1. No category

Parentesen
december 2014 nr 9
Pargasiternas infoblad
www.pargas.spfpension.fi
Om december enligt bondepraktikan
Nu will jag lefwa i ljuflighet,
Och slagta till jul en oxe fet,
Och will jag mig nu warm hålla,
Förhoppandes att öfwerlefwa wintren den kalla.








Kall december med mycket snö lovar gott år. Åska i denna månad bådar både storm
och regn.
Om det är kallt i månadens början och slut, men milt väder i dess mitt, följer en
långvarig vinter.
På snöigt år följer rikt år. Mycket snö betyder mycket hö.
En ensam skata förkunnar elakt väder.
Grön jul, vit påsk, och en vårlik jul bebådar en vinterlik påsk.
Om juldagen inträffar vid nymåne, blir det ett gott år.
En våt jul gör tomma visthus och tomma fat. Är vädret vid jul milt, varar vanligtvis
kölden in på våren.
Om bröstbenet i Mårten gås är brunt, betyder det mera snö än köld, är det vitt bebådas
mera köld än snö.
Foto: Mikael Reuter
1
Pargasiternas händelsekalender hösten 2014
17.12
Julfest på Brandkårshuset kl. 12.00. Grupp 5.
Måndagar kl. 09.00–12.00 Bowling i bowlinghallen enligt deltagarlista.
Måndagar kl. 11.00–12.00 Boccia i Yrkesskolans gymnastiksal.
Måndagar kl. 13.00 Bridge i Seniorboendets klubblokal på Vapparvägen.
Tisdagar kl. 09.00–10.00 Bowling (nybörjare) i bowlinghallen enligt deltagarlista.
Fredagar kl. 09.00–11.30 Bowling i bowlinghallen enligt deltagarlista.
Fredagar kl. 14.00 Vattengympa i Folkhälsans hus (se s. 4).
Ledare: Boccia, Estrid Enlund 050 346 35 70; Bowling, Bo Åkerholm 040 540 79 05;
Bridge, Jan-Erik Bergquist 02-458 28 25; Vattengympa, Olle Anckar 040 778 55 56
Musik och Trädgård enligt separata kallelser från gruppledarna.
Da Capo: Olle Anckar 040 778 55 56 (se s. 4); Encore: Kurt Långbacka 0400 87 41 57
Trädgård: Pirkko Lehtonen 02-458 74 51.
Foto: Mikael Reuter
Redaktörer för detta nummer:
Marianne Saanila ([email protected], 040 722 62 26)
Mikael Reuter ([email protected], 040 552 49 78)
Extra exemplar av Parentesen kan avhämtas på Booklet, Strandvägen 16 A
2
PARGAS SVENSKA PENSIONÄRER r.f.
Styrelsens sammansättning och funktionärer 2014
Styrelsen
Ordförande
Vice ordförande
Sekreterare
Kassör
Funktionärer
Medlemssekreterare
Pressombud
Skattmästare
Teknikansvarig
Fotograf/Klippboken
Reseledare
Parentesens redaktion
Datorhandledning
Webbansvarig
Webbredaktör
Webbadress
Jan-Erik Bergquist
[email protected]
Olle Anckar
[email protected]
Mai Lindblom
[email protected]
Synnöve Ljung
[email protected]
Pirkko Lehtonen
[email protected]
Robi Lindblad
[email protected]
Bjarne Nylund
[email protected]
Marianne Saanila
[email protected]
Ralf Wahtera
[email protected]
02-458 28 25
0440 39 28 82
040 778 55 56
02-458 10 51
040-532 35 39
040 536 08 29
040 562 14 90
02-458 19 48
0400 93 05 98
02-458 04 81
050 363 78 12
02-458 80 46
040 722 62 26
02-458 00 99
040 520 93 33
Synnöve Ljung
Bjarne Nylund
Jörgen Hollstén
Ralf Wahtera
Robi Lindblad
Asta Lindholm, Rauni Schleutker
Mikael Reuter, Marianne Saanila
Arvo Björkroth
044 564 93 51
[email protected]
Lilly Hollstén
02-458 55 03 [email protected]
Gusse Laurén
02-458 02 01 [email protected]
www.pargas.spfpension.fi
Behöver du hjälp för att kunna använda dator?
Du kan kontakta datorhandledarna per telefon:
Arvo Björkroth
044 564 93 51
Lilly Hollstén
050 555 58 95
Lars-Henrik Karlsson (Excel)
02-458 30 98
Gusse Laurén
02-458 02 01
3
Reseledarna har ordet
2015
Lördag 24/1 2015 Farsen Liket som visste för mycket, Fallåker, Esbo. Ca 40 euro.
Bindande anmälan så snart som möjligt.
Lördag 14.3.2015 Mamma Mia, Helsingfors, Svenska Teatern. Fullbokad.
14–18.4.2015 Polen, Kraków med omnejd. Resan fullbokad (33 deltagare).
Reseledarna är på plats kl. 12–13 före månadsmötet.
Observera att anmälan till resor är bindande om inte annat avtalats.
Kontaktuppgifter:
Asta Lindholm 040 575 31 20 [email protected]
Rauni Schleutker 040 520 43 98 [email protected]
Astas konto FI73 2310 1800 0024 86
Grupper
Musikgruppen DaCapo
Medlemmarna i musikgruppen DaCapo träffas första gången nästa år söndagen den 1 mars
2015 kl. 18 hemma hos Pia-Gunn och Olle. På grund av diverse utlandsresor och sportlov
blir starten något försenad, men vi försöker ta igen det under våren. Hjärtligt välkomna.
Olle Anckar
Vattengymnastiken 2015
Nästa år inleds vattengymnastiken fredagen den 9 januari kl. 14 och den pågår 15 gånger
under våren och avslutas 24 april. Av deltagarna uppbärs en avgift på 75 €. Den som inte
har möjlighet att delta och vill avstå sin plats bör så snart som möjligt meddela Olle Anckar
(040 778 55 56 eller [email protected] ). För ögonblicket är gruppen fulltalig. Vi ses i
bassängen.
Olle Anckar
Boccia
Kärt barn har många namn. Ibland kallar man det pétanque, ibland boule och nu har
man tydligen fastnat för boccia även om det är ungefär samma spel. Våra flickor och
för all del också några pojkar har mycket trevligt på måndag förmiddag. Är det bra
väder och lite sommartemperaturer så spelar man på fotbollsplanen vid yrkesskolan.
När vädret är sämre går man in i gymnastiksalen och använder andra mjuka klot av
ett läderaktigt material som inte rullar så lätt på golvet.
4
Siffran på medelåldern i gänget är nog ganska hög men vi lämnar den därhän
och konstaterar att deltagarna har mycket trevligt med sitt spel. Om man efter avslutat
spel frågar vem som vann är det nog ingen som vet, och något protokoll över spelet
har inte förts. Mycket viktigare är att delta och att under spelets gång få ventilera
världsproblemen. Kanske skulle man tro att sjukdomar på äldre dagar är ett
samtalsämne, men så är nog inte fallet. Snarare diskuterar man hur man håller sig
frisk när man nått en hög ålder. Några kassar vid sidan av planen skvallrade om man
nog tar en liten paus vid något tillfälle för att inta en kopp kaffe med tilltugg.
Bridge i all ära, men då det börjar vara svårt att räkna till tretton, så får det nog
bli boccia, utan skrivet protokoll över dagens insats.
Reportern Janne Bergquist
Obs! Årets första bocciaspel är måndagen den 13 januari 2015.
Om rapporten Guldålder – men inte för alla
I samarbete med vår huvudorganisation Svenska pensionärsförbundet har tankesmedjan
Magma gjort en omvärldsanalys. Analysen presenterades i Helsingfors i början av
november och perspektivet på framtiden gäller fram till 2024. Författare är Marcus
Henricson.
Rubriken antyder genast att vi pensionärer kan se fram emot en tid som individuellt
kommer att vara mycket olika för oss beroende på framför allt ekonomi och hälsa. Om
ekonomin och hälsan står oss bi, kan vi se fram emot en guldålder, men i annat fall tillhör vi
nog kategorin ”men inte för alla”. Skriften tar fram alla möjliga scenarier för den närmaste
tio åren. Mycket kommer säkert att visa sig vara riktigt och annat kommer inte att slå in. Att
sia om framtiden är som bekant vanskligt.
Analysen kommer med många konkreta exempel på hur våra liv kommer att gestalta
sig under de kommande tio åren, och detta har vi pensionärer alla möjligheter att ta till oss
genom att förbereda oss. Utnyttja de positiva budskapen och försöka motverka de negativa.
Vår smågruppsverksamhet i pensionärsföreningarna kan utökas i det oändliga om vilja och
engagemang finns.
Pensionärerna har under lång tid marknadsfört sig som en resurs i samhället. Nu är det
läge att omsätta detta i praktisk handling. Analysen pekar på många områden där vi kan vara
med och förbättra vår egen och andras tillvaro.
Barometern för Finlands ekonomi sjunker, och det innebär att utbudet av de tjänster
som vi pensionärer behöver, minskar för varje år. Pargas är ett bra exempel, vår livslängd
ökar och vi blir allt friskare långt upp i åldrarna. Befolkningsökningen i Finland utgörs
enbart av pensionärer.
Kan vi själva påverka kostnadsutvecklingen i samhället?
► Ska vi gå runt i butikerna och vara poliser, kolla att köpmannen har rätt pris på sin vara?
► Hur kan vi delta i byggprocesserna och försöka sänka bostadskostnaderna, så att de är
anpassade efter våra plånböcker? Boendemiljön måste anpassas till oss pensionärer.
5
► Dagens informationsutbud är alltför komplicerat för många av oss. Kan vi få enklare
program till våra datorer, pekplattor, och smarttelefoner, program som vi har både behov
och glädje av?
► Hur förvaltas våra pensionspengar? Kan vi delta i en sådan process?
Min uppfattning är att ”Guldålder men inte för alla” kan vara ett bra hjälpmedel för oss när
det gäller att utveckla vår förening med flera smågrupper och andra aktiviteter. Detta är
också en anledning till att försöka öka medlemsantalet. Inte för att öka förbundets kassa
med 11 €/medlem, utan för att ett större antal medlemmar medför att vi kan få bättre gehör i
samhällsdebatten. Du som inte är medlem i vår förening, beroende på att du fortfarande har
för mycket andra aktiviteter, ta med dig aktiviteterna och anslut dig till vår förening!
Janne Bergquist
Äldrerådet 2014 – en uppdatering av vår verksamhet.
Äldrerådet har, trots att vi förlorade kampen för den viktiga basjourservicen, haft ett positivt
år. Vi har en fin vi-känsla inom rådet och arbetar med gemensamma krafter för de äldre
både i centrum och i skärgården.
Under året har vi haft tio möten, av dem har ett varit tillsammans med handikapprådet, ett
med Kimito äldreråd och ett med social- och hälsovårdsnämnden. Dessutom har vi haft en
trevlig träff tillsammans med Mariehamns äldreråd som var på besök i Pargas. Denna träff
resulterade i att vi blev inbjudna till Mariehamn nästa vår.
Själv har jag också deltagit i några seminarier, ett i Åbo med hundra deltagare, anordnat av
PIO och SITRA. Dess målgrupp var just äldrerådets representanter samt politiker och högre
tjänstemän. Ett annat givande seminarium gick under rubriken ”Inkludera flera” och hade
som mål att informera om olika sätt att ge handledning åt äldre personer för att hjälpa dem
att använda dator eller i-pad. Det håller nämligen på att bli ett demokratiproblem då,
dessvärre, allt mera av samhällsservicen går att sköta enbart via dator. I denna fråga har vi
haft kontakt med Arvo Björkroth, Pargasitens IT-handledare och Seniorum.
Då det gäller närservicen för äldre finns det mycket att bevaka i Pargas. Vi lobbar aktivt för
att det av fullmäktige godkända intensifierade servicehemmet skall förverkligas så fort som
möjligt.
På vårt senaste möte hade vi inbjudit hemvårdens och hemsjukvårdens ledare. Ofta får vi av
högre tjänstemän höra att kön till vårdhemmen är kort, men lyssnar man på
hemvårdspersonal och de anhöriga låter det annorlunda. Många, många som i dag bor
hemma, lätt dementa, rörelsehindrade med yrsel och benägenhet att falla samt svårigheter
att äta, mår mycket dåligt trots 4-5 hembesök per dag.
6
Tillsammans med stadens representant Arja Santapukki har äldrerådet formulerat frågor
som skall skickas ut till alla äldre som får hemservice. Det gäller en enkät, enligt vilken var
och en får utvärdera vården.
Nästa år skall vi göra ett eget projekt. I det vill vi uppmuntra till ”en sorts grannhjälp” som
går ut på att man håller ett öga på ensamstående åldringar i sitt grannskap. Detta för att
förhindra att ingen blir utan hjälp i nödsituationer. På landet fungerar denna grannhjälp
sedan länge. Man håller reda på varandra och reagerar genast om något fönster förblir mörkt
kvällstid eller post blir liggande.
Vi har under året lämnat in ett antal utlåtanden till nämnder och stadsstyrelsen och jag har
också besökt social- och hälsovårdschefen Paula Sundqvist och med henne gått igenom
aktuella frågor som berör oss äldre.
Vi har heller inte gett upp hoppet om att få läkarmottagning under kvällar och veckoslut
som ersättning för vår egen basjour och vi har krävt utvärdering av höstens kostnader för
samjoursbesöken i Åbo.
Själv är jag ofta och gärna ute och berättar om äldrerådet för olika grupper och föreningar
och många är de som tar kontakt med mig i olika ärenden rörande missförhållanden inom
äldrevården.
Jag är också väldigt glad över Melita Tulikouras initiativ till ”Empatiblanketter” som nu
borde finnas på alla vårdinrättningar. Genom att fylla i dessa har anhöriga och vårdtagare
möjlighet att utvärdera vården – alltså ge den berörda enheten ris eller ros för att på så sätt
förhindra vårdövergrepp och förbättra bemötande av utsatta patienter och andra vårdtagare.
GOD JUL TILL ER ALLA!
Stina Engblom Colliander, ordförande för äldrerådet
7
Pargasiternas novemberträff 2014
Onsdagen den 19 november var tiden inne för Pargasiternas månadsmöte jämte valmöte.
Värdparet och konferencieren Tettan Eriksson hälsade välkommen. Efter en klämmig och
uppfriskande allsång kunde föreningens ordförande Jan-Erik Bergquist öppna valmötet.
Kurt-Erik Långbacka valdes till mötesordförande och Pirkko Lehtonen till sekreterare.
Valmötet leddes av Kurre med sedvanlig bravur och ärendena genomgicks och
godkändes i snabb takt. En livlig debatt uppstod dock när budgetförslaget för 2015
behandlades. Styrelsens förslag att höja medlemsavgiften ledde till en del protester men
efter att Olle Anckar ytterst vältaligt motiverat beslutet och Mikael Reuter räknat ut att
förhöjningen motsvarade ca 1,5 cent per dag tystnade protesterna. Också andra frågor
ställdes men Jörgen Hollstén, som uppgjort förslaget, klarade suveränt av att besvara dem,
och budgeten för nästa år var klar. Så var det dags för valfrågorna. Jan-Erik Bergquist
omvaldes till ordförande för föreningen. Också Olle Anckar omvaldes till medlem i
styrelsen. Till nya medlemmar, för att ersätta avgående Mai Lindblom, Synnöve Ljung och
Ralf Wahtera, valdes Vivan Norring-Nyström, Kari Penttinen och Christina Stolpe. De
avgående styrelsemedlemmarna avtackades av Kurre för gediget arbete föreningen till
fromma. Den nya styrelsen kommer att presenteras i nästa nummer av Parentesen.
Så var det dags för "Sommaräventyret", dvs. ett föredrag av HBL:s Stefan Lundberg
och Leif Weckström. Det handlade om den färd dessa två gjorde i somras med en motorbåt,
som förde dem från Helsingfors, via Nordsjön och franska kanaler ner till Rapallo vid
Medelhavets norra kust. "Två män, en båt, 55 dagar, 2 262 sjömil, 17 reportage, åtta
videofilmsnuttar". Så summerar författarna sin resa i sin nyligen utgivna bok
"Sommaräventyret i Daphnes kölvatten" Det var en utomordentligt fängslande berättelse vi
fick höra. Ett bildspel med Leifs fantastiskt vackra foton gav en härlig inramning åt det hela.
Trots att många läst deras reportage från resan i Hufvudstadsbladet följde man andäktigt
föredraget som kryddades med den härliga humor Stefan gjort sig känd för. Berättelsen om
de sekunder de passerade ovanför Estonias grav lämnade ingen oberörd: "Det är då vi
varseblir konturerna av någonting stort som växer fram på ekolodets skärm. Det är inget
tvivel. Det är Estonia som ligger där på sidan, lite framstupa i en sluttning ...Vi tystnar och
kan bara svälja. Lysande mot den mörka fonden glider hon fram under oss. Vi vänder båten
för att se henne från andra sidan, men hon slukas upp av mörkret och vi ser henne inte mera.
Det var som om hon sagt: ’Tack för att ni kom, men nu får ni lämna oss i fred’." – Stefan
svalde nog en extra gång när han berättade detta för oss, och för en och annan var det lite
svårt att hålla tårarna tillbaka.
Efter kaffepausen äntrades scenen av Henrik Grönroos. I somras uppfördes hans pjäs
"Lenin i byn", som nu finns i filmversion, filmad av Erik Saanila. Efter att ha berättat om
den historiska bakgrunden till pjäsen och filmen, dvs. Lenins korta vistelse i Pargastrakten
1908, visade han filmen för oss, en mycket intresserad publik. En viss förvåning väckte
Lenins ointresse för de starka drycker man bjöd honom på, och när det framgick att
Stockholmsbåten plockade upp honom på isen tänkte man nog på alla nutida besvärligheter
som förknippas med båtresor, dvs. beställningar, bekräftelser och inbokningar av resorna.
Så återstod det bara en allsång med åtföljande lotteri, där vinsterna utgjordes av
blomster av olika slag. Tack grupp 4 för en härlig eftermiddag.
Bjarne Nylund
8
Julfirande förr
(Skrivet i december 1986; har tidigare ingått i Parentesen 2008)
Han som tråor än julfirande börjar på julafton taar nåo feil. Nä he börjar tiidit på hööstn, tå
sku julgriisn slaktas. För tå sku he lagas pressylto, rullsylto, palt å korvar, liverloodå å myki
meir. Fläskskinkon sku saltas, än hon sku hin dra i sä salte, he sku palvas en bita ti julafton.
He fandis inga frysboxar förr, men he va så kaalt i trappon at he holdis bra.
På Anna daan sku luutfiskin sätas i blööt, han luutas med björkasko elder sooda. Tån va
färdi skun vattnas uur nagra dagar före juul, än sku ga ti äta på julafton. Deigtiinon tåos inn
för he sku bakas kakur å surt bröö. He bakas så myki än he hängdis opp på bröödspit i
kökstaake så än he sku torka. Varmbröö sku he fööras hid å tid.
Vikon före juul va he veitbröö å långor, piparkakur, spriskransar å nan torrkaku. Daen före
julafton lagades he päronloodå å så bakas heten finare bröö, öörfilar å julkuusar. Å så lagas
he naan sorts marmelad å tryffel å va he sen heit heten gåoda.
Så va e ti stääda, golv å väggar sku tvättas å reina mattor på golve. Reina strukna heimvävda
gardiner sku hängas opp för fönstrena. Kopparn sku blankas, he va int ti lämna nage åopotsa
så måor soo. Sen sku he dekoreras med tvinna kreppappär. He fästis i taake ovanför båorde
å dråos ner ti julbåorde å fästis me knappnolar i båordsdukshöörnen.
På julaftons moron klädis julgranen, han sku sta fäärdi ti julafton. Klockon tolv ette julfredn
va e int ti gär myki åonödigt. Måor had nåo julmaatn så gott som fäärdi. Men innan vi fi sätt
oss ti båords sku kåorna mjölkas å alla djuren sku ha lite extra ti äta på julafton. Tå he va
fäärdi va he ti sätt ti båords.
He va nåo lite exra duukat me tom bästa kärelderna å femarmaljusstakan på båorde. Först va
he rööbetssalaatn å ti he sku e va rullsylto, pressylto å sill helder nann sorts ströming.
Salaatssoosen va myki vikti. Så kom päronloodorna å råotlodorna fram. Ti he va e palva
fläsk å julskinkon som he sku sta gåo jul po. Luutfiskin me skala päron me viitsåås, pipar å
salt. Ti sist va he riisgrynsgrööt me mandel i, han som fi mandeln sku bli gift följande oor.
Tå både mänskor å djur had magan mätta, sku julevangeliet läsas å en psalm sjungas. Å sen
först kom julgobbn. Int va he så myki julklappar man fi, största deiln heimlaga vantar å
strompor, naan trasdocka å naan båok kund man fo o naan släkting.
E va int ti va så läng oppe på julafton för man sku tiidit opp på julmårån, tå bar he iväg ti
julkörkon. Ein måsta allti va heima å skööt djyren å vakt ljusen. He sku va eit ljus i vart
fönster. Innan vi fåor ti körkan vankas he pannkako men heimlaga hallonsylt.
Nåo va naga extra tå man sat se i slääda på slädamatton å ein ståor skinnfäld omkring se å
halsdukin bundi om huvu, för he va mang gangor myki vinter. He va manga hästar ätt
varandra å alla hadd bjällror. Man kan änn hööra hur snöön gnistrar undi mejdarna å
9
bjällrorna klinga. Man soo myki nåoga ette vem som had eild på ljusen i fönstrena å va oppe
i tis. Väl framme på Munkviken va e ti klä o se lite kläder å drick nage varmt.
Så bar he iväg till körkan, men si tär va he julstämning. I alla ljuskronor i taake brann
levandis ljus. Å alla ljusen i julgranen va tända. Fron orgeln hördis ”Var hälsad sköna
morgonstund” alla sjungd med, både gammal å ung. Å oppe po orgelläktaren ståo
körkköören och sjungd.. Nåo tyckt man he va mäktit tå alla sjungd ”Av himmelshöjd” alla
verser, å prestn las julevangeliet. Å så sjungdes he manga andra bekanta psalmer. He va
både trangt å varmt i körkan. Tå julottan va slut, vae ti far ette hästn å kör heim.
Iblaand va vi ti släktn på juldaen å ofta had vi främand heima. Man va bara ti släktn, för på
juldaen fi man int far t byys för tå blei man julgris. Julandradaen börja julkalasande tå kun
heila båoles folk ga ti varandra. Tå va e Marthajulfester som vi fi va me å tå va he halvtihilit
millan juul och nyoor.
På nyoore va e ofta morfar, som las fron postillan å sjungd me sin darroga stämmo ”Eit oor
ha gaat ti ända”. He oots ungefär sama sorts mat som på julafton. Men si tå va he ti försök
halld se vakin ti klåckon blei tålv. Tå sku man ju ta in nyoore. Å så va he bara ti kalaasa
meira för han som had öögona ypna.
Ända fram ti trettondaen va e båd julfester och kalaaser, för sen tå he va Knut sku julgranen
ut. Å tå börja åxvikona.
Men undu kriige fans he int så myki mat, men nåo samlades man ändå. Int fi man ha nage
ljus i fönstrena men nåo hitta man i måonskine. Ståora snödrivor va e iblaand, men fram
kom vi.
Mina barndomsjular jag ej glömmer
Om riktig julstämning ännu drömmer.
Hur julgranen i salen stod
Om maten på vårt julebord.
Må julen alltid bli som förr
Då tomten går från dörr till dörr.
Och krubban står i hemmets mitt
Och julevangeliet får läsas fritt.
Ruth Johansson
10
Tomaskorset
En ingrediens i de åboländska jultraditionerna var – och är i många hem än idag – att ställa
upp familjens tomaskors. Det gjorde man den 21 december för att visa att julhelgen hade
börjat. Men vad är då ett tomaskors och varför just den 21 december?
Tomas var den av lärjungarna som tvivlade på Jesu uppståndelse. Tomas uppmanades att
sticka sin hand i de sår som Jesus fått under korsfästelsen för att övertygas om vem han
hade framför sig när han mötte Jesus. Tomas blev befriad från sina tvivel och det sägs att
han blev den apostel som skulle föra kristendomen till Indien. Också i kulten kring denna
apostel finns ett kors. Han blev helgonförklarad den 21 december, som än idag bär namnet
Tomas. Tomasdagen ansågs i Europa länge vara vinterns kortaste dag. I mörkret var alla
oknytt ute och människorna var därför utsatta för stora faror. Man måste skydda sig och sitt
fähus och andra ägodelar genom att sätt upp eller rita kors på det som var värdefullt för en.
Det tomaskors som förekom i den åboländska skärgården är ett av otaliga kors som i olika
sammanhang ställts upp mot onda andar överallt där kristendomen var den förhärskande
religionen. Linné såg ett kors mot onda andar under sin resa i Dalarna. Det stod i
gödselhögen på en gård. De tidigare forskarna ville gärna förklara korset som en
fruktbarhetssymbol just för att det stod i gödselstacken, men en senare, mera realistisk
förklaring är att gödselhögen var det enda ställe där jorden var tillräckligt mjuk för att man i
december skulle kunna sticka ner någonting alls i den. Längs Östersjökusterna finns det
belägg för att olika slag av julkors använts. Exempelvis i Lappfjärd och Nykarleby är de
gängse symboler än idag, och visst hör ju korset till i serien ”Tro, hopp och kärlek” som är
typisk för julen i Jakobstad.
Tomaskorset är ett ca 25–35 cm högt kors av träspån. Den ”allmänna” uppfattningen i
Finland var länge att tomaskorset var en produkt av äkta finsk hemslöjd. Det kunde köpas i
souveniraffärer, hemslöjdsaffärer och varuhus. Ser man däremot lite närmare på vad
arkivmaterial om julseder i Finland berättar visar det sig att tomaskorset härstammade från
Korpo, som sedan urminnes tider är en svensk bygd. Hur gick det till när det
finlandssvenska tomaskorset från skärgården i Åboland blev en finsk symbol?
I Korpo höll traditionen att till Tomasdagen den 21 december skära ett kors i trä och sätta
upp det över stugans eller fähusets dörr på att försvinna när fru Evy Granit i mitten av 1920talet av någon anledning uppmanade skomakaren Anton Dahlström i Västerkalax by att
återuppta seden. Evy Granit, f. Kynberg (1875–1948) var dotter till stadsläkaren i Åbo och
gift med lektorn i franska och tyska vid Åbo Akademi, Ludvig Granit. Om somrarna bodde
familjen i Galtby och hade goda kontakter med familjen på Korpo gård. Evy Granit
intresserade sig för trädgårdsodling, musik och frimärken och hade som barn lärt sig se dem
som led nöd omkring henne och blev därför engagerad i samhällsfrågor. Hon var aktiv inom
hembygdsrörelsen, hon grundade och ledde sångkörer och hon var en ivrig Martha. Hennes
stora föreningsengagemang gav henne ett vidsträckt kontaktnät. I sommarhemmet
förvarades skörden från trädgården och där stod också musikinstrument över vintern. Därför
11
fick det inte bli för kallt inomhus, och därför ordnade man om att Anton Dahlström skulle se
till att huset hölls någorlunda varmt.
Anton Dahlström (1877–1961) var skomakare, gift och hade tre döttrar. Då han var
handikappad kunde han inte skaffa sig extra försörjning på fiske, som så många andra
skärgårdsbor gjorde. Kanske det var därför Evy Granit förstod att det inte var så hävt i
familjen och erbjöd honom extraknäcket som ”gårdskarl”. Han var en omtyckt skomakare
så han hade ett stort kontaktnät när folk kom till honom med sina ärenden. Han hade sett sin
granne och släkting Petter Dahlström skära tomaskors. Dem satte han upp på ytterdörren
mot onda andar. Evy Granit och Anton Dahlström samarbetade så att hon uppmanade
honom att börja skära tomaskors för försäljning, han skaffade virket i skogen, utförde
hantverket och hon skaffade askar att lägga korsen i och betalde frakten när de skulle till
fastlandet för att distribueras. Så hade hon förverkligat både sin omsorg om dem som hade
det svårt och sitt intresse för hembygdens ”gamla” kultur.
Evy Granits kontakter i hembygdsrörelse, körer, Marthaförening och genom sin make också
inom Åbo Akademi var utmärkta kanaler för att sprida kännedomen om att tomaskorset nu
fanns att få och för att sälja det. Folk skaffade det för att ha själva eller för att skicka det till
vänner och släktingar utomlands. På 1930-talet fanns det London, Paris, Sverige, Tyskland
och USA. Man kan säga att det blev en försäljningssuccé.
På 1930-talet, under den nationalistiska tiden, värnade Marthaföreningen om hemmet och
dess värden och äkta hemslöjd att ta tillvara i detta sammanhang. Tomaskorset blev en god
produkt att göra reklam för. Och så skedde genom att flera tidningar i olika sammanhang
förde fram det som en julsymbol. Åbo Underrättelser införde en artikel av G[abriel]
N[ikander] om tomaskorset som en yttre symbol för julen i skärgården, samma artikel
förekom i Husmodern och Samarbete under slutet av 1920-talet, bägge tidningar med stor
spridning. Också Svenska folkpartiet tog fasta på tomaskorset i sin tidning Vår tid,
Husmodern, Hufvudstadsbladet och Astra likaså. År 1943 skrev man i Husmodern att
tomaskorset var ett gammalt svenskt julkors som skyddade mot onda andar och
härstammade från hednatiden, och användes som soltecken i mörkret. Så sent som 1977
påminns Åbo Underrättelsers läsare om att korset fanns och att de skulle ta det till heders.
Det kan hända att detta var ett tecken på att det höll på att falla i glömska. Korsen gjordes så
att man av träet täljde tunntunna spån som fortfarande fick sitta kvar i korsarmarna och
stammen. Ju tunnare de var dess mera ”krullade” de sig i de öppna ändorna och blev mycket
spröda och ömtåliga. De som förfärdigats på 1920–30-talen som folk hade hemma hade
kanske redan gått sönder när Åbo Underrättelser kom med sin uppmaning ett fyrtiotal år
senare.
Den finska pressen hakade på under 1940-talet. I Kotiliesi 1948 får vi veta att korset spred
en ”underbar känsla av renhet och andakt”. Hemslöjdstidningar som Kotiteollisuus och
Omin käsin tog också upp korset och Kotiliesi skrev 1951: ”Av tomaskorset ser man att det
har snidats av en människa som är van att hantera pärtor och som har vuxit upp i ett
rökpörte. De generationer som från barndom till ålderdom dagligen fick följa med rökens
vågrörelser under pörtets tak lade märke till hur varje ord som uttalats i rummet syntes som
12
en varelse i röken, hur det bevarades och gjorde spår i världen luft. Därför utvecklades i
dessa rökpörtesinvånares folklynne ärlighet, en vördnad för ordet och en vana att stå för sitt
ord. Tomaskorset hör till våra gamla tecken på julfred. När julkorset hade fästs över
ytterdörren på huset betydde det att högtiden hade gjort sitt inträde och vardagen flytt sin
kos.” Så blev skärgårdskorset från det svenska Korpo en finsk allmänegendom. Paret
Dahlström-Granit finns det inte många spår av.
I folkloristikens barndom ville forskarna gärna att folkliga traditioner skulle vara anonyma.
Man skulle inte veta vem som introducerade en sed, diktade en visa, formulerade en saga.
Man ville se ”folket”, eller de som inte fått någon utbildning, som representanter för en
ursprunglig, äkta folklig kultur där folksjälen bodde och realiserades i olika anonyma
konstarter, både muntliga och konkreta, som tomaskorset. Därför romantiserade
tidningsskribenterna gärna det de hade att säga om tomaskorset. Idag vet vi att ingenting
uppstår av sig självt, men att man kan glömma vem det var som var upphovsmannen. Att
Anton Dahlström sett Petter Dahlström snida ett kors, att Evy Granit kom med kontakterna
till mer eller mindre penningstarka vänner som köpte det, att en massa föreningar hjälpte till
att sprida kännedomen om det tillsammans med flera tidningar och tidskrifter har vi kanske
glömt idag. Att studera tomaskorset visar också hur tidsandan ändrar på hur man kan förstå
korset. Det är en central kristen symbol, det var och är ett skydd mot allt ont, inklusive
spöken och onda andar, det blev en symbol för det svenska sättet att fira jul i Finland, men
genom kriget och östra Finlands öde förknippades det med rökpörten och finsk hederlighet.
Idag kan man köpa tomaskors men nu har de fått betydelsen av att vara prydnader till jul.
Ulrika Wolf-Knuts
(Artikeln bygger på det föredrag som författaren höll på Stadshuset den 12 november i
Pargasitens och Medborgarinstitutets regi.)
13
14