Green Terrors – vi reder ut begreppet och presenterar Andinoacara

Sydamerikanska ciklider
Green Terrors – vi reder ut
begreppet och presenterar
Andinoacara stalsbergi från
Perus kustregion
Text: Wayne S. Leibel. Översättning: David Rejdemyhr
En vacker hane av A. stalsbergi.
D
enna ar tikel handlar om den
nyligen föreslagna lösningen på
förvirringen kring den grupp av
sydamerikanska ciklider som är kända
bland akvarister som ”green terrors”.
Ett nytt släkte, Andinoacara, som täcker den gröna och blå acaran
(blåcikliderna), har uppställts, och en mindre känd acara från
green terrorgruppen har beskrivits och givits det vetenskapliga
namnet A. stalsbergi. Notera att mitt användande av green terror
härrör från den amerikanska akvaristhobbyns benägenhet att
benämna alla cf. rivulatus (cf. = art som liknar) typerna som
sådana (åtminstone tre och antagligen fler olika typer), vilka
kommer att diskuteras vidare i artikeln. I Europa kopplas green
terror endast mot en av dem, den nya arten Andinoacara stalsbergi,
”silbersaum” (Stalsberg, personlig kommentar). Denna verbala
förvirring, som beror på översättningsproblem, har stor del i den
oreda som omger dessa ciklider i den internationella hobbyn, vilket
jag hoppas kunna reda ut här, med hjälp av den norske akvaristen
Alf Stalsberg, efter vilken den nya arten är uppkallad.
Första importen av green terror
Green terror, som var det omedelbara namnet som klubbades i
Amerika vid första importen, gav ett enormt genomslag i den
amerikanska ciklidhobbyn när den kom dit under sent 70-tal
från Ecuador. (Notera: vi hade fått en annan green terror, som
så småningom skulle visa sig vara den nyligen namngivna stals16
bergi, i en enskild transport 1972. Den försvann snabbt från den
amerikanska hobbyn och den har tills helt nyligen inte återimporterats, se nedan.) De första av dessa exemplar var vanligtvis
stora, runt 20 cm eller längre och vissa så långa som 25 till 30
cm, dominerande vuxna hanar med ljust skimrande och randig
grön kroppsfärg (därav namnet), också ofta en uttalad puckel på
huvudet. De flesta ciklidakvarister är bekanta med dem. De första
som dök upp i den amerikanska hobbyn hade en vit kantning
eller "söm" på stjärt- och ryggfenorna. Med efterföljande import
började vuxna med ljust orange-röda fenkanter dyka upp. Dessa,
som jag vågar påstå är den vackrare av de två morferna, fick snart
namnet ”goldsaum” (guldsöm eller -kant) i Europa. Färgen på
denna fina kantning varierade från skarpt orange-röd till ljusare
orange-guld. Jag kommer väl ihåg att det rekommenderade priset
för dessa första exemplar var i intervallet $50-$100 i 70-talets
valuta (avsevärt dyrare än jag hade råd med eller var villig att
betala – det skulle vara hundratals i dagens penningvärde). Men
vissa entusiaster köpte dem och dessa stora spektakulära exemplar
gjorde ett avtryck i ciklidklasserna på fiskutställningar. Förståeligt
nog vann de ”Best-in-show” för sina vackra grönt iriserande fjäll
och inte minst för sin sällsynthet. De var hisnande show-stoppers!
Vem kunde tro att en acara kunde vara så spektakulär? Alf anser,
att goldsaum gjorde sitt första framträdande i Europa på en fiskmässa i Köpenhamn, Danmark 1980 och i Malmö, Sverige 1981.
De samlades i Guayas flodsystem i Ecuador. Under tiden hade
en annan green terror, silbersaum, varit tillgänglig i 1970-talets
europeiska hobbyrörelse.
Ciklidbladet 4/2011 - Årgång 44
www.ciklid.org
Den gröna delen av namnet är där av uppenbara skäl. Fisken fick
sin andra del av namnet - ”terror” – av goda skäl. De första stora
vuxna cikliderna som importerades var alltför aggressiva för att
framgångsrikt fås att para ut och leka ens i ett stort akvarium. Hannarna förgjorde alla honor som de parades ihop med, och metoder
där akvariet delades upp med exempelvis en porös avdelare med
ägglåda fungerade inte för dem som för andra stora neotropiska
ciklider. Dessutom var stora green terror inte hövliga mot andra
ciklider eller ens sig själva. Senare, lyckligtvis, importerades yngel
och unga vuxna vilka visade sig vara både prisvärda och lämpliga
att få till lek i fångenskap, vilket ledde till att green terror till slut
fick stor spridning och lägre priser. Och den var och är fortfarande
en magnifik utställningsfisk, utan tvekan juvelen inom acaragruppen och kan fortfarande åtnjuta regelbunden och stor spridning.
Hane av A. stalsbergi fångad i Rio Piura.
Identifikation
Men var hörde denna fisk vetenskapligt hemma och vad var
förhållandet mellan de vitsömmade och orange-rödsömmade
varianterna som samlades in och exporterades från Ecuador? De
saknades uppenbarligen i de flesta lexikon om akvariefiskar vid
tiden då de första importerades. Goldstein hade ett foto och en
kort berättelse om vad som verkade vara denna fisk i den andra
utgåvan (1973) av sin banbrytande bok Ciklider i världen. Han
och andra (Axelrod, 1973, Exotic Tropical Fishes, lösblad), kopplar namnet Aequidens rivulatus till den. Så namnet A. rivulatus
var snabbt kopplat till de vit- och orangekantade green terrors
som importerades till Amerika för första gången. Fisken såldes
med handelsnamn som "rivulatus" eller vanligare "rivi" (eller
green terror, eller till och med bara "terror") i den amerikanska
ciklidhobbyn. Senare tillämpades namn som goldsaum och sedan
silversaum (silbersaum) för att skilja de orangekantade från de
vitkantade formerna av dessa fiskar. Namnet silversaum användes återigen olika i Amerika jämfört med Europa och bidrog till
ytterligare förvirring (se nedan).
En hona med yngel av den "riktiga" Andinoacara rivulatus insamlad av Stalsberg
och identifierad av Sven Kullander i ett akvarium.
Men var dessa orange- och vitkantade ecuadorianska acaras verkligen A. rivulatus som först beskrevs av Günther 1859? Och var de
två färgmorferna helt enkelt färgvarianter alternativt geografiska
variationer av samma art eller var de två skilda arter? Situationen
var ännu mer komplicerad än så. Om du tittar på bilden i Goldstein
(1973) kommer du att märka, som jag och andra gjorde, att detta
var en tredje fisk, ingen av två varianterna som importerades till
den amerikanska hobbyn vid den tidpunkten. Denna fisk hade
skimrande grön färg i mitten av fjällen, medan de två vit/orangefenade varianterna som importerades till detta land hade fjäll som
hade svarta centra och gröna skimrande kanter. Effekten hos dessa
sistnämnda två fiskar var att parallella gröna band avgränsade med
mörka band skapades. Hos denna tredje fisk med de skimrande
fjällcentra, var effekten ett nätaktigt utseende och inte parallella
linjer (se bilder). Det var en subtil skillnad, men väl noterbar.
Var denna tredje fisk i stället den verkliga A. rivulatus? Och om
så är fallet, vilka var de vit- och orangekantade green terror från
Ecuador? Eller var de senare de sanna A. rivulatus (eller kanske
bara en av dem) och fisken avbildad i Goldstein (1973) en annan
hittills obeskriven men klart relaterad green terror-art? Det skulle
visa sig (alldeles nyligen) att det senare alternativet var sanningen
(Musilova m. fl. 2009b).
1982 publicerade den tyska akvaristen Uwe Werner en artikel i en
amerikansk hobbytidskrift just om denna fisk som hade dykt upp
i Goldsteins bok, cikliden med gröna fjällcentra och det nätaktiga
mönstret. Hans artikel åtföljdes av många färgfoton inklusive en
leksekvens vilket tydligt illustrerade denna tredje fisk. För att
www.ciklid.org
En hona av A. stalsbergi lägger ägg.
Rio Santa Rosa, Ecuador, en insamlingsplats för Andinoacara aequinoctialis.
Ciklidbladet 4/2011 - Årgång 44
17
Den populära goldsaum i ett akvarium; Stalsberg tror att denna form är densamma som Aequidens aequinoctialis och inte A. rivulatus.
ytterligare bidra till förvirringen för amerikanska ciklidofiler,
gavs benämningen silbersaum eller "silver edge" (eller till och
med "silver seam") av Werner, baserat på den silverfärgade (vita)
färgsättningen längs kanten på rygg och stjärtfenorna. (Vi amerikaner hade redan av misstag använt denna beteckning för den
vitkantade ecuadorianska terrorn vilket inte var hur det användes
av europeiska akvarister). Han kallade dem också A. rivulatus
enligt Lüling (1973) som ursprungligen samlade in dem och
skrev om dem i Europa. Många av oss i Amerika, med ledning
av Werner, började kalla ecuadoriansk goldsaum cf. rivulatus
med hänvisning till Werners identifiering av silversaum som den
"sanna" rivulatus. Givet detta, hade vi att göra med tre distinkta
arter och vad skulle vi i så fall kalla dem? Onekligen förvirrande.
Historien kring nomenklaturen
Iktyologen Eigenmann (1924) samlade i sin monografi om
fiskar från nordvästra Sydamerika ihop tre Acara-arter och
kopplade därmed ihop A. aequinoctialis (Regan 1905) och A.
azurifer (Fowler 1911) med A. rivulatus (Günther 1859). Den äkta
(ursprungligen) rivulatus samlades, enligt Günther (1859), in i
västra Ecuador, och namngavs då Chromis rivulata, men ingen
detaljerad information om fångstplats angavs i denna ursprungliga
beskrivning av arten. Senare rapporterade Pellegrin (1903) och
sedan även Regan (1905) Rio Vinces och Rio Peripa, båda i västra
Acará är tupifolkets namn på ciklid. Acara är också ett ogiltigt
släkte som numera betraktas som en synonym till Astronotus,
påfågelciklidernas släkte. Ordet acara används ofta för arter
som hör eller har hört till släktet Aequidens men även för andra
sydamerikanska ciklidarter.
18
Ecuador, som typlokal för denna art. Till skillnad mot Pellegrin
(1903) tillämpade Regan (1905) i stället namnet aequinoctialis för
fisken från de Rio Vinces, vilket då delade upp och erkände arterna
som två separata. Slutligen beskrev Fowler (1911) en tredje art A.
azurifer från "en biflod till Rio Chimbo, nära Bucay i provinsen
Guayas, Ecuador".
Eigenmann (1924) ger i en detaljerad tabell en omfattande jämförande sammanfattning av mätdata för dessa tre arter. Han skriver
sedan ”Jag har undersökt ett stort antal exemplar och A. rivulatus,
A. aequinoctialis samt A. azurifer ser för mig ut som olika former
av samma art”.
Planschema som åtföljer monografin är användbara. Ett foto av
ett nyligen bevarat exemplar (plansch XXXIII, fig 2, s. 342) visar
tydligt den randiga fenotypen med skimrande kanter på fjällen
snarare än varianten med det nätaktiga utseendet med centrerade
fjäll och med ljusa kanter på rygg- och stjärtfenorna, i ett exemplar från Rio Naranjito, Ecuador, med en totallängd på 17,5 cm.
Den är märkt rivulatus (Guenther), så uppenbarligen var Werners
identifikation i hans artikel från 1982 (och tidigare Lüling, 1973)
av silversaum med det nätaktiga utseendet på kroppen som A.
rivulatus felaktig. Så vilken var då denna fisk från Peru med de
skimrande centra i fjällen, som européerna kallade silbersaum?
Och vilka var de andra?
Stalsbergs bidrag
Alf Stalsberg är en norsk ciklidofil och den, efter vilken denna
nyligen beskrivna tredje green terror, som på det hela taget fram
till nu varit okänd i den amerikanska hobbyn, är uppkallad. Alf
är sedan länge en acara-aficionado (fan) och en tidig representant
Ciklidbladet 4/2011 - Årgång 44
www.ciklid.org
för akvaristskaran som gör samlar det själv-resor och han har gjort
många utflykter till olika delar av Sydamerika. Längs vägen har
han haft möjligheten att besöka och dokumentera de många biotoper dessa arter lever i, inklusive Werners peruanska silbersaum,
de ecuadorianska goldsaum, och några andra möjligt distinkta
varianter och nya arter av green terror gruppen.
Som Alf förklarar på sin hemsida, som är tillägnad acarorna, samlade han första gången 1987 in A. rivulatus i en liten flod 24 km
väster om Quininde i Ecuador. Några av de fiskar han samlade in
överlämnades till iktyologen Sven Kullander som jämförde dessa
med Günthers typexemplar av rivulatus på museum och kunde
fastslå att Alfs fiskar från Quininde var de äkta A. rivulatus. Som
Alf resonerar finns det en bergås som sträcker sig från Anderna ut
till Stilla havet i Ecuador. Bifloderna som rinner norrut från denna
mynnar i Rio Esmeralda. Alf har samlat den äkta rivulatusen i
flera bifloder till Rio Esmeralda och norr om denna, i Ecuador.
Därmed finns den äkta rivulatus i Rio Esmeraldas flodsystem
norr om denna ås. Och denna ås delar tydligen rivulatus från den
andra distinkta arten som finns söder om åsen, vilken tydligen
är (cf.) aequinoctialis.
Alf reste tillbaka till Ecuador 1989 och fångade fiskar i floderna
söder om denna ås (Rios Quindigua, Lulu, Quevedo, Peripa, Ila,
Kongo, Daule och Pucon, för att nämna några) som alla rinner
söderut till Rio Daule och slutligen in i Golfen vid Guyaquil. Flodsystemet kallas Guayas. I dessa floder samlade han goldsaum vars
fördelning tyder på att det är Regan's (1905) A. aequinoctialis. Alf
återvände sedan igen till Ecuador 1991, 1993 och 2003 och samlade in goldsaum från ytterligare fler platser. Denna fisk sträcker
sig också söderut in i norra Peru i Rio Zarumilla och Rio Tumbes,
vilka börjar i Ecuador och passerar den norra delen av Peru på
väg till Stilla havet. Han rapporterar att fisken varierar avsevärt
i färgsättningen längs kanterna på fenorna på dessa olika platser
(det vill säga han anser att den vitkantade och orangekantade fisken
helt enkelt är ändpunkterna på ett färgspektrum av en enda art).
Om goldsaum verkligen är aequinoctialis (Regan 1905), som Alf
tror, är tyvärr ännu inte fullt utrett. Det kan till och med visa sig
att det är ett komplex av syskonarter (se nedan).
En stor vuxen hane av A. stalsbergi i akvariet.
”Jag genomsökte dammarna som utgjorde Laguna Vegueta men hittade inte A.
stalsbergi, bara en Lebiasina bimaculata” – Alf Stalsberg.
Identifieringen av Werners silbersaum
Vad gäller Werners (1982) silbersaum, den med de skimrande
fjällcentra, rapporterar Alf att den kommer från Peru och inte
Ecuador och samlades in av Lüling först under 1970-72 i Lago
Vegueta. Han reste till Peru för att söka efter denna fisk 1994,
tillsammans med den världskände utforskaren och schweiziske
akvaristen Patrick de Rham. Den sydligaste spridningen av
silbersaum är i Rio Pisco, men området sträcker sig norrut förbi
Lima. Alf samlade in dem och gav ett antal exemplar från både
de nordliga och sydliga områdena till Kullander som ansåg att
det förelåg små skillnader mellan de två populationerna − två
arter? Vilket senare visade sig stämma, ”silbersaum” var ännu
en icke beskriven art och definitivt inte rivulatus som Lüling/
Werner kallat den.
Fisken har nu fått ett officiellt artnamn och är beskriven i en
nyutgiven publikation (Musilova m. fl. 2009b), med användning
av holotypen som Stalsberg insamlat. Holotypen är fångad i Rio
Pisco, Peru. Dess officiella namn är Andinoacara stalsbergi.
Utbredningsområdet för v A. stalsbergi beskrivs som floder tvärs
Anderna längs stillahavskusten i Peru mellan Rio Chira i norr och
Rio Pisco i söder. Så som framgår av det jag skrivit ovan, delar den
sin stora storlek (totallängd > 20 cm), de skimrande fläckarna, de
www.ciklid.org
Laguna Vegueta där Lüling först samlade in Silbersaum (A. stalsbergi) 1972.
Ciklidbladet 4/2011 - Årgång 44
19
”Rio Lurin en bit söder om Lima, hade också A. stalsbergi, men då måste man
mer uppströms i floden där det var mer vatten” – Alf Stalsberg.
maskliknande linjerna på kinderna, de vertikala ränderna framför
och bakom den rektangulära sidofläcken (typisk för de flesta acarorna), som syns extra tydligt under lek och yngelvård (se fotona
i Werner 1982 foton och här), med den ursprungliga rivulatus.
Den är klart särskiljbar från rivulatus med sina fjäll med svagt
skimrande centra och mörka kanter (fjällkanterna) som skapar
ett rutmönster och den iögonfallande vita randen (förstärkt av en
tunn svart linje strax intill) på rygg- och stjärtfenorna. Beskrivningen åtföljs av bilder av levande och konserverade fiskar som
Alf bidragit med, inkluderande orangekantade fiskar (goldsaum),
vilket författaren av den artikeln kallar den äkta rivulatusen.
Samtidigt som han är förtjust i att få en silversaum uppkallad efter
sig (Etymologi: "Insamlaren av holotypen, erkännande av hans
mångåriga engagemang för att öka kunskapen om ciklider") är
Alf inte så positiv till att goldsaum (orangekantade) green terror
identifieras som rivulatus (Musilova m. fl. 2009b). Han tror den
äkta rivulatus är ännu en skild art, den som Kullander identifierat
som sådan tagen från dess typlokal enligt ovan, som han tycker
ser klart annorlunda ut än goldsaum.
Status för övriga green terror
Porträtt av en stor hane av A. stalsbergi
”Det var klart och fint vatten i Rio Pisco men det var svårt att komma åt med
håven” – Alf Stalsberg.
Som en del av beskrivningen av stalsbergi analyserades åtta segment av gener hos A. stalsbergi och goldsaum tillsammans med
andra arter av acarorna i blåciklidgruppen. Och analysen visar
på en divergens mellan A. stalsbergi och goldsaum som stärker
statusen av dem som separata arter liksom de morfologiska studierna visat. Tyvärr jämfördes inte DNA mellan goldsaum och
den vitkantade varianten från Ecuador vilket gör att släktskap och
status för dessa två varianter är oklar. Är de båda en och samma
art? Eller går den ena att hänföra till A. aequinoctialis och den
andra till A. azurifer, eller finns det ännu fler arter att beskriva i
green terror-komplexet? Alf tror att den orange- och den vitkantade varianten i själva verket är färgvarianter av samma art, vilken
han tror vara, som ovan sagts, A. aequinoctialis. För ett slutgiltigt
beslut kring status för dessa två krävs ytterligare insamlingar
och analyser vilket Alf hoppas slutföra inom en nära framtid. Alf
planerar att återvända till Ecuador för att samla in exemplar av cf.
aequinoctialis för morfologiska och DNA-studier, i ett samarbete
med en av författarna till Musilova m. fl. 2009b, Ingo Schindler.
Utöver detta är en form han fångade in i Rio Zamora en möjlig
ytterligare obeskriven art som skiljer sig från Goldsaum och
rivulatus. Green terror-komplexet kommer sannolikt att växa i
framtiden om Alf har möjlighet att samla de nödvändiga levande
exemplaren för vidare studier.
Det nya släktet Andinoacara
Den nyligen namngivna arten stalsbergi, rivulatus och flera
andra blå och gröna acaror) är nu placerade i det nya släktet
Andinoacara, skapat och beskrivet av Musilova et al. (2009a) i
ett samarbetspapper. I ett nyligen publicerat arbete av Musilova
et al. (2009a) inkluderas DNA-baserad information som stödjer
Kullanders uppdelning av släktet Aequidens. De kan dessutom
härleda en koppling mellan blåciklider till exempel A. latifrons,
A. pulcher, A. coeruleopunctatus, etcetera och de gröna acarorna
inkluderande A. sapayensis , A. biseriatus och terror-komplexet
i det nya släktet de har beskrivit och gett namnet Andinoacara.
Namnet, som löst kan översättas till ”Andernas acara”, refererar
till rollen de tror Andernas berg har spelat i skapandet av dessa
arter genom att utgöra en isolerande mekanism i det genetiska
flödet. De föreslår, liksom Kullander, att den äkta acara, den återstående Aequidens cf. tetramerus, egentligen är polyfyletisk och
aktuell för ytterligare uppdelning. Dessutom föreslår de att vid ett
En bättre fångst i Rio Pisco – massor med små Andionacara
20
Ciklidbladet 4/2011 - Årgång 44
www.ciklid.org
”Det fanns andra som använde Rio Pisco när det var så torrt. Korna stod i kö
för att dricka” – Alf Stalsberg.
senare tillfälle kan det finnas skäl att arbeta mer med uppdelning
av grupperna blå acaras och gröna acaror. Eftersom de valt den
blåciklider A. latifrons (Steindachner, 1878) som typart för det
nya släktet, kommer en sådan uppdelning att leda till att green
terrors omplaceras i ett nytt släkte.
Biotop och reproduktion
En aspekt av biologin för den nyligen beskrivna A. stalsbergi, som
överraskade mig, var biotoperna där arten är utbredd på västra
sidan av Anderna. Många av dessa insamlingslokaler beskrivs
som sjöar (laguna) med bräckt vatten och kustfloder nära stillahavskusten (se foto). Vattnet är klart alkaliskt (pH 7,7 till 9,2) och
hårt (dH 6,7 till över 40, konduktivitet 270 till 4280 µS/cm). Dessa
värden, som först rapporterades av Lüling (1973), bekräftades av
Stalsberg, som upprepade gånger fångade denna art i dylika habitat
på flera olika plaster under åren 1994 till 2008. Dessutom rör sig
uppgifterna om vattentemperaturen från fem platser mellan 22,5
och 28,2˚C med ett medeltal på 25˚C (Musilova m. fl. 2009b).
Som författarna skriver: ”Tillgängliga ekologiska data avslöjar
att Andinoacara stalsbergi är väl anpassad till mycket alkaliskt
och hårt vatten som är rikt på lösta mineraler och att den även tål
vatten som går mot bräckt.” – Inte precis vad man väntar sig för
en sydamerikansk ciklid.
A. stalsbergi har visat sig vara lätt att hålla i fångenskap, givet
hurudana vattenförhållanden (kemisk beskaffenhet och temperaturer) de kommer från. Medan vuxna djur kan uppnå en storlek
på 20 cm eller så, blir de könsmogna vid cirka 10 cm. De är inte
närapå sådana ‘terrors’ de ursprungligen beskrevs som, och de
kan lätt fås i lek. Som de flesta acaror är de substratlekare. Efter
att denna art i stort sett inte har funnits i den amerikanska hobbyn
sedan den första sändningen år 1972, har den nyligen importerats på nytt de senaste tre till fyra åren från Perus kusttrakter av
ciklidimportören Jeff Rapps. Han har salufört både vildfångade
och odlade exemplar de senaste två åren och han upprätthåller
en egen odlingsstam. Arten är väl värd att leta fram och hålla.
Sammanfattning
Medan centrumfjällade silbersaum green terror nu har ett riktigt
namn (och ett korrekt släkte), är statusen för de orangekantade
och vitkantade green terrors av ecuadoriansk härkomst fortfarande
inte helt löst. Huruvida de helt enkelt är, vilket några föreslår
(Stalsberg), färg- alternativt populationsvarianter av samma art
www.ciklid.org
(aequinoctialis?), eller ett artkomplex som väntar på ytterligare
förklaring och artbeskrivning är ännu inte helt avgjort. Det krävs
ytterligare forskning för att utröna om populationen, som Alf
insamlat i norra Esmeraldas avrinningsområde och som Kullander har identifierat som rivulatus, skiljer sig tillräckligt från
den södra populationen i Guayas flodsystem som han anser vara
aequinoctialis. Detta kommer troligen att bero på nya insamlingar
på en mängd olika nya och gamla platser och delvis också på
DNA-analys. Alf har tagit på sig detta som sitt personliga uppdrag
och avser att åka tillbaka till Ecuador för detta ändamål i en nära
framtid. Som jag ser det, förväntar jag mig att i framtiden se de
gamla arterna, en gång hopblandande av Eigenmann (1924), uppståndna tillsammans med en beskrivning av en eller flera nya arter
i ett green terror-komplex. Detta komplex kanske så småningom
får ett nytt genusnamn förknippat med det, om blåciklider och
green terror-acaror ytterligare skiljs från det nya Andinoacara
som Musilova et al. (2009a) har definierat, eftersom blåciklid, A.
latifrons är typarten för släktet. Under tiden fortsätter vi att reda
upp den förvirring som omger denna vackra och intressanta grupp
av sydamerikanska ciklider och gratulerar Alf Stalsberg för detta
erkännande för en livstid av utmärkt arbete och kommande arbete
med sin passion: acaras. Bra gjort!
Erkännanden
Ett speciellt tack till Alf Stalsberg som delat med sig av sina
erfarenheter från insamlingar och sina insikter såväl som för hans
fotografier till denna artikel.
Referenser:
Eigenmann C (1924). Fishes of Northwestern South America. Mem Carnegie Mus
9:1-277. (Also, source of citations for Fowler, Guenther and Regan)
Kullander SO (1983). A Revision of the South American Cichlid Genus Cichlasoma (Teleostei: Cichlidae). Monograph. Swedish Mus Nat Hist. Stockholm,
Sweden.
Kullander SO (1986). Cichlid Fishes of the Amazon River Drainage of Peru.
Monograph. Swedish Mus. Nat. Hist., Stockholm, Sweden.
Kullander SO (2003). Family Cichlidae (Cichlids). In: Reis RE, Kullander SO,
Ferraris CJ Jr (eds.): Check List of the Freshwater Fishes of South America
and Central America: pp. 605-654. – EDIPUCRS, Porto Alegre, Brazil.
Kullander SO, Nijssen H (1989). The Cichlids of Surinam Teleostei: Labroidei.
Monograph. Brill EJ, Leiden , Netherlands.
Leibel W S (2010). The Continuing Nomenclatural Saga of the South American
‘Acaras’. Buntbarsche Bulletin, 258: 4-8.
Les B L (1975). The Biology of Two Cichlid Species in Ecuador. TFH, 23: 56-59.
Lüling, KH (1973). Die Laguna de Vegueta an der Kuste Mittelperus und ihre
Fische, insbesondere Aequidens rivulatus (Günther 1859). Zool. Beitrage,
Neue Folge 19: 93-108.
Musilova Z, Rican O, Janko K, Novak J. (2008). Molecular Phylogeny and Biogeography of the Neotropical Cichlid Fish Tribe Cichlasomatini (Teleostei:
Cichlidae: Cichlasomatinae). Mol Phylogenet Evol 46: 659-672.
Musilova, Z, Rican O, Novak J, (2009a). Phylogeny of the Neotropical Cichlid
Fish Tribe Cichlasomatini (Telesotei: Cichlidae) Based on Morphological
and Molecular Data, With the Description of a New Genus. J Zool Syst Evol
Res 47: 234-247.
Musilova, Z, Schnidler I, Staeck W (2009b). Description of Andinoacara stalsbergi sp. n. (Teleostei: Cichlidae: Cichlasomatini) from Pacific Coastal
Rivers in Peru, And Annotations on the Phylogeny of the Genus. Vertebrate
Zoology 59:1 31-141.
Staeck W, Linke H (1985) American Cichlids II: Large Cichlids. Tetra USA,
Virginia
Stawikowski R, Werner U (1998). Die Buntbarsche Amerikas Band 1. DATZAquarienbucher, Stuttgart, Germany
Werner U (1982). Aequidens rivulatus – The Green Terror That Isn’t TFH 30:
41-49.
Artikeln är tidigare publicerad i Cichlid News. Reprinted by permission from
Cichlid News Magazine, www.cichlidnews.com
Ciklidbladet 4/2011 - Årgång 44
21