Gert Z Nordström KONST BILDER PEDAGOGIK eller Gossen som inte ville sluta skolan Varannandagsskola i Henån, läroverk i Uddevalla, konstutbildning på Slöjdföreningen och Valand i Göteborg, Konstfack i Stockholm; revoltör -68, lärare, rektor, professor… WARNE FÖRLAG Bokomslag: Gert Z Nordströms första oljemålning, 1951. För- och eftersätts visar klotter ur Gert Z:as skolbok från realskolan. Idé och form: Jockum och Valentin Nordström. Omslagsfoto: Per-Erik Adamsson. Bildkällor: Göteborgs Konstmuseum, s. 141 Övriga bilder i boken kommer huvudsakligen från privata fotoalbum och tidigare publikationer. Warne Förlag Knektevägen 58 433 69 PARTILLE telefon: 031-340 91 90, mobil: 070-580 03 90 e-post: [email protected] hemsida: www.warne.se Layout och grafisk form: Kjell Warne ©Gert Z Nordström och Warne Förlag, Partille 2011 Tryckeriagentur Omnigraf International, Halmstad Tryckt i Estland, 2011 ISBN 978-91-85597-30-7 Innehåll Förord · 7 Henån · 9 Skolhuset · 9 Småskolan · 13 Farfar på Fiskebäck och kusinerna i Tuve · 15 Kropp och själ · 16 Uddevalla · 18 Thorburns · 18 Arne Andersson från Tidaholm · 20 Strykjärnet på Skolgatan · 21 Nils Asp · 23 Reportern · 23 Sigurd · 24 Stenungsön · 25 Tillägg · 33 Göteborg · 35 Slöjdis · 35 Valand · 36 Sturm und Drang – Att måla katastrofer · 39 Stockholm · 52 Mot öster · 52 60-tal och början till politisering · 53 Idén till ett nytt bildämne · 58 1968: Revolt och polariserande metodik · 59 Den nya bildanalysen · 64 Semiotik med S och / eller Z · 67 Bollgruppen · 68 Kampen mot LUK · 71 Nyhetsbilden · 75 5 Barnbilden · 78 En ny konstpedagogik · 82 Metodikveckan 20 år · 86 Musik politik pedagogik · 94 Korridoren mot Valhallavägen · 96 Rektorerna på Konstfack · 100 Över tid och rum · 104 Karl, Gerhard och jag · 104 Som installandus · 105 Somrarna i Bohuslän · 109 Idrotten i mitt liv · 115 PS · 120 Lévi-Strauss och medlidandet · 120 Den goda konstkritiken · 121 Makt och kontext · 123 Bilddialog · 125 Med siktet inställt att döda · 127 Olof Palmes begravning – en lyrisk iscensättning · 129 Las Meninas · 132 Nytt millennium · 136 Två självporträtt · 139 Sinnesformen vs Färgformen · 140 Ingen rök utan eld · 143 Boken lever · 144 Skolavslutning · 145 Utställningar · 146 Litteratur · 147 Personregister · 150 6 Förord D et är händelser i min levnadshistoria jag samtalar om i den här boken. Därmed inte sagt att jag tror mig om att beskriva dem utan mina historiska glasögon. Men även om glasögons uppgift är att förbättra synen avslöjar de aldrig sanningen. Det är därför jag vill betona samtalet. Historien är inte avgjord. Perspektiven är förhoppningsvis alltjämt öppna. Jag har något att berätta. Därför skriver jag. En och annan gång har jag också befunnit mig i händelsernas centrum. Ingen självklar gräns mellan privat och offentligt liv finns egentligen. De två sfärerna glider in i varandra och påverkar varandra. Det som kommer till uttryck i den ena kan ha sin upprinnelse i den andra. Detta är anledningen till att jag här noterar allt från mitt liv som dyker upp i mitt medvetande såväl från barndom och vuxet privatliv som från min verksamhet som konstnär, författare, rektor, pedagog eller forskare. När jag påbörjade det här projektet var tanken att innehållet skulle följa en kontinuerlig utveckling. Det gör det också i två tredjedelar av boken, men jag kom snart underfund med att vissa händelser och reflektioner i mitt liv hade en överskridande karaktär och därför behövde behandlas utifrån andra perspektiv än tidsmässiga. Till dessa avsnitt hör mina kopplingar till Bohuslän och idrotten, min syn på konst, poesi, konstkritik, strukturalism, moral och ateism. Frågor av det slaget fann jag också väsentliga för att göra den totala berättelsen intressant och trovärdig. Jag hoppas kunna dela den uppfattningen med mina läsare. Göteborg i februari 2011 Gert Z Nordström 7 Flygfoto över Henåns skola från 1940-talet. 8 Henån Skolhuset S kolhuset, den gamla folkskolan, i Henån byggdes år 1900. Det låg knappt hundra meter från stora landsvägen. Det finns kvar men är idag, mer än ett sekel sedan det uppfördes, så kringskuret av andra byggnader att jag fortsättningsvis talar om det i imperfektum. På långt håll kunde man se att det var ett skolhus. Det följde tidens ritningar. Det var cirka 20 meter långt och 10 meter brett. Invändigt var det avdelat i två lika stora delar med en korridor emellan. I den del som vätte mot norr fanns skolsalen, i den södra lärarbostaden med sina två rum och kök. Från bostaden ledde en dörr ut mot korridoren och från den en annan dörr in i skolsalen. Undervisningen var en s.k. C-form vilket innebar att eleverna gick varannan dag i skolan och hade långa läxor. Men som norrlandsförfattaren Hadar Hessel en gång uttryckt det om sin egen skolgång: ”Visserligen var det bara varannandagsskola – men oöverträffad skolform för den som söker visdom utanför lärosalen…” Utanför lärarbostadens köksingång låg en lång faluröd vedbod och i vinkel mot den ett litet brygghus. En stor sandad skolgård skilde skolhuset från en trädgård med flera fruktträd. På 1940-talet inreddes vinden över bostaden med två rum och balkong. Runt hela tomten löpte en hagtornshäck som bland annat hindrade betande kor och hästar att ta sig in på skolområdet. Mamma Annie kom som nyexaminerad lärare till Henån vid tiden för första världskriget och stannade till sin pension 1960. Förutom min bror Alf och jag fanns alltid ett hembiträde i familjen. Under mina första år var det Hildur. Efter henne kom Valla. Jag tyckte mycket om båda. Hildur var som en andra mor för mig. Hon gifte sig och flyttade senare till Stenungsund. Vi har haft kontakt genom åren. Hon satt närmast mig när jag firade min 70-årsdag. Sista gången vi sågs var på sensommaren 2002, strax innan hon dog. Jag var två år när jag kom till skolhuset första gången. Fastän jag anstränger mig att minnas, kan jag inte medvetande göra något från denna händelse. Hildur berättade strax innan hon dog att jag kommit med tåg från Göteborg till Ödsmål ledsagad av någon funktionär från Göteborgs barnavårdsnämnd. Där mötte mamma Annie upp assisterad av en Alfen och Gerten i kohagen. 9 ung flicka vid namn Rut. De tog mig in i en taxi som förde oss de två milen till Henån. Per telefon har jag senare varit i kontakt med Rut som bekräftat händelseförloppet. 1933, i skuggan av arbetslöshet, svält och ekonomiska kriser i Västvärlden, blir jag fosterbarn i en familj som just då bestod av endast två medlemmar:mamma Annie, som några månader tidigare blivit änka och hennes son Alf, som var sju månader äldre än jag. Min födelsedag är 10 maj. Redan som barn tyckte jag det var något särskilt med den dagen på året. Maj är förväntningarnas månad. Den ljusa, Till vänster mamma, lärarinnan, på skoltrappan. gröna och varma sommaren är nära. I en vacker dalgång nedanför skolhuset ringlade en bäck. Den närmsta sidan pryddes varje vår av vitsippor och vårlökar. Vårlöken fanns alltid med på födelsedagsbordet och blev min älsklingsblomma. Av månadernas alla dagar är siffran 10 den ädlaste. Vad kan överträffa 10 maj? Ingenting! Den dagen är årets höjdpunkt. Tyvärr kan man inte säga samma sak om mitt födelseår 1931. Ett av de mest krisdrabbade år på hela seklet. Västvärlden skakas i sina ekonomiska grundvalar. På New Yorkbörsen faller kurserna på emissionsbolaget Kreuger & Tolls obligationer dramatiskt. Från sin högsta notering i mars 1929 på över 46 dollar till 4.5 dollar i slutet på 1931. Den store svenske finanskungen Ivar Kreuger och hans koncern är på väg mot sitt sammanbrott. Det slutar bedrövligt med Kreugers självmord i Paris 1932. Med dessa händelser följer inte bara vittgående ekonomiska verkningar för folk med värdepapper. Det skapar också stor arbetslöshet och fattigdom som drabbar helt vanliga människor. Ett skolhus på landet vid den tiden var ett socialt centrum. Våravslutningarna med blomstersmyckning, sång och orgelspel var stora tilldragelser. Likaså höstavslutningarna med luciafirande och teatertablåer. Vid ett tillfälle var jag Nils Holgersson med röd luva och pappslöjdad gås under armen. Jag deklamerade ett tiotal verser utan att haka mig. Bara den första minns jag: Upp genom luften på gåsen jag flög då fick jag se att Sverige det dög jag hade trott det var fattigt och platt nu fick jag se att det var en skatt Husförhör, ett gammalt kontrollverktyg från 1686 års kyrkolag, hölls långt in på 1930-talet i Henåns skola. I centrum stod Luthers lilla katekes med förklaringar. Prästen frågade och den församlade menigheten svarade så gott den kunde. Svaren infördes i s.k. husförhörslängder. I Henån hade Röda korset en lokalavdelning. Mamma Annie var ordförande vid tiden för 10 det finsk-ryska vinterkriget 1939–40. Till hennes arbetsuppgifter hörde att anordna särskilda sykvällar där traktens kvinnor framställde vita skiddräkter till de finska soldaterna. Finlands sak är vår manade man. Alf och jag intresserade oss speciellt för de vantar som syddes. Pekfingret var nämligen frilagt från övriga fingrar. Vi förstod varför. Ska man skjuta fiender måste man kunna sköta avtryckaren. Till arbetet i Röda korset hörde också de årliga välgörenhetsfesterna. Alla skulle skänka något som kunde köpas eller lottas ut. Vid ett tillfälle donerade en bonde en levande tupp som förvarades i brygghuset. Prästen som Återseende av skolgården där jag lärde mig cykla drog vinstlotten fick dock aldrig hämta och spela fotboll. sin röda kors-tupp. Den hade tagit sig ut ur brygghuset och återfanns senare hos sin tidigare ägare. Där fick den stanna resten av livet. Den hade trots flykt och hemlängtan bidragit med 49.50 kronor till fattiga barn. Den dråpliga historien återberättades tre decennier senare av min svärmor Åsa, som gav den i födelsedagspresent till min son Jockum. Han fick dessutom i uppgift att illustrera den. Skolgården var min favoritplats. Alla raster användes den till fotbollspel. Varje morgon var jag där, minst en halvtimma innan första lektionen började. Det fanns fler som älskade fotboll och kom i tid till matcherna som gick över dagens samtliga raster. Ofta "pangades" något fönster i lärarbostaden. Valla blev förtvivlad och ville stoppa det hon kallade ”den förfärliga bollinga”, men jag hörde aldrig mamma Annie yttra ett negativt ord. Hon ringde en granne som kom och satte in ett nytt fönster. De gånger hon blev missmodig handlade det om nedtrampade tomatplantor eller tulpanstjälkar som slagits av. På väggen bakom katedern i Henåns folkskola fanns alltid en stor blindkarta över Sverige. Varje år byttes den ut och elever som var duktiga i teckning fick färglägga den med vaxkritor. Höjdskillnader skulle markeras. Likaså alla städer med en röd prick. Innan jag själv börjat skolan trodde jag att Vänern var det hav vi åkte på med ångbåt till Lysekil, Uddevalla eller Göteborg. Jag blev mycket besviken på Alf när han förklarade hur litet Orust var och hur små vikarna var kring Henån. Skolhuset hade två musikinstrument. En orgel i skolsalen och ett piano i lärarbostaden. Alf tog lektioner och fick då och då spela i kyrkan. Jag lärde mig inte noter men spelade varje dag. Helst egna melodier. Under årens lopp har det blivit en del, kanske ett femtiotal. I slutet av 1950-talet när jag alltjämt studerade på Valands konstskola i Göteborg kunde jag sommartid använda skolsalen som ateljé. Jag målade porträtt på både mamma Annie och Alf, och jag gjorde också flera studier på kor som betade i hagarna utanför. Ett av porträtten på Annie hänger idag i Henåns kulturhus Kajutan. 11 Mamma Annie, målad av mig 1958. Målningen finns i Kulturhuset Kajutan, Henån. 12 Småskolan Vanligen låg folkskola och småskola intill varandra i samma skolområde. Men inte i Henån. Där låg de två kilometer från varandra. Men bara om man valde landsvägen via Henåns centrum. Det fanns också en mindre genväg mellan skolorna som nästan halverade avståndet. Den var min bror Alf och jag skyldig att välja de tre år vi gick i småskolan. Det hade Mamma Annie bestämt. I småskolan härskade den schartauanskt hängivna fröken Rut. Fast skolan hade egen lärarbostad föredrog hon att varje dag cykla den tre kilometer långa vägen mellan arbetet och sitt hem på Staberget. Varje söndag cyklade hon dessutom till kyrkan. Hon hade två att välja mellan. Socknens kyrka Röra, som låg sju km från Henån och Tegneby ytterligare fem kilometer bort. Det som bestämde hennes val var egentligen inte kyrka utan präst. För henne var kyrkoherde Knut Johnsson nummer ett. Han predikade den rätta schartauanska läran och enligt förordningen måste han växelvis tjänstgöra i Röra och Tegneby kyrkor. Mamma Annie besökte kyrkan så gott som varje söndag. Hon cyklade inte. Jag tror inte hon kunde. I början av 1930-talet åkte hon häst och vagn, senare med Larssons taxibil som under kriget drevs med gengas. Fröken Rut tittade ofta in till oss när hon cyklade förbi skolhuset. Privat kallade vi henne inte fröken utan Tant Rut. Så snart barnen lärt sig skriva i småskolan fick de pränta sina namn på arbetsböckerna. Jag skrev Gert Karlsson eftersom min något äldre bror Alf hette Karlsson i efternamn. Men det fick jag inte skriva. Jag var fosterson hos Annie och mitt namn var Nordström. Efter flera försök gav jag upp. Alf tvingades också byta namn. I hans klass fanns två elever som hette Alf. Fröken Rut löste det problemet med att kalla Alf för Alf-Henry, en sammanslagning med hans andra namn. Jag tror vi stukades något båda två. Hos Mamma Annie i skolhuset hade vi fått vår egentliga identitet och det i bestämd form. Vi kallades alltid Alfen och Gerten. Enligt den gudfruktiga fröken Rut var det väldigt mycket som var syndigt. Det var syndigt att hugga ved på söndagarna, att gå på bio, att använda läppstift eller att glömma tacka Gud för maten. Skoldagen började alltid med en dubbeltimma kristendom. När fröken Rut berättade något tragiskt ur bibeln, t. ex. om korsfästelsescenen på Golgata, grät hon. Om någon räckte upp handen för att gå på toaletten svarade hon: ”Du måste tröga!”. Åtminstone vid två tillfällen under mitt första läsår hände det att barn kissade ner sig på lektionen och att de själva fick torka upp det på rasten. Att industrisamhället var på frammarsch och agrarsamhället på väg ut hade ingen effekt på småskolan i Ölseröd. Att katekesläsningen hade slopats redan i 1919 års svenska undervisningsplan märktes inte. Så länge fröken Rut hade kommandot i småskolan var katekes- och psalmkunskap obligatorisk långt in på 1940-talet. Småskolans varannadagsläsning innebar att årskurs ett gick för sig medan årskurserna två och tre gick tillsammans. En händelse från mitt andra läsår minns jag särskilt. Jag var på väg hem helt ensam. Varför inte Alf var med minns jag inte. Han kan ha slutat tidigare på dagen. Precis som jag passerat bron över ån, den som gett Henån sitt namn, och kommit in på min genväg får jag höra Fröken Ruts uppbragta röst från andra sidan. Mellan träden skymtade jag hennes figur. Hon stod med ena foten på vägen 13