingen kan veta allt.
Efter att jag flyttat till Tensta märkte jag ibland att tidningsAvståndet,
artiklarna eller programledaren på radio fick mig att känna
mentalt och
mig som en annan sort. Det skedde nästan varje gång de rapkulturellt
porterade om ett miljonprogram. Deras ordval och tonläget i
rösterna avslöjade att de fann bostadsområden som mitt lika
främmande som en stenöken eller en djuphavsgrav.
Den offentliga diskussionen om de kriminella ungdomsgängen i förorten har låtit på ungefär samma sätt de senaste tjugo
54 | FÖRORTSHAT
åren. Under alla de år jag har lagat mat och diskat i mitt kök har
radion skrällt ut mängder av samtal på temat. Man intervjuar
polisen, en socialarbetare, en stadsdelspolitiker och det kaxigaste grabbgänget som reportern kan hitta på plats, eller några
utvalda dömda ungdomsbrottslingar med invandrarbakgrund.
Av alla de dagstidningsartiklar jag läst om kriminella invandrargäng och segregation genom åren, av alla de rapporter om
problemen i miljonprogrammen som diskuterats i min köksradio, har jag bara hört några enstaka reportage där en forskare
eller en makthavare frågats ut om vad det är som pågår.
Det verkar nästan vara tabu att intervjua personer med verklig kunskap om samhällsförhållandena eller att ställa dem som
bär ansvar för samhällsutvecklingen till svars. Istället väljer
man att intervjua poliser och fritidspolitiker som varken har
övergripande kunskaper eller ansvar. Resultatet blir en journalistik som sprider fördomar snarare än undersöker de verkliga
förhållandena i samhället.
År 2000 skedde en uppmärksammad gruppvåldtäkt i Stockholmsförorten Rissne, där förövarna var unga pojkar från
Rinkeby och Tensta. Ett fördjupande nyhetsprogram i P1
följde upp med en närapå timslång sändning. Gäst var en polis som arbetade med kriminella ungdomar i Tensta-Rinkeby.
Jag hörde inslaget på radion där hemma och kom att tänka
på en annan gruppvåldtäkt som nyligen blivit medialt uppmärksammad. Brottet begicks året innan, på ett hotellrum på
Cypern. Både förövare och offer var unga, men den gången
var förövarna enligt Aftonbladets beskrivning »vanliga ungdomar« från »välsituerade familjer«. Tre av pojkarna var
norrmän och två svenskar. Ingen diskussion om förövarnas
ursprung eller kulturella bakgrund förekom i medierna.
I Expressen skrev Per Svensson:
Vad hände egentligen i hotellrummet? Något fruktansvärt? Något som förekommer i oräkneliga föräldrafria rum på charterorter och i svenska radhus, och inte blir mindre fel för det, men
VÄLKOMMEN TILL FÖRORTEN | 55
kanske inte är brottsligt i juridisk mening? Varken de svenska
pojkarna eller deras föräldrar ville tala med oss efter rättegången, men det yttrades en del upprörda ord i stil med »häxjakt«.
Den reaktionen är, måste man erkänna, begriplig.
Svenssons budskap är outtalat, men det lyser tydligt fram
mellan raderna. Blonda gossar kanske har bra övertalningsförmåga, men de är inga våldtäktsmän. Några sådana ursäkter
från elitens män får inte svarthåriga grabbar. När de döms för
övergrepp blir det inget snack om häxjakt.
Jag hade även i färskt minne en ännu grövre, tortyrliknande gruppvåldtäkt som genomförts av några unga pojkar på en
campingplats i Piteå. De hade kört upp en trasig flaska i flickans underliv och lämnat henne att förblöda. Inte heller denna
gång blev det någon debatt om killarnas bakgrund, tråkigt
nog. Jag hade gärna velat höra en polis berätta något om hur
de kriminella, norrländska ungdomsgängen fungerade.
Istället fick jag höra samma historia som jag redan hört så
många gånger och som jag skulle få höra så många gånger
igen. Historien om gängen i miljonprogrammen. Såhär lät den
i min köksradio i Tensta år 2000.
polisen:
Man utsätts för ett hårt grupptryck när man är med i ett
sådant här gäng. Det är inte säkert att alla ville göra det här,
utan de kanske gjorde det för att de kanske kände sig pressade av de andra och ville inte bli någon bangare eller svikare.
programledaren:
Alla som du har kontakt med, alla de här killarna har rötter
i något annat land, är det en slump?
Oj. Förlåt, men jag måste stoppa här. Det hade jag ingen möjlighet att göra då, när programmet sändes, men nu, så här många
år senare är det faktiskt möjligt att bryta och tänka efter.
56 | FÖRORTSHAT
Här ställer programledaren nämligen en mycket märklig fråga. Man har letat upp en polis som arbetar med kriminella invandrarungdomar och bjudit in honom till programmet. Självklart är det då ingen slump att de kriminella ungdomar just han
har kontakt med har invandrarbakgrund. Men programledaren
låtsas inte om polisens uppdrag utan gör en allmän koppling
mellan killar som har rötter i ett annat land och kriminella.
polisen:
Nej, det är väl ingen slump i det här området. Det området
som jag jobbar i har ungefär 90 procent rötter i utlandet.
Stopp igen. Om 90 procent av befolkningen är invandrare i ett
område är det ju inte så märkligt att brotten där begås av invandrare. Men istället för att avdramatisera områdets befolkning och dess påstådda brottslighet ger polisens svar motsatt
effekt. Han säger att det inte är någon slump att det sker brott
i området, eftersom 90 procent av befolkningen har utländsk
bakgrund.
Polisens svar bekräftar journalistens ologiska sammankoppling mellan brott och befolkningsgrupp och lägger dessutom till bostadsområdet som en betydelsefull komponent.
Det säger han
väl inte? Han
säger att det
är ingen
slump att
just dom här
killarna har
invbakr. 90
procent har
det i det
programledaren:
Ska man tala högt om det här? Att det är invandrarkillar? området.
Eller befrämjar det rasism och invandrarfientlighet?
polisen:
Nej, i så fall tror jag att det befrämjar rasism och invandrarfientlighet om man försöker dölja någonting. Sedan är det
frågan om det alltid är relevant att en person har rötter i
utlandet när de begått ett brott. Men jag tycker inte att man
ska försöka dölja någonting.
Här antyder programledaren med sin fråga att det skulle finnas någon slags självcensur i vårt samhälle. En välvillig attityd
VÄLKOMMEN TILL FÖRORTEN | 57
mot andra folkslag som förhindrar de godtrogna svenskarna
att tala öppet om alla de brott som begås av invandrarna. Polisens svar ger stöd till den tanken. Trots att han ifrågasätter
etnicitetens betydelse i sammanhanget poängterar han två
gånger att det inte är bra att »dölja någonting«.
programledaren:
Hur ser de här killarna på Sverige?
polisen:
Det tråkiga är att de inte ser Sverige som sitt land. Och där
tror jag vi har ett stort problem därför att så länge man inte
känner sig delaktig så kommer man inte att bidra med någonting, därför att man känner sig utanför hela tiden. Så
där måste man åstadkomma någon form av förändring. Invandrare är en stor del av vår befolkning, därför måste man
också få dem att bli delaktiga.
Det är vid det här laget mycket oklart vem det egentligen är
man talar om. Är det invandrare generellt, alla som kommer
från Rinkeby och Tensta, eller den lilla klick kriminella ungdomar som polisen arbetar med?
programledaren:
Hur gör man det då? Pratar med dem?
polisen:
Ställer man inga krav på människor så tror ingen att man
bryr sig om dem. Så jag tror att man måste ställa krav. Man
kan inte bara säga ja visst ni får komma hit och sedan slänger man in dem någonstans och sedan bryr man sig inte om
dem. Utan man får ställa krav på dem, att de ska studera,
arbeta och så vidare för att de ska komma in i det svenska
samhället, för att de ska få svenska vänner, för att de ska lära
sig det svenska språket och så där.
58 | FÖRORTSHAT
Det är om igen svårt att veta om man här syftar på invandrare generellt eller kriminella ungdomar. Men det lutar åt att
det handlar om invandrare generellt. På det här sättet görs
invandrarna som grupp ansvariga både för gruppvåldtäkten
i Rissne och för kriminella ungdomsgäng i allmänhet. Dessutom görs invandrarna ensamt ansvariga för segregationen
i landet när man svepande påstår att invandrare i allmänhet
inte kommer in i det svenska samhället och inte får några
svenska vänner om man inte »ställer krav« på dem. Att majoritetssvenskarna skulle kunna ha någon del i segregationen är
uteslutet. Vem vill vara kompis med en våldtäktsman?
programledaren:
De här killarna, de rånar och de slåss och de har sig. Har du
varit rädd för dem någon gång?
polisen:
Rädd är väl fel uttryck. Men det är aldrig roligt när man blir
hotad. Förtäckta hot får man väl säga. Inga klart uttalade.
Men jag kan inte säga att jag varit rädd.
programledaren:
Du har känt dig hotad och obehag men inte rädd alltså.
polisen:
Nej. Nej, jag tycker inte det faktiskt.
programledaren:
Är det någon som har gett sig på dig rent fysiskt?
polisen:
Nej, inte av de här ungdomarna. Men som polis får man ju
räkna med att man blir attackerad rent fysiskt. Men det händer nog oftast vid fotbollsmatcher och sådana där saker. Eller
berusade människor vid fel tillfälle. Men de här ungdomarna, det har faktiskt aldrig hänt att de har gett sig på mig.
VÄLKOMMEN TILL FÖRORTEN | 59
Programledaren anstränger sig för att skapa större dramatik
än vad verkligheten kan erbjuda. Två gånger försöker hon få
polisen att säga att han upplevt rädsla i sitt arbete med kriminella unga i miljonprogrammen. När det misslyckas försöker
hon få honom att berätta något som åtminstone ska få lyssnaren att känna sig skrämd, nu när polisen verkar så hårdhudad.
I sitt svar på frågan om han blivit fysiskt attackerad ger polisen då en tydlig bild av hur både han och programledaren ser
på skillnaden mellan traditionell svensk brottslighet och den
brottslighet som begås av invandrare.
Att bli attackerad av svenska fotbollshuliganer och fyllbultar beskrivs som normalt polisarbete. Att bli utsatt för våld av
kriminella förortsungdomar beskrivs däremot som något exceptionellt, trots att det inte ens skett.
programledaren:
Kan du se någon enkel förklaring till att så många killar från
det att de är elva, tolv år börjar ägna sig åt brottslighet? Jag
förstår att det skulle ta timmar att förklara allt, men du som
jobbar med dem, vad är det som saknas?
Den här frågan bygger på tre ogrundade påståenden.
1. Att ovanligt många mellanstadiepojkar i Rinkeby och
Tensta är kriminella.
2. Att intervjupersonen har gjort de studier som krävs för
att förklara ett sådant socialt fenomen.
3. Att det är något speciellt som just kriminella tolvåringar
från förorten saknar, något som skiljer dem från kriminella
tolvåringar på andra orter.
polisen:
Jag tror att det absolut viktigaste som saknas är positiva
förebilder. Jag tror att de till stor del är produkter av en
destruktiv förort, som en stor del av de här invandrartäta
förorterna är. Det finns ganska mycket arbetslöshet, stora
sociala problem. Det gör ju att de här ungdomarna kom-
60 | FÖRORTSHAT
mer i kontakt med kriminalitet väldigt tidigt. Jag tror att de
flesta nästan på grundskolan vet vart man ska gå om man
vill köpa hasch eller stöldgods. Det gör att de i en sådan här
förort kommer väldigt tidigt i kontakt med de här grejerna
och det gör väl att de påverkas såklart.
programledaren:
Och så kanske de inte har så mycket annat att se fram emot.
polisen:
Nej, kanske inte. Om man inte har några framtidsdrömmar
då har man inget att se fram emot. Då kanske man tror, liksom, att det är drömmen att bli gangster.
Här sätter man ett tydligt likhetstecken mellan de kriminella
ungdomsgäng som polisen arbetar med och befolkningen i
alla miljonprogram i hela Sverige. Polisen beskriver förorten
som destruktiv, säger att barn som växer upp i miljonprogrammen kommer i kontakt med kriminalitet redan i grundskolan och att det påverkar barnen. Resonemanget slutar i att
alla barn från förorten drömmer om att bli gangsters.
Jag undrar hur den här intervjun skulle låtit om den utgått
från gruppvåldtäkten i Piteå istället. Om polisen arbetat med
kriminella ungdomar från glesbygdens Fattigsverige istället
för miljonprogrammen, skulle han då ha beskrivit dem som
produkter av en destruktiv småstadsmiljö?
Jag tänker på min egen uppväxt i Råsunda i Solna norr om
Stockholm. En förort där de flesta var majoritetssvenskar och
där det fanns både höghus och villor, men inget miljonprogram. Nog höll vi reda på vilka som sålde hasch och vilka som
begått brott, även i min grundskola. En skola är sällan större
än att de kriminella elementen är kända för alla. Och finns där
inga uppenbart laglösa elever alls, kan man vara säker på att
ha hamnat i en extremt klassegregerad skola.
Helt utan belägg skapar programledaren och polisen gemensamt en bild av en samhällsfientlig och hotfull förort, ett
VÄLKOMMEN TILL FÖRORTEN | 61
växthus för framodling av kriminella individer. Utan en enda
siffra som underlag, utan en enda jämförande studie, påstår
man att just i Tensta och Rinkeby finns det extra mycket kriminalitet. I verkligheten har både Norrmalm och Södermalm
mycket större problem med våld och annan brottslighet. Ändå
ger man sken av att avslöja något som annars brukar tystas
ner. Ett falskt avslöjande som görs om och om igen i svenska
medier.
*
Under den tid jag bodde i Tensta, mellan 1992 och 2009, hade
vi aldrig något kodlås på vår port. Den var öppen mellan
klockan sex på morgonen och nio på kvällen, sedan gick tidlåset på och man fick öppna med nyckel. Vi låste sällan våra cyklar eller vår ytterdörr. Ett par gånger hörde vi talas om inbrott
i källare och lägenheter. Då låste vi noggrant under några månader, men när ingenting mer hände så glömde vi snart bort
att låsa igen.
Statistiken visar att det begås fler brott per innevånare i innerstaden än i miljonprogrammen. Det är inte underligt med
tanke på den genomströmning av människor som innerstaden
har.
Det underliga är att människor i allmänhet tycks tro att
det är farligare i Tensta, Hammarkullen och Rosengård än i
centrala Stockholm, Göteborg och Malmö. Folk tror att det
är större risk för att bli rånad eller misshandlad i Tensta än
vid Slussen. Få vet att det är städernas kärnor som med rätta
borde pekas ut som farliga. Att det är Stureplan på Östermalm
och Medborgarplatsen på Söder i centrala Stockholm som enligt Stockholmspolisen tävlar om titeln »Sveriges farligaste
plats«.
Vid en jämförelse med många andra förorter ligger ändå
miljonprogrammen högt placerade i brottsstatistiken. Det är
inte konstigt med tanke på den sociala utsatthet som finns i
dessa områden. Låg social och ekonomisk status har alltid, i
62 | FÖRORTSHAT
alla samhällen, inneburit högre risk för kriminalitet. Det finns
även fler unga människor i miljonprogrammen än på många
andra orter och statistiskt sett begår unga oftare brott än äldre, oavsett bakgrund. Tar man med dessa förutsättningar i beräkningarna är det jämförelsevis låg kriminalitet i de svenska
miljonprogrammen.
Säger vem?
Medborgarplatsen och Stureplan i centrala Stockholm betraktas som så farliga att det inte räcker med hög polisiär närvaro. Den kraftiga överrepresentationen av brott i områdena
är så stor att hela gator stängs av från biltrafik på helgnätter,
som en rutinåtgärd. Det går alltså inte att åka bil förbi Medborgarplatsen eller Stureplan nattetid på fredagar och lördagar, på grund av den höga brottsligheten. Trots de genomgripande åtgärderna med polisuppbåd och totalstopp i trafiken
varenda helg har situationen vid de här platserna aldrig uppmärksammats i medierna.
Det alkoholrelaterade våldet i Sverige får överhuvudtaget väldigt lite uppmärksamhet. Det betraktas som normalt
att folk slår ner varandra efter ett krogbesök, att kvinnor blir
misshandlade av packade herrbekanta, eller att män våldtar
berusade kvinnor. Inte har medierna någon specialbevakning av fyllevåldet och inte arbetar Rikspolisstyrelsen för Perpektivbrott
att synliggöra den alkoholrelaterade brottsligheten, trots att
alla känner till att det är ett enormt problem. Hedersvåldet
däremot beskrivs både av medier och polis som exceptionellt
farligt och samhällshotande, något som ständigt måste diskuteras, trots att antalet brott av den sorten är försvinnande litet
i jämförelse med fyllevåldet, och trots att konsekvenserna av
våld är desamma för offren oavsett orsaken.
Våld och hot om våld är ett ständigt pågående vardagsförtryck i svenska hem, vare sig det är flaskan, hedern eller
bara mansrollen i största allmänhet som ligger bakom. Blir du
ihjälslagen är du död. Mördarens motiv är i det läget ganska
betydelselöst för offret.
Det är svårt att tänka sig en alkoholens Fadime. Skulle en av
VÄLKOMMEN TILL FÖRORTEN | 63
alla de traditionellt svenska kvinnor som mördats av sin berusade partner någonsin kunna bli symbol för alla dem som
lever i skräck för att maken ska bli full och elak igen?
Det är mycket märkligt att somliga grova våldsbrott betraktas som normala och begripliga. I själva verket är väl alla
våldsbrott fruktansvärda övergrepp som borde tas på största
allvar av både media och rättsväsende.
*
När vår dotter var drygt ett halvår gammal började vår trea
på Dyvingegränd kännas trång. Både jag och Daniel jobbade
hemma, pojkarna var inte alltid överens och Zelda höll på
att lära sig gå. För varje dag kändes det som om lägenheten
krympte.
Jag började leta efter en större lägenhet i Tensta, kollade
bostadskooperativets internkö, satte upp lappar och annonserade om byte. I Tensta vill ingen ha en mindre lägenhet. Alla
vill ha större. Antalet trerummare i Tensta är enormt. Området planerades för svenska medelklassfamiljer på sjuttiotalet
då snittet låg på 1,7 barn per familj – precis lagom mycket barn
för en trerummare med andra ord. Moderna svenska familjer
har betydligt fler barn än så.
Vi fick ändå napp. Det var en somalisk kvinna som hörde
av sig, representerad av sina äldsta söner. De berättade att
de bott på Dyvingegränd tidigare och att mamman längtade
tillbaka dit. Hon bodde nu i en stor femma på andra sidan
centrum, men flera av barnen hade flyttat hemifrån och hon
behövde inte längre någon jättelägenhet. Vi gick dit och tittade. Jag hade varit i området tidigare och kände en familj
som bodde där så jag visste att det var ganska nedgånget, men
i vilken grad hade jag inte förstått tidigare. Nu när jag själv
funderade på att flytta dit blev det plötsligt glasklart.
Det var egentligen inget fel på husen, några längor med sjuvåningshus och stora trädgårdar med lekanläggningar emellan. Fullt med barn på gårdarna och av bilvägar syntes som
64 | FÖRORTSHAT
vanligt inte ett spår, de låg vid sidan av området och parkering
fanns antagligen under husen.
Entréns väggar gav mig barndomsminnen. De hade exakt
samma sorts fläckiga mönster som jag mindes från grannporten på Vårvägen i Solna, där jag bodde 1976. Väggarna var ett
klottermuseum med allt från nya taggar och nittiotalsgraffiti
till »Kilroy was here« och »Lena är kåt på Peter«.
Trappuppgången hade uppenbarligen inte målats om sedan huset byggdes. Maskinerna i tvättstugan kände jag också
igen från barndomen. Hälften av dem verkade faktiskt fungera fortfarande, men golvet hade inte hållit. Det hade rivits ut
utan att ersättas med nytt, istället stod man direkt på rå betong med stora sprickor i. Inne i lägenheten var det inte mycket bättre. Tapeterna var gamla och sönderrivna på sina ställen.
Båda badrummen luktade mögel.
Och hade de inte väldigt lite möbler och leksaker, med
tanke på alla de barn och ungdomar som rörde sig där? På
golvet låg några madrasser, det var allt. Ändå var det på något sätt trivsamt därinne och från köket strömmade underbara dofter. Jag tittade in. Där stod mamman och pratade
med en väninna och rörde i ett par kastruller. De såg vänligt
men inte inbjudande på mig. Jag försökte säga något men då
ropade kvinnan på sina äldsta söner. Det var tydligen de som
hade fått både språket och uppgiften att ordna lägenhetsaffärerna.
En tanke slog mig. Detta skulle kunna vara samma familj
som bott granne med oss när Leslie var liten, syskonen som
lät honom ta bollen mitt i matchen. De sa ju att de hade bott
på Dyvingegränd tidigare. Kvinnans äldsta söner, som nu var
i tjugoårsåldern, var inte intresserade av att reda ut om det
kunde vara så, så samtalsämnet föll. De sa bara att vi skulle
bestämma oss för om vi ville byta lägenhet och sedan ringa om
vi var intresserade. Det var något med deras blickar. De tittade hela tiden åt sidan och verkade överdrivet nonchalanta,
även när de sa saker som »Mamma vill verkligen tillbaka till
Dyvingegränd. Hon trivdes bättre där.«
VÄLKOMMEN TILL FÖRORTEN | 65
Det var som om de försökte dölja bristen på tapeter och
möbler genom att inte se sig runt i sitt eget hem. De skämdes.
Jag mindes ett reportage jag hört på radion för länge sedan, där en polis från Tensta berättade hårresande historier
om hur vissa ungdomar hade det hemma. »Det är en annan
värld«, sa polisen. »En del har bara nakna glödlampor i taket
och madrasser på golvet hemma. Man tror inte att folk kan
leva på det här viset i Sverige.«
Nej, tänkte jag, för i Sverige sätter även missbrukarna upp
gardiner. En stor del av den svenska normaliteten sitter i hemmets inredning. Sverigedemokraterna tycker att man måste
ha bonader på väggarna för att få kalla sig svensk. Men är man
uppväxt i en miljö där barnen tillverkar sina egna leksaker av
återvinningsmaterial så kanske man bryr sig mindre om tapeter och bonader och nöjer sig med god mat på bordet.
Jag frågade mina bekanta som bodde i området hur det var att
vara hyresgäst där och de avrådde oss bestämt från att flytta
dit. »Hyran går upp hela tiden, men vi får inte våra fuktskador
åtgärdade. Vi har klagat i flera år, det hjälper inte. Hyresgästföreningen har varit här, men de har bara godkänt högre hyra,
fast ingen renovering alls har skett sedan husen byggdes.«
Hyran för femman på Risingeplan var faktiskt mycket högre än hyran på Dyvingegränd, räknat per kvadratmeter. Jag
undrade vad det kunde vara för värd som betedde sig så skamlöst. Det visade sig vara ett norskt företag som ägde husen.
Företaget hade bara varit ägare i ett par år och det hade visst
företaget dessförinnan också varit.
Något år senare upptäckte jag att fastigheterna sålts igen,
nu till ett svenskt bolag som på sin hemsida skröt med personligt anpassade boendemiljöer i nybyggda lyxlägenheter i
Nacka.
Det här bostadsområdet i Tensta användes tydligen som
investeringsobjekt för företag som ville visa framfötterna
för den övre medelklassen. Man köpte och sålde fastigheter
i miljonprogrammen utan att göra någon av de nödvändiga
66 | FÖRORTSHAT
Företag köper
upp
fastigheter
utan att ta
ansvar för
husen
investeringarna, utan att åtgärda några brister, eftersom man
kunde tjäna enorma summor enbart på värdeökningen av
fastigheter överlag. Några år efter inköpet kunde man sälja
igen, håva in storkovan och satsa pengarna på dyrbara, nybyggda lägenheter för den kräsna svenska bourgeoisien. Och
vad hade Tenstaborna fått ut av detta? Höjda hyror.
Vi fick tag på en fyra via vårt bostadskooperativs internkö
istället. En underbar lägenhet på Föllingebacken, precis vid
vattentornet. Vi var saliga. Men de unga männen i lägenheten
vid Risingeplan spökade i mitt huvud. Deras mamma verkade
så fullkomligt nöjd och belåten i sitt doftande, kala kök.
Inte de. De verkade inte det minsta belåtna.
Jag kom att tänka på en annan somalisk kvinna som jag träffat i parkleken. Våra barn lekte tåg i sandlådan och vi började
prata. Hon var tjugosju år och hade sju barn mellan noll och
sju år och verkade så obegripligt, strålande lycklig.
Jag fick veta allt om hur fint hon och hennes man bodde,
i en lägenhet med tre rum och kök – med rinnande vatten. I
källaren fanns en tvättstuga där man fick använda maskinerna gratis så fort det var ledigt. Visst förstod hon att detta var
standard här i Sverige, men det var ändå viktigt för henne att
poängtera betydelsen av dessa finesser. Själv hade hon vuxit
upp i en by där brunnen låg några kilometer bort.
Hon hade många anledningar att vara glad. Hennes man var
snäll och hjälpte till hemma och hon hade lärt sig läsa på egen
hand, via text-TV . Hon hade faktiskt allt hon kunde önska sig,
utom sina systrar. När hon nämnde dem lyste sorgen i hennes
ansikte. Jag frågade om det inte var väldigt mycket jobb med
så många barn, men då sken hon upp och skrattade igen. De
tar hand om varandra, sa hon.
Barnen ja. Är barnen tacksamma för tre rum och kök?
Tycker barnen att rinnande vatten och tvättstuga är något att
hänga i julgranen?
Barnen, som växer upp i ett helt annat samhälle, där det är
viktigare vems hink som är vems än att ta hand om varandra.
VÄLKOMMEN TILL FÖRORTEN | 67
*
Jag minns en pojke vars berättelse om sin första tid i Sverige
brände sig fast i mig. Han beskrev sin situation med så få ord,
så enkelt att det gjorde ont. Hur ensam han hade varit. Hur
han börjat högstadiet utan att kunna språket men ändå genast
förstått att han hade fel kläder, fel skor, fel ryggsäck.
Man måste ha rätt kläder i skolan annars får man inga vänner, sa pojken.
Han var ingen tjuv, ingen rånare. Han var bara en pojke med
en bitter erfarenhet som jag tror han delar med de flesta i vårt
västerländska samhälle. Alla som en gång varit skolbarn har
säkert någon gång känt av det där otäcka trycket – fel väska
och du riskerar utstötning.
De ekonomiska skillnaderna mellan barn med svensk respektive utländsk bakgrund är markant och gapet har ökat. Nästan
vart tredje barn med utländsk bakgrund, 31 procent, lever i
fattigdom, jämfört med 6 procent av barn till föräldrar som är
födda i Sverige.
Relevant
fakta igen
*
När vi just flyttat in i vår fantastiska fyra med utsikt över
parkleken och fotbollsplanen, ringde jag på dörren hos grannen på nedre botten för att fråga om något. En man i fyrtioårsåldern öppnade. Han presenterade sig hastigt som Imad och
frågade om vi var nyinflyttade. Sedan gick han in i lägenheten och vinkade åt mig att jag skulle följa med. Jag tog några
försiktiga steg in i hans hem. Där var skinande rent och välstädat. Imad fortsatte in i lägenheten. Han vände sig mot mig
och vinkade igen. Tveksamt gick jag efter. På väggarna hängde
studiofoton av två skrattande unga pojkar och i vardagsrummet stod en stor lädersoffa, ett soffbord av glas och en enorm
TV. Golvet var täckt av en tjock, vävd matta. Imad lockade mig
genom rummet och ut på balkongen.
68 | FÖRORTSHAT
Varför
tveksamt?
Så ovan
att bli
inbjuden i
nåns
hem?
»Röker du«, frågade han när jag kom ut genom balkongdörren.
»Ibland«, sa jag.
»Fimpa inte här«, sa Imad och pekade ner på gräsmattan
utanför balkongen.
Jag skakade på huvudet och förklarade att vi brukade använda askfat.
»Lova att inte fimpa här. Jag städar, det ska vara fint på gården«, sa Imad och spände ögonen i mig.
»Jag lovar«, sa jag.
Imad höll fram ett cigarettpaket och medan vi stod där och
rökte berättade han att han var kallskänka och muslim och
muslimer måste ta hand om sina grannar för det står i Koranen. Han sa att vi skulle säga till om vad som helst. Han ville
gärna hjälpa till. Jag tackade och sa »detsamma« och gick hem
igen.
Vad det var jag skulle fråga om hade jag glömt.
Sommaren därpå tog vi med Imads och Samiras tonårssöner
till vårt nyköpta landställe i Östergötland. De hängde med
Leslie och Enzo, och Zelda var överlycklig över att ha fått två
extra storebrorsor att terra. Haidar och Amir badade till en
början motvilligt i svenska sjöar med kallt och grumligt vatten och förundrades över att vi inte hade varmvatten i huset
utan duschade kallt i en spartansk källardusch på semestern.
Vi undvek att laga griskött, men de sa att det inte gjorde något
om vi skulle bjuda på det. Daniel retade dem varje dag och sa
att de skulle få bacon till mat. Och i Tensta gick Imad och vattnade våra blommor.
Anteckningar i lila av
Jonas Malmborg
Anteckningar i
grönt av
Lawen Mohtadi
De trettio individerna
Leslie minns. Men han var tyst länge. Det var inget att tala om,
tyckte han, rånarna var ju inte ens beväpnade. Han trodde att
det skulle gå över om han låtsades som om ingenting hade
hänt, han trodde att han skulle kunna glömma och så skulle allt bli som vanligt igen. Men det blev inte så. Istället blev
rädslan starkare. Den där bultande, svidande, förnedrande
rädslan för att promenera den sista lilla biten hem från tunnelbanan.
Nu kan Leslie prata om det som hände. Nu, när år har passerat och vi sedan länge har flyttat från Tensta.
»Jag gick från tunnelbanan och så följde de efter mig. En
kom bakifrån och låste fast mina armar medan den andra
muddrade mig. De tog kontanter och mobil och …
De hade huvor och jag kunde inte se deras ansikten. Andra
gången var det en snubbe som jag såg på tunnelbanan. Han
spanade in min mobil när jag bytte låt tror jag fast jag tänkte
inte på det då. Sedan gick han efter mig från tunnelbanan och
jag började springa för jag kände igen honom. Jag tror att det
var en av dem som hade rånat mig innan.«
Leslies isblå ögon borrar sig in i mig. Jag kan inte låta bli
att undra hur det hade varit om hans ögon varit bruna och
dragen inte så utpräglat nordiska. Hade han blivit rånad två
gånger då? Fördomen om att blonda svenskar är rika och
svarthåriga är fattiga kan säkert hittas hos alla svenskar, nya
som gamla, ljusa som mörka. Och kanske är det traditionellt
svenska utseendet i sig en resurs som skulle kunna värderas
i pengar?
»Han sprang efter mig och då började jag springa. Och sedan,
70 | FÖRORTSHAT
av någon anledning så slutade jag springa när jag kom till en
vuxen människa för att jag kände att det här var liksom ’pass’
eller vad man ska säga. Då sprang killen fram till mig och drog
mobilen ur fickan. Och den vuxna trodde inte på att jag inte
kände honom och att jag hade blivit rånad. Och så stack killen.«
Efter rånen blev Leslie uppmärksam på gänget som brukade hänga runt tunnelbanan. Det oroade honom att det nästan
alltid stod någon där och kollade in honom när han var på väg
hem. En kort tid efter rånen blev Leslie och hans kompis förföljda av en kille som ville sälja hasch. Leslie ljög och sa att
han skulle möta sin pappa längs vägen och killen försvann.
»Det kändes inte bra. Och det hade varit värre om jag hade
varit ensam. Då hade han nog… Jag var nästan helt säker på att
han skulle råna oss. Sedan rushade vi värsta omvägen hem för
att villa bort honom. Efter det tog jag pendeltåget till Spånga
och buss hem istället.«
Leslie säger att det inte handlade om pengarna han förlorat.
Det svåra var den ständiga känslan av att behöva vända sig om
och kolla bakom ryggen. Osäkerheten och maktlösheten. Att
inte kunna gå den vanliga vägen hem utan att riskera att bli
hotad, jagad och överfallen.
»Jag kände att jag orkar liksom inte. Jag orkade inte göra
någonting, jag blev bara ledsen.«
Leslie saknar Tensta. Speciellt fotbollsplanen utanför vårt
hus.
»Man kollade ut genom fönstret om det var någon där på
planen. Det var aldrig så att man kände ’å nej, någon annan
spelar, då kan inte vi spela’. Om det var någon där blev man
glad och gick ut och spelade med dem. För då var man flera
och då blev det roligare. Och så saknar jag kompisarna jag
hade där. Grannarna.«
*
Våra sjutton trygga år i Tensta hade plötsligt tagit slut. Promenaden hem från tunnelbanan till vår fyra på Föllingebacken var
DE TRETTIO INDIVIDERNA | 71
Brott o
otrygghet
inte längre densamma. Vägen som gick förbi pilarna vid Tensta
Gymnasium, via servicehuset och de japanska körsbärsträden
vid lusthuset, parkleken med sina ekar och kastanjer, fotbollsplanen mellan de gula och roströda trevåningshusen, förbi vattentornet på sin kulle bland stolta furor och in mellan huslängorna, över gården med grillplatsen och lekhagen där det alltid
var barn och familjer som grillade eller lekte om vädret tillät.
Och så in genom den olåsta porten på Föllingebacken 37, tre
trappor upp till höger, rakt ovanför Imad och Samira och deras
pojkar. Den vägen vågade vår äldsta son inte gå mer.
Det fanns ett gäng i Tensta. Stökiga killar, några år äldre än
Leslie. I flera år hängde de i centrum utanför tunnelbanan.
När killarna blev äldre blev de svarta rubrikerna om Tensta fler. Ett tag hölls tunnelbaneentrén som vette åt vårt håll
stängd, eftersom det varit bråk med vakter där. Leslie råkade
ut för gängets trakasserier redan som tolvåring, då i form av
knuffar och hot. Vi ringde fältassistenterna vid ett par tillfällen och talade med flera olika personer. Det enda vi fick ut av
dessa samtal var en känsla av att fältarna helst inte ville tala
med varandra och vi gav upp.
Den här gången gick det inte att ge upp. Leslie hade blivit
rånad två gånger i rad på hemmaplan och det skulle få ordentliga konsekvenser. Vi skulle bli tvungna att flytta från allt vi
älskat, från allt vi byggt upp under sjutton års tid.
Men det var något som skavde i mig, något mer än sorgen
över att lämna och oron för att vi inte skulle lyckas hitta någon
likvärdig bostad utanför Tensta. Jag stod inte ut med att bara
kasta allt överbord och lämna skeppet som en skräckslagen
råtta. Det var under min värdighet. Visst måste vi flytta, för
Leslies skull. Oavsett om det verkligen skulle vara tryggare
någon annanstans eller inte så skulle han inte behöva möta
sitt trauma varje dag på vägen hem.
Men jag behövde ta reda på varför vi måste fly.
Hur blev det så här i Tensta? Och gjorde man något åt saken, förutom att måla svarta rubriker?
72 | FÖRORTSHAT
Jag kände att jag måste undersöka detta och jag började
min undersökning på samma sätt som de traditionella svenska medierna: med att söka upp polisen.
*
Närpolischefen Johnny Lindhs arbetsrum på polishuset i
Rinkeby var så stort att det fick plats bekväma stolar vid ett
kaffebord intill skrivbordet. Johnny och jag fikade och han
berättade att han börjat som polis i Västerort 1976. Han hade
arbetat både som uniformerad polis, narkotikapolis och
brottsförebyggande polis och år 2004 blev han närpolischef i
Rinkeby-Tensta. Nu var det november 2008.
I några få meningar berättade jag för Johnny om min kärlek till Tensta, om det som hänt Leslie, om gänget i centrum
och vad jag tänkte om synen på miljonprogrammen. Johnny
Lindh nickade långsamt och började tala om hur man såg på
polisarbete under sjuttiotalet. På den tiden fanns det en slogan som sa att polisen är samhällets skyddsombud, att polisen
skulle hjälpa och ställa tillrätta.
»Och så är det väl fortfarande. När ingen annan räcker till,
då är det vi som får träda in, dygnet runt, året runt. Tyvärr så
upplever jag att det är färre och färre som hjälper till. Att den
enskilde får ta större och större ansvar. Och en stor grupp av
människor klarar inte det. De sociala banden till samhället är
ju ganska svaga här i Rinkeby-Tensta och den sociala kontrollen är liten.«
Lindh berättade att Tensta och Rinkeby hade byggts för Helt andra än
helt andra samhällsgrupper i bostadsbristens Stockholm på vad? Först
sextio- och sjuttiotalet. De som först flyttade in i miljonpro- resurserna, sen
grammen var sjuksköterskor, poliser och lärare, yrkesgrupper belastningarna?
som fick förtur för att de behövdes i Stockholm.
Socialdemokratin
»Senare kom arbetskraftsinvandringen och flyktinginvandringen och de nyanlända placerades då ofta i miljonprogramsområdena. Efter några år var en majoritet från andra länder.«
DE TRETTIO INDIVIDERNA | 73
En
insiktsfull
och vettig
polis.
Jag undrade hur det kom sig att den sociala kontrollen
fungerade sämre i Tensta och Rinkeby än i andra stadsdelar,
och Johnny Lindh förklarade det med att många av de människor som kommer till Sverige har flytt från krig och hamnar
här helt utan kontakter och ekonomiska resurser.
»Ungdomar i tolv- trettonårsåldern som aldrig gått i skolan ska in i en svensk skola, lära sig ett nytt språk och klara av
en undervisning på sin åldersnivå fast de kanske inte ens kan
läsa. De har två, tre år på sig, sedan ska de in på gymnasiet. Det
säger sig själv att det är en jätteutmaning. Några klarar det
men inte alla.«
Johnny Lindh påpekade att svenska barns livsvillkor är
mycket ojämlika. I miljonprogrammen bor man ofta trångt,
en familj på sju personer kan bo i en trerumslägenhet.
»På andra sidan järnvägen, i Spånga, bor familjer med två
barn i stora villor, barnen har egna rum, får stöd hemifrån och
allt de behöver. Förutsättningarna är olika«, sa han och menade att tilliten till att polis och rättsväsende ska kunna lösa
de här problemen är för stor.
»Det kommer vi aldrig göra. Grundproblematiken ligger
någon annanstans.«
Han menade att skolan behöver mycket större resurser för
att stödja de elever som inte får godkänt betyg när de går ut
grundskolan.
»Men även föräldrarna behöver stöd. Jag har många kontakter med somaliska kvinnor som själva säger att de inte vet
hur det fungerar här. Och barnen, precis som vilka barn som
helst, utnyttjar föräldrarna eller skolan gentemot föräldrarna
och så vidare.«
Jag tänkte på hur min son ständigt hänvisat till skolans regler i våra diskussioner om TV-spel och om han skulle vara ute
en stund och leka på rasten istället för att vara inne och spela.
Om skolans regler sa att man fick vara inne och spela TV-spel
på rasten, så spelade det ingen roll vad vi tyckte. Jag förstod
precis vad Johnny talade om. Barn vill en massa saker som
inte föräldrarna vill, och ju äldre barnen blir desto fler knep
74 | FÖRORTSHAT
Vad är det?
Barns
olika
villkor
En gammal
svensk
tradition av
maktlöshet
inför social
problematik
hos
ungdomar.
hittar de på för att driva igenom sin agenda istället för att rätta
sig efter föräldrarnas.
Vi började prata om problemen med ungdomsbråken i Tensta och Johnny Lindh berättade hur kollektiva färdmedel, polis och brandkår utsatts för angrepp av ungdomsgäng.
»Men det är ju inte alla ungdomar. Det är ett fåtal av alla
unga som bor i Tensta. Runt trettio stycken kanske. Och så är
det frågan om det ens är ungdomar, för vi pratar ju om unga
vuxna. De är ju i tjugo–tjugofemårsåldern, sysslolösa, och beter sig som tonåringar. De är kvar i tonårstiden och kastar sten
och gapar och skriker. De är som en flock vilda hundar och det
blir som det blir. De planerar inte. Har man inget att göra så
får man se till att det händer något.«
Han förklarade att bråken bakom rubrikerna orsakades av
ett begränsat antal individer som var kända sedan skoltiden.
Personer som hade passerat igenom socialförvaltningen, några
var omhändertagna och placerade i hemmet (det har visat sig
vara en billigare och bättre metod att övervaka unga brottslingar i deras eget hem, än att placera dem på ungdomsanstalt) och
några var dömda till fri vård. Alla var kända av samhället sedan
flera år tillbaka, men hade hamnat i ett slags ingenmansland
när de fyllt arton och blivit för gamla för många typer av åtgärder. De hade straffat ut sig från skolan och fick nu varken jobb
eller någon annan vettig sysselsättning.
»Visst känns det tröstlöst ibland att se unga människor som
begår ganska många och grova brott, utan att få hjälp av samhället. När man kan se att det går raka vägen in till kriminalvården eller psykvården om det fortsätter så här. Det här har
jag ju sett nu under trettio års tid. Man tycker att samhället
borde ha förbättrat sig, men tyvärr så är det på samma sätt
idag som för tio, tjugo år sedan.«
De senaste åren hade det ställts nya krav på att polisen skulle kunna mäta sin verksamhet, berättade Lindh.
»Det som går att mäta är inte alltid det viktigaste arbetet.
Man har valt ut saker som går lätt att läsa i siffror och statistik.
Det har fått för mycket fokus.«
DE TRETTIO INDIVIDERNA | 75
Viktigt!
Han menade att det är mycket svårt att med siffror visa på
hur effektivt ett förebyggande arbete varit. Hur ska man kunna bevisa att man förhindrat brott när man inte gjort några
gripanden? Kravet på att visa mätbara resultat har försvårat
arbetet för polisen, tyckte han.
»Framför allt i ett sådant här område där vi måste jobba
långsiktigt. Det tar tid att bygga upp relationer och upprätthålla dem.«
Vi talade om miljonprogrammens samhällsstatus och
Johnny Lindh beskrev det som att Tensta och Rinkeby, liksom
Rosengård och Hammarkullen har fått ett »varumärke« som
media utnyttjar.
»När det är oro, brottslighet eller annat elände här vet man
att folk är intresserade. Allting har en fram- och baksida, men
tittar man bara på baksidan så blir det framsidan till slut.«
När jag frågade vad Johnny själv tyckte var Tensta-Rinkebys framsida, sa han att det var människorna.
»Den kraft och dynamik som finns i området, den finner du
ingen annanstans. Att jobba i ett så kallat svenskt område, det
är ju dött alltså. Så känns det. Här finns det en värme, en öppenhet …«
Hans röst skälvde till och jag såg en tår glimma i hans ögonvrå. Jag kände igen känslan. Hur kärleken kan börja vibrera
okontrollerat i hela kroppen när den ifrågasätts utifrån. Jag
frågade om han blev ledsen av att prata om detta, men han
svarade att det var tvärtom. Att han blev rörd för att det finns
en sådan värme hos människorna här.
»Det finns många välutbildade människor som är tvungna
att leva på bidrag, många som skulle vilja jobba men inte får.«
Han exemplifierade med Minnesota i USA , där den somaliska
gruppen är självförsörjande.
»Politiker vill gärna prata om det som är bra här, men själva
bor de i andra områden och sätter sina barn i andra skolor.
Det finns en väldigt tydlig gräns mellan Tensta-Rinkeby och
Bromsten. Många säger ’vi går aldrig till Rinkeby’, fast det
ligger tvåhundra meter bort. Det blir ingen genomströmning
76 | FÖRORTSHAT
Tensta kan
aldrig bli
svenskt. Det
bara är inte
Sverige.
Sorgligt.
Att bli
rörd.
av människor. Det behövs folk från andra håll som kommer
hit för att jobba eller handla. Man har pratat om integration i
många år. Men var är integrationen? Segregationen bara växer. Man pratar om integration men gör motsatsen.«
*
Dåligt
exempel.
Läkare slussas
in på
arbetsmarknaden
synnerligen
effektivt i
Sverige.
Jag tog adjö av Johnny Lindh med ett handslag och promenerade norrut från polishuset i Rinkeby med huvudet fullt av
funderingar. Bestämde mig för att inte ta bussen hem. Det är
bra att gå när man behöver tänka.
Mellan Rinkeby och Tensta finns ett fält där folk brukar
grilla, ha picknick och spela fotboll och cricket. Där traskade
jag i senhöstens moddiga gräs. Bilarna på E 18 hördes långt
borta som ett havsbrus.
Jag tänkte på alla de skäl som fanns för Tenstas unga att
känna sig missnöjda. Unga med föräldrar som kör taxi och
städar åt svenska läkare och arkitekter, trots att de själva har
samma utbildning. Unga med namn som svenska arbetsgivare
gallrar bort genast och som därför inte ens blir kallade till intervju. Unga som inte blir insläppta på krogarna i stan för att
de har fel hudfärg.
Jag tänkte på alla de unga i Tensta som aldrig gjort en fluga
förnär och ändå betraktas som andra klassens medborgare, eller ännu värre, som kriminella.
Plötsligt slutade mina fötter att röra sig. Jag blev stående
där, mitt på Rinkebyfältet. Något höll på att formulera sig i
mitt huvud och jag kände att jag måste vänta för att förstå vad
det var jag egentligen tänkte.
En stor kråka och några skator satt i ett träd och tittade tysta på mig.
Vad var det egentligen Johnny Lindh hade sagt? Visst sa
han att det var ett gäng på trettio individer som låg bakom i
stort sett alla oroligheter i Tensta? Att det handlade om en
mindre grupp killar, kända av polisen sedan lång tid tillbaka.
Men alla de andra då? Alla unga Tenstabor som skötte sig
DE TRETTIO INDIVIDERNA | 77
Att vi kan
ungdomar
växa upp
såhär
fint, men ändå pekades ut som kriminella bråkmakare? Tanken sved innanför pannbenet. Resten av vägen hem kunde jag
inte tänka på något annat.
*
Är det alltså ett
medieproblem?
Det var alltså trettio individer som skapat de svarta rubrikerna om Tensta på senare år. En skolklass. Stockholmsförorten
Tensta har större invånarantal än många svenska kommuner,
18 000 människor bor där, ändå hade trettio personer tillåtits
terrorisera sina tusentals grannar under flera års tid. Och polisen visste precis vilka bråkstakarna var. Jag häpnade.
Det måste ju vara hett nyhetsstoff. De bråk som i medierna
beskrivits som upplopp och jämförts med de franska och brittiska förorternas ungdomsprotester, var orsakade av ett litet
asocialt grabbgäng.
Så många nyhetsredaktioner som gång på gång basunerat
ut nyheter om de så kallade kravallerna i Tensta, och inte en
enda hade brytt sig om att göra en granskande uppföljning.
Det där stökiga gänget som hängt i centrum de senaste åren
hade hunnit bli mellan tjugo och tjugofem år gamla nu. De
som genom åren hade skjutit med luftgevär mot bussar, satt
eld på bilar, kastat sten mot brandkår och polis och slagits
med tunnelbanans vakter. De trettio individerna.
De var ännu småkriminella i ordets rätta bemärkelse. Skulle aldrig hota eller råna någon vuxen, men andra unga var lovligt byte. Sådana gäng kan uppstå i alla stadsdelar som har gott
om ungdomar. En tredjedel av befolkningen i Tensta är under
tjugo år, så det kanske inte är så konstigt att ett sådant gäng
uppstår just här.
Men i nyhetsrapporteringen framkom det inte att det var
samma personer som låg bakom alltihop. Och ingen reporter
hade heller undersökt varför man inte lyckades sätta stopp för
en så liten grupp med bråkstakar. Istället använde man deras
tilltag för att skapa nya rubriker.
78 | FÖRORTSHAT
De 30
*
Det var juldagsmorgon 2008 i Tensta. Några veckor hade gått
sedan mitt möte med närpolischefen Johnny Lindh och min
aha-upplevelse på Rinkebyfältet.
Ingen annan i familjen hade vaknat, allt var stilla. Radion
spelade julpsalmer, jag kokade risgrynsgröt. Jag satt ensam i
köket med tända ljus och åt när nyheterna gick igång. Jag höll
på att sätta julgröten i halsen. De trettio individerna toppade
Ekots nyheter.
studiomannen:
Det har varit oroligt i natt i Tensta i västra Stockholm. Stora
ungdomsgäng har kastat sten, brandbomber och skjutit raketer på poliser, ordningsvakter och brandkår. De har också satt eld på parkerade bilar. Tidigt i morse hindrades en
ambulans från att hjälpa en ung man som skadats i ett bråk
mellan två ungdomsgäng.
marie-louise nilsson, stationsbefäl vid Västerortspolisen, på telefon:
Då var det ett större gäng vid Björingeplan som hade bråkat med varandra och enligt uppgift skulle någon ha blivit
knivskuren. Det visade sig vara en mindre skada men ambulansen hade svårt att komma fram, man blev hindrad av
det här ungdomsgänget.
reportern:
Vad hände sedan då?
marie-louise nilsson, stationsbefäl vid Västerortspolisen:
Vi kom dit och kunde konstatera att den här personen behövde ingen ambulans och de kunde åka från platsen.
reportern:
Hur är läget i Tensta just nu då?
DE TRETTIO INDIVIDERNA | 79
Mytbildning.
Vad är
lockelsen?
Varför behövs
den
berättelsen?
marie-louise nilsson, stationsbefäl vid Västerortspolisen:
Just nu är det lugnt.
Ekot toppade sin nyhetssändning med bråk i Tensta. Ändå
hade ingen blivit skadad och ingen gripen. Så kom nästa rubrik.
studiomannen:
Tre personer skadades vid skottlossning i natt utanför Casino Cosmopol i centrala Stockholm. Enligt en ordningsvakt
var det en man som nekats inträde på kasinot som började
skjuta.
En rapport om tre skadade efter skottlossning på öppen gata
mitt i Stockholms city, kom först på andra plats, efter nyheten
om ungdomsbråk i Tensta.
Utanför köksfönstret föll snön i tunga vita flingor och gömde allt under sitt mjuka kalla täcke.
*
Jag bestämde mig för att gå ut och kolla läget på annandagsnatten, jag ville med egna ögon se och höra vad som pågick i
Tensta och om det kunde vara värt förstaplatsen på Ekonyheterna. Jag ringde Gregor Wroblewski, före detta konsthallschef och fältassistent i Tensta och frågade om han ville följa
med. Jag ville inte vandra runt ensam med min dyra bandspelare, och Gregor hade säkert mycket att säga om Tenstas
bråkstakar.
Vi tog en kall promenad i decembernatten och Gregor visade mig den trasiga, halvt uppbrända entrén på ungdomsgården Blå Huset, där någon kört rakt in i lokalen med en bil och
sedan tuttat på. Vi gick en lång sväng förbi de platser där det
rapporterats om bråk tidigare, men det var tomt och tyst överallt. Röken stod som kvastar ur munnen på oss. När vi inte
hittade något gäng började Gregor berätta om hur ungdoms-
80 | FÖRORTSHAT
verksamheten fungerat de senaste åren och hur det påverkat
ungdomsgängets framfart.
»De trakasserar förbigående, slår sönder fönsterrutor och
förstör fester. Jag har själv sett att de förstört fester på samlingslokalen i Tensta Träff. Att de får hålla på sådär handlar
väl om att till exempel polisen alltid kommer försent.«
Jag frågade om det inte fanns ett poliskontor i Tensta, jag
hade ett minne av att det gjorts ett stort nummer av att Tensta
skulle få sin egen polisstation.
»Jo då, visst har Tensta ett eget poliskontor«, sa Gregor.
»Som är bemannat två timmar i veckan. Resten av tiden håller
fältassistenterna till i de lokalerna.«
Han berättade att det hade varit en väldig ruljangs på fältassistenter. De hade kommit och gått av olika skäl. Under många
år hade det funnits inre motsättningar i fältgruppen som bara
bestod av fyra personer.
Gregor Wroblewski menade att oroligheterna och bråken
som uppmärksammats under julhelgen var en konsekvens av
den dåligt fungerande fältverksamheten. Men fältverksamheten var inte det enda som brustit. Ungdomsgården hade inte
heller fungerat bra. År 2005 portförbjöds ett stort gäng killar
från ungdomsgården Blå Huset. Tanken var att det skulle ta
två år innan de fick komma tillbaka.
»Det var en sådan där horribel bestraffning som man hade
där då. De var kanske tjugo stycken som blev portförbjudna
på det sättet och tre av dem kom till mig då och började berätta att de hade blivit slagna av personalen. Och då var jag
ju till slut tvungen att skriva en rapport om det där, för att
det var inte bara en engångsföreteelse utan det pågick.«
Men Gregors rapport behandlades aldrig enligt den allmänna anmälningsplikten som socialtjänstlagen föreskriver. Istället hanterades den som ett internt personalproblem.
»Blå Huset har varit känt för att ha en hård atmosfär och
det är ohälsosamt«, sa Gregor Wroblewski och berättade att
den tuffa stämningen på Blå Huset beskrivits och kritiseDE TRETTIO INDIVIDERNA | 81
rats även av Tenstas unga i Stockholms stads egen folder om
Spånga-Tenstas ungdomsverksamheter.
»Det är inte bra när personalen på en ungdomsgård går ut
och säger: Det är vi som kan arbeta med kriminella ungdomar,
vi är uppvuxna här i Tensta och vi har varit kriminella själva.«
»Homeboyattityd« kallade Gregor det där sättet som personalen på Blå Huset bemötte Tenstas unga med. En attityd som
skrämde bort många från verksamheterna där.
»Ja, det blir ju lite konstigt om man på fritidsgården utgår
ifrån att alla ungdomar ska vara kriminella«, sa jag och snörvlade iskall vinterluft. Gregor stannade till.
»Här var det där bråket i förrgår som de rapporterade om
på nyheterna.«
Han slog ut med armen och förevisade den tomma gångvägen.
Än så länge hade vi inte stött på något gäng, denna frostiga
annandagsnatt. Men vi gav inte upp. Vi knallade vidare, tillbaka mot centrum, och Gregor berättade hur karriären för fältassistenter förändrats de senaste åren. Tidigare kunde man
bli fältassistent efter det att man varit chef på en fritidsgård,
först då ansågs man tillräckligt erfaren. Nu hade man vänt på
ordningen och fritidsledarna på Blå Huset hade högre löner
än fältassistenterna och man anställde stökiga ungdomar i patrulleringsgrupper som alternativ till fältassistenter.
»Det har i flera år funnits en sådan grupp här som heter
TAC , Tensta Against Crime. De får speciella pengar för det
där, det är en patrulleringsgrupp med svarta jackor som det
står TAC på.« Ingen av oss hade någonsin sett till dessa patrullerande ungdomsgrupper och jag var inte så säker på att jag
var ledsen för det.
Nu hade vi gått varvet runt och kommit tillbaka till centrum. Där stötte vi på ett stort gäng grabbar som sköt raketer
och skränade. En av dem hade en jacka som det stod TAC på.
Jag gick fram och pratade med två killar som verkade känna
snubben med jackan.
»Ursäkta, den där jackan som han har, vad är det för något?«
82 | FÖRORTSHAT
Den ena killen sa att det var en Tensta Against Crime-jacka.
Den andra skrek att han inte gav några intervjuer. Jag frågade
om de var ute tillsammans och jobbade ikväll.
»Nej, alltså den där jackan … Han jobbar inte just nu. Han
har den bara.«
»Brukar han jobba med det annars?« undrade jag.
»Ja, det var förut. Inte längre«, sa killen. Hans kompis skrek
igen att han inte gav några intervjuer och krävde att jag skulle
stoppa undan mikrofonen.
»Jag vet att du är från media, inga intervjuer!«
Gregor och jag hade nu blivit omringade av ett tiotal högljudda unga män. De verkade ganska berusade och en av dem
ryckte i min mikrofon.
»Inga intervjuer!«
»Du, lyssna, jag bor här«, sa jag och försökte få ögonkontakt med killen som hela tiden skrek. Han glodde på mig och
sänkte rösten.
»Du spelar in vad vi snackar om eller hur?«
»Ja.«
Jag höll fram mikrofonen mot en kille som stod intill den
ilskna skrikhalsen.
»Vill du säga något?«
Han flinade. Den arga snubben skrek »nej, nej, nej«, men
micken var inte riktad mot honom utan mot hans kompis, vars
leende blev allt bredare.
»Ja, om jag får ditt nummer.«
Alla skrattade. Grabben smajlade och fler hakade på.
»Är du singel?«
»Nej.«
»Kan jag få ditt nummer?«
Men jag höll kvar mikrofonen mot den första killens mun
och frågade igen om han ville säga något. Då började en annan
kille prata.
»Lämnar polisen stället, då blir det inga problem.«
Jag frågade om han tyckte att det var polisens fel att det
blev bråk, men då sa han att han bara skojade och ingenting
DE TRETTIO INDIVIDERNA | 83
visste. Jag kände att jag ville få lite grepp om vilka de här killarna var. Var det samma snubbar som brukade stå och hänga
runt tunnelbanan?
»Brukar ni hänga här i det här hörnet?«
»Yes.«
»Nej nej nej!« skrek den ilskna.
En kille som stod längre bort hade fått syn på ett par poliser
med illgula västar som kom gående mot oss.
»Hörni poliser! Knulla era mammor!« ropade han.
Skrattet ekade mellan byggnaderna. Det stod DIALOGPOLIS på de illgula västarna.
»Är det bra att föra dialog med dialogpolisen«, undrade jag
och en ny stjärna i gänget svarade.
»Näe. Jaaaa, jag vet inte. Det är ganska många som inte
vill prata med dem. För det står POLIS på deras rygg. Det är
många som hatar polisen här. Speciellt den här killen. Han hatar poliser.« Han grep tag i en av sina kompisar som stod och
fylleflinade. Jag undrade varför man måste hata poliser.
»Det kan vara för att någon har gjort något mot någon.«
»Att polisen har gjort något mot någon eller att någon har
gjort något mot polisen?«
»Nej, polisen har gjort något mot någon.«
»Jag fattar.«
»Du fattar. Bra. Skit i det.«
Killen hade lite svårt att stå rak, men han verkade på gott
humör och hade visst något att säga för nu lutade han sig fram
mot mikrofonen.
»Här har vi … Han här hjälpte mig mot några korrupta medarbetare här i Tensta, okej?«
Killen gjorde en gest mot Gregor och tackade honom med
äkta beundran och värme i rösten för den hjälp han fått.
»Därför vill jag bara säga tack, George! För allt du har
gjort …«
»Han heter Gregor! Och jag heter Ali«, hojtade en kille som
stod bredvid.
»Är han en hjälte för dig?« frågade jag.
84 | FÖRORTSHAT
»Han är en hjälte. Han är vår förebild, den här, han är min
förebild.«
Han vände sig mot Gregor.
»Hur känns det att vara hjälte? Inga kommentarer, eller?«
»Intervju?« frågade Gregor med ett smil och killen hakade
genast på.
»Ja! Hur känns det att vara en hjälte? Du hjälpte ett Tenstabarn, hur känns det?«
»Känns bra.«
»Känns bra, va? Åh, du är en hjälte alltså. Du borde vara
med i tidningen.«
Gregor skrattade generat.
»Bra, bra.«
Jag undrade när det här hade hänt och killen hade lite svårt
att komma ihåg det. Han hoppades att Gregor kunde hjälpa
till att minnas.
»När var det? För två år sedan, eller? Det var för tre år sedan. Det var någon medarbetare här i Tensta som hjälper till
att ha det bra och sådant. Det var han som behandla oss fel,
lite missbehandlade oss.«
Killen såg på Gregor för att få bekräftelse och han nickade.
»Men varför vände du dig till Gregor då?« undrade jag.
Killen var full och i några ögonblick verkade han nästan
glömma bort vad det var vi pratade om.
»Gregor. Gregor … Jag fick tips av en kompis att Gregor
kunde hjälpa mig. Så jag gick fram till han och han var väldigt
öppen och så. Hjälpte oss riktigt bra. Det var det som hände
bara.«
Det var tydligt att killen tyckte att historien tog slut där,
men jag var inte alls nöjd ännu. Jag ville veta mer.
»Kan du berätta vad som hade hänt med dig? Vad hade de
gjort?«
Killen tvekade.
»Nej, det vill jag inte berätta. Nej, tyvärr. Det kan jag inte
berätta.«
»Men är det inte anmält och utrett?«
DE TRETTIO INDIVIDERNA | 85
»Nej det är inte anmält.«
»Tycker du att det borde ha anmälts?«
»Nej. Jag tar tillbaka allt det där för vi har redan rett ut det.
Nu är allt bra igen. Allt är bra. Allt är …«
Killen tystnade. Han svajade berusat.
»Är ni kompisar igen?«
»Ja, vi är kompisar nu igen. Så nu är det bara bra. Allt var
bara en…«
Samtalet avbröts när några i gänget blev provocerade av att
poliserna tittade åt vårt håll.
»Jävla snutar! Fucking grisar!«
Lite längre bort stod några av grabbarna och ryckte i dörren
till Tenstas samlingslokal Tensta Träff, där det pågick en privat julfest. Jag gick dit för att dokumentera det som pågick.
»Öppna dörren! Öppna dörren!« skrek en av killarna medan en annan sparkade på den låsta porten.
När jag höll fram min mikrofon för att spela in ljudet, dök
den arga killen som inte ville bli intervjuad upp mitt framför
mig.
»Seriöst, ska jag förstöra din mikrofon?«
»Du vill inte att jag spelar in, eller?«
»Nej.«
En annan kille slöt upp vid hans sida.
»Har du spelat in allt vi har sagt?«
»Hon har spelat in, lyssna, hon är fucking media, mannen!
Gå!«
Den ilskna killen sträckte ut armen och pekade, för att visa
åt vilket håll han tyckte att jag skulle sticka. När jag inte lydde,
spände hans kompis ögonen i mig och krävde att jag skulle
radera allt och det snabbt. Men Gregor kom till min hjälp.
»Du är inte rätt person att säga sådana saker.«
»Jo, jag är rätt person. Gå!«
Skrikhalsen fortsatte peka åt det håll han tyckte vi skulle
försvinna, men Gregor sa nej. Då sänkte killen rösten och talade långsammare.
86 | FÖRORTSHAT
»Jag säger det inte för min skull. För hennes skull och din
skull, gå.«
»Man får inte hota sådär.«
»Nej, det är sant, man får inte hota. Men jag säger det inte
för min skull.«
Han hade fått något otäckt i blicken. Den andra snubben
ryckte och slet i min mikrofon. Fler ur gänget närmade sig.
Stämningen var inte trevlig längre och jag kände rädslan krypa upp ur magen. Gregor var kvar men poliserna hade gått.
Vad kunde Gregor och jag göra om ett helt gäng fick för sig att
plocka oss?
»Det är sent så jag tänkte ändå gå nu«, sa jag för att på något
sätt förändra den alltmer hotfulla stämningen. Det funkade.
»Hon ska ändå gå hem så det är inga problem«, sa den arga
killen och lät inte alls hotfull längre, bara trött. Den obehagliga glimten i hans ögon var försvunnen. Han verkade lika lättad som jag över att slippa ur situationen.
»Det lugnar sig om ni inte spelar in.«
Men kompisen kunde inte ge upp så lätt. Alla som stod runtomkring oss hade hört honom kräva att jag skulle radera inspelningen. För att inte förlora ansiktet måste han stå fast vid det.
»Vi frågar snällt alltså, ska du radera eller?«
»Vad exakt är det du vill att jag ska radera?«
»Alla röster.«
Den ilskna tände till igen.
»Vi är inte dumma. Allt handlar om pengar och det du gör
nu, det är pengar.«
Killarna gav sig inte. De försökte ta tillbaka kommandot. I
allt hotfullare tonläge krävde de att jag skulle radera mina inspelningar. De ville se mig göra det. Nu, framför deras ögon.
Men Gregor och jag hade redan förstått att de egentligen inte
ville bråka. Just nu spelade de bara tuffa inför sina kompisar.
Rädslan hade krupit ner i sin mörka håla igen och istället blev
jag arg.
»Jag får spela in vad jag vill.«
»Va?«
DE TRETTIO INDIVIDERNA | 87
»Jag får spela in vad jag vill.«
»Vi var trevliga mot dig men du kan inte komma och säga så
här, vad du vill.«
»Jag blir förbannad när ni säger att jag måste radera allting.
Jag kommer inte spela upp någonting som kommer att drabba
er på något sätt.«
Ett stort gäng var samlat runt omkring oss. Det var samma
killar som vi pratat med tidigare. En av dem fäste sin simmiga
blick på mig och han kände visst igen mig, för han piggnade
till en smula och frågade:
»Är du singel?«
Alla skrattade och de båda bittra unga männen kunde dra
sig tillbaka utan att någon märkte att de förlorat striden.
Gregor följde mig hem genom snöflingorna och tackade nej
till en kopp varmt te. Han behövde hem och sova.
*
Vid två tillfällen har jag blivit riktigt rädd i Tensta. Den första
gången var jag på väg hem från tunnelbanan mitt i natten. Jag
tog genvägen som gick längs gatan och under en gångbro, där
trottoaren bara är en liten remsa, körde en bil fram och stannade intill mig.
Jag var inklämd mellan bilen och betongväggen under bron
och fick panik. Jag hade sett på amerikanska dramadokumentärer hur de gör. De drar in en i bilen och slår igen dörren och
sedan är det kört. Jag kände hur hela jag stelnade. Framrutan
vevades ner.
»Vet du hur jag kommer till Hyppingeplan?«
»Nej ... Jag tror det är åt vänster.«
Bilen körde vidare. Min kropp blev alldeles mjuk igen och
jag promenerade hem längs bilvägarna. Efter en stund började jag vissla.
Den andra gången var jag rädd under en längre period. Vi
hade just flyttat till Föllingebacken och jag kände mig ännu
88 | FÖRORTSHAT
inte riktigt trygg i mitt nya hem. Varje kväll låste jag dörren
och om Daniel inte var hemma kollade jag att det var låst flera gånger. Ändå kunde jag vakna på natten och tro att något
främmande rörde sig i lägenheten. Jag hörde mystiska ljud.
Efter ett tag blev jag säker på att någon var där, och jag låtsades ligga still och sova för att de inte skulle mörda mig. I timmar kunde jag ligga iskall och lyssna.
Våra grannar mittemot hade ett namn med ändelsen -ic och
Anna Lindh hade nyligen blivit ihjälstucken av en Mijailovic.
´
De nya grannarna hade två söner i tjugoårsåldern som fortfarande bodde hemma och de verkade alltid buttra när man
mötte dem i trappuppgången. Snart knöt jag ihop min nattskräck med de nya grannarna. Jag fick för mig att sönerna var
krigsskadade medicinmissbrukare och livsfarliga. En natt
skulle någon av dem få en psykos, bryta sig in och knivmörda
oss allihop.
Jag sa inget om mina fantasier till någon, jag förstod vem
som skulle framstå som psykotisk. Ändå var jag så rädd.
Så en dag berättade Daniel att han hade pratat med grannen
om något. Det tog ett tag innan jag fick ihop det men till slut
stod det klart att Daniel hade haft en kul konversation med
en av sönerna mitt emot. Jag stod som ett frågetecken. De
brukade ju inte ens hälsa. Daniel sa att han kände dem sedan
förut. De hade bott på Dyvingegränd samtidigt som oss när de
var små, de brukade ringa på dörren och fråga om Daniel ville
komma ut och spela fotboll i början på nittiotalet. Långsamt
förstod jag. Pojkarna som brukat leka på gården på Dyvingegränd. Det var samma killar. De hade vuxit upp nu. Våra grannar var inte alls farliga. De var inte psykotiska, bara blyga. Jag
kände dem till och med, utan att veta om det. Efter det var jag
aldrig mer rädd i Tensta.
Wow
Anteckningar i lila av
Jonas Malmborg
Anteckningar i
grönt av
Lawen Mohtadi
Värstingar
och tjänstemän
Jul och nyår var över. Det var 2009 nu. Fortfarande inget napp
på bytesannonsen.
Jag låg i sängen med feber och tänkte. Tänkte på mina kontakter med tjänstemännen i Tensta och Rinkeby. Jag tänkte på
fältarbetarna som inte velat prata med varandra när jag ringde om gänget de första gångerna, flera år tidigare. Jag tänkte
på det barn- och ungdomsprojekt som jag slitit så för under
samma period.
Alltihop hade startat i vårt kök. Vi satt där och drack öl med
några vänner från Rinkeby som var på dåligt humör. Deras
trumgrupp hade i tio års tid bedrivit gratis ungdomsverksamhet i Rinkeby Folkets Hus, och nu när det äntligen fanns pengar att söka hade de fått blankt nej från den tjänsteman som
kallades »Uppsökare«.
Uppsökaren var anställd för att leta upp lokala förmågor
som skulle kunna göra något bra av det extra stadsbidrag som
tilldelats stadsdelen. Under tre år var det möjligt att få del av
dessa pengar för att driva ett lokalt projekt, men ett år hade
redan gått när våra vänner fick veta att de fanns och sökte upp
Uppsökaren. Trumgruppen hade gjort sig ett namn och var
kända både i Stockholm och runt om i landet, de hade kontakt med professionella teatermaskkonstnärer och skådespelare och tillsammans ville de ge Rinkebys unga en trum- och
maskverkstad. Men Uppsökaren hade sagt nej innan de ens
hunnit tala till punkt.
90 | FÖRORTSHAT
Jag var arbetslös för tillfället och ville gärna vara med och
driva barnkulturprojekt i Rinkeby. Jag erbjöd mig att söka
upp Uppsökaren igen, men hon var inte så lätt att hitta. Hon
ringde inte tillbaka när jag lämnade meddelanden och när jag
äntligen fick tag på henne verkade hon lätt debil. Hon hade
mycket svårt att förstå vitsen med en kulturverkstad för unga
i Rinkeby. Vår plan var att erbjuda barnen att bygga sina egna
trummor, lära sig spela tillsammans och att göra karnevalmasker ihop med maskkonstnärer. Mitt bidrag skulle vara att
hjälpa barnen att göra egna radioprogram. Barnens alla ansträngningar skulle sedan manifesteras i det offentliga rummet i hemorten. Det skulle bli en stor karneval där barnen
kunde spela på sina trummor och bära sina masker och deras radioalster skulle kunna höras av alla i en specialutrustad
lyssningsfåtölj på biblioteket.
Men våra idéer föll inte i god jord. När jag sa att barn och
unga behöver få möjlighet att uttrycka sig konstnärligt i sitt
eget bostadsområde frågade Uppsökaren varför. När jag sa att
konsten var viktig för demokratin frågade hon vad konst och
demokrati hade med varandra att göra.
Det kändes opassande att ge en kommunal tjänsteman med
titeln »Uppsökare« en lektion i yttrandefrihet och kulturens
betydelse i en demokrati, så jag lät bli det. När jag sa att unga
behövde en vettig fritidssysselsättning däremot, verkade någonting långsamt snurra igång i hennes tröga skalle. Det var
väl det att hon kände igen ordet »fritidssysselsättning«.
Efter fem långa samtal på medelklassvenska (som mina
vänner i Rinkeby inte behärskade lika bra som jag) hade jag
lyckats övertyga Uppsökaren om att vi kunde göra något bra
med vår kulturverkstad. Hon bjöd då in Rinkebys skolor till
ett möte för att se om det fanns något intresse för vår verksamhet. Jag vet inte vem på skolorna hon talat med eller hur
hon lagt fram saken, men till mötet kom bara en enda liten bitter kurator som inte tyckte att kultur var något för eleverna på
hennes skola i alla fall. Så det fick bli fritidsverksamhet.
Det var en spännande tid. Vi döpte projektet till Rabarber,
VÄRSTINGAR OCH TJÄNSTEMÄN | 91
Kulturprojekt
eftersom Rinkebykidsen hade för vana att knycka rabarber i
kolonilotterna och eftersom vi tyckte att växtens egenskaper
stämde in både på oss och på Rinkebys unga: rabarber växte
vilt och var gott men inte alls insmickrande. Vi hade högtflygande planer, kanske kunde projektet utvecklas och leva vidare, kanske kunde vi skapa ett kulturhus i Rinkeby.
I månader jagade vi Uppsökaren (som förresten bar namnet
Majlis fastän hon säkert inte var mer än trettiotvå år), vi gick
på möte efter möte med Uppsökaren Majlis och hennes kollegor, vi smörade för över- och underchefer och hälsade vänligt
på en lång rad andra människor som också hade förslag till
projekt eller redan drev projekt och så vidare och så vidare.
Efter ett halvår bestämde sig Uppsökaren Majlis slutligen för
att vi kunde få tillstånd att presentera vår idé för medborgare
och politiker på det »Öppna möte« där förslagen till stadsdelsförnyelsen skulle röstas fram i demokratisk anda. Att man
först var tvungen att bearbeta en Uppsökare i månader ingick
tydligen också i den demokratiska processen.
Vi gick på mötet och presenterade vår budget trummandes,
klädda i karnevalskläder och masker och blev genast framröstade.
Eftersom det tagit så lång tid att övertyga Uppsökaren Majlis
om att få lägga fram förslaget hade vi nu bara ett och ett halvt
år på oss att genomföra vår idé, sedan skulle projektpengarna
frysa inne. Det första som hände var att hon sånär lurade oss
allihop på vår framtida möjlighet att få a-kassa. Majlis hade
nämligen tröttnat på att arbeta på Rinkeby Stadsdelsförvaltning och ville istället börja jobba hos en förening som hjälpte
folk att starta ekonomiska föreningar. För att visa framfötterna för denna förening för föreningar bjöd hon in oss och ledningen för föreningsföreningen till ett möte. Hon skröt och
skrävlade om vårt projekt som om det var hon som drivit igenom det istället för att ha förhalat det i ett halvår. Föreningsföreningen var mycket imponerad av projektet men framför
allt av Majlis, som tydligen låg bakom hela idén. Både Majlis
92 | FÖRORTSHAT
och föreningsföreningens styrelse tyckte absolut att vi skulle
ta stöd av dem för att bilda en ekonomisk förening och räknade upp alla fördelar med detta.
I sista stund insåg jag att vi skulle bli egna företagare i en
ekonomisk förening och att det betydde att vi inte skulle kunna få någon arbetslöshetsersättning när projektet tog slut. Jag
var redan egenföretagare, men jag visste att ingen av mina
vänner i gruppen hade fast jobb och att de i perioder levde på
a-kassa.
Uppsökaren Majlis var mycket missnöjd med oss när vi
inte ville starta en ekonomisk förening men hon fick jobbet
på föreningen för föreningar och försvann fortare än kvickt
från Rinkeby Stadsdelsförvaltning. Hennes nya chef på föreningsföreningen sa till mig att han tyckte att Uppsökaren Majlis hade gjort ett fantastiskt jobb som hittat oss. Synd bara att
vi inte behövde hjälp med att starta en ekonomisk förening.
Vi väntade i ytterligare ett halvår på att få svar från alla de
suckande tjänstemän som var inblandade i uthyrning av lokaler i Folkets Hus och när vi äntligen kunde börja jobba återstod bara ett år av stadsdelsförnyelsens projekttid. Den första
terminen fick vi värdelösa lokaler, men den andra kändes det
riktigt bra.
I slutet på vår andra termin ordnade vi karneval. Barnen,
vi själva och många föräldrar hade jobbat som slavar för att
få ihop masker, dräkter och de stora karnevalsdjur av papier
maché som skulle glädja Rinkebys befolkning på den stora
dagen. Ett fyrtiotal ungar spelade för brinnande livet, andra
barn och människor anslöt sig och det pulserande karnevalståget blev långt och färggrant. Lyssningsfåtöljen var på plats i
biblioteket och barnen trängdes för att få lyssna på sina egna
och andras alster. Terminen var nästan slut och barnen i Rinkeby var fulla av tillförsikt inför framtiden. De hade stora planer och massor av konkreta idéer för nästa termin. Då var det
ju lite tråkigt att projektet var slut och att stadsdelen inte var
intresserad av någon fortsättning.
VÄRSTINGAR OCH TJÄNSTEMÄN | 93
Jag vet inte om vårt projekt gjorde mer nytta än skada. Att
först väcka och sedan grusa förhoppningar kan skapa svårläkta sår.
När jag försökte presentera samma idé i Tensta gick det inte
alls. Tjänstemannen jag talade med tyckte att vårt förslag var
för långt. Det skulle rymmas på två A4, sa hon. Jag minns inte
om hon också kallades för Uppsökare.
*
Tjänstemännen i Tensta och i många andra miljonprogram
har mycket makt. De är fast anställda och har heltidslön, till
skillnad från fritidspolitikerna som får en mindre ekonomisk
ersättning för sina uppdrag och som riskerar att bytas ut vid
varje val.
Det är inte politikerna utan tjänstemännen som har kontroll över förvaltningsarbetet och som ska göra verklighet av
politikernas förslag.
Polischefen jag talat med hade uttryckt att polisen inte kan
göra så mycket åt stökiga ungdomsgäng, inte förrän de börjat
begå grovt kriminella handlingar. Och då har det redan gått
för långt. Ansvaret för våra unga ligger främst på andra myndigheter, när föräldrarna fallerar. Till exempel på kommunen
och socialtjänsten.
Robert Weintraub var enhetschef för ungdomsgården Blå Huset i Tensta och hade arbetat med unga i Tensta sedan 1990.
Jag bestämde möte med honom och Evis Leander som jobbat
med förebyggandefrågor i Tensta sedan 2003. När vi möttes
2010 var Evis Leander chef för fältarbetarna i Tensta och ansvarig för samverkan mellan skola, socialtjänst och polis.
Vi hade bestämt träff på Medborgarkontoret i Tensta, där
polisen hade öppet två timmar i veckan och där fältassistenterna höll till. Stämningen var spänd. De två tjänstemännen
var artiga, men log inte. De visste att jag ställde mig frågande
94 | FÖRORTSHAT
Tjänstemän
till hur de skött sina arbeten de senaste tio åren, samma period som Tenstas ungdomsgäng växt fram. Jag bet ihop, men
inuti mig kokade ilskan. Om dessa människor hade gjort sitt
jobb kanske min son inte skulle blivit rånad. Då hade vi kunnat bo kvar i vårt älskade hem.
Vi satte oss vid ett bord och jag slog på bandaren. Jag hade
bestämt mig för att gå rakt på sak.
»Stämmer det att personal på Blå Huset blev rapporterade
för att de hade slagit ungdomarna som gick där?« frågade jag.
Robert Weintraub bekräftade att det fanns två formella anklagelser mot ungdomsgårdens personal som kom från två
olika fältassistenter. Han sa att den ena hade utretts av stadsdelen och att personen i fråga, en fritidsledare, hade fått en
muntlig varning.
»Men den andra ledde inte till någon utredning?« undrade
jag.
»Inte den andra, nej.«
Han berättade att Blå Husets verksamhet hade varit ifrågasatt många gånger och sa att han upplevde det som att ifrågasättandena inte byggde på reell kunskap, utan på inbillad
kunskap om vad det var som försiggick.
»Vad det har handlat om är en arbetsmetod som vi kallade
för utvisning. Det har uppfattats som ett väldigt hårt regelverk och det är det som varit ifrågasatt. Att vi är väldigt hårda
mot ungdomarna. Men för oss har det alltid handlat om, och
handlar fortfarande om gränssättning. Vi har en idé om hur
ett ömsesidigt, respektfullt umgänge ska se ut och hur det ska
fungera och det är därför vi har haft det här systemet. Och det
finns fortfarande kvar, fast i lite mildare form kanske.«
»Men varför ledde inte den andra anklagelsen till någon utredning?«
»Därför att stadsdelsledningen bedömde att det inte fanns
någon anledning att göra någon utredning. Man konstaterade
att anklagelserna inte var sanna. Stämde inte med verkligheten.«
När jag frågade hur man kommit fram till den slutsatsen
VÄRSTINGAR OCH TJÄNSTEMÄN | 95
Hemmet???
svarade Weintraub att man hade intervjuat dem som varit involverade, bland andra honom själv och den anklagade.
Det var uppenbart att det som Gregor berättat var sant. Det
hade funnits en anmälan om misshandel som inte hade behandlats som en sådan och det hade funnits en mycket hård
attityd med våldsinslag gentemot pojkgänget från personalens sida. Hur den sortens auktoritära dubbelmoral kan ha
påverkat Tenstas mest gränslösa och övergivna unga pojkar,
kan man bara fantisera om.
Min nästa fråga riktades till Evis Leander. Jag ville veta om
det var sant att det hade funnits samarbetssvårigheter och
stor personalomsättning i fältgruppen. Men det ville hon inte
svara på.
»Som chef för fältenheten så sitter inte jag här och pratar
om de arbetsproblem vi har. Det tycker inte jag är en sak att
prata med dig om eller att prata utåt om.«
»Men om det har varit stor personalomsättning och konflikter i en personalgrupp, tror du inte att det påverkar kvaliteten på arbetet?«
»Självklart. Det är jag alldeles säker på att det gör. Men fältassistenterna är bara fyra personer. De unga är femtontusen.
Så vad skulle fyra personer kunna göra åt femtontusen?«
Enligt Stockholms stads egen statistik bor det drygt ettusen
unga mellan 16 och 19 år i Tensta. Jag hade inte de siffrorna
i huvudet och lät felaktigheten passera utan kommentar. Jag
ville veta varför de fyra fältarna inte tagit itu med gänget.
»Fast det här gänget som ställer till så mycket bråk, det är ju
bara trettio individer«, sa jag.
»Ja.«
»Och fyra personer kan väl göra ganska mycket åt trettio
individer?«
Det trodde Evis Leander också att de kunde. Men hon sa
att huvuduppdraget för fältarna var att få in ungdomarna i en
meningsfull och strukturerad fritid, och just det där gänget
skulle behövt någonting mer. Och då hamnade ju ansvaret på
någon annan avdelning.
96 | FÖRORTSHAT
»Vem skulle göra den andra avdelningen uppmärksam på
detta i så fall?«
»Ja, det är väl ett sådant här gemensamt samtal.«
»Hade ni några sådana?«
»I alla fall sedan 2008 så tycker jag att det har gått framåt
väldigt mycket.«
2008 var året då Leslie blev rånad och de trettio individer- Vad har
na blev Ekots huvudnyhet på juldagen. Men redan 2004 kom den
de första rubrikerna om stenkastning mot bussar i Tensta. De tillvaron
följdes genom åren av månadslånga stängningar av tunnelba- inneburit
neuppgångar, hot mot polis och utryckningspersonal, vanda- för
lisering och slagsmål med ordningsvakter. Jag påpekade detta pojkarna i
för Evis Leander, som under hela den här tiden varit ansva- gänget?
rig för ungdomsverksamheten och det förebyggande arbetet
mot brottslighet i Tensta, och frågade varför det dröjt så länge
innan de tagit tag i problemen.
»Nu företräder vi en del av stadsdelsförvaltningen. Jag vet
inte om man kan belasta fritidsavdelningen för vad som ska
tas tag i. Är det polisen som ska ta tag eller är det socialtjänsten eller rent ut sagt föräldrarna? Nu företräder ju vi fritiden
i just det här fallet.«
»Men du är även ansvarig för fältarbete och samarbetet
mellan socialtjänst, polis och skola.«
»Ja, men samarbete ligger ju inte bara på en part.«
Jag frågade Evis Leander om hon upplevde att hon motarbetats av de andra avdelningarna, men det tyckte hon inte. Ansvar vs
Hon sa att »när man börjar samtala så kan man hitta vita fläck- administration
ar där ingen gör något«. Och så la hon till att ett förbättringsarbete sker inte på ett år eller så utan man får se det som en
lång process.
Längre än så kom vi inte. Evis Leander hade bekräftat alla
mina misstankar. Under hennes tid som ansvarig hade det
inte funnits något fungerande arbete med att förebygga ungdomskriminalitet i Tensta.
Nu hade jag bara en fråga till som jag ville ha svar på.
»Var bor ni själva någonstans?«
VÄRSTINGAR OCH TJÄNSTEMÄN | 97
»Jag bor vid Gläntan i Spånga«, sa Evis Leander.
»Åkersberga«, sa Robert Weintraub.
*
Robert Weintraub jobbar inte på Blå Huset längre. Sedan februari 2011 drivs Blå Huset av Stadsmissionen, men förvaltningen har inte varit nöjd med hur uppdraget skötts. Stadsmissionen har anställt personal utan utbildning, ledningen
har inte varit på plats och ungdomsgården har tidvis varit
stängd utan att man meddelat förvaltningen. Det har kommit fram att skadegörelse och misshandel inte polisanmälts.
Stadsmissionen vill inte längre driva ungdomsgården Blå
Huset, trots att förvaltningen menar att bristerna åtgärdats
och att man har fortsatt förtroende för dem. Stadsmissionen
kommer ändå att ansvara för Blå Huset fram till dess en ny
upphandling gjorts och en ny ledning tillsatts, vid årsskiftet
2012/2013.
Sommaren 2011 sommarjobbade sexton Tenstaungdomar för
stadsdelen utan avtal och utan att få någon lön. Chefen för
Medborgarkontoret, Michael Frejd, erkände i lokaltidningen Norra Sidan att han inte haft koll på vilka som hade jobbat. Elva till tolv ungdomar fick lön senare, men sedan satte
Michael Frejd och Medborgarkontoret stopp. Man vägrade
betala ut löner till de sista fyra ungdomarna som hört av sig
med löneanspråk. I augusti 2011 kördes ytterligare en brinnande bil in i Blå Husets entré. I november 2011 brändes först
Medborgarkontoret i centrum ner, och sedan parkleken i
Erikslund. Ryktet säger att bränderna är gängets hämnd för att
unga behandlats illa av Medborgarkontoret.
Mitt hjärta hoppade över ett par slag när jag såg bilderna
av vår älskade parklek i ruiner. Tårarna ville inte sluta rinna.
På parkleken i Erikslund har mina barn tillbringat sina första
viktiga barndomsår. Där har jag picknickat, åkt skridskor, ätit
pinnbröd, lekt och umgåtts med mina barn, andra barn och
98 | FÖRORTSHAT
deras föräldrar och blivit kompis med personalen. Stora delar av mitt liv har utspelat sig på Erikslunds parklek. Branden
gjorde ett hål i bröstet på mig.
Några månader efter branden sökte jag upp Anna, som är
arbetsledare på Erikslund och som jag är bekant med sedan
gammalt. För tillfället huserar parkleken i baracker med begränsade möjligheter.
»Det värsta med branden var barnens reaktioner. Det var
en tuff period. Vi var chockade allihop. Allt som fanns i huset,
minnen som samlats sedan parkleken öppnade för fyrtio år
sedan, allt var bara borta.«
Anna räknar upp allt det där som man vanligtvis tar för givet, arbetsmallarna, fotografierna, leksakerna och barnens
egna verk.
»Barnen blev oroliga och rädda. Jag känner mig fortfarande
rädd varje gång jag hittar cigarettfimpar i parken på morgonen. Vilka är det som varit här? tänker jag. Men vi ger inte
upp. Vi finns här och vi fortsätter jobba. Stenhårt.«
*
Gänget i Tensta har nu blivit vuxna och ingen myndighet har
längre formellt ansvar för dem, men stadsdelen är ändå skyldig att göra något åt situationen, som stadigt förvärrats.
Västerortspolisen rapporterar i februari 2012 om en våg
av inbrott och meddelar att man söker efter förövarna bland
unga, kända brottslingar från miljonprogramsområdena i
Västerort, Tensta, Rinkeby och Husby. Tjuvarna sägs vara i
tjugoårsåldern och sysslar enligt polisen även med narkotikabrott, rån och utpressning. I september 2012 slutar ett gängbråk i Tensta med skottlossning. Bråkstakarna som blev småkriminella är numera beväpnade yrkesbrottslingar.
Stadsdelsförvaltningens Michael Frejd är inte längre chef
för Medborgarkontoret i Tensta. Han är nu bas för det brottsförebyggande arbetet i Spånga-Tensta. Evis Leander sitter
kvar som gruppchef för Spånga-Tenstas fältassistenter. Hon
VÄRSTINGAR OCH TJÄNSTEMÄN | 99
Fy fan
har 44 000 kronor i månadslön och utsågs i april 2011, tillsammans med Michael Frejd, till månadens stockholmare av
Stockholms stad.
Motiveringen löd: »Eva-Britt Leander och Michael Frejd
har utsetts till månadens stockholmare för att de gör SpångaTensta till en tryggare stadsdel, helt enligt Stockholms stads
vision.«
*
Jag minns de stökiga åren i mitten på åttiotalet, då när uttrycket »värsting« myntades. Uttråkade och övergivna unga,
så kallade »värstingar«, samlades i Kungsträdgården och levde rövare. När de stora bankkontoren i city fick sina fönster
sönderslagna förstod makthavarna att något måste göras. En
lång rad ungdomsverksamheter, till exempel Fryshuset, startades för att hindra bråken.
Några år senare var det dags igen. Ett par gäng i Rinkeby
och Tensta ställde till med bråk och problem. Då bodde jag i
Jakobsberg och åkte samma nattbuss som Tenstaborna, den
som brukade ge upp halvvägs. Åtgärder vidtogs, polis och sociala myndigheter och en del andra institutioner samarbetade
för att få de unga bråkmakarna på rätt köl igen och situationen
förändrades. En av mina bästa vänner, en Rinkebykille som
varit ordentligt på glid, fick praktik på Sveriges Radio under
den perioden. Han jobbar där fortfarande.
Ett antal år senare upprepades historien än en gång. Nu var
det unga fotbollshuliganer som ville visa sig dugliga på andra
platser i Stockholm. Nya projekt och samarbeten drogs igång.
I innerstaden blir dessa projekt ofta permanenta, men inte i
förorterna.
Varför de styrande i Stockholms stad aldrig beslutat sig för
att införa ett institutionaliserat, kvalitativt arbete med stökiga
unga i hela staden är en gåta. Det kan inte handla om prislappen, för dyrare än det är nu kan det inte bli. Förutom kost-
100 | FÖRORTSHAT
Ja varför?
naderna för utryckningar, skadegörelse och bränder i Tensta
under de tio år som gänget där har varit aktivt, måste alla kortvariga stadsdelsprojekt i området ha kostat enorma summor.
En oändlig flod av tidsbegränsade projekt som dragits igång
och lagts ner igen under tio års tid, och som uppenbarligen
alla har misslyckats. Några kvalificerade utvärderingar av hur
projekten fungerat har inte genomförts.
Nu är Tenstas bråkmakare i tjugofemårsåldern och forskning visar att den identitet man etablerat i tjugoårsåldern är
mycket svår att ändra senare i livet.
*
Raymond Peroti arbetar med ledarskapsutveckling, bland annat med gänget i Tensta – i ytterligare ett tidsbegränsat projekt. Han säger att han trots allt är hoppfull om att killarna
med rätt stöd ska kunna förändra sina liv. Men han är kritisk
till hur man hanterar problem av den här typen i förorterna.
»De satsningar man gör är enbart krishantering, man planerar inte framåt. Alla tonåringar har inte en mamma eller
pappa som har tid eller möjlighet att hålla koll. Somliga av
dem som saknar vuxenstöd börjar hänga i centrum. Ett stort
problem är att man inte arbetar på lång sikt med de här ungdomarna. Man driver enstaka projekt som pågår i två, tre år,
det leder ingenstans.«
Raymond Peroti menar att det är långsiktiga satsningar på
kultur, idrott och förebyggande arbete med unga som krävs.
Han jämför det förebyggande arbetet med att amortera på ett
lån.
»Antingen betalar du nu eller så får du göra det sedan, med
ränta. Resultatet av förebyggande arbete märks inte genast,
det syns först tio år senare. Gör du inget nu kommer det att
brinna om tio år. Det är då det blir riktigt dyrt«, säger han.
*
VÄRSTINGAR OCH TJÄNSTEMÄN | 101
På ett födelsedagskalas kom jag att tala med en nyutexaminerad polis. Hon arbetade i Solna som utryckningspolis och
Tensta låg därför i hennes område. Jag fyllde på våra kaffekoppar och berättade om det som hänt Leslie. Jag beklagade
att polisen inte arbetade mer förebyggande. Jag sa att jag trodde att långsiktigt arbete för att bygga upp ett förtroende mellan ungdomar och polis skulle vara det enda sättet för polisen
att få reda på vem som rånat vem.
Hon sa att hon och hennes kollegor inte brukade kliva ur polisbilen i Tensta. De nöjde sig med att sitta därinne och titta ut.
»Man vill ju inte gärna få en sten i huvudet«, sa hon.
*
Nordea valde att flytta från Tensta i februari 2012 och sedan
dess finns det inte längre något bankkontor i området. Systembolaget har också slagit igen. Flera av lokalerna i Tensta
Centrum står tomma. Bankomaterna utsätts ständigt för inbrott och inbrottsförsök.
Under våren 2012 startades nya gatubråk i Tensta. De fortsatte långt in på sommaren. Vakter råkade illa ut och femton
till tjugo personer kastade sten mot polisen och förstörde flera polisbilar. Polisen säger att det är några få individer som
ligger bakom bråken. Inte helt överraskande.
*
Min mormor är från Tornedalen, hennes modersmål var
meänkieli och det förbjöds hon att tala när hon som åttaåring
placerades på arbetsstuga. Hon kunde inget annat språk så
det blev till att vara tyst tills hon lärt sig svenska.
Skolpolitiken användes som ett tveeggat svärd av den
svenska staten under den första hälften av nittonhundratalet,
man försvenskade finnmarken samtidigt som man hjälpte fattiga bönder att föda sina små.
Min mormor hade tretton syskon och alla hjälpte till med
102 | FÖRORTSHAT
gården men det räckte inte. Mormor var åtta år och hennes
yngre syster sju när de flyttade till arbetsstugan. Där fick de
bo under skolterminerna tills de slutade folkskolan vid fjorton. På arbetsstugan kombinerades hårt arbete med undervisning. Tanken var att de finsktalande barnen skulle fostras till
goda svenska arbetare och det enda tillåtna språket var därför
svenska. Min mormor utvecklade en depressiv läggning och
sjukpensionerades tidigt. Hennes syster blev schizofren och
dog innan hon fyllt femtio. Både depression och schizofreni
kan kopplas till traumatiska separationer i barndomen.
Min mormor kallas svensk, men är hon det? Blev hon det
när den svenska staten stal hennes språk?
Det syns inte på mig att min mormor tillhör en minoritet.
Jag ser ut som en traditionell svensk. Min klassbakgrund är diffus, men jag brukar kalla mig medelklass. Mina föräldrar hade
det inte väl förspänt men de studerade på högskola. De hade
kunskap. Jag plöjde deras böcker, lyssnade till deras tankegångar och vi förde intellektuella resonemang om vår tillvaro.
Jag tänkte mycket och älskade att spela teater. Efter högstadiet
var jag skoltrött och sökte mig till Södra Latins Teaterlinje för
att överhuvudtaget stå ut med att gå gymnasiet. Utan att förstå
det hamnade jag mitt i den framtida kultureliten. Att jag sedan
hoppade av gymnasiet var betydelselöst i sammanhanget, jag
hade redan knutit kontakter som jag skulle kunna dra nytta
av resten av livet. Just då hade jag ingen tanke på att mina nya
kompisar skulle bli så viktiga för min framtid. Jag gjorde inga
maktanalyser av det slaget på den tiden.
Min tankevärld och mina vänner var det kapital som jag hade
med mig när jag bildade familj. Jag hade inget annat och ansåg mig inte behöva mer än så. Jag litade på att samhället skulle
skydda mig från misär och de första åren var det också så.
Det var tidigt nittiotal och Sverige var i djup kris. Jag hade
arbetat ett år inom vården men inte fattat att man måste anmäla
inkomst till Försäkringskassan för att kunna få inkomstbaserad
föräldrapenning. Vi levde på Daniels frilansjobb som musiker
och under perioder på hans A-kassa. Garantibeloppet i föräldraVÄRSTINGAR OCH TJÄNSTEMÄN | 103
penningen låg på sextio kronor om dagen och räckte knappt till
mat. När barnen blev äldre jobbade jag inom vården och pluggade. Daniel spelade covers på krogen för några hundralappar
svart per kväll. Ibland fick han välbetalda, vita jobb som varade
under längre perioder men det var inget vi kunde räkna med. Vi
fick bostadsbidrag och barnbidrag och mellan varven utgjorde
bidragen en större del av vår sammanlagda inkomst.
En jakt på
borgerliga
värderingar
som är fula
och
skamliga.
När jag började på Dramatiska Institutets Radiolinje 1998
hamnade jag i en ny maktposition. Jag blev officiellt medlem
av landets kulturelit. Nu trodde plötsligt alla att jag bodde på
Söder. När andra DI -elever fick veta att jag hade två barn och
bodde i Tensta blev de bokstavligen förstummade.
En efter en köpte mina klasskamrater lägenheter på Södermalm. Om natten drömde jag att jag svalt ett piller som gjorde
att jag kunde flyga. När jag stigit till väders insåg jag att jag
inte visste hur jag skulle ta mig ner igen. Medan jag svävade
omkring däruppe, högt över hustaken, insåg jag plötsligt vad
som skulle hända när pillret slutade verka. Då skulle jag falla
handlöst och krossas mot marken.
Jag drömde att jag uttryckte min glädje och lycka över att ha
hittat en bra lägenhet till ett överkomligt pris vid Medborgarplatsen. Först vid inflyttningen såg jag ut genom fönstret och
förstod vad jag hade gjort. Jag greps av en fruktansvärd ångestkänsla, men det var försent att ändra sig. Jag hade redan flyttat in.
Jag var rädd på Dramatiska Institutet. Rädd att förlora min
identitet, mina rötter, mina fötters kontakt med jorden, allas
vårt ursprung. Rädd att förlora min identitet som människa
och ersätta den med min nya roll som makthavare.
Nu i efterhand kan jag se att min skräck var befogad. Det är
lätt att byta verklighet när man byter samhällsstatus. Lätt att
glömma var man kommer ifrån.
När man nått en efterlängtad maktposition vill man gärna
manifestera den, ruva den, och kanske fokusera mer på vems
hink som är vems än på att vara tillsammans. Så är det för alla
människor. Makt korrumperar och vi är alla svaga.
104 | FÖRORTSHAT
*
Stadsdelspolitikerna bor ofta där de verkar och brinner starkt
för sin ort, men deras maktposition i samhället är svag och
de har mycket få möjligheter att verkligen åstadkomma något
om de inte får stöd från högre ort. I Stockholm är det kommunalpolitiker, landstingspolitiker, rikspolitiker och näringsliv
som sitter på pengarna och därmed den verkliga makten. Andra verkliga makthavare är tjänstemännen.
Av sextioen chefer i Tensta stadsdelsförvaltning bodde en
i Tensta 2009. Av sjuttio socialsekreterare bodde ingen där.
De ansvariga tjänstemännen i Tensta stadsdelsförvaltning bor
inte där de arbetar. De och deras barn har aldrig behövt möta
Tenstas »trettio individer« eller de problem gänget skapat
på hemmaplan. Behöver det nämnas att inget av Stockholms
borgarråd bor i ett miljonprogram?
Det är svårt att föreställa sig att man skulle låta ett trettiotal
individer kontrollera en hel stadsdel någon annanstans än i
ett miljonprogramsområde. Men i Tensta sitter makthavarna
Jfr
Spiltaligan! säkra hur dåligt jobb de än gör. Få Tenstabor röstar och de
boende har sällan de resurser som krävs för att få gehör för
några protester. Många vuxna Tenstabor kommer ifrån samhällen där myndigheterna själva är farligare än vilket ungdomsgäng som helst.
Varken rikspolitikerna, kommunalpolitikerna eller tjänstemännen behöver alltså anstränga sig för att åtgärda några
problem i miljonprogrammen. De riskerar varken sina maktpositioner eller att de själva, deras barn eller någon granne
ska drabbas. Sannolikt känner de inte ens någon som bor där
och behöver aldrig ta emot några besvärliga påpekanden från
vänner och bekanta som upplevt bristerna.
De enda som skulle kunna avslöja missförhållanden och
maktmissbruk av det här slaget är journalisterna. Tyvärr visar
undersökningar att inte heller journalisterna bor i miljonprogrammen. De bor på Södermalm i Stockholm. På Söder har
man inte problem med trettio individer. Dit åker folk från
VÄRSTINGAR OCH TJÄNSTEMÄN | 105
!
Journalistiken
hela stan för att supa, slåss och råna. Brottsstatistiken ligger
skyhögt över miljonprogrammen. Ändå beskrivs inte Söder
Konspiratoriskt!
som farligt och otryggt i medierna. Då kunde ju bostadsrättspriserna sjunka. Medierna beskriver inte heller landsortens
problem med arbetslöshet och social misär. Där har journalisterna sina landställen och sina släktingar, inte vill man svartmåla dem. Att däremot beskriva betongförorterna som farliga
är lockande. Journalisterna bor inte där, känner ingen som
bor där och riskerar inte att sänka bostadspriserna för någon
av sina vänner. Att undersöka varför det brinner i förorten, att
gräva och avslöja en dåligt skött ungdomsverksamhet är tidskrävande och kostsamt. Att förenkla och skriva målande om
den farliga, invandrade underklassen är mer lönande.
HÄR BOR JOURNALISTERNA
STADSDEL PÅ SÖDERMALM
Journalister
Västra (väster om Ringvägen)
Östra (öster om Götgatan)
Mellersta (mellan Ringvägen
och Götgatan)
Hela Södermalm
371
453
27,5
19,4
435
1 259
18,7
20,9
STADSDEL I VÄSTERORT
Bromma, Alvik, Blackeberg,
Ulvsunda
Vällingby
Spånga, Rinkeby
Hässelby
Kista
Hela Västerort
Journalister
245
47
63
35
30
420
Antal per 1000 hushåll
Antal per 1000 hushåll
11,2
3,7
3,4
2,3
2,2
5,2
FIGUR 4. Antal journalister per 1000 hushåll i olika stadsdelar i Stock-
holm.
Källa: Här bor journalisterna, Kerstin Ekberg 2007.
Den höga andelen journalister i stadsdelarna på Söder jämfört med andra delar av Stockholm visar tydligt hur journalistkåren väljer att inte integreras med andra samhällsgrupper. Journalisterna föredrar att bo grannar med varandra.
Anteckningar i lila av
Jonas Malmborg
Anteckningar i grönt
av
Lawen Mohtadi
»Problemen med
invandringen mörkas«
Inte så sällan hörs oroliga röster i den svenska offentligheten,
vid våra middagsbord och på kafferasten på jobbet. Man klagar över att vi inte vågar tala öppet om problemen med invandringen. Man menar att det är ett ämne som ingen vågar ta
i av rädsla för att anklagas för rasism. Men hur ser egentligen
den offentliga diskussionen ut?
De så kallade upploppen i Tensta 2008, de som toppade
Ekots nyheter på juldagen, skedde i direkt anslutning till de
bråk i Rosengård som hade fått ett enormt genomslag i medierna några dagar före jul.
Efter den första stökiga natten i Rosengård meddelade
Malmöpolisen att många av dem som deltog i bråken inte
själva bodde på platsen, att där fanns fotbollshuliganer och
autonoma grupper utifrån. Dagarna därefter hävdade polisen
att de flesta som medverkat i Rosengårdskravallerna i själva
verket varit ditresta.
Enligt både polis och experter är det inte Rosengårdsbor som
primärt står för våldsamheterna. Istället talas det om »turnerande bråkstakar«, och huliganer som polisen känner igen från
helt andra områden och sammanhang.
– Det är de tillresta som vi har mest problem med. De verkar
inte ha något annat mål än att förstöra, säger Charley Nilsson,
presstalesman vid Malmöpolisen.
»PROBLEMEN MED INVANDRINGEN MÖRKAS« | 107
Så stod det i Svenska Dagbladet den 19 december 2008. Men
polisens information dränktes i den övriga rapporteringen.
Läste man vidare i SvD:s artikel fick man istället veta att orsaken till upploppen var en konflikt mellan en islamsk förening och en hyresvärd som ville köra ut föreningen från sin
lokal, en beskrivning som repeterades i så gott som samtliga
medier.
Helhetsbilden som medierna presenterade var att kravallerna i Rosengård orsakats av unga, våldsamma islamister. Det
framkom aldrig av rapporteringen att den utpekade islamiska
föreningen och sju andra Rosengårdsbaserade föreningar i ett
pressmeddelande omedelbart tagit avstånd från kravallerna.
Istället publicerades intervjuer med Rosengårdsbor som hävdade att upploppen var politiska protester, och opinionsbildare i flera medier jämförde Rosengårdskravallerna med upploppen i Paris förorter 2005 och 2007.
Nyhetsrapporteringen följde samma spår som de rasistiska,
islamofobiska och främlingsfientliga internetsajterna, där Rosengårdskravallerna beskrevs som ett steg på vägen i det muslimska maktövertagandet av Sverige.
Några månader efter Rosengård och Tensta stod ett nytt miljonprogramsområde på tur för att bli känt för sina ungdomskravaller. I medierna kunde man följa händelseförloppet i
Gottsunda utanför Uppsala genom att läsa och lyssna till en
mängd intervjuer med bekymrade poliser, rädda brandmän
och arga invandrarkillar.
Vad ingen journalist brydde sig om att berätta var att befolkningen i Gottsunda består av 15 000 individer och av dessa
var det enligt polisens presstalesperson tio till femton personer som bråkat.
I P 1:s samhällsmagasin Studio Ett kunde man höra bråkstakarna från Gottsunda berätta om sitt polishat och sina bilbränder. De aggressiva killarna i reportaget känns igen. Redan
1986, i ungdomsfilmen Stockholmsnatt, lärde vi känna den sedermera folkkäre invandrarkillen Paolo Roberto, alias »Kung-
108 | FÖRORTSHAT
Igen
Bra!
en av Kungsan«. Där och då sattes standarden för hur unga
invandrarkillar från förorten skulle beskrivas. Paulo Roberto
blev rikskänd för sin roll som den aggressiva, våldsamma,
kriminella och övergivna grabben från förorten. En skildring
som omedelbart blev en schablon.
I berättelsen om ungdomsbråken i förorterna de senaste
åren har medierna fortsatt återskapa klichén om förortskillen. Man gör det med förment välvilja och påstår sig till och
med föra fram »en fördjupad bild« genom att gång på gång
hala upp ridån för samma pjäs om de hopplösa förorterna och
deras kriminella unga. Man delar ut priser till de journalister
som ger den snyggaste inramningen till berättartraditionen
om de förlorade förortskidsen. Man får det att verka svårt och
komplicerat att rapportera om »verkligheten i förorterna«.
Men det är fel.
En journalist behöver aldrig leta länge för att hitta den lilla
grupp med frispråkiga värstingar som hänger i förorternas
centrum och gärna pratar vitt och brett om hur farliga och
kriminella de är. Bordet är serverat. Sedan ringer man bara
upp några helsvenska poliser och tjänstemän, låter dem tala
sitt myndighetsspråk och beklaga situationen – voilà, så har
man ett »brännande reportage« där man enligt mediernas
självberöm »ger röst åt dem som annars inte hörs«. I själva
verket är det enbart dessa röster som får höras.
Myten om förortens unga som en skara hopplösa bråkmakare har under snart trettio år gång på gång ristats in i oss. Positiva motbilder syns sällan i de traditionella medierna, men
på nätet kan man hitta dem, gömda mellan rasistiska forum
och hatbloggar.
Såhär diktar Sunny om Rosengård på sajten »Mitt område.
nu Rosengård«:
Halvt frusen och halvt vaken vrider jag persiennen för fulla segel, jag möts av det vackraste skimmer jag någonsin stött på, ett
skimmer som ser rakt igenom mig, rakt igenom dig, ett skimmer
som lärt sig att ta sig an så mycket skit, så mycket fördomar. Ett
»PROBLEMEN MED INVANDRINGEN MÖRKAS« | 109
skimmer som trots alla motgångar och föraktelser ändå lyser
lika klart, ett skimmer som lyser för oss.
Jag ser löven falla, jag ser hur grenar spretar nakna, hur dom
fryser men ändå inte, dom känner sig trygga. Jag bländas av solen när den når glasen på höghuset mittemot, som en spegelbild
på vattenytan. Det är vackert på sitt eget sätt, de må vara gamla
gråa fastigheter, med slitna fasader.
En bloggare kallad »Bloggturken« har lagt upp ett klipp där
ytterligare en prisbelönt reporter, Janne Josefsson, i TV intervjuar barn i fjortonårsåldern som tycker att en känd maffiaboss är cool. Barnen påstår att de flesta i deras miljonprogramsområde Bergsjön är kriminella. Janne Josefsson säger
emot. Josefsson framstår som klok och rättvis, barnen som
korkade och skurkaktiga.
Bloggturkens kommenterar:
Okej de flesta som bor i Bergsjön är blattar som många tror är
kriminella. De flesta som bor i Askim är svenskar och är pundare = Det är helt klart fördomar. Det handlar inte om svenskar
eller blattar. Det handlar om fördomar och hjärntvättning av
median.
De små storkäftade förortsborna i Janne Josefssons reportage
har kunnat ses på snart sagt vartenda rasistiskt och främlingsfientligt internetforum.
Tänk om Josefsson inte hade nöjt sig med att tala med några högljudda fjortisar utan letat vidare. Då kanske han hade
stött på Bloggturken, eller ännu hellre en forskare som kunde
berätta om hur mediernas beskrivning av den kriminelle förortskillen reproduceras på alla nivåer i samhället och självklart även blir en del av självbilden hos dem som växer upp i
de utpekade områdena.
Egentligen är det otroligt att så många förortsbor klarar
av att hålla mediebilden av sig själva och sin ort på avstånd.
110 | FÖRORTSHAT
Såhär skriver bloggaren Rebelsoul, en tjugosjuårig tvåbarnsmamma, om livet i Gottsunda:
Jag har skrivit mycket om det som kan kopplas till Gottsunda,
och ni har varit med och diskuterat i många olika ämnen. Efter
många långa diskussioner i ämnet tycker jag nästan att vi kan
slå fast att Gottsunda är ett fantastiskt ställe.
Vi älskar Gottsundas mångkulturella blandning och öppna
och tillåtande atmosfär, vi älskar naturområdena och den rena
luften, vi uppskattar Gottsunda Centrum med dess affärer, bibliotek, simhall, gym och vårdcentral med mera och vi gillar tusen andra små personliga saker med Gottsunda.
Vi som bor här i Gottsunda är mestadels överens om att
Gottsunda är en bra plats att bo på, somligt här är knas, men
ingen kan komma på en enda bebodd plats i hela världen där det
inte finns ett eller annat att klaga på.
Listan med förorter som fått mycket uppmärksamhet på
grund av sina »ungdomskravaller« kan göras lång. Fornhöjden i Södertälje har också beskrivits med svarta rubriker. Området har fyratusen innevånare. Tjugo ungdomar har vid ett
antal tillfällen ställt till bråk. Etthundrafemtio personer deltog i kommunens medborgarmöte om trygghet i Fornhöjden
torsdagen den 4 februari 2009 och enligt kommunens hemsida resulterade mötet i många bra förslag på hur tryggheten i
bostadsområdet kan ökas. Varken mötet eller dess engagerade
besökare väckte någon uppmärksamhet i medierna.
I miljonprogrammet Hovsjö i Södertälje har femton till tjugo personer ställt till bråk och skapat rubriker, speciellt runt
nyår, flera år i rad. Någon gång har bråkmakarna varit uppemot femtio stycken, enligt mediernas rapportering. Hovsjö
har mellan femtusen och sextusen innevånare.
Rinkeby har också förekommit i rapporteringen om förortskravaller. Även här skriver man att ett femtiotal ungdomar har varit inblandade. Rinkeby har totalt sextontusen
innevånare.
»PROBLEMEN MED INVANDRINGEN MÖRKAS« | 111
När liknande bus uppstår på andra orter blir rubrikerna inte Riksnyheter
rikstäckande. De toppar inte ens de lokala nyheterna, trots att
antalet skadade och gripna ofta är fler än de varit under de
bråk i miljonprogramsområdena som resulterat i krigsrubriker. Mediernas språkbruk blir också ett annat vid ungdomsbråk på andra orter, man beskriver inte händelserna som upplopp, kravaller eller gängbråk utan använder hellre begrepp
som »slagsmål«, »bråk« eller »en ovanligt stökig natt«.
Några exempel ur tidningsnotiser och korta artiklar med
pytterubriker:
Tre ungdomar skadade i Nacka
– De slogs med golfklubbor och basebollträn, uppger polisen.
Två ungdomsgäng brakade i kväll samman i ett stort slagsmål vid Ektorps centrum och Skuru skola i Nacka, öster om
Stockholm.
Enligt polisen var mellan 20 och 30 ungdomar inblandade.
Många var beväpnade med olika typer av tillhyggen, bland annat järnrör. Minst tre personer har skadats.
Ytterligare ett slagsmål inträffade vid 20-tiden på Slussen på
Södermalm. Enligt polisen var det ett stort antal ungdomar i
13–15-årsåldern som var inblandade.
Aftonbladet 18 januari 2008
Jättebråk mellan ungdomsgäng i Bräcke
Ett 40-tal ungdomar slogs inne i centrala Bräcke på torsdagskvällen. Tidigt på torsdagskvällen bröt ett stort bråk ut mellan
två olika ungdomsgrupperingar inne i centrala Bräcke.
– Vad bråket gällde är för tidigt att uttala sig om. Men det
finns uppgifter om att två personer är skadade och sedan ska
det göras en anmälan, säger vakthavande befäl Mikael Abrahamsson.
Länstidningen 1 mars 2012
Ungdomar slogs med golfklubbor
Ett 15–tal ungdomar slogs med golfklubbor på Hagagatan i cen-
112 | FÖRORTSHAT
trala Stockholm. En person greps av polisen, misstänkt för försök till grov misshandel.
Svenska Dagbladet 27 oktober 2007
Gäng attackerade polisen
Det var i samband med att polisen skulle omhänderta flera personer vid restaurangstråket i city som det uppstod tumult. Ett
stort gäng gav sig på polisen.
– Polisen fick använda både pepparspray och batonger för att
freda sig, säger Göran Ludvigsson.
En yngling greps, men det ändrades sedan till ett omhändertagande för fylleri. Han hördes på fredagsförmiddagen och
släpptes sedan.
Norrköpings Tidningar 23 mars 2012
20–30 ungdomar deltog i bråk
Ett slagsmål med 20–30 ungdomar från två grupperingar utbröt på lördagskvällen vid Slussen i Stockholm. En ung man fördes till sjukhus i ambulans.
Svenska Dagbladet 10 september 2011
Ytterligare bråk i natt bland ungdomar
Även natten till onsdagen gick i våldets tecken i Östersund. Redan tidigt under kvällen samlades ett stort antal ungdomar i
Österängsparken nedanför Stora kyrkan i Östersund.
Strax efter klockan 01.00 kallades polisen till platsen då ett
större bråk uppstått där cirka 20 ungdomar var inblandade.
Östersundsposten 2 juni 2010
Pojkliga misshandlade 13-åringar
I torsdags misshandlades och rånades tre 13-åringar på Södermalm av ett pojkgäng.
– Det blir allt vanligare, säger Peter Wittboldt vid citypolisen.
De tre trettonåringarna misshandlades och rånades mitt på
Södermalm vid 17-tiden i torsdags. Några timmar senare identifierade polisen gärningsmännen när de strök omkring på stan:
»PROBLEMEN MED INVANDRINGEN MÖRKAS« | 113
sex ungdomar varav fem av dem var i åldrarna 12–13 år. Den
sjätte var 15 år gammal.
Metro Stockholm 24 september 2012
Hundratals ungdomar vandaliserade i Frölunda
Flera hundra ungdomar samlades i går i Fiskebäck och vandaliserade. Troligen var målet från början Missionskyrkan, men
i stället var det bilar, bussar och hållplatser som blev vandaliserade, mestadels genom äggkastning. Tre personer greps för
brott mot knivlagen.
Polisen beslagtog vapen och flera personer omhändertogs.
Lokala Nyheter P4 Göteborg 30 oktober 2005
100-tal huliganer drabbade samman
Ett hundratal fotbollshuliganer från AIK och Djurgården drabbade samman i ett stort slagsmål i Fatbursparken på söndagskvällen. När polisen kom vände de sig mot polismännen och
kastade sten och flaskor.
Det var vid 21.30 tiden som ett stort antal huliganer från AIK
och Djurgården gav sig på varandra i området kring Medborgarplatsen, Mariatorget och Fatbursparken. När polisen kom
till platsen för att skingra dem började stenar och flaskor att
kastas mot dem.
Flera poliser fick lättare skador men polisstyrkan lyckades
förpassa sex av våldsverkarna från platsen. Ett antal män hade
slagits blodiga men togs från platsen av sina kamrater.
Dagens Nyheter Stockholm 16 september 2012
*
En vacker sommardag ger vi oss ut för att plocka svamp. Det är
semestertid och vi befinner oss mitt på bondvischan. Vi parkerar intill ett utbränt bilvrak och skakar menande på huvudena.
Ungdomarna på landsbygden har visst haft tråkigt nu igen.
På otaliga platser runt om på Sveriges landsbygd finns liknande lämningar. I de mest pastorala omgivningar kan man
114 | FÖRORTSHAT
hitta förkolnade rester av en bilstöld, en vansinnesfärd och ett
actionbetonat helgnöje efter en långtråkig vecka i landsorten
– en bilbrand.
Dessa bränder hamnar aldrig på tidningarnas förstasidor.
De fastnar inte ens på bild. Av någon anledning är bilbränder
inte lika mediala när det inte finns höghus i bakgrunden.
Kriminell förort
PLATS: Medborgarplatsen på Södermalm i centrala Stockholm
jag:
Vad tänker ni när jag säger Tensta?
två svarthåriga tonårspojkar:
Invandrare.
Kriminell förort.
jag:
Vad är det som är kriminellt där?
två svarthåriga tonårspojkar:
Jag tror att dom håller på ganska mycket med kriminalitet
och sånt där.
Bilbränder och sånt.
jag:
Vad har ni hört det nånstans?
två svarthåriga tonårspojkar:
På nyheterna.
I tidningen.
jag:
Har ni varit där nångång?
»PROBLEMEN MED INVANDRINGEN MÖRKAS« | 115
två svarthåriga tonårspojkar:
Nej.
Ja. En gång när jag var liten.
jag:
Skulle ni kunna tänka er att bo där?
två svarthåriga tonårspojkar:
Ja.
jag:
Trots kriminaliteten? Tror ni inte att den skulle drabba er?
två svarthåriga tonårspojkar:
Nej. Man är inte en av dom.
jag:
Tror ni att dom mest håller på för sig själva och att det inte
drabbar dom som bor där?
två svarthåriga tonårspojkar:
Ja.
Exakt.
jag:
Var bor ni då?
två svarthåriga tonårspojkar
Jag bor i Liljeholmen.
Jag bor i Fittja.
jag:
Fittja är ju också ett miljonprogram. Vad tycker du om miljonprogrammen?
116 | FÖRORTSHAT
svarthårig tonårspojke:
Bra. Det finns mycket ungdomsverksamhet där.
jag:
Har du fått ta del av det?
svarthårig tonårspojke:
Jag har inte behövt det.
jag:
Är ungdomsverksamheten bara för de kriminella?
svarthårig tonårspojke:
Jag tror det. För att hålla dom borta från sånt.
jag:
När ni flyttar hemifrån, skulle ni kunna tänka er att bo i
Fittja eller Tensta eller nåt sånt?
svarthårig tonårspojke:
Ja. Det skulle funka.
Ja, jag skulle kunna tänka mig det.
*
Ett par månader efter Ekots rapportering om »upplopp i Tensta« tog jag med mig några typiska Tensta-reportage och besökte ett högstadium i närheten av mitt hem. Jag ville höra
vad vanliga, ickekriminella Tenstaungdomar tänkte om det
som pågick i deras bostadsområde och hur det skildrades i
media. När jag gick över skolgården med mikrofonen i handen kom ett gäng småkillar emot mig och ville bli intervjuade.
»Vi är gangsters«, skrek de och ryckte i mikrofonen.
»Det är jättefarligt här! Akta dig!«
»Fråga mig, jag är gangster!«
»Är du?«
»PROBLEMEN MED INVANDRINGEN MÖRKAS« | 117
Jag lät nog skeptisk, för pojken svor på sin mammas död för
att övertyga mig.
»Det tror jag inte«, sa jag och försökte skaka dem av mig.
Pojkarna flaxade, runt, runt som hönor och kacklade oavbrutet.
»Han ljuger, han ljuger, fråga mig, fråga mig.«
»Vi ljuger inte, jag svär vi är gangster. Kom igen, intervjua
mig.«
Men jag gick vidare in i skolan, in i det klassrum där jag
skulle träffa Hjulstaskolans niondeklassare. Vårterminen
närmade sig sitt slut och eleverna hade mycket att göra inför
ansökan till gymnasiet, men deras lärare tyckte att det var
viktigt att de ickekriminella Tenstaungdomarna för en gångs
skull fick lite uppmärksamhet.
Jag började med att spela upp ett reportage som handlade om
deltagarna i de så kallade upploppen i Tensta runt jul 2008.
Reportern intervjuade några kriminella killar på Blå Huset
som fick berätta om varför de ställer till bråk och varför de
brukar råna andra unga. Efteråt diskuterade vi det vi hade
hört och en av eleverna, Raima, var upprörd.
»På reportaget sa de att de hade förstört Blå Huset. Det
tycker jag var oförskämt. Blå Huset är ju för dem. De visar
ingen tacksamhet.«
»De vill känna sig starka«, sa Aida.
»De vill bara känna sig kriminella, fast de är inte det«, sa
Shima och tjejerna skrattade.
Aida trodde att killarna ville spela tuffa inför sina kompisar,
att det var därför de bråkade med polisen. Jag frågade vad de
tyckte att man skulle göra åt sådana killar.
»De borde få lära sig«, sa Heba allvarligt som en sträng
gammal lärarinna.
Jag undrade om de tyckte att det var bra att medierna beskrev problemen i Tensta och Sara, en mörkhyad flicka med
sjal och glasögon, tog ordet.
»Det är inte bra för allt kan inte vara sant.«
118 | FÖRORTSHAT
»Tensta får dåligt rykte«, tyckte Raima.
»Många tror att det är dåligt i Tensta«, fyllde Mehdi i, »men
det är mycket bra här.«
Aida förklarade att i reportaget lät det som om alla som bor
i Tensta håller på med våld och så, men att det faktiskt finns
både bra människor och kanske lite mindre bra människor i
ett samhälle, vart man än går.
Heba hade lockigt svart hår och långa ögonfransar. Hon
tyckte att det oftare stod negativa än positiva saker i tidningen. Hon sa att hon hade bott på andra ställen, men att hon
tyckte att Tensta var bra.
»Jag trivs här. Skolorna är bra här, de har bra lärare. Det är
mycket som är bra.«
Jag funderade över om de här ungdomarna kanske var
överdrivet positiva till Tensta, som en reaktion på mediernas
svartmålning, och frågade om man behöver försvara att man
bor i Tensta och att man trivs där. Sara såg förnärmad ut.
»Alltså, vi säger sanningen, att vi trivs här. Vi försvarar inte
och säger att vi trivs här.«
»Men behöver man försvara sig för att man trivs i Tensta?«
»Jag säger bara att jag trivs här när jag gör det.«
Heba berättade att många är rädda för att komma till Tensta. Hon hade kompisar från andra orter som var oroliga för
att någon skulle sno deras jacka eller dyrbarheter om de skulle åka till Tensta.
»Har det hänt dig någonting här?« undrade jag.
»Nej, jag bor i Tensta och jag trivs, men jag har vänner utanför som blir rädda när de kommer hit. Egentligen borde de
inte vara rädda. Men om man har läst i tidningarna om all kriminalitet så blir det ju så.«
»Har du sett till den här kriminaliteten?«
»Nej. Det finns väl några pojkar som håller på och springer
runt och busar. Men några stora saker har jag inte sett med
egna ögon.«
»Vad tänker du om de här bråkiga killarna då?« undrade jag.
»Jag tänker att de är dumma i huvudet. För de förstör de»PROBLEMEN MED INVANDRINGEN MÖRKAS« | 119
ras egen förort som de själva bor i. De verkar ju helt puckade.«
Tjejerna skrattade igen. Det var uppenbart att de tyckte att
tuffa gängets machostil var löjlig. Jag ville veta om de hade
lagt märke till gänget, om de visste vilka killarna var.
»En vet jag. Han gick i den här skolan«, sa Amir.
»Hur vet du att han var en av dem?«
»Jag vet inte att han var det, men jag visste att han var på
Blå Huset. Han brukade vara där.«
Det var tydligt att den påkostade ungdomsgården var intimt förknippad med kriminalitet. Jag frågade Amir om han
hade några tankar om varför det här gänget ställde till med så
mycket bråk.
»Jag tror att de har misslyckats med allt de har gjort. Och
sedan har de inget annat att göra än bara förstöra. Det är vad
jag tror.«
»Har ni sett dem stå och hänga?« frågade jag. Amir nickade.
»Ja, många gånger. De ser ut som luffare, jag svär.«
»Jag går bara förbi«, sa Adam som var blond och blåögd.
»Det är bara att undvika dem. Hålla sig borta«, sa Shima.
I reportaget som vi hade lyssnat på tillsammans berättade
reportern att killarna suttit i häkte flera gånger. Man fick höra
killarna säga att om man ser ett Tenstabarn med Fjällrävenjacka så vet man att den är snodd. Jag frågade vad ungdomarna föreställde sig att en lyssnare från en annan plats skulle
tänka om Tensta när de hörde detta.
»De tror att det är maffia och kriminella«, sa Dilan, en flicka
med krusigt mörkbrunt hår.
Amir tyckte att folk borde komma och fråga dem som bor
i Tensta istället för att lyssna på fördomar i radio. Han lät
arg och jag frågade om han tyckte att reportaget spred fördomar.
»Du hör ju hur de snackar. De säger ’man vet att Fjällrävenjackan är baxad om den är från Tensta’, det är inte så. Folk har
råd att köpa om de bor i Tensta. Det är inte att de är fattiga.«
»Alla är inte fattiga?«
120 | FÖRORTSHAT
»Nej, de snackar för sig själva. De kan snacka för sig själva,
men inte för oss.«
Jag frågade hur de själva skulle beskriva Tensta och Amir
berättade att han flyttat ifrån Tensta för att det inte gick att
hitta en större lägenhet där.
»Det var fullt. Så nu bor jag i Hässelby. Jag gillar Tensta,
därför fortsätter jag i den här skolan ändå. Det är ett roligt
område när man är barn. För mig, alltså för ungdomar också.
Det finns mycket fotbollsaktiviteter och läxhjälp.«
»Men är det bara trevligt här?« undrar jag.
Amir sa nej. Han sa att det inte finns någon stad eller ort
som är helt felfri.
Sara menade att de som bor på Södermalm antagligen tror
att Tensta är den sämsta platsen.
»Tror du att de tror det?«
»Ja. För de läser så mycket om det i tidningarna så det är
klart att de får ett dåligt intryck.«
Heba trodde att man la mer tid på att skriva om problemen
i Tensta, Hjulsta och Rinkeby än i de andra stadsdelarna. Hon
undrade över varför medierna hela tiden var på när det hände
något i Tensta, men sällan rapporterade om andra orter.
»Min lärare har berättat att det finns mycket bråk i Södermalm, men jag har aldrig sett att det står i tidningen: Södermalm,
Södermalm. Även om det är knas där och det händer saker där,
ändå skriver de hela tiden om Tensta. Då blir man lite irriterad,
jag vet inte om det kanske ... det låter lite rasistiskt faktiskt.«
Josef berättade att hans brors vänner inte vågade komma
och hälsa på eftersom de trodde att Tensta var så farligt.
»Vad tänkte din bror då?« undrade jag.
»Jag vet inte.«
»Vad skulle du tänkt?«
»Idioter.«
»Men skulle du inte skämmas?« undrade Lorraine.
Josef svarade nej, han skulle inte skämmas. Men i Lorraines
fråga låg ett påstående. Jag frågade henne om det var så att
man kunde skämmas för att man bor i Tensta.
»PROBLEMEN MED INVANDRINGEN MÖRKAS« | 121
»Ja, det kan man visst det«, svarade hon. »Ibland så står det
såhär i nyheterna att det finns kriminella människor i Tensta,
Hjulsta. Då skäms man för att, alltså man är själv inte kriminell och man gör inte de här sakerna, men fortfarande blir
man inräknad. Förstår du? Då är det klart man skäms.«
*
Varför blir vissa bostadsområden utpekade som sämre än andra? Det kan ta ett halvt sekel för en ort att tvätta bort dålighetsstämpeln. Har den väl fäst är den svår att bli av med.
När jag var barn var Söder ökänt för sin fulhet och sitt bus.
Sedan dess har Söder i folkmun bytt namn till Södermalm och
på något underligt sätt blivit tjusigt, trots att det är samma bus
och samma mörka, trånga gator och lägenheter nu som då. Det
är egentligen bara priset som förändrats, höjts till det tiodubbla.
Föreställningen om Farsta som fult och farligt var också
stark under sjuttio- och åttiotalet. Nu har den bilden bleknat.
Även där står samma hus kvar och området är varken lugnare
eller särskilt mycket rikare nu än förut.
I Bredäng och Skärholmen är det närmast omöjligt att få
tag i hyreslägenheter och bostadrättspriserna är höga, ändå
släpar dessa förorter fortfarande på sitt dåliga rykte. De är ju
bevars miljonprogram ändå.
Det finns sällan några verkliga orsaker till varför vissa områden får dåligt rykte.
Ibland tänker jag att Tensta är som horan på skolgården.
Den där tjejen som alla vet allt om, just för att de inte vet någonting. Allt som berättas om henne har en viss doft, en viss
klang. En underton av »du vet hon«.
I ett hierarkiskt samhälle måste du skilja ut dig och markera status. För att komma upp dig måste du ha någon under
dig. Du måste tala om vad som är skillnaden mellan dig och
dem. På vilket sätt du är bättre än dem. Kan du inte definiera
skillnaden mellan dig själv och dem som står under, riskerar
du själv att hamna underst.
122 | FÖRORTSHAT
Aspudden
som gick
från att
vara okänt
fattigt till
populärt och
välbärgat
Att bo i Tensta är att ständigt beskrivas, men aldrig känna igen
sig i beskrivningarna. Det är för att beskrivningarna görs av dem
som behöver någon annan att definiera sig mot. Någon att kliva
på i hierarkin. För att demonstrera skillnad måste Tensta bli till
något annat. Till en annan värld. Berättelserna om Tensta vill
alltid framhäva det extrema. Även den grå vardagen blir något
exotiskt. Till och med normaliteten beskrivs som onormal.
Det är inte smärtfritt att vara »den andre«, den som samhällets »vi« definierar sig emot istället för identifierar sig
med. Stigmatisering kallas det. Stigma betyder »stick« eller
»brännmärke« och det gör ont.
*
Viktigt!
Av 150 artiklar om Tensta som publicerades mellan 2008 och Bra med
2009 hade 70 procent ett negativt tema som kriminalitet, våld konkret
och andra problem, det visar en studie som presenterades vid
Stockholms universitets journalistutbildning 2010. Bara 17
procent av artiklarna om Tensta hade ett tydligt positivt tema.
Beskrivningen av Tensta är långt mörkare än den som presenteras av den genomsnittliga Stockholmsförorten.
MEDIERNAS SKILDRING AV TENSTA
Neutral
Positiv
Negativ
FIGUR 5: Så skildras Tensta i medierna – 70 % av artiklarna om Ten-
sta hade ett tydligt negativt tema, så som kriminalitet, våld och andra
problem. Till analysen användes 150 artiklar om Tensta, publicerade
i tidningarna Aftonbladet, Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet och
Expressen under 2008–2009. Artiklarna valdes genom en sökning i
databasen Mediearkivet, där sökordet »Tensta« förekom i rubriken och/
eller ingressen.
Källa: Den farliga förorten, Clara Guibourg, JMK, Stockholms universitet, 2010.
»PROBLEMEN MED INVANDRINGEN MÖRKAS« | 123
I Gunnar Nygrens avhandling Skilda Medievärldar från 2005
hade 33 procent av mediebevakningen från ytterstaden ett positivt tema. Innerstaden fick ännu mer positiv uppmärksamhet: 36 procent av mediernas bevakning av innerstaden hade
en positiv vinkel, enligt Nygrens avhandling. Han skriver: »I
bevakningen av innerstaden är det berättelser om ’det goda
samhället’ som dominerar. Det handlar om såväl skridskoåkning i Kungsan, nya litterära skyltar som placeras ut som
30-årsjubileet för ett innecentrum på Östermalm, som får fem
minuter i ABC . Men innerstaden är också farlig, till exempel
övergångsställen där Expressen kör en kampanj efter att en
gammal kvinna blivit överkörd.«
Mediernas bild av miljonprogrammen däremot är både mer
sparsam och har ett annat fokus, enligt Gunnar Nygrens forskning: »Nyheter från dessa förorter följer samma mönster som
forskningen funnit tidigare – utgångspunkten i så gott som
alla dessa nyheter är kriminalitet och sociala problem. Som
i nyheterna från södra Järvafältet (Rinkeby, Tensta och Hjulsta) där rubrikerna handlar om barns dåliga hälsa, narkotika
och om terrormisstänkta somalier. /…/ Förortsbevakningen
under tre slumpvis utvalda veckor faller väl in i de mönster
som forskningen tidigare kunnat konstatera i mediernas konstruktion av bilden av miljonprogrammets förorter.«
Det mest anmärkningsvärda är att så stor uppmärksamhet
ges åt kriminaliteten i Tensta. Studien från 2008–2009 visar
att nära hälften av de artiklar som skrivs om Tensta handlar
om brott, trots att problemen med kriminalitet i verkligheten
är så mycket större i Stockholms innerstad.
Ska man tro medierna råder det solförmörkelse i Tensta
medan resten av Stockholm har vackert väder.
*
En undersökning om innevånarna i miljonprogramsområdena Rinkeby, Rosengård och Hjällbo visade att nära hälften
ansåg att deras förorter skildrades på ett negativt sätt i media.
124 | FÖRORTSHAT
I
innerstaden
lever man
det normala
goda livet, i
förorterna
händer
hemska
saker
!
De boende kände inte igen den bild som spreds och tyckte att
medierna även gav negativa bilder av orternas innevånare,
särskilt av invandrarungdomarna. Man menade att killar från
förorten ofta beskrevs som farliga och kriminella och tjejerna
som förtryckta. Undersökningen visade att de boende ansåg
att bilden som media skapar direkt och indirekt påverkade
deras chanser ute i arbetslivet och i övriga samhället på ett
negativt sätt.
All svensk forskning jag kan hitta om hur media skildrar
förorterna visar samma sak: Den är överdrivet negativ.
*
Motstånd mot den ensidiga beskrivningen av förorten finns.
Rouzbeh Djalaie tröttnade på den usla mediebevakningen av
hans förort och startade lokaltidningen Södra Sidan i Stockholm 2006. Jag kontaktade honom och vi bestämde träff på
ett kafé i solen mitt i stan och Rouzbeh började berätta.
»Alltihop började när jag och min fru bytte vår lägenhet i
ett fyrtiotalshus i Aspudden i Stockholm mot en i miljonprogrammet Bredäng. Vi möttes av mycket starka reaktioner från
människor runt omkring oss. Så gör man bara inte.«
Rouzbeh berättar att lägenheten i Aspudden var trång och
hade små fönster, dessutom fanns det en missbrukande granne som levde rövare i huset.
»Mitt i natten stod folk och skrek och bankade på hans dörr
och ett tag hade han ingen ytterdörr alls till sin lägenhet. Lägenheten i Bredäng var ljus och hade utsikt över Mälaren.
Ändå tyckte folk att vi hade gjort ett nerköp. Då började jag
fundera.«
Några år senare flyttade Rouzbeh och hans fru till Vårberg
som ligger ännu längre ut i förorten, och när de sedan fick
barn började de tänka över sin situation.
»Många tänker att i förorten kan man bo tills man har fått
barn, sedan ska man flytta. Hade vi gjort rätt val? Jag började
kolla, hur mår min hemtrakt? Finns det bra skolor i Vårberg?
»PROBLEMEN MED INVANDRINGEN MÖRKAS« | 125
Omg
Ju mer jag läste, desto mindre fattade jag, för det stod ju ingenting om platsen där jag bodde.«
Rouzbeh beskriver hur lokaltidningen verkade få alla sina
nyhetsuppslag från polisrapporter och att de längre reportagen och intervjuerna jämt handlade om någon från Liljeholmen eller något helt annat ställe i stan.
»Det kändes som att man var osynlig. Mitt grannskap och
alla de frågor som var viktiga för oss var osynliga.«
Rouzbeh hade just blivit arbetslös och bestämde sig för att
försöka starta en bra lokaltidning. Han var utbildad IT-konsult och hade aldrig skrivit journalistiskt men kom i kontakt
med en journalist som hade gjort samma analys av lokalbevakningen, Petter Beckman. Tillsammans startade Rouzbeh
och Petter Södra Sidan, en annonsfinansierad lokaltidning.
Den kommer i brevlådan i Stockholms sydvästra förorter och
finns på nätet.
År 2011 bestämde sig Rouzbeh för att starta en tidning på
norra sidan också. Den går inte lika bra. Stockholms norra förorter är fattigare än de södra. Kista Galleria, det enda
stora framgångsrika köpcentret som skulle kunna finansiera
tidningen, har bestämt sig för att bara köpa reklam i TV . De
enorma företagen i Kista Science City – Sveriges Silicon Valley – som ligger inom bevakningsområdet, är inte heller intresserade av att bidra till utvecklingen av sitt närområde.
Ungefär 30 000 människor åker varje morgon till Kista Science City för att jobba. De 27 000 som bor i Kista åker åt andra
hållet, till mindre välbetalda jobb, eller stannar kvar hemma,
arbetslösa. Rouzbeh Djalaie försöker inte dölja sin bitterhet
när han berättar om mångmiljardföretagens bristande intresse för områdets befolkning.
»Man kunde tro att de åtminstone hade en målsättning att
någon gång i framtiden anställa personer från närområdet,
men de bryr sig inte alls. Varför skulle de då vilja satsa på en
lokaltidning? Inte ens Stockholms stads eget bolag Kista Science AB har velat bidra. De är visserligen medvetna om problematiken men de har valt att satsa sina pengar i Järvalyftet
126 | FÖRORTSHAT
Södra och norra sidan exempel
på journalistikens
demokratiska uppgift!!!!
istället, på projekt som verkar roliga men som i praktiken inte
lett någonstans.«
Utan stabila reklamintäkter står lokaltidningen Norra Sidan
nu på randen till konkurs, trots att den är mycket uppskattad av
både ungdomarna i Husby, Stockholms borgarråd och Kistagallerian, eftersom tidningen synliggör alla och skapar en
känsla av samhörighet i området. Alla gillar Norra Sidan, men
ingen vill betala. Rouzbeh Djalaie säger att han inte har gett
upp än, att han försöker hitta lösningar.
»Men utan Norra Sidan har vi ett demokratiskt problem.
Ska vissa områden i Sverige inte ha någon fungerande medial
bevakning?«
83 000 personer bor inom Norra Sidans område. Det är tio
procent av hela Stockholms stads befolkning och ungefär lika
många som bor i Karlstad eller i Kristianstad.
*
Drygt 20 procent av stockholmarna är födda i ett icke västerländskt land eller har föräldrar som båda är det. Antalet
personer med icke västerländsk bakgrund som citeras i inrikes- och ekonominyheterna i Stockholmstidningarna Dagens
Nyheter och Svenska Dagbladet är betydligt färre.
År 2008 såg siffrorna ut så här (enligt Quick Responses undersökning av Dagens Nyheters och Svenska Dagbladets nyhets- och ekonomidelar från den första onsdagen i månaden
under maj, juni och juli 2008):
DN inrikesnyheter:
DN Ekonomi:
SvD inrikesnyheter:
SvD Näringsliv:
9%
7%
9,5 %
4,5 %
Trots att båda tidningarna arbetade aktivt för att bli mer representativa i sitt urval under den undersökta perioden är resultatet nedslående.
»PROBLEMEN MED INVANDRINGEN MÖRKAS« | 127
Helt rätt
fråga
*
Ett påstående som ofta återkommer när det gäller rapporte- Nyckelfråga
ringen om förorterna är att journalisterna är rädda för att säga
sanningen om de problem som finns där. Att vi har en politiskt
korrekt journalistkår som är rädd för att utpekas som rasistisk
och därför undviker att belysa »problemen i förorten«.
Trots all forskning som visar att medierna tvärtom mer
än gärna problematiserar förorten, har den här myten bitit
sig fast stenhårt och verkar vara omöjlig att bli av med. En av
orsakerna till att en sådan grov felaktighet ständigt återkommer är att annars trovärdiga medier och mediepersonligheter
själva sprider den.
Janne Josefsson har arbetat länge på SVT :s granskande magasin Uppdrag Granskning och är en av Sveriges mest erkända journalister. Han är mångfaldigt prisbelönt, 2002 fick
han Stora journalistpriset och senast 2010 fick han motta Per
Wendels pris på 75 000 kronor för god nyhetsjournalistik.
Janne Josefsson har gjort flera program och inslag från miljonprogrammen. Några av dem är mycket populära på rasistiska och främlingsfientliga nätforum. Han har också gjort en
mängd uttalanden om hur den svenska journalistkåren i åratal dolt det faktum att det finns problem i förorten, citat som
även de flitigt används i rasistiska bloggar.
Jag stämde träff med Janne Josefsson i Göteborgs botaniska
trädgård för att försöka förstå vad han egentligen menar. Han
pratade fort och mycket. Jag fick sällan en chans att komma
emellan med en följdfråga.
jag:
Du har uttryckt att du tycker att journalister är fega i frågan
om miljonprogrammen.
janne josefsson:
Vi journalister bor ju inte därute. Och som så många andra
128 | FÖRORTSHAT
så skiter man i hur det är därute, man lever inte där, har
man ihjäl varandra därute eller skjuter på varandra, så skitsamma. Det är ju när det kommer in på deras egen gård, där
de har sina egna barn, det är då de reagerar.
När jag kliver ut i de här områdena är jag naturligtvis gäst
i verkligheten. Jag måste vara trogen den historia jag ser
framför mig, det är ju mina intryck, jag gör ju en massa val
och sorteringar och så där ... En människa som bor där ute
kan ju reagera väldigt starkt mot det, det är ju ett sätt att
svärta ner dem och sådär.
Jag tror att de heller aldrig kan riktigt beskriva hur det är.
Bor man i ett sådant här område så måste man också överleva och det gör att de inte kan riktigt vara sanningsenliga,
det är min absoluta uppfattning.
Det gäller mig också, jag tar risker som gäst i verkligheten,
men det är absolut nödvändigt att inte bo i det området man
beskriver.
Först påstår Josefsson att de problem som finns i miljonprogrammen tigs ihjäl och att det beror på att där inte bor några
journalister. I nästa andetag hävdar han att de som bor i miljonprogrammen inte själva kan ge en rättvis beskrivning av
sin tillvaro.
Innan jag hinner sticka emellan med en fråga fortsätter
han.
janne josefsson:
Det värsta är ju att stora delar av ungdomarna i de här områdena, de områden man kallar för ... ja, vad är det man kallar dem ... sossarna har ju benämnt dem med en massa olika
förskönande omskrivningar ... Många utav ungdomarna
har ju sagt upp samhällskontraktet och det är ett farligt tillstånd. Och det är farligare idag än vad det har varit i modern tid. Jag läste i DN förra veckan att 40 procent av ungdomarna mellan arton och tjugofyra år varken har arbete
eller går i skolan. 40 procent! Och så kan vi räkna med att
»PROBLEMEN MED INVANDRINGEN MÖRKAS« | 129
Överleva?
arbetslösheten bland ungdomar kanske kan stiga ordentligt
om något år, jag menar då är vi uppe i 60, 70 procent, kom
igen! Vad kommer att hända? Den kriminella arbetsmarknaden är öppen tjugofyra timmar om dygnet. Det kommer
att bli obehagligt inte bara för dem som bor i de här områdena utan även för dem som tror sig leva i en skyddad miljö.
Josefsson hävdar att »många av ungdomarna har sagt upp
samhällskontraktet«, han talar om en stor fara, han pratar om
en undersökning om ungdomsarbetslöshet, han nämner siffran 70 procent och avslutar med »den kriminella arbetsmarknaden«. Det är en skräckinjagande bild han målar upp, men
underlaget är mycket skralt.
Undersökningen om ungdomsarbetslöshet som Josefsson
hänvisar till är en rapport från Ungdomsstyrelsen från 2008
som visar att mer än var tredje ungdom varken arbetade eller studerade i flera förorter och att den förort med störst
problem var Husby, där 38 procent av ungdomarna stod utanför både studier och arbetsmarknad. Men att därifrån dra
slutsatsen att de om något år skulle uppgå till 70 procent och
att stora delar av ungdomarna i miljonprogrammen sagt upp
samhällskontraktet och står till den kriminella arbetsmarknadens förfogande, det är att fabulera. Att vara arbetslös är inte
detsamma som att bli kriminell.
Josefsson pratar på och jag har inte en chans.
janne josefsson:
Man frågade ju aldrig svensk arbetarklass vad de tyckte om
invandrings- och flyktingpolitiken. Hade man gjort det så
kanske man inte hade fått ett rungande ja. Och det var ju
de som fick bära hela den ekonomiska krisen på sina axlar,
de fick också bära hela flyktingpolitiken. De fick se hela sin
trappuppgång förvandlas, kanske på ett par år. Och att se
sin trappuppgång förvandlas det är ju en riktig, rejäl omställning. Det är ju där du ska gå ut med soporna, det är där
du har tvättstugan. Det var ingen abstraktion som det var
130 | FÖRORTSHAT
för väldigt många andra som satt och sa att man skulle ta I den sv
arbklassen
emot folk från hela världen som sökte skydd hit.
har ingått
Det här har Josefsson sagt förut, jag har sett flera Youtube- många
klipp och läst intervjuer där han har sagt precis samma sak. med
invbakgr
Den här gången hinner jag med.
jag:
Men när du säger att trappuppgångarna förvandlas, då kan
man ju tolka det som att det kommer en massa svartskallar
in i trappuppgången och att det är det som är problemet.
janne josefsson:
Alltså problemet är ju att de etablerade demokratiska partierna inte har erkänt de här problemen. Att det är problem.
Svenskarna har ju flytt, de som har kunnat. Och då gäller
det att röna ut vad beror det på och låta saker och ting komma fram. I och med detta så blir det ju till slut att de trycks
in i rasistiska fållor och de kanske röstar på partier som är
direkt främlingsfientliga och sådant där. Den risken tror jag
är uppenbar.
De etablerade partierna har inget svar på de här frågorna. Det är ett svek, tycker jag. Mot alla som bor i de områdena. Jag har heller inte träffat några invandrar- och flyktingfamiljer som har sagt att de vill bo kvar i de här gettona.
De vill ju inte längre ... De vill ju integreras. De flesta. Den
absoluta majoriteten, tror jag.
JJ skyller
på
politikerna,
JT på
journalister
na.
De svenska arbetarklassrasisterna kan enligt Janne Josefsson
inte hjälpa att de är rasister. Allt är politikernas fel, eftersom
de inte erkänner att det finns problem. Att Josefsson ser en
koppling mellan samhällsproblem och invandring är uppenbart. Men på vilket sätt han menar att invandringen orsakat
problem är inte lika tydligt.
Och så kommer visan igen om att ingen vill bo i miljonprogrammet egentligen, med en liten knorr den här gången. Jo»PROBLEMEN MED INVANDRINGEN MÖRKAS« | 131
Inte erkänt
problemen.
Så talar
många idag.
Dabrowski: vi
måste tala
om problemen
med inv.
Säger det
istället för att
säga vad
man anser är
problemet.
sefsson tolkar nämligen denna påstådda ovilja att bo i miljonprogrammen som en vilja att integreras.
jag:
Men tror du att problemen i miljonprogrammen är klassrelaterade eller hänger de specifikt ihop med invandringen?
janne josefsson:
Per-Albins folkhem, det var ju ett vitt folkhem. Jag vet inte
hur gammal jag var första gången jag såg en svart människa.
Nu kommer det hit analfabeter. Jag är ju för ett mångkulturellt samhälle, men jag tillhör ju en yrkesgrupp som har förskönat det riktigt ordentligt, skulle jag vilja säga. Och hållit
inne med och dolt väldigt mycket. Det tycker jag är ett av de
värsta sveken vi journalister har gjort oss skyldiga till under
de åren jag har jobbat i alla fall.
Jag skulle vilja gå så långt som att säga att vi ... Nästan
som journalister i totalitära stater, har vi vidarebefordrat
det som makten vill att vi ska vidarebefordra. Bara folk är
tysta och glada och går på bidrag och lever i de här områdena och vi slipper ha med dem att göra, då ska alla vara
nöjda.
När jag var i Rosengård kunde man se poliser som verkligen var rädda. Och det är ju de som får göra jobbet. Sikta
med skarpladdade skjutvapen mot barn. Tolv–trettonåringar som kastar sten mot dem. Men just den här försköningen.
jag:
Men hur ska man föra den här diskussionen då?
janne josefsson:
För den öppet. Det ruggiga är väl att nu när man ständigt
beskriver hur det brinner i området, människorna där tycker ju många gånger att bilden av området är värre att leva
med än att leva under de omständigheter man gör i områ-
132 | FÖRORTSHAT
det. Jag vet inte hur man kan lösa det. Det är klart att människor kan också vara oerhört lyckliga i de här områdena.
De kan vara glada. Min fru är från Filippinerna, hon kan ju
berätta om påvra miljöer i Filippinerna där de är mycket
lyckligare än vad vi är här i Sverige. Men det betyder väl
inte att den ojämlikheten ska bestå.
Josefsson jämställer nu miljonprogramsområdena med slummen i tredje världen. Det blir en liten paus och jag passar på
att ställa en av mina viktigaste frågor.
jag:
Vad tänker du om att främlingsfientliga bloggare citerar dig?
janne josefsson:
Vad är det jag har sagt då?
jag:
Det här om trappuppgångar som förvandlas till exempel.
janne josefsson:
Jo men alltså, om de är de enda som ...
Det är klart att de kommer att utnyttja det. Men jag vet
med mig själv att jag är inte invandrarfientlig, jag är inte
främlingsfientlig, jag är inte rasist. So what’s the problem?
Det är väl värre att sitta och förneka allting.
Journalistik är ju att ta fram och försöka förklara, varför sker detta? Har det någonting med klass, kulturell bakgrund, samhällsställning eller vad fan det än handlar om så
ska det väl upp på bordet. Sedan om det är tabubelagda frågor framför allt bland journalister så ...
jag:
Men är det verkligen tabubelagt? Jag tycker att man jämt
läser om allt hemskt som händer i förorten och alla brott
som begås av invandrare.
»PROBLEMEN MED INVANDRINGEN MÖRKAS« | 133
janne josefsson:
Man tassar runt. En hel rad kulturpersonligheter förnekade hedersvåld ett tag. Jag begriper ingenting, det är klart
att det finns hedersvåldskultur och då ska man väl försöka
ringa in, var kommer den ifrån och vad beror den på?
jag:
Men det är lättare att belysa det som kommer nytt, medan
det som är gammalt, att man slår ihjäl varann på fyllan, det
är sådant som livet är, det är inget kulturellt förfall.
janne josefsson:
Man måste väl för fan kunna hålla två tankar i huvudet
samtidigt?
jag:
Men man skriver ju aldrig »Fyllevåldets offer – Ytterligare
en berusad man misshandlade sin fru till döds.«
janne josefsson:
Svenska ungdomar på fyllan i Grekland ... Kvinnovåld ... Det
ska väl också fram.
jag:
Men då belyser man inte att det har med svensk kultur att
göra.
janne josefsson:
Kan man absolut göra.
jag:
Ja, man kan det, men det gör man väldigt sällan.
janne josefsson:
Nä, men då gör man inte det. Men jag har jättesvårt för ett
sådant program som Efterlyst. Invandrarkillar är ju över-
134 | FÖRORTSHAT
representerade när det gäller vissa våldsbrott, men när man
bara visar sådana hela tiden så slår ju det sönder skallen på
folk. Man tror ju till slut att alla invandrare är så, och man
tror att det bara är invandrare som gör de här brotten. Man
förklarar aldrig heller varför i så fall.
jag:
Förklaringen är att invandrare är överrepresenterade i den
socialgrupp som begår den sortens brott, men det får man
inte veta.
janne josefsson:
Ja, det är ju din förklaring.
jag:
Men så ser ju statistiken ut. Invandrare är fattigare än
svenskar. Kopplingarna går mellan den typen av brottslighet och fattigdom. Det är inte etniciteten som avgör om
man blir kriminell eller ej.
janne josefsson:
Absolut, absolut. Jo, jag har också sett att de här invandrarfientliga grupperna citerar mig ... jag tror att det första citatet är hämtat ur någon TV -debatt från nittioett när jag säger
just det, att vi journalister har dolt och tryckt ner saker och
ting i någon slags välvillighet, och inte berättar vad vi vet.
jag:
Men försöker inte du också dölja någonting när du säger att
folk inte vill vara rasister men tvingas till det?
janne josefsson:
Det har jag absolut inte sagt. Men min uppfattning är att
många utav dem inte i grunden är rasister utan man tvingar
in dem i det till slut eftersom inga andra tillåter dem att ta
upp de här problemen som har varit.
»PROBLEMEN MED INVANDRINGEN MÖRKAS« | 135
I all
oändlighet
säga att det
finns
problem, utan
att säga vad
man menar.
Man får officiellt inte tycka någonting om det här, får inte
öppna munnen utan att riskera att blir stämplad som rasist,
och det gör ju att de kanske går hårdare fram. Men det finns
absolut rasism inom arbetarklassen också, som i alla samhällsklasser. Även i de mest fina salonger kan det dyka upp.
Men jag tror inte svenskarna i allmänhet är rasister, men
jag tror inte de ställer upp på det samhälle vi har fått här
idag. Det tror jag inte.
*
70 procent av journalisterna har aldrig försökt mörka »sanningen« om invandringen, eller dolt uppgifter som skulle
kunna ge en negativ bild av invandrare. Det visar tidningen
Journalisten och Quick Responses webbenkät, som fylldes i av
1 655 journalister år 2008. Däremot har 80 procent av journalisterna någon gång mött främlingsfientliga åsikter i sitt arbete, åsikter som de inte följt upp och redovisat journalistiskt.
Det verkar alltså snarare vara så att journalister mörkar den
dolda främlingsfientligheten än problemen med invandringen.
Skeendena under hösten 2012 pekar åt det hållet. Den 21
oktober ville SVT :s flaggskepp Agenda tala öppet om »problemen kring invandringen« och ställde den retoriska frågan
»Hur mycket invandring tål Sverige?« i rubriken för partiledardebatten. Knappt en månad senare avslöjades de två SD topparnas våldsamt rasistiska beteende i en film som de själva
spelat in och som Expressen publicerade. Borde inte svenska
medier ha kunnat avslöja Sverigedemokraternas hyckleri
mycket tidigare? Istället har man okritiskt agerat megafon åt
rasister som inte tvekar att beväpna sig med järnrör.
Sverigedemokraterna är ett intressant fenomen i vårt hypermoderna och hyperliberala land, ett land som definierar
sig som klart antirasistiskt. Precis som invandrarna beskrivs
Sverigedemokraterna och deras sympatisörer ömsom som offer och ömsom som förövare. Ibland är de onda rasister som
136 | FÖRORTSHAT
Irriterande
intervju för
den saknar
vissa
väsentliga
följdfrågor
?
ingen vill befatta sig med och ibland bara förvirrad svensk underklass som har det svårt och inte vet bättre.
Att Sverigedemokraterna skulle kunna ge uttryck för en
allmän svensk rasism förnekas kategoriskt. Ändå använder
svenska medier och politiker från flera andra partier Sverigedemokraternas grepp när de ska debattera invandringspolitiken och segregationen. Man talar då, precis som Sverigedemokraterna, om »problemen kring invandringen«.
Sällan hör vi debatter om »problemen med fiskerinäringen« eller »problemen med sjukvården«. Istället förs diskussioner om problemen med utfiskning, patienter som tvingas
ligga i korridoren, eller underbemanningen på svenska sjukhus. En fungerande debatt kräver nämligen att det finns konkreta problem att diskutera.
Men när det gäller »problemen kring invandringen« behöver medierna inga konkreta definitioner. I diskussionen
som uppstod efter Agendas tema »Hur mycket invandring tål
Sverige?« hävdade SVT att just den här diskussionen skulle
föras i allmänna ordalag. Men »invandringen« består inte av
luft. Det handlar om människor. Och när man talar om »invandringen« i Sverige idag så syftar man inte på invandrare
från västerländska länder, man menar mörka människor från
Afrika, Asien och Latinamerika.
Om vi provar att byta ut ordet »invandringen« mot »judarna« så blir det solklart vad det handlar om: »Man måste kunna
belysa problemen med judarna utan att kallas rasist.«
Agendas rubrik på trettiotalet skulle ha kunnat vara »Hur
mycket judar tål Sverige?«
När SVT vill debattera »problemen kring invandringen«
utan närmare definition, förknippar SVT invandringen i
största allmänhet med problem i största allmänhet. Och när
Janne Josefsson knyter ihop invandring med diverse sociala
problem är det ett sätt att etnifiera och främmandegöra gemensamma samhällsproblem. Just det sättet att tala om invandring använder rasister och Sverigedemokrater.
Men Janne Josefsson och Sverigedemokraterna har en po»PROBLEMEN MED INVANDRINGEN MÖRKAS« | 137
äng när de påstår att de är de enda som vill prata om »problemen kring invandringen«. Vi har skapat en ny underklass i
Sverige och den har till stor del sina rötter i andra länder. Inga
etablerade politiker från de stora partierna vill ta debatten om
varför det ser ut såhär och vad detta gör med oss.
Vad är det egentligen som händer när vi lyfter på fötterna
för städaren? En städare som nästan aldrig är blond. Hur påverkar det oss att vita svenskar sällan känner några svarta
svenskar, eftersom vita och svarta svenskar bor åtskilt, arbetar åtskilt och har sina barn i olika skolor? Vad gör det med
vårt samhälle, med hur vi ser på varandra och oss själva?
Varför väljer större delen av de resursstarka, ljusa svenskarna att inte integreras med de mörka? Vad är skillnaden mellan en medvetet skapad apartheid och den sortens apartheid
som vi lever i?
*
Jag arbetade med att sätta ihop mina inspelningar från Tensta
till en lång radiodokumentär som skulle sändas i Sveriges Radio och tänkte att nyhetsredaktionerna borde vara intresserade
av ett kortare reportage som skulle avslöja den egentliga anledningen till »ungdomskravallerna« i Tensta. Ett avslöjande som
skulle visa att det aldrig rört sig om några upplopp, utan att hela
problemet uppstått på grund av att polis, fältassistenter och
stadsdelstjänstemän inte lyckats stoppa en liten skock småkriminella busar som ställt till problem en längre tid.
Jag kontaktade alla nyhetsredaktioner på P1, kanalen där
min dokumentär skulle sändas, men jag fick nej. Man tyckte
att nyheten var för lokal. För personlig. Vissa redaktioner gav
mig en liten beskäftig lektion i hur de ville att ett reportage
skulle låta, men inga kommentarer om innehållet överhuvudtaget.
Jag blev stum.
Kollegor brukade ofta förklara den urusla mediebevakningen av förorterna med att:
138 | FÖRORTSHAT
Hemsk
fråga
1. Vi bor ju inte där.
2. Vi har ju inga kontakter där.
Nu sa de istället att eftersom jag bodde där och hade kontakter där, så ville de inte publicera reportaget. När reportrar
som bor på Södermalm åker till miljonprogrammen och gör
oinsatta och okunniga reportage om våldsbrott är det däremot
varken för personligt eller för lokalt, trots att det begås många
fler sådana brott i deras egen stadsdel. Den sortens reportage
ses inte som ett sätt för Södermalmsbor att dölja problemen
i sin egen bostadsort på bekostnad av andra. Varenda större
nyhetsredaktion runt om i landet har gjort ett antal sådana
inslag om sina miljonprogramsområden.
Av någon anledning är »den invandrade ungdomsbrottslingen« viktig att ha med i både tidningar, TV och radio. Att
traditionellt svenska ungdomsbrottslingar självklart är i majoritet, eftersom de tillhör majoritetsbefolkningen, märks
inte i nyhetsrapporteringen. Ingen reporter har sökt upp det
rasistiska ungdomsgäng som terroriserade somalier i Forserum. Ingen vet hur de ser ut eller låter. Sällan eller aldrig
får vi höra en ljushyllt fotbollshuligan, folkrace-slugger eller
söderbuse berätta varför han slåss och bråkar. Men Tenstas
trettio individer har fått oerhört mycket medieutrymme,
trots att deras brott är oansenliga ur både samhälls- och
medieperspektiv. Hade man verkligen tagit deras brott på
allvar skulle man ha granskat dem ordentligt och de skyldiga
skulle inte ha tillåtits bre ut sig så som de gjort i medierna.
Vanligtvis sätter nyhetsmedia en ära i att vara åtminstone
någorlunda sanningsenliga. Inte när det gäller miljonprogrammen. Här gäller inte de vanliga journalistiska reglerna
om att en händelse blir en nyhet om den har stor betydelse
för allmänheten. Här gäller inte ens den traditionella mediedramaturgin som brukar innebära att ju våldsammare och
ovanligare ett brott är desto större nyhet blir det. Det enda
som medierapporteringen runt betongförorterna går ut på är
att skapa skarpa kontraster mellan miljonprogrammen och
resten av landet.
»PROBLEMEN MED INVANDRINGEN MÖRKAS« | 139
Så bra
Jag hade aldrig upplevt det starkare än nu, när min nyhet om
de så kallade »upploppen i Tensta« hamnade i papperskorgen.
*
Jag hade krävt ett svar på frågan om varför vi måste fly från
Tensta och jag hade fått besked.
Det berodde på att Stockholms borgarråd och Sveriges regering inte brytt sig och fortfarande inte bryr sig ett skvatt om
hur miljonprogrammen sköts, att polisen inte arbetar förebyggande och att Tenstas egentliga makthavare, tjänstemännen, under många års tid smitit från sina jobb och låtit bli att
ta itu med de förhållandevis små problem som funnits att lösa:
Ett trettiotal pojkar som hängde i gäng, sköt med luftpistol,
Föräldrarna och tände eld på saker och ting och trakasserade yngre förbipascivilsamhället
serande. Pojkar som skulle gjort vad som helst för att få vuxdå?
enkontakt. Pojkar som det skulle varit lätt att ta tag i om man
bara gjort det i tid.
I Tensta hade man inte gjort det alls.
Istället för att se till att det fanns fungerande fritidsverksamhet, fältarbete och förebyggande polisarbete hade pojkarna
misshandlats, tystats och portats av personalen på ungdomsgården, mött fältare med så svåra samarbetsproblem att de
överhuvudtaget inte kommunicerade med varandra och sett
poliser som var så rädda att de inte vågade kliva ur polisbilen.
Istället för att ta tag i killarna medan de var i tonåren hade
stadsdelens tjänstemän rullat tummarna tills det lilla problemet vuxit upp och blivit ett stort problem. Ett problem som av
medierna genast tolkats som utbredd ungdomskriminalitet, ett
krigsliknande allmäntillstånd med risk för groende extremism.
Har man bott sjutton år i Tensta vet man att man inte kan
lita på medierna. Dessutom arbetade jag själv som journalist
och hade god kunskap om de lögner som kunde produceras
på redaktionerna. Ändå kändes det märkligt. Så komplett genomfört över hela linjen.
Lagen om förortshat verkade med full kraft.
Andra delen
»Riv i miljonprogrammen för integrationens skull.«
Integrationsminister Nyamko Sabuni
och Erik Ullenhag 2009
Anteckningar i
grönt av
Lawen Mohtadi
Anteckningar i lila av
Jonas Malmborg
Det ständiga drevet
mot förorten
Det var inte lätt att byta en fyra i Tensta mot något likvärdigt
eller bättre på en annan ort.
När våren kom och körsbärsträden blommade hade vi
fortfarande inte fått ett enda svar på vår bytesannons. Svärfar erbjöd oss att bo i hans egnahemvilla i Bromma igen, själv
tänkte han flytta tillbaka till hemlandet Uruguay på gamla
dar. Det var ett svårslaget erbjudande och vi hade så när börjat packa när vi insåg hur svårt det skulle bli för oss att leva
vårt liv i en Brommavilla. Det skulle bli trångt, instängt och
dyrt.
Villan var ett antal kvadratmeter mindre än vår lägenhet,
Zelda skulle inte få gå utanför dörren själv på grund av bilvägarna och vad huset kunde kosta att värma upp på vintern
vågade vi inte tänka på. Vi tackade nej.
Jag har ofta tänkt tillbaka på det beslutet. Varje gång förundras jag över alla de människor som betalar hutlösa summor för att få tränga ihop sig i pyttesmå Brommavillor. Människor som aldrig skulle sätta sin fot i Tensta frivilligt.
*
Min och Daniels allra första gemensamma bostad var en andrahandstvåa i Hässelby Gård, som ligger norr om Stockholm och
är en femtiotalsförort med tunnelbana. Där bodde vi när Leslie
föddes och det var en förskräcklig tid. Det tog fyrtio minuter att
142 | FÖRORTSHAT
åka tunnelbana in till stan och vi hade inga vänner i området.
Daniel spelade musik på sjukhus om dagarna medan jag
satt hemma och stirrade på vår baby. Leslie föddes i januari
och han och jag blev helt isolerade i vår förort, av kylan och
den långa vägen till vänner och bekanta. Vår närmsta granne
var gravt alkoholiserad och hans kompisar som var i samma
skick brukade stå och banka i timtal på hans dörr. »Erik! Öppna dörren Erik, vi har köpt pizza för fan Erik!«
När jag skulle slänga soporna var jag ofta tvungen att gå en
trappa upp. Vi bodde på nedre botten och sopnedkastet kunde
vara fullt ända upp till första eller andra våningen.
Längs promenaden hem från tunnelbanan hände det att
tandlösa trettiofemåringar med rullator och glansig blick
kom utrullande ur buskagen. Jag minns speciellt en man som
plötsligt sköt ut rullatorn på gångvägen mitt framför mig och
min ärvda åttiotalsbarnvagn. Han stannade till, glodde stelt
på mig och sa »Ist das möglich?«
Hässelby Gård var en femtiotalsförort med långa fyrkantiga
huslängor och höga punkthus där det bodde massor av omöjliga
människor. En hel by full av Quasimodos, minns jag att jag tänkte
ibland när jag var på väg till Konsum för att handla. Utanför Systembolaget var kön lång redan klockan nio på vardagsmorgnar.
Där stod alkisarna i klungor med sina nummerlappar och rökte
hela dagen lång. I Tensta var det aldrig kö på Systembolaget, inte
ens på fredagkvällarna. Muslimer dricker sällan alkohol.
Det är inte helt lätt att förstå varför den fyrkantiga femtiotalsarkitekturen skulle vara att föredra framför den fyrkantiga
sextio- och sjuttiotalsarkitekturen. Lika svårt var det för mig
som nyinflyttad Tenstabo att förstå varför Tensta var rikskänt
som ett problemområde, men inte Hässelby Gård.
*
Mediedrevet mot förorten har pågått i snart femtio år. Redan
1964 anklagades de nybyggda modernistiska förorterna för
att isolera hemmafruarna. Där fanns ju inga kaféer att slinka
DET STÄNDIGA DREVET MOT FÖRORTEN | 143
Jämförelsen
med H G
in på. Som om ett kafébesök skulle göra någon större skillnad
för en understimulerad, ekonomiskt beroende hemmafru. De
gemensamma uteplatserna, lekparkerna, biblioteken och andra mötesplatser som fanns i de nya förorterna nämndes inte
i debatten. Bostadsområden som inte prioriterade kommersiell verksamhet som kaféer och butiker provocerade redan då.
När miljonprogrammen började byggas i slutet på sextiotalet
var det framför allt miljön i förorten som hamnade i skottgluggen. En av Tenstas arkitekter, Igor Dergalin, medverkade själv i
den allra första skandalartikeln om Tensta. Jag ringde upp honom för att få veta hur det gått till, och han berättade gärna.
När Dergalin ritade Tensta, tillsammans med en arkitektgrupp vid Stockholms stadsbyggnadskontor, så var tanken att
det skulle se ut ungefär som det gör idag med trafikseparering,
promenadstråk, lekplatser och mycket träd och grönområden.
Men politikerna hade bråttom när miljonprogrammen
skulle byggas. Sveriges städer expanderade kraftigt på sextiotalet, mängder av svenska landsortsbor fick jobb i staden och
hade ingenstans att bo. Igor Dergalin, själv invandrad till Sverige från Grekland, hade inte heller något boende utan hyrde i
andra hand. Hundratusen köade för bostad i Stockholm. Miljonprogrammen hade blivit en valfråga och när valet var vunnet och beslutet var fattat måste de nya bostäderna bli verklighet så fort som möjligt, helst före nästa val.
En stor del av Järvafältets naturmiljö, som arkitekterna haft
med i sina planer för Tensta, röjdes undan för att man skulle
kunna arbeta snabbare. Mellan åren 1966 och 1971 byggdes
bostäder i Tensta för sextontusen människor, men hur såg det
egentligen ut där de skulle bo? Hela området hade blivit en
enda stor gyttjepöl efter maskinernas jäktade framfart.
De nyinflyttade Tenstaborna var inte sena att använda tillgängliga kanaler för att föra fram sina klagomål. Inflyttarna
var till största delen medelklass, vana att göra sina röster
hörda i samhället. Kritiken nådde snabbt fram till arkitekterna och när Igor Dergalin såg lervällingen mellan betonghusen blev han ledsen. När han sedan förstod att man varken
144 | FÖRORTSHAT
hunnit bygga tunnelbana eller fungerande gångvägar och att
busshållplatserna hela tiden flyttades runt för att byggbaracker och fordon skulle kunna komma fram, blev han riktigt
upprörd. Men hans invändningar avfärdades på Stockholms
stadsbyggnadskontor som »arkitektsnack«.
I sin frustration vände sig då arkitekten Igor Dergalin till
en reporter på kvällstidningen Expressen. Tillsammans åkte
de ut till Tensta en kulen vinterkväll och dagen efter publicerade Expressen den första skandalartikeln om Tensta. Inte
i sin vildaste fantasi hade Igor Dergalin kunnat föreställa sig
att detta var inledningen på en hatkampanj som skulle pågå i
mer än fyrtio år.
All kritik mot den
arkitekturen är inte
hatkampanj
Så jävla ful och tråkig
PLATS: Odenplan i centrala Stockholm
jag:
Vad tänker ni när jag säger Tensta?
blond man i trettiofemårsåldern:
Där är jag född.
(Skratt)
jag:
Hur länge bodde du kvar där?
blond man i trettiofemårsåldern:
Några månader tror jag. Det var inte länge.
jag:
Hur kom det sig att ni flyttade?
blond man i trettiofemårsåldern:
Vet inte. Vi flyttade till Norrtälje bara. Där mina släktingar
bodde.
DET STÄNDIGA DREVET MOT FÖRORTEN | 145
jag:
Vad har ni för känslor inför miljonprogrammen? Vad får ni
för bilder?
blond man i trettiofemårsåldern:
Jag har aldrig tänkt på att sätta mig på tunnelbanan och åka
ut till Tensta. Jag har inga kompisar som bor där heller och
sådär. Jag har haft det förut när jag jobbat på arbetsplatser
med låg status och sådär. I dom kretsar jag rör mig idag så
är det ingen som bor i Tensta överhuvudtaget.
jag:
Skulle du kunna tänka dig att bo i Tensta?
blond man i trettiofemårsåldern:
Jag har aldrig tänkt tanken. Nej, jag tror inte det.
jag:
Varför?
blond man i trettiofemårsåldern:
Ja det var en bra fråga. Jag har hört om gängbråk och sådär.
Det kanske är mer i Kungsan i och för sig.
jag:
Och du då?
mörk man i samma ålder:
Visst, har jag inget tak över huvudet då bor jag var som
helst, men det är absolut inte mitt första val. Delvis därför
att jag tycker arkitekturen där är fruktansvärd, den är så
jävla ful och tråkig. Sen har det ju varit lite mer stök där än
på andra ställen.
*
146 | FÖRORTSHAT
Om en fastighet – eller en hel stadsdel, för den delen – är hemvist åt brottslighet, otrygghet, oro, äktenskapsproblem, en typ
av fysiskt och mentalt lidande som man inte ser i mer traditionellt utformade områden där samvaron är starkare – då finns
det ingenting i världen som försvarar att kåken inte jämnas med
marken och något nytt byggs istället.
Så uttrycker sig frilansskribenten Mark Isitt i Göteborgs-Posten 2011.
Hand i hand med farbror polisen har den modiga Isitt gett
sig ut i förorten för att i tre artiklar klargöra hur kriminalitet och arkitektur hänger ihop. Han börjar med att beskriva
Hammarkullen som en förfallen och smutsig stadsdel där
langarna kan göra sitt jobb helt öppet mitt på torget.
Mark Isitt frågar inte polisen han har med sig hur det kommer sig att langarna får arbeta ostört mitt i samhället och han
intresserar sig inte för vem som bär ansvar för att miljön är
så nedgången. Mark Isitt vill istället hitta ett samband mellan den ringaktade arkitekturen i miljonprogrammen och den
mytomspunna kriminaliteten i områdena.
»Mark Isitt besöker en av våldsbrott hårt prövad stadsdel – Biskopsgården.« Så lyder ingressen till en av artiklarna. En tung
mening som sätter stämningen och ger en bild av den ansvarstyngda reportern som plikttroget tar sig ut i den hårda verkligheten för att beskriva den. Artikeln är bildsatt med en teckning
som föreställer en pistol och fyra ammunitionsmagasin i form
av höghus.
Mark Isitt beskriver hur han efter idogt googlande hittat
flera stycken brutala våldsbrott som begåtts i Biskopsgården.
Han beskriver dem ingående.
Därefter skildrar han Biskopsgården som en »muskulös trafikspagetti« nästan helt förskonad från bilar och jämför med
slummen i fem världsdelar. Exakt vad misären i miljön består i
förklarar han inte, men han nämner att där finns frusna blommor (det är vinter), revolutionär graffiti och en gångtunnel.
DET STÄNDIGA DREVET MOT FÖRORTEN | 147
»Gångtunnlar är alltid utsatta«, säger sociologen som också får
vara med och analysera kriminaliteten och arkitekturen.
Nu finns det ju en hel del gångtunnlar även i villaförorter
och innerstan. Men just i förorten blir de extra problematiska
eftersom Mark Isitt vill underbygga sin tes om att arkitekturen i förorten orsakar kriminalitet.
»Om du kan bygga dig otrygg, då måste det betyda att du
också kan bygga dig trygg«, skriver han.
I så fall kanske hela Göteborg borde byggas om. Eller iallafall centrum, Frölunda och de östra delarna av staden. Där
begås nämligen många fler våldsbrott än i miljonprogrammet
Biskopsgården (figur 6).
ANMÄLDA BROTT 2007–2008
År
2007
Antal brott/100 000 inv
2008
Antal brott/ 100 000 inv
GÖTEBORGS KOMMUN
Våldsbrott
7 025
1 429
6 919
1 393
GÖTEBORGS KOMMUN
Centrum stadsdel
Våldsbrott
2 041
3 784
2 066
3 788
GÖTEBORGS KOMMUN
Östra Gbg stadsdel
Våldsbrott
759
1 784
789
1 822
GÖTEBORGS KOMMUN
Biskopsgården stadsdel
(upphörde 2011-01-01)
Våldsbrott
334
1 312
318
1 250
GÖTEBORGS KOMMUN
Frölunda stadsdel
(upphörde 2011-01-01)
Våldsbrott
259
2 008
226
1 743
FIGUR 6. Precis som i Stockholm är andelen anmälda våldsbrott långt
högre i Göteborgs innerstad än i förorterna.
Källa: Brottsförebyggande rådet, www.bra.se/statistik.
148 | FÖRORTSHAT
Mark Isitt är en vit medelålders man, uppvuxen på Marstrand.
Han bor i radhus i Enskede i Stockholm, en förort där de upplevda problemen med skadegörelse i bostadsområdet är stora
jämfört med andra stadsdelar. Kan det bero på arkitekturen?
Så här stora är de upplevda problemen med skadegörelse
i några bostadsområden i Stockholm 2008 (enligt trygghetsmätningarna Trygg i Enskede-Årsta-Vantör?, Trygg i Tensta?
och Trygg i Södermalm?):
Stockholm
Gamla Enskede
Spånga-Tensta
Södermalm
60%
72%
67%
68%
ANMÄLDA BROTT 2009–2010
År
2009
Antal brott/100 000 inv
2010
Antal brott/ 100 000 inv
GÖTEBORGS KOMMUN
Våldsbrott
7 415
1 472
7 447
1 459
GÖTEBORGS KOMMUN
Centrum stadsdel
Våldsbrott
2 661
4 030
2 151
3 769
GÖTEBORGS KOMMUN
Östra Gbg stadsdel
Våldsbrott
760
1 720
780
1 753
GÖTEBORGS KOMMUN
Biskopsgården stadsdel
(upphörde 2011-01-01)
Våldsbrott
379
1 476
439
1 677
GÖTEBORGS KOMMUN
Frölunda stadsdel
(upphörde 2011-01-01)
Våldsbrott
307
2 355
264
2 010
DET STÄNDIGA DREVET MOT FÖRORTEN | 149
Enformiga radhuskaserner i Gamla Enskede, där problemen med skadegörelse i bostadsområdet upplevs som större än på många andra orter.
Är rivning enda lösningen?
*
!!!
Jag tog en öl med några vänner. En av dem hade just flyttat och
vi pratade om vad som är viktigt för att man ska trivas med sitt
boende. En tjej hävdade bestämt att vissa områden är omänskliga, att ingen kan bo där och må bra. Hon exemplifierade med
miljonprogrammet Fittja, söder om Stockholm. Vi började
tjafsa, båda vägrade ge sig. Hon menade att människor behövde
grönområden. Jag sa att det är grönt i Fittja, mycket grönare
än på de flesta andra ställen där folk bor. Att jag och min familj
trivts bra i Tensta i sjutton år. Men hon gav sig inte. Hon kände
starkt att betongförorter inte var anpassade efter mänskliga behov. Hon menade att hennes åsikter var obekväma och att det
är svårt att tala öppet om detta. Då insåg jag att hon var oemottaglig för alla rationella argument och gav upp.
Tensta beskrivs i rasistiska kommentarer på internet som
»ett öppet rövhål«, »Sveriges fulaste område« och »sunkorten Tensta«. Rasisternas omdömen ligger mycket nära den
övriga befolkningens. De rasistiska kommentarerna ligger
inte heller långt ifrån de tankar som uttrycks av högt uppsatta
opinionsbildare och politiker på debattsidor i stora dagstidningar, i seriös litteratur, på kultursidor, fackbloggar och i andra så kallade trovärdiga medier.
Finns en irrationell
aversion. Vad är det??
150 | FÖRORTSHAT
Av någon anledning är det populärt att peka ut hundratusentals
människors hembygd och uppväxtort som något vedervärdigt.
Det är nästan lite käckt och vågat att säga det rakt ut. Det möter
sällan motstånd, men låter på något vis som en dold sanning. En
illa dold sanning. Man har ju sett bilderna. Enorma grå byggnader som breder ut sig och aldrig verkar ta slut. Betongväggar och
bränder. Asfalt, skräp och oidentifierbara kvinnor med slöja.
Fotografierna av förorten är alltid komponerade på ett speciellt sätt. Man ser ofta en del av ett hus i närbild ur grodperspektiv, fotograferat med vidvinkelobjektiv, huset verkar bre
ut sig åt alla håll och bilderna är beskurna så att man inte ser
var det tar slut. Byggnaderna tycks fortsätta uppåt och åt sidorna i all oändlighet. All grönska är bortklippt. Människor
får bara vara med i bild om de är bortvända eller bär slöja.
Bränder, spår av brand och skotthål i glas är också populära
teman på förortsbilder. Färgskalan går från brunt till blått.
Bilderna av miljonprogrammen går i samma stil som texterna.
De skildras som fula, farliga och hopplösa.
I Tensta bor det 18 000 människor, lika många som i hela
Skara. De flesta svenska kommuner har färre invånare än
stadsdelen Tensta. 25 procent av Sveriges samlade bostadsbebyggelse räknas som miljonprogram. Det innebär att det är en
mycket stor del av den svenska befolkningens uppväxtmiljöer
och bostadsorter som underkänns av allmänheten, medierna
och våra makthavare.
Jag försöker föreställa mig vad som skulle hända om någon
föreslog att man skulle riva bostäder på någon annan plats än
just i miljonprogrammen. Tänk om en minister skulle skriva
på DN Debatt att vi borde riva lite på Kungsholmen eller i
Stocksund eftersom det är så segregerat, det bor ju bara vita
majoritetssvenskar där.
Det är en orimlig tanke. Men när det gäller miljonprogrammen verkar det vettigt. Att ett sådant förslag skulle kunna
kränka dem som bor där är uppenbarligen betydelselöst.
Varför är det så?
DET STÄNDIGA DREVET MOT FÖRORTEN | 151
!!
Såhär tycker Tenstaborna om sin egen ort:
BRA ATT BO I TENSTA/HJULSTA (PROCENT)
60
49
Paradoxalt.
50
Varför "hatar"
medelklassmedia
40
förorten?
27
30
20
16
9
10
0
Mycket bra
Ganska bra
Inte särskilt bra Inte alls bra
FIGUR 7 . 65 procent av Tensta-Hjulstas befolkning trivdes bra eller
ganska bra, enligt Svenska bostäders undersökning 2006.
Källa: Trygghet och socialt liv i Tensta/Hjulsta, Svenska Bostäder, 2006.
NÖJD MED LIVET (PROCENT)
60
56
50
40
30
24
17
20
10
4
0
Mycket nöjd
Ganska nöjd
Inte särskilt nöjd Inte alls nöjd
FIGUR 8 . 80 procent av Tensta-Hjulstas befolkning var mycket nöjda eller
ganska nöjda med livet, enligt Svenska bostäders undersökning från 2006.
Källa: Trygghet och socialt liv i Tensta/Hjulsta, Svenska Bostäder, 2006.
152 | FÖRORTSHAT
*
Vår granne Imad älskar Tensta. Han säger att han älskar Sverige för att det finns demokrati här. Och fred. I hans hemland
Irak är det inte tryggt, flera familjemedlemmar har dött i kriget. På gården på Föllingebacken bor många av Imads och
Samiras släktingar. Bröder, systrar och kusiner lever nära
varandra och hjälper varandra med det mesta. Ibland fylls
fotbollsplanen utanför vårt köksfönster av alla släktens män
och pojkar.
När vi lämnar Tensta flyttar Samiras systerdotter och hennes familj in i vår lägenhet. De ska snart få sitt tredje barn och
är glada över att ha lyckats få tag på en så stor och fin lägenhet.
I Tensta finns det massor av kärlek till området. Utanför
ser det annorlunda ut. Ända upp på regeringsnivå märks ett
starkt och öppet förortshat. Hatet har också ett starkt fäste
hos kultureliten i Sverige. Miljonprogrammen nämns sällan i
dagspress eller finlitteratur annat än som exempel på den sociala ingenjörskonstens katastrofala misslyckande.
Vad det egentligen är som är så misslyckat med miljonprogrammen behöver man inte förklara.
*
Betong är bra eller dåligt beroende på var man hittar den. När
den vita borgarklassen får för sig att gjuta sina egna betongkrukor kallar de sig själva »betongälskare«. De bloggar om
betongen som »ett vackert naturmaterial av sten, cement, vatten och luft«, och beskriver arkitektritade villor i stål, glas och
betong som »drömhus«.
Betongen är då trendig och miljövänlig. När samma material dyker upp i förorten förvandlas det och blir plötsligt »fult
och deprimerande«. Bourgeoisien växlar då från betongälskare till betonghatare. Man kan inte med tillräckligt många
ord beskriva hur ryslig betongen genast blir när man hittar
den i förorten. Samma material som beskrivs som elegant och
DET STÄNDIGA DREVET MOT FÖRORTEN | 153
klimatsmart i bloggosfären och livsstilsmagasinen, orsakar i
miljonprogrammen kriminalitet.
*
Det är förvånansvärt många medelålders vita män som tagit
sig tid att beskriva förorten. Jerker Söderlind är en av dem.
Han är arkitekt och skribent, och han har skrivit föraktfullt
om miljonprogrammen sedan mer än tio år tillbaka.
År 2000 kom hans bok Stockholms satelliter: rekordåren
1960–1979. I den beskriver han miljonprogramsområdena
med uttryck som »tjotahejtiprincipen förverkligad«, »bebyggelsebombmattor«, »dötråkiga funktionsområden«, »en
slinga med byggnadsproduktionsresultat utslängda«, »ungefär som med Titanic, det var inget fel på inredningen«.
2010 skriver han en artikel i Sydsvenskan under rubriken
»Sluta dalta med Rosengård«. Han skriver att segregationen
beror på svenska stadsplanerares misslyckande.
Sluta dalta med Rosengårdsborna. Behandla dem som vuxna
människor. Låt dem få bestämma själva. Gör en ny stadsplan
för Rosengård. Dra gator kors och tvärs mellan husen – det
fungerar ju bra i Malmös centrum. Fyll igen planskilda korsningar och ersätt rondeller med gatukorsningar. Gör om Amiralsgatan till en normal stadsgata med byggrätter för nya hus
på båda sidor.
Återkommande.
Var ligger
problemet? Vem
definierar
problemet?
Jerker Söderlind tycker att Rosengård borde bli mer »normalt«. Det borde likna Malmös centrum mer. Det är bara det
att Rosengård är en idyll jämfört med Malmös centrum, där
man har stora problem med gängkriminalitet, skottlossningar
och mord på öppen gata.
Rosengård är heller inte den enda segregerade stadsdelen i
Malmö. Välbärgade Limhamn är minst lika segregerat. Kanske skulle det hjälpa att dra gator kors och tvärs där också?
Jerker Söderlind är en medelålders vit man som förutom
154 | FÖRORTSHAT
...alltså har han arkitekt och skribent även är forskare och lärare på Kungliga
ingen rätt att Tekniska Högskolan. Han bor i en blå, ganska ful villa i ett exyttra sig i
tremt segregerat bostadsområde i Stockholmsförorten Nacka.
frågan om
stadsplanering?!
Men varför
hatar Jerker
Söderlind och
den vita
medelklassen
förorten? Är
det klasshat?
En trist villa i
segregerade
Ekängen i Nacka.
När Jerker Söderlind och Mark Isitt gör sina analyser av miljonprogrammen lutar de sig mot den allmänna uppfattningen
att ingen kan trivas i miljonprogrammen. Den uppfattningen
bygger på en myt.
När Ungdomsstyrelsen gjorde en »analys av ungas utanförskap« 2008, fick man veta att de flesta unga i »utanförskapsområdena« trivdes bra där. Ungdomarna beskrev visserligen
sociala problem och trångboddhet som negativa inslag, men
framhöll att detta vägdes upp av bra gemenskap, trivsamma
gårdar, goda möjligheter till lek och spontanidrott och tryggheten i att känna sina grannar och att vara igenkänd av de flesta. Några korta citat ur intervjumaterialet:
Jag gillar Husby. Helst vill jag inte flytta till ett svenskt ställe.
De har inte sån humor som vi har, speciellt på sommaren då vi
är på gården. Då umgås vi på gården och gör en massa saker,
alla samlas och har det så bra. Svenskarna har inte sån humor.
Jag vill verkligen inte flytta från Husby.
Tjej, 14 år, Husby
DET STÄNDIGA DREVET MOT FÖRORTEN | 155
Jag tycker att det är helt ok att bo i Rosengård, det är klart att
det kan vara bråkigt här, men det är det på andra ställen också.
Jag tycker att folk visar mig stor respekt här och jag trivs verkligen i Rosengård, men det är tråkigt att det har så dåligt rykte.
I det området i Rosengård där jag bor är det jättehärligt just för
att det är så blandat, där bor både svenskar och utlänningar och
jag tycker om när det är blandat, det blir mycket roligare då, när
det är både och.
Tjej, 16 år, Rosengård
Om jag hellre skulle vilja bo i ett villaområde? Nej jag bor hellre
här i Hjällbo, jag bor hellre med folk som är livliga än där det
inte finns någon att prata med. På ett villaområde är det oftast
tyst, det tycker jag är tråkigt. Där jag bor är det ganska livligt
och alla barn kommer fram till en och säger hej, det är jättekul.
Tjej, 17 år, Hjällbo
Så beskrivs alltså »utanförskapsområdena« av dem som bor
där. Något som bekymrade ungdomarna var hemortens dåliga
rykte. Så här beskrivs det i rapporten:
Ryktesspridning tas upp i många av intervjuerna. De unga har
svårt att hantera omvärldens bild av området, de känner inte
igen mediernas negativa beskrivning av sitt område där det beskrivs som farligt och avvikande från det omgivande samhället.
Inte minst upplever unga det som oerhört orättvist att bostadsområdets dåliga rykte också smittar av sig på lokala verksamheter som skolor, fritidsgårdar och idrottsklubbar och att alla
boende i området dras över en kam och får en negativ stämpel.
Många säger att det är ett fåtal individer som står för de negativa sakerna medan alla andra sköter sig bra.
Frågan är om Ungdomsstyrelsens egen benämning på dessa
ungdomars hembygd kommer att förbättra det dåliga ryktet?
Vem vill bo på en plats som av myndigheterna utpekats som
ett utanförskapsområde?
156 | FÖRORTSHAT
*
Det finns flera undersökningar som visar på stora skillnader
i uppfattningen om miljonprogrammen mellan dem som bor
där och de som inte gör det. En av undersökningarna utfördes
i Bergsjön i Göteborg. De som bodde utanför beskrev orten
med begrepp som »stökigt«, »problemområde«, »gäng«, »kriminalitet« och »getto«. Man trodde inte heller att där fanns
människor som man skulle vilja umgås med.
Bergsjöborna själva och företagen som var etablerade där
hade en helt annan uppfattning om sin ort. Enligt dem kännetecknades Bergsjön av en god gemenskap, trygghet och fin
natur. Det dåliga ryktet upplevdes dock även här som ett problem.
Det är mycket svårt för miljonprogramsborna att göra sina
röster hörda både när det gäller omdömet om de egna bostadsområdena och hur de ska skötas. Jag minns med fasa när
man beslutade att ta bort alla törnrosbuskar i Tensta för att
»öka tryggheten«. Man menade att befolkningen i Tensta levde i tron att just buskar var perfekta tillhåll för ogärningsmän.
Alla våra underbara tvåmeters rosensnår revs upp och ersattes med grov singel och makadam. Man la grus i rabatterna för
att hindra återväxt och sedan dess har inget nytt planterats
där. Så förlorade försommaren i Tensta sin rosendoft på grund
av myndigheternas föreställning om att Tensta inte upplevdes
som tillräckligt säkert.
Dessa
"synkar"
kanske
funkar i
radio, men i
en
reportagebok
blir det
banalt,
poänglöst
och liksom
tendentiöst.
Den onämnbara
rasismen
PLATS: Medborgarplatsen i centrala Stockholm
jag:
Vad tänker ni på när jag säger Tensta?
ung kille med svart hår:
Adam.
annan ung kille med svart hår:
Kusiner.
jag:
Har du kusiner i Tensta?
ung kille med svart hår:
Ja.
jag:
Är ni där ofta?
ung kille med svart hår:
Typ en gång om året.
annan ung kille med svart hår:
Eller när man hälsar på nån.
158 | FÖRORTSHAT
jag:
Vad tycker ni om Tensta då?
ung kille med svart hår:
Schysst ställe.
annan ung kille med svart hår:
Trevligt.
jag:
Arkitekturen där, vad tänker ni om den?
ung kille med svart hår:
Jag tycker det är fint med loftgångshusen och det. Med små
radhus i mitten. Och kyrkan och allt sånt där.
annan ung kille med svart hår:
Trevligt ställe liksom.
jag:
Var bor ni själva?
två unga killar med svart hår:
Haninge.
jag:
Bor ni i ett liknande område som Tensta?
ung kille med svart hår:
Det är inga miljonprogramshus eller så, vi bor mitt i Handen.
jag:
Vad är det som är bra med Tensta då?
ung kille med svart hår:
DEN ONÄMNBARA RASISMEN | 159
Samma sak som alla miljonprogram, det är bilfritt i mitten,
det är såhär, alla bilar åker runt istället för mitt i.
annan ung kille med svart hår:
Det är normalt. Det är inget konstigt ställe direkt.
jag:
Vad tänker ni om medias beskrivning av att det finns mycket
kriminalitet där?
ung kille med svart hår:
Det finns det överallt. Det är bara att dom lägger märke till
Tensta eftersom det är invandrare. Där vi bor är det mer
svenskar som pajar alla busskurer, men det är ändå vi som
får skit för det.
annan ung kille med svart hår
Ja det är faktiskt sant.
jag:
Är det så?
ung kille med svart hår:
Ja, hockeykillar som pajar rutor typ. I slutändan är det ändå
invandrare som får skit.
jag:
Har ni varit i andra miljonprogramsområden?
ung kille med svart hår:
Brandbergen.
annan ung kille med svart hår:
Rinkeby och sånt där. Det är bara trevligt. Alltså vi kommer
ju från den kulturen. All släkt vi har bor i Rinkeby. Det är
bara vi som inte bor i Rinkeby.
160 | FÖRORTSHAT
jag:
Varför bor det så få svenskar i miljonprogram?
ung kille med svart hår:
Dom kanske inte känner sig hemma där.
annan ung kille med svart hår:
Husen stod väl tomma. Dom behövde folk som flyttade in.
Det var fint från början att bo i miljonprogram. Det var finare än att bo i stan. Sen byttes det.
jag:
Kan det vara att svenskar inte vill bo där invandrare bor?
ung kille med svart hår:
Nej, absolut inte.
annan ung kille med svart hår:
Det finns såna svenskar.
ung kille med svart hår:
Det kan inte vara det att svenskar inte vill bo nära invandrare. Om man tänker såhär invandrare flyttar någonstans,
så vill dom ha sin familj nära. Så lägger dom ett gott ord för
hyresvärden.
*
Vissa föreställningar är djupt rotade. Svenskar är inte rasister. Svenskar demonstrerar inte sin överlägsenhet genom att
peka ut andra folkgrupper som mindre värda. Så ser inte vår
självbild ut.
Det måste finnas andra förklaringar till varför inga traditionella svenskar bor i miljonprogrammen. Måste. Men tänk om
det inte gör det?
Miljonprogrammens innevånare bor där av en massa anDEN ONÄMNBARA RASISMEN | 161
Stämmer
ledningar. Det är lätt och billigt att få lägenhet där jämfört
med andra stadsdelar. Det är vanligt att flyktingar vill bo nära
landsmän och släktingar för att känna trygghet i det nya landet. Forskning visar att flyktingars eget val av boende nära
sina släktingar på sikt ger dem större möjligheter till jobb, bra
inkomst och ett eget hem, eftersom de då får ett kontaktnät
som de annars saknar. Många bor sedan kvar i området för att
de trivs och har rotat sig där.
Allt detta vet vi, det har sagts om och om igen, det har studeinte! rats och dokumenterats. Men vi vet inte varför svenskarna inte
vill bo i miljonprogrammen. Det har aldrig någon frågat efter.
*
Gör vi?
Varför plac dom inte sina barn
i skolor i Tensta?
Rasism som sker i andra länder är lätt att identifiera för en
svensk. Vi är mycket vana vid att beskäftigt påpeka andra nationers rasistiska övertramp. Men den svenska rasismen ser vi
inte. Vi förnekar den kategoriskt.
Inte ens när den klassiskt kolonialistiska bilden av »negern«, »niggern«, »hottentotten« eller »svarte Sambo« utan
ironi reproduceras i svensk barnkultur är det rasism, utan
yttrandefrihet. Det menade flera välkända författare, intellektuella och högt uppsatta chefer i tidnings- och teatervärlden, i debatten om rasistiska nidbilder i barnkulturen under
hösten 2012.
Hur kan det komma sig att inte den svenska intelligentian
känner igen rasism när den visar sitt fula ansikte mitt framför
dem?
I Sverige förnekar vi rasismen hellre än tar itu med den. Vi
hävdar att yttrandefriheten ger oss rätt att använda rasistiska
uttryck, men att gränsen för yttrandefriheten har passerats
när rasismen pekas ut och benämns som sådan. Att påstå att
vissa uttryck är rasistiska ses som ett hot mot yttrandefriheten. För om vi börjar kalla folk för »rasist« när de uttrycker sig
rasistiskt kan vi få en självcensur av rasistiska uttryck i Sverige
och det vore ett hot mot vår frihet att uttrycka oss rasistiskt.
162 | FÖRORTSHAT
När rasismen manifesterar sig i svenska ord och svenska
bilder, när svenska flyktingförläggningar bränns och somaliska flyktingar jagas ur sina hem med stenkastning, då ses detta
inte självklart som tecken på svensk rasism. En diskussion
uppstår vid varje tillfälle och alltid finns det några högt uppsatta personer som med stor auktoritet hävdar att det i just
detta fall inte handlar rasism. Framför allt ser man inga som
helst samband mellan de rasistiska uttrycken i ord och bild
och det rasistiska våldet, diskrimineringen och segregationen
i vårt land.
*
Jag går sällan på konstutställningar. Jag var aldrig på Tensta
konsthall heller, trots att den låg i mitt bostadsområde och
hade gott rykte. Hallen grundades 1998 av Gregor Wroblewski och blev snabbt internationellt erkänd. Kultureliten vallfärdade till Tensta och jag kände mig stolt. Nu hade vi något
att erbjuda en samhällsgrupp med viss makt, människor som
aldrig annars skulle satt sin fot i Tensta. Men konsthallens
styrelse var missnöjd. De tyckte att det var för få Tenstabor
bland besökarna. Skolbarnen kom förstås, men det räckte inte
för styrelsen som ville få fler vuxna Tenstabor att komma dit.
Att Tenstaborna sällan besöker konstutställningar överhuvudtaget brydde man sig inte om. Medan andra konsthallars
styrelser drömmer om att producera utställningar som lockar
konstintresserade från hela världen, har styrelsen för Tensta
Konsthall en helt annan målsättning – att dra till sig lokalbefolkningen.
För att lyckas med detta sparkade man konsthallschefen.
Han var för bra för Tenstaborna.
Fenomenet känns igen. Så fort kulturen ska ut i förorten
ska den underklassanpassas. Varför just där och just då? Innerstadens konstinstitutioner skulle troligen behöva fundera
ett slag över varför man har så få besökare från förorten, men
Tensta blir knappast mer integrerat av att man förvandlar en
DEN ONÄMNBARA RASISMEN | 163
konstinstitution med världsrykte till en lokal kulturverksamhet. Hade Tensta haft en befolkning som bestod av segregerad
ljus överklass, skulle ingen ha klagat på att där fanns en bra
konsthall. Men i Tensta består den segregerade befolkningen
av mörk underklass, därför passade inte en kulturinstitution
med världsrykte in. Man skulle kunna kalla det kulturpolitisk
apartheid.
Langhorst
ser inte
människor,
hon ser
medlemmar
i en klass
eller
folkgrupp.
Hon ser inte
åsikter och
fördomar,
hon ser
strukturer.
Trots att jag själv inte besökte konsthallen påverkades jag av
att den fanns där, så länge den var internationellt känd. Jag
såg det som ett konstprojekt i sig att kultureliten tvingades
ut i förortsdjungeln. Skillnaden mellan de blonda besökarna
innanför hallens glasväggar och de mörka som rörde sig där
utanför var slående. Konsthallen blev ett akvarium där Tenstaborna kunde beskåda en annan samhällsklass. Det var inte
lätt att avgöra om det var konsten eller kultureliten som ställdes ut på Tensta Konsthall.
Provocerande? Javisst. Segregationens ljushyllta, vanligtvis
oproblematiserade deltagare hamnade ju i blickfånget.
Så länge Tensta Konsthall drog till sig kultureliten och
borgarklassen kunde inget tjusigt kultursnack om »allas lika
värde« dölja att vissa var jämlikare än andra. Skillnaden mellan konsthallens besökare och Tenstaborna synliggjorde att
vi lever i en segregerad kultur där i stort sett alla välavlönade
yrken och maktpositioner i samhället innehas av ljushyllta
och blonda personer, medan de mörka får ta skitjobben med
skitlöner och förbli maktlösa.
De ljusa akvariemänniskorna innanför konsthallens glas
framstod plötsligt som ignoranta, omedvetna rasister och frågan är: Kan man vara något annat än rasist i ett rassegregerat
samhälle?
Frågan som Tensta Konsthall ställde – genom sin blotta existens – var allt annat än bekväm och den belyste segregationen från ett nytt håll. Det tåldes inte. En sådan strålkastare
måste släckas, den kastade skuggor så långa att de nådde ända
upp till toppen.
164 | FÖRORTSHAT
I ilska
beskriva
människor
så?
En enkel
poäng.
Skrattade
de av
rasism?
Samma effekt fick Makode Lindes verk år 2012, när Kultursveriges främsta representanter lurades att skära sönder
underlivet på en svart kvinna i form av en tårta. Denna gång
var inte strålkastaren lika lätt att släcka.
Tårtan såg ut som en typisk Tintin-negerkvinna, sådär som Behöver
mörkhyade afrikaner brukade framställas i Europa och USA citattkn
vid förra sekelskiftet. En parodi på en mörkhyad människa,
som representerar hela den grymma och blodiga kolonialtiden i sitt uttryck. Det var jubileum på Moderna Museet och
åskådarna runt tårtan var extremt rassegregerade – på bilderna som publicerades efteråt syns inte en enda svarthårig
person.
När kulturministern leende skar sönder tårtans underliv
och slevade upp en stor blodig bit på sin tallrik, då skrattade
den blonda elitpubliken som stod omkring tårtan och väntade
på sin tur att hugga in. Men tårtan skrattade inte. Den utstötte
ett dödsskri. Tårtans huvud visade sig vara konstnärens hårt
sminkade ansikte och han skrek som om hans underliv just
skurits upp av en kulturminister.
Det finns ett stort antal svenskar med ett utseende som skiljer sig radikalt från det traditionellt svenska. Hur kommer det
sig att ingen av dem befann sig i samma lokal som den där tårtan, utom konstnären själv?
Det bor förmodligen hundratals könsstympade kvinnor
med afrikanskt ursprung i Stockholmsområdet, men ingen av
dem var inbjuden till Moderna Museets tårtkalas. Jag slår vad
om att de som skrattade medan tårtan skrek inte känner någon av dessa kvinnor, inte bor granne med någon av dem eller
har sina barn på samma skola.
Hade de skrattat då?
Självklart blev tårtskandalen mer uppmärksammad och
omdebatterad utomlands än i Sverige. Här vet vi ju att svenskar i allmänhet inte är rasister. Speciellt inte den genomgoda,
vänstervridna, svenska kultureliten. Frågan som väckts ställdes därför inte den här gången heller. Kan man vara något annat än rasist i en rassegregerad kultur?
DEN ONÄMNBARA RASISMEN | 165
Zaremba,
Alcala,
Tydén och
Moberg har
skrivit
mycket om
den svenska
rasbiologin.
Sant.
I Sverige har vi aldrig gjort upp med vår rasistiska historia,
aldrig gjort offentlig avbön för det rasbiologiska institut som
grundades här som det första i världen på 1920-talet. I den
svenska skolan lär man inte ut hur romer, judar, samer och
finnar har utsatts för diskriminering och förföljelse i Sverige
under 1900-talet och fram till idag. Det står ingenting i skolböckerna om hur mängder av tornedalsfinska och samiska
barn togs ur sina hem och placerades på arbetsstugor eller om
hur de förbjöds att tala det enda språk de kunde. Det står ingenting i historieböckerna om hur de svenska romerna fram till
1970-talet hade svårt att få tillstånd att bo i samma kommun
i mer än tre veckor, eller hur de romska barnen på grund av
detta inte kunde få någon skolgång.
Svenskarna har aldrig velat gå till botten med sin rasistiska
historia och det blir därför mycket svårt att föra ett samtal om
hur rasismen fungerar här och nu.
Något år innan tårtskandalen hade filmen Play premiär. Filmen är ytterligare en variant av sägnen om den kriminelle
ungdomsbrottslingen med invandrarbakgrund. Filmens regissör använde ett verkligt brott som förlaga, men han har inte
plockat ett ur högen på måfå utan noggrant valt ut ett brott
som tillåter honom att föra den rasistiska berättartraditionen
om kriminella invandrarungdomar från förorten vidare.
Lena Andersson skrev på DN:s ledarsida att filmen Play
väckte debatt för att vi i Sverige inte tål att se svarta som förövare. Hur kommer det sig i så fall att alla svenskar vet exakt
hur en kriminell ungdomsbrottsling från betongförorten ser
ut och låter? Hur en blond bråkstake tar sig ut finns det däremot inga färdiga mallar för, trots att de traditionellt svenska
ungdomsbrottslingarna är i majoritet. Om det nu är så att vi i
Sverige inte tål att se svarta som förövare, hur kommer det sig
att vi alla har bilden av en svartmuskig värsting inetsad i vårt
undermedvetna?
Filmen Play belönades med Nordiska rådets filmpris 2012
för att den »klev rakt ner i verkligheten, rörde om, provocera-
166 | FÖRORTSHAT
de och skapade en debatt som sträckte sig långt utanför filmvärldens råmärken«. Att rasistiska skildringar provocerar är
kanske inte så konstigt, men jag skulle vilja veta på vilket sätt
en film »rör om« när den befäster en myt som varit etablerad i
västerländsk kultur sedan 1800-talet, nämligen den att mörka
och fattiga människor är kriminella.
Som det är just nu finns det i stort sett bara en enda berättelse om mörka, fattiga unga killar från förorten, en enda berättelse som berättas och återberättas och som blivit så stark
att den tros representera hela »verkligheten«.
Hur kommer det sig att intellektuella som vanligtvis håller en
hög nivå på sin omvärldsanalys, plötsligt tappar orienteringen
helt när det kommer till rasproblematik?
Nivån på de senaste årens debatter om rasism visar på en
enorm okunnighet och ett slött ointresse hos den bildade
klassen för hur rasismen fungerar, både i teorin och i den
svenska vardagen.
Och återigen, den grundläggande frågan har fortfarande
inte kommit upp till diskussion: Kan man vara något annat än
rasist i ett rassegregerat samhälle?
*
Kanske skulle vi kunna tala mer öppet om vår rasism om vi sa
»göra rasism« istället för att »vara rasist«? Rasism är ju något
som sker mellan människor snarare än inuti oss var för sig. Och
alla kan göra rasism. Svart som vit, rik som fattig. Det gäller att
uppmärksamma när det händer, så att det inte upprepas.
Kanske skulle det gå lättare att prata om hur rasismen fungerar om vi inte riskerade att få det onda klistrat på oss som en
etikett?
Anteckningar i lila av
Jonas Malmborg
Anteckningar i
grönt av
Lawen Mohtadi
Hatarna
Varje gång jag har gjort radioprogram om förorten, jämställd-
het eller våld mot kvinnor har jag mött dem. Hatarna. Antifeministerna och rasisterna vars språkbruk mest påminner om
fundamentalistiska terroristers. Män som helst skulle vilja
utplåna invandrarna, flyktingarna, muslimerna och kvinnorna från jordens yta. Män som känner sig kränkta när kvinnor
och svarthåriga inte frivilligt underordnar sig. De mejlar och
ringer hem till lägenheten med förtäckta hot. De vet var jag
bor, säger de. De vet att jag har barn.
Kända feminister och antirasister lever ofta under dödshot
från högerextrema, så ser det ut i västvärlden idag.
Men de flesta förortshatare är inga extremister. De står för
samma version av sanningen som större delen av det övriga
samhället. De följer med strömmen. De säger: I förorten bor
bara misslyckade, mörkhåriga människor – alltså är förorten
ful och dålig. Man menar att det är en objektiv slutsats. Förort
= stadens skam.
Förortshatarna utgör majoriteten i samhället. Det finns en
gemensam överenskommelse om att förorten bör föraktas,
precis som det för drygt hundra år sedan rådde konsensus om
att kvinnor var en sämre sort. En sort som varken skulle ha
rösträtt, rätt att råda över sin egen kropp eller sin ekonomi.
Precis som i fallet med kvinnohatet, handlar förortshatet naturligtvis om makt. Hat är ett effektivt medel för att erövra
eller bibehålla makten. Förortsborna ska veta sin plats. Skräm
dem till tystnad. Skäm dem till underordning.
Ingen vill ju bli utskämd eller hatad.
168 | FÖRORTSHAT
Here we go
again!
Det fascinerar mig hur mycket energi människor kan lägga ner
Raljant
på att hata. De kan skriva hela böcker om sitt hat. Det har Ola
Andersson och Per Svensson gjort. Båda är de privilegierade
vita herrar med tolkningsföreträde i de stora dagstidningarna.
Vykort från Utopia heter Ola Anderssons 169 sidor långa
förortshataressä från 2012.
Redan i förordet kan man läsa att förorten »skapat problem
som segregation och skyhöga priser på bostäder och lokaler
i innerstaden«. Vidare beskrivs förorten som en plats föga
lämpad för »utbyte av kunskap över högstadienivå« och att
utbytet av tankar och idéer där »inte kan bli annat än torftigt«.
Idén att förorten är roten till det onda löper som en röd tråd
genom boken.
Vykort från Utopia hyllades okritiskt av landets kritikerkår
som en slags objektiv historisk stadsbyggnadsexposé. Den refereras ivrigt av opinionsbildare både från höger och vänster,
presenteras på museer och kulturinstitutioner, säljs av den
privata byggbranschens viktigaste informationsorgan Svensk
Byggtjänst, och används som utgångspunkt för studiecirklar.
Alla tycker att det är skönt att slippa ta ansvar för stadens
brister. Alla tycker att det är skönt att med stor auktoritet kunna skylla allt på förorten.
Enligt Ola Andersson är segregationen i Stockholm förortens fel. Nästan komiskt blir det när han påstår att innerstaden är kosmopolitisk medan arkitekturen i förorten »förutsätter konsensus och likriktning och inte tål konflikter över
huvudtaget«. Man kan undra om han någonsin stuckit näsan
utanför tullarna.
Att Sveriges miljonprogram skapar segregation slås ofta
fast i den svenska debatten. Man menar att där är så fult att
bara de som inte kan välja bor kvar. Samma sorts tankegångar
ledde till att man sprängde Klarakvarteren i centrala Stockholm. De boendes låga samhällsstatus hade smittat av sig på
byggnaderna och det verkade för samtiden omöjligt att lyfta
människorna utan att först riva deras hus. Men vad händer
om man byter perspektiv och riktar blicken åt ett annat håll?
Den stora myten om förorten: dom som bor
där gör det ofrivilligt
HATARNA | 169
Medan innerstadens befolkning är extremt homogen och i
det närmaste etniskt rensad, är ju Stockholms förorter fulla av
just den levande kosmopolitiska blandning som Ola Andersson säger sig gilla. I Farsta och Tensta är befolkningens färger
och bakgrunder olika. Innerstaden är helvit.
Men den kosmopolitiska förorten räknas inte i Ola Anderssons värld. Där får istället alla som bor i förorten exemplifiera
samhällsproblem. Förortsborna i Vykort från Utopia bär vad
postkoloniala teoretiker kallar »representationens börda«. De
räknas inte som subjekt utan blir enbart offer eller förövare.
Offer som inte själva valt sin usla bostadsort, eller förövare
som skapar problem i samma hopplösa boendemiljö.
Andersson använder det kolonialistiska herremaneret att
själv ange ramarna för vad som kan beskrivas som civilisation
och urbanitet. Han gör gränserna för urbaniteten så snäva att
både villaområden och förorter faller utanför, men villaförorterna pekas inte ut som torftiga problemalstrare. Den äran får
bara den modernistiska förorten.
Förorternas arkitekter hade noggrant undersökt hur behoven såg ut innan de började planera byggandet. Ett av önskemålen hos befolkningen var att slippa ha bilvägar inpå knuten, därför försökte man i möjligaste mån separera bilvägarna
från bostäderna i den modernistiska stadsplaneringen. Det
sättet att bygga gynnar inte handeln som behöver bilvägar i
anslutning till sina butiker. Här står intressena mot varandra.
Frågan är om förorterna ska anpassas efter de kommersiella
behoven eller efter de mänskliga? Tyvärr går det inte att göra
både och. Miljonprogrammen har stora barnkullar, en fjärdedel av Tenstas befolkning är under 16 år. Barn och bilar går inte
ihop, deras intressen strider mot varandra och det är sällan barnen som vinner. Modernisterna tog den striden för barnen.
Ola Andersson beskriver stadsgatan som en omistlig »allmän plats« – en plats där folket kan samlas och uttrycka sig.
Utan gator – ingen demokrati, skriver Andersson, trots att
gatans grundläggande funktion idag är biltrafik och inte tillgänglighet för folket.
170 | FÖRORTSHAT
När Andersson hittar en »allmän plats« i förorten kallar
han den »ingenmansland« istället.
Boken Vykort från Utopia är proppfull med data och historik, men jag hittar inga fakta som underbygger Anderssons
påståenden om att förorten skulle skapa problem. Ändå är det
en av bokens utgångspunkter.
Segregationen i vårt land beror inte på den modernistiska
stadsplaneringen. Förorten erbjuder inte en sämre boendemiljö än villaförorter eller innerstad. Segregation handlar om
hudfärg, hårfärg och samhällsstatus, i Sverige liksom i andra
länder.
Precis som i USA sjunker statusen på en svensk innekrog
eller ett bostadsområde när mörkhyade människor börjar
komma dit. Då flyr de vita. Det kallas för »white flight« och är
ett begrepp som använts sedan 1920-talet.
Att staden delas upp mellan ljusa och mörka är inget
svenskt fenomen som uppstod i samband med modernismen.
Segregation har alltid förekommit i större städer, det är först
i modern tid man börjat definiera det som ett problem. Ett av
de mest berömda historiska exemplen är New Yorks Manhattan och Harlem. Storstädernas storstad förmådde inte heller
att undvika segregationen, trots alla sina stadsgator och sin
traditionella stadsplanering.
Segregationen i vårt land har flera orsaker. Den största
konkreta anledningen är att den vita, resursstarka delen av
befolkningen föredrar att leva åtskilt från den mörka, fattiga. Det är klarlagt att de ökande klasskillnaderna i Sverige
förstärker segregationen. Ombildningen från hyresrätter till
bostadsrätter har också bidragit. Följande citat är hämtat
ur undersökningen Socioekonomiska och demografiska konsekvenser av ombildningen av hyresrätter till bostadsrätter i
Stockholms stad 1995–2004, en studie av ombildningens konsekvenser i Stockholms innerstad:
Under ombildningen och åren därefter har omflyttningen varit
socioekonomiskt och etniskt selektiv. Mer inkomstsvaga husHATARNA | 171
håll bor inte kvar i samma utsträckning och de nytillkommande
är utbildnings- och inkomstmässigt mer resursstarka. Andel
utlandsfödda var redan före ombildningen låg och denna profil
har snarare förstärkts i takt med att Stockholm i övrigt erhållit
en successivt större andel utlandsfödda.
Ola Andersson pekar istället ut den modernistiska stadsplaneringen som boven i dramat. Han menar att den funktionalistiska arkitekturens impopularitet orsakat höga priser på
boende och lokaler i innerstaden. Men lokalhyran kan vara
minst lika hög i modernistiska Farsta Centrum som i en butikslokal i Gamla Stan. Och det ligger ett antal modernistiska
miljonprogramsområden i stadskärnan med lägenheter på
samma prisnivå som den övriga innerstaden. De dras nämligen inte med dåligt rykte.
Bor du i innerstaden räknas du som lyckad oavsett om ditt
hus är byggt vid sekelskiftet eller på sjuttiotalet. Skillnaderna
i pris mellan bostäderna i förorten och innerstaden har att
göra med status, inte med den modernistiska stadsarkitekturen. Stockholms innerstadsområden behöver inte ens ha bra
kollektivtrafikförbindelser för att vara svindyra. Det går ofta
snabbare att komma in till stan från förorten än att ta sig från
en stadsdel till en annan i stadskärnan, ändå är det dyrare att
bo innanför tullarna.
I ett hierarkiskt konsumtionssamhälle kommer vissa platser att generera högre priser, liksom vissa kläder eller matvaror. Det betyder inte nödvändigtvis att dessa platser, kläder,
matvaror är bättre än andra. Det räcker med att de är dyra för
att konsumentens status ska stiga och hög status är något som
många är beredda att betala mycket för.
Påståendena om att det är de modernistiska stadsdelarnas
fel att vi har höga priser eller segregation i städerna är tagna
ur luften och Ola Andersson gör heller inga ansträngningar
för att belägga sina teser. Varför skulle han?
Att det är förorten som alstrar våra samhällsproblem är ett
felslut som blivit en sanning i det offentliga Sverige. Det ställs
172 | FÖRORTSHAT
Innerstadens
70-talshus
inte lika
föraktade
inga krav på att man ska underbygga ett sådant påstående med
fakta, det är knappt man ens behöver påstå det. Bevis behövs
inte, lagen om förortshat gör oss överens ändå.
T-Centralens tunnelbaneperrong mot Akalla och Hjulsta ligger mitt i Stockholms City, ändå känner storstadsbon Ola Andersson inte igen sig. »Plötsligt befinner vi oss i en annan stad,
befolkad av andra folkslag som talar andra språk«, skriver han.
Det är tydligt att han inte inkluderar alla stockholmare i sin
stad och sitt vi.
ANTAL PERSONER MED UTLÄNDSK BAKGRUND I STOCKHOLM 2011
INNERSTADEN
59 819
(varav 21 368 med ursprung i Asien, Afrika, Sydamerika)
JÄRVAFÄLTET
58 470 (varav 46 631 med ursprung i Asien, Afrika och Sydamerika)
HELA STOCKHOLMS STAD
257 693 (varav 149 313 med ursprung i Asien, Afrika och Sydamerika)
ANDEL AV BEFOLKNINGEN MED UTLÄNDSK BAKGRUND 2011
Innerstaden 18,6
Tensta
86,7
Rinkeby
90,1
Hela staden 29,8
FIGUR 9: Nära 30 procent av Stockholms stads befolkning har utländsk
bakgrund. I Tensta har 86,7 procent av innevånarna utländsk bakgrund.
Tensta ligger i Stockholms stad, ändå definierar Ola Anderson inte dessa
personer som stockholmare, utan beskriver dem som innevånare i »en
annan stad«.
Källa: Sweco/Stockholms stads utrednings- och statistikkontor.
Ola Andersson använder inte det laddade ordet segregation när
han talar om den vita ägarklassens frivilliga isolering. Istället
skriver han att »de välbeställda drar sig undan i etniskt och socialt enhetliga områden«. Förorterna på Järvafältet däremot,
dem kallar han »de hårdast segregerade enklaverna«.
Så kan man med sitt språk sprida idén om att en viss sorts
bostadsområden med en viss sorts befolkning orsakat alla
HATARNA | 173
!!
våra gemensamma misslyckanden. När det samlade etablissemanget sedan hyllar den sortens retorik, kan Sverigedemokraterna lugnt luta sig tillbaka och invänta nästa val. Andra
gör jobbet åt dem.
*
Kul men inte
särskilt
seriöst att
vantolka på
det sättet.
Per Svenssons bok Storstugan eller När förorten kom till byn
kom redan 1996. Författaren växte upp i ett nybyggt förortsområde i Täby utanför Stockholm och han är mycket öppen
med sitt personliga agg mot förorten. Han skriver att han inte
ens själv förstår varifrån det starka hatet kommer. I sin bok
frågar han sig gång på gång varför han hatar förorten. Svaren blir många och motstridiga och grundar sig inte sällan i
barndomsbesvikelser. En gång bröt han armen och kunde inte
bada på hela sommarlovet. Han fastnade med foten i leran
mellan de nybyggda husen och fick en utskällning av pappa.
Någon blev nästan skjuten av Pers föräldrars förortsgranne.
Potatisen i skolbespisningen var sönderkokt.
Han hatar framför allt förorten för att hans föräldrar ville
bo där hellre än i deras ursprungsby, hans älskade sommarlovsland i Kalmar.
Per Svensson hatar förorten för att folk vill bo där och för
att de inte vill det, för att den inte är landsbygd och för att den
inte är innerstad, för att den har så dåligt rykte och för att den
har alltför gott rykte, för att den är falsk och för att den är skoningslöst uppriktig … Och så vidare. Förorten är betongkaserner, folksilos, höghusgetton, slum förpackad i betong, trång
och instängd men samtidigt tom och gles.
Per Svensson lyckas till och med degradera förorten på
grund av närheten till naturen. »Vitsen med en stad kan ju inte
vara att man så snabbt som möjligt ska kunna lämna den och
fly till enebacken?« skriver han upprört. Ännu mer upprörd
är han över att de flesta av hans gamla skolkamrater valt att bo
kvar i den förhatliga uppväxtmiljön i förorten. Till det har han
ingen förklaring alls.
174 | FÖRORTSHAT
Men är
Söderlind,
Svensson
och
Andersson
verkligen
representativa för
forskning
en?
Var kommer dessa mäns hat ifrån? Varför har de sådant
enormt behov av att peka på andra människors hemorter och
fördöma dem, hata hela deras fysionomi, sida upp och sida ner?
Ola Anderssons bok kom ut sexton år efter Per Svenssons,
men analysen är densamma och överensstämmer med den
officiella versionen av historieskrivningen: När förorterna
byggdes skapades grogrunden för en lång rad samhällsproblem, problem som inte skulle ha funnits om inte förorten
kommit och förstört våra fina städer.
Å ena sidan hyllar Per och Ola storstadens konfrontativa
otrygghet och anklagar förorten för att vara en tillrättalagd
miljö. Å andra sidan pekar de ut förorterna som dåliga just
på grund av att där finns konfrontation och otrygghet. Storstadens urbana anonymitet, farlighet och rotlöshet hyllas när
den återfinns i innerstäderna, men beskrivs som ett politiskt
fiasko i förorten.
Per och Ola förfasar sig över att dåtidens politiker och arkitekter tog sig rätten att undersöka vad befolkningen behövde
och sedan bygga det som efterfrågades. Moderna, ljusa bostäder i bilfria och naturnära områden. Vilken fräckhet!
Per och Ola är arga över att förorterna är byggda med en
tydlig tanke och utgångspunkt. Enligt dem är det mycket bättre att låta städerna växa naturligt. Men städer är inte mossa.
Ingen stad växer naturligt, alla städer planeras och byggs av
människor för människor. De modernistiska förorterna byggdes för mammorna och barnen, där skulle ungarna kunna gå
till skolan utan att behöva korsa några gator och kvinnorna
skulle slippa andas avgaser när de gick till mataffären. Där fick
lekplatsen och förskolan de bästa platserna, inte affärsverksamheten. Där skulle de som inte hade villa eller sommarställe kunna leva ett gott liv ändå.
I inledningen av sin bok tackar Ola Andersson sin far för att
han lärt honom att inte lita på den officiella versionen. Ändå
upprepar han närmast ordagrant just våra offentliga inrättningars och myndigheters formuleringar i sin bok.
HATARNA | 175
Forskaren Moa Tunström har studerat myndigheters och
offentliga institutioners förhållningssätt till olika typer av
stadsdelar och hittat ett tydligt stråk av förortshat.
»Den goda staden« är i de offentliga institutionernas beskrivning synonymt med »stadskärnan«, »stenstaden«, »kvartersstaden« eller »den täta blandstaden« som den också kallas. De svenska stadsbyggnadsorganen försöker inte dölja att
de favoriserar den fördemokratiska innerstaden, den som
byggdes innan kvinnorna och arbetarna fick rösträtt. Förorten däremot, som myndigheterna ofta kallar »den modernistiska staden« eller »ytterstaden«, gillas inte alls. Förorten
beskrivs med negativt laddade ord som ensidig, anonym, storskalig, enformig. En sämre sorts stad som orsakar problem,
till exempel segregation.
Några exempel:
En stad måste mogna, innan den blir en riktig stad. Men en modernistisk stad blir aldrig en stad om den så blir 1000 år gammal.
Stadsmiljörådet 1995a: 32
… de anonyma och ensidiga bostadsområden som byggts och
byggs utanför städerna under de tre senaste decennierna …
Stadsmiljörådet 1997: 125
Ytterområdena kännetecknas av flerfiliga trafikleder och bebyggda öar eller kvarter med storskalig bebyggelse. Mellan
dessa finns ett obebyggt eller svårdefinierat ingenmansland där
det är svårt att orientera sig. Släktskapet med den ursprungliga
staden har gått förlorat i dessa delar.
Boverket 2002b: 194
Sovstäder brukar de kallas, bostadsområdena som växte som
svampar ur marken på sextio- och sjuttiotalen. Ett enformigt
bostadsområde kunde bli lika stort som en vanlig svensk småstadsidyll.
Stadsmiljörådet 2003: 18
176 | FÖRORTSHAT
Alla är ju överens. Hus vid gator är trevligare än bostäder på
gärden.
Stadsmiljörådets publikation Tyckomstaden 2003
Innerstaden kännetecknas av blandning av händelser, byggnader, torg och parker, människor och verksamheter. Det beror på
att innerstaden är tätare och mer koncentrerad än förorter och
mindre samhällen. Mångfalden, komplexiteten och vitaliteten
blir möjlig i innerstaden också genom att den är finmaskig. Storskaliga förorter och mindre samhällen har inte denna täthet,
komplexitet och vitalitet …
Stadsmiljörådet 2002: 10
Den täta blandstaden minskar segregationen och ökar förståelsen människor emellan.
Stadsmiljörådet 2003: 5
Innerstaden beskrivs av svenska myndigheter som en metropol, en kosmopolitisk idyll; i stenstaden möter man främlingar med tolerans och intresse, där finns integration och
öppenhet. Vad myndigheterna då glömmer är att de gamla
fördemokratiska stadsdelarna är lika hårt segregerade som
de rika villaförorterna och att det är just i innerstäderna man
bygger murar och sätter upp grindar för att skydda dem som
äger från de andra. Den livfulla, komplexa, vitala mångfalden
och blandningen av människor som de talar om finns inte i innerstäderna idag, utan i förorten.
*
Täthet förs ständigt fram som en viktig ingrediens i den samtida stadsplaneringen. Med täthet som argument vill stadsbyggaretablissemanget ersätta grönskan och promenadstråken
i förorterna med shoppingkvarter och bilvägar. Men faktum
är att det grönskande Tensta är tätare befolkat är deras grå,
trånga stadsgator. Och i de rika förorterna måste det rivas en
HATARNA | 177
hel del villor, om de entusiastiska förespråkarna för förtätningen av Stockholm verkligen står för sitt ord.
BEFOLKNINGSTÄTHET (FOLKMÄNGD PER HEKTAR LAND):
Tensta
Inre staden
Gamla Enskede
Äppelviken
Hela staden
92
90
36
25
46
FIGUR 10. Enligt de siffror jag funnit är Tensta i själva verket tätare befol-
kat än innerstaden.
Källa: Sweco/Stockholms stads utrednings- och statistikkontor och Statistiska
centralbyrån, 2011.
Vill man inte
diversifiera
både
arkitektur och
socioekonomi?
Men det är inte i de rika villaområdena man vill bygga tätt och
det spelar ingen roll att Tensta redan är både tätare befolkat
och mer blandat än innerstaden.
Fakta är ingenting mot ett brinnande hat.
Det öppet redovisade förortshatet hos myndigheter, politiker och etablissemang får dagliga och synliga konsekvenser i
levande människors liv. Två konkreta och närapå övertydliga
exempel på detta är Järvalyftet och Förbifart Stockholm.
»Förbifart Stockholm« är ett passande namn på det enorma
motorvägsbygge som klyver Järvafältet, naturområdet mellan
Tensta och Akalla. Att motorvägen verkar isolerande på Tensta, Rinkeby, Husby och Akalla är uppenbart, det hörs ju till
och med på namnet. Biltrafiken ska fara förbi förorten, precis
som det övriga samhället gör.
Alla vet att en enorm motorväg fungerar precis på samma
sätt som en mur. Politiker och stadsplanerare brukar ofta tjata
om att miljonprogrammen behöver fler kontaktytor och vägar som ska knyta ihop dem med den övriga staden, men när
beslutet om den nya motorvägsförbindelsen skulle fattas blev
det plötsligt väldigt tyst om detta. Med ens var de flesta partierna helt överens om att man skulle bygga en femfilig motorväg mellan stadsdelarna istället för förbindelselänkar.
178 | FÖRORTSHAT
När det byggdes nya trafiklänkar genom de mer välbärgade
områdena söder om Stockholm la man dem under jord, för att
inte skära av förbindelserna mellan stadsdelarna, förfula och
skapa en bullrig miljö för de boende. I Järva tycker man sig
inte ha råd med sådan lyx.
Man tänker inte till och från, inte genom och aldrig stanna.
Bara förbi.
Järvalyftet har pågått i fem år. Stockholms stad har avsatt tio
Ett tecken på miljarder för projektet. Det är troligen Sveriges största intehat?
grationssatsning någonsin. Kännetecknande för det kostsamma projektet är att de boende inte får vara med och bestämma
vad som ska göras.
En granskning av projektets första fem år som dagstidningen Svenska Dagbladet gjorde i april 2012 visade att det dittills
Langhorst
satsats minst 44 miljoner kronor i projekt som inte fullföljts.
avfärdar det
En gymnasieutbildning för skoltrötta flyttade med alla sina
största svenska
integrationsproj resurser från Tensta till Södermalm, ett antal konst- och arektet någonsin kitektprojekt hade fått mängder med pengar men inget hände
och av en rad utbildnings- och aktivitetssatsningar som fått
i ett par
stycken och
generösa bidrag bidde ingenting alls.
lyfter enbart
Det har förekommit många märkliga turer där de som befram negativa slutat om bidrag suttit med i styrgrupper för flera av de proexempel.
jekt som tilldelats pengar. Något formellt ansökningsförfarande för att få del av Järvalyftets pengar finns inte.
Det har funnits kritik mot brist på insyn, mot att tjänstemännen haft för mycket makt och mot att politisk styrning
saknas. Många politiker klagar på att det har varit dålig uppslutning på mötena.
»Det har irriterat mig lite. Någon gång var det bara jag och
Ann-Margarethe Livh«, sa Erik Slottner (KD ) till Svenska
Dagbladet 2012.
»Den politiska styrningen är så gott som obefintlig«, tyckte
Tomas Rudin (S ).
Någon referensgrupp har inte funnits.
HATARNA | 179
Många politiker och stadsplanerare med makt menar att problemet med miljonprogrammen står att finna i arkitekturen.
Som en del av Järvalyftet planerar man därför att riva den
uppskattade trafiksepareringen i Husby.
När de modernistiska bostadsområdena byggdes placerades bilvägarna ofta vid sidan av i stället för intill husen, för
att de boende skulle slippa höra och se biltrafiken och för att
barnen skulle kunna leka fritt. Den lösningen har visat sig
fungera fint i ett stort antal förorter, radhusområden och även
innerstadsområden.
Alla undersökningar visar att trafiksepareringen är omtyckt av Husbyborna, men makthavarna är av en annan åsikt.
Att bilvägar och bostadsområden skilts åt ses som en styggelse. Istället vill man nu skapa »möten mellan människor och
bilar« i Husby, genom att dra in bilvägarna mellan husen. Att
på det sättet radikalt förändra stadsplanen kostar förstås astronomiska summor.
Innan beslutet om att bygga bort trafiksepareringen fattades, hade politikerna »fört dialog« med de boende i Husby i
flera år. Många boende engagerade sig för att få vara med och
påverka utvecklingen av sitt bostadsområde. Husbyborna uttryckte tydligt att det man behövde var en renovering av husen och en ordentlig satsning på god samhällsservice, socialt
arbete, bra lokaler till viktiga lokala föreningar och tillgång
till vård och skola, inte bilvägar utanför bostadshusen. Gång
på gång har Husbyborna gjort klart för politiker och stadsplanerare att trafiksepareringen är en uppskattad lösning på
ett reellt problem. Barn är mjuka, bilar är hårda. Hittills har
makthavarna valt att inte lyssna.
Under tiden har vårdcentraler och skolor sålts ut och försvunnit, myndigheter och banker har lagt ner sina kontor och
lokalt betydelsefulla föreningar har tvingats flytta till mindre
och sämre lokaler.
De styrande säger att man vill göra en bestående förändring, en som syns och kommer att synas om tio, tjugo, trettio
år. Husbybornas levnadsvillkor är uppenbarligen osynliga för
180 | FÖRORTSHAT
stadsplanerarna. De vill sätta sitt fotavtryck i Husby och bryr
sig inte om vem de trampar på.
Den nådde
till DN
Debatt!
Bra term!
Man kan lätt föreställa sig reaktionerna om en genomgripanTragikomiskt
de ombyggnation av samma slag skulle ske mot de boendes
vilja i någon av Stockholms villaförorter eller i innerstaden.
Minns mediestormarna 2011, när man ville hugga ner en rutten ek på Östermalm och renovera Slussen. Då tog det fart ordentligt. Radio, TV , varenda tidning och kulturpersonlighet
värd namnet ville vara med och säga sitt. Då diskuterades förändringar som trots allt måste ske för att undvika allmän fara.
Några liknande tvingande skäl finns inte när det gäller att riva
upp trafiksepareringen i miljonprogrammen. Ändå blir det
inga stormar i medierna om Järvalyftet. Där märks knappt en
vindpust.
»Megafonen« kallar sig en gräsrotsrörelse i Husby som
kämpar mot makthavarnas ovilja att lyssna. Tyvärr når Megafonens budskap inte långt när mediernas egen megafon befinner sig i helt andra händer.
Vissa röster är uppenbarligen betydelselösa för både medier och politiker. Somliga medborgare kan man välja att helt
stänga ute. Kanske borde vi sluta tala om »utanförskapet« i
vissa grupper och istället börja diskutera hur andra grupper
använder sig av »utestängning«?
Anteckningar i lila av
Jonas Malmborg
Anteckningar i grönt
av
Lawen Mohtadi
Social ingenjörskonst
PLATS: Odenplan, centrala Stockholm
jag:
Vad tänker du när jag säger Tensta?
mörkhyad man i sextioårsåldern:
Där har jag bott på sextiotalet. Det var underbart. Det var
inget fel. Och det är fortfarande nu tycker jag, blandat med
olika nationalitet, kultur och religion. Det är positivt för mig.
jag:
Tänker du på samma sätt om andra miljonprogram?
mörkhyad man i sextioårsåldern:
Jag har bott på många ställen, Rågsved, Svedmyra, Lappkärrsberget.
jag:
Är det någon skillnad på dom här ställena?
mörkhyad man i sextioårsåldern:
Nej, det var blandat alltihop. Invandrare, svenskar. Det var
inga problem. Det är bra om det är blandat med svenskar, då
kan man lära sig bättre svenska och svenska kulturen.
jag:
Vad tänker du om arkitekturen i Tensta?
182 | FÖRORTSHAT
mörkhyad man i sextioårsåldern:
En kompis mamma bor i Tensta och vi åkte dit. Då tänkte
jag att det skulle finnas något speciellt som markerar att det
är Tensta. Någon symbol så att man vet att man är i Tensta.
Jag tycker att man skulle fräscha upp trädgården och bänkarna, fontänerna. En fin galleria och sånt.
*
Just det som jag gillar allra bäst med förorten är det som retar Per och Ola och våra myndigheter mest av allt: de otydliga
gränserna mellan det offentliga och det privata.
I förorten vet man inte alltid om en bänk eller en lekpark
är privatägd eller kommunal. Trädgårdarna utanför lägenheterna på bottenplanet kan ibland vara utan staket och tycks
smälta samman med allmänningen därutanför. Är bänkarna
på förortstorget tillgängliga för alla, eller bara för cafégästerna? Gränserna är suddiga och det tycker inte Per och Ola
om. De menar att detta skapar osäkerhet och hotar ordningen.
Mig ger det istället en förnimmelse av frihet, en känsla av att
vi är här tillsammans och det är möjligt att dela med sig och
samsas.
Lars Raattamaa är arkitekt och poet och jag bestämde träff
med honom på en pizzeria i Gubbängen i Stockholm. Jag vet
att han funderat mycket över skillnaden mellan privat och
offentligt, en diskussion med mycket lång historia. Redan i
det antika Aten ville man gärna skilja det offentliga och det
privata rummet åt. Idén med denna åtskillnad är att vi i offentligheten ska kunna agera gemensamt och fatta politiska
beslut, men att hemmet och våra ägodelar ska skyddas från
den offentliga kontrollen. Vi drack kaffe och Lars redde ut begreppen.
»Staden har genom historien ofta beskrivits som en plats
med två olika slags rum, ett privat och ett offentligt. Man talar
om att gatan är offentlig och husväggen är privat, men man
SOCIAL INGENJÖRSKONST | 183
Den naiva
borgerligheten
– om vi bara
privatiserar så
löser sig
ansvarsfrågan
och
effektiviteten.
skulle också kunna säga att alltihop handlar om lagar och
pengar«, säger han.
Han beskriver hur städernas gaturum i hög grad styrs av
den offentliga makten och de privata, affärsmässiga behoven,
alltså av juridiken och ekonomin. I många gamla stadskärnor
är alla platser reglerade, men utanför stadskärnan finns det
gott om platser som faller utanför regelsystemen.
Att ordna en picknick eller en utomhuskonsert på en gata
eller ett torg i stan utan att först söka tillstånd går inte. Då
rullar juridiken genast igång och man blir bortkörd av polisen.
Så är det inte på de allmänna platserna i förorten.
Raattamaa kallar de platserna frihetszoner och säger att
de skyddats av den moderna stadsplaneringen under nittonhundratalet. Istället för inhägnade parker med regler och förordningar, skapade man öppna ängar och skogsdungar, trädgårdar och lekplatser som inte avgränsades med grindar och
murar eller stängdes in mellan paragrafer och husväggar.
»I det modernistiska stadsplanerandet ägnade man sig åt
att lösa upp gränserna mellan det allmänna, oreglerade rummet och de reglerade offentliga och privata rummen. Man ville skapa många allmänna, odefinierade platser som var möjliga att använda av fler, på fler sätt«, säger han och förklarar
att allmänningen kan vara både vacker och komponerad, men
den är allas och ingens mark. »Ingenmansland« kallar man
den för om man blir nervös inför den, »allmänning« om man
tycker att den är intressant.
Raattamaa tycker att det är lika viktigt för människor att ha
tillgång till allmänna platser som till luft, vatten och språk –
några av våra allra mest betydelsefulla allmänningar.
»Man talar ibland om ’allmänningens tragedi’, om att det
som ingen äger tar ingen hand om, och det är en viktig fråga
ur miljöaspekt. Men nobelpristagaren i ekonomi, Emelie Ostrom, har beskrivit samhällen som hittat sätt att göra allmänningen till en produktiv gemensam resurs.«
Jag ber Lars förklara varför han, liksom jag, gillar förortens
vaga gränser mellan det allmänna, det offentliga och det pri-
184 | FÖRORTSHAT
Kan man inte
se aversionen
mot förortens
stadsplan som
en reaktion
mot
modernismens
krig mot den
småborgerliga
innerstaden?
Jfr
Klarakvarteren
Hagalund,
Södra station.
vata. Han svarar att han överhuvudtaget inte gillar när gränser är skarpa.
»Jag tror inte att människor är så skarpt avgränsade. Jag
tror många tycker om att bli påverkade och influerade. Rent
konstnärligt vore det trist om alla stadsdelar var formade
utifrån samma mall. Som det är nu finns det en dogmatisk
hållning i stadsplaneringen, där gatorna alltid måste ligga
klistrade intill husen. I den modernistiska stadsplaneringen
i förorten har man tänkt friare och vågat experimentera, ofta
med lyckat resultat för de boende. Där har man också varit öppen för att lösa upp gränserna mellan stad och land.«
Raattamaa säger att feministerna länge har kritiserat åtskiljandet mellan det privata och det offentliga. Med den uppdelningen har nämligen politik och arbete placerats i det offentliga rummet och vård och omsorg i det privata. Feministerna
menar att vård och omsorg också är arbete, även om det inte
alltid är betalt.
En stor del av det politiska arbete som ledde fram till demokratiseringen i västvärlden skedde i människors privata
hem. På den fördemokratiska tiden var det förbjudet att ordna politiska sammankomster på offentlig plats, istället hade
man hemliga möten hemma hos folk. Det privata hemmet var
också ofta den enda plats där kvinnor kunde mötas och arbeta
politiskt. Ur feministisk synvinkel bör inte heller det privata
hemmet stå utanför från det offentliga samhällets kontroll
och lagar, eftersom våld och övergrepp mot kvinnor och barn
är vanligare där än på andra platser i samhället.
Lars Raattamaa menar att gränserna mellan det offentliga
och det privata fortfarande är flytande och bör så vara. Privatlivet, var vi bor, hur vi bor och med vem eller vilka, regleras till
stor del av ekonomin – både den privata och offentliga. Vi arbetar både i hemmet och utanför, betalar skatt till det offentliga och får föräldrapenning och sjukpenning av det offentliga
för privat bruk. Barnen har inte några offentliga samhällspositioner, men tillbringar en stor del av sitt privatliv i offentliga
inrättningar. Våra lagar styr hur vi får bete oss mot varandra
SOCIAL INGENJÖRSKONST | 185
Jag
med!
Jaha!
både inom och utanför våra privata väggar. En strikt uppdelning mellan det offentliga och det privata är inte möjlig och
inte heller önskvärd i vårt samhälle.
»Ett sunt samhälle har inga skarpa gränser mellan det offentliga och det privata«, säger han och tar en slurk kaffe.
Ideologerna bakom miljonprogrammen anklagas ofta för
att vilja kontrollera människors sätt att leva. Det retar Lars
Raattamaa, som tycker att dagens icke-ideologiska förhållningssätt är mycket lömskare.
»Jag saknar diskussionen om samhällsbyggandet. På trettiotalet fanns det ett levande och mångfacetterat pågående
politiskt samtal om samhällsbyggande, där personer som Alva
Myrdal, arkitekten och stadsplanedirektören Sven Markelius,
poeten Gunnar Ekelöf och författaren Karin Boye deltog.«
Just Alva Myrdal är en samhällsbyggare som Raattamaa
gärna tar i försvar.
»Alva Myrdal kritiseras ofta för att hon ville lägga livet tillrätta, men det är väl klart att hon ville göra saker bättre. Hon
ville till exempel skapa möjligheter för kvinnor att arbeta.
Kan man vilja något annat än att lägga livet till rätta som politiker?« undrar han och tillägger att man naturligtvis kan vara
mer eller mindre totalitär och att det nog är lätt att dras med
av sin egen välvilja.
»Det är helt klart viktigt med en stor dos självkritik. Men att
kasta utopierna och hela samhällsbyggnadsambitionen över
ända verkar bara dumt.«
När jag frågar Lars Raattamaa vad han tänker på när jag säger »Tensta«, svarar han:
»Schyssta hus och en stadsplan i världsklass. En fullkomligt
briljant stadsplan.«
På Arkitekthögskolan var hans världsbild inte giltig.
»Mina barndomsupplevelser i förorten, mina erfarenheter
av flerbostadshus, hyreshusgårdar, höghus, loftgångar, trappuppgångar och gräsområden vid motorvägar, det var ingenting som var intressant på Arkitekthögskolan.«
Lars Raattamaa beskriver hur hans erfarenheter möjligtvis
186 | FÖRORTSHAT
kunde bli föremål för medlidande, men aldrig en källa till fantasi och nya idéer. Han tror att ointresset för de klassrelaterade erfarenheterna på Arkitekthögskolan har att göra med att
politik inte längre diskuteras i samband med arkitektur och
stadsplanering.
Samhället byggs hela tiden, påpekar han, och någon eller
några bestämmer alltid hur det ska byggas, oavsett om det
finns en öppen politisk diskussion och drivkraft eller inte.
»Vårt samhälle är så komplext att den sociala ingenjörskonsten alltid finns med i samhällsbygget, vare sig vi låtsas
om den eller ej«, säger Raattamaa, som menar att den sociala
ingenjörskonsten idag inte längre handlar om boendekvalitet
utan om att tjäna så mycket pengar som möjligt.
»Vi har fått en social ingenjörskonst utan sociala ambitioner och det gynnar inte någon annan än spekulanter.«
Han jämför dagens byggande med miljonprogramsbyggena och säger att det byggs mer nu än någonsin tidigare, både
enskilda fastigheter och stora infrastrukturprojekt, men idag
sker samhällsbyggandet oftast helt utan politisk diskussion.
Varken opinionsbildare, politiker, intellektuella eller medborgare finns med och påverkar samhällsbygget.
»Hur ska det då kunna bli som vi vill ha det?« undrar Lars
Raattamaa.
Kaffet är urdrucket och vi skiljs åt på gatan utanför kaféet. På
vägen därifrån funderar jag över hur det gick till när politiken
och arkitekturen skildes åt och hur det kunde hända. De är
ju så intimt sammanflätade. Utan arkitektur – inget samhälle.
*
På nittiotalet hade vi inte alltid råd att åka bort på semester
sommartid, men det led vi inte särskilt mycket av. Miljön var
ändå grönare, öppnare, lekfullare och naturen mer tillgänglig
hemma i Tensta än på många semesterorter.
Det vi saknade var en badplats. I Tensta fanns det plaskSOCIAL INGENJÖRSKONST | 187
dammar för barnen, men ingenstans för oss vuxna att doppa
oss heta sommardagar. Då gick vi ner i den svala tunnelbanan,
åkte till Kungsholmen och promenerade till Smedsuddsbadet.
Det tar en kvart att åka mellan Tensta och tunnelbanestationen Fridhemsplan på Kungsholmen och tågen går var tionde minut. Nej, vi led ingen skada under våra semesterlösa
somrar i Tensta.
Hahaha!
Innan förorterna byggdes bodde de fattigaste familjerna i
mörka, trånga kyffen i innerstäderna utan tillgång ens till en
liten gräsplätt. Där var arbetarnas barn tvingade att vistas året
runt. Hade de tur fick de bli sommarbarn på någon bondgård
eller åka till en barnkoloni någonstans ute i landet.
På ett sätt är det bra att just de barnvänliga miljonprogrammen är så impopulära bland de rika. Annars skulle de fattiga
familjerna i vårt land inte ha råd att bo där. Nu får åtminstone
en del av de fattigaste barnen en fin sommar, trots att de blir
hemma hela lovet och trots att kolloverksamheten blivit så
dyr på senare år.
Jag skulle vilja tacka den utbuade och förhånade modernistiska sociala ingenjörskonsten för somrarna i Tensta.
*
Skribenten och författaren Per Svensson har ingen erfarenhet
av semester i stan och hans intresse för den sortens erfarenheter är lika litet som på Arkitekthögskolan.
Så här skriver han i en minnesvärd sammanfattning av förortshatet i sin bok Storstugan eller När förorten kom till byn,
som nominerades till Augustpriset 1997:
… när jag på väg från innerstadslägenheten till 1800-talslängan
vid havet genom soldiset ser 60- och 70-talsreptilerna, väldiga,
fjälliga betongödlor med kalla ögon, dåsa på slätten utanför
Malmö känner jag samma avsmak och skräck som inför huggormen som plötsligt dyker upp på skogsstigen. Jag struntar i om
188 | FÖRORTSHAT
den är ekologiskt värdefull, jag bryr mig inte om att den egentligen är harmlös. Jag avskyr den. Den borde inte få finnas. Slå
ihjäl ormen! Spräng betongkasernerna!
Avskyn för serietillverkade betongkomplex är minst lika
spridd som ormfobi. Det kanske är något genetiskt, något i
ryggmärgen, som gör att så många människor känner sig så
arga, lurade, svårmodiga, hatiska, deprimerade och äcklade
när de påminns om containerkolosserna på gärdet. Hus ska inte
se ut på det sättet. Samhällen ska inte se ut på det sättet. Det
är ingenting som behöver motiveras och diskuteras. Alla tycker
illa om massmodernismen.
*
Ibland blir hatet mot förorten så starkt att jag inte kan värja
mig. Det flyttar in i min kropp och blir gallproblem och stopp
i magen, strupen snörs åt och jag kan inte andas. Jag vaknar
mitt i natten, torr i halsen, torr i ögonen.
Hur försvarar man sig mot hat?
Ingen vill bo där du bor, trumpetar de. Om du bara kunde
välja skulle du bo någon annanstans, men du kan inte välja
för du är fattig och misslyckad, precis som din förort, och du
skapar problem. Du är ett samhällsproblem, säger de, om och
om igen.
De fyller hela böcker med text för att ge en illusion av att
hatet bygger på fakta och vetenskap. Men egentligen för de
bara samma sorts resonemang som artonhundratalets privilegierade gjorde när de påstod att samhällets onda hade sina
rötter i de fattigas bostadsområden och att grogrunden till allt
ifrån kriminalitet till moraliskt förfall stod att finna där.
I Strindbergs roman Röda rummet besöker societetsdamerna
förstaden på Söder för att sprida ljus över samhällets mörka
botten. De kliver in i de fattigas hem och förfäras över ouppfostrade barn och dålig lukt.
SOCIAL INGENJÖRSKONST | 189
– Är här någon som törstar efter frälsning och nåd? skrek fru
Homan under det fru Falk blåste i rafräschissören över barnen,
vilka började skrika av svedan i ögonen.
– Bjuder fruntimret på frälsning? frågade snickaren som
gjorde ett uppehåll i arbetet. Var har fruntimret fått den ifrån?
Kanske det finns välgörenhet också, och förödmjukelse, och
högfärd? Va! (...) Men öva den på barnen för all del, de kan inte
försvara sig, men kom inte till oss! Ge oss arbete, om ni behagar,
och lär er att betala arbetet, så behöver ni inte ränna omkring
på det där sättet!
Vi är med raska steg på väg tillbaka till ett klassamhälle där
de besuttna skyller samhällets misslyckanden på de fattiga
och beklagar sig över hur svårt det är att hitta bra tjänstefolk.
Klasshat som riktas nerifrån och upp har på senare tid diskuterats, ifrågasatts och målats ut som hotfullt och farligt, men
det klasshat som riktas uppifrån och ner känns inte ens igen.
Förortshatet är ett av dess uttryck.
Förortshat som klasshat
Tredje delen
Minnena kommer så ofta till mej
nu är allt borta jag fattar det ej.
Borta är huset där murgrönan klängde,
borta är grinden där vi stod och hängde.
Lyckliga gata du som varje dag
hörde vårt glam,
en gång fanns rosor här där nu en stad
fort växer fram.
Refräng:
Lyckliga gatan du finns inte mer
du har försvunnit med hela kvarter.
Tystnat har leken, tystnat har sången,
högt över marken svävar betongen.
När jag kom åter var allt så förändrat
trampat och skövlat, fördärvat och skändat,
Skall mellan dessa höga hus en dag
stiga en sång,
lika förunderlig och skön som den
vi hört en gång?
Ja, allt är borta, det är bara så
ändå så vill jag inte förstå
att min idyll, som alla vill glömma
nu är en dröm som jag en gång fått drömma.
Allting är borta, huset och linden
och mina vänner skingrats för vinden.
Lyckliga gatan, det är tiden som
här dragit fram,
du fått ge vika nu för asfalt och
för makadam.
/Refräng/
Ur »Lyckliga Gatan« med Anna-Lena Löfgren från 1967
Anteckningar i lila av
Jonas Malmborg
Anteckningar i grönt
av
Lawen Mohtadi
Till Farsta
Så en dag kom det första och enda svaret på vår bytesannons.
Jag ringde upp omedelbart. Det var en svensk-grekisk tjej som
ville byta sitt barndomshem i Farsta mot en lägenhet i Tensta.
Hennes föräldrar behövde en mindre lägenhet, nu när barnen
blivit vuxna och flyttat hemifrån. Båda barnen bodde norr om
stan och det blev långa resor fram och tillbaka till Farsta för
att hjälpa de gamla. Om föräldrarna kunde byta sin lägenhet
mot vår, så skulle de bo närmare varandra.
Vi åkte och tittade på grekernas lya och den var underbar.
En etagevåning högst upp i ett fyrkantigt punkthus från 1959,
ritat av de världsberömda arkitekterna bakom Vällingby Centrum. Men det fanns en hake: vi hade ingen hiss i vårt hus i
Tensta och vi bodde högst upp. De gamla grekerna skulle inte
orka med trapporna.
Efter några månaders krångel och många tvära kast, som
det brukar bli vid lägenhetsbyten, lyckades jag sy ihop ett triangelbyte. Vår fyra byttes mot en trea på nedre botten i Tensta
och så kunde vi flytta in i femman i Farsta.
Det var en oerhörd lättnad. Att lyckas byta en Tenstalägenhet mot något större på annan ort är en bragd.
»Hoppas det blir lugnare i Farsta«, sa min mamma.
Jag visste att det inte var lugnare i Farsta, men för Leslie
spelade det ingen roll om Tensta så var den fridfullaste platsen på jorden. Han var traumatiserad och skulle ändå inte
våga gå hem från tunnelbanan. Hela våren hade han legat i sin
säng som en våt fläck. Nu skulle han förhoppningsvis få livet
tillbaka.
TILL FARSTA | 193
What?
Mitt i sommaren gick flyttlasset. Flyttgubben Janne hade växt
upp i Tensta och berättade hur gängen mötts och gjort upp
med basebollträn på Järvafältet i början på åttiotalet.
»Det var tur att ingen dog«, sa han.
Flytten tog hela dagen. På kvällen bjöd vi flyttgubbarna på
pizza och bestämde att Leslie skulle få det finaste rummet.
*
Farsta var en konstig plats. Bussar och lastbilar mullrade förbi
utanför, vrålande som urtidsmonster. Gator och bilar korsade
ens väg när man ville ut. Jag hörde inga fåglar. Ingen ekorre
hälsade på på balkongen. Ingen hackspett satt i tallen. Det
fanns inte ens en tall.
Vi badade varje dag för att trösta oss. I Farsta hade vi två
bad på gångavstånd. Det var lyxigt. Vi pratade mycket om hur
lyxigt det var.
När vi skulle åka till landet sprang katten bort. Hon hoppade ut ur bilen och försvann längs parkeringen. Vi letade och
ropade, men hon dök aldrig upp igen.
Vi tänkte att hon kanske längtade tillbaka till Tensta.
*
I ett halvår hade vi bott någon annanstans. Ändå kändes det
precis som vanligt nu när Zelda och jag var tillbaka i Tensta
igen och sparkade med fötterna bland höstlöven. Det var vardagligt. Hemma. Med den skillnaden att där inte längre fanns
något hem för oss att gå till. Då och då kom jag att tänka på
det. Den tanken var som en avgrund som öppnade sig en bit
längre bort. Det gav mig svindel men det var ingenting jag ville fundera över. Jag lät tankarna gå andra vägar.
Zelda ville helst promenera raka vägen till dagis och hälsa
på men jag ville först titta in i Elicias kiosk.
Mannen bakom disken tittade upp och hälsade som om det
var igår vi sågs sist.
194 | FÖRORTSHAT
»Hur står det till?« sa jag.
»Bra. Med dig då? Jobbar och sliter?«
Kioskägaren packade upp ett paket samtidigt som han pratade med mig. Han frågade hur min man mådde och sa att det
var länge sedan han såg honom sist. Det var en skön känsla att
allt var som vanligt igen. Jag vilade i den. Vi konverserade en
stund till innan jag kände mig tvungen att tala om att vi hade
flyttat.
»Vart har ni flyttat någonstans?«
»Till Farsta.«
»Är Farsta bättre än Tensta?«
Jag hann inte svara att Tensta förstås var bäst på hela jordklotet, för mannen i kiosken bad om ursäkt och vände sig mot
en äldre kvinna som ville köpa telefonkort. En liten kö hade bildats och jag och Zelda måste lämna plats för kioskens kunder.
Vi gick vidare mot dagis och hela vägen guidade Zelda mig genom Tensta. Hon sprang hit och dit, visade och berättade var
de gått på sina dagisutflykter, statyerna de tittat på, lekarna de
lekt och sångerna de sjungit.
Hon talade om sommaren.
Hon sjöng för mig.
Trädens svarta, kala grenar mot en ljusrosa skymningshimmel. Marken täckt av gula och röda löv. På dagisets tomma
gård stannade Zelda till och prövade de olika leksakerna. Hon
beskrev noggrant hur de lekt med dem förra sommaren.
»Men nu är det höst«, sa hon och öppnade den tunga ytterdörren.
Det blev ett varmt välkomnande.
»Vem kommer?« ropade dagisfröken Sovvi med en ton som
om det vore kungen själv som trätt in genom porten.
»Vad roligt att se dig«, sa hon och hjälpte Zelda att hänga
upp ytterkläderna på en krok.
I Sovvis famn fick Zelda berätta om hur hon mådde, hur
hon rest hela den långa vägen från Farsta och hur roligt det
kändes att vara tillbaka igen.
TILL FARSTA | 195
»Vad härligt«, sa Sovvi. »Vi har längtat och längtat och längtat.«
»Och äntligen kom jag.«
»Äntligen kom du.«
Zelda slingrade sig ur Sovvis kram och gick in i lekrummet där hon genast blev överfallen av gamla och nya vänner.
Barnen lekte i en dryg timme, sedan tog vi adjö och gick för
att besöka parkleken som låg strax intill förskolan. Där brann
lönnarna och ekarna strödde marken med ollon. I den här
parken hade både jag och mina tre barn växt upp, tillsammans
med oräkneliga andra unga föräldrar och barn. Jag tänkte på
alla de språk och kulturer som mötts här och funderade över
varför Tensta så ofta beskrivs som segregerat, när det i själva
verket är blandat.
Det gröna gamla huset i Erikslunds parklek hade ännu inte
bränts ner utan stod fortfarande stolt mellan träd och bergsknallar. Vi gick in för att hälsa på Ali och de andra. Ali stod i
dörröppningen och upptäckte oss omedelbart.
»Hej Zelda! Känner du igen mig?«
»Ja.«
»Vad heter jag?«
»Ali.«
Ali välkomnade Zelda tillbaka till parkleken och Zelda
tackade och kramade om honom.
Den här novembereftermiddagen stöpte man ljus. Julsånger på alla möjliga språk strömmade ut ur cd-spelaren och
i rummet där pingisbordet brukade stå fanns istället en jättekastrull med hett stearin. Ali bjöd på pepparkakor och saft
och berättade att de stöper ljus varje år på parkleken för att
lära barnen hur den svenska kulturen fungerar.
Parklekens besökare verkade gilla den svenska kulturen.
Där var massor av ungar som tålmodigt stod i kö och stöpte
och stöpte hela eftermiddagen. Mellan doppen spelade de
Uno och åt pepparkakor.
Mitt i alltihop kände jag mig ledsen. Jag ville inte vara här
på besök, jag ville att allt skulle vara som vanligt och att jag
196 | FÖRORTSHAT
och Zelda snart skulle knalla hem till Föllingebacken och laga
mat. Att vi skulle vakna i Tensta imorgon och alla andra dagar
också.
Ali förstod så väl vad det var jag saknade. Han trivdes så bra
i Tensta att han hade tackat nej när han blev erbjuden en femrummare vid Odenplan i centrala Stockholm.
»Tensta är ett väldigt bra ställe. Jag har bott här ganska
länge och jag trivs jättemycket. Folk känner varandra, folk har
väldigt bra relation till varandra.«
Ali sa att han är uppväxt i en varm kultur där folk hälsar på
varandra och bjuder varandra på saker och ting. Han sa att om
det skulle saknas några kronor när han är och handlar är det
alltid någon i kön som lägger till och att han själv gör likadant.
Folk som bor i Tensta har samma hjärta, samma känsla, sa Ali.
»Vi har problem med vissa ungdomar men sådana problem
finns överallt. Det är fint här ändå. Vi stödjer gärna varandra
om det blir problem.«
Ali berättade om en man som kom till parkleken och frågade om de kunde hjälpa till att se efter hans barn på eftermiddagarna. Hans fru var sjuk och de kunde inte klara sig ensamma.
»De fick vara här, vi passade dem varje dag under en viss
tid. Nu är de stora och brukar komma hit fortfarande.«
Ali bjöd mig på en kopp kaffe på kontoret. Jag hade aldrig
varit därinne förut. På det runda fikabordet i furu brann ett
tiotal värmeljus i färgglada glasburkar. I fönstret hängde en
julstjärna. Ali tog fram dagens Metrotidning. På framsidan
stod det tryckt med stora svarta bokstäver:
3 MILJONER FÖR 22 KVADRATMETER.
»Titta här«, sa Ali och bredde ut tidningen på bordet. »Tre
miljoner kronor för tjugotvå kvadratmeter, det är helt sjukt.
Ja, vissa har det bra, de kanske har fått bonus från något företag. Det får inte vi som är vanliga löntagare med familj.«
Ali berättade att han var ensam försörjare för en familj på
sex personer, men att de klarade sig gott och väl ändå.
»Folk klagar fast de tillsammans kan tjäna trettiosextusen
TILL FARSTA | 197
kronor i månaden och så kanske de har två barn. De säger ’vi
kan inte klara livet, allting är för dyrt och våra löner räcker
inte’. Jag har vanlig lön, fjortontusenfemhundra i månaden
efter skatt. Jag försörjer sex personer och klagar inte, jag är
nöjd.«
Jag invände att om boendet kostade tre miljoner för tjugotvå kvadratmeter så var det väl inte så konstigt om man tyckte
att det var dyrt att leva.
»När man vill betala tre miljoner för tjugotvå kvadratmeter
tycker jag inte att man mår bra. Man kan köpa en lyxvilla för
tre miljoner. För mig är tre miljoner mycket pengar. Men det
är inte viktigt att ha mycket pengar. Skulle du betala tre miljoner för tjugotvå kvadratmeter, Johanna?«
Vi skrattade gott åt den tanken och jag reflekterade över
hur hårt jag skulle behöva arbeta för att kunna få ett sådant
lån. Men Ali trodde inte att de som betalade så mycket för tjugotvå kvadratmeter jobbade hårt.
»Det är inga vanliga personer med vanliga jobb«, sa Ali.
Jag höll inte med.
»Nuförtiden så verkar ju folk tycka att det är normalt att betala väldigt mycket för sitt boende«, sa jag. »Folk betalar två,
tre miljoner för en vanlig trerummare i Stockholm. Och med
ett så stort lån måste man betala minst fjortontusen i månaden, bara för att bo.«
»Men priset går upp hela tiden så de förlorar ingenting på
det«, tyckte Ali.
Jag sa att prisuppgången inte hade någon betydelse så länge
man bodde kvar. Alla måste ju ha någonstans att bo. Ali nickade.
»Och nu är det bostadsbrist i Stockholm«, sa han. »Alla vill
flytta hit för att få jobb. Vi kommer att betala sexton miljoner
för tjugotvå kvadratmeter. Fast inte jag. Jag kommer aldrig
göra det, även om jag blir världens rikaste person. Glöm det!«
Ali log åt tanken på alla dem som var villiga att betala så
mycket för så lite, men så blev han allvarlig. Han sa att det
finns många som är hungriga och som skulle vara tacksamma
om de tjänade tio kronor per dag eller per timme.
198 | FÖRORTSHAT
Vanligt att
folk i
arbklassen
inte vet
hur djupa
klyftorna
är.
»Världen är orättvis«, sa han. »Ett föräldralöst barn i Asien
eller Afrika kan klara både mat och utbildning på hundrafemtio kronor i månaden. Och den här personen som betalar tre
miljoner för tjugotvå kvadratmeter, hur mycket pengar spenderar han per månad? Han klarar sig nog inte på hundrafemtio kronor.«
Ali skakade på huvudet och vek ihop tidningen. Det var en
timme kvar till stängningsdags, fritidsledarna måste börja
städa undan.
Zelda och jag gick ut i parken en sväng medan hennes ljus
hängde därinne och svalnade. Mörkret hade sänkt sig över
Tensta och vi hörde en koltrast sjunga.
En vinterfågel.
Zelda ville gå och titta på vårt gamla hus, nu när vi ändå var
tillbaka i Tensta. Det låg ju så nära parkleken. Kanske kunde
vi överraska våra gamla grannar? Zelda var uppskruvad och
lycklig. Hon snurrade runt, runt, trummade med en pinne på
en tom plastmugg och sjöng segerrusigt hela vägen.
»Nu ska vi gå hem! Nu ska vi gå hem! Vi ska gå hem! Vi ska
gå hem!«
»Men vi bor ju inte här längre«, sa jag.
»Men vi ska ändå gå hem! Vi ska gå hem! Vi ska gå hem!«
Så lugnade hon sig lite och blev eftertänksam.
»Tänk om vi skulle bo kvar där vi bodde förut«, sa hon och
jag frågade hur hon trodde att det skulle vara. »Det skulle vara
jätteskönt«, tyckte Zelda och tystnade i några ögonblick innan
hon ställde mig till svars.
»Varför skulle vi flytta till Farsta?«
Jag förklarade liksom jag gjort förut att Leslie hade blivit
rånad och inte vågade gå hem från tunnelbanan. Visst kom
hon väl ihåg det? undrade jag retoriskt.
Det gjorde hon, men hon tyckte inte att det var anledning
nog för att flytta. Jag försökte vända på tankegången och sa att
vi bodde närmare vattnet nu, men det impade inte på Zelda.
»Ja ja ja.«
TILL FARSTA | 199
»Saknar du Tensta?«
»Såklart jag gör. Vad ska jag annars göra? Klart jag vill vara
med min familj, fast jag vill också vara i Tensta. När jag blir
stor ska jag flytta till Tensta.«
Imad och Samira blev minsann överraskade. Glada bjöd de in
oss på läsk och kakor. Haidar och Amir var inte hemma, men
släktingarna som flyttat in i vår gamla lägenhet kom ner och
hälsade på och rummet blev fullt av liv och rörelse. Zelda fick
hålla i deras lilla nyfödda baby. Den enorma TV :n stod på och
visade modeshower och såpor om vartannat. Samira satte sig
bredvid Zelda i TV -soffan. Zelda studerade babyn som låg på
hennes arm.
»Hur gammal är hon?« undrade Zelda.
»Tre månader«, sa Samira.
»Tre månader gammal«, sa Zelda tankfullt.
»Gammal?«
Samira föll i skratt och vi skrattade med.
Vi måste snart gå igen, för att hinna hämta stearinljuset innan
parkleken stängde. Ali hade slagit in det i ett fint paket och
Zelda bestämde sig för att ge det i julklapp till mormor. Men
nu var hon trött och det var dags att åka hem till Farsta.
Det kändes inte rätt att gå mot tunnelbanan för att komma
hem. Vi borde gå åt andra hållet, tillbaka till Föllingebacken.
Men allt var annorlunda nu och så konstigt. Så overkligt att vi
bodde någon annanstans. Det var ju här som vi var hemma.
Zelda grät och skrek att hon ville bo i Tensta. Jag svalde och
svalde, jag höll i hennes hand och fortsatte gå. Åt helt fel håll.
Anteckningar i lila av
Jonas Malmborg
Anteckningar i grönt av
Lawen Mohtadi
Den segregerade
staden
Det fanns en vantrivsel med
förorten innan den
förknippades med invandrare.
Det måste finnas nån
giltighet i kritiken
När jag var liten var jag rädd för Tensta. Vi åkte förbi ibland
med bilen och allt man såg var enorma fyrkantiga huskroppar
som vände ryggen åt. Det var sjuttiotal och på radio spelades
»Lyckliga Gatan«, en sång om ett gammalt trivsamt bostadsområde som rivits för att ge plats åt steril betong och asfalt.
Barnkulturen ifrågasatte också de nya bostadsområdena. I
barnboken Nu blommar det i Blomlunda, av Bobby Andström
från 1970, beskrivs förorten som en omänsklig plats där inga
blommor blommar.
Förorten kallades Gråtrista, för att den var så trist. De som byggt
husen hade alldeles glömt bort att det behövs parker och träd och
sköna gräsmattor. Eller så hade de inte brytt sig om det.
Bilden av betongförorten som ett deprimerande misslyckande hade redan satt sig. Samtidigt som miljonprogrammen
byggdes i slutet på sextiotalet, vände konjunkturen och modernitetens framstegstro slocknade hastigt. Civilisationskritik och postmodernism tog över det offentliga samtalet.
Sextioåttorna ifrågasatte allt och staten beskrevs inte längre
som en gemensam trygghet utan mer som en ond makt som
kontrollerade våra liv. Byråkratin förvandlades från något
praktiskt och användbart till något hotfullt och okontrollerbart. Här passade bilderna av miljonprogrammen perfekt in
i beskrivningen av de knastertorra samhällsplanerarnas storDEN SEGREGERADE STADEN | 201
hetsvansinne. De hade rusat på och byggt ett sterilt och grått
land utan framtidsutsikter.
Medelklassens utflyttning började redan innan man hunnit
bygga färdigt. Inte kan man bo kvar på ett ställe som ständigt
beskrivs som ett gråtrist getto om man vill impa på bekantingarna. Och efter medelklassen följde som alltid arbetarklassen,
så gott den kunde. Mängder av lägenheter i miljonprogrammen stod tomma i energikrisens Sverige i slutet på sjuttiotalet, och på åttiotalet kom flyktingarna.
Visserligen hade gräset då hunnit bli saftigt grönt i miljonprogrammen och träden hade vuxit sig stora, men de bilder
som spreds därifrån föreställde höghus ur grodperspektiv och
var beskurna så att inte ett grässtrå syntes.
Klasskillnaderna blev etnifierade i storstäderna. Redan på
nittiotalet hade både arbetarklassen och arbetslöshetsklassen
ofta rötter i utlandet och i det offentliga samtalet gjordes miljonprogrammen och dess innevånare nu även ansvariga för de
sociala problem som underklassen alltid lider av.
Sedan dess har Sverige blivit alltmer segregerat både etniskt och ekonomiskt. Staden är inte längre en mötesplats,
det är en plats där samhällsgrupperna hålls åtskilda. Det
märks i alla bostadsområden men miljonprogrammen får
symbolisera alltsammans. De har fått skulden för det mesta
som gått snett i Sverige ända sedan de byggdes. På så vis slipper övriga medborgare känna sig delaktiga i de problem vårt
samhälle skapar. Segregation, arbetslöshet och klasskillnader påstås uppstå i vissa bostadsområden och deras innevånare pekas ut som bärare av hela problematiken. Resten av
Sverige går fritt.
Bättre när hon visar istället
för att påstå
*
I perioder hade både jag och Daniel dåligt med jobb och för att
vi inte skulle trilla ner i en ekonomisk ravin började jag jobba
inom vården igen 2007, något år före rånen och flyttplanerna.
202 | FÖRORTSHAT
Jag har alltid trivts bra i vårdsektorn och tänkte att det borde
gå fint att kombinera frilansjobb med ett nattarbete som jourbiträde på ett korttidshem för funktionshindrade barn.
Två kvällar i veckan åkte jag dit och matade, bytte blöjor,
lekte fingerlekar och nattade. Jag sov sex timmar i ett jourrum, gick upp och fortsatte klä av och på, mata, tvätta kläder
och packa skolväskor i ett par timmar innan mitt arbete var
slut för dagen. Det var ett slitsamt men meningsfullt arbete.
De här barnens föräldrar behövde vila ibland och då var jag
där och hjälpte till.
Vid åttatiden på morgonen brukade jag promenera hem genom förorterna. Korttidshemmet låg i Nockeby i Bromma och
jag gick genom villakvarteren med siktet inställt på miljonprogrammet där jag bodde.
Att miljonprogrammen inte är de enda hårt segregerade
bostadsområdena i landet blev extremt tydligt för mig under
mina promenader genom Stockholms västra förorter.
Oändliga rader med snarlika egnahemsvillor löpte längs
med bilvägarna, husen såg så små och oansenliga ut, men jag
visste vad de kostade och utanför varje litet hus stod en enorm
bil, mycket mer än så fick inte plats på de minimala tomterna.
Jag visste att dessa områden betraktades som idylliska men
för mig, där i den tysta morgonsolen, kändes husraderna döda
och obegripligt trista.
Varje hus var omgärdat av staket och bilvägar. Det fanns
inga gemensamma ytor för barn och vuxna att röra sig på. På
vissa ställen fanns det knappt ens några trottoarer. På brevlådorna stod enbart svenska efternamn. Jag kunde inte för mitt
liv begripa hur dessa stereotypa villaområden kunde vara så
populära. Men det var de uppenbarligen. Precis som vanliga
lägenheter i vanliga flerbostadshus i Stockholms innerstad
var så eftertraktade att folk gladeligen betalade mångmiljonbelopp för att få äran att bo omgivna av betong, grå gator och
höga hus i den segregerade stadskärnan.
Lite längre österut från Nockeby, vid Äppelviken, låg de unDEN SEGREGERADE STADEN | 203
derbara jättevillorna. Där var det lättare att förstå varför man
ville bo, nära vattnet med skogstomt. Eller i de små charmiga
kvarteren som påminde om Tant brun, Tant Grön och Tant
Gredelins gata, där sekelskifteshusens storlek lätt besegrade
stadsjeeparna. Hade det inte varit för de där bilarna skulle Petter och Lotta lekt med tunnband och pallat äpplen på vägarna
mellan husen tills de blev åthutade av Farbror Blå. Nu tillhörde
gatan istället de rika husägarna och deras dyra fordon.
I Brommas villaområden tjänar de arbetsföra i snitt runt femtiotusen kronor i månaden på arbete och kapital, enligt Statistiska centralbyrån. I Tensta tjänar de som har jobb inte ens
hälften så mycket.
En Brommabo jag känner säger att hon trivs i Bromma för
där mår alla bra. Folk hälsar på varandra och ingen mår dåligt.
I Enskedes villaområde, där hon bodde tidigare, kunde man
se knarkare och några av dem hade bosatt sig i hennes grannars källare. Min bekanta Brommabo kände sig aldrig trygg
där, i Enskede, men i Bromma är det tryggt, säger hon. Där
mår ju alla bra. Jag frågar henne om det inte känns som att
bo i en teaterdekor. Hon vet ju lika väl som jag att i vårt samhälle mår inte alla bra. Då svarar hon att det finns knarkare i
Bromma också. Kokainmissbrukare.
Det allra flottaste området i Bromma heter Äppelviken.
I Äppelviken flyttar det inte in knarkare i någons källare. I
Äppelvikens källare bor redan hushållerskorna och byggarbetarna. Husägarna där betalar gärna ett tiotal miljoner för
sina villor men för städ- och bygghjälpen behöver de inte betala så mycket. Om man inte anlitar svart arbetskraft, gör Rot
och Rut arbetet skattefritt ändå. De utländska arbetarna slåss
om jobben och priserna kan pressas ner till mellan tjugo och
hundra kronor i timlön.
Rot och Rut har visserligen förändrat medborgarnas attityder till svartarbete och höjt efterfrågan på vita tjänster, men
ingenting tyder på att svartarbetet minskat för det. Företag
kan nämligen sälja vita tjänster men fortsätta anställa svart.
204 | FÖRORTSHAT
Byggindustrin och städbranschen är branscher där arbetskostnaden är mycket stor, företagen säljer kroppsarbete och
de kostnaderna går inte att minska med rationaliseringar.
Svarta anställningar blir då det enda sättet för företagen att
kunna konkurrera med låga priser.
Svartarbete innebär inte bara att samhället går miste om
skatteintäkter, det för framför allt med sig personligt lidande
för dem som arbetar. En svartanställd utländsk medborgare
utan uppehållstillstånd har inga rättigheter till föräldraledighet, pension eller sjukvård i Sverige. Hen kan inte sjukskriva
sig och har ingen anställningstrygghet. Blir lönen inte utbetald finns det ingenstans att klaga. Kommer hen i kontakt
med polisen sker utvisning omedelbart. Råkar hen ut för en
arbetsplatsolycka eller en arbetsskada får hen betala kostnaderna för sin egen sjukvård för att sedan utvisas, kanske med
ett livslångt handikapp. Inga försäkringar täcker svartarbete.
Oredovisade inkomster och svart arbete utgör hälften av
Sveriges uteblivna skatteintäkter enligt Skatteverket. För att
stoppa svartarbetet utför Skatteverket en stor granskning av
svartjobb och organiserad brottslighet. Granskningen sker
främst inom byggindustrin och uthyrnings- och företagsservice, där städföretag ingår, eftersom dessa näringar bedöms
som dominerande i den svarta sektorn.
Såhär ser resultatet ut hittills, enligt Skatteverket:
84 procent av Skatteverkets revisioner har lett till ändrad beskattning.
64 procent av granskningarna har lett till brottsanmälan.
Höjd skatt: cirka 2,3 miljarder kronor.
*
Tänk att få ombyggt både snabbt och billigt. Polackerna vill
ju hem till sina familjer så fort som möjligt och inga fackliga
skyddsåtgärder fördröjer deras arbete. Och tänk att få slippa
det där tråkiga, skitiga och tidskrävande hemarbetet. Tänk
DEN SEGREGERADE STADEN | 205
att få lämna städningen, matlagningen, hämtningen och lämningen på dagis och skola till någon annan, någon som blir
glad över att få ett arbete att utföra och lite pengar att leva för.
Det kan väl inte vara fel?
Ellinor Platzer har forskat om betalt hushållsarbete. Jag ringer henne för att få veta mer om den lilla grupp familjer som
använder hushållsnära tjänster.
»En av de viktigaste anledningarna till att man köper hushållstjänster är att komma undan konflikter i hemmet«, berättar hon.
Städning är något som det bråkas om, främst mellan mannen och hustrun, men när barnen bli större blir de också indragna i bråken. Vem ska ta hand om det, vem ska göra vad
och hur ska det göras? Hushållstjänsterna blir en konfliktlösare, menar hon.
»För att mamman i familjen ska slippa tjata på man och
barn om städning hyr man in en städerska«, förklarar Ellinor
Platzer.
Jag frågar hur de här familjerna resonerar om barnens uppfostran, att de inte får lära sig städa.
»Många var bekymrade över det«, säger Ellinor Platzer.
»De försökte prata med barnen om att det här med att någon
kommer och hjälper till, det är inte någonting självklart. Man
försöker göra barnen medvetna på olika sätt, de får ändå göra
vissa saker.«
I Sveriges Radios samhällsmagasin Konflikt hör jag Randi
Mossige-Norheims reportageserie om den globala arbetsmarknaden. Hon beskriver mångmiljonvillorna i Äppelviken, pratar
med dem som bor där och de som städar där. Och så träffar hon
barn som berättar om vem som städar hemma hos dem.
pojke:
Jag städar mitt rum själv om jag hinner och annars har vi
städerska.
206 | FÖRORTSHAT
annan pojke:
Jag brukar helt enkelt städa upp det jag har stökat till och
sedan har vi en städerska som kommer på måndagar.
reportern:
Vad heter hon?
annan pojke:
Öööh, jag vet inte riktigt.
reportern:
Var kommer hon ifrån?
annan pojke:
Polen tror jag.
flicka:
Vi har också en städerska som bor hos oss ... Mina föräldrar
åker bort väldigt ofta så de kan inte laga mat jätteofta. Och
vi har inte lärt oss det än, så då brukar ... Då har vi henne.
Hon kommer från Afrika och hon städar också. Hon är som
en medlem i familjen.
reportern:
Så hon bor där hos er?
flicka:
Ja, hon bor i käll... Ja ... I källaren.
Globaliseringen
Äppelviksskolan i Bromma är en av landets mest segregerade
skolor. Av 640 elever har 94 procent traditionellt svensk bakgrund. Men hemma är det invandrarna som utför grovjobbet.
Det är en mycket speciell sorts integration som skapas på vissa
platser i vårt land, med hjälp av Rot- och Rut-avdrag i kombination med ökande inkomstskillnader eller »löneflexibilitet«,
som det också kallas. Det hela påminner starkt om hur det såg
DEN SEGREGERADE STADEN | 207
ut i USA och kolonialmakterna för knappt hundra år sedan, då
de mörka människorna servade de ljushyllta för småslantar.
Min radiokollega Emma Janke intervjuade två städerskor
2011, när vi arbetade med programserien Smuts för Sveriges
Radio. Kvinnorna hade arbetat i svenska hem, både svart och
vitt, både som papperslösa och med arbetstillstånd. Rösterna
är översatta från spanska och kvinnornas namn är utbytta för
att skydda deras identitet.
claudia:
Jag började städa när jag kom till Sverige 2006, mest i villor. Det var svårt att hinna med att städa en villa med tre
våningar på fem timmar. Det gick ju inte. Men det var bara
att städa vidare. De sista timmarna utan lön. Jag behöver
arbetet. Vi behöver pengarna.
martina:
När jag kom hit fick jag städa en stor villa från sex på morgonen till tre på eftermiddagen utan att hinna äta lunch eller middag. Jag har ännu inte fått betalt för det.
Claudia är 53 år. Hon försörjer sin mamma, sin dotter och sitt
barnbarn i Bolivia med sin städning. Martina är 40 år, har två
tonårsbarn och en sjuk mamma i hemlandet. Dessutom försörjer hon sin syster och hennes tre barn. Martina har städat
i flera år utan arbetstillstånd, lönen har varit svart och legat
mellan 25 och 60 kronor i timmen. För papperslösa är den
största konkurrenskraften låg lön och att ställa upp på sådant
som andra inte skulle gå med på.
martina:
Jag fick nycklarna till villorna som skulle städas under
veckan. De kunde ligga på olika sidor om stan, man måste
resa långt. Jag kunde resa tre timmar för tre timmars städning, men jag fick bara betalt för de tre timmar jag jobbade.
208 | FÖRORTSHAT
Jävla utsugare
Arbetsgivaren brydde sig inte om restiden. Jag kunde jobba
från sex på kvällen till sex på morgonen. Hela natten.
En gång fick jag städa en lägenhet där en svensk man
hade dött. Jag fick tvätta bort allt blod och all smuts som
fanns där, för 25 kronor i timmen. Det tog hela natten. Det
var hemskt och mycket svårt. Lukten var fruktansvärd.
Men jag måste ju jobba.
claudia:
En arbetsgivare gillade att komma på morgonen när vi jobbade. Han tyckte om att ta oss på skinkorna. Han klämde
och sa, bra, bra.
martina:
När jag inte ville gå på date med min arbetsgivare fick jag
inte mer jobb. Jag var utan jobb och måste leta efter något
annat. Sådant där händer hela tiden. Vi har kommit hit för
att arbeta och inte för att bli trakasserade.
Somliga påstår att det är förnedrande för arbetarna att kalla
vissa jobb för »skitjobb«. Men när man använder det uttrycket
menar man inte att arbetsuppgiften i sig är värdelös. Man talar om kontexten. Med anständiga arbetsvillkor är inget jobb
ett »skitjobb«. Men när man utsätts för sexuella trakasserier
och sliter ut sin kropp i förtid för att träla hemma hos folk som
inte betalar skälig lön för det arbete man gör, då är det svårt
att beskriva det som någon annat än »skitjobb«. Den som tillskriver stolthet åt människor som utför ett plågsamt och tungt
arbete på ojusta villkor bidrar inte till någon förändring, utan
försöker bara göra slaveriet mer uthärdligt.
All forskning visar att städning som yrke är farligt för kroppen. Det finns ännu inga studier som beskriver skillnaden i
arbetsskador mellan hemstädning och andra städjobb, men
med tanke på att våra hem är mycket sämre anpassade för städarnas behov än vad våra arbetsplatser är, lär det inte dröja
länge förrän hemstädningen börjar skörda sina offer.
DEN SEGREGERADE STADEN | 209
Anna Gavanas har forskat på hushållsnära tjänster och städbranschen. Hon har visat att risken för sexuella trakasserier
i hemstädbranschen är stor. Hennes senaste rapport Bland
Rolexklockor och smutsiga trosor från 2011 visar också att
den svarta sektorn inte minskat med Rut. Efterfrågan på vita
städtjänster har visserligen ökat, men inte viljan att betala för
kalaset. Många hemstädföretag anlitar därför både svart och
vit arbetskraft för att kunna tillfredsställa efterfrågan på billig städhjälp. Enligt Statistiska centralbyrån (SCB ) använde
bara 3,4 procent av de svenska hushållen skattereduktionen
år 2009. SCB :s studier visar också att det är nästan tre gånger
vanligare att sammanboende med barn använder Rut, än att
ensamstående föräldrar gör det. 64 procent av Rutpengarna
gick till den fjärdedel av hushållen som hade högst inkomster.
Bland barnfamiljer var det tio gånger vanligare med Rut-avdrag i gruppen med en årsinkomst över 735 000, än i gruppen
med de lägsta inkomsterna. Men trots användarnas höga inkomster, och trots att tjänsterna är avdragsgilla, vill uppenbarligen inte Rut-användarna betala en anständig lön till sin
hemhjälp.
ANDEL HUSHÅLL MED RUT-AVDRAG EFTER INKOMSTERNAS STORLEK
Hushållstyp
25% lägsta
inkomsterna
50% mittersta
inkomsterna
25% högsta
inkomsterna
Sammanboende
med barn under 18 år
1,6
3,8
15,8
Sammanboende
utan barn under 18 år
2,9
3,9
8,7
Ensamstående
med barn under 18 år
0,6
1,5
5,4
Ensamstående
utan barn under 18 år
1,2
2,3
3,7
FIGUR 11: Bland barnfamiljer var det tio gånger vanligare med Rut-
avdrag i gruppen med de 25 % högsta inkomsterna, än i gruppen med de
lägsta inkomsterna.
Källa: Statistiska centralbyrån, Välfärd nr 1/2011.
210 | FÖRORTSHAT
De familjer som använder hemhjälp säger att de gör det för
att få mer tid över för varandra. Men Ellinor Platzers forskning visar att tiden som frigörs används för att jobba mer. Det
är lätt att räkna ut vem som egentligen tjänar mest på Rutavdraget. Inte är det städarna.
*
Vägen genom Stockholms nordvästra villasamhällen väckte
många tankar i mitt trötta jourassistenthuvud och så småningom vandrade jag in i Spånga. På andra sidan järnvägen,
bakom Solhöjdens mexitegelvillor, låg Tensta. I Spånga var
villorna något mindre än i Äppelviken, men större än egnahemshusen i Bromma.
Spånga-Tensta är en och samma stadsdel och ändå skilda
världar, skilda centrum, skilda samhällsklasser. De som städar och de som har råd med städhjälp. De vars barn slipper
dammsuga sina rum och de som inte hinner träffa sina barn
för att de tjänar så lite att de måste jobba jämt.
Jag passerade över järnvägen, gick längs Tenstas fågeldammar och fält, förbi pulkabacken – den enda plats där Tenstabarnen och Spångabarnen möts – och så in i miljonprogrammet. Hemma.
Anteckningar i
grönt av
Lawen Mohtadi
Anteckningar i lila av
Jonas Malmborg
Valfriheten
När jag påbörjade min utbildning på Dramatiska Institutets
Radiolinje 1998 hade jag förhoppningar om att vår ekonomi
så småningom skulle bli bättre. Det blev den visserligen, men
resultatet blev inte vad jag hade hoppats. Min dröm var att
vår vardag skulle bli tryggare. Istället blev den mer bekymmersam. Vi hade råd att köpa landställe, men oroade oss varje
gång Riksbanken meddelade att räntan skulle justeras uppåt.
Det var ändå värt det, tyckte vi och när vår nya hyreslägenhet
i Farsta långt senare ombildades till bostadsrätt kunde vi ta ett
lån och köpa den. Nu blir ni miljonärer, sa folk till oss. Men det
var inte sant. Vi skulle ju bo i lägenheten och det blev man inte
alls miljonär på. Istället blev vi låneslavar. För att slippa bli
hyresgäster hos våra grannar blev vi istället hyresgäster hos
Handelsbanken. Investeringen gjorde vår livssituation hotfull. Vi riskerar nu ständigt att förlora vårt hem, på grund av
för låga inkomster och räntans oförutsägbara rörelser.
*
Sexårsverksamheten i Zeldas nya skola i Farsta fungerade
inte bra. På rasterna och på vägen till och från matsalen och
gymnastiksalen hände det alltid saker. Zelda var ofta ute och
lekte på skolgården utan ytterkläder mitt i vintern.
Ibland försvann några av barnen på rasten och kom inte
tillbaka till klassrummet. När de till slut hittades fick de sitta
längst fram och ta emot en utskällning inför hela klassen. Det
hände flera gånger och Zelda grät på kvällarna. Hon var så rädd
för att bli utskälld igen. Det var tydligt att hon förstod samban-
212 | FÖRORTSHAT
det mellan den lustfyllda rymningen och straffet som följde,
men hur man skulle kunna låta bli att rymma om det nu gick att
rymma, det fick hon inte ihop. Sexåringar är frihetstörstande
och spontana, något av småbarnsårens tonåringar. Självklart
kommer de att rymma från en kaosartad skolsituation.
En dag berättade skolpersonalen i förbigående att några
äldre pojkar tvingat Zelda att dra ner byxorna. Personalen sa
att de hade »löst det« och att de hade pratat med pojkarna.
Jag frågade om det här kanske var ett bra tillfälle att ta upp
frågan på en högre nivå. Att prata med alla barnen om vad som
är okej och inte okej att göra med varandra. Men de sa att de
redan löst det.
Några veckor senare tog en av fröknarna mig åt sidan när
jag kom för att hämta Zelda. Jag förstod på hennes blick och
tonfall att något allvarligt hade hänt. Jag kände hur det knöt
sig i magen och försökte förtvivlat få syn på om Zelda var där
någonstans i lekrummet eller i korridoren. Tänk om hon försvunnit på rasten och inte kommit tillbaka alls?
I viskande ton berättade fritidsledaren att Zelda och en pojke i klassen hade gömt sig i ett torkskåp för att pussas. När det
väl var sagt höjde hon rösten igen och deklarerade högtidligt
att skolans regler förbjöd barnen att stänga in sig tillsammans.
Och att det inte på några villkor var tillåtet att pussas.
I flera månader efteråt klagade Zelda över att hon och hennes käresta inte fick pussas.
Jag mindes min egen tid som sexåring på sjuttiotalet. Ett
enormt dagis med flera öppna leksalar att springa i, högt i
tak, ribbstolar på väggarna och tjocka gymnastikmadrasser
på golvet, piano, dockvrå, kuddhörna, mjuk soffa att läsa saga
i, bord i barnstorlek att arbeta vid och en koja i taket där vi
sexåringar kunde leka våra sexlekar i fred. Såvitt jag märkte
begicks det inga övergrepp där.
Sveriges ekonomi har fördubblats sedan 1970 och vårt land
placerar sig 2012 bland de tio rikaste i världen, men den ökade
rikedomen har inte jag märkt av. Och inte min dotter heller.
VALFRIHETEN | 213
Langhorst är
återigen en
del av det
majoritetssammhälle
som väljer
bort
minoriteten!
Hon fick nöja sig med sexårsverksamhetens två trista skolsalar, pussförbud och sexuella trakasserier.
Både jag och Daniel ville vara med en skoldag för att se vad
som egentligen pågick. Det visade sig att i stort sett hela verksamheten gick ut på att få barnen att sitta stilla på en matta
där inte alla fick plats.
Innan vi bytte skola hade jag flera långa samtal med skolpersonal och rektor där jag ansträngde mig för att påtala problemen på ett vänligt sätt och försiktigt föreslog möjliga lösningar. Jag möttes av stela blickar och artiga leenden, men såg
ingen förändring.
Friskolorna i närheten hade långa köer och jag var misstänksam mot friskolor efter vårt äventyr med Waldorfskolan sex år tidigare. Snart hittade jag en kommunal skola i en
närliggande villaförort där lärarna hade handledning och där
man la stor vikt vid att barngrupperna fungerade. Där fanns
det gott om plats för fler elever eftersom villaförorten låg lite
avigt till, utan tunnelbanestation. Vi bestämde oss för att vår
dotter skulle få börja där genast.
Det blev ett uppslitande skolbyte. Zelda grät och klasskamraterna grät. Det kom fram att många andra föräldrar också
var missnöjda med hur skolan fungerade. Flera av föräldrarna
med traditionellt svensk bakgrund sa att deras barn som tur
var redan stod i kö till friskolor i närheten. De invandrade föräldrarna hade inte varit så förutseende. Flera av dem beklagade sig över att de inte kunde byta skola till sina barn också.
Jag berättade att det fanns plats i Zeldas nya skola, men ingen
av de invandrade föräldrarna jag talade med hade möjlighet
att ta en omväg och hämta sina barn i en annan förort före
klockan sex på kvällarna. Deras arbeten låg för långt bort och
de hade för långa arbetsdagar.
*
»Valfrihet« har varit ett slagord de senaste tjugo åren. Flera
politiska partier har rönt stora framgångar med hjälp av sam-
214 | FÖRORTSHAT
hällsförändringar av det här slaget. Vissa samhällsgrupper
har tjänat på omställningen, andra har förlorat.
I början var ökad integration ett argument för både friskolereformen och ombildningen av hyresrätter till bostadsrätter,
men ganska snabbt kröp det fram att reformerna ökade segregationen istället för integrationen och just det argumentet
lyftes försiktigt bort. Friskolorna och bostadsrätterna blev ju
populära ändå. De gick så bra ihop med den nya livsstilstrenden, där boende, inredning, mat och barn började användas
som statusmarkörer i det nymornade svenska klassamhället
runt millennieskiftet. Och så var det ju så många som tjänade
pengar på de nya reformerna.
Både de höger- och vänsterpartier som startat och drivit på
utförsäljningen av hyresrätter och som är för friskolor påstår
sig fortfarande arbeta mot segregation. Nu menar man istället
att bidrag i form av Rot- och Rut-avdrag kan förstärka integrationen.
Frågan är hur länge det dröjer innan det blir statistiskt klarlagt att Rot och Rut också ökat segregationen istället för integrationen? Eller kan man säga att ett samhälle är integrerat
när alla rika vita har en brun städerska i källaren?
Går man på socialbidrag får man åtminstone inte ständig
värk.
*
Svenskarnas liv och hälsa avgörs av var vi föds någonstans. En
pojke som föds i miljonprogrammet Bergsjön i Göteborg dör i
genomsnitt nio år före en pojke som fötts i en villa i grannförorten Älvsborg.
Är han född i utlandet har han sämre tillgång till vård och
det är större risk att han dör i en sjukdom som går att behandla. Är han född utanför EU:s gränser och drabbas av en
folksjukdom som hjärtinfarkt eller stroke, riskerar han att få
omodern läkemedelsbehandling. Är han dessutom lågutbildad kan han komma att behandlas med farliga kombinationer
VALFRIHETEN | 215
Intressant.
Hänvisning?
av läkemedel. Är han städare är risken för att han ska drabbas
av lång sjukfrånvaro dubbelt så hög jämfört med genomsnittet. Arbetar han inom vården, med renhållning eller i byggsektorn, är faran för arbetsskador stor.
Att fattigdom och dålig hälsa hänger ihop har vi vetat länge,
men ny forskning visar att segregationen i sig ökar hälsoriskerna betydligt för de fattiga.
En amerikansk studie visar att fattiga som fått möjlighet att
flytta till rika bostadsområden får bättre hälsa. Rika som flyttar till fattiga områden däremot, påverkas inte av flytten. Segregationens inverkan på de fattiga är större än klassklyftorna i
sig. I USA är segregationen mellan samhällsklasserna extrem
för att vara i västvärlden, och resultaten av den nya studien
ger en tydlig bild av det Sverige vi är på väg mot.
När de resursstarka medborgarna väljer att isolera sig i
vissa områden och utestänga de fattiga, utarmas de fattigas
bostadsområden och det drabbar hela deras livssituation.
Tillgången till bra skolor, hälsovård och all slags samhällsservice minskar och de fattigas möjligheter blir ännu mer kringskurna än de skulle behöva vara.
Vi ser det ske just nu i Tensta, Rinkeby och Hjulsta, där
bankomater, bankkontor och skolor försvinner. Vården och
apoteken har privatiserats, men än har vi inte börjat se konsekvenserna av detta i de segregerade områdena i Sverige. I
USA är skillnaden mellan den sjukvård och de mediciner som
rika och fattiga har tillgång till mycket stor, men den nya studien visar alltså att bostadsområdets status gör ännu större
skillnad än inkomsten. Marknadsekonomins logik ger svar på
varför: Vårdinrättningar och apotek i fattiga områden måste
antingen sänka kvaliteten på sina varor och tjänster eller flytta till ett mer lukrativt område, för att kunna gå med vinst.
Trots att ett antal projekt drivs för att motverka skillnaderna i hälsa och livslängd i vårt land, så minskar de inte. Skillnaderna ökar i samma takt som segregationen. De resursstarka
majoritetssvenskarnas självvalda isolering drabbar de fattiga
minoriteternas hälsa.
Anteckningar i grönt
av
Lawen Mohtadi
Anteckningar i lila av
Jonas Malmborg
Politikern som
bodde kvar
Nalin Pekgul och några till brukade samlas i Tensta Centrum
på torsdagseftermiddagarna för att protestera mot Alliansens
Vårdval när det infördes i Stockholm 2008. Jag minns att jag
ofta såg henne stå där bredvid fruktstånden och prata i en
mikrofon om orättvisorna i vården.
Nu träffas vi i en lägenhet med utsikt över Nydalsparken i
Tensta. Nalin Pekgul var den första muslimen som kom in i
Sveriges riksdag 1994.
Hon lämnade riksdagen 2002 men har haft flera andra
tunga uppdrag för Socialdemokraterna fram till 2011. Nu har
hon gått tillbaka till sitt gamla jobb som sjuksköterska och understryker att det socialdemokratiska partiet inte ska förknippas med hennes privata åsikter.
Nalin berättar att hon har bott i Tensta i över trettio år. Vi
njuter av den grönskande vyn utanför fönstret och pratar om
Tensta nu och då.
»Jag var rätt stor när vi kom till Sverige, tretton år. Jag
kommer ihåg allting. Vi kom till en lägenhet på Tensta Allé
43.«
Nalin berättar att hennes pappa flytt till Sverige ett halvår
tidigare och blivit tilldelad lägenheten i Tensta. Hon talar om
känslan av att komma till en plats där man var fri. Efter att
ha levt så länge under förföljelse och förtryck kunde familjen
plötsligt tala sitt språk öppet och lyssna på sin musik.
»Pappa hade till och med köpt sängöverkast i kurdiska färPOLITIKERN SOM BODDE KVAR | 217
ger, å vi tyckte det var helt underbart, det var en fantastisk
känsla«, säger Nalin Pekgul och skrattar åt minnet.
»Min familj gjorde faktiskt en klassresa här i Tensta«, fortsätter hon och beskriver hur familjen höjde sin boendestatus
trots att de bodde kvar inom Tenstas gränser. Men i början av
nittiotalet blev det tal om att flytta från Tensta.
»Den perioden var det många kurder som flyttade härifrån
och pappa tyckte att vi också skulle göra det. Men då ville inte
vi barn, framför allt inte jag. Jag var i tjugoårsåldern och hade
inte flyttat hemifrån än och vi diskuterade länge om hur vi
skulle göra, för Tensta hade börjat få riktigt dåligt rykte.«
Under barndomen i Kurdistan hade familjen ständigt varit
på flykt och det hade satt djupa spår i Nalin.
»Jag var så trött på att ständigt flytta som liten att jag bestämde mig redan då. Om jag skulle komma till ett ställe som
jag inte behövde fly ifrån, så skulle jag aldrig flytta igen. Det
beslutet stod jag fast vid.«
Till slut hittade familjen ett radhus nära kyrkan. Nalin
minns så väl känslan när de flyttade in, säger hon. Hon säger
att hon upplevde en större kulturskillnad vid flytten från lägenheten på Risingeplan till radhuset nära Spånga Kyrka än
vid flykten från Kurdistan till Sverige.
»Det var så tyst och stilla där i radhusområdet vid kyrkan.«
Ett par år senare flyttade Nalin hemifrån.
»Jag flyttade till en egen lägenhet här i Tensta, trots att jag
var ogift, och ändå var jag sams med mina föräldrar. Jag var
nog den första bland kvinnliga kurder i Sverige som flyttade
hemifrån ogift, utan att bryta med familjen.«
Nalin Pekgul berättar att hon ställde sina föräldrar inför ett
ultimatum: Skulle hon kandidera till riksdagen eller bo kvar
hemma? En svensk riksdagsledamot bor inte hemma hos sina
föräldrar. Då gav de upp.
»Men det fick jag hålla tyst om. Pappa kunde inte ens säga
till sin bror att jag hade flyttat. Det var först när jag själv berättade det i ett TV -program som alla fick veta.«
Nalin Pekgul säger att telefonen brukade gå varm hemma
218 | FÖRORTSHAT
hos föräldrarna varje gång hon var med på TV , men den gången ringde inte en enda.
»Alla var helt chockade.«
Vi talar om Vårdval Stockholm som infördes 2008 och Nalin
Pekgul berättar att flera av hennes gamla vänner inom vården
larmade om att vårdvalet kunde förvärra segregationen i vården.
»Jag ville väcka debatten och försökte först gå via det socialdemokratiska partiet, men de fattade inte vad det handlade
om. Jag kontaktade landstingsrådet Filippa Reinfeldt för en
öppen diskussion, men hon ville bara debattera i media och
inte komma hit till Tensta.«
Både radio och TV var beredda att komma till Tensta och
Nalin ville att debatten skulle ske där eftersom många Tenstabor inte följer de svenska medierna, men Filippa Reinfeldt
tackade nej. Hon ville inte komma.
Varje torsdag i nästan tre år stod Nalin Pekgul på torget i
Tensta Centrum och höll protestmöte. Många var där, massor
med Tenstabor och även kända personer som Ingvar Carlsson
och Bengt Westerberg. Men den ansvariga politikern, hälsooch sjukvårdslandstingsrådet Filippa Reinfeldt, kom aldrig
till Tensta.
Pekguls torgmöten i Tensta fungerade i praktiken som en
öppen debattscen och det var hon nöjd med. Mindre nöjd är
hon med att effekterna av Vårdval Stockholm fortfarande är
mycket oklara, trots att det har gått fyra år sedan de infördes.
Orsaken är bristfällig uppföljning. Den granskning av vårdvalet som gjordes av Karolinska Institutets folkhälsoakademi
2010 gav extremt positiva resultat, men den var ofullständig.
Undersökningen fokuserade enbart på tillgänglighet och effektivitet, inte på de medicinska behandlingarnas resultat och
kvalitet, inte heller på den förebyggande vården eller arbetsmiljön på husläkarmottagningarna.
»Den ökade tillgängligheten beror troligen på att patienter
som inte behöver vård kallas till läkare i onödan, det tjänar vårdcentralerna på, för det blir korta besök«, säger Nalin Pekgul.
POLITIKERN SOM BODDE KVAR | 219
Stora samhällsfrågor kommer in:
rut, nedmonteringen av
välfärden, samhällsservice
Men patienter som inte talar bra svenska, som inte kan läsa
och skriva eller som är multisjuka, deras besök tar lång tid och
den patientgruppen riskerar därför att bli en oönskad börda för
vårdgivarna. Nalin Pekgul påpekar att just den sortens patienter är vanliga bland låginkomsttagarna i miljonprogrammen.
Flera läkare har i media slagit larm om att det förekommer
onödiga kallelser till läkarbesök för att öka vinsterna på vårdcentralerna och att vårdgarantin dessutom gör att nybesök
prioriteras framför återbesök. Det kan skapa interna köer för
återbesökarna på extra tungt belastade mottagningar, köer
som kan få allvarliga konsekvenser för personer med kroniska
eller långvariga sjukdomstillstånd och som är i behov av regelbundna läkarbesök. Läkare har gått ut och varnat för att
multisjuka och andra tidskrävande patienter nu istället kan
tvingas åka in akut.
Vårdvalet innebar också att man tog bort de speciella resurser som tidigare fanns på Tensta vårdcentral. Det oroar Nalin
Pekgul.
»Framåt vårkanten dök det ofta upp svårdiagnosticerade
flickor med magont på vårdcentralen i Tensta. Anledningen
till magontet kunde då visa sig vara att flickan skulle skickas
till hemlandet för att giftas bort under sommarlovet.«
Ett samarbete mellan primärvården och psykiatrin initierades vid millennieskiftet, så att flickor med svåra familjeförhållanden kunde få stöd av en kurator eller en psykolog.
»Den möjligheten försvann med vårdvalet«, säger Nalin
Pekgul, som är mycket kritisk till att man samtidigt har öppnat för etablering av religiöst och etniskt knutna vårdcentraler.
»Man har nu gett de här familjerna möjlighet att skicka sina
döttrar till en religiöst eller etniskt riktad vårdcentral. Där
finns det knappast någon chans för flickor att få stöd om de
har ont i magen för att de ska bli bortgifta.«
Hon ser ingen vits med att patientens ursprung ska påverka
valet av vårdinrättning.
220 | FÖRORTSHAT
»Det kan väl ändå inte vara en speciell diagnos att vara kristen eller muslim? Under alla de år som jag har bott i Tensta
har jag aldrig träffat en muslimsk kvinna som har haft behov
av en muslimsk vårdcentral. Vad är nästa steg i resursfördelningssystemet? Att etniska svenskar ska starta egna vårdcentraler?«
Nalin Pekgul har bott i Tensta sedan hon kom till Sverige. Hon
hoppas att hon aldrig mer ska tvingas flytta från en plats hon
gillar.
»Det är väl det där att jag tycker att om man trivs på ett ställe ... Att tvingas lämna, jag tycker inte om det. Jag vill göra det
själv, om jag vill, inte bli tvingad av några yttre skäl. Det kan
vara kriminalitet, religiös fundamentalism eller politiska skäl
som gör att man tvingas flytta. Att inte bli accepterad för den
man är.«
Jag frågar om de flyttplaner Nalin Pekgul hade 2005, planer som skapade ett enormt medierabalder. »NALIN PEKGUL
FLYTTAR FRÅN FÖRORTEN « löd rubrikerna. Nalin skrattar
till och suckar djupt.
»Ja, det där är en löjlig historia. Du vet hur dina kolleger
är.«
Hon skakar trött på huvudet och berättar hur det gick till
när hon i medierna blev invandrarpolitikern som till slut gav
upp och lämnade den våldsamma och extremistiska förorten.
»Alltihop började med att våra barn kände sig ifrågasatta
på förskolan och i skolan. Det hände allt oftare att andra barn
anklagade dem för att inte vara ’musli’, för att de inte hade sjal
eller jag hade inte sjal och så vidare.«
Nalin säger att det var plågsamt för hennes man som är
ateist och inte alls vill prata om religion med barnen att varje
dag få frågorna: »Är vi musli, är vi kristi? Vad är vi?«
»Min man blev så trött på det där så han sa att nu flyttar vi
härifrån.«
Samtidigt som Nalin Pekgul och hennes man funderade på
om de skulle flytta, blev Nalin intervjuad om den nya föräldPOLITIKERN SOM BODDE KVAR | 221
raförsäkringen som skulle införas. När intervjun var avslutad
frågade journalisten om hon fortfarande bodde kvar i Tensta.
»Ja, sa jag, men det har förändrats mycket, ibland funderar
vi på att flytta.«
Svaret gjorde journalisten nyfiken och han jagade Pekgul i
flera veckor, tills hon ställde upp på en intervju.
»Sjuk och eländig var jag den där dagen. Jag beskrev våra
bekymmer och hur vi funderade över att kanske flytta, men
jag sa också att ingenting var bestämt och att jag kanske inte
kunde hitta något annat ställe där jag skulle trivas. Ja, sedan
kan du resten av historien. Herre Gud.«
Nalin Pekgul berättar att hon blev omskriven i tidningar
runt om i hela västvärlden. Gazeta skrev två sidor i Polen, Oh shit
tyska tidningar, franska, holländska, amerikanska, alla skrev
de. De utländska tidningarnas vinkel var att en högt uppsatt
politiker bodde i ett »getto«. Nyheten låg i tiden eftersom kravallerna i Frankrike hade blossat upp bara några månader tidigare. I Sverige handlade inslagen om att Nalin Pekgul valt
att flytta från Tensta av rädsla för våld och muslimsk fundamentalism.
»Men i allt ont så finns det något gott. När Tenstaborna
läste i gratistidningen Metro om detta så blev jag plötsligt en
viktig person här i Tensta. Varje dag kom det fram folk till mig
och sa ’Jag vet vem du är, jag har sett dig i tidningen’. ’Tack för
det’, sa jag. Efter femton år som offentlig person så fick Tenstaborna veta vem jag var, via Metro.«
Andra muslimer som reagerat på fundamentalismen som
spreds bland eleverna i den svenska skolan började höra av
sig.
»Kvinnor berättade för mig att de bar sjal för att de tvingades till det av sina barn. Barnen ville inte att deras mamma
skulle bli ifrågasatt av kompisarna i skolan«, säger Nalin
Pekgul.
Jag kommer att tänka på ett föräldramöte i Leslies klass på
Rinkebyskolan. Två mammor var arga för att deras söner börjat gapa om haram (synd) när de köpt hem fläskkött. De båda
222 | FÖRORTSHAT
kvinnorna var besvikna över att det spreds muslimsk fundamentalism mellan eleverna i den svenska skolan.
»Jag är själv djupt troende muslim«, säger Nalin Pekgul,
»men att tvinga någon att ha sjal eller att förbjuda dem att
äta fläskkött, det är ren fundamentalism. Jag vill helst inte att
mina barn äter fläskkött, men mina barns pappa har fyllt i någon lapp om att de får.«
Hon berättar hur hennes son en dag kommit hem alldeles
nedbruten från skolan. Han hade ätit fläskkött på lunchen och
några andra barn hade då hotat honom med att nu skulle han
minsann brinna i helvetet. En lång stund tröstade Nalin sin
son och lovade honom att inget farligt kunde hända bara för
att han ätit fläsk. Sonen lugnade sig till slut, sken upp och sa
»Vad bra, då kan jag fortsätta äta prinskorv hos grannen!«
»Det var ju inte precis det jag hade tänkt mig«, säger Nalin
och ler uppgivet.
Hon säger att hon tycker om Tensta och hon återkommer
till att det skulle vara fruktansvärt sorgligt att flytta därifrån.
»Jag skulle aldrig flytta frivilligt. Jag flyttar definitivt inte
för att tidningarna vill det. Men vi tittade på ett antal lägenheter, det gjorde vi«, säger hon och lutar sig fram emot mig som
om hon vill anförtro mig en hemlighet.
»Men vet du, det som vi tittade på var hemskt. Lägenheterna kostade mellan fyra och fem miljoner, de låg nära stan i populära områden med mycket svenskar, men nej. Man ska inte
peka ut områden som fula, folk som bor där kan bli ledsna,
men det vi såg var hemskt. I ett område låg husen runt, runt,
tätt, tätt, vi kallade det för Ceausescu-komplexet. Så vi sa aldrig i livet! Titta här vad fint vi har det. En vacker park utanför
fönstret, Järvafältet så nära, helt fantastiskt.«
Nalin Pekgul säger att hon numera vet att det finns många
muslimer i Tensta som är förbannade på fundamentalisterna
och att det stärker henne i beslutet att bo kvar.
Hösten 2009 var det en demonstration utanför Pekguls dåvarande arbetsplats på Socialdemokraternas förbundskansli.
POLITIKERN SOM BODDE KVAR | 223
Det var en liten grupp muslimer som kallade Nalin Pekgul för
populist för att hon öppet kritiserat islamska fundamentalister. De skanderade slagord och kallade Nalin Pekgul för islamhatare.
Just den dagen hade Pekgul besök av en somalisk kvinna på
kontoret. Tillsammans tittade de på demonstrationen utanför
fönstret.
»Jag skrattade och sa, ’ja de kallar mig islamhatare och min
svåger kallar mig taliban’. ’Vad menar du?’ undrade den somaliska kvinnan. Jag sa att min svåger är från Holland och när
han är här på besök så får han inte dricka alkohol hos oss. Då
säger han till min man att han har gift sig med en taliban.«
Den somaliska kvinnan undrade varför svågern inte fick
dricka alkohol när han var på besök och Nalin förklarade att
hon var troende muslim. »Är du troende?« frågade kvinnan
och tittade konstigt på Nalin som svarade ja. »Är du troende
helt frivilligt?« undrade den somaliska kvinnan och bara stirrade. Kvinnan pekade på sjalen som täckte hennes huvud och
så sa hon:
»Den här sjalen, den är jag tvungen att ha. Jag hatar den. Jävla
Jag är inte troende men det är enda sättet att bli accepterad av kvinnohatare!!!
gruppen. Jag kan inte umgås med dem annars.«
Nalin Pekgul säger att det krävs att man är många som samarbetar mot fundamentalismen, annars blir man lätt isolerad.
Hon säger att det är sorgligt när sådana stämningar sprider sig
och att hon tycker det är fegt att bara helt passivt anpassa sig.
Jag funderar över släktskapet mellan den här sortens traditioner och sådana som fortfarande hålls vid liv på den svenska
landsbygden, där den sociala kontrollen också kan vara hård.
På en mindre ort är det inte så lätt att vara kvinna med många
sexpartners, då kan man få man dåligt rykte och förlora sina
vänner. Öppet homosexuella flyttar ofta ifrån de svenska småstäderna för inte riskera att utsättas för trakasserier och våld,
och är man mörkhyad så förväntar sig ofta landsbygdsborna
att man ska tåla att kallas neger. Samma normsystem gör sig
påmint dagligen på svenska högstadieskolor, även i de stora
224 | FÖRORTSHAT
städerna. Kanske har våra olika kulturer och traditioner fler
likheter än man först kan tro.
*
På Youtube har rasister lagt ut några filmer som har namn i
stil med »Klappturken« och »Skillnaden mellan Nalin Pekgul
och sälen«. Filmerna består till största delen av ett TV -klipp
där Nalin Pekgul står bredvid Mona Sahlin och applåderar.
Man ser även andra högt uppsatta socialdemokrater i bakgrunden som klappar i händerna. Mona Sahlin står framför en
stor banderoll med Socialdemokraternas logga, hon håller en
mikrofon i handen och det är uppenbart att hon just hållit ett
tal. En del av filmerna kopplar ihop det Socialdemokratiska
partiet med sovjetkommunismen, en lite udda association
idag kanske, när sossarna inte suttit vid makten på sex år och
Sverige är ett av de länder som gått längst i världen när det
gäller avreglering och privatisering av offentlig verksamhet.
Både USA och Storbritannien har numera långt striktare reglering av den öppna marknaden än Sverige.
Filmerna är korta och ska vara roliga. Det kan vara svårt att
förstå humorn i att en politiker applåderar sin partivän på ett
politiskt möte. Kommentarerna på Youtube-sidan visar också
att rasisterna som ska roas inte heller är så roade. De skriver
mest om hur mycket de hatar Nalin Pekgul och hur äcklig
Mona Sahlin är. De skriver att de stör sig på Nalin Pekguls
klappande, att hon klappar frenetiskt, som en besatt. De skriver att hon är ett klappmongo, att hon är hårig, att hon är en
äcklig turk och att Socialdemokraterna har utvecklats till en
kärringmaffia. De skriver att Nalin Pekgul är en ful jävla nigger och att Mona Sahlin är en jävla fitta som borde bli mördad.
År 2012 kallade den moderate toppolitikern Thomas Böhlmark Nalin Pekgul för »klappturk« på Twitter. Uttrycket
användes i ett svar till en moderat kollega som skrev att han
inte ville se när Stefan Löfven höll sommartal i Vasaparken i
Stockholm:
POLITIKERN SOM BODDE KVAR | 225
»Skulle aldrig gå dit och titta på de hemska applåderskorna
– typ Pekgul. Tystnaden kan tittas på hemma.«
Just det
»Va? Utkommenderade ombudsmän och en ’klappturk’ är
ju det bästa! LOL «, svarade moderaten Thomas Böhlmark, då
politisk sekreterare och huvudansvarig för Moderaternas officiella Twitterkonto med nära 12 000 följare.
»Fundamentalistiska muslimer tycker att kvinnor ska vara
tysta och inte göra väsen av sig. Därför pratar jag högt och gärna och klappar alltid extra starkt när jag applåderar. Jag vill
visa alla muslimska kvinnor att vi också får höras.«
Nalin Pekgul tycker att det är lustigt att rasister och fundamentalistiska muslimer reagerar på samma sätt mot kvinnor
som tar mycket plats. Rasisterna och talibanerna har samma
kvinnosyn, säger hon.
»Jag tycker mest att det är kul att man irriterar dem så
mycket. I min släkt har vi alltid kämpat för kvinnors rättigheter mot de muslimska fundamentalisterna, så jag är van att ta
striden. Men mina släktingar i Kurdistan trodde förstås aldrig
att vi skulle möta motstånd här i Sverige«, säger hon.
Anteckningar i lila av
Jonas Malmborg
Anteckningar i grönt
av
Lawen Mohtadi
Det rika och fattiga
Sverige
»Det är inte korrekt att beskriva Sverige som i ett läge med
massarbetslöshet. Om man tittar på etniska svenskar mitt i livet så har vi mycket låg arbetslöshet.«
Så uttryckte sig statsminister Fredrik Reinfeldt i en intervju 2012, i ett försök att hävda att hög arbetslöshet bland
svarthåriga svenskar och unga inte skulle räknas som massarbetslöshet. Reinfeldt valde att enbart räkna de medborgare
med samma hudfärg och ålder som han själv och kom fram till
att hans politik fungerat bra de senaste sex åren.
Annorlunda lät det inför valrörelsen 2006, när Fredrik
Reinfeldt och Alliansen i debatten ständigt återkom till massarbetslösheten, utanförskapet och de åtgärder som behövde
vidtas för att komma tillrätta med problemen. Alliansen har
vunnit två val sedan dess, men arbetslösheten har snarare
ökat än minskat, trots att det har varit goda tider för Sverige.
Vid den stora krisen i början på 1990-talet steg arbetslösheten på några få år från drygt 2 procent till 12 procent. Sedan
dess har arbetslösheten i vårt land legat på runt 7 procent.
DET RIKA OCH FATTIGA SVERIGE | 227
ARBETSLÖSHET I PROCENT FÖR BEFOLKNINGEN I ÅLDERN 16–64 ÅR
14
Män
12
Kvinnor
10
8
6
4
2
2006
2001
1996
1991
1986
1981
1976
1971
1966
1961
0
FIGUR 12. Arbetslösheten i Sverige har legat runt 7 procent eller mer
sedan början på 1990-talet.
Källa: Statistiska centralbyråns pressmeddelande 30/9 2011, »Arbetsmarknaden under 50 år – några karaktäristiska drag«. 1987 förändrade AKU en del
definitioner och annat. Data dessförinnan kan därför inte jämföras fullt ut med
tidsperioden 1987 och framåt. Mindre tidsseriebrott kan även finnas under perioden fram till 1987.
7 procent av Sveriges arbetsföra befolkning har alltså inte efterfrågats på arbetsmarknaden de senaste 20 åren.
Det verkar pågå en tävling mellan våra största politiska partier om vem som kan ställa hårdast krav på arbetslösa, sjuka,
socialbidragstagare och flyktingar. Politikerna talar ofta om
att »skapa ökade incitament för människor att arbeta«.
När makthavare säger att de ska ställa krav på en viss grupp
i samhället flyttas fokus från oss till dem. Problemet som ska
lösas är inte längre vårt gemensamma utan deras, eller kanske till och med de själva. I samma veva har både höger- och
vänsterpolitiker börjat använda ord som »anställningsbar«,
uttryck som antyder att arbetslösheten beror på de enskilda
individernas förmågor och inte på situationen på arbetsmarknaden.
Sverige räknas idag till ett av världens tio rikaste länder.
Vårt land hade den snabbast växande och mest konkurrens-
228 | FÖRORTSHAT
kraftiga ekonomin i Europeiska unionen under 2010, samtidigt som arbetslösheten låg runt 8 procent.
Den höga arbetslösheten beror inte på någon kris och den
är inte en övergående fas. Den beror inte heller på att folk blivit latare sedan åttiotalet. Det är mer kännbart att vara utan
jobb idag än det var på den tiden.
Den höga arbetslösheten är en effekt av vårt ekonomiska
system. Samma system som har placerat oss bland jordens tio
rikaste. Istället för att öka kraven på de arbetslösa borde de
kanske hyllas som martyrer. De betalar ju priset för det finansiella system som gynnar alla utom dem.
För debatt-ig
*
Begreppet »utanförskapsområden« används ofta av regeringen och betecknar områden med usel statistik. Begreppet
tolkas av nätrasister som ett finare ord för »getto«.
De utpekade stadsdelarna har en befolkning på minst 4 000
personer, andelen arbetande ska vara under 52 procent, andelen personer med långvarigt socialbidrag mer än 4,8 procent
(med långvarigt menas längre än tio månader) och behörighet
till gymnasieskolans nationella program lägre än 70 procent.
Men är det inte en siffra som saknas i den här beskrivningen?
Andelen nyanlända borde rimligtvis i hög grad påverka alla
de andra siffrorna.
Som nyanländ har du inget jobb och du kan inte språket.
Nyanlända med flyktingstatus har rätt till introduktionsersättning under ett och ett halvt år. Har de efter den tiden inte
hunnit lära sig språket och fixat en stadig inkomst måste de
söka socialbidrag eller ekonomiskt bistånd, som det heter
numera. Nyanlända med familjeanknyting har ingen rätt till
introduktionsersättning alls utan är hänvisade till att söka
ekonomiskt bistånd under den tid de lär sig svenska och letar
jobb. Du kvalificerar dig troligen inte som svensktalande arbetskraft om du vistats mindre än tio månader i Sverige. Efter
tio månader kvalar du in som »långvarigt bidragsberoende« i
DET RIKA OCH FATTIGA SVERIGE | 229
statistiken, även om du arbetar hårt för att lära dig språket och
för att så fort som möjligt hitta en försörjning.
Ett typiskt »utanförskapsområde« som Tensta har ungefär 8,5 procent sjukskrivna, 10 procent vuxenstudenter, 9,5
procents arbetslöshet, 18 procent socialbidragstagare och 50
procent förvärvsarbetande. Dessa siffror är lätta att hitta i statistikdjungeln.
En siffra som är betydligt svårare att finna är andelen nyanlända i dessa områden.
ANDELEN UTLANDSFÖDDA (20 ÅR OCH ÄLDRE)
MED VISTELSETID 0–4 ÅR I STOCKHOLM
Stadsdel
Vistelsetid 0–4 år
Tensta
Rinkeby
Bromma
Kungsholmen
Hela staden
19,5 %
21,6 %
4,1 %
4,1 %
5,3 %
FIGUR 13: Tensta har cirka fem gånger så många nyanlända flyktingar
som stadsdelarna Bromma och Kungsholmen.
Källa: Sweco/Stockholms stads utrednings- och statistikkontor, 2011.
I Tensta och Rinkeby bor det alltså cirka fem gånger så många
nyanlända som i de rika stadsdelarna Kungsholmen och
Bromma. En undersökning som DN gjorde 2010 visade att
Stockholms stad, Södertälje, Botkyrka och Huddinge tillsammans har tagit emot drygt 75 procent av Stockholms läns nyanlända sedan 1994. Samtidigt har de tre medelstora, välbärgade kommunerna Täby, Tyresö och Danderyd tagit emot två
procent eller totalt 900 personer – tillsammans.
Nyanlända har ingen försörjning och det tar oftast längre
tid än tio månader innan de kan språket och hittar ett jobb. Att
sedan få en stadig inkomst kan också det ta några år, det vet
alla som en gång börjat en yrkesbana.
De nyanlända invandrarnas ofrånkomliga svårigheter
stämmer till punkt och pricka överens med de problem som
regering och myndigheter utgår ifrån när de pekar ut sina
230 | FÖRORTSHAT
»utanförskapsområden«. De fattiga miljonprogrammen tar
det största ansvaret för nyanlända invandrare och som tack
för besväret pekas de ut som problemhärdar av makthavarna,
just på grund av de svårigheter som nyanlända alltid har.
*
Ett samhällsproblem som det inte går att beskylla förorten för
är bostadsbristen. I Stockholm är den skriande.
I ett experiment på Konstfack skapades en fiktiv lägenhet
på sju kvadratmeter i högskolans lokaler. Lägenheten inreddes på loftet av ett förråd, hade tre väggar och sjuttio centimeter i takhöjd. Möblerna var gjorda av kartong och på avstånd
såg det faktiskt ganska trivsamt ut.
Lägenheten annonserades ut som möblerad andrahandsbostad i Midsommarkransen under rubriken »Mysig loftvåning
med pentry – bra läge«. I annonsen framgick att det rörde sig
om sju kvadratmeter och att dusch och toalett fanns, men inte
i bostaden. Priset var satt till femtusen kronor i månadshyra.
På tre dagar kom det närmare trehundra svar.
Svaren klistrades upp på väggarna runt den fiktiva lägenheten. Många av dem var mycket långa och utförliga; bostadssökarna beskrev sina liv, sina intressen, anledningen till att de
sökte bostad just nu och varför just de skulle vara den ultimata hyresgästen. I stort sett alla var ickerökare, ansvarsfulla
och ordningssamma. Många var dessutom lugna, glada och
positiva, hade ordnad ekonomi och goda referenser.
Ett stort antal sökande var i trettioårsåldern och hade fast
arbete i Stockholm. Flera ville hyra som par eller som kompisar. En del hade barn som de lovade skulle vara tysta.
Hej vi är intresserade av lägenheten, vi är en arabiska par, har
1 barn 4 år, har vi lite tid i Sverige, men med fast arbete. Vi är
ansvariga, hårt arbetande, icke-rökare, är vi försiktiga, inte
bullrig och barn är mycket tyst. Vi talar inte svenska, men vi
funderar på att lära sig.
DET RIKA OCH FATTIGA SVERIGE | 231
Hejsan!
Pernilla Wallman heter jag, 29 år gammal. Jag jobbar som
handläggare i en vecka till, sen börjar jag som personalansvarig på 100%, vid ett företag som heter PLT. Jag kommer från
Skövde, har studerat till sociolog vid Uppsala universitet, sedan
flyttade jag till Stockholm 2011.
Jag söker nu boende till i början av april (eller maj om det
passar bättre), och gärna för tillsvidare då det är tråkigt att behöva flytta så mycket. Jag söker nytt boende dels för att komma
närmre kontoret, och dels för att boendet jag har nu är hos en
vän, vilket var tänkt som ett korttidsboende.
Som person är jag lugn, glad och social. På fritiden så försöker jag träffa mina nyfunna vänner så mycket som möjligt,
över en kaffe eller utgång då och då, och att lära känna stan. Jag
tycker även att det är väldigt kul med oljemålning, och försöker
måla så ofta jag kan. Är inneboende just nu i Hammarbyhöjden,
och har tidigare bott i Vasastan.
Det finns referenser om ni vill ha det.
Hoppas vi hörs!
Vänligen,
Pernilla
Hej,
Mitt namn är Tor, 27 år från Skåne. Jag är mycket ordningssam,
storstädar en gång i veckan, är vegetarian och gillar att springa
och träna aerobics. Har cykel etc. Bor för tillfället i andra hand
på Södermalm och får stanna fram till sista juni. Vill inte köpa
lägenhet eftersom jag stått länge i bostadskön och inom ca 2 år
kommer att kunna få ett hyreskontrakt. Ligger på 25–30 plats
i de områden jag vill bo just nu. Så jag skulle gärna vilja hyra
ca 1–2 år och se tiden an. Har lite egna möbler som jag skulle
vilja ta med som säng, bokhylla och skrivbord. Bor just nu som
inneboende i Kista och önskar så snart som möjligt hyra ett eget
place att vara på. Ser att detta är en bostadsrätt, är det enbart
5000kr/månad eller förekommer det dispositionsavgift? Har
232 | FÖRORTSHAT
goda referenser från tidigare boende om så behövs. Min första
fråga är: Har du hyrt ut 1:an ännu eller söker ni fortfarande efter en lämplig kandidat?
Vänliga hälsningar,
Tor
Vem är ansvarig för den avgrundsdjupa bristen på bostäder
i storstäderna? De politiska initiativen till bostadsbyggande
lyser med sin frånvaro. Man vill inte göra om »misstaget med
miljonprogrammen«. Istället tvingas människor acceptera
fullständigt ovärdiga villkor för sitt boende.
Studien Socioekonomiska och demografiska konsekvenser
av ombildningen av hyresrätter till bostadsrätter i Stockholms
stad 1995–2004 från Uppsala universitet, visar hur Stockholm
påverkats av den ombildning från hyresrätter till bostadsrätter som under den perioden framför allt skedde i innerstaden.
Och konsekvenserna är tydliga:
Analysen ger ett tydligt besked: personer med högre inkomst
(…) har högre kvarboendegrad än personer i lägre inkomstskikt.
De med hög inkomst kan bo kvar i sin bostad efter en ombildning från hyresrätt till bostadsrätt, andra tvingas att flytta.
Ombildningen från hyresrätter till bostadsrätter har gjort
somliga stenrika och andra hemlösa. De som inte har råd att
köpa sin bostad måste köa i många år, men även hyresvärdarna har höga krav på inkomst och fast anställning för att godkänna en ny hyresgäst.
Den bedrövliga bostadspolitiken är en stor orsak till segregationen, ändå lyser debatten om samhällsplaneringen med
sin frånvaro. Istället förs en skendiskussion om »den misslyckade invandringspolitiken« och »problemen i förorten«.
Bostadspolitiken!
DET RIKA OCH FATTIGA SVERIGE | 233
Förr i tiden kallades det barnrikehus
PLATS: Medborgarplatsen, centrala Stockholm
jag:
Vad tänker du när jag säger Tensta?
ljushyllt äldre dam:
Ja du, jag tänker nog tyvärr lite på invandrarort om jag säger så. Jag har tyvärr aldrig varit där, jag har bara åkt igenom.
jag:
Och vad tänker du om arkitekturen och miljön där?
ljushyllt äldre dam:
Eftersom jag inte har varit där så kan jag inte riktigt svara
på det, men jag tror säkert att miljön är fin. Det tror jag.
jag:
Får du några bilder i huvudet?
ljushyllt äldre dam:
Ja, lite höghus. Tensta, det är för mig lite för mycket höghus
och lite invandrare ja. Fast jag har inget emot invandrare
men det är liksom förknippat med det på nåt sätt.
jag:
Vad kommer bilderna ifrån då?
ljushyllt äldre dam:
Jag har ju inte bott i Stockholm i hela mitt liv, men så fort
jag kom hit så började det byggas, det var ett sånt här miljonbygge som man kallade det. Förr i tiden kallades det
barnrikehus. Det fyller nog sin funktion, men det kanske
gick lite för fort att bygga det. Kanske då i samband med
att det var mycket barnfamiljer så kom hela den här bilden
234 | FÖRORTSHAT
med att det är lite bråkigt och det är det kanske lite överallt,
men eftersom dom är så många så gjorde det det.
*
Vem är
så naiv?
Jag funderar över hur det egentligen går till när miljonprogrammen och invandringen får klä skott för alla våra socialpolitiska fiaskon.
Barnfattigdomen är ett ämne som debatterats hetsigt de senaste åren och i den diskussionen har det skett en intressant
förskjutning i problembeskrivningen. Från början handlade
debatten om huruvida vi överhuvudtaget har barnfattigdom
i Sverige. Den frågan har blivit allt mindre ju fler och högre
instanser som påpekat att så är fallet. I maj 2012 kritiserades
Sveriges barnfattigdom av FN -organet Unicef. Samtidigt har
problemet alltmer börjat förknippas med invandring och miljonprogram, till Sverigedemokraternas stora glädje. När Jimmie Åkesson sitter i TV -soffan hos Hübinette i SVT och säger
att det skapas parallella samhällen i förorten som ställer till
det för hela riket, då är han långt ifrån först med att peka ut
miljonprogrammen och dess innevånare som landets problemhärdar.
När klasskillnader blir tydliga i Sverige förvandlas de först
till miljonprogramsproblematik och sedan dröjer det inte
länge förrän de etnifieras och görs om till invandrarproblem.
Lika lite som majoritetssvenskarna känner igen sin egen rasism, lika lite kan man identifiera det klassamhälle som har
återuppstått i vårt land. Att svenskarna skulle kunna bete sig
rasistiskt är lika otänkbart som att vi skulle kunna leva i ett
klassamhälle. I Sverige är vi jämlika. Punkt.
*
Professor Tapio Salonen har forskat i barnfattigdom och i sin
forskning kunnat se att ekonomisk utsatthet i barndomen får
återverkningar senare i livet när det gäller bland annat utbildDET RIKA OCH FATTIGA SVERIGE | 235
ning och hälsa. Jag ringde upp honom och frågade vilka förändringar i samhället som ligger bakom den ökande barnfattigdomen.
»De klassiska familjepolitiska systemen kan inte längre lyfta de familjer med sämst ekonomi till en lägsta nivå«, blir hans
svar. Tapio Salonen säger att de familjepolitiska åtgärderna
har förlorat sin kraft. För tio år sedan bidrog socialförsäkringarna och de andra barnfamiljsstöden till att sänka barnfattigdomen från 25 procent ner till 8–9 procent. Nu förmår samhällets stöd bara att minska barnfattigdomen till 15 procent.
Salonen berättar att regelförändringar har gjort det svårare
för familjer att få ekonomiskt stöd och att bidragen inte har
höjts i takt med den övriga prisuppgången.
»Att barnfattigdomen och antalet socialbidragstagare ökar
i Sverige har inte så mycket med finanskriser och arbetsmarknad att göra, det beror på politiska beslut om förändringar i
socialförsäkringssystemen. På sjuttio- och åttiotalet hade var
fjärde öppet arbetslös inte rätt till a-kassa. Idag står varannan
arbetslös helt utan skydd.«
Tapio Salonen påpekar att inkomstojämlikhet och fattigdom
förstås hänger ihop. När vissa grupper inte kan konsumera på
det sätt som betraktas som normalt, då blir dessa grupper utsatta och får svårt att hävda sig i alla möjliga sammanhang. Hur
klarar man konkurrensen om ett jobb om man inte haft råd att
köpa trendiga kläder, gå till frisören eller köpa ett träningskort
för att bli av med sin övervikt? Och bostadssegregationen gör
livet svårare för samhällets fattigaste när samhällsservicen i deras bostadsområden utarmas. Bankerna, vårdcentralerna och
skolorna tjänar ingenting på att finnas där de fattiga finns.
Efter kriget minskade den ekonomiska utsattheten hos
svenska familjer, berättar Salonen. Allt fler människor fick arbete och kvinnorna inträdde på arbetsmarknaden.
»Vi skapade trygghetssystem som gällde alla. Men redan tidigt på åttiotalet började skillnaderna mellan dem som hade
det bättre och dem som hade det sämre att öka«, säger han
och tillägger att det har blivit svårare att etablera sig på ar-
236 | FÖRORTSHAT
Men
globaliseringen
då? De
lågkvalificerade
jobben
försvinner...
betsmarknaden, och är man inte etablerad där så kommer
man inte in i trygghetssystemen.
Salonen menar att stor del av den ekonomiska utsattheten
hänger ihop med att trygghetssystemen är anpassade efter
full sysselsättning. Nu när arbetslösheten ligger på en konstant hög nivå, börjar välfärdsmaskineriet halta. De gamla sociala skyddsnäten håller inte i den nya verkligheten.
Jag frågar om det verkligen går att tala om fattigdom i Sverige idag, vi ser ju inte direkt flickan med svavelstickorna på
gatan runt juletid.
»Argumentet att alla har fått det bättre och att det därför
inte skulle spela någon roll att skillnaderna ökar, det håller
inte. Idag bygger vi in hinder i vardagen för dem som har sämre ekonomi, det gör att vissa barn stängs ute från den samhälleliga gemenskapen. Skolan förväntar sig till exempel att
barnen ska ha vissa saker och att föräldrarna ska betala vissa
utgifter«, säger Salonen.
Och visst är det så. Barn ska ha med sig idrottskläder och
träningsskor, skridskor, extra regnkläder och gummistövlar
till skolan. Föräldrar förväntas betala till klasskassan, skicka
med barnen matsäck och köpa klassfotot som kostar skjortan.
Fritidssysselsättningar och kulturutbud kostar pengar som
inte alla har och idag umgås barn med varandra på nätet. Det
betyder att de barn som inte har tillgång till dyra telefoner eller dator hemma blir exkluderade. När normen är att konsumera mycket och dyrt, blir det svårt för somliga att hänga med
i svängarna.
Bostadssegregationen påverkar också barn och unga, säger
Tapio Salonen. Han ser segregationen som en konsekvens av
att den generella inkomstojämlikheten har ökat.
»Det är inga naturkrafter vi talar om. Det finns inget ödesbestämt i detta. Det som måste till är en politisk och demokratisk utveckling.«
Han påpekar att det går bra för Sverige nu, att vårt land aldrig varit starkare ekonomiskt, men att det finns fördelningspolitiska frågetecken:
DET RIKA OCH FATTIGA SVERIGE | 237
Barn klass bakgrund
»I en stad kan man leva nära varandra men ändå väldigt åtskilda. Det skapar spänningar och vi-och-dom-föreställningar som blir problematiska. Hur ska vi göra för att inte bygga
in skillnader mellan människor som hotar den sociala sammanhållningen?«
BARN 0–17 ÅR I FAMILJER MED EKONOMISK UTSATTHET
1991
2001
2007
2009
barn med svensk bakgrund
barn med svensk bakgrund
barn med svensk bakgrund
barn med svensk bakgrund
1991
2001
2007
2009
barn med utländsk bakgrund
barn med utländsk bakgrund
barn med utländsk bakgrund
barn med utländsk bakgrund
11,3 %
8,1 %
5,3 %
6,3 %
29,4 %
34,0 %
28,5 %
31,9 %
FIGUR 1 4. Fattigdomen i Sverige är långt större bland barn med utländsk
bakgrund än bland barn med svensk bakgrund.
Källa: Barnfattigdomen i Sverige, Rädda barnens årsrapport 2012.
I elva svenska stadsdelar låg barnfattigdomen över 30 procent
år 2009. Det var i Tensta och Rinkeby i Stockholm, Lärjedalen,
Bergsjön, Biskopsgården, Gunnared och Frölunda i Göteborg
och Södra innerstaden, Hyllie, Fosie och Rosengård i Malmö.
*
Det som återkommer som ett mantra i mitt huvud efter samtalet med Tapio Salonen är att ojämlikhet och fattigdom
hänger ihop. I dagens Sverige äger en tiondel av befolkningen
71 procent av landets finansiella tillgångar, enligt Statistiska
centralbyrån.
I västvärlden har klyftorna mellan fattiga och rika ökat de
senaste trettio åren. Enligt OECD (höginkomstländernas globala samarbetsorgan) har gapet mellan den rikaste tiondelen
och den fattigaste ökat i alla medlemsländer utom fem, från år
1985 till år 2008. Mest ökade skillnaderna mellan de svenska
hushållen.
238 | FÖRORTSHAT
Trots detta har vi inte haft någon debatt alls om de ökande
klasskillnaderna i Sverige. Diskussionen har istället kommit
att handla om »problemen med invandringen« och de sociala
problem som den påstås orsaka.
Berättelsen om invandringens hot mot det vita folkhemmet
är stark, både i medierna och i politiken. Man formulerar det
som en fråga om ekonomi. Hur mycket invandring tål Sverige
innan kostnaderna sänker oss? Alla de inkomster som invandringen givit oss i form av billig arbetskraft, människor som
inte behövt dagisplats och tolvårig skola innan de kunnat gå
ut på arbetsmarknaden, och alla de skatteintäkter som deras
arbete gett, det glöms bort i sammanhanget.
Den globala världsbild som annars präglar vår politik syns
inte till i debatten om invandringen. Att vår nation säljer vapen till diktaturer och att våra medborgare köper kläder,
mat och möbler som producerats under fullkomligt vidriga
förhållanden i andra länder, det beskrivs som en funktion av
globaliseringen. Men icke invandringen. När man talar om invandringen förvandlas Sverige, som annars brukar beskrivas
som en potent aktör på den globala marknaden, plötsligt till
en liten enslig stuga som måste hålla dörren stängd för att inte
släppa ut värmen.
I hela Europa har politiker från både höger och vänster
länge undvikit att tala om de växande klyftorna. Istället har
debatten kommit att handla om »problemen kring invandringen«. Islam, språkproblem och förortsbråk har varit i fokus, snarare än den stabila massarbetslösheten och konsekvenserna av de ständigt ökande inkomstskillnaderna. På det
sättet har de etablerade partierna, med god hjälp av medierna,
skapat en finfin grogrund för fascismens återtåg i Europa.
Tänk att det kan gå så snabbt att glömma sin egen mörka
historia och istället måla upp en bild av en förlorad idyll. Men
Lyckliga gatan är en dröm och inget minne. Hur det svenska
klassamhället egentligen såg ut innan välfärdssamhället och
förorterna byggdes är inget vi vill minnas. Vi minns inte hushållerskorna och daglönarna. Vi minns inte portvaktsfruarna,
DET RIKA OCH FATTIGA SVERIGE | 239
kuskarna, diversearbetarna, drängslagsmålen eller rotvälskan,
de klassbundna dialekterna. Vi har glömt barnen som lekte i
rännstenen, hur de sov skavfötters i kökssoffan och vi har glömt
dassen på innergårdarna som fanns kvar i Stockholms innerstad ända in på sjuttiotalet. Ingen kommer längre ihåg att förortsbygget var en av de bärande idéerna i folkhemstanken, att
avsikten var att alla skulle ha rätt till en anständig bostad.
Ändå är kärleken till folkhemmet stark, långt starkare än
medvetenheten om att vi de senaste trettio åren, steg för steg,
avvecklat de sociala reformer som utgjorde dess grund. Det
svenska folkets kärlek till sitt folkhem är vacker men hopplös.
För samtidigt som vi uttalar vår eviga trohet till folkhemsidealet, underminerar vi alla förutsättningar för ett jämlikt
samhälle.
*
I den europeiska stadens hierarki hamnar ofta citykärnan
högst upp. Där ligger det kungliga slottet och regeringsbyggnaderna och där är det allra dyrast att bo.
I vår svenska världsbild är New York alla städers huvudstad
och Manhattan idealet bland stadskärnor. Vi svenskar känner
oss hemma på Manhattan. Alla de otaliga TV -serier och Hollywoodfilmer vi sett som utspelar sig i New York har gjort att
vi känner igen oss även om vi aldrig varit där. Trots att just
USA är känt för nedgångna stadskärnor och blomstrande förorter, är våra nutida västerländska ideal hårt knutna till storstadskulten av Manhattan. Om vi tidigare drömde om ett gott
liv, är det nu stjärnors glans vi strävar efter och Manhattans
skyskrapor når ända upp till himlen. Den nya svenska drömmen är inspirerad av den amerikanska och enligt den är ditt
och mitt högsta mål att få leva lyxliv i städernas stad … Eller
varhelst du vill för den delen, varför inte en egen ögrupp fullproppad med betjänter som gör allt för att uppfylla din minsta
önskan? Om du bara spelar dina kort väl och kämpar på så har
du, som alla andra, möjlighet att nå dina drömmars mål.
240 | FÖRORTSHAT
Därför är det coolt att vara klassresenär. Ju mer underdog desto bättre. Modeskribenten Ebba von Sydow är inte
den enda som kallar sig arbetarklass med hänvisning till att
föräldrarna »arbetat väldigt mycket«. Många fler än hon är
klassresenärer med lånta fjädrar. Personer vars pappor haft
chefsposition eller drivit egna företag kallar sig arbetarklass
med hänvisning till att pappan arbetat inom industrin eller
hantverksbranschen eller att deras mammor jobbat inom vården. Man hittar på vad som helst för att verka vara en klassresenär, en som tagit sig upp ur skiten och slutligen landat vid
sina drömmars mål.
Samtidigt gäller det för en klassresenär att anpassa sig. Underklassbakgrunden får absolut inte märkas. Vill du tillhöra
borgarklassen gillar du inte fiskbullar, du skäms för att du
handlar på Lidl, du använder inte kläder som ser billiga ut och
du måste shoppa ofta, garderoben måste bytas ut regelbundet. Du har »koll« och hänger med i inredningstrenderna, ena
dagen vitt och fräscht och nästa shabby chic. Hem och klädstil måste uppgraderas lika ofta som datorn och vissa saker är
tabu. Insydda pressveck går bort, mjukisbyxor är förstås lika
illa. Är du mörk och talar bruten svenska, då riskerar du att få
sneda blickar eller glåpord kastade efter dig, du kan bli ifrågasatt när du ska göra dina ärenden och på innekrogen släpps du
garanterat inte in.
Ditt yrke visar om du är en lyckad klassresenär eller ej. Är
du städare, taxichaffis eller vårdbiträde betyder det att du
misslyckats med din klassresa. Förhoppningsvis går det bättre för dina barn.
Rättvisa betyder inte längre att alla, oavsett yrke och social
status, ska ha rätt till en värdig livssituation. Nu innebär rättvisa att alla ska få möjlighet att göra en klassresa. Vem som ska
städa, köra soporna och sköta gamlingarna när alla gjort sin
klassresa finns det inget svar på. Den amerikanska drömmen
och vår gamla svenska folkhemsdröm har muterat och bildat
en ny, fullkomligt omöjlig utopi, drömmen om att vi alla en
dag ska kunna bo vid Central Park.
DET RIKA OCH FATTIGA SVERIGE | 241
Nu blir det
space out,
flyter bort och
förlorar fokus
Högern som vänstern trumpetar ut samma budskap: Alla
har rätt att bli rika och ha hög samhällsstatus!
Men den drömmen är självklart omöjlig. Rik kan man bara
vara i jämförelse med någon som har mindre. För att en person ska kunna få hög status, måste en annan ha låg.
Detta är
obegripligt...
Östermalm är en populär stadsdel i Stockholm där man nu
planerar att bygga fler bostäder eftersom »alla vill bo på Östermalm«. Men hur många bostäder man än bygger på Östermalm så kommer alla som vill bo där inte att få plats. Ändå
odlas och vattnas drömmen ömt varje dag av både hög och låg,
och normen är tydlig: Den som inte vill bo vid Central Park
blir en udda typ.
Den som tycker att det vore bättre med en mindre hierarkisk värld beskrivs som en idealist utan verklighetsförankring
och den som hävdar att hon är nöjd med det hon redan har
avfärdas som lögnare.
För visst vill vi alla klättra? Visst skulle vi, om vi bara fick
chansen?
Anteckningar i lila av
Jonas Malmborg
Anteckningar i grönt
av
Lawen Mohtadi
Symbolen Rosengård
Rosengård är ett av Sveriges mest kända miljonprogram. Här
har allt ifrån trångboddhet till kackerlacksinvasioner avslöjats genom åren och även här har ungdomsgängen eldat bildäck och slagits med polisen.
Jag åkte till Rosengård för att träffa Margareta Popola och
Per-Markku Ristilammi. Båda är forskare som studerat Rosengård i flera omgångar.
När vi möts skiner solen och barnen leker utanför husen.
Det är rent och snyggt, gräset är välansat och rabatterna
blommar. Vid första anblicken påminner Rosengård mest om
en mönsterförort där ordning och reda råder. Det är svårt att
föreställa sig att detta är den plats där brinnande bilvrak och
stenkastning mot polis och brandkår orsakade mediestorm
för inte så länge sedan.
Forskaren Per-Markku Ristilammi har själv växt upp i området. Han flyttade dit när han var nio år och det var alldeles nybyggt. Vi går en sväng och hamnar utanför hans barndomshem, nära himlen i ett stort höghus. Jag har mikrofonen
i handen och ett gäng ungar kommer fram för att fråga vad vi
pratar om. Per-Markku pekar, räknar fönstren uppifrån och
från sidan och visar vilka det var han en gång brukade titta ut
igenom.
Ristilammis flyttade till Rosengård från ett nedslitet bostadsområde vid Möllevången i centrum av Malmö på sextiotalet. Det som lockade var badrum, varmvatten, tvättstuga och en större och ljusare lägenhet. Per-Markku sa att när
miljonprogrammen färdigställdes, romantiserades de gamla
miljöerna. Man spann myter om en förlorad gemenskap med
SYMBOLEN ROSENGÅRD | 243
färgrikt gatuliv och olika sorters människor som bodde tillsammans.
»Det hade varit en stadig konjunkturökning som plötsligt
tog slut där i skiftet sextio-sjuttiotal. I efterhand kan man se
att miljonprogramsbygget sammanföll med slutet på industrialismen och övergången till ett annat samhälle började«,
säger han. Själv kände han ingen sorg när han lämnade »lyckliga gatan«.
»Jag tyckte att det var rätt spännande att flytta till något
som var helt nytt. Men debatten startade ju redan innan miljonprogrammen var färdigbyggda.«
Ristilammi menar att de nya förorterna kopplades ihop
med lågkonjunkturen och började användas för att diskutera
generella problem i samhället, till exempel ungdomsarbetslöshet eller integrationsproblematik.
»Förorten utnyttjas som en kuliss för de här diskussionerna. Reportage ska göras i TV , fotografier ska tas och så vidare och då behöver man en bakgrund till detta. Både hus och
människor. Diskuterar man problem, då är ofta illustrationen
från förorten.«
Per-Markku Ristilammis forskning har visat att bilderna
av förorten ofta ser ut på ett speciellt sätt. På sjuttiotalet var
det ungdomar med mellanölskassar och kanske ensamstående mammor med kundvagn och papiljotter i håret. Nu är det
istället kvinnor med slöja eller invandrarungdomar, kombinerat med gångbroar och hus.
Jag undrar om Per-Markku själv upplevde debatten om området under sin uppväxt, och han säger att han märkte hur attityden mot Rosengård förändrades.
»Jag kände folk i andra delar av stan och det var där man
började märka det här med att ’Jaha, Rosengård …’ Folk började rynka på näsan åt Rosengård. Naturligtvis har det att göra
med ålder också, det är ju i en viss ålder man börjar lägga märke till sådana saker.«
Han säger att det var när han kom in i tonåren som han bör-
244 | FÖRORTSHAT
Förorten som
projektionsyta
för olika
saker
jade förstå hur omvärlden såg på Rosengård. Identiteten blev
viktigare då och identitet har en stark koppling till boende,
menar Ristilammi.
»Upplever man plötsligt att den kopplingen är problematisk, då är det klart man börjar fundera över det.«
Margareta Popola frågar om Per-Markku kunde känna den
här stoltheten som ungdomar ofta beskriver, känslan att »Jag
är en äkta Rosengårdsbo«.
»Naturligtvis kan det finnas en stolthet i det också. Om man
nu ska prata i termer av att bli stämplad av den andra världen,
att det är hårt och tufft i Rosengård, det kan man ju ta till sig.
Jag var inte hård och tuff, men jag kom från Rosengård och då
kan man ju dra växlar på det. Det är ju en strategi att känna
stolthet och samhörighet med andra som bor här.«
Vi vandrar sakta vidare genom Rosengårds grönska. Margareta Popola och Per-Markku Ristilammi tar med mig till
förortens fattigaste delar. Även här leker barnen i solen och
det är svårt att skönja några tecken på misär. Men fattigdom
kan ge sig tillkänna på olika sätt.
Margareta Popola menar att man inte studerar trångbodd- Studera
heten ordentligt. Hon säger att det görs ytliga täthetsunder- trångboddheten
sökningar som inte säger något om hur det verkligen ser ut. djupare.
Hon berättar om en studie som hon gjorde för tio år sedan Samma
och som visade att trångboddheten i Rosengård var på samma problem som
nivå som på sextiotalet, då det fortfarande var vanligt att fa- innan miljonmiljer med två barn bodde i en tvåa. I debatten som följde på programmen
avslöjandet diskuterades trångboddheten som om den var ett
isolerat fenomen, ett Rosengårdsfenomen. Trångboddheten
beskrevs som ett kulturellt problem.
»Men det finns ingenting kulturellt i detta«, säger Margareta Popola. »Det är ett socialt problem som har att göra med
ekonomiska och praktiska omständigheter.«
Man hävdade att det var svårt för invandrare som hade tio
barn att hitta tillräckligt stora lägenheter, men många hade
inte fler än tre barn och bodde i en etta.
!
»Då blir man trångbodd ändå«, säger Popola.
SYMBOLEN ROSENGÅRD | 245
Det finns ju
ingen svensk
bostadspolitik!
Diskussionen om hur man skulle göra för att bättre anpassa
bostäderna efter de behov som finns uteblev, istället lät det
i debatten som om det var människors kultur som bestämde
hur bostadsförhållandena såg ut.
»Man talar inte längre om bostadspolitik eller socialpolitik«, säger Margareta Popola. »Istället talar man om integrationsproblematik och så tar det stopp där.«
Per-Markku Ristilammi säger att man vill ändra på människorna istället för att anpassa byggnaderna. Margareta Popola
drar paralleller till Alva och Gunnar Myrdals bok Kris i befolkningsfrågan på trettiotalet. Vissa skulle helst inte skaffa sig
fler barn. Det skulle vara »de friska och starka« som förökade
sig och inga andra. Och »de friska och starka« var detsamma
som den blonda och blåögda, majoritetssvenska borgarklassen. På sin resa genom Lortsverige beskrev Lubbe Nordström
samernas trångboddhet som ett kulturellt fenomen, trots att
de själva menade att problemet berodde på fattigdom. Nu kulturaliseras trångboddheten i miljonprogrammen på samma
sätt.
Kärnan
Vi står framför Herrgården, den kanske fattigaste och mest
ökända delen av Rosengård. Höghus, grönska och lekande
barn dominerar bilden.
»Det är väldigt snyggt och prydligt«, säger Margareta Popola och berättar att området har genomgått många fastighetsägarbyten genom åren. På nittiotalet byttes ägaren ut nästan
vartannat år. Varje ny fastighetsägare lovade förbättringar,
men innan man hann börja såldes fastigheten och allt började
om från början.
Till vårfåglarnas sång i Rosengård får jag höra den långa
och solkiga historien om Herrgården. I början av nittiotalet Bristen på
sålde Malmö Kommun fastigheterna för nio miljoner och i bostadspolitiskt
mitten på nollnolltalet köpte man tillbaka dem för hundrat- ansvar
jugo miljoner. Renoveringen kostade ytterligare femtio miljoner, nedslitningen var total. Trots att inga renoveringar blivit
av hade värdet på fastigheterna stigit på grund av den allmän-
246 | FÖRORTSHAT
na prishöjningen på fastighetsmarknaden. Det gjorde husen
attraktiva som investeringsobjekt för bostadsföretagen, men
pengarna som företagen tjänade gick till investeringar på
annat håll eller till aktieägarna. Under en period vansköttes
och tvångsförvaltades fastigheterna. Under de år då Herrgården var i privat ägo satsade kommunen och staten en hel del
projektpengar på området för att höja boendestandarden. På
olika sätt försökte man förbättra miljön genom att göra hyresgästerna delaktiga: de skulle hjälpa till att måla, de skulle
plocka skräp, bli miljömedvetna.
»Hyresgästerna skulle lära sig väldigt mycket. En stor uppfostringskampanj kan man säga. Tyvärr hade man då glömt
fastighetsägarna i sammanhanget, de var sällan med på kurserna. De tog istället vinsten när hyresgästerna hjälpt till att
snygga upp. Det enda som per automatik har skett är hyreshöjningar. Den delen har aldrig fallerat«, säger Margareta Popola.
Sedan berättar hon om kackerlacksskandalen 2009, när de
misskötta fastigheterna i Rosengård plötsligt blev en riksnyhet.
»Alla här kände ju till att problemen fanns, men när det
avslöjades i TV att här fanns kackerlackor, då var det plötsligt
ingen som kände till det. Och allt detta var ju inget specifikt
Rosengårdsproblem, det var ett resultat av en bristande bostadspolitik.«
Även idag, flera år efter avslöjandena om stora problem med
skadedjur i de misskötta fastigheterna, finns kackerlackorna
kvar i vissa av de privat ägda fastigheterna i Herrgården. I november 2012 visade en hyresgäst upp sitt fuktskadade, illaluktande badrum för en reporter på Sveriges Radio. Reportern
beskrev hur kackerlackor sprang över väggarna i badrummet och hur de fastnat i Anticimex fällor under diskbänken.
Den privata fastighetsägaren Bostads AB Gröningen hade
fortfarande inte renoverat fastighetens nedgångna kök och
badrum, utan bara målat om skåpluckorna. Fastighetsägaren
skyller ohyran på de boende och påstår att de har fått med sig
kackerlackorna från utlandet. Den sortens skuldbeläggande
av miljonprogrammens hyresgäster har hittills fungerat väl
SYMBOLEN ROSENGÅRD | 247
för de fastighetsägare, politiker och tjänstemän som vill slippa ansvar. Margareta Popola beskriver hur projektinsatserna
i Herrgården ofta har utgått ifrån att det är människorna det
är fel på.
»Det är inte bostadspolitiken, det är inte fastigheterna, det
är inte kapitalinvesteringarna, det är inte ägarna, det är inte,
inte, inte. Istället är det människorna som ska formas«, förklarar Popola som menar att man tappat bort politiken.
»Det blir ett slags allmänt synsätt till slut. Människorna ska
förändras. På samma sätt sa man på trettio- och fyrtiotalet:
Bara de lär sig att skaffa färre barn, hålla rent och lägga skräpet i papperskorgarna.« Popola berättar att en polischef nyligen påstått att om man bara kapade av höghusen i Herrgården
så skulle allt bli bättre.
»Det sa man både på nittiotalet och tjugohundratalet: Klipp
av husen eller riv området och bygg upp det igen så blir allt
bra. Som om det var husens utseende som skapade problemen.«
Per-Markku påpekar att inte mycket förändras om man inte
förändrar de sociala villkoren och att arkitekturens status inte
avgörs av husens utseende.
»Den här sortens arkitektur är inte alls kontroversiell i
Mellanöstern till exempel«, säger han. »Där representerar
den inte fattigdom och utsatthet utan betraktas som en byggstil bland andra.«
Jag tänker på alla de miljonprogramsbor jag mött som inte
kan begripa hur folk frivilligt kan bosätta sig i Gamla Stans
urgamla hus, med dålig isolering, ojämna trappsteg och skeva
golv. De undrar varför man frivilligt väljer att tillbringa sin
dyrbara semester i en fattig liten stuga där det inte ens finns
rinnande vatten.
Efter några månader på ett kontor i Gamla Stan, där kontorsstolen hela tiden ville rulla bort från skrivbordet, var jag
faktiskt beredd att hålla med mina grannar i Tensta om att det
finns nackdelar med gamla hus. Och visst är det egendomligt
248 | FÖRORTSHAT
att man i somliga kretsar i Sverige får högre status ju färre bekvämligheter man har på sitt landställe.
Hur man ser på hus och bostadsområden har uppenbarligen mer med hierarkier och positionering att göra än med hur
husen faktiskt ser ut och fungerar.
I England placeras bidragsberoende ofta i vad en svensk
skulle beskriva som idylliska radhusområden. Dessa områden beskrivs i England på ungefär samma sätt som miljonprogrammen.
»Det är samma ord«, säger Per-Markku Ristilammi. »Att
man inte sköter om husen, att man inte bryr sig om miljön.
Och de bostadsområdena symboliserar något helt annat där
än radhus i Sverige gör. Man illustrerar någonting speciellt
när man visar bilder på dem. Någonting deprimerande.«
Vi promenerar vidare och pratar om hur människors identitet kopplas till bostadsorten, både i självbilden och i andras
blickar. Det är liv och rörelse i Rosengård och vi blir ideligen
avbrutna av barn som undrar vilka vi är och varför vi går runt
och spelar in med mikrofon i Rosengård. De vill veta om det
är något som har hänt. Margareta Popola berättar att det är
vanligt att reportrar gör sina inslag i Rosengård även om reportaget handlar om något som hänt på en annan plats.
»För ett tag sedan härjade en krypskytt i Malmö. Han verkade ha riktat in sig på personer med utseende som kunde
förknippas med utländsk härkomst. Journalister ringde då till
mig som forskare för att ställa frågor om Rosengård. Jag sa till
dem att skjutningarna inte har hänt på Rosengård. Titta där
det har hänt istället, och så gav jag dem ett antal adresser, men
det var ändå Rosengård som de var intresserade av.«
Kopplingen mellan de båda svenska lasermännen Peter
Mangs, John Ausonius och miljonprogrammen är långt ifrån
solklar. Snarare är den höljd i dunkel. Men att den finns där
råder det inte minsta tvivel om.
Anteckningar i lila av
Jonas Malmborg
Anteckningar i grönt
av
Lawen Mohtadi
Terror
År 2011 sprängdes en bilbomb av en muslimsk man i Stock-
holms innerstad. Han var ute efter att utföra ett terrordåd,
men misslyckades. Dagen efter sprängningen uttalade sig
statsminister Reinfeldt. I ett kort tal deklarerade han att Sverige fått sitt första terrorattentat, det lät nästan som en gratulation. Han talade om hotet mot demokratin och vikten av att
inte falla till föga för hot. Det var ett viktigt tal, trots att formuleringarna var tafatta. Skräck är en farlig bundsförvant och i
stunder av förvirring är lugnande auktoriteter viktiga. En
statsministers ord i sådana stunder fastnar, kanske glöms de
aldrig. Bilbomben däremot glömdes ganska snabbt och rädslan för nya terrordåd har inte spritt sig i landet efter dådet.
Men jag minns en tid då jag var rädd. Hösten 1990 låg Leslie
i min mage och sparkade. Daniel spelade på krogen till sent
om nätterna och jag låg hemma i Hässelby och väntade. Kom
han inte fick jag panik.
På den tiden var Stockholms gator inte säkra för sådana
som Daniel. Hans pappa är från Uruguay och kallades för
»Negro« som barn. Daniel har ärvt sin pappas mörka drag och
någonstans i Stockholmsmörkret dolde sig en laserman.
Först såg man en röd prick på sina kläder, sedan kom skottet.
Vi var många som var rädda.
Jag minns hur invandrarminister Birgit Friggebo åkte till
Rinkeby. Hur konstigt jag tyckte det var att just hon åkte just
dit. Vår demokrati hotades av terror, men statsministern sa
ingenting, istället åkte invandrarministern till Rinkeby och
sjöng »We shall overcome«.
250 | FÖRORTSHAT
Det var en stor lättnad när John Ausonius greps och erkände. I efterhand står det klart att hotet från Lasermannen påverkade hela samhället, att det finns ett före och efter Lasermannen. Det gör Friggebos resa till Rinkeby ännu märkligare
nu än vad den var då.
När skotten började falla mot de mörka Malmöborna drygt
femton år senare, utgick polisen ifrån att det handlade om
gangsteruppgörelser. Offer för krypskytten korsförhördes i
sjukhussängen. Redan i ambulansen kunde de uppmanas av
ambulanspersonalen att »berätta allt de visste för polisen«.
Först efter flera år började man se ett samband och förstå att
det rörde sig om oskyldiga offer.
När nyheten till slut kom ut 2010, att en okänd gärningsman
sköt mot svarthåriga och mörkhyade i Malmö, spred sig paniken. När ingen greps och terrorn fortsatte, fick rikspolitikerna
press på sig att säga något. Offren för »den nya lasermannen«
beräknades vara ett tiotal personer och någon slags uttalande
ifrån högre ort förväntades. Men Sveriges regering var tyst.
*
Peter Mangs greps i november 2010. Här följer en förteckning
över Malmöskyttens brott enligt tingsrättens dom 2012
1. Mord 13 juni 2003, Gånglåtsvägen 47. Kooros Effatian, 66,
hittades död, skjuten i bröstet på sin soffa.
2. Mord 10 oktober 2009, Skrävlinge kyrkväg. Trez West Persson, 20, satt i passagerarsätet på en vit Renault när hon sköts
till döds.
3. Mordförsök 10 oktober 2009, Skrävlinge kyrkväg. Bredvid
Trez West Persson satt hennes vän Xhafer Dani, 22, som också
träffades av skotten, bland annat i huvudet, bröstet och ena armen. Lyckades ta sig ur bilen och svårt skadad larma polis.
TERROR | 251
4. Grovt olaga hot, skadegörelse 23 oktober 2009, Hyacintgatan. Flera skott avlossades mot en lägenhet.
5. Grovt olaga hot och skadegörelse 31 december 2009, Hyacintgatan. Flera skott avlossades mot lägenheten, men ingen träffades.
6. Mordförsök 31 december 2009, moskén i Islamic Center på
Jägersrovägen. En böneledare fick glassplitter i nacken och skadades lindrigt när gärningsmannen sköt genom en fönsterruta
på moskén.
7. Grovt olaga hot och skadegörelse 12 mars 2010, Hårds väg.
Skott avlossas mot lägenheten.
8. Grovt olaga hot och skadegörelse 14 mars 2010, polishuset
vid Davidshallstorg. Flera skott avlossades mot polisstationen.
Skotten var riktade mot ett upplyst fönster i ett arbetsrum, ingen person träffades.
9. Mordförsök 16 mars 2010, Professorsgatan. Två män i en bil
besköts. Ahmed al-Hamid skadades, hans kamrat fick en kula
genom kepsen men klarade sig utan skador.
10. Försök till grov misshandel 19 juni 2010, Regementsgatan.
Lang Conteh och två vänner besköts utanför badpalatset Aqva-kul. En man brännskadades av en kula.
11. Mordförsök 24 augusti 2010, Köpenhamnsvägen. Younes
Cheikhi såg en röd prick fladdra förbi fönstret i sitt gatukök. Sekunderna senare krossades rutan av en kula som gick in genom
en öppen dörr på baksidan.
12. Övergrepp i rättssak 30 oktober 2010. Mangs försökte genom hot om våld hindra en person från att berätta för polisen
vad han själv sagt angående mordet på Trez West Persson och
mordförsöket på hennes vän Xhafer Dani.
252 | FÖRORTSHAT
13. Skadegörelse augusti 2010 till november 2010, Baltiska
vägen. Skott genom en skylt vid Malmö stadion och genom en
kommunteknikskylt vid Baltiska vägen i Malmö.
*
Europol, den europeiska polismyndigheten, använder sig av
följande definition av terrorism:
Överlagda gärningar som, givet deras art eller sammanhang,
allvarligt kan skada ett land eller en internationell organisation
när de utförs med syfte att:
• allvarligt skrämma en befolkning, eller;
• orättmätigt tvinga en regering eller internationell organisation att utföra eller avstå från att utföra en handling, eller;
• allvarligt destabilisera eller förstöra ett lands eller en internationell organisations fundamentala politiska, konstitutionella, ekonomiska eller sociala strukturer.
*
Inom loppet av ett år avlossade Peter Mangs sitt vapen mot
nio människor, han utsatte viktiga samhällsinstitutioner, ett
polishus och en moské, för attentat och han besköt även ett
flertal privata bostadshus. Allt detta skedde mellan 2009 och
2010.
Åklagarna har beskrivit Mangs mord som rena avrättningar och pekat på tydliga rasistiska motiv bakom Mangs brott.
Polisens utredning visar att gärningsmannen hade rasistiska
åsikter, att han spårade sina offer via främlingsfientliga bloggar och att han troligen har skjutit och kanske dödat ännu fler.
Mangs har spritt antisemitiska konspirationsteorier på internet och på den främlingsfientliga sajten Politiskt Inkorrekt
skrev han sextiotre inlägg. En teori som Peter Mangs återkommer till är att det är judarna som ligger bakom mångkulturen. Mangs skriver om en amerikansk lag, The Hart celler
TERROR | 253
act/Immigration and Nationality act från 1965, som han menar att judar drivit igenom. Den lagen är central i amerikanska högerextrema gruppers propaganda. Efter att Mangs besökt USA skriver han i en självbiografisk text att »Nu är jag
förändrad såtillvida att jag har ett frihetssinne som en amerikansk revolutionär«.
I Mangs dator och mobiltelefon hittade polisen flera dokument med rasideologiskt innehåll. Under titeln 14 koder
av arisk etik listas ariska levnadsregler. Mangs läste även tidningen Nationell Idag, en högerextrem nationaldemokratisk
nyhetstidning.
På rasistiska nätforum beskrivs Peter Mangs som en rättvisans hämnare eftersom han bland annat efterforskat och
förföljt invandrare som finns i straffregistret. Även judar, offentliga personer som uttalat sig i Mellanösternfrågan och artister som Timbuktu fanns med i hans kartläggningar. Före
gripandet sägs Mangs ha uttryckt beundran för Lasermannen.
Gemensamt för Mangs offer är att de har mörka drag och inte
ser ut som traditionella svenskar.
Terrorn i Malmö var ett nationellt trauma. Under flera års
tid hade oskyldiga människor skadats och minst två personer
hade dödats. De sista månaderna före gripandet levde en stor
del av Malmöborna i skräck. De vågade inte röra sig fritt utomhus. Många var rädda för att gå till sina arbeten, tvekade
att skicka barnen till skolan och tordes inte besöka moskén
som blivit beskjuten. Folk var inte ens säkra i sina hem, de
sköts ner genom köksfönstret.
Befolkningen levde under hot, samhället led skada men
rättsväsendet kunde inte finna några samband mellan Peter
Mangs ideologi och hans gärningar. Av media och politiker
behandlades Malmöskjutningarna som ett integrationsproblem. Journalister skrev artiklar om utanförskapet och
statsminister Reinfeldt höll aldrig något tal till nationen om
terrorn och dess hot mot demokratin. Istället skickades migrationsminister Tobias Billström till Rosengård där han höll
ett tal om integration.
254 | FÖRORTSHAT
Man såg inte på terrorn som terror utan som ett invandrarproblem. På så vis lyfte man ansvaret för den hotfulla situationen från gärningsmannens axlar och förlade problemet
på exakt samma ställe som han placerat det. Hos invandrarna
själva.
Inga skott hade fällts i Rosengård. Ändå var det där politiker och journalister såg roten till det onda. Lagen om förortshat visade tydligt sitt rasistiska ansikte.
Kanske är Peter Mangs den största terroristen och massmördaren i Sveriges historia. Ändå uteblir debatten. Tystnaden har sänkt sig över Malmöskjutningarna, men rädslan lever kvar. Många bara väntar på att det ska hända igen.
Mangs åtalades inte för terrorbrott och enligt Europol begicks inga högerextremistiska terrordåd i Sverige 2009 och
inga i hela Europa 2010.
*
Lagen om förortshat
Paragraf åtta till tio
§8. Det är förorten som skapar rasismen.
§9. Förortsproblem är inte nationella problem.
§10. Deras liv är inte våra liv.
Manga terror associerades
med Rosengård. Skakande
Anteckningar i lila av
Jonas Malmborg
Anteckningar i grönt
av
Lawen Mohtadi
Mångkulturalismens
misslyckande
I diskussionen om förorten återkommer ofta påståendet att
det mångkulturella samhället har misslyckats. Det har närmast blivit en refräng i debatten. År 2010 hördes Tysklands
förbundskansler Angela Merkel stämma in i omkvädet.
»... vårt försök att bygga ett mångkulturellt samhälle där vi
kan leva tillsammans och uppskatta varandra, har misslyckats totalt«, sa hon med hänvisning till att många av Tysklands
invandrare inte kan tala tyska. Ansvaret för situationen lade
Merkel därmed på dem med minst makt.
Merkel gjorde ingen politisk analys av språkförbistringen
bland invandrare och flyktingar i Tyskland, hon ställde inga
frågor och hon funderade inte över hur man skulle kunna förändra situationen. Istället drog hon slutsatsen att försöket att
bygga ett mångkulturellt samhälle har misslyckats totalt och
med detta satte hon punkt för debatten.
Att hon använder ordet »försök« ger en känsla av att det
samhälle vi lever i idag är något tillfälligt, ett test, och går det
inte så går det inte. Frågan är vad Merkel tänker sig ska hända
nu när det visat sig att försöket har misslyckats. Massdeportation?
Det ligger nära till hands att tolka Merkels uttalande som
att det är befolkningssammansättningen som är misslyckad.
Att man inte kan blanda folk hur som helst.
På rasisternas forum på internet talas det ofta om »det
mångkulturella experimentet«. Sverigedemokraterna kallar
256 | FÖRORTSHAT
sig »starka motståndare till mångkulturalismen som politisk
idé och samhällssystem«. Sverigedemokraterna är också tydliga med att de vill ha en »uttalat överordnad majoritetskultur«.
Det är svårt att beskriva idén om det mångkulturella samhällets misslyckande som något annat än cynisk, för vad blir
konsekvensen? Vi har ju det samhälle vi har, med de skiftande
kulturerna som finns. Ska vissa kulturer underordnas andra?
Ska vissa språk förbjudas, eller vissa trosuppfattningar, vissa
klädesplagg? Hur tänker man sig att det ska gå till rent praktiskt att ge upp det mångkulturella samhället?
Det politiska språket är mycket betydelsefullt. Toppolitikernas tal färgar folkets tankar. Våldsamma hatkampanjer på nätet förändrar också det politiska klimatet. Man kan kalla en
lång rad terrorister för ensamma galningar, men de ensamma
galningarna känner sig sällan ensamma. Den terrordömde
Anders Behring Breivik nämner mångkulturalismen närmare 1200 gånger i sitt manifest. Han tog resonemanget om det
mångkulturella samhällets misslyckande på allvar och drog
det till sin spets när han mördade ett stort antal så kallade
»multikulturalister« i den norska regeringsbyggnaden och på
Utöya.
I Ungern har den nationalistiska regeringen infört en ny
medielag som tvingar journalisterna att »sprida ungerska
värderingar«. Samtidigt har romer hotats och dödats av lokala
medborgargarden runt om i landet. Både regeringens och de
paramilitära gardernas mål är att förvandla Ungern till en kulturellt homogen nation.
När ska vi inse att den yttersta konsekvensen av att skylla
samhällets politiska bakslag på mångkulturen är grym, blodig
fascism?
MÅNGKULTURALISMENS MISSLYCKANDE | 257
Människosyn
PLATS: Medborgarplatsen i centrala Stockholm
jag:
Vad tänker du när jag säger Tensta?
man med hatt:
Rinkeby. Under senaste dygnet har det framkommit att en
ungdomsledare där värvade folk till ett krig i Somalia. Det var
vad jag tänkte på. Det är både i TV och radio och i tidningarna.
jag:
Vad tänker du om arkitekturen i Tensta?
man med hatt:
Den är en del av miljonprogrammet, det är en ganska tråkig människosyn kan man tycka. Jag har varit därute och
jobbat en del och jag tycker det är ganska tråkiga områden.
Framför allt präglade av den här tråkiga arkitekturen. Och
att det är samma typ av befolkningsgrupp som bor där liksom. En del av en misslyckad segregation på något sätt. Det
är vad jag tänker.
jag:
Har du varit där mycket?
man med hatt:
Nej, inte mycket. Det är en ganska grund koppling till området. En ytlig betraktelse.
jag:
Skulle du kunna tänka dig att bo i Tensta eller ett miljonprogram?
man med hatt:
Nej, det skulle jag inte.
258 | FÖRORTSHAT
jag:
Varför inte?
man med hatt:
Därför att det inte känns som en trevlig … Det känns inte
som en miljö där man kan tänka framåt. Känns inte som
en särskilt kreativ miljö. Utan just präglad av att här ska ni
vara. Och gärna så många av er som möjligt på samma plats,
så att det går åt så lite pengar som möjligt till infrastruktur
och allting annat som behövs. Det är i grunden en yttring av
en människosyn kan jag tycka.
jag:
Var bor du själv?
man med hatt:
I Gröndal.
*
Ordet människosyn återkommer ofta i debatten om miljonprogrammen. Det handlar då inte om den människosyn som
uttrycks när man pekar ut vissa bostadsområden och dess
innevånare som bärare av samhällets alla problem.
Nej, när man talar om människosynen och miljonprogrammen menar man istället att de som byggde områdena hade en
dålig människosyn. Att man skapade omänskliga miljöer för
att bli av med vissa samhällsgrupper och placera dem i ett urbant fängelse. Välfärdens koncentrationsläger.
Men miljonprogrammen byggdes inte för utsatta grupper.
De byggdes för alla de poliser och den skol- och sjukhuspersonal som behövdes när städerna blev större och välfärden
byggdes ut under sextio- och sjuttiotalet. Den offentliga sektorn växte så det knakade, kvinnorna ville jobba, barnen behövde dagis och fritids, de gamla och handikappade behövde
omsorg, den växande ekonomin krävde arbetskraft och arMÅNGKULTURALISMENS MISSLYCKANDE | 259
betskraften flyttade från landsbygden och södra Europa till
de svenska städerna som redan var trångbodda.
Innerstädernas lägenheter hade ofta mycket låg standard. I
somliga fanns det bara kallvatten i kranen, badkaret eller duschen var gemensam och placerad i källaren och i en del hus
hade man fortfarande utedass på gården bakom huset. Tvättstuga var det inte tal om.
Lyckliga gatan var inte längre något värdigt alternativ.
Förorter har planerats och byggts åtminstone sedan början
av 1900-talet, det var inget nytt fenomen. Och det var ingen
dålig människosyn som orsakade de misstag som begicks när
miljonprogrammen byggdes. Arkitekturen där har en viss
tidsprägel, precis som alla andra bostadsområden. De flesta
miljonprogramshus är väl byggda och har hög kvalitet. Att
de behöver rustas upp beror på deras ålder, alla hus behöver
renoveras vart fyrtionde år. De misstag som begicks när miljonprogrammen byggdes drabbar ingen idag. Träd och buskar
har vuxit upp, gångvägar och kollektivtrafik har tillkommit
och den »omänskliga arkitekturen« är enligt de boende trivsam och välfungerande.
Det som drabbar miljonprogramsborna idag är den människosyn som gör gällande att Tensta och alla andra miljonprogram är »en annan stad« eller »en annan värld«, en deprimerande hopplös värld för »de andra«, de som bär med sig
samhällets dålighet.
En människosyn som utesluter tanken på att den resursstarka majoritetsbefolkningen skulle kunna tänka sig att frivilligt bo granne med dessa »andra«. Det är den människosynen som borde diskuteras.
Anteckningar i grönt
av
Lawen Mohtadi
Anteckningar i lila av
Jonas Malmborg
Utanför viss
gemenskap
I medierna är det populärt att peka ut landets eller regionens
sämsta skolor. Skolorna ligger oftast i miljonprogramsområden, är i de flesta fall kommunala och har en stor övervikt nyanlända och elever med invandrade föräldrar. Bedömningen
av skolorna görs med hjälp av skolresultaten – sämst resultat
– sämst skola.
Nihad Bunar forskar på integration och skola. Jag besöker
honom i hans lilla arbetsrum på Stockholms universitet för att
få höra hans syn på segregationen och vad som orsakar rasåtskillnaden i den svenska skolan.
»Förortsfamiljer använder sig av valfriheten i skolsystemet
för att försöka integreras bättre, men då försvinner de som man
ska integreras med. Om en skola har trettio procent elever med
invandrarbakgrund så riskerar skolan att stämplas som ’invandrarskola’ och förlorar de svenska medelklasseleverna.«
Nihad Bunar påpekar att segregation alltid innebär att man
är segregerad ifrån någonting. De här områdena är segregerade från storstaden. Hur kommer det sig? Det är inte självvalt,
menar han och hänvisar till flera undersökningar som visar
att många som bor i segregerade områden är kritiska till hur
stat och kommuner har agerat, till att man har fått en situation
där det finns skolor med upp till åttahundra elever där ingen
har svenska som modersmål.
»I alla mina undersökningar har jag kunnat se att man i förorten efterfrågar större blandning med majoritetsbefolkningUTANFÖR VISS GEMENSKAP | 261
Skolan,
sorgligt o
upprörande
kapitel
en och att många har placerat sina barn i innerstadsskolor för
att komma åt miljöer där svenskar är i majoritet.«
Som Langhorst
Nihad Bunar säger att svenska föräldrar då gärna plockar
själv!
bort sina barn och skickar dem någon annanstans.
»Man vill inte ha blandningen«, menar han.
Bunar förklarar också varför skolor med många invandrarbarn så ofta beskrivs som dåliga, både av Skolverket och
av medierna. För nyanlända flyktingbarn tar det tid att lära
sig språket och det nya arbetssättet i skolan, alla har inte ens
gått i skola tidigare. Ju fler nyanlända, ju fler utan skolvana,
desto lägre medelbetyg får skolan. Låga medelbetyg innebär
att både myndigheter och medier drar slutsatsen att skolan
misslyckats med sitt uppdrag. Mätmetoder som tar hänsyn till
antalet nyanlända eller antal elever med bristande kunskaper
använder man sig inte av.
Nihad Bunar berättar att vissa skolor vägrar att ta emot elever från förorten för att inte riskera sitt rykte och sin status. Man
skyller på platsbrist eller på att man inte har möjlighet att ordna hemspråksundervisning, och de skolorna är bara skyldiga
att ta emot elever som är skrivna i skolans närområde.
Ett högt antal nyanlända blir då förortskolornas lott. Det sänker förstås genomsnittsbetygen och skolorna i förorten döms
ut som usla.
När Skolverket och medierna presenterar medelbetygen
som den enda måttstocken på skolors prestationer uppstår ett
system där kommunala skolor i områden med många invandrare metodiskt pekas ut som dåliga. Egentligen skulle dessa
skolor vara pedagogiska underverk (likt Rinkebyskolan) om
de lyckades uppnå samma resultat eller bättre resultat än skolor där en stor del av eleverna har en resursstark, traditionellt
svensk medelklassbakgrund.
Nihad Bunar menar att medierna och politikerna drar förenklade slutsatser om förorten och dess innevånare och använder sig av dessa förenklingar på ett ohederligt sätt.
»Medierna berättar om dåliga resultat i skolorna, ungdomsgäng, organiserad brottslighet, islamsk fundamentalism
262 | FÖRORTSHAT
Det här
borde få
oss att
stanna
upp. Fy
fan
vilket
svek
och islamsk terrorism. Regeringen har sjösatt olika åtgärder
mot detta och beskriver områdena som mycket problematiska, vilket leder till att redan utsatta områden får ännu större
problem. Det är viktigt att titta på fakta innan man pekar ut
problem. Vad finns det för bevis för att det gror muslimsk terrorism i miljonprogrammen?«
Jag frågar vad Nihad Bunar anser att man borde göra från
politiskt håll för att skapa integration istället för segregation.
Han svarar att miljonprogramsområdenas segregation är av
ett praktiskt slag, de är ibland kringskurna av stora motorleder
och har få vägar som leder till omkringliggande bostadsområden. Det behövs kontaktytor där innevånarna från de olika
områdena kan mötas. Han poängterar att en del av husen i miljonprogrammen behöver rustas upp ordentligt, bostäderna
måste vara i normalt skick, ingen vill ha kackerlackor springande på väggarna. Sedan föreslår Bunar aktiviteter som knyter
ihop verksamheter från hela stan. Kulturaktiviteter, skolor som
samarbetar med varandra. Kanske kunde man låta barn gå i två
skolor, några dagar i veckan i ena skolan och några i den andra.
Han tycker att man borde placera stora myndigheter i förorterna, då måste de som jobbar där äta någonstans och kanske
handla på vägen hem. Om man sedan bygger bostadsrätter där
så kanske de anställda flyttar dit så småningom.
»Men«, tillägger Nihad Bunar, »90 procent av Sveriges invandrare bor inte i de områden som beskrivs som invandrartäta och socialt utsatta, så man kanske inte ska överdriva problemet med segregationen heller.«
Jag lämnar Stockholms universitet med en känsla av illamående. Nihad Bunars förslag om integrering av skolelever
påminner mig om de amerikanska försöken att bussa svarta
skolbarn till vita områden. Insikten att Sverige är lika segregerat som USA gjorde mig sjösjuk.
Först när jag lyssnar igenom inspelningen hör jag vad Nihad Bunar säger precis innan vi avslutar. Att 90 procent av invandrarna inte bor i miljonprogrammen.
UTANFÖR VISS GEMENSKAP | 263
*
90 procent av invandrarna bor alltså inte i så kallade »invandrartäta stadsdelar«, utan på andra ställen. Men vad är det då vi
bråkar om? Om bara tio procent av invandrarna bor i miljonprogrammen, hur kan då segregationen där utmålas som ett
av våra största samhällsproblem?
För att hitta svaret på detta måste vi backa tiden några år.
Inför valet 2006 lanserade Alliansen ett nytt begrepp: Utanförskapet. Med hjälp av det kunde man börja formulera förortsföraktet på ett nytt sätt. Begreppet utanförskap gjorde det
möjligt att peka ut vissa skolor, vissa bostadsområden, vissa
samhällsgrupper som problematiska utan att det lät hotfullt.
Det var ju synd om dem som levde i utanförskap. Så skulle
ingen behöva ha det. Man började föra speciell statistik över
»utanförskapet« och valde ut en rad siffror som påstods visa
på utanförskap. Man gjorde en karta där röda prickar markerade de platser i Sverige som kallades Utanförskapsområden.
Områden som främst kännetecknades av invandrartäthet och
hög arbetslöshet. Begreppet »utanförskap« blev blixtsnabbt
vedertaget och används sedan dess dagligen av myndigheter,
medier, opinionsbildare och politiker i alla etablerade partier.
Enligt Nationalencyklopedin betyder utanförskap att »stå
utanför viss gemenskap i hem, kulturliv eller samhällsliv«. Underförstått är att »viss gemenskap« inte är vilken gemenskap
som helst. Man befinner sig inte i utanförskap om man står utanför den judiska, den assyrianska eller den somaliska gemenskapen. Det är lätt att räkna ut att det är majoritetsbefolkningens gemenskap i hem, kulturliv och samhällsliv som avses.
Allt du behöver göra för att »hamna i utanförskap« är alltså
att stå utanför majoritetsbefolkningens gemenskap, den traditionella svenska gemenskapen. Men när man talar om »utanförskapet« menar man även arbetslöshet, fattigdom, dåliga
skolresultat, brottslighet och extremism.
Med det nya begreppet »utanförskap« kunde man utan vidare koppla en lång rad skilda samhällsproblem till landets kul-
264 | FÖRORTSHAT
turella minoriteter. Alla de problem som tidigare förknippats
med miljonprogrammen har i »utanförskapet« fått ett politiskt
namn som låter helt opolitisk, men som bär på en tung ideologi
med djupa rötter. Att sammankoppla stora samhällsproblem
med vissa minoritetsgrupper är ett gammalt beprövat knep för
att få majoritetsbefolkningen på bättre humör.
Begreppet uppfanns för att vinna ett val, men det blev betecknande för en ny idé om Sverige som genast fick ett starkt
fäste. Ordet utanförskap är en blankslipad egg som skär ett
djupt snitt genom vårt land. Samhället är inte längre ett, utan
två. Innanför och utanför. Vi och dom.
Vid valet 2006 hade Sverigedemokraterna fortfarande en bit
kvar till riksdagen. Vid nästa val kom de in. Vintern 2012 har
Sverigedemokraterna blivit vårt tredje största parti, om man
ska tro opinionsmätningarna. Före lanseringen av ordet »utanförskap« var Sverigedemokraterna ett enfrågeparti. Nu sitter de plötsligt med svaret på alla våra frågor.
*
Det är Tensta marknad 2012 och regnet öser ner. På radion i
morse sa de att Arktis smälter och jag tänker att det är isbjörnarnas tårar som faller över oss. Att det är deras hem som blivit
vårt oväder. Ändå är det full rulle i Tensta, mängder av blöta bord
med pryttlar till försäljning, fullt med barn och vuxna som rör sig
mellan stånden och underbara dofter från alla rykande grillar.
Jag går in i gallerian för att värma mig lite. Både tyghandeln och
möbelaffären har slagit igen och deras tomma lokaler gapar som
mörka hål i centrumets väggar. Bankomaten är avstängd efter ett
inbrott och när jag försöker ta ut pengar möts jag av texten:
Bankomaten är stängd
CLOSED
Är du kund i Nordea?
Du kan även ta ut kontanter hos våra ombud Ica och Coop.
UTANFÖR VISS GEMENSKAP | 265
Det är bara det att det varken finns Ica eller Coop i Tensta. Jag
minns hur besviken jag blev när Konsum stängde i mitten på
nittiotalet.
Jag fylls av hopplöshetskänslor och tumlar ut i regnet igen.
Folklivet och kommersen som pågår tvättar snart bort känslan av sorg och besvikelse. Men jag har missat att ta med mig
paraply och för att värma mig en smula utan att behöva stirra
rakt in i segregationens nedbrytande effekter på Tensta Galleria, kliver jag in i Livstyckets lokaler.
Det ständigt nedläggningshotade Livstycket öppnade samma år som jag flyttade till Tensta, och de firar tjugoårsjubileum 2012. Det är en kombinerad textilateljé, skola och social
verksamhet som riktar sig till kvinnor i Tensta och Rinkeby.
Här på Livstycket undervisar man i svenska för invandrare
och så tillverkas här högklassiga textilhantverk. Kvinnor från
hela världen arbetar tillsammans och resultatet säljs eller
hamnar på utställningar på prestigeföretag som Svenskt Tenn
eller institutioner som Nordiska Museet.
När jag besöker Livstycket sitter en grupp kvinnor runt ett
stort bord och broderar. Jag pratar mest med Khadija och Amineh. Khadija är från Somalia och Amineh från Irak, båda har sjal
över håret, Khadija har dessutom ett heltäckande tygstycke över
kroppen. De talar dålig svenska och vårt samtal blir omständligt
men mycket underhållande. Vi måste använda kroppspråket
och anstränga oss lite för att förstå och göra oss förstådda.
Det här är vad jag förstod:
Det bästa med Tensta, enligt Amineh, är den billiga maten
och att flera av hennes vuxna barn bor här. Khadija älskar de
flesta av sina grannar men hon skulle vilja flytta till Bromma.
Hon tror att det är lugnare där och inte så mycket ungdomsproblem, men hon kan inte flytta för hon har inte stått i kö så
länge. Dessutom måste man oftast ha fast anställning och ganska hög lön för att bli godkänd som hyresgäst av Stockholms
hyresvärdar, även de kommunala bostadsbolagen.
Amineh säger att hennes dotter stått sex år i bostadskö
men bara lyckats få tag i en tvåa i Tensta. Där bor hon nu med
266 | FÖRORTSHAT
man och två barn. Aminehs barn arbetar eller pluggar, en son
bor hemma fortfarande. Själv går hon precis som Khadija till
Livstycket om dagarna, syr och tränar svenska.
Khadija berättar att hennes tonårsdotter har sommarjobbat och tjänat åttatusen, men alla pengarna gick till en semesterresa till Turkiet.
»Innan sa hon att hon skulle hjälpa mig att köpa kläder till
hennes bröder men sedan ville hon inte.« Khadija berättar att
dottern istället låtit sin mamma betala både telefonräkning,
gym och böter som hon fått för att hon tjuvåkt på tunnelbanan.
»Hon försökte slingra sig ur böterna och ljuga, men hon ska
lära sig att ljuga är synd, så gör man inte. ’Har man fått böter
så ska man betala dem’, sa jag. ’Men mamma!’ sa hon. ’Nej’, sa
jag. Hon fick ringa upp och be om en avbetalningsplan. Men
det blir ju jag som får betala. Döttrar är bara problem«, suckar
Khadija och skrattar.
Hon berättar att hennes tonårsson vill ha dyra märkesskor
och kläder på Intersport nu när höstterminen börjar.
»Han tror visst att hans namn står på pengarna. Och så har
han slarvat bort hemnyckeln igen.«
»Varför kan inte pojkar hålla reda på sina nycklar?« undrar
Amineh. »Min son har också slarvat bort sin.«
Khadija pekar på en annan av kvinnorna runt bordet.
»Badria har stora barn, de är gifta allihop, hon kan vara
lycklig och glad«, säger hon och ler vist. »Hon kan sova gott.
Jag sover dåligt.«
Khadija tycker att det är svårt med tonåringar. Hennes son
är femton år och kör moppe i centrum fast han inte får.
»I Afrika hade vi inte sådana problem. Där fanns det syskon och grannar överallt som hjälpte till att säga ’ajabaja’. Det
finns inte här. Jag har inga släktingar här och barnen försvinFöräldrar
ner långt bort«, säger Khadija och berättar att hon brukar gå
föräldrar
ut om nätterna för att leta upp sin son när han inte kommer
hem. När hon hittar honom kramar hon honom, tittar noga på
hans ögon och mun och luktar på honom.
UTANFÖR VISS GEMENSKAP | 267
Khadija visar hur hon luktar, skakar på huvudet och skrattar.
»Mina barn säger att jag är som en polishund. Jag luktar
alltid på mina barn när de kommer hem. Jag kramar dem och
så passar jag på att lukta. Jag är rädd att de ska röka hasch.«
Hon berättar att hennes barn går i olika skolor beroende på
deras ålder. De som går i grundskolan går i Tensta, de andra
har valt gymnasium i andra stadsdelar.
»Vi hade en bra rektor på Enbackaskolan här i Tensta. Hon
var noga med regler och det var ordning och reda i skolan. Jag
tycker om henne, hon är snäll. Alla gillar henne. Jag frågade
henne om hon kommer från en polisfamilj för hon är så bra
på ordning och reda.« Khadija ler och tillägger att så var det
ju inte.
»Men hon tycker om barnen. Nu har hon slutat på Enbackaskolan och börjat jobba på Hjulstaskolan på andra sidan Tensta. Det är bra för min äldre son som går där, men inte för min
yngre som går på Enbackaskolan.«
Khadija tycker att Livstycket är bra.
»Hit kan man gå och tänka på annat. Annars tänker jag bara
på min sjuka mamma i Somalia«, säger hon.
*
När man talar om integration talar man ofta om delaktighet.
Ordet »delaktighet« har kommit att bli ett slags motpol till
ordet »utanförskap«. För att förhindra »utanförskap« behövs
»delaktighet«. Projekt efter projekt sjösätts och alla ska de
verka för större »delaktighet«. Det är ett luddigt uttryck och
ganska obegripligt egentligen.
Hur skulle man kunna leva i ett samhälle utan att vara delaktig i det?
I ett segregerat och hierarkiskt samhälle har inte alla samma möjlighet att påverka, men delaktig är varenda en likafullt,
oavsett om man ligger på sofflocket eller står i talarstolen.
Arbetarrörelsen brukade tala om makt och möjligheter
att förändra sin livssituation. Nu talar man istället om »ökad
268 | FÖRORTSHAT
delaktighet«. Har man bara ett jobb så är man »delaktig« och
slipper »utanförskapet«. Att ha ett jobb är höjden av lycka
oavsett om det är en otrygg anställningsform med en lön som
inte går att leva på, ett jobb som innebär hälsorisker och arbetstider som gör att man inte har någon möjlighet att välja
skola åt sina barn, ja oavsett om arbetet är människovärdigt
eller ej beskrivs det som ett krav för att man överhuvudtaget
ska anses delaktig i sitt eget samhälle.
Ordet »delaktighet« förintar alla krav på maktfördelning.
De som lever i »utanförskap« har ingen makt och ska inte heller ha det. Istället ska de få »delaktighet«. På så vis utrotar
man i tysthet jämlikhetstanken och ersätter den med stabilitetstanken. Alla ska veta sin plats. Alla ska vara delaktiga. Men
makten ska inte fördelas.
Med den här sortens nyspråk kan man på några sekunder
förvandla demokrati till diktatur utan att någon ens märker
vad som hänt.
*
I villaförorten Danderyd ligger medianvärdet för medborgarnas finansiella tillgångar på 543 000 kronor enligt Statistiska
centralbyrån. I miljonprogrammens Botkyrka ligger det på
12 000. Integrationspolitik och särskilda projekt i miljonprogrammets förorter kan aldrig förändra det. Och skillnaderna
ökar år från år.
Det finns inga bevis för att segregationen i vårt land har
med kulturella skillnader eller betongförorternas arkitektur
att göra. Däremot finns det en mängd handfasta fakta som pekar på att ojämlikhet och segregation går hand i hand.
De ekonomiska skillnaderna mellan olika grupper i vårt samhälle har ökat i snart fyrtio år, lika länge som skillnaderna mellan olika bostadsområden har växt, mätt i invånarnas livslängd.
»Getto« kallades de områden som utsetts till bostadsort för de
förtryckta folkgrupperna i kolonialisternas rasistiska samhälUTANFÖR VISS GEMENSKAP | 269
len. Nu används ordet oftast för att beskriva nedgångna, hårt
segregerade stadsdelar i de forna kolonialstaterna i Europa
och USA .
Tensta är inget getto. Varken den gamla eller nyare betydelsen av ordet passar in på miljonprogrammen i Sverige. Inte
än. Men om skillnaderna mellan rika och fattiga fortsätter att
öka, om vi fortsätter att lägga skulden för de sociala problemen på dem som är värst utsatta och om ojämlikheten cementeras med en valfrihet som bara gäller vissa, då kommer vi att
få se miljonprogrammen förvandlas till moderna getton som
påminner om dem i USA och tredje världen. I bästa fall.
I värsta fall skapar vi nya getton i ordets ursprungliga bemärkelse.
*
När jag letar siffror och statistik om segregationen är det allra
lättast att få tag i uppgifter om hur stor del av befolkningen
som har invandrarbakgrund, hur många som har arbete och
hur många som får bidrag. Det är svårare att få tag på statistik över invandrarnas boendesituation, utbildningsnivå och
lönenivåer. Den största vetenskapliga undersökningen hittills
om utrikes födda och deras livssituation i Sverige idag presenteras av Carl Le Grand vid Stockholms Universitets Linnécenter 2013. Siffrorna jag har är preliminära, men eftersom
detta är en unik studie tycker jag ändå att det är värt att ha
med dem. De visar att det är mycket dåligt ställt med integrationen av utrikes födda i Sverige.
Undersökningen slår hål på en del myter om invandringen. Till exempel visar den att invandrare från Latinamerika, Asien och Afrika i snitt har högre utbildning än infödda
svenskar och att inte finns någon större muslimsk invandring till Sverige.
Muslimerna är i minoritet, även bland invandrare från Afrika
och Mellanöstern, och den muslimska religiositeten tycks dessutom minska bland invandrarna ju längre de lever i Sverige.
270 | FÖRORTSHAT
Skamligt!
Men 14 procent av de utrikes födda med muslimsk tro upplever
att de blivit trakasserade för sin religion i Sverige, en anmärkningsvärt hög siffra i ett land som påstår sig ha religionsfrihet.
Studien visar på extrema skillnader i boendesituationen mellan infödda svenskar och invandrade. Svenskar födda i Afrika
och Asien har i snitt femton kvadratmeter mindre per individ
att bo på än den infödda befolkningen, ändå betalar invandrarna mellan sexhundra och niohundra kronor mer i månaden för
sitt boende per hushåll. De latinamerikanska invandrarna har
två till sju kvadratmeter mindre än de infödda och betalar även
de över fyrahundra kronor mer i månaden. Orättvisor av det
här slaget har att göra med bostadsdiskriminering i kombination med att invandrare i större utsträckning bor i storstadsregionerna, eftersom det är lättare att få jobb där.
Majoriteten av invandrarna från Afrika, Asien och Latinamerika har ett arbete, men ofta i yrken som de har för hög utbildning för, ett faktum som inte förändras med ökad vistelsetid i Sverige. Sju av tio invandrare från Latinamerika och sex
av tio från Afrika och Asien är överutbildade för sina yrken,
även efter att ha varit i Sverige mellan fem och tio år.
De invandrare som tar sig bäst fram på den svenska arbetsmarknaden kommer från övriga Norden och västvärlden, detta trots att de inte har högre utbildningsgrad än invandrare
från Latinamerika, Mellanöstern och Afrika.
»Det kan bero på diskriminering«, säger Carl le Grand, professor i sociologi och en av forskarna bakom studien.
Det faktum att det finns stora löneskillnader mellan inrikes födda och utlandsfödda män i Sverige stärker teorin om
diskriminering. Utlandsfödda män tenderar att ha ungefär
samma lönenivåer som kvinnor.
Siffrorna är intressanta. Undersökningen visar att gruppen
vita män idag får positiv särbehandling på grund av kön och
hudfärg. Antifeministerna och rasisterna har alltså helt rätt
när de känner sig trängda av jämställdheten och mångkulturalismen. De vita männen är den grupp som har mest att
förlora på jämställdhet och integration, samhällsförändringar
UTANFÖR VISS GEMENSKAP | 271
som verkligen hotar deras särställning på arbetsmarknaden.
I ett jämställt och mångkulturellt samhälle ska ju ingen särbehandlas på grund av sitt kön eller sin hudfärg. Så visst har
de vita männen anledning att känna sig kränkta i dessa dagar.
*
Segregationen beskrivs nästan alltid som något negativt men
faktum är att den ändå är oerhört populär. Den omtalas ständigt, omhuldas och mystifieras dagligen, i riksdagen, i kommunalpolitiken, på våra myndigheter, i kulturen, i lunchrummen på arbetsplatserna, hemma runt middagsborden, på
krogen och i medierna.
Ett mycket stort antal myndighetspersoner, projektledare
och journalister har byggt sin karriär på segregationen. Politiker använder sig av segregationen varje gång de skyller
konsekvenserna av ökande klassklyftor på kulturskillnader
och förortens arkitektur, men segregationen kommer också
väl till pass när makthavarna vill visa sig goda. Då talar de fint
om integration och besöker miljonprogrammen för att le och
krama svarthåriga barn framför TV-kamerorna.
Om alla de ljushyllta politiker, myndighetspersoner, journalister och projektledare som använder förorten för att
bygga sina karriärer skulle flytta dit istället, så skulle det inte
existera någon segregation. Men vad skulle de då bygga sina
karriärer på?
Segregationen är praktisk på många sätt. Den rasism som
genereras på grund av den gör det lättare för majoritetssvenskar att få jobb och stiga i graderna. De välbetalda jobben, de som invandrarna diskrimineras ifrån, går ju till vita
svenskar. Invandrarna får ta de farliga, tunga och underbetalda jobben, de som majoritetssvenskarna inte vill ha. De
sänkta skatterna, avdragen och sjukvårdsresurserna– de går
till friska, rika, ljusa istället för till sjuka, fattiga, mörka. Valfriheten ger de ljusa, resursstarka möjlighet att klättra, men
låter de mörka och fattiga bli vid sin läst. Segregationen ser-
272 | FÖRORTSHAT
verar dessutom rubriker åt journalisterna och billiga tjänster
åt borgarklassen.
Majoritetssamhället tjänar storkovan på segregationen,
varför skulle man vilja ändra på det?
Det är inte vår smak liksom
Skulle vinna på att ta ner
tonen lite
Plats: Odenplan i centrala Stockholm
jag:
Vad tänker ni när jag säger Tensta?
t v å m ö r k h å r i g a syst r a r i t r e t t i o å r s å l d e r n
med barnvagn:
Förort.
jag:
Och vad betyder förort för er?
den ena systern:
Både positivt och negativt.
jag:
Vad är det som är positivt?
den ena systern:
Att det inte är stan, att det är nära naturen. Det finns jättefina förorter. Just Tensta tänker man kanske mer på miljonprogram och höghus och …
den andra systern:
Invandrartätt.
jag:
Och vad är det negativa då?
(Tystnad )
UTANFÖR VISS GEMENSKAP | 273
den andra systern:
Vad som är negativt med förorten?
den ena systern:
Vi kommer ju från förorten, från Norrviken i Sollentuna. Så
då tänker man ju positivt. Men det kan ju bli negativt om
man kopplar det till sociala problem och sånt.
(Norrviken är ett välbärgat villaområde i Sollentuna, norr
om Stockholm.)
jag:
Vad tänker ni om arkitekturen i Tensta då?
den andra systern:
Inte alltid så vackert. Skulle kanske kunna gjorts lite finare
ändå. Kanske planerats på ett bättre sätt.
den ena systern:
Ja, man skulle vilja veta om dom som ritade det skulle velat
bo där själva.
den andra systern:
Ja.
jag:
Tror du det?
den ena systern:
(Skratt)
Nej. Jag hoppas det. Kanske inte som det har blivit nu.
jag:
Hur har det blivit nu då? Har du varit där?
den ena systern:
Ja, jag har varit där många gånger. Men just med segrega-
274 | FÖRORTSHAT
tionen. Och så kanske man inte har sett efter husen jättebra.
Miljonprogrammen börjar bli lite gamla nu.
jag:
Vad tänker ni om renoveringen av miljonprogrammen?
den ena systern:
Jag vet att dom pratat om att det vore mer lönsamt att riva
och bygga nytt i vissa fall. Det beror ju på hur stort renoveringsbehovet är.
jag:
Skulle ni kunna tänka er att bo i Tensta?
båda systrarna:
Nej. (Skratt)
jag:
Varför inte?
den ena systern:
Nej, dels är det för långt från stan och dels tilltalar inte såna
hus mig. Jag vill inte bo i sånt hus.
jag:
Är det bara husen eller området? Är det status eller trygghet eller …
den andra systern:
Det är väl både och såklart.
den ena systern:
Ja. Sen bor vi här i stan nu. Jag bor i sekelskifte och min syster bor i modernt, så det blir ju varken eller där. Det är inte
vår smak liksom.
Anteckningar i lila av
Jonas Malmborg
Anteckningar i grönt
av
Lawen Mohtadi
Drömmar
Gymnasieelever som tar studenten i Sverige idag väljer inte
yrke efter begåvning utan efter betyg. Har du höga betyg så
väljer du någon av de högskoleutbildningar som är svårast att
komma in på, läkare, psykolog eller journalist. Man väljer det
som ger högst status helt enkelt. Är det verkligen sådana läkare, psykologer och journalister vi vill ha?
På samma sätt väljer människor bostadsort och skola till
sina barn för att markera sin samhällsstatus. Man belånar sig
upp över öronen för att visa att man kan bo flott, ha ny bil,
moderna möbler, äta trendig mat i ett nybyggt kök och resa
utomlands på semester.
Jag drömmer om ett samhälle där folk bor där de vill bo,
inte där de kan. Där varma och jämlika relationer till andra
människor är viktigare än status.
Större delen av världens befolkning bor i förorter. Större
delen av Sveriges befolkning bor i förorter. Är det inte dags att
se fördelarna med det som varken kan kallas stad eller landsbygd, de områden som de flesta människor bor i och trivs bra
med?
Från mitt fönster i höghuset i Farsta, söder om Stockholm,
kan jag se Kaknästornet på andra sidan stan. Men mellan mig
och Kaknästornet syns bara några få hustak, annars är det
träd hela vägen. Jag gillar träd. Jag gillar att barn kan röra sig
fritt ute utan ständig övervakning. Jag gillar parker, sjöar och
stora naturreservat. Jag gillar Farsta och Tensta mycket bättre
än den tättbebyggda innerstan.
Malmarna i Stockholm har sin historia och visst kan det
vara trevligt med trängsel och krogliv, men Farsta är nu min
276 | FÖRORTSHAT
plats på jorden och här trivs jag. Jag känner mig inte lika hemma som i Tensta ännu, men det kommer. Jag har hört koltrasten utanför mitt fönster igen och jag längtar ingenstans.
I min utopi kan staden förtätas och glesas ut i rytmer som
passar oss som bor här. Varför inte bygga fler nya förorter
istället för att förtäta ytterstaden? Jag vill inte att träden mellan mig och Kaknästornet ska byggas bort bara för att Stockholms befolkning ökar. Vi vet ju hur man ska göra för att bygga
fina, miljö- och människovänliga förorter. Vi vet att många föredrar gångvägar och parker framför bilvägar och tät bebyggelse, vi vet att det är viktigt att bygga många bra vägar mellan
orterna så att de inte blir isolerade, och vi vet att affärsstråk i
anslutning till förorternas bilvägar kan vara en bra komplettering till förortscentrumen.
Vi vet att man måste bygga kollektivtrafik innan folk flyttar
in i de nybyggda områdena och att man ska rulla ut färdiga
gräsmattor så att det inte blir deppigt för dem som kommer
dit när det är helt nytt.
Alla partier säger sig vilja motverka segregationen, men ingen
tar de initiativ som är nödvändiga för en verklig förändring.
Istället för man en politik som ökar klyftorna. De resurser
som frigörs vid skattesänkningar och statligt subventionerade städ- och byggtjänster gynnar de rika mest och pengarna
som blir över går till statusprylar. Statuskonsumtionen skapar
ett allt större avstånd mellan över- och underordnade grupper i samhället. Man måste visa att man hänger med, att man
inte är en loser med gammalt badrum, sunkiga byxor och billig mobiltelefon. Du bygger inte om köket för att det gamla
är uttjänt. Du gör det för att visa att du kan. Att du inte är en
misslyckad typ med omodernt kök. Det är en slags högstadiementalitet som gör att du blir rädd att hamna utanför om du
inte har rätt sorts jacka, rätt sorts boende, rätt sorts livsstil.
En gång trodde jag att vi var på väg mot Helga Henschens
glada slagord om solidaritet och syskonskap i Tenstas tunnelDRÖMMAR | 277
bana. Jag trodde på pratet om integration, på viljan att förändra. Nu inser jag att den viljan inte finns där. Att segregationen
gynnar för många. Verklig integration kräver att majoritetsbefolkningen vill dela med sig, av sin vardag såväl som av sina
ekonomiska fördelar. Att traditionella svenskar kan tänka sig
att dela trappuppgång med mörka. Att svarthåriga barn släpps
in i samma skolor som blonda barn. Att de bästa jobben går till
de mest lämpade, inte till någon som ser ut som du och har
samma sorts livsstil. Att vita kan tänka sig att vara i minoritet
i vissa sammanhang. Att de traditionella svenskarna låter de
icketraditionella få bollen ibland. Att vi blir bättre på att samsas om och dela på de resurser vi har.
*
Valfrihet är inte detsamma som frihet. Om politikerna inbillar
sig att demokrati och konsumentmakt är samma sak är demokratin snart ett minne blott. I ett demokratiskt samhälle har
medborgarna makten, inte konsumenterna eller skattebetalarna. I en sann demokrati ska du inte behöva ha en viss ekonomisk standard för att kunna påverka din livssituation.
För att demokrati ska bli mer än ett ord måste samhället
vara någorlunda jämlikt. Det ska inte vara nödvändigt att göra
en klassresa för att förändra sina livsvillkor. Har inte alla möjlighet att påverka sakernas tillstånd är det inte längre folket
som styr, utan bara delar av folket. En härskarklass.
I ett samhälle med stora klasskillnader är härskarklassen
hela tiden rädd att förlora sin position och jobbar därför hårt
för att markera skillnaden på folk och folk. Ett ojämlikt samhälle blir snart ett hårt samhälle, när vissa delar av underklassen så småningom ger upp hoppet och blir tiggare eller kriminella, som överklassen och borgarklassen i sin tur vill skydda
sig ifrån genom att bygga än högre murar kring sina hus och
bostadsområden.
Ojämlikheten stänger inte bara ute de fattiga, den stänger
in de rika. Om vi inte vill bli fångar i våra egna liv måste vi
278 | FÖRORTSHAT
sluta drömma om personlig rikedom och börja bygga samhället igen.
Vill vi verkligen bryta segregationen kan vi inte fortsätta att
satsa på att öka vissa gruppers privatkonsumtion, konsumtion
som används till att markera status i förhållande till andra.
Vill vi ha integration måste vi lägga pengarna på samhällsfunktioner som stärker jämlikheten. Vi måste satsa våra resurser på fungerande bostäder och en bra vård och skola för
alla, istället för att sänka skatterna och subventionera lyxtjänster för de rikaste. I Sverige är det de pensionerade männen som har mest på banken. Vill vi verkligen bygga ett samhälle för gamla gubbar?
Vill vi ha integration och jämlikhet måste vi börja diskutera resursfördelning, bostadspolitik och socialpolitik igen.
Vi måste ställa makthavarna och politikerna till svars för att
utvecklingen går i motsatt riktning mot vad de säger sig vilja
ha. I snart fyrtio år har klassklyftorna i vårt land ökat på grund
av den politik som förts. Invandrarna riskerar att hamna i den
nya svenska underklassen, eftersom våra system och beteenden är exkluderande mot allt utanför den vita, manliga majoritetssvenska normen. Om vi verkligen vill ha integration
måste även de resursstarka medborgarna börja fundera över
sitt samhällsansvar, sina personliga val av politik, bostadsort
och skola. Och vill vi verkligen ha integration så måste vi börja
planera samhället igen, så att vi får det mer som vi vill ha det.
Nog har vi råd, Sverige har ju blivit så mycket rikare sedan
sextiotalet. Om vi hade råd då så har vi det nu.
I have a dream, sa Martin Luther King 1963. Det var få vita
som ifrågasatte den amerikanska segregationen innan han
höll sitt berömda tal om afroamerikanernas livsvillkor. Martin Luther King satte ord på ojämlikheten, men ännu viktigare
var att han satte ord på sina drömmar.
Jag drömmer om ett samhälle med många centrum, en
mångkärnig stad, där inte alla ständigt bevakar sin plats i hierarkin. Jag drömmer om ett samhälle där de ekonomiska skillDRÖMMAR | 279
naderna mellan människor är små. Där vi tar oss tid att städa
våra egna hem tillsammans med våra barn. Ett samhälle där
»vi« och »dom« utgörs av någorlunda jämbördiga politiska
motståndare, inte av över- och underordnade samhällsgrupper. Inte av majoritetskultur mot minoritetskultur. Inte av
ljusa mot mörka.
Jag drömmer om en känsla av gemenskap. En gemenskap
som grundar sig i ömsesidighet, mänsklig värdighet och ett
gemensamt samhällsprojekt.
En riktig bild av Tensta
Plats: Odenplan, centrala Stockholm
jag:
Vad tänker du på när jag säger Tensta?
ung blond kvinna:
Kullar. Och intressanta mataffärer med konstiga kryddor
som man kan lära sig laga ny mat med.
jag:
Skulle du kunna tänka dig att bo i Tensta?
ung blond kvinna:
Ja, om jag jobbade i närheten.
jag:
Var bor du nu?
ung blond kvinna:
Nära Hötorget.
( Hötorget ligger på Norrmalm i centrala Stockholm.)
jag:
Är det något med miljonprogrammen som är speciellt?
280 | FÖRORTSHAT
ung blond kvinna:
Innan jag hade varit i Tensta så likvärderade jag med Alby,
Rinkeby, bråk och lite sånt. Men sen så var jag där med min
pojkvän som har bott där och då fick jag se alla härliga sidor
istället. Då skaffade jag mig en riktig bild av Tensta istället för alla fördomar som jag hade innan. Det är ju det att
man inte tar sig ut och kollar. Det är ju fin natur och trevliga människor, alltså mycket trevligare människor än inne
i stan. Fler skulle tjäna på att åka ut och kolla hur det ser ut.
jag:
Skulle du kunna tänka dig att ha barn i Tensta och låta dom
växa upp där?
ung blond kvinna:
Ja, absolut. Det är nära till naturen och vad jag har förstått
så är det mindre barngrupper på dagis.
*
Hur skyddar man sig mot hat?
Jag måste försvara alla de späda grässtrån som värmts av
mina fotsulor när jag knatat ut med picknickkorgen bakom
huset. Måste beskydda alla våra promenader från centrum
och hem då barnen sprang fritt, för i Tensta är barnen viktigare än bilarna. Måste rättfärdiga husen, loftgångarna och
betongen, för här är inte fulare än på andra ställen. Här finns
både oskönt och vackert i alla färger, ängar, träd och fågelsång.
Måste värna solnedgångarna och de soldränkta husfasader
som förgyller kvällarna här, liksom i hela staden.
Måste påstå att om inte allt hade byggts samtidigt och med
en tanke så hade det inte blivit bilfria gångvägar och lekplatser mellan husen. Då hade trafiken och affärerna om igen fått
huvudrollen i samhället. Här är det inte så.
Måste gardera mig mot de hårda angreppen på mina personliga minnen, mina upplevelser, min vardag.
DRÖMMAR | 281
Måste minnas ekorren som besökte oss på vår balkong,
hackspettarnas ekande trumvirvlar, tallarnas svärta mot den
skära himlen, gångvägarnas vänliga mötesplatser vid fontäner och lusthus, fotbollsplanerna, barnen och familjerna som
befolkade gräsmattor, bänkar och parker, trevåningshusen,
radhusen, höghusen, rabatterna och buskarna, skogen och
träddungarna.
Vi som ser Tensta som vår hembygd. Måste värja oss. Försvara oss. Förklara hur vi kan påstå oss trivas. Hur vi överhuvudtaget kan stå ut.
I Sverige är vi inte öppet rasistiska. Det anses korkat att påstå att människor med en viss hudfärg eller hårfärg är mindre
värda än andra. Men att sammankoppla alla samhällets avigsidor med vissa bostadsområden och dess innevånare, det är
standard. Det är så våra högst uppsatta politiker talar och det
är så vi förväntas beskriva verkligheten. Det kombinerade
rashat och klasshat som döljs i den verklighetsbeskrivningen
måste få ett namn för att kunna bekämpas.
Jag kallar det förortshat.
Komb rasism och klasshat
Källor
FÖRSTA DELEN
Per Anders Fogelström: En bok om Söder, Albert Bonniers förlag 1953.
Förorten och den svenska självbilden
Alva och Gunnar Myrdal: Kris i befolkningsfrågan, Bonniers
1934.
Lubbe Nordströms radioreportage, ur Sveriges Radios arkiv.
Statens Folkhälsoinstitut: Nationella folkhälsoenkäten, 2004.
International Labour Organization: Synthesis Report: Discrimination against native Swedes of immigrant origin in access
to employment. Research study on Stockholm, Malmo and
Gothenburg, 2006.
Lena Schröder: TCO GRANSKAR: SAMMA VILLKOR FÖR
ALLA AKADEMIKER? Samma villkor på svensk arbetsmarknad för akademiker, oavsett var de är födda? 2009.
Diskrimineringsombudsmannen: Diskriminering på bostadsmarknaden, LED 2009/268 2010-07-26, redovisning av regeringsuppdrag IJ2009/1834/DISK
Socialstyrelsen: Hälso- och sjukvårdsrapport 2009.
FN/ Paul Hunt: HUMAN RIGHTS COUNCIL Distr. GENERAL 28 February 2007. IMPLEMENTATION OF GENERAL ASSEMBLY RESOLUTION 60/251OF 15 MARCH 2006
ENTITLED »HUMAN RIGHTS COUNCIL« Report of the
Special Rapporteur on the right of everyone to the enjoyment of
the highest attainable standard of physical and mental health.
Carl Le Grand: Levnadsnivåundersökning bland utrikes födda,
Stockholms Universitets Linnécenter 2013.
KÄLLOR | 283
Välkommen till förorten
Pontus Herin: I Djursholm och Tensta kindpussar vi varandra,
Frank förlag 2008.
Åsa Linderborg: »Så lika. Och så olika«, Aftonbladet, 3/4 2008.
Brottsförebyggande rådet, http://www.bra.se/statistik
Stockholms Stads Utrednings och Statistikkontor, http://www.
statistikomstockholm.se/
Expressen 21/8 1999.
Sveriges Radios samhällsmagasin Studio Ett 14/2 2000.
De trettio individerna
Sveriges Radios Ekot, kl 8:00 25 januari 2008.
Värstingar och tjänstemän
Kerstin Ekberg: Här bor journalisterna, 2007.
»Problemen med invandringen mörkas«
»Rosengård bävar för nya kravaller«, Svenska Dagbladet 19/12
2008.
www.mittomrade.nu/vara-roster/poesi/text-av-sunny
Bloggaren Rebelsoul: http://metrobloggen.se/gottsunda/
»Tre ungdomar skadade i Nacka«, Aftonbladet 18/3 2008.
»Jättebråk mellan ungdomsgäng i Bräcke«, Länstidningen 1/3
2012.
»Ungdomar slogs med golfklubbor«, Svenska Dagbladet 27/10
2007.
»Gäng attackerade polisen«, Norrköpings Tidningar
23/3 2012.
»20–30 ungdomar deltog i bråk«, Svenska Dagbladet
10/9 2011.
»Ytterligare bråk i natt bland ungdomar«, Östersundsposten 2/6
2010.
»Pojkliga misshandlade 13-åringar«, Metro Stockholm 24/9
2012.
»Hundratals ungdomar vandaliserade i Frölunda«, Lokala Nyheter P4 Göteborg 30/10 2005.
»100-tal huliganer drabbade samman«, Dagens Nyheter Stockholm 16/9 2012.
Intervju med klass 9 i Hjulstaskolan (ungdomarna är anonymiserade).
284 | FÖRORTSHAT
Clara Guibourg: Den farliga förorten, JMK, Stockholms universitet, 2010.
Gunnar Nygren: Skilda medievärldar – Lokal offentlighet och
lokala medier i Stockholm, Stockholms Universitet 2005,
Brutus Östlings förlag Symposion. (I analysen ingår Dagens
Nyheter, Svenska Dagbladet, Aftonbladet, Expressen, ABC,
TV4 Stockholm, Radio Stockholm, tre veckor i november 2001
samt Stockholm City i tre veckor i oktober 2003. Notiser och
telegram har inte bedömts. Positiv: Föredöme, någon som
lyckats, seger, glädje, idyll, invigning. Negativ: Missförhållande, skandal, hot, nedskärningar, brottslighet.)
Mats Wingborg och Projektet Mediebild – Självbild (ett samarbete mellan TCO, integrationsverket och Gringo): Bilden av
förorten – så ser medborgare i Hjälbo, Rinkeby och Rosengård
på förorten, invandrare och diskriminering, 2005.
Quick Responses undersökning av Dagens Nyheters och Svenska
Dagbladets nyhets- och ekonomidelar från den första onsdagen i månaden under maj, juni och juli 2008.
Tidningen Journalisten och Quick Responses webbenkät, som
fylldes i av 1 655 journalister år 2008. Enkäten gjordes mellan
den 25 november och den 4 december 2008 tillgänglig för
6300 yrkesverksamma medlemmar av Journalistförbundet
inom SRAO och svensk dagspress, via epost. Svarsfrekvensen var 25 procent, 1655 personer, vilket anses normalt för
den här typen av enkäter. Ursprungligen hade enkäten också
frågan: Har det hänt att du i ditt journalistiska arbete behandlat personer med utländsk bakgrund annorlunda än hur du
behandlar etniska svenskar? Och följdfrågan: På vilket sätt?
Dessa ströks, eftersom svaren var omöjliga att tolka.
ANDRA DELEN
Riv i miljonprogrammen för integrationens skull, citatet av dåvarande integrationsminister Nyamko Sabuni och nuvarande
integrationsminister Erik Ullenhag i DN Debatt, Dagens
Nyheter 20/3 2009.
Det ständiga drevet mot förorten
»Att riva eller inte riva, det är frågan«, Mark Isitt i GöteborgsPosten, 23/3 2011.
KÄLLOR | 285
»Hur ska förorten få tryggt stadsliv?« Mark Isitt i GöteborgsPosten 25/3 2011.
Brottsförebyggande rådet, http://www.bra.se/statistik
Trygghetsmätningarna Trygg i Enskede-Årsta-Vantör? 2008,
Trygg i Tensta? 2008 och Trygg i Södermalm? 2008.
Trygghet och socialt liv i Tensta/Hjulsta, Svenska Bostäder
2006.
Jerker Söderlind: Stockholms satelliter: rekordåren 1960–1979,
2000.
»Sluta dalta med Rosengård«, Jerker Söderlind i Sydsvenskan
16/11, 2010.
En analys av ungas utanförskap, Fokus08, Ungdomsstyrelsens
skrifter 2008:9.
Bilden av Bergsjön, IMA Marknadsutveckling AB:s rapport på
uppdrag av Göteborgs Stad Bergsjön, 16/1, 2009.
Den onämnbara rasismen
»Allmänmänsklig maktutövning«, Dagens Nyheter Kolumnen,
Lena Andersson, 3 december 2011.
Hatarna
Ola Andersson: Vykort från Utopia, Dokument press 2012.
Lena Magnusson Turner och Roger Andersson: Socioekonomiska och demografiska konsekvenser av ombildningen av
hyresrätter till bostadsrätter i Stockholms stad 1995–2004, Institutet för bostads- och urbanforskning, Uppsala universitet.
Stockholms Stads Utrednings och Statistikkontor, http://www.
statistikomstockholm.se/.
Per Svensson: Storstugan eller När förorten kom till byn, 1996.
Källor hämtade ur Moa Tunström: På spaning efter den goda staden, Om konstruktioner av ideal och problem i svensk stadsbyggnadsdiskussion, Örebro Studies in Human Geography 4,
Stadsmiljörådet 1995a:32 2009.
Stadsmiljörådet 1997: 125
Boverket 2002b: 194
Stadsmiljörådet 2003: 18
Stadsmiljörådets publikation Tyckomstaden 2003.
Stadsmiljörådet 2002: 10
Stadsmiljörådet 2003: 5
286 | FÖRORTSHAT
Stockholms stad/Sweco och Statistiska Centralbyrån, http://
www.scb.se/
»Förortsfiasko för flera miljoner«, Svenska Dagbladet 27/4 2012.
Social ingenjörskonst
Per Svensson: Storstugan eller När förorten kom till byn, Bonnier
Alba 1996.
August Strindberg: Röda rummet, Seligmann 1879.
TREDJE DELEN
Lyckliga Gatan låg etta på svensktoppen 1967. Orginalmelodin
hette Il gagazzo della via gluck och sjöngs in i Italien av Adriano Celentano 1966. Britt Lindeborg skrev den svenska texten
till Lyckliga gatan och sjöngs av Anna-Lena Löfgren 1967.
Den segregerade staden
Bobby Andström: Nu blommar det i Blomlunda, 1970.
Skatteverkets granskningar: Skatteverkets granskning av organiserad brottslighet och svart arbetskraft, 2009–2013, samt
Uthyrning av arbetskraft, 2006–2008.
Sveriges Radios samhällsmagasin Konflikt: Resa i RUT-landet,
Den globala arbetsmarknaden, 29/10 2011.
Sveriges Radios sommarserie Smuts, del 4: Skit och makt, 20/7 2011.
Anna Gavanas och Alexander Darin Mattsson: Bland Rolexklockor och smutsiga trosor. Om skattereduktioner och
segmentering på den svenska hushållstjänstemarknaden,
Arbetsrapport/Institutet för framtidsstudier, 2011.
Statistiska centralbyråns tidskrift Välfärd nr 1/2011.
Från folkhem till karriärhushåll: Den nya husliga arbetsdelningen, doktorsavhandling av Ellinor Platzer, Växjö Universitet,
Arkiv förlag & tidskrift 2007.
Valfriheten
Afa Försäkring: Allvarliga arbetsskador och långvarig sjukfrånvaro, 2011.
/www.alltomstad.se/fakta-for-branschen/arbetsskador.aspx
Socialstyrelsen: Hälso- och sjukvårdsrapport 2009.
Arbetsmiljöverket: En första uppskattning av arbetsskadestatistiken 2011.
KÄLLOR | 287
Ludwig J. Et al. Neighborhood obesti, and diabetes – a randomized social experiment. N ENGL J MED. 365 16, 2011.
Anna Gavanas och Alexander Darin Mattsson: Bland Rolexklockor och smutsiga trosor. Om skattereduktioner och segmentering på den svenska hushållstjänstemarknaden, Arbetsrapport/Institutet för framtidsstudier, 2011.
Det rika och det fattiga Sverige
Citatet av Fredrik Reinfeldt är hämtat ur artikeln »Reinfeldt:
Etniska svenskar har jobb«, DN.se Ekonomi 14/5 2012.
Statistiska centralbyråns pressmeddelande 30/9 2011: Arbetskraftsundersökningarna (AKU) 50 år: Arbetsmarknaden
under 50 år – några karaktäristiska drag, www.scb.se/Pages/
PressRelease____321232.aspx
Stockholms Stads Utrednings och Statistikkontor, http://www.
statistikomstockholm.se/
»Flyktingarna bor i södra länet«, DN Stockholm, 3/3 2010.
Konstfack Ämneslärarprogrammet, studentarbete: installation
2012 (svaren är anonymiserade).
Lena Magnusson Turner och Roger Andersson: Socioekonomiska och demografiska konsekvenser av ombildningen av
hyresrätter till bostadsrätter i Stockholms stad 1995–2004, Institutet för bostads- och urbanforskning, Uppsala universitet.
Barnfattigdomen i Sverige, Rädda barnens årsrapport 2012.
Symbolen Rosengård
»Kackerlackor i skandalområde trots upprustning«, Sveriges
Radio Ekot, onsdag 21 november 2012 kl 06:45.
Terror
Tingsrätten Malmö dom Peter Mangs B 10425-10
Europol: EU Terrorism Situation and Trend Report TE-SAT
2010.
Utanför viss gemenskap
De fattigaste och rikaste bor i storstadslänen, pressmeddelande
från SCB 3/4 2008, nummer 2008:096, förmögenhetsstatistik
2006: korrigerad 22/3 2010.
Carl Le Grand: Levnadsnivåundersökning bland utrikes födda,
Stockholms Universitets Linnécenter 2013.