Ladda ner reportaget i Östemtingen Nr 52, 2010 (PDF
dSTEMTINGEN Gratis r v ik s E mt e Östra dsförening yg r vik Hem b a Ä mte s tr f 6 96 Ö .se /hb n • 68 r a-amter vik n u r B t s Ås .o w w 41 • w 0 565 -3 03 70 kr mar År 2010 Östra Emterviks Hembygdsförening Nr 52 medl em för dSTEMTINGEN 2010 Nr 52 ANSVARIG UTGIVARE Marina Andersson 0565-312 08 UTGIVEN AV Östra Emterviks Hembygdsförening Första numret utkom 1966 REDAKTION Redaktör Marina Andersson Mårbacka 44 686 96 ÖSTRA ÄMTERVIK Tack alla läsare E fter tretton år i hembygdsföreningens styrelsen, varav sju år som Östemtingens redaktör känns det nu rätt att lämna dessa poster. Jag vill därför tacka alla som gett mig förtroendet att få sätta ihop tidningen och att jobba i styrelsen. Ni har gett mig många uppmuntrande ord på vägen som skänkt mig stor glädje över att vara till nytta trots mina funktionshinder. Jag vill också tacka Kjell som hjälpt mig när jag inte orkat och därmed gjort så att ni inte märkt av att jag inte klarat av så mycket som ni trott att jag kunnat. Under alla dessa år har jag känt stor uppskattning från er som sett vad jag jobbat med. Ett stort stöd som också inneburit att jag även blivit Årets Östemting tillsammans med Kjell, och det trots att jag inte är född här. Det känns stort! Jag hälsar Marina Andersson varmt välkommen som redaktör för Östemtingen och önskar henne lycka till. ( Marie Söhrman 0565-312 08 e-post: [email protected] Marie Söhrman Leif Östlund Margaretha Kvarnström FOTO Fotograf anges där denne är känd. Äldre bilder är från hembygdsföreningens bilddatabas, om ej annat anges ANNONSER Redaktionen OMSLAG Äldre vykort, brev, begravningskort med anknytning till arkivet Bildmontage av Marie Söhrman Redaktionen och föreningen tackar Marie för väl utfört arbete och vill också meddela att Marie fortfarande är en del av vår redaktion. Årets Östemting innehåller en hel del spökerier, främst tack vare Alf Folmers artikel SKALLEN. En hel del avsked blir det också. Mårbackas intendent, Britt Wendling, går i pension vid årsskiftet och Alma Löv Museum läggs ner. Läs mer om detta i tidningen. Även jag kommer att tacka för mig vid årsmötet i februari då jag lämnar posten som ordförande. Hur gärna jag än skulle vilja sitta kvar räcker tiden inte till och efter mycket vånda har jag beslutat att lämna över ordförandeklubban till någon annan (är du intresserad ring valberedningen, Ann-Charlotte 0565-320 27). Tiden i hembygdsföreningens styrelse har varit några av de mest lärorika i mitt liv och jag hoppas kunna komma tillbaka vid något senare tillfälle, men för närvarande säger jag tack för mig. Jag vill också tacka för verksamhetsåret som gått och önska alla en god jul och ett gott nytt år. ( Marina Andersson Medlemsinformation TIDNINGSPRODUKTION Grafisk form KM idé Kjell Sundström Medlemmar som önskar kan göra en engångsinbetalning av medlemsavgiften som då kommer att gälla livet ut. UTHYRNING AV ÅS BRUNN Gunnel Lagerqvist Medlemsavgift: Enskild inkl. Östemtingen 125 kr Familj inkl. Östemtingen 170 kr Ständig medlem, enskild 1 800 kr Ständig medlem, familj 2 000 kr Ständig medlem, 65 år eller äldre 1 500 kr Ständig medlem, 65 år eller äldre, familj 1 700 kr Sätt in medlemsavgiften på bankgiro 5910-7029 0565-302 86, 070-964 56 25 ISSN 1402-1412 Ramströms Tryckeri 2010 Det är viktigt att meddela oss adressändringar så att Östemtingen kommer till rätt adress. Efter två obetalda medlemsavgifter betraktas ni inte längra som medlem i hembygdsföreningen. 4 Året som gått Bengt Åkerblom 10 Östra Ämterviks församling Red 12 Ett händelserikt år för IS Emtarna Viktoria Sundeskog m. fl 42 Historien om den blide Löwenborg Annette Stenbäck 44 Alma Löv Museum Of Experimental Art Marina Andersson 46 Årets utställning på Ås Brunn Marina Andersson 15 Riksdagsman Nils Andersson i Bävik 48 Vykort i stället för SMS Lars Nilsson 16 Boktips Marina Andersson 16 Julmässa på Mårbacka Marina Andersson 18 I krigets skugga Siv Andersson Marie Söhrman 49 Hur vi vårdar vårt arkiv Marie Söhrman 50 Bygdebok i Östra Ämtervik Marie Söhrman 53 Info från hembygdsföreningen Styrelsen 21 Mårbackas intendent går i pension Marina Andersson 23 Vems var stegen? Birgitta Gynnemo 26 Selma Lagerlöfs trädgård Marina Andersson 28 Recept Kyrkliga Arbetskretsen 1996 30 Svea Andersson minns Lars Nilsson 32 SKALLEN Alf Folmer 36 Kattberget Kalle Där Nol 38 Skrömt i Östra Ämtervik Marina Andersson 41 Kvarnlyckan Inger Strandberg Andersson Manusstopp för nr 53 är 1 oktober 2011 3 Carl, Emil och Christian är genuina Bonnrock-fans Året som gått Bengt Åkerblom, foto Marie Söhrman och Kjell Sundström 4 Så slutade 2009 Efter vinter kommer vår Julmässan på Mårbacka ägde som vanligt rum redan första veckan i november men för ovanlighetens skull var det aningen vintrigt – en och annan flinga dalade ner och pudrade marken vit, fast snöandet övergick till regn senare. 9 000 personer besökare hade mässan, som ägde rum för tionde året. Ungefär samtidigt tilldelades Stiftelsen Mårbacka minnesgård Visit Värmlands årliga pris, för att den ”under en längre tid på ett föredömligt och framgångsrikt sätt bedrivit turistisk verksamhet…” Intendenten Britt Wendling, som tog emot diplomet och prissumman på 10 000 kr berättade att Mårbacka under de 70 år det varit öppet tagit emot fyra miljoner besökare! En stor succé blev ett annat arrangemang i slutet av november, nämligen Jul- och hjulmarknaden på Sjösala. Hela 25 utställare visade upp sig och den som inte ville shoppa kunde istället inta fika med julbröd, glögg och annat gott. På nyårsafton 2009 var 797 personer folkbokförda i Östra Ämterviks församling enligt SCB. Vintern 2009–2010 blev kallare än normalt i hela Sverige så också i Östra Ämtervik, något som inte inträffat sedan 1986–87, om man får tro SMHI:s tidskrift Väder och vatten. Det var i genomsnitt 2,5 till 3 grader kalllare än normalt. Lägsta temperaturen uppmätte Elsie Olsson i Prästbol till -28° natten till trettondagen. Snötäcket var cirka halvmetern tjockt men natten mellan 1 och 2 mars hela 65 cm djupt enligt Elsie. Borta var dock snön, när långfredagen inföll alldeles i början av april, när Fryksdalens konstrunda tog sin början med ovanligt stort deltagande för Östra Ämterviks del. Inte bara Alma Löv hade öppnat sina portar för konstälskare i påsktid utan också Lotta Lagersson i Prästbol och Tommy och Angela Bergström på Hörn i Västmyr. Besökarna på Hörn kunde f. ö. inte bara köpa konst utan också smakrik honung från bin, som gästat jättebalsaminens blommor. Den berömda trädgården låg dock ännu i vårvinterdvala. Östra Ämtervik var inte särskilt härjat av brand under året men i slutet av april brann ett uthus till den gamla kvarnen i Södra Ås ner och senare under året drabbades en bastu av samma öde. Valborg firades på sedvanligt sätt med sång och brasa på kyrkbacken och kaffe i församlingshemmet. Hälsade våren välkommen gjorde den här gången ingen östämting utan Värmländska författarsällskapets ordförande Anita Andersson från Brunskog. Mycket lyckad blev metartävlingen och plantbytardagen vid Emtans strand i Prästbol i mitten av maj. Ett femtiotal fiskare var på plats men fiskelyckan var klen. Många plantor bytte ägare och Tommy och Angela från Hörn i Västmyr, som i år har 55 olika sorters tomater i sina odlingar, sålde nästan slut på alla plantor. Eva Larsson från Bygdeutveckling i Östra Ämtervik tror på flera dagar av det här slaget. Sommar, sommar, sommar Landsbygdens dag, det som tidigare kallades Lanthandelns dag, är kanske det största arrangemanget i Östra Ämtervik under året och inträffar i månadsskiftet juni–juli. Under sin tjugoåriga existens har det växt hela tiden och i år ställde ett femtiotal utställare/försäljare upp med sina stånd, som kunde handla om knuttimring, konst- och hantverk, loppis på Sjösala. Bakom denna folkfest står Bygdeutveckling i Östra Ämtervik tillsammans med Prästbols Handel, Sjösala Nöje och IS Emtarna. För sjätte året i rad anordnades Veteranfordonsdagen med mopedrally den 17 juli, på Ås Brunn av Östra Ämterviks LRF och hembygdsföreningen. Leif Backlund, LRF, är en av eldsjälarna bakom det populära arrangemanget. Auktioner på landet hör sommaren till och den 1 augusti var det auktion i Arvidstorp efter Ingemar Wahlberg, som avled i februari 87 år gammal. Apoteket i Sunne var hans arbetsplats och han svarade för apotekets berömda senapsblandning. Auktionen började kl. 12 och höll på till sena kvällen! Ett återkommande arrangemang sedan fyrtio år tillbaka är Lagerlöfsfesten på Ås Brunn. I år inträffade den lördagen den 31 juli och som vanligt var då Emterviksamatörerna i elden. För ovanlighetens skull var det inte något av Selma Lagerlöf som framfördes utan årets pjäs var tillägnad årets jubilar i Värmland och i Sverige, nämligen Gustaf Fröding, som i år skulle ha fyllt 150 år. Daniel Skogman fick Sunne kommuns kulturstipendium 2010, han stod – som så ofta – som medförfattare till pjäsen, Fröding på Slorudsborg. Den 8 augusti började Kulturveckan i Sunne och Östra Ämtervik var förstås med på mer än ett hörn. Den 10 var det Litteraturafton i Församlingshemmet med Per Elam, Björn Sandborgh, Ragnar Magnusson, Aino Mölder stillar sin hunger på Landsbygdsdagen Berndt och Anita Andersson, senare i veckan visning av bilder på Ås Brunn av foton ur hembygdsföreningens samlingar, föredrag i biblioteket på Mårbacka av Lena Carlsson om Selma Lagerlöfs väninnor från Landskronaåren och av Barbro Järliden om Gustaf Fröding och Selma Lagerlöf. Enligt gammal tradition var det också högtidsgudstjänst med mycken musik i Östra Ämterviks kyrka andra söndagen i Kulturveckan. Nu var det rätt längesedan det var logdans i Västmyr men i år blev det av den 14 augusti på Nilssons loge, där Matz Rogers svarade för musiken. I ett tält utanför bjöds på disco! En lyckad tillställning, som borde bli tradition! Sommaren är de historiska vandringarnas årstid. Under 2010 genomförde Föreningen Trillan och Kyrkvägar 11 vandringar. En av dessa hette Selmas litterära revansch och för den stod Göran Bengtsson, som förklarade meningen med den mystiska rubriken för ett sjuttiotal åhörare. Både Selma och Johan Lagerlöf bönade och bad den rike Ol Bengtsa, Olov Bengtsson på Halla i Skacksjö, som varit deras gode vän, att ge dem ett lån för att förhindra att Mårbacka gick i konkurs, men han vägrade, vilket skulle ha gjort Selma ”förbannad”! I sinom tid tog hon då sin revansch genom att ”degradera” denne Olov Bengtsson till Notbindar-Ola i Kejsarn av Portugallien, en figur som hon skildrar som ganska så avsigkommen. Allt enligt Göran Bengtsson och Alf Folmer, som återberättar historien i Fryksdals-Bygden. Och hösten kom Den 7 september var det så dags för Äpplets Dag på Mårbacka, där så många aplar finns, varav troligen några från Selmas tid. Exempelvis Värmlands paradisäpplen, som det finns fyra eller fem av i hela Värmland. Det trädet som står på Mårbacka kan vara planterat av löjtnanten själv, alltså Selmas far, men bär fortfarande 5 Tipspromenaderna var ett mycket populärt söndagsnöje. Kluriga frågor blandat med en dos motion är inte dumt fin frukt. ”Fruktträdgården var ett paradnummer på Mårbacka” skriver Anna Tandre i Mårbackas trädgård. En lämpligare plats för Äpplets dag kan man alltså inte tänka sig, särskilt som det knappast finns någon i Östra Ämtervik, som har en större fruktträdgård. Ett extra plus denna dag var möjligheten att få äppelmust tack vare Tommy Bergströms fruktpress. Godare dryck går knappt att leta upp! På Sjösala ägde en ädel kamp rum lördagen den 14 september, då arton byalag drabbade samman om titeln Östra Ämterviks smartaste by. Vann årets frågesport gjorde Södra Ås. Det segrande laget bestod av Matts Nilsson, Gudrun Sundqvist, Nils Ahlqvist och Nicklas Persson. Val var det till riksdag och landsting och kommun den 22 september och det visade sig att Östra Ämtervik var det tredje starkaste fästet i Värmland för allianspartierna: 72,8 % röstade på alliansen, varav 47,3 % på C, 21,3 % på M 3,4% på FP och 0,8 % på KD. Prästbol ”Östra Ämtervik saknar tätort” konstaterar Bengt Krönström i en artikel i Fryksdals-Bygden från den 20 november ifjol. Och det är ju sant men i brist på bättre får i alla fall Prästbol fungera som centralort. ”Styrkan med Prästbol är att det finns många strandnära områden, där folk skulle få stå i kö för att få bygga”, framhåller planarkitekt Tomas Almgren, som gör upp en översiktsplan för byn. Han verkar däremot måttligt förtjust i Eriksbergsområdet, som för en femton år sedan planerades för ett tiotal villor. Området är detaljplanerat för villaboende med vatten, avlopp och el på plats och Sunne kommun är berett att skänka bort det. Björkliden Hus har förklarat sig intresserat av att bebygga området. 6 Centrum i Prästbol är ”Boa”, d. v. s. Prästbols Handel. För tio år sedan började man använda Sunne kommuns hemsändningsbidrag för utkörning av varor till äldre för att bussa kunder just till affären. – Det har varit väldigt lyckat, säger ”Bosse i Boa” och tillägger, ”att ett tiotal hushåll stadigt använt bussen” –Vi vill absolut inte bli av med bussen till Prästbols Handel, säger Molly Elfstrand i samma reportage till Fryksdals-Bygdens Bengt Krönström. – Lanthandeln är också en träffpunkt för Östra Ämterviksborna. Den har en social funktion och det är viktigt att det som kan utveckla Prästbol också kan få göra det, säger till sist Bosse Nilsson. I ”centralorten” ligger socknens enda skola. I februari kunde man där inviga skolans nya Matteljé, som i Prästbols skola är benämningen på den särskilda sal för matte, som skolan fått tack vare ett statligt anslag för just matematikverkstäder i alla grundskolor i landet. Janne Ekelöf, matematiklärare vid Karlstads universitet, tycker att det var ”den finaste verkstad han sett på år och dag”, enligt NWT:s Stig-Börje Axelsson. I VF av den 10 augusti beklagar Anette Rhudin i föreningen Bygdeutveckling, att planerna på en aktivitetsoch idrottshall i Prästbol inte kunnat bli av på grund av att kommunen tagit tillbaka sitt löfte om nio miljoner i bidrag till bygget och backat från utfästelsen att hyra gymnastikhallen av föreningen. Tusentals timmar som frivilliga krafter i bygden lagt ner på projektet har varit förgäves, förklarar hon för VF:s Maria Svärdsén. Det blir nu bara en gymnastikhall vid Prästbols skola, kanske redan under 2011. Nio miljoner finns avsatta för ändamålet i budgeten för nästa år. Två fina fotbollsplaner finns i Prästbol men klubb- Södra Ås blev Årets smartaste by, laget representerades av fr. v: Matts Nilsson., Nils Ahlqvist, Nicklas Persson och Gudrun Sundqvist. huset har varit i uselt skick sedan branden för två år sedan. Nu har emellertid IS Emtarna beviljats ett stöd ur Allmänna Arvsfonden på drygt en miljon kronor för att bygga ett helt nytt klubbhus. Byggkostnaderna är beräknade till mellan 1,2 och 1,4 miljoner skriver Bengt Krönström i Fryksdals-Bygden av den 28 september. En mycket glädjande nyhet! En trevlig idé, som Bygdeutveckling i Östra Ämtervik har kläckt, är att återskapa den sandstrand som för länge sedan fanns i Prästbolsviken. Projektet kallas Playa del Prästbol och innebär att cirka 30 meter av stranden skulle återställas i ursprungligt skick. – Vi tycker att det skulle vara roligt att göra i ordning en sandstrand för de yngre barnen och den ligger väldigt nära fotbollsplanen, säger Johnny Möller, som är kassör i föreningen, till VF:s Mari Haglund. Ungefär 50 000 kr uppskattar föreningen att återställandet skulle gå på och hoppas få pengarna genom Leader, som är ”en metod för landsbygdsutveckling”. Östemtingarna sköter sig dåligt Östemtingarna sköter sig dåligt, om det nu inte är sommargästerna som gör det. Det förhåller sig nämligen så att inte mindre än 350 hushåll i socknen saknar abonnemang för sophämtning! Detta enligt en inventering, som kommunen företagit. Även för fritidshus, om de används mer än två dagar i följd eller mer än tio dagar under året, är man skyldig att teckna avtal om sophämtning – fast det är inte precis billigt! Alma Löv läggs ner Taking Down Heaven hette årets utställning på Alma Löv med ett fyrtiotal konstnärer. Vernissage var det den 5 juni men redan dagen innan recenserades den i radions Kulturnyheterna, där Dennis Dahlqvist framhöll att ”Alma Löv är en vallfärdsort för dem som gillar modern samtidskonst” och konstaterade att ”oväntade möten och överraskningar är något av Alma Lövs specialitet” och tillade, att det är ”ett minst sagt ovanligt museum”. Den 9 juli kunde emellertid pressen och övriga media meddela att museichefen Marc Broos beslutat att lägga ner Alma Löv Museum. Det är ett enda stort projekt, förklarade han för Mats Dahlberg i Fryksdals-Bygden, ”ett konstverk, och nu är det konstverket färdigt”. Det var en nyhet som skakade om kulturvärlden. Björn och Birgitta Samuelsson hävdade i en insändare i VF med rubriken ”Vi behöver fler flaggskepp i Värmland – inte färre”, att besökarna uppskattningsvis uppgick till minst 10 000 denna sommar och att nedläggningen måste vara något av ett dråpslag för turistindustrin. ”För en kris är det när vi förlorar den dragningskraft som Alma Löv är mitt i Värmland” skriver de, och beklagar att det från ”ledande håll” (i kommunen) inte ens blivit föremål för en kommentar. Även en liten industrinedläggelse hade uppmärksammats mer. Alma Löv föll emellertid med flaggan i topp. Sommarutställningen fick fina recensioner och besökarna var fler än någonsin. ”Ladan”, denna magnifika byggnad, ska dock även fortsättningsvis komma till användning – för seminarier och tillfälliga utställningar för en mindre krets. De underfundiga paviljongernas öde är mera ovisst. Men en olycka kommer sällan ensam. Bakom familjen Broos beslut att lägga ner Alma Löv Museum låg tydligen bl. a. en konflikt med närmaste grannen sedan något år, alltså konstnären Lars Lerin. Östämtingarna har nog överlag känt sig mycket stolta över att denne 7 ”superkändis” slagit sig ner i bygden, men säg den lycka som varar beständigt. Bl. a. som en följd av den uppkomna ovänskapen med Marc Broos lämnade Lars under sommaren Smedsby och Östra Ämtervik och flyttade till Hammarö. I det vackra, nyrenoverade konstnärshemmet har nu en annan framstående konstnär flyttat in, nämligen fotografen J. H. Engström, sedan något år bosatt i Visterud. Selma Lagerlöf och Mårbacka Ifjol gick Hilding Bergqvist ut i pressen och klagade på att arbetarbostaden, på Mårbacka fått stå och förfalla och framhöll att Selma i sitt testamente uttryckligen sagt ifrån att den skulle bevaras eller, närmare bestämt, ej får ”av stiftelsen överlåtas, pantsättas eller tagas i mät för gäld”. Först verkade det som om Mårbackastiftelsen i alla fall skulle göra sig av med huset men i höst, 2010, står det klart att den är beredd att rusta upp byggnaden ifråga. Selma flög nog aldrig under sin livstid men nu får hon göra det, i alla fall som bild på fenan till ett av flygbolaget Norwegians flygplan. Tidigare har Greta Garbo, Carl von Linné och Anders Celsius vederfarits den äran liksom ett antal ”norska hjältar”. Därtill kanske hennes Nobelklänning kan komma att utses till Årets klenod. Klänningen har nämligen nominerats till tävlingen Klenod 2010, som arrangeras av Riksförbundet Sveriges museer, och är ett av tio bidrag som gått vidare till final! Den är alltså 101 år gammal men i skick nästan som ny! Mårbackastiftelsen har bildat ett förlag, Mårbacka förlag, och den första boken förlaget ger ut är Torbjörn Sjöqvists Kära syster! Jag tyckes hafva otur i allt. Den handlar om Selmas bror Johan, som länge ansetts som en dummer, exempelvis av Sven Stolpe, som rent ut kallade honom idiot i sin Selma-biografi, men han tog faktiskt studentexamen med goda betyg och – framför allt – hjälpte han sin syster, när hon var på vippen att ge upp sina studier för att pappan vägrade ge henne några pengar. Selma var honom evigt tacksam för detta och när det gick dåligt för honom i Staterna, dit han emigrerade i början på 1890-talet, försedde hon honom och hans familj titt som tätt med pengar. Berättelsen om Johan Lagerlöf är hjärtslitande, han hade sannerligen ödet mot sig! Folk och fä i Östra Ämtervik Årets Östemtingar blev Marie Söhrman och Kjell Sundström. Sedan 1997 har de på flera sätt arbetat med och för och i Östra Ämterviks hembygdsförening. Kjell har bl. a. ägnat sig åt att digitalisera föreningens bildsamling och Marie har suttit i föreningens styrelse och varit redaktör för Östemtingen. De har också byggt upp föreningens hemsida och de har gjort en mängd inspelningar av östemtingar hemma och i förskingring. I vanlig ordning fick de ta emot utmärkelsen på Lagerlöfsdagen på Ås Brunn. Petter Backlunds starter i Mopedrallyt är alltid lika spektakulära 8 Sedan i december i fjol heter nya VD:n för Knappens tryckeri i Karlstad, med trettiotalet anställda, Anette Rhudin. Hon bor Där Nol i Prästbol och driver ett eget konsultföretag, Dirigo, samt – inte minst – är ordförande i Föreningen Bygdeutveckling i Östra Ämtervik. I en artikel i Fryksdals-Bygden av den 15 juni berättar Alf Folmer om Ellen och Adelaide, som för 100 år sedan blev vuxna. Ellen var hans mor och hon och fadern, som var norrman, flyttade till Oslo 1924, just det året Kristiania döptes om till Oslo! Adelaide var en av de sju berömda prästbarnen Piltz, som i förra seklets början blev fader- och moderlösa, men tack vare en riksinsamling, som Ernst Chöler på Gårdsjö och Selma Lagerlöf ställde sig i spetsen för, fick de ett ståtligt startkapital med sig ut i livet. Adelaide gifte sig med tonsättaren m. m. Axel Södersten från Karlskoga. De fick bl. a. sonen Gunno, som också blev tonsättare och organist och gifte sig i sin tur och fick barnen Elisabet, Maria och Michael. Elisabet har numer återvänt till sina förfäders bygd och slagit sig ner i Älvbäck. TV-journalisten Clary Jansson blev en känd och omtyckt person, när hon i början av 2000-talet uppehöll sig i Östra Ämtervik på jakt efter sina rötter. Resultatet av hennes mödor kunde vi se på TV omkring nyårsskiftet 2008–09. I en rad program berättade hon sin släkts historia, som började fem generationer bakåt i trakten kring Fölsjön. Hela första avsnittet handlade om hennes anknytning till vår socken. Det var säkert många i Östra Ämtervik, som med sorg mottog budet om hennes bortgång i mars 2010. I augusti slog Anders Broman i Södra Ås larm om att en varg passerat bara en tjugo meter från honom ute på vägen. Möjligen hade den varit inne i kohagen men inte rivit något djur. Tydligen har en ung ensam varg hållit till i trakten hela sommaren. Senare rapporterades att det skulle röra sig om två ”närgångna” vargar och fredagen den 27 augusti beviljade länsstyrelsen skyddsjakt på en av dem. Tidigt dagen därpå var den ene skjuten. Några rapporter om att de skulle ha gett sig på och skadat får eller hundar finns inte, skriver Britta Nyberg i Fryksdals-Bygden, ”men med tiden har oron spritt sig.” Enligt Vargobs på Nätet har varg också observerats i Visterud den 22 augusti och i Skacksjö den 26. Vitkindade gäss brukar hålla till i trakterna kring Mårbacka och Sjösala under flyttperioden, uppger Morgan Johansson i Sunne ornitologiska förening för VF. Något hundratal är det inte fråga om som Sven Svensson i Stöpafors hävdar, säger Morgan Johansson. Sven Svensson har ansökt om skyddsjakt på den fridlysta fågeln på grund av att han fått en hel vall uppäten av de stora fåglarna. C Veterantraktorplöjning på Kul i Ås, Jan Nilsson med sin Ferguson 9 2010 års konfirmander i Östra Ämterviks församling Fr. v: Kyrkoherde Joakim Leroy, Adelé Kristiansson Sundbäck, Märta Ahlqvist, Henrik Möller, John Hilmersson, Elin Forslund, Sofia Pettersson och Viktor Svensson. Foto Per Sundqvist. Östra Ämterviks församling Födda 2009 24 okt 28 nov 6 dec 2010 15 maj 29 maj 13 juni 25 juni 4 juli Bosatt Klas Martin Eriksson ÖÄ Theo Per Henrik Ljunggren ÖÄ Mikey Erik Fredrik Blomstergren Ö Ä Alice Tyra Isabella Henriksson Ellen Eva Kristina Söderlind Bo Hans Sixten Olsson Ella Maja Margareta Olofsson Mary Sofia Linnea Olofsdotter Wretling Rottneros ÖÄ Molkom Karlstad Göteborg 28 aug Vera Beatrix Montgomery 18 sept Elsa Thilde Maria Dahlström Sunne ÖÄ Vigda 2010 Bosatt 20 feb Anna Maria Christina Kristoffersson Karlstad Boeric Christian Kip V Frölunda 12 juni Lisa Cecilia Olsson Anders Pär Ronny Andersson 10 25 juni Annica Catharina Lindström Jan Olov Peter Olofsson 25 juni Astrid Rigmor Sundquist Erling Tommy Boström 21 aug Lotten Helena Marie Åsén Peter Jan Erik Blomqvist Karlstad Karlstad Uppsala Avlidna 30 okt 2009 18 dec 2009 21 jan 2010 17 feb 2010 18 feb 2010 17 mars 2010 25 mars 2010 29 mars 2010 6 juni 2010 2 aug 2010 10 sept 2010 15 okt 2010 Tore Gösta Svensson Georg Alfred Rune Larsson Jan Axel Eigert Nils Åke Ingemar Wahlberg Karl Edvin Mattsson Elsa Elisabet Nilsson Anna Linnéa Persson Ernst John Anders Chöler Karin Ingrid Nilsson Hulda Elvira Birgitta Johnsson Karl Artur Boström Olof Harry Gustafsson Konfirmandjubileum 2010 De som var med var de som konfirmerades 1940, 1950, 1960, 1970, 1990. Inbjudna var även de som konfirmerades 1980 och 2000 men det var ingen från de åldersgrupperna som hade möjlighet att komma. Bakre raden fr. v: Kenneth Jonsson, Kjell Jonsson, Bertil Persson, Roland Eriksson, Kjell Olsson, Gun Nilsson, Rune Myrén, Dagny Zetterlund, Astrid Frid, Ann-Britt Munter, Idor Hjalmarsson, Gustav Börjesson och Rolf Andersson. Sittande i mittenraden fr. v: Doris Mattson, Sylvia Bäcklund, Gun-Britt Hedlund, Inger Nilsson, Gullan Karlsson, Gunnel Nilsson, Signe Pettersson, Siv Andersson och Marit Söderkvist. Främre raden fr. v: Gertrud Andersson, Gunilla Franke, Ann-Kristin Johansson och Ann-Charlotte Eriksson. Foto Per Sundqvist Jubileet ägde rum den 25 juli 2010. Samtliga som deltog i gudstjänsten fortsatte sedan in till församlingshemmet där man åt lunch tillsammans. För många betydde den här träffen väldigt mycket, att få träffa gamla barndomsvänner och prata minnen. Avlidna medlemmar Anna-Lisa Backlund, S Gunnerudstorp. Karl Boström, Bogerud. Anders Chöler, Gårdsjö. Sverre Emås, Sollentuna. Allan Green, Kil. Birgitta Johnsson, Prästbol. Solweig Larsson, Sunne. Gunnar Nilsson, Vålberg. Ingemar Wahlberg, Arvidstorp. Verner Andersson, Gunnerud. 11 Ett händelserikt år för IS Emtarna Viktoria Sundeskog, Fredrik Chöler, Emma Andersson, Jessica Lennartsson och Johan Andersson Nytt omklädningsrum Det är nästan så man får nypa sig lite i armen för att man ska förstå att det är sant. Onsdagen den 8 september 2010 kommer för alltid att vara inristad i Emtarnas historia. Den längsta dagen i mitt liv! Tänk att så många tankar kan passera i ens huvud under en dag… ”tänk om vi inte får det!”... ”tänka om vi får det!”... ”nej vi får det nog inte”… osv. Kl 16.15 på onsdags eftermiddag ringde Lena Berglund från Kammarkollegiet till mig, sen minns jag faktiskt inte så mycket mer än att jag grät av lättnad i bilen på väg hem från jobbet! ÄNTLIGEN! En miljon ett hundra två tusen kronor på ett bräde... ! Vi kan bygga vårt efterlängtade klubbhus och det med råge! När Helena Haglund och jag började peta i alla dessa bidragsansökningar i slutet av 2009 och vi började inse att vi inte kunde få pengar från Boverket för att kommunen inte går in med 30 % av insatsen och att Leader Växtlust Värmland efter 3 månader kommer på att de ersätter inte befintliga byggnader, då kändes det väldigt mörkt ett tag. Runt årsmötet i februari så började vi att titta i en ansökan från Allmänna Arvsfonden. Under de 9 månaderna det tog att få ett beslut från Allmänna Arvsfonden har 3 kompletteringar gjorts, det har ringts mängder med telefonsamtal och skrivit hur många mail och brev som helst. Det är ingen lek att ansöka om bidrag! Ibland är det sådana krav som ska uppfyllas så att man får nästan känslan av att de är gjorda för att man inte ska kunna uppfylla dem. Dock har vi fått många erfarenheter och kunskaper under denna resa och framförallt att det GÅR ATT LYCKAS!! Förutom att vi har lyckats få bidrag från Allmänna Arvsfonden så bidrar Fryksdalens Sparbank med 100 000:-, Sunne Kommun med 10 000:-, Fölsvik med ca 50 000:-, Frykensjöarnas fond med 25 000:- samt att vi fick 230 000:- från Länsförsäkringar efter branden. Vi väntar fortfarande svar från Riksidrottsförbundet på 100 000:-. Så får vi allt är vi förbi den budgeterade summan – mycket skönt! Ja alla ni goa Östämtingar nu är etapp ett avslutad. Att ansöka om bygglov, att ansöka hos Länsstyrelsen och uppfylla alla deras krav samt att leta och skriva ansökningar om bidrag är över efter nästan 2 ½ år. Nu börjar etapp två och det är att få till ett riktigt bra klubbhus för alla våra aktiva barn, ungdomar och vuxna som gillar att idrotta! Många har frågat mig om hur det nya klubbhuset 12 Sedan den 2 oktober är det gamla omklädningsrummet vid fotbollsplanen ett minne blott. Foto Kjell Sundström. kommer att bli och det kan vara lite svårt att förklara så gå gärna in på vår hemsida www.emtarna.se och titta på ritningen. Byggstart i höst I nuläget planerar vi för fullt hur vi ska organisera alla som ska bidra runt bygget, med datum osv. Vår ambition är att vi ska hinna gjuta och bygga stommen innan jul. Sedan blir det ett litet uppehåll, för att sedan ta vid igen strax efter alla julhelger. Vi hoppas att klubbhuset ska kunna stå färdigt någon gång i maj 2011. Vi kommer dock att prioritera omklädningsrummen med tillhörande hygienutrymmen samt toaletter i första hand så att våra spelare kan utnyttja detta vid säsongstart. Klubbrummet och kiosken får komma i andra hand. Men, som sagt, vår förhoppning är att allt ska vara klart till säsongstarten 2011. Som ni alla vet har Bygdeutveckling arrenderat Sjösala under 2010 och det har varit väldigt betydande för oss i Emtarna. Tack vare att vi inte behöver sköta driften kring Sjösala kunde vi nu i år köpa andra saker än matchkläder och betala försäkringar samt domararvoden osv. Vi har köpt in en enklare trimmer, gräsklipparna har fått lite nya delar, vi har målat båsen och dränerat en av planerna. Vi har sytt upp nya hörnflaggor och köpt in lite material till våra spelare. Himla kul tycker vi! Vi har ju också fällt alla träden runt Sjösala och städat upp i slänten samt samlat in pengar till ett nytt staket. Vi är mycket nöjda över resultatet och TACK alla ni som har sponsrat detta. Nytt för i år är att Emtarna har startat upp tipspro- menader samt försök med sommargympa med Lisa Andersén. Vi vill att alla ska kunna idrotta, motionera och få en bättre hälsa som medlem i Emtarna och försöket med tipspromenaderna har slagit så väl ut att vi ska fortsätta nästa år igen och hoppas att detta blir en tradition. Det är trevligt att samarbeta med de andra föreningarna och kunna dela på både arbetsinsatsen och inkomsterna. Nästa år går tipspromenaderna i Visterud med start i Missionshuset. Sommargympan slog kanske inte lika väl ut, men vi gjorde ett försök och TACK Lisa för att du ville testa detta! Bygdeutveckling köper Sjösala Under sommaren öppnade Emtarna upp en diskussion kring Sjösala med Bygdeutveckling och undrade om de skulle vara intresserade av att köpa Sjösala? Diskussionerna har varit många och den 22 september på Bygdeutvecklings extra stämma gav medlemmarna sitt godkännande till ett köp. Nu återstår endast de praktiska lösningarna kring summor, reverser och tillträdes datum osv. Från Emtarnas sida är detta en stor lättnad. Som alla vet är det mycket jobb bakom en förening. Att dra in pengar till föreningen, att engagera er som bor här i föreningens olika aktiviteter och få allas viljor och behov tillgodosedda. Detta kräver otroligt mycket tid och engagemang och att samtidigt få Sjösala att gå runt funkar inte för oss i Emtarna. Vi önskar Bygdeutveckling lycka till! Vi ska inte bara bygga klubbhus och sälja Sjösala under hösten utan också sköta andra uppdrag, så som Mårbacka Julmarknad. Visste ni att vi är ca 100 östämtingar som hjälper till under dessa veckor. För det är inte bara dessa 4 dagar som vi jobbar. Vi börjar redan nu i oktober med att 4 personer skriver scheman och organiserar upp oss. Vi har ett tiotal personer som jobbar två dagar innan med att fixa i ordning allt som ska städas, sättas upp och plockas upp osv. Sedan har vi alla ni som står och säljer, serverar och sköter parkeringen i dagarna fyra. Sedan är det ett tiotal personer som städar efteråt och det är ingen lätt match med all gegga och halm. Nytt för i år är att vi har tryckt upp funktionärsvästar med vår logga på, samt att det kommer att finnas tillgång till några kommunikationsradior för de som är på parkeringen. Tack alla ni som bidrar till att få Mårbacka Julmarknad att fungera för oss i ISE! Vi i Emtarna som sitter i styrelsen i år är ordf. Viktoria Sundeskog, vice ordf. Lars-Gunnar Wikström, kassör Åsa Chöler, sekr. Linnea Backlund, vice sekr. Lennart Sundqvist, ledamot Anna Ramebäck och Anders Svensson samt suppleant Henrik Rundqvist. En suppleantplats har varit vakant. Vi vill även passa på att rikta ett stort tack till alla ledare och tränare som ställer upp för våra unga, utan era insatser skulle vi inte ha någon verksamhet. TACK! Tack också till Peter Bared Fridh för all hjälp med vår nya hemsida. Gå gärna in och titta på www.emtarna. se och skriv kommentarer eller inlägg till oss. Har du 13 Match på Kolsvik en idé om något du anser att Emtarna ska testa, hör av dig till oss! Återigen: tack alla goa Östämtingar för era insatser för Emtarna! Från flicklag till damlag Inför denna säsong flyttade man upp det tidigare flicklaget till att bli ett damlag. Om man ska värderar säsongen efter det så gjorde vi en helt ”okej” insats, det syntes redan i början av serien att det var en stor skillnad i spelet mellan flick- och damfotboll. Trots denna skillnad så visade tjejerna en riktig kämpaglöd och det viktigaste var att vi hade roligt. Dock började säsongen med en jakt på spelare eftersom de tidigare åren har varit upp och ner med antalet tjejer. Vi lyckades mycket bra med detta och började säsongen med fyra nyförvärv: Linnea Backlund, Johanna Persson, Sara Persson och Emelie Danielsson. Vi är jätte nöjda med säsongen och tjejernas insats. Arbetet inför nästa säsong har redan börjat, och det verkar finnas en liten revansch lust i laget, så det ser bra ut inför kommande serie. Säsongen 2010/2011 börjar med träningar redan nu i November och det ser jag och laget verkligen i fram emot. Juniorer och knattar IS Emtarna har denna säsong haft jättemånga fotbollssugna juniorer och knattar i år, jättekul! Säsongen drog i gång med en rivstart i april med inomhuscup i Sunne för juniorerna. Den ordinarie träningen började i maj och vi har haft inte mindre än 53 barn inskrivna från födda -99 och yngre. Två lag har deltagit i kommunens 14 poolspels serie och det har varit sju tillfällen med två matcher och alla har kämpat på tappert. Avslutningen och tillika sista matcherna i poolserien var helgen den 18–19 september och alla belönades med en varsin guldmedalj och en liten gottpåse. De yngre barnen har kämpat på med bollek/träning en gång i veckan och de avslutade sin säsong med att spela en riktig match tillsammans med de lite äldre barnen och sedan fick de med sig ett diplom hem som bevis på att de kämpat hårt i sommar. Hoppas att det stora fotbollsintresset håller i sig till nästa sommar! A-laget Efter att ha spelat i division 7 Norra under de två första åren efter Emtarnas comeback, så hamnade vi under 2010 i den centrala serien. Kvalitén på lagen i denna serie är bättre än i den norra och vi slutade på en fjärde plats av nio lag. Vi har haft med hela 35 spelare i matcher under säsongen och det är naturligtvis för många för att det ska bli ett riktigt sammanspelat och bra lag. Nämnas kan att vi under säsongen har använt hela 6 olika målvakter på grund av skador, skiftarbete m. m. Spelmässigt så klarade vi oss bra mot alla lag, men vi har saknat stabila målskyttar och förlorade för många bortamatcher. Flest mål gjordes av David Selander. Bästa spelare under säsongen har varit Patrik Larsson, Erik Björkdahl, David Selander, Tobias Mastling, Marcus Svensson, Fredrik Backlund och Pär Enocksson. Positiva besked har vi också fått från unga ytterbackarna Alexander Mastling (15 år) och Victor Henriksson (16 år) som har klarat sig gôrbra. C Riksdagsman Nils Andersson i Bävik Lars Nilsson D et är ingen tvekan om att Nils Andersson från Tomta i Bävik, Östra Ämtervik, hör till de mer, prominenta männen från den sägenomspunna socknen under förrförra seklet. Även om namnet i sig bara påminner om en odalman av den gamla stammen i förskingringen. Men ”Nils på Tomta” betyder en viktig del fryksdalsk politisk historia. Andersson som under åren 1841 fram till den 25 november 1873 ägde och brukade gården Tomta, skrev nämligen historia då han 1867 blev förste fryksdaling invald i riksdagens andra kammare, samma år som ståndsriksdagen ersattes av första och andra Kammaren. Uppgifter hämtade från Kungl. biblioteket i Stockholm, berättar att Nils Andersson, hemmansägare från Bäfvik ledamot i andra kammaren för Fryksdals nedre tingslag af Värmlands län, upplyser om Anderssons tre år i andra kammaren 1867–1869. Fullmakt för honom godkänd 1867 Suppleant i statsutskottet 1867 Valman vid Justitieombudsmannavalet 1867 Valman vid fullmäktigevalen 1867 Motion A. K. nr 186, 1867 Ledamot i tillfälligt utskott, 1868 Motion A. K. nr 193, 1868 Ledamot i tillfälligt utskott, 1869 Motion A. K. nr 327, 1869 Nils Andersson föddes på Hagen i Visterud den 29 augusti 1818, gifte sig annandag jul 1841 med Katrina Jonsdotter från Där Fram i Södra Ås. Katrina föddes den 26 augusti 1819. Nils och Katrina flyttade till Tomta i Bävik i samband med giftemålet och blev sedemera föräldrar till åtta barn födda på Tomta. Sönerna Anders född 1842, Jon född 1844, dottern Anna född 1846, Karolina född 1849, sonen Gustav Wilhelm född 1852, dottern Hulda född 1857, Augusta Katrina född 1859 och som åttonde barn dottern Emma född på Tomta år 1861. År 1873 såldes Tomta och familjen flyttade till Smedsby, enligt uppgifter till Sann den 25 november 1873. Tomta i Bävik, foto från 1950-talet. De bodde kvar i Smedsby till den 17 oktober 1876 då Nils och Katrina med de barn som bodde kvar hemma blev bosatta på Enkullen i Prästbol, enligt en säker talesman, Roland Kihlstadius. Nils Andersson blev tidigt knuten till politiken och förekom i Ståndsriksdagen i åratal innan riksdagens två kamrar instiftades 1867. I Ståndsriksdagen med adel, präster, borgare och bönder tillhörde Andersson självfallet Bondeståndet. - Nils Andersson jämställdes med advokat som sakförare och skrivare i Östra Ämtervik med en rad kommunala förtroendeuppdrag i socknen. - Andersson hörde vidare till talarna på Mårbacka under flera år på 1870-talet. Något som anförtroddes de mer framstående i Östra Ämtervik den 17 augusti för att fira löjtnant Erik Gustaf Lagerlöfs födelsedag. Då var det verkligen fest på Mårbacka. Och riksdagsman Nils Andersson var en lysande talare, berättar bygdeforskaren Roland Kihlstadius. Nils Anderssons son Gustav Wilhelm blev också en känd och aktad person i Fryksdalen, som kyrkobyggare och ansvarig när kyrkan i Nyskoga byggdes. Nils Andersson avled i Östra Ämtervik den 18 november 1891. Hustrun Katrina avled den 27 maj 1898. C 15 Boktips med anknytning till Östra Ämtervik Torbjörn Sjöqvist med sin bok. Marina Andersson D e flesta böcker som skrivs med någon form av Ämterviksanknytning handlar oftast, av förklarliga skäl, om Selma Lagerlöf. I år har det publicerats en bok med Lagerlöfsanknytning, men den handlar inte om Selma Lagerlöf, utan om hennes bror Johan Lagerlöf. Johan Lagerlöf har för Mårbackastiftelsen varit ett tomt ark, man har vetat att han emigrerade till USA efter att han försökt rädda Mårbacka från konkursen under 1880-talet. Dessvärre misslyckades han och försvann ur Lagerlöfshistorien. Detta har Torbjörn Sjöqvist ändrat på. Genom sin bok Kära Syster, jag tyckes hafva otur i allt har han lyckats att inte bara föra fram en nästintill okänd del av Selma Lagerlöfs liv, utan också gett oss en levande bild av ett rörande emigrantöde. Johans liv i USA blev inte den framgångssaga han tänkt sig. Liksom sina far Erik Gustaf var han ambitiös och driven, men totalt oförmögen att praktiskt genomföra vad han föresatt sig. Pengar rann genom hans och hustrun Nannys fingrar och Selma Lagerlöf ryckte ut och stödde ekonomiskt. Johan och Nanny längtade tillbaka till det gamla landet. De gjorde en klassresa nedåt, för deras del var inte USA något lyckans land. Boken är baserad till stor del på brev som Johan och Selma Lagerlöf skrivit till varandra och foton från bland annat Mårbackastiftelsens samling, foton som tidigare varit opublicerade. Den är skriven på ett fängslande sätt, det är svårt att lägga den ifrån sig och omöjligt att inte röras av Johan och Nannys ambitioner och tillkortakommanden. C Julmässa på Mårbacka Marina Andersson, foto KM idé J ul i början av november kan tyckas vara att överdriva firandet en aning, men så är det på Mårbacka. För tionde året i rad arrangerade Svenska Slottsmässor en julmässa på Mårbacka som genom detta befinner sig i mycket fint sällskap. Från Svenska Slottsmässors sida söker man unika miljöer att hålla sina mässor i och det är bara hantverkare och matproducenter med produkter av högsta kvalité som tillåts delta. Mässorna genomförs bland annat på Vadstena slott, Kalmar slott, Julita gård och oftast hålls två mässor under samma helg. Mårbackas julmässa inträffar oftast under allhelgona och har tidigare år dragit runt 9 000 besökare. 2010 blev ett undantag, och slog alla tidigare rekord. Under fyra dagar besökte över 11 000 besökare mässområdet och köpte allt från tomtar och hattar till marsipangrisar. Glöggen har tydligen blivit mycket populär. Även när mässan avslutats och den ordinare verksamheten drar igång på 16 Mårbacka med guidade visningar av minnesgården ställs ofta frågan om Mårbackaglögg säljs i butiken. Mässan arrangeras av Svenska Slottsmässor som arrenderar Mårbacka av Mårbackastiftelsen, men även stiftelsens egna verksamheter får givetvis ett uppsving och antalet besökare som följde en guidad visning och som drack kaffe i Mårbackas eget kafé ökade. IS Emtarna insatser måste nämnas. Anlitade av Svenska Slottsmässor sköter de städning, parkering och lite till, vilket givetvis är en resurskrävande verksamhet. Till sist några ord om vädret. Alla som har parkerat på åkern intill Mårbacka under julmässan vet att det räcker med lite regn för att förvandla gräsytan till en lervälling. I år däremot var vädrets makter på Svenska Slottsmässors sida. Regnet och molnen förvandlades till solsken och frostnätter vilket ledde till att även parkeringen fungerade utmärkt. C 17 Militärerna samlade framför verandan på Ängåsen. I mitten mamma Maria med barnen Kjell, Siv och Solvig. I krigets skugga Siv Andersson J ag är född 1936, mina föräldrar hette Maria och John Nilsson och vi bodde på Ängåsen i Gunnerud. Jag var mellanbarn och har syskonen Solvig och Kjell. Den 9 april 1940 anföll tyskarna Norge, jag var bara 3½ år gammal. Jag minns ändå en del och annat har jag fått berättat för mig. Det var bekymmersamma år för alla vuxna och jag vill beskriva hur vi levde då. Vi hade ju lantbruk och mjölkkor, så pappa fick uppskov med att infinna sig till krigstjänst på somrarna, men två vintrar vaktade han Sveriges gräns mot Norge. Ena gången var han stationerad i Lekvattnet och Röjdåfors, andra gången i Östmark. Han berättade inte så mycket om hur han hade haft det, utom en gång då de var ute och åkte skidor och kom in på norskt territorium. De upptäckte några säckar med tysk text och fick då bråttom att skida tillbaka. I Östra Ämtervik fanns omkring 800 soldater stationerade och hos oss på Ängåsen bodde 20 meniga och ett befäl och marketentarn. I Oppista bodde två högre befäl och i missionshuset meniga och på ålderdomshemmet var det sjukstuga. De hade egen läkare som var på hemmet och där inrättades också en arrest i ”stôllboa”, ett garage på andra sidan vägen. Där stod en vakt och vid jämna mellanrum var det vaktombyte och soldaten marscherade sedan tillbaka till missionshuset, (det 18 var lika stort som missionskyrkan i Sunne). 1941 brann missionshuset och med det tror jag den militära närvaron i Gunnerud upphörde. Varför så många militärer i lilla Östra Ämtervik? Det befarades att tyskarna skulle komma med trupper till Olsäter med tåg och då skulle de stoppas, sades det. Ängåsen är ett stort gammalt hus från slutet av sjuttonhundratalet. På 30-talet var det inte inrett och varmbonat på stora salen och ett litet angränsande rum på övervåningen och där bodde militärerna och det var inga innanfönster. Det här var under den kalla vintern 40–41. Det fanns en gammal kakelugn och den kom en soldat och eldade i för att det skulle bli lite värme. Det var då en gammal stor mur med nio rökgångar och naturligtvis blev det soteld. Vi hade vår sängkammare på övre våningen och där låg hela familjen. Vi barn hade lagt oss och mamma sagt god natt och gått ner då vi hörde dån och det var alldeles rött utanför fönstren. Soldaterna kom senare, de byggde våningssängar och stoppade madrasserna med halm. På hallen snickrade de hop ett vapenställ där de hade sina gevär. De gick in stora ingången och första dagarna tog en del fel dörr och tittade in till oss. Man hörde deras tramp i trappen och det var lite skrämmande. De använde utedasset, för någon inomhustoalett fanns inte. Hur de skötte sin hygien och fick mat vet jag inte. Något elektriskt ljus fanns inte på salen, utan de drog nog en provisorisk ledning dit, så det blev lite ljus. Allt var enkelt på den tiden, vi hade elektrisk ström från Kvarntorp och det var Isak i ”Kônsa” som monterat det. Vi hade två 25 wattslampor i köket, en vid spisen och en vid matbordet. Köket var långsmalt, så det var svagt ljus och det var skomakarlampor och bara en lampa i varje rum. Vi hade en radio och det var väldigt viktigt för att kunna följa med vad som hände ute i världen. På väggen i kammaren satte mamma och pappa upp en världskarta och där satte de upp nålar för viktiga händelser. Pappa var med i en studiecirkel och de samlades en gång i månaden. De var i olika hem och ingen hade bil, utan det var cykeln som gällde. Det var Manne Örnberg, Samuel Friman, Oskar Nygren, Andreas och Adolf Borg, Anton Jonsson, Rudolf Nilsson, Henrik Westlund, Vilhelm Olsson m. fl. som deltog. Det var livliga diskussioner när de kom samman och det blev högljutt ibland. Det var bara de som körde post och taxi som hade bil. De hade gengasaggregat bak på bilarna som de fick elda i. Mjölkbilen och bussarna hade också aggregat för att kunna köra, ingen bensin kom in i landet på grund av kriget. Vi fick telefon någon gång under de här åren, när vet jag inte, men vi hade nummer 45. Vi hade inget kylskåp, men vi hade ett isskåp. Pappa tog upp is på vintern och lade i en isbinge han hade bakom husen i skogen. Man lade isblocken i sågspån, både under och över och det isolerade så pass mycket, att det varade under sommaren. Man lade is överst i skåpet i ett fack och den smälte långsamt och blev till vatten i en plåt på botten av skåpet. Det användes bara när det var riktigt varmt, för man förstår att det var mycket jobb med det också. Annars hade vi som brukligt var ett stort skafferi på norra sidan huset, där det var rätt svalt. Mjölken kyldes i en källa vi hade på gården och mjölkbilen kom varje dag. Tänk vad duktiga husmödrarna var, de fick hushålla med det som fanns. Vi som var bönder hade det väl bra, för vi hade vanligen grisar som vi födde upp och kunde slakta. Vi fick emellertid inte göra hur som helst, utan pappa måste till ”Kristidsgösta” Gösta Olsson i Visterud och få licens och lämna kuponger. Vet inte riktigt hur det gick till, om man var tvungen att sälja fläsk, så det inte blev för mycket åt en familj. Fläsket saltades ner i en fläsktina och en del röktes. Det var den vanligaste middagsmaten, fläsk och potatis. Så gick det också till när pappa var till kvarnen och fick säden mald, han var tvungen lämna kuponger. Det mesta var ransonerat, kläder, skor och inte minst det älskade kaffet. Tilldelningen var 7½ hg för 7 månader, så man rostade råg och vete och blandade ut, så fick man surrogatkaffe. Det var självhushållning som gällde, man bakade bröd av eget mjöl och vi hade egen potatis. Vi hade höns så ägg fanns, men mamma sparade ihop så hon kunde sälja en del i affären, för salt, socker och jäst inhandlades där. Vår affär var Tomta och det var Ester Backlund som ägde den. Det var mycket löst folk ute och tiggde mat. Några bröt sig in i källaren och tog saft och sylt och i visthusboden stals fläsk och mjöl. Pappa satte upp galler för fönstren i källaren och boden och järnslå med hänglås för dörrarna. Kommer ihåg en gång vi fick bananer. Det var så bestämt att alla barn i Sverige skulle få en banan var. Man hade lyckats få hit en båtlast med bananer och de skulle delas ut till alla barn. Det var Örnbergs affär i Smedsby som skötte utdelandet och pappa hämtade ut dem, vad gott det var! Det var också påbud om mörkläggning en vinter under krigsåren. En man i varje by hade till uppgift att se efter att det efterlevdes. I Gunnerud var det Herman Backlund som såg till att inget ljus syntes. Kommer ihåg lite av det, hur mamma klistrade fast skivor för fönstren och vi sprang ut för att se att inget ljus trängde ut. Jag minns en mörk kväll då vi var med till ladugården, som också var mörklagd. Solvig, Kjell och jag lekte utanför ladugården och plötsligt hörde vi en flygmaskin. Vid Hagalund, det låg mitt i emellan Gata och Ängåsen, tände planet plötsligt en strålkastare ner mot marken och sökte orientera sig. Vi blev alla tre ordentligt uppskrämda och sprang in till mamma och faster Anna som höll på att handmjölka. Vart flygplanet tog vägen vet jag inte. Ibland förirrade sig tyska plan in över Sverige. Solvig var på väg till skolan i Smedsby en dag och då kom ett flygplan med hakkors på låg höjd. Hon blev rädd, kastade cykeln och kröp ner i diket. Det var ingen fara, men helt klart blev hon rädd. En gång fick vi bli med pappa på bio till Prästbol. När vi cyklade hem var det mörkt och när vi stod i Sundströmsbacken och såg västerut, var det som fyrverkeri. Det blixtrade och så hördes muller från krevader. Det hördes säkert många gånger, men det här minns jag särskilt. Under krigstiden samlade man in skrot och lump, som sedan kunde omvandlas till nyttiga saker, inget fick förfaras. Sparsamhet var en dygd, alla kläder lappades och lagades och alla strumpor stoppades. Pappa halvsulade också pjäxor och skor. Freden kom 5 maj 1945 och jag gick i andra klass i småskolan och jag kommer ihåg glädjen vi kände, att nu var det äntligen fred. C 19 Välkommen in till oss! Telefon 0565-174 00 www.fryksdalenssparbank.se 20 Mårbackas intendent går i pension Marina Andersson M årbacka Minnesgård öppnade 1942 och har sedan dess haft igång sin verksamhet. Men trots att gården har åtskilliga år på nacken har förvånansvärt få innehaft posten som intendent: Karl-Olof Olsson, Claes Junedal, Ragnar Ramström, Herta Hedlund och Britt Wendling är de som kan skryta med titeln. Anledningen är främst att den förste intendenten Karl- Olof Olsson innehade sin tjänst från 1942 fram till en bit in på 1980-talet. Nu är dock ett nytt intendentbyte på gång. Britt Wendling, intendent på Mårbacka sedan 2001, kommer att gå i pension vid årsskiftet. Östemtingens redaktion sökte upp Britt för en pratstund. Red: Vad tar du med dig från Mårbacka, vilka minnen är starkast? BW: Det som betytt mycket för både mitt arbete och min personliga utveckling är all kunskap jag fått om den fantastiska kvinnan Selma Lagerlöf. Genom att få frågor och träffa olika människor, har jag ständigt lärt mig något nytt, vilket är enormt utvecklande. Jag tycker också att sättet att arbeta i säsong är stimulerande. Vi är inte alltid i full produktion, utan under en del av året ges tid till eftertanke och planering. När sedan våren kommer, och verksamheten drar igång, är det en fantastisk känsla att få delta i den intensiva verksamheten under sommaren. En annan sak som jag bär med mig är alla människor jag träffat under årens lopp; alla gäster som besökt oss, mottagare av Mårbackapriset, journalister, skådespelare och andra som på något sätt arbetat med Selma Lagerlöf. Att ha fått möjligheten att träffa alla dessa är unikt för det här arbetet. Jag kommer också alltid att minnas den härliga stämningen på Mårbacka, att varje år få arbeta med alla unga, entusiastiska människor som kommer hit till minnesgården för att arbeta. Och Selma Lagerlöf är en oerhört fascinerande, spännande, stark, orädd kvinna, alla superlativer man kan hitta vill man använda om henne. Red: Du har arbetat mycket i ditt liv, hur kommer du att klara pensionen? Britt Wendling BW: Först kommer det nog kännas som om man bara är på semester, vad som händer därefter vet jag inte. Men jag ser fram emot att få mer tid för mina fritidsintressen, min familj och mina vänner. Det kommer givetvis att kännas konstigt att lämna en verksamhet som för mig har blivit en livsstil. Som intendent på Mårbacka är man egentligen i tjänst 24 timmar om dygnet alla årets dagar, så förändringen kommer att bli markant. Verksamheten finns också starkt i ens hjärta och blir en del av en, förändringen kommer givetvis att bli stor. Red: Tidigare intendenter har i stor utsträckning inte lämnat Mårbacka, utan har kontakten med gården och hjälpt till, främst med de guidade visningarna, är det något för dig? BW: Det vill jag naturligtvis väldigt gärna göra om jag blir tillfrågad. Vi tackar Britt för hennes tid som intendent, önskar henne lycka till i fortsättningen. C 21 22 Per-Arnes Byggfirma Bävik, Bosserud 686 96 Östra Ämtervik Vems var stegen? 070-561 33 40 per-DUQHVE\JJÀUPD#EUHGEDQGQHW Birgitta Gynnemo S ommaren 2002 hade Värmlandsoperan lagt ut en föreställning på Mårbacka. Det var en skådespelerska, en dansare och en musiker. Man hade valt ut berättelser ur Mårbackaserien som man dramatiserade. En gång var ett 40-tal barn samlade i det hörn av den gamla ladugården, som man byggt upp till en liten teaterlokal. Föreställningen började. Den handlade om paradisfågeln. Barnen var helt gripna av framställningen och lyssnade intensivt. Då hördes plötsligt en dörr smälla igen och steg gick över golvet utanför lokalen ända fram till det förhänge, som avskiljde den del av ladugården, där föreställningen ägde rum från resten av ladan. Producenten, som satt med, blev irriterad över taktlösheten att störa föreställningen, så hon tittade bakom förhänget – men där stod ingen. Inga steg tillbaka hördes heller. Strax därefter började någon snyfta i lokalen. Producenten tyckte, att det var litet sött att något barn blev så rörd av historien om den lama Selma, som får se paradisfågeln. Hon sökte med blicken var det barnet satt. Hon tittade på varje barn. Noga. Inget av dem snyftade. Hon märkte var ljudet kom ifrån, men åt det hållet fanns inget snyftande barn. Inte i resten av lokalen heller. Efter hand avtog snyftningarna. Inte bara producenten utan också de agerande hade hört såväl steg som snyftningar. Men vem var det som snyftade? Och vems var stegen? C Exempel på tjänster vi utför x Byggnadsarbeten x Trädgårdsarbete x Jordbruksarbeten x Skogsarbere x Trädfällning x Målning x Lastbil-, truck-, och busskörning x Hushållsnära tjänster Norra Ås 38, 686 96 Östra Ämtervik tel. 0565-302 26, 070-338 66 56 fax 0565-309 13 [email protected] www.folkafa.se 23 24 Vad gör du ôm dagan Sunnström? Efter att en granne ställt denna fråga insåg jag att det var hög tid att presentera vad mitt företag KM idé jobbar med. SÅGADE & HYVLADE TRÄVAROR BYGGMATERIAL – LEGOSÅGNING besöksadress Prästbol Östra Ämtervik tfn 0565-300 78 Kjell Sundström Gunnerudstorp 26 686 96 Östra Ämtervik ( 0565-303 20 [email protected] www.km-ide.se ( Reklamfoldrar ( Vykort ( Tidningar ( Böcker ( Hemsidor ( Annonser ( Bildbyrå Här finns fönstren till Ditt hus Underhållsfria fönster, aldrig mer skrapa eller måla om Sänker Dina uppvärmningskostnader Tillverkas exakt efter de mått Du beställer Catering för Er fest Telefon 073-047 55 61 www.mellbymatgladje.dinstudio.se Designa fritt med profiler, stolpar, spröjs, funktion Egen leverans till Dig direkt från fabrik Våra egna hantverkare monterar fönstren Generösa garantier Ring oss idag för kostnadsfritt besök. Vi offererar med eller utan montage. Fönstermäklaren Väst. Erik Axelson 0565-301 12, 070-36 301 12 [email protected] www.fonstermaklaren.se Försäljning av kläder från Green House Öppet tis–tors 16.00–19.00 lörd 12.00–16.00 Välkommen 25 Selma Lagerlöfs trädgård Marina Andersson S 26 elma Lagerlöf har lämnat efter sig ett arv i form av sina verk som är kända långt utanför Sveriges gränser. Berättelser som Gösta Berling, Nils Holgersson, Kejsarn och Jerusalem gjorde henne världsberömd och 1909 fick hon ta emot Nobelpriset i litteratur. Men Selma Lagerlöf har också lämnat efter sig ett annat arv; gården Mårbacka, barndomshemmet som hon använde som förebild för bland annat Lövdala i Kejsarn av Portugallien, Gösta Berlings saga och den lilla herrgården i Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige. Selma Lagerlöf kallade en gång Mårbacka för sitt livs stora kärlek och hon var inte bara författare, utan bedrev också jordbruk och var en stor trädgårdsentusiast. Vid hennes död 1940 omgavs boningshuset av en stor trädgård, med rabatter, köksträdgårdar, frukträd av olika slag, lundar och buskar. ritningar. Trädgårdsmästaren förklarade för löjtnanten att det inte längre var brukligt att följa den stränga franska stilen, utan nu skulle alla gångar vara slingrande och alla rabatter skulle vara avrundade med lediga och behagliga former. Och han kallade detta, som han nu planlade på Mårbacka, för engelsk stil. Men löjtnanten hade nog sina misstankar, att stilen var gubbens egen och alls inte av något utländskt ursprung”. Livet på Mårbacka verkar ha varit idylliskt, men det fanns orosmoln på den lagerlöfska himlen; tiderna blev sämre, Erik Gustafs projekt hade blivit kostsamma och hade inte resulterat i de ökande intäkter familjen Lagerlöf hade hoppats på. Trädgården var ett av de få projekt Lagerlöf lyckades genomföra med gott resultat, men år 1885 avled Erik Gustaf Lagerlöf, alkoholiserad och utfattig. Familjen tvingas sälja gården några år senare. Det gamla Mårbacka Återköpet Mårbackas dokumenterade trädgårdshistoria sträcker sig från slutet av 1700-talet och framåt. Selma Lagerlöf berättar i sina självbiografier att hennes farmors far, komminister Erik Wennervik, var son till en trädgårdsmästare och hade ett stort trädgårdsintresse. Så här skriver hon i sin självbiografiska bok Mårbacka: ”Det var pastor Wennervik som hade anlagt den stora köksträdgården med kryddsängar och fruktträd norr om boningshuset och det lilla roskvarteret utanför västra gaveln. Han skulle ha varit son till en trädgårdsmästare och varit ganska kunnig i trädgårdsodling. Många små rosenbuskar och ympade äppleträd som ännu funnos vid bondgårdarna i Ämtervik hade han varit med om att plantera”. Selma Lagerlöfs far Erik Gustaf föddes här på gården 1819 och tog över gården i mitten av 1800-talet. Han hade stora ambitioner och planerde bland annat att förvandla boningshuset till en tvåvånings herrgård och till en sådan krävdes en ståndsmässig trädgård. Erik Gustaf anställde en trädgårdsmästare som tidigare arbetat vid de stora herrgårdarna runt Fryken. Han fick i uppdrag att skapa en herrgårdsträdgård åt familjen Lagerlöf. Selma Lagerlöf berättar: ”På den tiden fanns i Fryksdalen en gammal trädgårdsmästare, som i sin krafts dagar hade skött trädgårdar på flera stora ställen...... Löjtnanten hade bett honom komma till Mårbacka, och på våren, så snart som tjällossningen var överstånden, visade sig gubben där med sina planer och Selma Lagerlöf arbetade vid tidpunkten för Mårbackas försäljning som lärarinna i Landskrona. Hon debuterade som författare 1891 med Gösta Berlings saga, men medan Selma Lagerlöfs karriär som författare gick från klarhet till klarhet gick det sämre för barndomshemmet. Gården bytte ständigt ägare och förfaller. År 1907 avled Selma Lagerlöfs faster Lovisa och hela familjen återvände till Östra Ämtervik för att begrava henne. Selma Lagerlöf passade på att besöka Mårbacka och blev förfärad över hur förfalln gården var. ”Folk rådde oss att inte fara dit (till Mårbacka), men vi tyckte att vi ville. Det var emellertid mycket svårt. Det var förvandlat till bondstuga... med dålig lukt i rummen och inga andra möbler än norrländska sängsoffor och några lådor. Träden i trädgården stodo kvar, men gångarna hade ju vuxit igen... Föreställ dig att du hade övergivit en gammal mor i många år och finner henne i fattigdom och elände, så kändes det. Hundratals turister lär besöka stället nu om somrarna. Bara för den skull kan det inte få vara som det är”. En av Selma Lagerlöfs första åtgärder, efter att ha köpt tillbaka huset, blev att restaurera trädgården. Hon hade ett stort intresse för trädgården och planerna var stora och många. Men hon klarade det inte ensam, utan anställde en trädgårdsmästare. Trädgårdsmästaren hette Ruth Brandberg och var en av Selma Lagerlöfs elever från landskronatiden som utbildat sig till trädgårdsmästare i England. Ruth fick sin första anställning som Selma Lagerlöf och Ruth Brandberg i trädgården på norra sidan huset. ©Mårbackastiftelsen trädgårdsmästare på Mårbacka och började med liv och lust genomföra Selma Lagerlöfs trädgårdsvision. Ruth noterade i ett brev hur intresserad Selma Lagerlöf var av trädgården: ”Och allting såg hon, allting la hon märke till. En ny blomma som slagit ut, melonerna som började svälla i drivbänkarna, de första tomaterna, kålmaskarna som åt upp kålen, ärterna som vivlarna naggade sönder bladen på. Jag brukade skynda mig ut om morgnarna, ty jag ville vara först att upptäcka både det som var bra och det som var dåligt. Men när potatissjukan visade sig, hade Selma sett den före mig.” Köksträdgården I slutet av 1800-talet innehöll herrgårdarnas köksträdgårdar en enormt stor variation av grönsaker. Artrikedomen kom att minska under 1900-talet, men här i Mårbackas trädgård befinner vi oss fortfarande kvar i 1800-talet. Grönsaker som odlades på Mårbacka under Selma Lagerlöfs tid var bland annat ärtor, vitkål, blomkål, bönor, syltlök, sparris, rödbetor, potatis, purjolök, palsternacka, mangold, majrovor, schalottenlök, dill, foderbetor, gräslök, vitlök, höstkål, jordärtskocka, kronärtskocka, rädisor, rabarber, pepparrot, persilja, palsternacka, dill, gurkor och kålrot. Dessa grönsaker och rotfrukter nämns i planritningar och kartor över trädgården. Många av de grönsaker som odlades i Mårbackas trädgård sålde Selma Lagerlöf till hotellen i Sunne. Givetvis användes också grönsakerna och frukten till hushållet på Mårbacka. För Selma Lagerlöf var Mårbacka inte bara ett hem, utan också en inspirationskälla där hon hämtade mycket material till sina berättelser. Det övernaturliga spelade alltid en stor roll i hennes verk och mycket hämtades från den närmaste omgivningen. I ett otryckt utkast som förmodligen var tänkt att tryckas i Selma Lagerlöfs självbiografiska bok Mårbacka kan man läsa: ”Om hösten när det blir mörka kvällar, händer det sig så underligt här på Mårbacka. Sitter jag på verandan, sysslolös och tänkande på just ingenting, då... tycker jag mig skymta gestalter som skynda undan från gårdsplanen. Om någon befinner sig för långt därframme upplöses den i dimma. Jag ser dock skymten av en vit liten fot, ett och annat grönt skört. Under en syrenbuske har jag en gång sett själva skogsfrun. Hon låg på rygg och hade dragit ner en ros mot sitt ansikte. Hon hade berusat sig av doften, så att hon inte hade besinning att försvinna i tid. Men då jag märker sådant reser jag mig strax och smyger på tå in i huset. Det är grannarna i skogen. Jag går min väg därför att min närvaro inte är önskvärd, men jag är ej alls rädd”. 27 Ett urval av växter I Selma Lagerlöfs rabatter fanns astrar, gyllenlack, krasse, luktärter, borstnejlikor, lövkoja, zinnia, ringblommor, förgätmigej, pensé, tagetes, reseda, vallmo, digitalis, gyllenlack och mängder av rosor. Växterna har många gånger en intressant historia och har i många fall använts som läkeväxter eller förknippats med viss övertro. Exempel på detta i Selma Lagerlöfs trädgård är bland annat: Löjtnantshjärta: Kom till Sverige först 1851, även om Linné hade försökt att föra den till landet redan under 1700-talet. Hans lärjunge förväxlade dock den sibiriska nunneörten med löjtnantshjärta och kom hem med fel växt. Linné blev dock mycket förtjust i växten och den spred sig till trädgårdarna i landet och finns även här på Mårbacka. Namnet löjtnantshjärta lär komma av att drar man isär kronbladen upptäcker man att de inre kronbladen och ståndarna har formen av en flicka och drar man isär de inre kronbladen ser man en flaska. Detta var, menade man, det som fanns i ett löjtnantshjärta och därav namnet. Borstnejlika: ”Dessa blommor används varken till mat eller medicin. De få fylla trädgården för sin skönhets skull. De lyser upp vackra damers barm och de används till girlanger och dekorationer”. Citat ur Dinathus barbatus, en örtabok från 1597 av John Gerard. Pion: Infördes till Skandinavien 1050–1400. Namnet kommer från grekiskan Paionios, läkande. Paion var de grekiska gudarnas läkare och slapp, tack vare sin skicklighet, att förpassas till dödsriket utan förvandlades istället till en pion. Mycket övertro förknippas med pionen och man ansåg att växten var helig. Bland annat trodde man att den härstammade från månen och därför var självlysande, vilket gav skydd. En tämligen drastisk dekokt bestod av det krossade kraniet från en hängd tjuv och pionfrön, men man kunde också bara hänga upp en bit av roten för att bland annat få skydd mot nattmaror och epilepsi. Iris: Är en av de äldsta trädgårdsväxterna och finns avbildad på gamla egyptiska väggmålningar och på målningar i palatsen i Knossos på Kreta, daterade för över 4000 år sedan. Iris finns i många färger och kallas för regnbågsblomman efter den grekiska gudinnan Iris, gudarnas budbärare. Hon använde regnbågen som landsväg och den färgade av sig på hennes fötter. När hon klev ner på jorden växte mångfärgade irisar upp i hennes fotspår. C Spröda potatismjölskakor (småkaka) 100 g margarin eller smör 20 g socker 100 g vetemjöl 1/2–1 msk vaniljsocker År 1996 publicerade Kyrkliga Arbetskretsen en receptbok med recept på både matbröd och kaffebröd. Här följer några tips om man är sugen på bröd. Morotsbullar 20 st (matbröd) 100 g margarin 5 dl lättfil 50 g jäst 2 tsk salt 2 tsk kummin 1/2 dl honung 3 dl rårivna morötter 7 dl grahamsmjöl 6–7 dl vetemjöl Beredes som vanlig jäsdeg. Rullas till bullar, jäses på plåt 30 minuter. Gräddas i 200°, 12–15 minuter. 28 Lägg alla ingredienser på bakbordet och arbeta samman till en slät deg. Rulla längder och skär i lagom bitar. Forma till runda bollar som trycks till något. Lägg dem sedan på smord plåt och tryck dem korsvis med gaffel. Grädda i 200° till de blir svagt guldbruna. Jullöv (småkaka) 1 hg socker 1 hg smör 1 ägg 3-4 hg vetemjöl 2 små tsk hjorthornssalt Blanda allt och låt det stå kallt. Kavla degen, ta ut kakorna med mått. Pensla med vatten eller ägg, doppa i pärlsocker och mandel. Grädda 175–200°. C En äkta lanthandel Här kan du handla livsmedel Och dessutom... Bensin och apoteksvaror Ladda kontantkortet till mobilen Ombud för Svenska Spel Välkommen Välkommen till till Landsbygdens Landsbygdens Dag Dag ii juli juli 2011 2010 Svenskproducerad mat är bra för klimat och miljö Tel 0565-300 01, 070-523 00 03 www.prastbolshandel.se LANTLIGT Boende och upplevelser Solrosen Hemhjälp Bed and Breakfast Vi hyr även ut till Konferenser, kurser, sammankomster kafferep, föreningsmöten och kalas Välkomna till oss Amo Engåsberg och Gunilla Ramström 0565-309 09 Solrosen erbjuder - Städhjälp - Enkel företagsstädning - Kemikaliefri städning - Flyttstädning - Privat hemtjänst - Hushållsnära tjänster Hör av dig till oss: Maria Eriksson www.gunnerudsgarden.se Solrosen Hemhjälp Kärr 134 686 98 Gräsmark 0565-300 00, 070-648 86 25 [email protected] www.solrosensunne.com 29 Svea Andersson minns Lars Nilsson text & foto B rittsommarsolen flödar över Sunne en härlig septemberlördag när nedskrivaren bestämt träff med äldsta medlemmen i Östra Ämterviks hembygdsförening, Svea Andersson, född och uppväxt på gården Ve Älva, några stenkast norr om Mårbacka för att prata minnen från alla år som både hembiträde och piga som hon själv uttrycker sig, innan giftemålet i Östra Ämterviks prästgård med Stig Andersson från Visterud den 1 augusti 1942. Men även unika minnesbilder från möten med Selma Lagerlöf. Svea 92 år ung och makalöst pigg, där man verkligen kan tala om hästminne, blev efter mer än tio år som hembiträde både i Fryksdalen, Molkom och Karlstad, äkta hälft med Stig Andersson från Lillsten i Visterud, Östra Ämtervik. Levde med sin familj som bondhustru – dottern Anita och sonen Kjell föddes 1945 respektive 1950 – under 59 år. Maken Stig, en legend inom travet i Fryksdalen avled år 2001. Barnbarnet Henrik övertog Lillsten och Svea bestämde sig för att flytta till en oerhört mysig lägenhet i Sunne, där fru Andersson kan se tillbaks på ett långt och innehållsrikt liv, som även är knutet till hembygdsföreningen i Östra Ämtervik: – Om vi ska börja med det kulturella så tror jag mig vara medlem från början. Då hade jag ju redan bott i Visterud sedan 1942. – Kom även med i styrelsen en tid och hade mycket trevligt vid Ås Brunn tillsammans med både Britta Olsson på Berget i Bävik, Anders Friman, som båda var ordförande. Sven Kragh var med på min tid och vi hade styrelsemöten både hemma på Lillsten, i Bävik och hos Inga och Anders Friman i Smedsby, minns Svea, som idag nöjer sig med att vara den troligen äldsta medlemmen inom hembygdsföreningen. Första jobbet Innan fyllda 14 år slutade Svea Andersson skolgången i Mellby, någon kilometer från sitt hem efter de sex obligatoriska åren. Svea näst yngst av fem syskon, hade mist sin far vid åtta års ålder. Mor dog innan Svea blivit 17 år. En dag kom grannen Karlot Kareliusson hem till Sveas mor och funderade på om inte Svea kunde följa med honom till ett vägbygge mellan Bäckebron och Elofsrud. Grannen hade åkeri och behövde ha hjälp med matlagningen. – Mamma var tveksam till om jag kunde klara den biten. 30 – Hon kan väl i varje fall elda i spisen, bönade Kareliusson. – Det var på våren 1933. Jag följde med och skötte hushållet. – Minns väl särskilt en dag. Vägmästaren Johannes Olsson kom Svea är en trogen Östemtingläsare för att inspektera. Jag fick förtroendet att bjuda båda på middag. Köttbullar och potatis för att avrunda alltsammans med sagogrynssoppa. Fick bästa betyg för alltsammans. Då var jag inte så lite stolt, efter två månader där vi bodde i missionshuset i Elofsrud. När Svea kom hem till mor, låg ett brev på bordet. En kamrat till Svea, Märta Eriksson, som hade sitt hem ännu närmare Mårbacka, visste att Svea var utan arbete. Märta som jobbade hos en familj Wallin i Prästbol, var inne på posten i Prästbol, där Zandra Schullström var föreståndarinna. Zandra sökte hembiträde. Hennes man Sten var fyrbyggare på östkusten och sonen Gunde som var sju år behövde assistans. – På sommaren 1933 fick jag mitt andra jobb. Till barnpasset hörde att se till att Gunde kom till skolan i Smedsby. Och minns väl att jag fick skjutsa honom på cykel, några kilometer söderut. – Från tiden hos Schullström, finns ett bestående minne. – Enda gången jag fick kaffe på sängen under åren som hembiträde var en julafton hos familjen i Prästbol. Sten hade kommit hem för att fira jul. Han bjöd alla på kaffe den morgonen. – Annars brukade det ju vara tvärsom för hembiträdena, fortsätter Svea Andersson Tredje jobbet Sitt tredje jobb fick Svea hos Mia och Nikolaus Johnson på Leran i Sunne. – Nikolaus var lärare. Deras söner hette Lasse och Natan. Efter en tid skulle Natan Johnsson, välkänd lärare på Herrhagsskolan i Karlstad samt legendarisk konstoch musikrecencent på NWT, som själv hade tre barn, anställa ett hembiträde. – Minns väl när deras dotter som var tio år mötte upp med taxi vid centralstationen. Hade ju själv ingen aning om hur jag skulle ta mig till Brogatan. Trivdes väldigt bra hos Johnssons. Året var 1938 och jag 20 år. Hann även vara med om att flytta med familjen några gator bort. – Tre barn och massor av tvätt. Råkade tyvärr ut för svåra bekymmer med eksem. Fanns ett tvättmedel som hette Radion, som jag inte tålde. När jag inte kunde tvätta, tyckte jag inte det var någon mening att jobba kvar och valde att sluta efter sex, sju månader, även om Johnssons där jag länge hade kontakt med dottern, var väldigt tillmötesgående. Mot Fryksdalen igen Via en anställning på Gylleby Pensionat i Sunne, sökte sig Svea 1940, mitt under brinnande krig till hemtrakterna. Johan Jonsson, ägde och brukade gården När Jon Orsan i Askersby. Han var 81 år och nödd om hjälp. Hade både fem kor, häst och några andra smådjur. Johan bönade och bad. Jag gav med mig och kom till den gård som idag är Sunne hembygdsgård. – Huset var gammalt och slitet. Det fanns både storråttor och avsevärda råtthål. Började med att plåta igen efter råttorna. – Fick stort förtroende av Johan Olsson. – Han tyckte jag skulle sätta upp nya tapeter. Fick löfte om att skaffa dem, men hade aldrig ägnat mig åt en målares jobb och var bekymrad. – Den biten löser du Svea. Jag tvättade tak, kokade klister och satte även upp nya tapeter i salen i huset. – Mjölkade morgon och kväll. Mjölkbilen kom tidigt, så vid halvsextiden på morgonen var jag uppe och både tände i spisen och kokade kaffe. Var inte rädd för att ta tunga tag. Minns väl på vintern 1940. Hjälpte Johan Jonsson med att köra ut gödseln. Var med och lastade frusen gödsel i dyngryssen. – Innan det blev kvällen, skulle vi ha kvällsgröt. Den kokade jag vid halvåtta tiden. Och kunde avsluta en ny 14-timmars arbetsdag. – Långa och tunga pass. Och avlöningen? – Minns jag väl. Hos Jonsson fick jag 40 kronor i månaden. Men då jobbade vi även på söndagarna – Jag var kvar hos Johan i elva månader. – Ett minne hos Jonsson bleknar aldrig. – Ingen, ingen där jag jobbat visade samma tacksamhet som Johan Jonsson, som fortsatte med sina djur en tid efter att jag slutat, berättar Svea Andersson. Från Askersby flyttade Svea sedan under några månader till Bergstorps Skola vid Norums gård i Molkom som hembiträde. – Där jobbade jag från februari 1941 till juli samma år. Vände åter till Askersby. Minns jag väl eftersom jag cyklade från Molkom, ungefär fyra mil. – Hulda och Johan Sundqvist När Nils Persa ville ha hjälp. – Stor familj, åtta kor och mycket jobb. Den äldsta i familjen var 90 år, den yngste tre. – Men Sven Sundqvist, som var 16 år och jag var riktiga kompisar och hjälptes åt, minns Svea från hösten och vintern 1941 När Nils Persa. Några månader senare förlovade sig Svea Andersson med sin Stig och innan bröllopet stod 1 augusti 1942 hade flyttlasset för nära sex decennier sedan gått mot Stigs föräldrahem, Lillsten i Visterud. Säljer en tjädertupp till Selma Lagerlöf Svea hade sitt hem ganska nära Mårbacka och har sina minnen förknippade med både Selma Lagerlöf och författarinnans hem: – Givetvis finns det dom som än i dag frågar mig om mina små bilder från Mårbacka. Några har jag absolut. Den allra första är en vinterdag när jag var fem eller sex år, erinrar sig Svea. Fick plötsligt se en vacker släde med en av de vackra fuxiga hästarna på Mårbacka med dombjällra, komma travande på vägen som gick väldigt nära mitt hem. – I släden som kördes av Johan Åhs anställd av Selma Lagerlöf som kusk, fanns både Selma Lagerlöf med rosa schal och fröken Lundgren med en ljusblå schal. – Jag blev bedårad av det vackra ekipaget, som i nysnön åkte något stycke mot Rådomskurvan innan Åhs vände tillbaks mot Mårbacka igen med fröknarna Lagerlöf och Lundgren. Sprang in och gjorde mamma uppmärksammad på slädekipaget. Ett annat minne från tiden med Selma Lagerlöf har Svea Andersson från sent 1920-tal. – Jag var väl kanske tio år. En tjädertupp hade omkommit Ve Älva. På den tiden tog dom emot tjädrar på Mårbacka. – Jag fick order om att cykla dit med tuppen. Träffade inte Selma Lagerlöf den gången. Gick in köksgången. Husföreståndarinnan Lundgren öppnade. Någon pengaersättning blev det inte. Däremot fick jag med mig en påse frukt hem ur trädgården på Mårbacka som ersättning för tuppen, och minns samtidigt vilken stor respekt jag hade för hunden på Mårbacka som hette Liss. Svea var även med och tog avsked från Selma Lagerlöf vid kyrkan i Östra Ämtervik. – Då jobbade jag ju i Askersby. Vi var flera kamrater som cyklade från Askersby till kyrkan. – Och minns väl radioreportern Sven Jerrings besök vid begravningen med folk från när och fjärran på påskafton 1940, slutar Svea Andersson. C 31 nat här och vem är skallen frågar jag mig. Jag går till Göran Bengtsson, kyrkvaktmästare i Östra Ämtervik. Han har sitt kontot i församlingshemmet på andra våningen. Döm om hans förvåning när jag visar skallen och berättar att den låg i dagen utanför kyrkogården på en jordhög – Det kan jag inte begripa, säger han. Det är omöjligt, otroligt, rent av mystiskt. Vem kan skallen tillhöra? SKALLEN Alf Folmer Hur har skallen hamnat ovan jord och vilken hädangången östämting tillhör skallen? Alf Folmer försöker lösa mysteriet genom faktion (fakta och fiktion) till en samlad berättelse. J ag hade satt blommor på mina föräldrars grav och hängt från mig vattenkannan. Det är fint väder. Tar en tur runt kyrkogården, men utanför den tjocka stenmuren. Här som i gamla dagar begravdes odöpta och mördare. På västra sidan av kyrkogården mot Herresta prästgård brukar man lägga jord och ställa gamla gravstenar mot muren. Skatorna från Herresta Ett gäng skator kommer flygande från Herresta. Det känns som om ”Skatfrua” har jagat iväg skatorna från prästgården. Skatorna sätter sig på jordhögen. Här sitter redan några som kämpar för att dra fram något från högen. Skatorna skriker och slåss om det de hittat. Jag går närmare och ser att de slåss om något stort, ljust och hårt. En skata får bra grepp och drar fram del av en skalle från en människa. Ve och fasa. Jag hajar till. Föser bort skatorna som försöker flyga iväg med skallen. Några skator kretsar kring mitt huvud och vill anfalla. Hur har skallen hamnat i jordhögen är min första tanke. Jag måste ta hand om skallen. Jag kan inte bara lägga över jord och gå därifrån. Jag går till bilen och hämtar en tidning. Packar in skallen i Fryksdals-Bygden. Skallen måste ju tillbaka i sin grav. Hur har den ham- 32 Göran tar fram en gravkarta och protokoll för att se efter. Jag funderar på vilken osalig ande som nu ligger på tidningen Fryksdals-Bygden. Det kan t. o. m. vara min farfar, farmor eller farfars far. På bordet ligger dagens Sunnenytt. Jag börjar bläddra medan Göran granskar gravkartan. Plötslig ser jag en stor annons. Det står: De döda leva. Storseans med mediet Michael Conell i Lysvik Berga Hembygdsgård. Fredag kl 19. Anmälan till Lena 0565-71 16 25 Lysviks Esoteriska Center. Kanske mediet kan berätta något om skallen, tänker jag. Visar annonsen för Göran och föreslår att vi åker till Lysvik, är med på seansen och berättar för mediet om skallen. – Jag skulle gärna vara med, men jag har begravning den dagen och tiden, säger Göran. – Det tycker jag du skall göra, det låter spännande, då kanske vi kan få bevis på att spökerierna i kyrkan inte är påhitt. Kan seansen ge svaret? Redan halv sju var det fullpackat med folk på hembygdsgården i Lysvik. Det var mest unga människor och kvinnfolk. Det verkade som männen höll sig hemma för att titta på fotboll i TV. Andar och det esoteriska kanske lockar kvinnor. Lena från Mallbacken börjar berätta om vår fysiska kropp, astralkroppen och vår själ. Att när vi dör är det kroppen som blir kvar på jorden. Vår personlighet, själen, anden lever vidare och övergår i en annan dimension, till andvärlden. Här lever vi samman med de som gått före. Sedan återföds vi till ett nytt jordisk liv. Det är själens ekologi: – Det finns människor med förmågan att få kontakt med de döda. Här i kväll har vi det världsberömda mediet Michael Conell. Lena pekar på killen som sitter framme vid podiet. En sympatisk man något över femtio. Han reser sig från stolen. Hon berättar att han talar bra svenska och utbildar medier från hela Europa på Ramsberggården utanför Lindesberg. Så börjar seansen. Mediet Conell sätter sig i en stol för att falla i trance. Det ser ut som han somnade, harklar och ett pipande ljud hörs. Han reser sig plötslig och är jättepigg. Ser ut över församlingen, närmar sig en kvinna och säger: – Din son står bredvid dig. Han heter något på e. Han hälsar att han trivs i andevärlden. Säger att du skall inte sörja så mycket. Jag tittar på kvinnan. Det är ju Greta Andersson från Allégatan i Sunne. Hennes son Erik dog i trafikolycka förre året, bara 22 år gammal, på väg till Broby Grafiska. Kan det vara sant att hennes son står bredvid henne? Hon gråter av glädje för att hennes son Erik står bredvid. – Erik hälsar till sin far att benet snart blir bra, säger Conell. Eriks far är hemma och ser på TV med gipsad ben. Hur kunde mediet veta detta? Lägga tillbaka skallen Plötslig vänder sig mediet till mig och säger: – En mycket gammal man står vid din sida. Han har kort skägg, är klädd i kostym och ser ut som en lärare. Han säger – du skall lägga tillbaka det du tog, där det hör hemma. Så försvann den gamle mannen, det var det enda han ville, berättar mediet. Jag svettas när jag får höra detta. Det måste vara skallen som jag skall lägga tillbaka. Hur kunde mediet Conell få fram detta? Sitter resten av kvällen bara och tänker på detta. Efteråt när alla gått, berättar jag historien om skallen för Lena och Conell. Jag frågar om han kan säga vems skallen är? – Jo, men det kan jag inte göra nu. Ring till Ramsberggården så kan vi bestämma tid och plats nästa gång jag skall till Lysvik. Redan samma kväll ringer jag Göran Bengtsson och berättar om seansen. Han blir jätteförvånad: – Säg till mediet att han kan komma till församlingshuset, en kväll när ingen annan än vi är där, säger Göran. Dagen efter ringer jag Ramsberggården. Onsdag fjorton dagar senare skall han åter till Lysvik. Han kan komma på tisdag kväll. Vi avtalar klockan sju på kvällen i församlingshuset. Conell kommer med egen bil. Jag beställer rum på Solbacka för en natt. Seans i församlingshemmet Alla har gått hem för dagen. Prästen Joakim Leroy med familj är bortrest. Göran och jag väntar i församlingshemmet. Skallen ligger på bordet, prydligt på tidningen Fryksdals-Bygden. Medan vi väntar försöker jag med en inre syn och fantasi att klä skallen med kött och blod, för att se hur han, eller hon såg ut under tiden på jorden. Eftersom han eller hon är från kyrkogården måste det vara en från socknen. En gubbe eller gumma, släkting, granne eller bekant. Jag tycker jag ser min morfar Gustaf, ibland moster Frida. Får vi i kväll reda på vem skallen tillhör? Så kommer bilen. Vi går ned till parkeringen. Vi önskar Michael Conell välkommen och går upp till Görans kontor. Vad kommer att hända? Vi börjar. Göran hämtar en bekväm stol som mediet skall sitta i, och tar fram ett glas vatten. Michael Conell är redo. Sätter sig. På bordet bredvid honom ligger skallen av den okände. Mediet skall göra psykometrisk seans. Han skall lägga handen på skallen för att få bättre kontakt med den döde. Göran och jag sitter i var sin stol. Jag med anteckninsblock för att skriva ner det jag hör och vad som skall hända. Mediet lutar sig bakåt, blundar, tar några djupa andetag. Ser ut som om han sover. Han har höger hand på skallen. Handen och skallen börjar skaka häftigt. Så stannar skakningen och mediet säger utan att öppna ögonen: – Framför mig står en gammal man. Han har kort skägg på var sida av ansiktet, men inget under hakan. Han är glad för att vi är här. Han säger att han i livet var lärare och älskade att spela fiol. Han saknar sin fiol. Den fiolen som påstås vara hans är inte den rätta. Hans fiol blev stulen och finns nu hos en musiker i Karlstad. På min fiol står det NMZ. – Det måste vara Nils Melanoz, viskar Göran. Då är det skallen tillhörande den gamle läraren från Östanby skola som ligger på Fryksdals-Bygden, tänker jag medan jag skriver ner det jag hör. Kontakt med de döda Mediet öppnar ögonen och svettas: – Att få kontakt med de döda tar på mentala krafter, berättar Conell. – Jag såg tydligt den döde. Han var så stilig i sin fina kostym och verkade mycket glad att få sagt det han ville. Jag såg att det var flera som stod där och ville säga något. Därför vill jag gå i trance en gång till. Conell dricker lite vatten och sätter sig till rätta och sluter ögonen. Nu skakar han i hela kroppen, sedan faller han till ro: – Här står en annan, också en gammal man som vill berätta något. Han är spenslig med magert ansikte och står framför mig. Han berättar att han varit präst här i kyrkan och bott på prästgården med stor familj. Han är glad för att barnen ofta besöker graven. Han berättar att den kunskap han får i andevärlden är den sanna: – Om jag levat på jorden skulle jag i kyrkan predikat att det finns ingen död. Det är bara kroppen som dör. På graven står det Sof fridfullt tills Herren en dag Dig väcker till eviga friden. Det är fullständig galet. När du dör, förs du direkt in i den eviga friden, andevärlden. Här tas du emot av kära anhöriga, släkt och vänner som gått före. När jag dog togs jag emot av min gamla mor och far. Min far var också präst. Ni som lever i jordelivet kan inte se oss, men vi på andra sidan ser er. Gode Gud, varför hade jag inte denna kunskap på jorden och kunde predika om livet och dödens mening. 33 Istället predikade jag om yttersta dagen, skärselden och helvetet. Helvetet finns bara på jorden. I andevärlden finns ingen nöd, bara frid och kärlek. Det är andevärldens kunskap och visdom vi skall ta med när vi åter föds till jordelivet. Döda som vill fram till oss som lever – Nu är det andra som vill fram, säger mediet. Vem kan det vara tänker jag, kanske Oscar i Sjömyrshag, Isak på Tômta, löjtnanten eller Selma själv. Mediet tar en kort paus. Jag tänker på den händelse Selma själv har beskrivit om sin mors begravning: – Mors kista står framme i kyrkan vid altaret. Jag hör tydligt mors röst: – Där i kistan ligger nu min döda kropp som skall jordfästas. Jag kände inget vemod då jag tog avsked. Det är närmast som en gammal avlagd klänning som nu är lagd åt sidan. Varför gråter ni? Jag är ju bland er. Se på mitt ansikte, det är inte längre härjat av sjukdom eller årens tryck. Åh, ni ser mig inte. Jag lever nu i en annan värld, dit era sinnen inte når. Conell skakar och pekar där Göran sitter, och säger: – En liten gumma tränger sig fram. Hon berättar att när hon dog ville hon inte ligga i sin mans familjegrav. Orsaken var flera tragiska händelser i den lilla familjen. Hon hade bestämd att istället få vila i sina föräldrars grav. Nu sitter hennes namn på mannens grav där hon inte ligger: – Gumman ber mig hjälpa till att namnet blir borttaget säger mediet och öppnar ögonen. Seansen är slut. Göran säger: – Jag är nu övertygad om att det finns ett liv efter döden och saker vi inte kan förstå eller förklara. Och att det finns spöken. Då är det Melanoz som spökar i kyrktornet. Det har jag hört flera gånger att det går i trappan, men inte sett något. Då är det han som skall upp och spela på den förskräckliga orgeln. Mediet Michael Conell är mycket nöjd och säger: – Jag kände ovanligt god kontakt. Det var många från andra sidan som ville fram med budskap. Jag har seans i morgon i Lysvik så jag måste spara på krafterna. En seans tar mycket mental energi. Jag har skrivit ner allt jag hört. Otroligt och lärorikt. Göran och jag är helfrälsta efter seansen. Conell åker till Solbacka, Göran till Kvarntorp och jag hem till Sunne. Till Sture Johansson i Nyskoga Jag vill veta mera. Värmland är ju känt för trollkunnigt folk, siare och medier. Mest känd idag är det internationella mediet Sture Johansson i Nyskoga. Han åker ofta till USA där själva Shirley MacLaine är hans trogna 34 klient i frågor om det förflutna. Ringer Sture. Jag har tur då han nyss har kommit hem från Stockholm. Det passar med tiden och jag är välkommen. Reser till Nyskoga med skallen fortfarande inpackad i Fryksdals-Bygden. I Nyskoga har Sture och fru Turid öppnat kursgården Öjeberget. Hit kommer folk från hela världen för att lära om en annan verklighet och livet efter detta. Frågor som varför lever jag, meningen med livet, reinkarnation, utvecklingsläran, det övernaturliga och att få kontakt och budskap från de döda. Sture är inte ett vanligt medium. Han är kanal och verktyg för anden Ambres. Det är en ande som levde på jorden för tretusen år sedan i Egypten. Ambres besitter universell kunskap och visdom och kan ge svar på allt. Sture och Turid möter mig på gårdsplanen. Vi går in på hans kontor. Jag berättar att jag har med ett föremål som jag vill veta så mycket som möjligt om. Turid som är synsk säger: – Det är ett föremål från en död person, det kan jag se. Hur kan hon veta det? Skallen ligger inlindad i papper och plastkasse. Fantastiskt, det är en bra början, tänker jag. Sture är betänksam och säger: – Jag sysslar inte längre med andar. Jag lånar min kropp till Ambres. Genom mig som kanal förmedlar han andlig kunskap och visdom. Men jag är villig att göra vad jag kan tillsammans med Turid. Hon är medialt begåvad och synsk. Vi sätter igång. Ture sätter sig bekvämt i en stol som är tillverkad för seanser. Turid sätter sig bredvid och håller i hans högra hand. Jag sitter med en liten bandspelare och anteckningsblock. Sture stänger ögonen, efter ett tag börjar kroppen skaka och det rycker i händerna. Turid håller nu i hans båda händer. Sture och anden Ambres Så blir Sture lugn, öppnar båda ögonen, tittar rakt fram och reser på sig. Sture verkar förändrad, står med rak rygg och ser yngre ut. Tittar rakt fram och säger med grov och klar ungdomlig röst: – Jag välsignar denna plats, det är Ambres som talar. Människan har kommit till jorden för att själen skall få möjlighet att ta ett steg vidare i sin utveckling. Jag vet att denna seans är till för annat. Därför drar jag mig tillbaka. Sture sätter sig och sluter ögonen, rasslande ljud som tycks komma från magen. Det ser ut som han sover. Så öppnar han ögonen och frågar om Ambres varit här. Nu är han som innan seansen, med långsam röst som en gammal man: – Ambres var här en kort stund, säger Turid. Men han ville dra sig tillbaka för att det skulle bli en annan seans. – Då sätter vi i gång, säger Sture och sätter sig till rät- ta. Han sluter ögonen, rycker till en kort stund och det ser ut som han sover. Inte något av kroppens skakningar som förut. Så säger Sture: – Ser en man med kort skägg som står intill paketet du har med. Han säger han är glad att vara här, vid kyrkogården var det många som ville fram, kunde inte berätta, nu kan jag tala om jordelivet, kvinnor, fyllekalas, fiol. Ord och händelser kommer så snabbt att jag inte hinner skriva ner. Det går fortare och fortare. Tur att bandspelaren är på, som tar upp vartenda ord. Meningar, personer och händelser flödar fram i närmare tjugo minuter. Plötslig tar det slut. Sture rycker till och öppnar ögonen: – Ambres kom emellan. Han vill ha mig som ren kanal, inte användas för kontakt med andar. Tack vare bandspelaren har jag allt som blev berättat. Sture beklagar avbrottet, men jag är nöjd. Jag har ju allt i bandspelaren. Sture och Turid önskar mig välkommen till någon kurs. Svaret i bandspelaren Så fort jag kommer hem till Allégatan i Sunne tar jag fram bandspelare. Den fick med allt. Jag börjar sätta ihop vad anden sagt genom Sture. Här är ett sammandrag: Jag föddes med namnet Nils Olsson. Prästen Svartengren i kyrkan sa att han älskade mig. Han tog mig ofta med till Fryxell i Sunne, som också sa att han älskade mig. Båda gjorde allt för mig. Jag var deras allt och gjorde vad de sa. Kan inte berätta allt. Fryxell lärde mig mycket, ordnade så att jag blev skollärare. Så ordnade Svartengren att jag blev organist och klockare i hans kyrka. Så ville han att jag bytte namn. Han bestämde att jag skulle ha det egendomliga namnet Melanoz, som på grekiska betyder Svartengren. Ville inte göra vad prästerskapet sa. Ville vara fri, började att gå min egen väg. Efter varje gudstjänst gick jag samman med andra karlar från gudstjänsten till Schullström för att ta ”kyrksup”. Ofta var löjtnant Lagerlöf med. Det blev många kyrksupar. Jag var duktig att spela fiol. Det var alltid fest och glädje. Även efter varje bröllop och begravning festade vi, spelade och sjöng för de nygifta eller den döde. Jag spelade på alla kalas och bröllop i socknen. Jag var glad, såg bra ut och hade lätt att få tag i fruntimmer. Dom föll pladask. Varje år den 17 augusti åkte jag och ”kyrksuparna” till Mårbacka för att gratulera löjtnant Lagerlöf. Löjtnanten och jag var jämngamla bästa kamrater i alla år. På Mårbacka läste jag vers och spelade till dans. Glädjen var hög och löjtnanten strålade av glädje när jag och kyrksuparna var med. Vi skålade och söp för löjtnanten, blev orediga, fulla, råa och började tafsa på kvinnfolken. Det tyckte de inte om, kvinnfolken och barnen drog sig förskräckta in i lilla salen. Vi blev så fulla att vi inte kunde stå. Inför varje födelsedag var man oroad på Mårbacka för att Melanoz och ”kyrksuparna” skulle komma och förstöra. Jag hade en trogen hustru. Med henne hade jag sex barn samt några oäktingar, fader okänd stod det i papperen. Det blev så illa att jag gick i konkurs och allt jag ägde måste säljas. Det sista var min egenhändigt byggda fiol. Sen köpte jag den billigaste fiolen jag kunde hitta. Det var detta Nils ville få fram, att han under jordelivet varit en dålig människa. Han var inte Guds bästa barn. Ville nu bikta sig för de levande. Det sista som blev sagt på ljudbander var: – Lägg tillbaka det ni har, där det hör hemma. Han menade skallen. Skallen stulen Jag åker till Göran i församlingshemmet. Har med ljudbandet och skallen. Vi lyssnar på bandet. Går in till prästen Joakim Leroy och berättar hela historien. Vill att skallen begravs på sin rätta plats i invigd jord. Det går inte att få ner skallen i den grav där den hör hemma. Göran har grävt en grop på lämplig plats på kyrkogården. Vi bestämmer söndagen om tre veckor. Då är gudstjänsten i kyrkan samordnad med Sunne kyrka. Göran låser in skallen i ett skåp i sitt rum i församlingshuset. Ingen annan vet att det skall bli en mycket speciell begravning. Det är söndag, prästen Leroy och jag väntar utanför medan Göran går upp för att hämta skallen. Det dröjer inte länge. Göran kommer utrusande från församlingshemmet och ropar: – Skallen är borta, någon har brutit upp skåpet och stulit skallen. Vem stal skallen och varför den blev stulen är en annan historia. C 35 Kattberget Text och illustration Kalle Där Nol N öjesplatsen framför alla andra i Östra Ämtervik på 40-talet var väl Söderby festplats, allmänt kallat Kattberget. När jag läste för prästen under första halvan av 40-talet varnade han oss blivande konfirmander för att besöka Kattberget som han kallade ”syndens näste”. Det gjorde ju Kattberget mer intressant. Att en festplats i Östra Ämtervik och dess hederliga befolkning skulle vara mer syndfull än i riket i övrigt tvivlade jag på. Att få en festplats helt spritfri är nog ett önsketänkande. Det talas ju numera mycket om kultur. Vad är inte musik och dans och gamla festplatser om inte kultur? Många är de som på liknande platser som Kattberget träffat sin livskramrat och därmed givit präster arbetstillfällen i form av vigslar och barndop. Sven Lundberg, ett mycket talangfullt författarämne skrev i ynglingaåldern korta berättelser om sport och utflykter som vi pojkar hade, t. ex. boxning på Berga i Skacksjö, där, som han uttryckte det, boxhandskarna bestod av lump och strump. Han skrev också om sitt första besök på Kattberget. Sven slutade tyvärr skriva när han blev vuxen och valde det tunga skogsarbetet som sitt levebröd och det arbetet höll han fast med till sin för tidiga bortgång. 36 Jag dristar mig till att återge Svens berättelse om Kattberget här i Östemtingen och hoppas att Sven i sin himmel förlåter mig för detta. Vi var ju goda vänner och fiskekamrater. Den kanske är något överdriven, men vilken författare överdriver inte? Östra Ämterviks egen Selma var inte så dålig på att fabulera. Här följer Svens berättelse: En Skröna från Kattberget Nedtecknad av Sven Lundberg i slutet av 1940-talet ”En bra bit från civilisationen och väl inbäddat bland den skyddande svenska skog som bugar sig för sin gäst och frände ligger alla drinkares tillflyktsort – Söderby festplats. Ja där vill jag leva, ja där vill jag dö, säger den spritälskande, det må vara inföding eller någon annan Pluddevutt och tar sin kära livsledsagare litern och redan lite knäsvag och röd om näsan kommer han sjungande och gestikulerande på väg till Emterviks Söder då Visteruds Skytteförening arrangerar, men vad intresserar det honom, huvudsaken är att har en killiblängare i sin kropp och mera i bakpluntan, då känns livet strax lite lättare att leva och alla livets bekymmer och odrägligheter försvinner för varje dragnagel. Ja, ungefär så där låter jag förordet bli till detta san- na repotage från det så kallade Kattberget då bröderna Bengtsson och undertecknad nyligen gjorde templet den äran. Väl på den dåliga väg som leder till arenan började strapatserna. Redan efter en halv minuts gång hade undertecknad gott ner till anklarna nära på och var man än gick så plaskade man i gyttjiga dypölar och i det rådande mörkret hade ett par kattögon varit värda sin vikt i guld. Ja, det var inte utan att man tog sig en tankeställare hur de stackars fyllesvinen skall kunna böka sig fram denna kväll. Men här finns inga hinder, de ha spolierats och varje nykter tanke har allt mer försvunnit för varje hutt. Ja, i alla fall så halkade vi iväg bit för bit och sista tampen liksom lyftes vi fram av de rytmiska toner som strömmade emot oss från den rymliga lokalen. Där inne är stämningen hög. Det är som ett enda sorl, fast givetvis kommer det något avgrundsvrål från någon överförfriskad själ, som höjer sig över alla andra och de som finner det bästa nöjet i att dansa böljar fram över dansgolvet till tonerna av någon eggande rumba eller vad det vara må. Vi gör ett besök nere i krogen, det verkligt kära tillhållet för spritdjävulens offer. Här skålas det, här går giftpinnarna upp i rök som bildar täta rökridåer och ur dimman skrider groggslagna individer, som med hängande ögon raglar hit och dit, förgäves sökande någon ro, och ett sluddrigt tal gurgla sig upp ur deras strupar. Som sagt, med slö och tom blick vandrar dessa individer omkring hårt träffade av spritens hårda och mörbultande slag. Ja till och med så hårda att dess ickemotståndare måste uppsöka ”kanvasen” för längre eller kortare räkningar. Så får de se en kille som de kanske aldrig har snackat med förut och rabblar upp den ena saga efter den andra, skrattar och skriker, bölar och gnäller, och med ett ord, de roar sig kungligt. Många gånger kan det liksom ligga och trycka en upprörd stämning och inte sällan händer det att det drar ihop sig till stor kniv- och revolverafton och då är det beklagligt om man inte har turen att vara med. Det kanske börjar med att någon lossar grovt artilleri mot någon antagonist och sedan är ovädret lössläppt. Nu susar högerkardorna om varandra och luften dallrar av hotelser och hårda ord. Ur stridsvimlet höjer sig en stämma, det ligger något av mord i rösten: ”Håll er ur vägen jävla bonksleckerer annars så jävlar anamma ska ni få er en smocka så ni går skôjergang te likboa.” Sista kapitlet Klockan närmar sig 24 och snart förklingar de sista tonerna. Vi måste ta våra paltor och följa med strömmen. Väl nere på vägen får vi vara med om kvällens poäng: KVINNOJAKTEN. Två överförfriskade personer kommer raglande från tillställningen och berättar att nu ska de ta flickorna efter taljen och de stackars kvinnsen tar genast skrikande till harvärjan. Runt, runt går karusellen bland folkhopen, kvinnsen sänder brinnande böner om fred, men utan resultat. Mörkret gör sitt till att det inte blir något byte för kvinnojägarna, och stapplande söker de sig andra jaktmarker. Platsen för skådespelet är snart avfolkad och vi tre, Bengtsönerna och undertecknad bemannar våra stålhästar för hemfärd och den väntande slafen. Ja, detta var liksom en bild av vad som försiggår på Kattberget och är det så att man vill vara med och ha lite tjo och tjim i livets vår då ska man uppsöka nämnda arena.” *** Nu finns inget kvar av Kattberget, byggnaden är nedriven och sista gången jag besökte det forna danspalatset var en dag med spårsnö för många år sedan då jag och mina taxar tillsammans med en jaktkamrat som kanske hade jakträtt på dessa trakter var dit. Vi skulle undersöka om någon räv hade grävt sig in under ruinerna och husgrunden, men det hade det inte. Om det var musik från storhetstiden eller vindens tjut i den rådande snöyran som hördes spelande från grantopparna kunde jag ej avgöra. Dagens jakt var dock inte misslyckad för kamraten sköt en rävhane vid ett gryt strax norr om kyrkan. För övrigt tror jag inte att någon av de som svängde sina lurviga ben i ”syndens näste” tog någon skada och blev sämre människor för det. C 37 Skrömt i Östra Ämtervik Marina Andersson Å r 2009 handlade hembygdsföreningens årliga utställning om spökerier i Östra Ämtervik och materialet som hittades var förvånansvärt rikligt. Östra Ämtervik är antingen en enormt hemsökt plats eller också har östemtingarna en enormt livlig fantasi och det är förmodligen inte någon slump att Selma Lagerlöf, som skrev så mycket om hemtrakterna, ofta hade spökerier och annat övernaturligt som tema i sina berättelser. Letar man efter spöken kan man satsa på Brattberget där en gång en man gick ner sig i en av de sumpiga vattenhålor som finns uppe på berget. Mannen hade varit ute och supit på självaste julafton och folket i bygden tyckte att betedde man sig så på årets mest heliga natt fick man skylla sig själv och ingen brydde sig om att dragga efter mannen och begrava honom i vigd jord. Av den orsaken sägs mannen på Brattberget gå igen än idag. Även på Selma Lagerlöfs Mårbacka sägs det att man sett och hört en del som inte kan förklaras. Bland annat har anställda hört haltande steg över grusgången och inne i huset, Selma Lagerlöfs karakteristiska steg eftersom hon föddes med en höftskada. En novemberkväll gick dåvarande intendenten runt med en grupp, han ledde gruppen upp för trappan till den övre våningen. När han kom upp i den övre hal- 38 len ser han något i ögonvrån som fick honom att vända blicken mot den övre salongen och till sin stora häpnad står en kvinnogestalt där. Hon skimrar som om hon vore omgiven av paljetter och när intendenten steg in i rummet tittar hon upp, ser rakt på honom, vänder sig om och går rätt in i väggen mot sovrummet som ligger intill salongen. Intendenten kunde, den kvällen inte komma bort från Mårbacka snabbt nog. När han kommer hem försöker han lugna sig så pass mycket att han kan skiva ett brev som måste postas dagen därpå. Han börjar skriva, först skriver han dagens datum och upptäcker till sin förvåning att dagens datum är den 20 november, Selma Lagerlöfs födelsedag. Vem var kvinnan i Selma Lagerlöfs salong? Bland tomtar och troll Bland de mest förekommande berättelserna om övernaturliga varelser i Östra ämtervik är tveklöst historier om tomtar. Vi pratar inte om Jenny Nyströms små, rara figurer, utan om betydligt mer barska individer. Från Humletorp berättas att man fick inte arbeta efter klockan 18 eftersom tomten kunde bli upprörd. Den siste mjölnaren vid Skacksjö kvarn, Fredrik Moström, upptäckte en gång en liten gråklädd gubbe som höll i hela det stora vattenhjulet, så det inte rubbandes en millimeter. Moström begrep att det var tomtens sätt att säga att inget mer arbete skulle utföras denna dag och hans respekt för den lille grå tomtegubben var så stor att han lämnade kvarnen och gick hem. På julafton var det speciellt viktigt att inte föra oväsen eftersom det var dagen som småfolket var mest aktiva. Förde man oväsen hämnades de genom att själva föra oväsen hela julnatten igenom och hålla hela gården vaken. Det var också viktigt att ställa ut en skål med gröt till de små på julaftonskvällen för att visa tacksamhet för det arbete som utförts under året och med hopp om att tomten skulle fortsätta bringa lycka och välstånd till gården. Tomten var en nyckfull varelse, man måste vara snäll mot honom (oftast är det en han, tomtemorsor verkar vara ett sentida påfund) men man fick inte vara för snäll. En kvinna som hade en liten tomte som hjälpte henne att diska, ville visa sin tacksamhet genom att sy nya kläder till tomten. Kvinnan la kläderna där hon visste att tomten brukade visa sig, men nyfiken som hon var ville hon gärna veta hur hennes vackra gåva togs emot. Hon gömde och väntade på att tomten skulle dyka upp. Tomten upptäckte de nya kläderna och var mer än nöjd, han tog på sig dem, beundrade sin välskräddade uppenbarelse och sa: ”Lull, lull, grann gosse, diskar aldrig kärlen mer”. Efter det såg man aldrig mer röken av den tomten. Tomtar kunde enligt berättelser från Östra Ämtervik vara livsfarliga. En piga i Humletorp lurades in i berget av tomtar och släpptes fri först åtta dagar senare, när klockorna i Ullerud ringde. En man på väg hem till Knutserud attackerades av en hel tomtearmé som med våld försökte dra in honom i berget. Mannen kämpade emot, men för varje tomte han slog ner hoppade två ny fram. Mannen lyckades ta sig hem men återhämtade sig aldrig, utan dog någon vecka senare. Spertus? Något som nämns i källorna om det övernaturliga i Östra Ämtervik är en tingest som kallades Spertus. En spertus var en mask som sades dra in pengar åt sin ägare och för att få tillgång till en spertus måste man sälja sin själ till Djävulen. Den byteshandeln lär en man vid namn Magnus Ljungberg, boende i Prästbol ha gjort. Han skulle ha dött någon gång under 1920-talet, och hade då i sin ägo en liten ask som innehöll en spertus som hade skrapat ihop en förmögenhet åt sin ägare. När Ljungberg dog försökte man slå ihjäl den lilla masken, men lyckades inte bli av med den förrän man stoppade ner den i den döde ägarens mun. Spertus nämns även i andra bygder. I Meddelande från Dalarnas Hembygdsförbund 1916 kan man läsa följande: Det var klart att historierna om ”Spertus”, skalbaggen runno oss i hågen, druckna som vi blifvit denna minnesrika färd af gammal trolldoms vin. Spertur ska sökas medelst metening i tre böndagar, hvarvid ett människoöga tjäna som agn. Väl undfången gör denna skalbagge en stackars svag människa till allvetande och allkunnig. Vad finns i sjöarna? Vattenväsen förekommer i åtskilliga sagor och ska också ha förekommit i Östra Ämtervik. Enligt folktron bodde Näcken i Arvidstorpviken. Där har man sett honom komma forsande i en halv båt så skummet yrde. I början av 1800-talet inträffade en märklig incident i Visten. En kyrkvaktmästare hade besökt sin svärfar i Humletorp och rodde efter besökte hem till Ullerud. På väg över sjön upptäckte mannen att något rörde sig mitt i sjön. Han rodde närmare för att undersöka det märkliga fenomenet när han plötslig blev anfallen. Han lyckas få tag på geväret som låg i båten och skjuter besten rätt i gapet. Här skulle historien kunna ha varit slut, men några månader senare flöt ett enormt stort djur upp på stranden, en stor sjöorm. Hela 26 alnar lång skulle den ha varit. Kloka gubbar och gummor I det gamla bondesamhället var inte läkaren någon ofta sedd gäst i stugorna. Blev man sjuk litade man till Guds försyn och blev det riktigt illa vände man sig till någon klok gubbe eller gumma som fanns i trakten. Dessa ansågs kunna bota sjukdomar och var dessutom trollkunniga. Högmans-Inga, boende i Högberg, var en av dessa. Dessutom fanns det en klok gubbe i Östmansby som kallades Snargubben. Han kunde, berättas det, stämma blod och bota bölder. Han skar upp bölden och när varet fastnat på kniven kastade han denna mot en trädstam som stod i närheten. På så vis överfördes sjukdomen från människa till träd. Många år senare skulle skogen runt Snargubbens stuga fällas, men det visade sig vara lättare sagt än gjort. Ingen ville utföra arbetet eftersom den som högg ner ett ”smittat” träd tog över sjukdomen som förts över på trädet. Till slut fick man tag på en oförskräckt man som erbjöd sig att avverka skogen, men då arbetet påbörjats gick allt galet. Utrustningen gick sönder och folk skadade sig. Skulden för missödena lades förstås på Snargubbens trolldom. 39 Man kunde också föra över sjukdom från en människa till en annan. Drabbades ett barn av sjukdom la man barnets kläder över tröskeln och den som nästa morgon först klev över tröskeln drabbades av den sjukdom barnet bar på, vilket i mina ögon var lite oschysst mot den stackare som intet ont anade tvingades ta över alla krämpor. Men det bästa sättet att undvika sjukdom och övernaturligheter var helt enkelt att se till att de inte tog sin in i första hand, vilket skedde genom att man la ut stål. Allt skrymt hatade stål och placerade man stål vid dörrar och fönster var man säker på att ingenting ont kunde komma innanför hemmet väggar. Tillbaka till Snargubben. Han hade makt, inte bara över sjukdomar, utan också över andra människor. Hans fru och dotter försökte övertala honom att åka till kyrkan, men gubben var tjurig och tydligen upplevde han familjen så tjatig att han till slut inte unnade dem en kyrkofärd heller, utan skrek efter dem ”Åk ni, men så mycket ska jag säga er att ni kommer inte till kyrkan”. Det visade sig att ekipaget kom inte längre än till Bäviksbacken, där började hästen konstra och hur de båda kvinnorna än bar sig åt vägrade den ta ett steg framåt. Till sist tvärvände djuret och skenade hem och det blev mycket riktigt ingen kyrkresa för Snargubbens fru och dotter. Åderlåtning och koppning En del av de metoder de kloka gubbarna och gummorna använde sig av hade faktiskt en bakgrund inom den etablerade medicinen, bland annat koppning och åderlåtning. Koppning innebar att man slog hål på den sjukes hud och satte koppor på huden och sög ut blod. Kopporna var gjorda av glas eller horn. Åderlåtning handlade också om att befria kroppen från blod, man slog hål på en åder och lät en lämplig mängd blod rinna ut. Tanken bakom denna metod var en teori som funnits i hundratals år; att kroppen bestod av olika vätskor, fyra närmare bestämt: blod, slem, gul galla och svart galla. För att människor skulle må bra måste dessa vätskor vara i balans med varandra, blev det för mycket eller för litet av någon västska drabbades man av ohälsa. Typ av sjukdom var beroende av vätskornas inbördes obalans. För att bota sjukdomar var man tvungen att återställa vätskebalansen, vilket gjorde att läkarnas främsta medicinska utrustning var kräkmedel, lavemang samt utrustning för att koppa eller slå åder, dvs tömma kroppen på blod. Blodiglar förekom också. Efter hand övergavs teorierna om de fyra vätskorna; åderlåtning och koppning förpassades till den medicinskhistoriska skräphögen, men levde kvar inom den folkliga medicinen ytterliggare en tid. 40 Häxor Idag har häxorna fått en liten renässans och att vara en riktig häxa är nästan lite trendigt. Annat var det på den ”gamla goda tiden”. Då var häxeri ett faktiskt brott, i en konkret juridisk bemärkelse och dessutom ett brott som man kunde dömas till döden för. Läser man domböckerna från Fryksdals härad verkar det inte ha funnit någon större häxhysteri i Östra Ämtervik under 1600- och 1700-talen, men å andra sidan, läser man om misstänkta fall av häxeri i Östra Ämtervik kan man bara dra slutsaten att våra häxor förmodligen inte var de skarpaste knivarna i lådan om man så säger. En stackars kvinna försökte komma till Blåkulla, vilket skedde genom att flyga ut genom skorstenen (varför använder sig alla övernaturliga varelser av skorstenen för att ta sig in eller ut i en byggnad?). Den här stackars häxan hade i det här fallet ett problem, hon mindes inte trollformlen. Skulle man till Blåkulla löd formeln: ”Här opp och här ner, i helvetet ska jag in”. Problemet var att den stackars kvinnan bara mindes den första delen ”Här opp och här ner”, vilket gjorde att hon fastnade i skorstenen och bara flög upp och ner som en jojo. Hur det gick för henne förtäljer icke historien. Vi avslutar med några meningar skrivna av Östra Ämterviks stora skräcktant, Selma Lagerlöf, kvinnan som älskade spökhistorier. Här kommer några rader ur Gösta Berlings saga: Har du någon gång givit akt på ett barn som sitter i sin moders knä och lyssnar till sagor? Så länge barnet hör talas om grymma jättar och sköna prinsessors bittra lidande, håller det huvudet upprätt och ögonen öppna, men om modern börjar tala om lycka och solsken sluter den lille sina ögon och slumrar in så stilla med huvudet mot hennes bröst. Se ett sådant barn är också jag. Må andra lyssna till tal om blommor och solsken, men för mig väljer jag de mörka nätterna, fulla av syner och äventyr, för mig de hårda ödena, för mig de förvildade hjärtans sorguppfyllda lidelser. *** Jan i Gata Åkeri Södra Ås 81 686 96 Östra Ämtervik 0565-301 01 070-225 43 94 Kvarnlyckan Inger Strandberg Andersson, mjölnardotter Östanby skola 1954. Jag står i främre raden som nummer två från vänster, lärarinna är Anna-Lisa Nolinder J ag född i Mariefred 1947. Min mor hette Märtha Strandberg, och var född i Gustaf Adolfs församling 1924. Min far, Bror Strandberg, föddes i Kvarntorp, Kattnäs i Södermanland 1898. Min far bodde i Hälserud, Sunne och drev tillsammans med sin far ett sågverk. Min mor var piga i Gräsmark på 40-talet och det var så min far och mor träffades. De gifte sig i januari 1947 och i september föddes jag. 1948 flyttade vi till Kvarnlycka där far blev mjölnare. Han skötte också om kraftstationen i Kvarntorp. Vi hade en ko, två grisar och höns. Lite skog och åkrar hörde också till, så vi fick både ved och hö. Jag minns bara lyckliga, underbara dagar från den här tiden. Hallonhäcken, jordgubbslandet och grönsakslandet och alla blommor ser jag framför mig. Pappa byggde en lekstuga till mig som jag lekte mycket i. En gång när ingen såg mig hittade jag en massa målarfärgburkar inne i vedboden. Nu skulle här målas och det blev både rött, grönt, rödgult och blått. Då fick Inger stryk av far, han var inte glad kan jag lova. Far gjorde en gipsdocka till mig som jag älskade så. Han gjorde även skidor och en gitarr. Göran i Kvarntorp har en leksaksbil som far har gjort, den står nog på museet. Bror, som far hette, var tusenkonstnär, det var ett helsidesrepotage om honom i NWT på 1950-talet. Jag lärde mig cykla på mors stora cykel och en dag när mjölkbilen kom, så hade den med sig en ny, blå cykel till mig, som pappa hade beställt i Sunne. Vilken lycka, vilken obeskrivlig lycka jag kände då. Det finns många minnen; doften av nysågad ved på vedbacken, när det doftade vår, nybakade bullar och en Loranga, doften av snö på vintern, Barnens brevlåda och Karusellen som gick på radion. Våra grannar var Karl i Kvarntorp, Edward som bodde där Rut Schelin senare flyttade. Vidare Astrid och Sven, vars son Eskil förolyckades. Jag minns det så väl för Astrid och Sven ringde hem och ville att pappa skulle skjutsa dom till sjukhuset. Vi hade en ljusgrön Ford Eifel på den tiden. Sedan hade vi Elin och Herman i Svalhålet, deras dotter fick en dotter tillsammans med Eskil, Britt-Marie. Henne brukade jag leka med ibland. Så var det Astrid och Axel på Tallåsen. Robert kommer jag ihåg, han var hemma med sin häst ibland. En gång fick jag hålla hästen i tömmarna och pappa fotograferade oss. Det fotot fanns att beskåda i Elsa Pettersons skyltfönster i Sunne. I ett hus bodde det ett par med många barn, jag har tyvärr glömt alla namn. Och så var det Emma och Johan, Anna-Lisa med man och två döttrar och på bostället bodde en tant. Ute vid vägen till Skacksjö bodde Rut och Åke. Jag gick i skolan i Östanby, började där 1954 och gick efter ettan och tvåan innan vi flyttade till Kil. Jag har flyttat en hel del genom åren, men nu bor jag i Skåne. När jag åker till Värmland så är jag alltid till Kvarnlyckan och tittar. Detta var lite minnen från mitt älskade Kvarnlyckan som jag bär i mitt hjärta. C 41 Historien om den blide Löwenborg Annette Stenbäck E fter att ha gått en stund på Östra Ämterviks kyrkogård och tittat på både stora och små minnesmärken står jag framför Selma Lagerlöfs grav. Sökandet efter gravplatsen till en av förebilderna till den blide Löwenborg i Selma Lagerlöfs Gösta Berlings saga, har inte gett något resultat. Kyrkvaktmästaren har efter en del efterforskningar kommit fram till att Bengt Gustaf Geijer, som han hette i verkliga livet, blivit begravd på den så kallade allmänningen. Även om jag inte hittat någon gravsten, så är intresset definitivt väckt för att ta reda på mer om denna person. Han föddes den 18 januari 1801 på gården Ransätter, numera Geijersgården. Hans föräldrar var brukspatronen Bengt Gustaf Geijer och hans hustru Ulrika Magdalena Geissler. Sitt namn fick han efter både far och farfar. År 1814 lämnade han Ransätter och började studera vid Trivialskolan i Karlstad. Samma år dog hans far och i och med det var barndomen slut. Familjen fick några år senare sälja gården och det var då hans kringflackande kavaljersliv började. Åren 1815–1818 gick han i gymnasiet i Karlstad och fick omdömen som ”begriplig” och ”läraktig”. År 1818 for han till Uppsala där han tog hovrättsexamen, men han tjänstgjorde aldrig som jurist. Kanske led han av samma dåliga självförtroende som sin kusin Uno Troili. Med stor sannolikhet bodde han under studietiden hos sin bror Erik Gustaf Geijer. I familjen på Ransätters gård ingick hans moster Agneta Geissler. Hon var musikalisk och lärde alla barnen spela på de instrument som fanns på gården. Där fanns två fortepianon, men säkert andra instrument också. Kanske var det musik Bengt Gustaf skulle ha sysslat med, men det var svårt att försörja sig på detta. Att vara son till en brukspatron i den tidens Värmland var ingen garanti för att man hade mycket pengar att röra sig med. Från 1827 till något år in på 1830-talet var Bengt Gustaf skriven hos sin bror Emanuel och hans familj på Sunnemohyttan. Därefter flyttade han till Eskilsäter, där han skrev sig hos Inspektor Simon Göransson med adress Säter 2. 42 Den blide Löwenborg spelar Beethoven på ett bord. Illustration George Pauli. Göransson dog redan 1832 och det var troligen då Bengt Gustaf köpte egendomen. Det gick några år men av drömmen att bli lantbrukare blev det ingenting. Det är möjligt att han med sitt oroliga psyke helt enkelt tröttnade och ville pröva något nytt. År 1848 flyttar hans husfru Anna-Lisa Pfeffer till Övre Ulleruds socken och Bengt Gustaf till Kärvinge, Sunnemo, Rudstorp och Sunnemo igen 1851. De sista åren av sitt liv bodde han för en mindre summa pengar årligen som inackordering hos nämndemannen och hemmansägaren Nils Jonsson i Bävik. Jag har kommit i kontakt med tre olika uppgifter om var Bengt Gustaf bodde under sin tid på Nolista i Bävik. I ett vindsrum i huvudbyggnaden, i brygghuskammaren eller i ett litet hus ovanpå källaren. Däremot hittar jag inga belägg för att han skulle ha bott på vinden i skolhuset som det tidigare påståtts. Bengt Gustaf dog i Bävik av lungsot 1862. Då verkade det som om han fortfarande var skriven hos nämndeman Carl Bengtsson i Sunnemo. Någon gång under Bengt Gustafs liv hände det något. Han ”finns” helt plötsligt inte. Kanske har han blivit förskjuten av släkten. Breven från hans bror Erik Gustaf till släktingar nämner mycket lite om brodern. Frågan är vad han han gjort för att förtjäna ett sådant öde. Brodern Emanuel på Sunnemohyttan levde också ganska isolerad från den övriga släkten. Många gånger under åren har jag funderat på hur det kom sig att Bengt Gustaf blev förebild till en av kavaljererna i ”Gösta Berlings saga” När Selma Lagerlöf var barn berättades det mycket i hemmet om människor i bygden och deras livsöden. Säkert hörde hon berättas om ”bruksbokhållare” Geijer som var så musikalisk och bror till den ”store” Erik Gustaf Geijer. Eftersom han dog 1862 och Selma Lagerlöf föddes 1858 ligger det kanske lite sanning i skrönan att han var en av deltagarna vid hennes dop. Det är också möjligt att han besökte Mårbacka ett antal gånger. Selmas pappa var mycket intresserad av musik och omgav sig ofta med spelmän av olika slag. Alla kavaljererna är ju lite missanpassade, udda, kanske olyckliga individer, som inte passade in i samhället och i den gruppen passade Bengt Gustaf perfekt. Den musikaliske Geijer lär ha spelat på orgeln i Östra Ämterviks kyrka när den nyinvigdes på 1840-talet. Är detta med sanningen överensstämmande, så har han vistats i Östra Ämtervik långt före tiden i Bävik. Det har sagts att han var så fattig att han inte hade råd att skaffa sig ett eget instrument, utan ritade en klaviatur på ett bord istället. Han hade en släkting, som enligt traditionen gjort samma sak, men han lär ha bu- rit det med sig på ryggen istället. Kanske Selma Lagerlöf med författarens rätt inspirerats av dessa personer. Enligt en artikel i VärmlandsBygden den 1 april 1975 skriven av Karl Sandin, berättas en helt annan historia. Enligt artikeln skulle Bengt Gustaf ha förfogat över ett enkelt piano, men tonen i det skulle ha varit så dåligt att Beethoven inte blev njutbar. Var det kanske därför han använde sig av ett stumt instrument istället? Då kunde han i alla fall inuti sitt huvud höra hur Beethoven skulle låta. C 43 Marc och Karin Broos. !LMA ,yV -USEUM /F %XPERIMENTAL !RT Marina Andersson, foto Alf Folmer U nder 2010 drabbades kultursverige av en chock. Alma Löv Museum Of Experimental Art, skapat och drivet av Marc och Karin Broos, ska läggas ned. Beskedet fick en enorm genomslagskraft och var den stora kulturnyheten i de svenska rikstidningarna och i en hel del små med för den delen. Alma Löv Museum har under årens lopp skapat mängder av utställningar, skapat stora rubriker i tidningarna, framför allt på riksplanet. Det är därför hembygdsföreningens styrelse, och framför allt Östemtingens redaktion, kände en skammens rodnad när vi insåg att det i hembygdsföreningens egen tidning aldrig förekommit en enda artikel med temat Alma Löv och familjen Broos. Sent ska syndarn vakna heter det och Östemtingens redaktion tog kontakt med Alma Löv och Marc Broos. Red: När ni meddelade att Alma Löv ska läggas ner blev ju responsen enorm, och var den stora kulturnyheten i de flesta stora dagstidningar, hade ni väntat er det? Droppade ni nyheten och väntade på anstormningen eller blev ni tagna på sängen av uppmärksamheten? 44 Marc: Beslutet att lägga ner Alma Löv togs ganska spontant. Jag, Karin och Sara satt vid datorn och diskuterade Alma Lövs framtid, vi hade planer på att lägga ner Alma Löv, frågan var bara när. Så Sara gick ut på Facebook och skrev att Alma Löv skulle läggas ner. Fem minuter senare började media ringa och fråga om museet verkligen skulle läggas ner. Det var bara att ta ett snabbt beslut; antingen sväva på målet och säga att vi lägger ner om något år kanske, eller löpa linan ut och säga att vi stänger efter säsongen. Beslutet var mycket spontant, men vi känner att det är rätt, man ska lägga av när man står på topp. Vi har fått fantastiska recensioner, bland annat i Dagens Nyheter. ”Ett av Sveriges mest inspirerande museer”. Kulturnyheternas recensent i SVT utnämnde Alma Löv till ett av Sveriges mest inspirerande museer. Programmet sågs av över en miljon tittare och orsakade folkstorm. Red: Kommer ni att sakna Alma Löv? Marc: Vi ville, som sagt var, avsluta när vi stod på topp och dessutom kände vi att vi var färdiga med projektet. Marc: Nej, vi har aldrig funderat på att flytta till Stockholm, men vill man göra karriär ska man nog göra det. I storstäderna finns en mycket större kulturkompetens, både bland människor i allmänhet och framför allt på kulturredaktionerna. Alma Löv har lyckats locka många fantastiska konstnärer, vilket kan vara svårt eftersom det finns få institutioner med status nog att locka de främsta konstnärerna. Red: Ni har gjort mycket för konstlivet i Värmland och i Sunne kommun och jag läste en insändare i FryksdalsBygden där man ansåg att Alma Löv måste drivas vidare i kommunal regi. Vad säger ni om det? Marc: Kommunen har överhuvud taget inte hört av sig, utan alla reaktioner, förutom insändaren i FryksdalsBygden, har kommit utifrån. Vi ser sällan representanter för kommunen här på Alma Löv. Red: Under alla år med Alma Löv, finns det någon utställning eller utställare som varit extra minnesvärd? Interiör från Alma Lada. Sen har givetvis en hel del andra faktorer spelat in, t. ex. bidrog en konflikt med en granne. Vi började dessutom få för många gäster, vårt ideal är max förtio personer/ dag, annars förlorar man den personliga kontakten med besökarna som är en så viktig del av projektet. Med många besökare ökar också risken för att förvandlas till en institution, vilket aldrig varit projektets syfte. Det är lätt att man blir etablerad och förvandlas till ett besöksmål och meningen med Alma Löv har aldrig varit att det ska vara till för förströelse eller avkoppling. Förströelse och avkoppling får aldrig vara konstens främsta mål. Red: För många besökare skulle inte vara ett problem för de flesta museer. I dag förs ju en ständig diskussion i museivärlden om just besökssiffror och man diskuterar kultur utifrån ett företagarperspektiv, man ska vara kulturentreprenör. Marc: Hade jag varit entreprenör hade Alma Löv aldrig startats, jag har aldrig sett projektet som en inkomstkälla. Drivkraften har varit konsten, även landsbygden måste få smaka på det avvikande. Det avvikande står för utveckling eftersom det gör att man ser på saker och ting på ett nytt sätt. Kreativ verksamhet behöver ett kreativt samhälle och landsbygden idag behöver den kreativiteten. Red: Apropå landsbygd, hur är det att driva ett sådant projekt som Alma Löv här ute på landsbygden, fanns inte någon gång en tanke på att flytta till Stockholm, där en större krets konstintresserade finns? Marc: Varje år har alltid något eller några projekt bitit sig fast, men alla projekt har varit lyckade på sitt sätt och visst har det skett många minnesvärda händelser. Jag minns när skådespelerska Marika Lagercrantz besökte oss. Efter att hon sett utställningen sa hon att hon ville göra något för oss, för mig och Karin, så hon gav oss en helt privat föreställning av en uppsättning som hon framförde i Torsby. Utställningen med Selmas tånaglar var också fascinerande och skapade ett stort rabalder. Jag ville protestera mot exploateringen av henne och skapade en monter med hennes tånaglar. Jag kontaktade bekanta och bad om tånaglar, men fick bara av en person. Montern fanns senare med på Konstmuseum i Stockholm Red: Vad händer nu? Marc: Det har varit 13 fantastiska år med mycket slit, för mig har Alma Löv varit en passion på gränsen till besatthet och jag kommer fortsätta arbeta med performance och olika happenings. Bland annat har det bildats en grupp som heter CIA, Center för Interactual Art, konstens underrättelseverksamhet som ska utföra, utforska olika projekt. Tanken är att skapa något korskulturellt; film, perfomance, det oväntade. Folk har frågat om de får besöka Alma Löv, även om stället är stängt, och bara gå runt och se sig om. Men jag har svarat nej, nej, nej. Red: Då så Marc Broos och Alma Löv Museum. Varmt tack för alla de år som ni satt Värmland på konstkartan. C 45 Alf Folmer höll föredrag i Norstastugan på Arkivens Dag, foto Marie Söhrman. Årets utställning på Ås Brunn Marina Andersson Å rets utställning på Ås Brunn genomfördes i samband med Arkivens Dag och hade temat Östra Ämtervik vid tiden för andra världskriget. Som bekant var Sverige inte ett krigförande land, men påverkades givetvis av den rådande situationen i Europa. I Östra Ämtervik placerades mängder av militärer, männen var inkallade och livsmedlen ransonerades. Kriget fanns på nära håll, både Danmark och Norge okuperades av Tyskland och Finland krigade mot Sovjetunionen. Från Finland kom tusentals så kallade krigsbarn som bodde hos svenska familjer under kriget. Östra Ämtervik skilde sig inte från övriga Sverige, utan även här togs krigsbarnen emot. Nationalinsamlingen När Finland anfölls av Sovjet väckte detta starka känslor även i Sverige. Finlands sak är vår hette det och bland annat samlade man in pengar till grannlandet. Östra Ämterviks mest kända person, Selma Lagerlöf, ville också gärna skänka pengar, men hade för tillfället ont om kontanter. I stället väljer hon att ge bort två 46 guldmedaljer; Svenska akademiens guldmedalj och Nobelprismedaljen och skänker dem till Nationalinsamlingen för Finland. Lagerlöf var för övrigt mycket politiskt intresserad och när man läser hennes brev får man bilden av en engagerad kvinna som inte är direkt nazistvänlig. När hennes vännina, norska Kaja Hansen, ville gå in i någon form av ungdomsrörelse varnar Lagerlöf: ”Men jag hoppas att er norska rörelse som du vill ansluta dig till inte är lik den tyska. Om du visste hur många brev, som jag har fått detta år från förpinade, olyckliga, ruinerade, landsflyktiga människor. Det har inte varit något gott verk. Tag till måttstock på en rörelse om ledaren följer lag och rätt. Gör han det, då kan man lita på honom, men kommer han med grymhet, förföljelse och orättvisa mot annorlunda tänkande, då ska man låta honom gå sin egen väg”. ”Nicht-arier” År 1933, när Hitler och nationalsocialisterna tar makten i Tyskland, skänker Selma Lagerlöf inkomsterna från novellen Skriften på jordgolvet till intellektuella (underförstått judiska) flyktingar från Tyskland. Den nazistiska ledningen blev ursinnig och ställde in det planerade firandet av Selma Lagerlöfs 75-årsdag. Året är 1939, Selma Lagerlöf har fyllt åttio år och hon är inte längre lika kaxig, utan tröttare och ängsligare. En bekant har bett henne ta emot en judisk flykting men Selma Lagerlöf tvekar och skriver i ett brev till livskamraten Valborg Olander: Nu är frågan den, om Hitler och hans anhang bli vredgade över att jag tar en judinna i mitt hus. Jag hoppas, att det ingenting ska ha att betyda, men jag ber dig med Gretl komma överens om en sak. Det är ju alldeles onödigt att för någon omnämna, att Helena Blumgarten är en nicht-arier. Man behöver bara säga att hon är från Wien och kom med andra krigsbarn. I ett senare brev skriver Lagerlöf: I går kväll hörde jag i radion, en ny förordning, som också var obehaglig. Du hörde kanske också att alla utlänningar som vistas i Sverige skola räknas, de skola också uppge om de äro judar, var de arbeta och få sitt uppehälle, hur länge deras anställning varar. Jag trodde att det skulle gå så fint att hålla tyst med Fröken Blumgartens ickeariska börd och nu kommer denna förordning, som ju måste åtlydas. Jag blev ganska slagen av skräck. Hur kan det falla de svenska myndigheterna in att på detta sätt gå Hitlers ärenden? Selma Lagerlöf insåg att detta ”ickeariska påbrå” inte skulle kunna döljas genom den nya förordningen. Hon är ängslig för konsekvenserna, vad den stora tyska läsekretsen skall tänka. Hon avslutar brevet: Tänk på, att det är hela min ekonomiska framtid det gäller. Bäst vore att flickan inte alls komme hit, men det finns väl ingen annan råd. Förlåt mig, men jag är mycket bekymrad. Antisemitismen var utbredd i Europa och enligt den nazistiska retoriken var judarna ”undermänniskor” vars blod inte borde blandas med det germanska. En av hörnstenarna i den nationalsocialistiska teorin var rasbiologin, uppdelandet av människor i raser, med olika egenskaper. Sverige var ett föregångsland inom rasbiologin och bedrev forskning vid Rasbiologiska institutet. Den grå vardagen Enligt många kvinnor som upplevde beredskapstiden var den otroligt spännande. Det var liv och rörelse och sprang snygga militärer i varje buske. Tyvärr fanns vissa problem med att göra sig vacker eftersom det mesta var ransonerat. Mat givetvis; bland annat kaffe, mjöl, kött, fläsk var ransonerat. Frukt som apelsiner och bananer gick helt enkelt inte att få tag på. Man försökte dryga ut det man kunde, kaffesurrogat kunde bestå av rostad råg, eller av vetekli mixad med sirap som rostades. Kaninuppfödningen ökade; kaniner förökade sig snabbt och drygade på så vis ut köttransonerna. En viss svarthandel ägde också rum. Kristidsnämnden som i varje socken var ansvarig för att ransoneringen följdes hade inte alltid kunskap om allt som producerades. Bland annat maldes mjöl på vissa gårdar vilket aldrig kom till kristidsnämndens kännedom. Cellullen Även tyg och i och med det kläder var ransonerat och ville man skaffa sig en snygg festblåsa eller en ny kappa fick man antingen sy om andra klädesplagg till det man behövde, eller också kunde man använda sig av tyger som drygats ut med fibrer. Cellull kallades dessa. Problemet var att kvalitén var urusel, bland annat tålde materialet inte fukt. Molly Elfstrand, ung flicka under beredskapstiden, berättar: Jag hade sytt en ny kjol och en jacka av cellull. När en väninna frågade om jag ville följa med på en cykeltur svarade jag ja, och givetvis skulle jag ha på mig mina nya kläder. När vi hade cyklat en bit började det regna och till min förskräckelse känner jag hur kjolen bara blir trängre och trängre och jackan blir kortare och kortare. Tyget krympte av regnet. Vilken tur att inte blusen var sydd i samma material! Tack Alf En del av utställningen var föreläsningen Med livet som insats av Alf Folmer. Alf berättade om sina upplevelser under kriget, i Norge, Finland och Berlin. Föreläsningen blev mycket uppskattad och hembygdsföreningen riktar sitt tack till alla som för sina kunskaper vidare. C 47 När man skickade vykort i stället för SMS Marie Söhrman E n känsla av stilla frid och trygghet vilar över gamla vykort och bilder. Stugan där Mor bor är omgiven av en frukträdgård eller ett naturskönt landskap, svenska flaggan vajar i vinden. Förr dokumenterade man ofta genom att fotografera vid olika tillfällen och speciellt då vid högtider eller familjefirande av något slag. På omslaget av denna tidning kan du se en blandning från livet i Östra Ämtervik. En bild säger mycket och väcker vår nyfikenhet att analysera vad bilderna berättar. I Tyskland och Frankrike tillverkade man på 1870talet vykort och de första vykorten kom till Sverige i början av 1890-talet. Till en början var korten enkla i utförandet, men snart blev det vackert tecknade kort, oftast med flera bilder från städernas sevärdheter som flätades ihop av blomstervinjetter. Dessa kort kallades Grüss-Aus eller på svenska Hälsningar från och betraktas idag som rariteter. Riktig fart tog intresset när de fotografiska vyerna blev vanliga åren innan förra sekelskiftet. Några år senare härjade den s. k. ”vykortssjukan” såväl i Sverige som i andra länder. Folk skickade vykort till varandra i tid och otid och antalet postbefordrade vykort accelererade till oanade siffror. År 1901 skickades över 20 miljoner kort i Sverige och 1904 nådde intresset sin kulmen då 48,6 miljoner kort skickades. Ofta sparades korten i vackert utsmyckade album och motiven på korten var oftast topografiska vyer av gator, 48 torg, byggnader, kyrkor och skolor. Många av dessa fotografier var handkolorerade. Mycket populära var även de tecknade jul- och påskkorten som oftast var vackert färglagda. Men vykorten användes även till att skildra händelser, t. ex. olyckor och bränder, och ofta fanns korten till försäljning redan dagen efter händelsen. På den tiden fanns ingen TV, radio eller dagens sociala medier som kunde förmedla nyheter snabbt och fotografier förekom mycket sparsamt i dagstidningarna. Det är inte bara de gamla miljöerna som syns på korten. En fotograf kan under sin livstid samla och dokumentera stadsmiljöer, bilar och kläder som förändrats. Bilderna visar trender inom en hel yrkeskår under flera generationer. De berättar också vad man under en viss tidsepok ansåg vara fint att visa upp. Texten, meddelandet, på korten blir ytterligare ett kulturlager. Man skickade hälsningar om när man skulle anlända eller åka och meddelade ankomsttider och att man ville bli mött på någon särskild plats. Då var det utdelning av post tre gånger dagligen, så man hade verkligen möjlighet att snabbt få iväg ett meddelande, det som idag ersatts med SMS- eller epostmeddelande. Hur skall vi i framtiden kunna spara den dokumentation som nu finns och vad berättar den om vår vardag? Gamla vykort är ett gott exempel på en bra och tydlig dokumentation som berättar vår livshistoria. Därmed inte sagt att vi är emot den moderna utvecklingen, men hur kan man dokumentera den? C Hur vi vårdar vårt arkiv Marie Söhrman Hembygdsföreningen samlar på allt Hembygdsföreningen samlar in och dokumenterar vår gemensamma historia. Om vi får in en massa gamla vykort, brev, dagböcker eller andra dokument så måste de katalogiseras enl. arkivstandard. Hur man gör detta har vi lärt oss av arkivspecialisten, Kerstin Meric, som jobbade här under 1 1/2 år genom bidrag från Statens Kulturråd. Hur gör man när man arkiverar? Så här ser den lista ut som Kerstin iordningställde för vårt framtida arbete. Detta kan till viss del ge er en fingervisning om vad ni kan göra för att förbereda er innan ni kommer med material ni vill lämna till oss. Ni kan skriva vem som skänkt materialet, och vem som har ägt det, och hur det använts eller vad det nu kan vara som är intressant att veta för dem som kommer och frågar i framtiden. Tänk på vad ni själva skulle vilja veta. Så här gör vi 3. Lägg handlingar för varje arkivbildare för sig. Sortera efter det allmänna arkivschemat. Arkivets namn = arkivbildaren. 4. Inkommet material läggs i arkivkartong. Ge det arkivbildarens namn. Innehållet förtecknas på ett förteckningsblad, ett ex. i kartongen och ett ex. i Förteckningspärmen. När handlingar läggs i arkivkartong, rubba inte inbördes ordning. Borsta bort damm, mögel och skadedjur utan att skada handlingarna. Ta bort gem, plastfickor, gummisnoddar och dylikt. Använd aktomslag och skriv innehållet med blyerts. Fyll kartongerna helt så att inte handlingarna viker sig. Undvik att vika handlingar. Skriv på kartongen, arkivbildare, vilken nummer inom serie den tillhör och vilket år handlingarna tillkommit. När kartongen är fylld, notera den i arkivförteckningen. Skriv etiketter på kartongerna efter den färdiga förteckningsordningen. C 1. Ser till att det finns arkivkartonger, aktomslag, förteckningsblad och annat som behövs för arkiveringen. 2. När något lämnas till förvaring, se till att dokumentation lämnas. Givarens namn, adress, telnr. och inlämningdatum. Inventera materialet utan att ändra ordningen, skriv en lista om det är flera handlingar, böcker eller skrifter. Upprätta gåvohandling i 2 ex. ett för givaren och ett för mottagaren. Båda skall vara påskrivna av resp. En lista över de olika handlingarna skall biläggas gåvohandlingen. Beställ CD med våra inspelningar Hembygdsförening säljer CD skivor med inspelningar från bygden. Pris 100 kr + porto Arkivet i Karlsro OBS! Beställningsvara kontakta Marie Söhrman tel: 0565-303 20 [email protected] Öppet 12.00–15.00 sista lördagen i varje månad med undantag för röda dagar 01. Göran Bengtsson Inspelad 2000 av Richard Nilsson Kontaktpesoner Leif Östlund 0565-330 83, 070-535 33 80 [email protected] 02. Cissi Dahlström, Hildur Nilsson och Erik Åhs Inspelad 1956 av Carl Hagestam Marie Söhrman 0565-303 20, 070-813 03 20 [email protected] 03. Leif Stinnerbom föreläser om berättande Inspelad 2010 av Marie Söhrman 04. Alf Folmer berättar krigsminnen Inspelad 2010 av Marie Söhrman 49 Bygdebok i Östra Ämtervik Marie Söhrman, illustration Carl-Erik Törnqvist Del I av bygdeboken Hembygdsföreningen har startat en grupp som börjat jobba med Del 1 av en tänkbar hembygdsbok. Vi tror nämligen att det är mer eller mindre omöjligt att göra en tung tjock tegelsten om hela Östra Ämterviks historia och nutid i en enda bok. Tanken har växt fram att det skulle gå lättare om den gavs ut flera delar. Hur mycket som kommer att rymmas i varje del är i dagsläget inte klart, men vi har börjat med att samla in material om kyrkans historia. Kontakt har tagits med församlingen genom Lars Müller, Arne Persson, Joakim Leroy, Per Sundqvist, Göran Bengtsson och Inger Axelsson. Dessa är positiva till förslaget och har gett oss uppmuntran för att leta efter material som kan passa in i sammanhanget. Finns intresse från er som vet? Det som är viktigt är att ni som sitter på information som ni anser bör ingå i detta verk hör av er och förmedlar ert material till oss. När boken är färdig är det omöjligt att rätta uppgifter, eller att påtala att detta borde ju varit med. Alla som lämnar material kommer givetvis att anges i boken med sitt namn. Förslag på ämnen Första steget 1. Arkeologi 2. Munkkyrkan 3. Pilgrimsväg – Gästgiveri 5. Kyrkvägar 6. Väckelsen – väckelsepredikanter 7. Präster – prästlängd 8. Prästgårdar Kyrkoarkiv 9. Kyrkans mark, byggnader och arrendegårdar 10. Kyrkans inventarier, Kyrkoarkiv 11. Kyrkogården – utbyggnader, Kyrkoarkiv 12. Gravvårdar 13. Klockare – klockarlängd 14. Vaktmästare 15. Kyrkokörer 16. Organister 17. Bilder, brev och andra dokument med anknytning 18 Annat som borde vara med Samla in material. Kolla upp, kopiera och samla allt som redan finns om vår kyrka. Glöm inte att skriva varifrån dina uppgifter kommer. Kopiera utsida och och titelsida ifall materialet kommer från t. ex. en bok. God Jul och Gott Nytt År önskar vi på MEDSKOGS AKTIVITETSBY 0565-321 23 www.medskog.se 50 Skicka din information till undertecknad, vi kan göra kopior av original, om ni vill behålla saker så går det bra. Däremot kan det ta lite tid ibland. Marie Söhrman Arkiv- och redaktionsgruppen Gunnerudstorp 26 686 96 Östra Ämtervik 0565-303 20 070-813 03 20 [email protected] • Total entreprenad • Renovering • Ny- och tillbyggnad 0565-309 60, 070-201 35 88 Allt inom elinstallationer 0565-309 50, 070-523 01 43 51 Årets Östemting 2010 har tilldelats Kjell Sundström och Marie Söhrman »För att under många år flitigt arbetat med att sätta Östra Ämtervik på kartan och uppmärksammas i större sammanhang än det lokala.« 52 Info från hembygdsföreningen Året med hembygdsföreningen Föregående års Östemting delades ut vid hembygdsföreningens luciafirande i Norstastugan, lucia var Märtha Ahqvist. Förutom att dela ut Östemtingen tillkännagavs också vilka stipendiater som fått pengar ur fonden som hembygdsföreningen instiftade efter försäljningen av Där Ner i Mårbacka. Stipendiater var Emterviksamatörerna som fick 10 000 kr till inköp av ljudanläggning. Gården Hörn i Västmyr fick 10 000 kr till utveckling av sin verksamhet. Slutligen kören Sockenplock som fick 3 000 kronor för inköp av noter och till resor. Efter årsmötet i februari 2010 genomfördes våraktiviteter i form av en rysk temakväll där Zoya Tverdikova serverade underbar rysk mat och berättade om sitt forna hemland Ryssland. Gästerna bjöds även på en föreläsning av Ryska föreningen i Karlstad. En annan våraktivitet var tovningsdagen, ett samarbete med Prästbols skola. Eleverna besökte Ås Brunn, tovade och spann och skapade mängder av mästerverk i ull. De passade även på att besöka Sparbanksmuseet. Midsommarfirandet ansvarade IS Emtarna och kyrkorna för och en vecka senare genomfördes Bonnrock med över 500 betalande och stämning som vanligt på topp. Veteranfordonsdagen var välbesökt trots dåligt väder och Lagerlöfsfesten drog ca 100 besökare med Emterviksamatörernas föreställning av Fröding på Sloreborg. Innan föreställningen avgjordes föreningsfemkampen där kyrkans lag efter hård kamp vann tävlingen. Pajtävlingen vanns av Ylva Syvertsson. Årets Östemtingar blev Marie Söhrman och Kjell Sundström. Tidigare utnämningar: 1999 Bosse Nilsson 2002 Gösta Persson 2001 Göran Bengtsson 2002 Barbro Folkesson Årets Östemting Ge oss förslag ÖSTRA EMTERVIKS HEMBYGDSFÖRENING Ås Brunn 686 96 ÖSTRA ÄMTERVIK Tel: Marina 312 08 e-post: [email protected] www.ostra-amtervik.se/hbf 2003 Carl-Erik Asker 2004 Ruth Olsson, Gunvor Jansson och Elvy Persson 2005 Anna Feltenmark och Annette Nilsson 2006 Anders Stigsson och Håkan Andersson 2007 Karin och Marc Broos 2008 Eva och Tommy Larsson 2009 Matts Nilsson Nävgrötskvällen för hjälpsamma medlemmar genomfördes i slutet av augusti med dragning av sommarens lotteri. Vinnarna i Sommarlotteriet 1. Kafferep med underhållning av Sockenplock på hembygdsgården, Gudrun Andersson 2. Städhjälp från Solrosen, Lina Witturp 3. Biljetter till Västanå Teater, Erik Andersson 4. Presentkort på Solbacka, Thomas Högqvist 5. Lunch på Hotel Selma Lagerlöf, Pia Backlund 6. Kniv, Leif Backlund 7. Entré till Bonnrock 2011, Kerstin Nilsson 8. Guidad visning på Mårbacka, Margareta Wikström 9. Presentkort på Prästbols Handel, Karin Nilsson 10. Presentkort på Hörn i Västmyr, Olof Olsson ”Det kommer en buss efter vägen”, utbrast förvånade ämterviksbor den 12 september. Bussen innehöll deltagare i hembygdsföreningens sockenresa på temat ”Lär känna din hembygd”. Den guidade turen gick på socknens småvägar och lunchen i form av kolbullar serverades av Föreningen Trillan och Kyrkvägar. Även Hästfordonsmuseet var öppet. Under året har Östra Ämterviks arkiv på Ås Brunn hållt öppet. Den sista lördagen i varje månad har man kunnat besöka arkivet och släktforska, läsa gamla handlingar eller titta på foton. Under året togs en nygammal tradition upp i form av tipspromenader som arrangerades av föreningarna i socknen. Sträckan gick från Sjösala/fotbollsplanen via gamla landsvägen till Berget i Bävik och drog en massa allmänbildade människor som fick pröva sina kunskaper. Under året har i vanlig ordning också byggnaderna setts över, och brister åtgärdats. Medlemmar har ställt upp på städdagar vilket hembygdsföreningen varmt tackar för. Slutligen vill hembygdsföreningen också rikta ett varmt tack till medlemmar och samarbetspartners under 2010. Vi ses igen 2011. C 53 Sommarens program 2011 Vill du hyra Ås Brunn Midsommarafton med dans kring midsommarstången Midsommardagen, Ekumenisk gudstjänst Bonnrock, rock ’n’ roll på logen Veteranfordonsdagen Lagerlöfsdagen Med reservation för ändringar Hembygdsföreningen äger som ni vet hembygdsgården Ås Brunn. Vi vill uppmuntra östemtingar och andra att använda lokalerna. På hembygdsgården finns tre byggnader till uthyrning, Norstastugan kan avvändas året runt. Rymligast är logen, som dessutom har en scen. Resturangen har ett stort allrum och ett rymligt kök. Norstastugan har två allrum och ett kök, här kan man även hyra videoprojektor, filmduk och högtalare som hembygdsföreningen anskaffat för bild- eller filmvisningar. Våra lokaler kan användas vid fester, möten, kafferep och andra arrangemang. Om ni är intresserade av att hyra, kontakta hembygdsföreningen. C Gåvor till hembygdsföreningen Föreningen har tacksamt emottagit följande gåvor: Från Margot Hallstensson Barnskor inköpta i Knutseruds handel Näverryggsäck Såll och instrument för åderlåtning Från Kerstin Hilmersson Betygsböcker från skolan i Skacksjö Från Catharina och Charlotta Djurelind Äldre böcker och dokument Från Gunde Shullström Information om och dagböcker från Sten Schullström, fyrbyggare från Östra Ämtervik Flera fotoalbum och lösa fotografier 54 Östra Ämter vik Värmlands medelpunkt www.ostra-amtervik.se Ås Brunn Hembygdsgården med § i hembygden Årsmöte i Nôrstastugan söndag 20 feb 2011 kl. 18.00 Föreningens verksamhet www.ostra-amtervik.se • Fester, samlingar och arrangemang • Uthyrning av Ås Brunn • Östra Emterviks arkiv • Ortsnamninventering • Försäljning av Domböcker • Östra Emterviks Hbf Fond • Ö Emterviks Sparbanks Museum • Årets Östemting • Årstidskriften Östemtingen • Planerad bygdeboksutgivning Internetportalen för alla i Östra Ämtervik Bli medlem Enskild inkl. Östemtingen 125 kr Familj inkl. Östemtingen 170 kr Läs mer på sidan 2 Bankgiro 5910-7029 Glöm inte att ange namn och adress. Du kan även kontakta någon i styrelsen ÖSTRA EMTERVIKS HEMBYGDSFÖRENING Adress: Ås Brunn 686 96 Östra Ämtervik 0565-303 41 [email protected] www.ostra-amtervik.se/hbf WGS 84 N 59º 45’ 38.62” E 13º 15’ 22.48”
© Copyright 2024