Den nya svenska mansrollen

LUNDS UNIVERSITET
Sociologiska Institutionen
Mansrollen och Jämställdheten
Förändringen av mansrollen
med samhällsutvecklingen
C- UPPSATS
Stefan Loå
Handledare:
Mikael Carleheden
Lund, December 1998
Innehåll
1 Inledning
Syfte
Metod och uppläggning
Definitioner
3
2 Mansrollen ur ett historiskt perspektiv
1700-talets mansroll fram till mitten av 1900- talet
5
3 Unga mäns syn på sina fäder
11
4 Jämställdhet: statistisk undersökning
Ökad eller minskad jämlikhet mellan könen
Uppdelningen av hushålls- och förvärvsarbete
Det politiska deltagandet
Det ekonomiska beroendet
Könssegregeringen på arbetsmarknaden
Sammanfattning
15
5 Jämställdheten sedd ur ett maskulint perspektiv
Den hegemoniska maskuliniteten
Kvinnans inflytande
26
6 Sammanfattning och reflektioner
Slutsummering
Slutdiskussion
29
Härmed vill jag rikta ett stort tack till Mikael Carleheden
för utmärkt handledning.
2
1 Inledning
Syftet med denna uppsats är att studera olika former av mansroller och se hur dessa
har förändrats med samhällsutvecklingen i allmänhet och jämlikhetskraven i
synnerhet. Avsikten är också att undersöka utvecklingen av jämlikheten i sig mellan
könen och dess inverkan på könsrollerna fram till idag. Vidare vill uppsatsen beröra
det påtvingande system som skapar könsrollerna och se på jämställdheten ur ett
maskulint perspektiv.
Metod och uppläggning
Jag har försökt att använda ett flertal metoder för att få så många olika perspektiv
som möjligt på studieobjektet. Till att börja med skapas en definition för mansrollen i
kapitel 1, med syftet att kunna ha relativt tydliga gränser för det som ska studeras
respektive uteslutas ur analyserna.
I kapitel 2 genomförs en historisk analys, som syftar till att vidga perspektivet på
dagens mansroll, framförallt genom att sätta in mansrollen i ett historiskt
sammanhang och studera de annorlunda relationerna och maktförhållandena som då
var förhärskande. Den kan peka på mansroller av ett helt annat slag än de vi är vana
vid och dessutom blir det lättare att se hur synen på manlighet utvecklats i takt med
samhällsutvecklingen fram till våra dagar.
Den historiska undersökningen övergår sen till en generationsanalys i kapitel 3,
där jag mer ingående försöker få reda på likheterna och skillnaderna mellan två olika
mansgenerationer. Materialet till generationsanalysen består främst av två stora
intervjuundersökningar. I den ena (Holter 1988) intervjuades ca 2000 personer vid ett
attitydmätningsinstitut där svaren var standardiserade och fördjupningsfrågor inte
ställdes. I den andra (Holter 1993) djupintervjuades ett färre antal individer och
många följdfrågor ställdes. Anledningen till att jag inte på egen hand genomfört
något fältarbete är att det redan finns till hands ett flertal redan genomförda
fältarbeten av god kvalitet och med ett större urval än man skulle ha kunnat
åstadkommit på egen hand till en tiopoängsuppsats. Eftersom dessa fältarbeten ger
svar på de frågor jag själv skulle ha ställt, kunde jag tjäna in en hel del tid på att
utnyttja dessa istället.
Med uppsatsarbetet växte insikten om att dagens mansroll är starkt
sammankopplad med jämlikhetssträvandena. Detta manade mig att göra en
jämförande statistisk analys om jämställdheten i Sverige i kapitel 3, där man kan
följa utvecklingen av jämställdheten fram till 90- talet. Den statistiska analysen är
också till för att ställa den kvalitativa generationsanalysen mot kvantitativt material,
för att se om båda metoderna ger svar som pekar åt samma håll. Förhoppningsvis kan
en statistisk undersökning utgöra ett utmärkt komplement till intervjumaterialet.
I det femte kapitlet försöker jag analysera jämställdhetsfrågan ur ett perspektiv
där såväl mannen som kvinnan, inte bara kvinnan, förlorar på jämställdehet. Under
den avslutande delen av uppsatsen har jag så smått undersökt möjligheten att förena
en fungerande mansroll med kraven på jämlikhet.
Definitioner
I och med att jag kommer att använda mig av termer som ”man” , ”kvinna”,
”maskulinitet” och ”femininitet”, vill jag först ge en definition av dessa ord. Man
måste göra en åtskillnad mellan det biologiska och det sociala könet (genus).
Könstillhörigheten är kopplad till människans biologi. En person av manligt kön
3
definieras helt enkelt som man. Oavsett om han är heterosexuell, homosexuell,
feminin, maskulin eller annat – är han en man på grund av sin biologi. Detsamma
gäller för kvinnan. Hon behöver inte betraktas som feminin för att definieras som
kvinna, men rent biologiskt måste hon tillhöra det kvinnliga könet.
Att definiera genus – maskulinitet respektive femininitet – är svårare. Det går
inte att göra en universell definition på vad som är manligt eller ej, pga att olika
kulturer och tidevarv har haft olika uppfattningar om vad maskulinitet är (se nästa
avsnitt). De allra flesta har en stark känsla för vad som betraktas som manligt
respektive kvinnligt beteende, men det är svårt att exakt sätta fingret på vad det är
som gör en person manligare än en annan. Olika uppfattningar om detta kan också
råda, på grund av att mansidealen är så många.
En individs genustillhörighet, dvs hur manlig eller kvinnlig en person anses vara,
kan sägas bero på individens sätt att uppträda och kulturen han/hon lever i. I vår
kultur är genussystemet ordnad i två delar – den maskulina respektive den feminina.
Genus kan sägas höra ihop med individens sätt att vara och omgivningens reaktion
på detta beteende. Det förekommer ett samspel mellan en individs inre tankar och
behov å ena sidan och omgivningens normer å andra sidan, som skapar genus. Via
varje mans- och kvinnas behov av bekräftelse, tillhörighet och identitet mm, styrs de
mot att försöka upprätthålla dessa ideal i sin personlighet. Via de reaktioner
individen får på sitt beteende skapas med tiden en självbild, däri inräknat en viss
genusuppfattning om sig själv, dvs en viss uppfattning om sina egna maskulina och
feminina egenskaper. Varje man och kvinna genomgår med andra ord en
socialisationsprocess mot en viss genusidentitet.
Det finns flera olika typer av mans- och kvinnoideal, inte bara ett. De olika
idealen kan sägas konkurrera med varandra. Exempelvis är mansidealet hos en grupp
ingenjörer annorlunda mansidealet hos en samling feminister, vilken i sin tur är
annorlunda ett lag av byggnadsarbetare. Samtidigt konkurrerar, påverkar och
interagerar dessa mansideal med varandra.
I mitt arbete kommer jag också att nämna uttryck som ”traditionellt maskulin”,
”traditionellt feminin” och ”androgyn”. Med traditionellt maskulin avser jag de
egenskaper som var mest utbredd bland män i Sverige för några årtionden sedan –
den tid då män och kvinnor var mer olika varandra och levde relativt åtskilda från
varandra. I brist på ett bättre uttryck syftar uttrycket androgyn på de nyare typer av
könsroller inom många familjer, som vuxit fram under senare år, där männen tagit till
sig ett aningen kvinnligare sätt och tvärtom.
I denna sociologiska uppsats vill jag betona att det är samhällets kultur som
avgör om en individ är maskulin eller feminin. En människa med en viss uppsättning
egenskaper, oavsett om de är skapade av arvsanlag eller omgivning, betraktas som
olika mycket manlig i olika typer av kulturer. Om det exempelvis visar sig att en man
pga sina arvsanlag är mer aggressiv än de flesta, skulle han kanske komma att
betraktas som mycket maskulin i en kultur, men i en annan kultur kanske inte alls
motsvara de krav som ställs på en man. Maskulinitet och femininitet är ur denna
synvinkel kulturellt och socialt betingat, inte biologiskt. Detta är också den teoretiska
utgångspunkten i denna uppsats.
Det finns många olika sätt att definiera maskulinitet utifrån ett samhällsvetenskapligt
perspektiv. För det första kan man främst utgå från den kultur man lever i –
maskuliniteten anses alltså vara beroende av hur samhället i övrigt är utformat. För
det andra finns möjligheten att peka ut vissa drag i personligheten som skulle gälla
för alla män. T ex var Freud nära att använda sig av denna metod när han, i
förenklade drag, påstod sig finna en koppling mellan maskulinitet och aktivitet,
4
respektive femininitet och passivitet (Connell 1995:68). För det tredje utgår man
ibland från kvinnliga och manliga symboler och jämför dessa med varandra1. För det
fjärde hävdar vissa att maskulinitet är det sätt på vilket män bör vara, alltså en slags
normativ analys (Connell 1995:67).
Jag kommer främst att utgå från det första alternativet, att manlighet och
kvinnlighet är satt under ständig förändring beroende på att samhället förändras. Vad
många idag betraktar som någonting naturligt, medfött kvinnligt, t ex att ta hand om
barn, behöver inte överensstämma det minsta med synen på könsrollerna i andra
kulturer och århundraden. På 1700- talet var rollerna omvända på flera sätt: mannen
var den som uppfostrade barnen redan från späd ålder (Gillis 1993:5f). Ett annat
exempel är att homosexualitet bland män, under en viss period i livet, har varit norm
bland ett otal kulturer som existerat och ännu existerar runt om i världen (Badinter
1992:93)
Utifrån ovanstående argument vill jag en gång till betona vikten av förståelsen,
att maskulinitet och femininitet är något som uppkommer i relationerna mellan
männen, kvinnorna och samhällets övriga delar, både i historien och nuet.
Förhållandena på arbetsplatserna, placeringarna i produktionssystemen och hemmen
osv, inverkar starkt på förhållandena mellan man och kvinna och på mannens typ av
maskulina identiteter. Den svenska maskuliniteten är alltså, som tidigare nämnts, en
del av den svenska kulturen. Genussystemet blir då, i takt med samhällsförändringen,
satt under ständig förändring, och en exakt definition blir därmed omöjlig att göra.
Denna definition blir ramen för mitt fortsatta arbete:
”Rather than attempting to define masculinity as an object (a natural character type, a
behavioural average, a norm), we need to focus on the process and relationships through
which men and women conduct gendered lives. ”Masculinity”, to the extent the term can
be defined at all, is simultaneously a place in gender relations, the practices through which
men and women engage that place in gender, and the effects of these practices in bodily
experience, personality and culture” (Connell 1995:71).
Med hänsyn till de argument som framförts ovan, är maskulinitet en historisk process
som är nära förbundet med hela samhällsutvecklingen. Genom att jämföra historien
med nuet, kan man lättare studera de förändringar som ägt rum och vilka
samhällsprocesser som är involverade i förändringarna av könsrollerna. Perspektiven
vidgas och man upptäcker nya former av mansideal än de som existerar idag. En
historisk analys kan därmed vara en naturlig fortsättning på uppsatsen.
2 Mansrollen ur ett historiskt perspektiv
1700- talets mansroll fram till mitten av 1900- talet
Med utgångspunkt från den allmänna historieläsningen som berör mannens roll får
man intrycket att han alltid varit den auktoritäre och föga omhändertagande i
familjen. Men bilden av hemmet som institution och mannens roll som far blir på
många sätt annorlunda om man granskar 1700- talets folkliga historia, som Gillis
beskriver den i sin analys om den historiska utvecklingen av fadersrollen.
1
Denna metod används ofta i feministiska och poststrukturalistiska sammanhang, där man analyserar
maktrelationer med utgångspunkt från det kommunikativa språket mellan individer, t ex det talade språket.
5
Faderns patriarkala auktoritet tycks inte ha varit ifrågasatt även under denna tid.
Tvärtom var den i många fall självklar och genomgripande. Men det fanns samtidigt
husfruar som utförde en del utav männens sysslor när det behövdes. En del fruar
tycks också ha stått på en relativt jämn fot med sina husbönder, åtminstone i Sverige2
(Liliequist 1991:106, Myrdal 1934:342f). Däremot var mannen centralgestalten i
hemmet, och han hade huvudansvaret för matlagning och barn, vilket också gällde
omsorgen om de allra minsta småbarnen. Hemmet betraktades som en manlig
institution och man kan anta att mannen var den mest privilegierade i hushållet. På
den tiden förekom ingen större uppdelning mellan könen till olika typer av sysslor.
Någon tydlig gränsdragning mellan manligt och kvinnligt förekom strängt taget inte,
utan kvinnan betraktades som en del av mannen, inte som mannens motsats. I och
med att offentligt och privat arbete inte var uppdelade efter kön, var hemlivet inte
något hot mot maskuliniteten. Hemmet fungerade både som hem och arbetsplats och
fadern var ständigt närvarande. Om yrkesverksamheten inkräktade på fadersansvaret
var det vanligt att ”man prioriterade familjeförpliktelserna framför fortsatt karriär”
(Gillis 1993:5).
Uppfattningen att modern var bäst lämpad för att ta hand om barn eller att hon
hade naturliga modersinstinkter var helt främmande. Det var istället fadern som hade
huvuduppgiften att ta hand om barnen, och dagens uppfattning att man behöver
uppfostra män att bli fäder skulle på denna tid ansetts vara en självmotsägelse – ”far
var något en man var, inte något han blev” (Gillis 1993:6). Fadern betraktade barnet
främst som sitt eget, och han övervakade noga exempelvis att amningen gick rätt till.
Modern sågs som passiv, den som tillfredsställde materiella behov och hon var i
grunden ”ett kärl där barnet skulle växa” (ibid. 6) medan mannen var den som gav
livet, han var den aktive parten.
Under 1700- talet ansåg man att ”mannen kunde känna i sin penis när en
befruktning ägt rum och likaså känna sig gravid” (ibid. 6). Mannen ansåg att han
också kunde känna födslovärkar och havandeskapets smärtor och ibland kunde han
överta dessa smärtor från modern3. Ett slående uttalande om detta gjordes på
landsbygden i Chesire i början av vårt sekel, där en kvinna ska ha sagt:
”Tack, jag mår bra, det är J (hennes man) som bär barnet den här
gången och han mår hemskt dåligt”…(vilket)...”framkallade ett
förnöjt skrockande hos byns andra kvinnor”(Gillis 1993:7).
Kvinnans havandeskap sågs som den period då kvinnan var som mest okvinnlig och
som allra närmast ett farligt djuriskt och smutsigt tillstånd. Hon isolerades från sin
omgivning och mannen utförde med stort kunnande alla de rituella förberedelser som
fanns för att säkra födseln.
Barnets födelse var på den tiden ett slut för kvinnans moderskap, i och med att
hennes modersuppgift, att föda barnet, nu var genomförd. Bl a av denna anledning
såg kvinnorna sina barn som helt skilda från sig när de väl kommit till världen. De
känslomässiga banden var starkast mellan barnet och fadern. Att föra barnet till
vuxen ålder var ju faderns uppgift och födelsen var för honom början på något.
2
Men det kan vara svårt att göra en maktjämförelse mellan husbonden och husfrun eftersom den symboliska
innebörden i de olika arbetsuppgifterna nuförtiden inte behöver ha samma innebörd som på den tiden. Men
regeln tycks vara att husbonden tillskrevs den högsta statusen.
3
Bland en del arbetare kunde denna uppfattning om havandeskapet finnas ända fram tillbörjan av 1900- talet,
när vetenskapens tänkande började få genomslagskraft även hos denna del av befolkningen.
6
Det var utan tvekan pappan, inte mamman, som var centralgestalten kring
födelseperioden. Exempelvis var dopet helt och hållet faderns begivenhet och
möjlighet att visa upp sitt nya barn för släkt och församling. Och när fadern som
första person kom in i barnsängskammaren för att ta emot sitt barn ”var det inte som
någon nervös outsider utan som en riktig ceremonimästare, som den som behärskar
scenen” (Gillis 1993:10). Fadern tycks vanligtvis ha varit lekfull och innerlig mot
sina avkommor, han var ju ständigt bland dem och hade massor av tillfällen att få
kontakt med barnen (Gillis 1993:11).
Under 1800- talet etablerades helt nya beteendemönster. Produktion och
reproduktion skildes åt och den industriella revolutionen skapade en klyfta mellan
offentligt och privat. Huvudansvaret för hemmet lades över på modern. Mannens roll
blev i det närmaste det rakt motsatta – den frånvarande försörjarens roll – och banden
mellan fäder och barn försvagades. En följd av detta blev att mannen kände sig
osäkrare och mindre engagerad i födelsen och omsorgen om barnen. Däremot fick
han som enda ekonomiska familjeförsörjare ett mycket större inflytande över
familjen.
En havande kvinna var nu kvinnligheten personifierad, hon som skapade liv, och
moderskapet blev hennes främsta livsuppgift. Födseln innebar att hennes åtaganden
gentemot barnen snarare var en början än var en avslutning på uppgiften. De nya
medicinska och kulturella föreställningarna ledde till en marginalisering av mannen
från uppfostran och ”han får bara (...) hålla i knytet ett kort ögonblick, medan de
förskräckt övervakar att han inte fumlar och tappar barnet. Det känns så mycket
lättare för fadern att helt hålla sig i bakgrunden ” (Gillis 1993:14). Pappan blev bara
engagerad i de stora barnen. Kvinnan hade all tid i världen för barnen, medan
mannen var i hemmet nästan som en tillfällig gäst. Relationerna mellan fäderna och
barnen blev ofta ansträngd.
Man kan fråga sig hur mycket artikeln överensstämmer med svenska förhållande för
omkring 200 år sedan. Enligt vissa sakkunniga4 är det sannolikt att familjerna i
Sverige under 1700- talet var mer jämlika än i England och Frankrike, och trots att
Sverige på den tiden kunde betraktas som en del av det perifera Europa, kan ändå
mycket av familjemönstrena i Sverige stämma överens med den övriga delen av
kontinenten.
”Mäns livssammanhang” bekräftar Gillis påståenden om mannen som den
främste vårdaren:
”I vid bemärkelse kan man kanske säga att alla patriarkala system är ”paternala”
(Här en benämning på förindustriella strukturer, där mannens makt var stor
och omfattar både makt och omsorg :SL) Det råder sällan någon skarp åtskillnad
mellan auktoritet och omsorg. De är snarare aspekter av ett och samma personliga
förhållande. (...) Kvinnan är en underordnad partner i (familje- ) företaget, men
skillnaden mellan manliga och kvinnliga uppgifter behöver inte vara så stor. (...)
Den rådande manlighetsformen under paternatet var mer omsorgspräglad än fallet
blev längre fram. (...) Tukt, disciplin, ordning, omsorg och trygghet ingick i en enda
relation” (Holter 1993:286).
Ovanstående citat belyser på ett utmärkt sätt en tänkbar orsak bakom
missuppfattningen till att man tagit för givet att om mannen var den auktoritäre, var
kvinnan den vårdande parten. Traditionen vad gäller vård och uppfostring var helt
4
Bengt Sandén, Linköping Universitet.1995.
7
annorlunda på den tiden, där stränghet och vårdnad inte kom i konflikt med varandra.
Den dåtida auktoritäre husfadern styrde alltså familjen samtidigt som han vårdade
den. Kvinnans och mannens arbetsuppgifter liknade varandra, men mannen var
överordnad både i produktion och reproduktion. När produktion och reproduktion
skildes åt förlorade mannen makten över reproduktionen.Vad gäller maktfördelning
och arbetsuppdelning mellan könen under 1700- och 1800- talet uttrycker Alva och
Gunnar Myrdal saken på detta sätt:
”Man gör sig oftast alldeles överdrivna föreställningar om husfadersdespotism i
den gamla patriarkaliska familjen. I själva verket hade husmodern utrymme för
en nästan fullt likvärdig maktutövning (vilket kan bekräfta att Sverige var mer
jämlika i hushållen under 1700- talet i jämförelse med andra europeiska länder:SL)
Den patriarkaliska familjen utgör i själva verket kollektivitetens urbild – en
stängd, hämmad, ofri och stillastående kollektivitet visserligen, men dock en
ganska stabil form av intressegemenskap och funktionsdelning (Myrdal 1934:342).
Under 1800- talet skedde en förändring, ungefär som den beskrivning Gillis har gett:
Upplösandet av familjeproduktionen och förläggandet av försörjningsplikterna
på mannen ensam betydde en oerhörd maktökning för husfadern i familjen
(förmodligen inte vad gällde barnpassning, men vad gällde mannens ekonomiska
kontroll över familjen :SL) ... I maktmening var 1800- talets övergångsfamilj nämligen
långt mera ”patriarkalisk” än den gamla sk patriarkaliska familjen” (Myrdal 1934:351).
Under 1700- talet var alltså åtskillnaden mellan manlighet och kvinnlighet liten
enligt såväl Gillis som Myrdal. Däremot ansågs mannens makt vara stor enligt Gillis,
medan Myrdal menade att maktutövningen var nästan fullt likvärdig mellan könen.
Mannen hade mest ansvar för både de stora och små barnen. Först under 1800- talet
skapades den skarpa gränsdragningen mellan man och kvinna.
Men hur såg den konkreta vardagen ut för den typiska svenska familjen under 1700talet fram till idag och hur var könsrollerna fördelade? Denna fråga behandlas under
resterande delen av kapitlet. Dessutom försöker jag få ökad klarhet i om den
beskrivning Gillis gjort stämmer överens med svenska förhållanden.
Med utgångspunkt från David Gaunts ”Familjeliv i Norden” kan man få en god
inblick i arbetsfördelningen mellan könen under åren 1764- 69. Vårdnaden om
småbarnen och vilka metoder som användes ges däremot inte någon utförligare
beskrivning. Materialet bygger på rapporter till landshövdingen i Västernorrlands
län, där länsman noga skulle anteckna vad bönderna höll på med vecka för vecka
under hela året och specificera vad som var mansgöra respektive kvinnogöra. Dessa
anteckningar visar på en utpräglad variation vad gäller arbetsrytm och uppdelning av
arbetsuppgifter, mycket beroende på att de bebodda områdena var belägna på så
olika typer av naturområden. Vissa familjer försörjde sig främst på exempelvis fiske,
medan andra helt och hållet var jordbrukare. Trots variationerna förekom en klar
arbetsuppdelning mellan könen, men om tiderna var svåra kunde kvinnorna utföra
karlagöra och männen kvinnogöra (Gaunt 1983:131). T ex var det vanligt att
kvinnorna vid höbärgningen arbetade med lien, vilket vanligtvis var ett arbete som
låg på männens lott. Trots att det i samtliga byar fanns regler för arbetsuppdelningen
mellan könen ”fanns det ingen ”naturlig” manssfär eller kvinnosfär i det äldre
samhället (...) Kraft och skicklighet kom från övning snarare än från instinktiv
fallenhet” (Gaunt 1983:136). Genomgående skötte dock alltid männen affärerna och
långresorna, medan kvinnorna var mer bundna till hemmet.
8
Gaunt ger dock inget svar på om männen kände sig säkra i sin fadersroll eller
inte, eller huruvida de skötte om barn och hushåll när de var hemma. Samtidigt måste
man konstatera att man inte kan hitta några påståenden som direkt bekräftar Gillis
påståenden om att 1700- talets familjetraditioner gick ut på att mannen hade
huvudansvaret för matlagning och småbarnsvård. Det blir svårt att göra en rättvis
jämförelse i och med att Gillis och Gaunts observationsområden skiljer sig aningen
för mycket från varandra. Dessutom utvecklades Sverige långsammare än de flesta
andra västländer.
I Marianne Liliequists bok ”Nybyggarbarn” beskrivs barnuppfostran bland svenska
nybyggare i några socknar mellan åren 1850 – 1920. Nybyggarsamhällenas
spädbarnsvård stämmer väl överens med hela det övriga svenska bondesamhällets.
Ur ett könsperspektiv tycks i första hand kvinnorna, mammorna, mor- och
farmödrarna och de äldre systrarna ha tagit hand om det lilla barnet, medan det
manliga folket kunde rycka in om kvinnofolk inte fanns till hands.
”Om mormor eller farmor fanns på gården och var någorlunda rask
och kry fick hon den uppgiften, annars var storasyster i familjen
självskriven som sytare5. Om det inte fanns någon dotter i lämplig
ålder kunde storebror få träda in” (Liliequist 1991:87).
Det finns exempel på att småbarnen kunde bli mycket fästa vid den manlige vårdaren
såväl som den kvinnliga (Liliequist 1991:86f). Poängen är dock att i huvudsak
kvinnorna skötte amning och annan småbarnsvård.
I Åströms ”Fäder och söner” presenteras ett unikt intervjumaterial, där man kan följa
utvecklingen av mans- och könsrollerna genom slutet av 1800- talet och större delen
av 1900- talet i Sverige. Män från tre olika generationer intervjuas och är släkt med
varandra i rakt nedstigande lek. Man intervjuade alltså den yngste mannen, hans far
och farfadern och en del fruar. Intervjuerna berörde 13 familjer och männen som
berättade sina historier var inom vardera led födda mellan åren 1890- 1918, 19191948, och 1946- 1975.
Man fann en tydlig överensstämmelse mellan intervjumaterialet och det man
redan vet om den gamla agrarkulturens husbondeideal. Merparten av männen har
sina rötter bland landsbygdens ”småfolk”, t ex lantarbetare, småbönder och
hantverkare. Husfadern hade de viktigaste och mest prestigefyllda arbetsuppgifterna,
medan kvinnorna och det övriga husfolket utförde mer triviala sysslor. Husfadern var
familjens överhuvud och de andra var tvungna att foga sig efter hans vilja.
Fattigdomen tvingade de flesta familjer att arbeta hårt. Även barnens arbetskraft togs
tillvara och föga tid fanns över för nöjen. Via de olika typerna av arbetsuppgifter
gjordes en tydlig gränsdragning mellan männens och kvinnornas respektive
livssfärer. Arbetsfördelningen mellan bröderna och systrarna var typisk för
könsrollerna i de dåtida familjerna:
”Där var inte nåt för dom (bröderna) att göra i ett stabo- hem.
Där är det inga pågar som gör nåt. Dom kunde ut och leka.
Diska eller nåt annat, det skulle som aldrig få lov för mor. Och
gjorde dom nåt förtret, så fick jag skulden för att jag inte sett
5
En vanlig benämning på den som tog hand om spädbarnet inom vissa områden av Sverige under denna tid.
9
efter dom. Så var det då” (Greta född 1898, Åström 1990).
Pojkens övergång från att ha hjälpt till hemma, huvudsakligen bland kvinnofolk, till
att få hjälpa husfar med de mer prestigeladdade arbetena var en mycket viktig del i
processen att bli man. Arbetet blev alltså en betydelsefull del av maskuliniteten.
Fäderna tog inte hand om småbarnen. Först när de blivit tillräckligt stora kunde de
hjälpa husfadern i hans arbete.
”Ja, barn och sånt där, dom är bara i vägen, tyckte han (farfar
Per). Han är ju väldigt kvar i det gamla. Så barn det var han i stort
sett bara med om att tillverka, sen var det aldrig nåt mer då. Sen
när dom började bli arbetsdugliga i stort sett, då var dom med och
hjälpte till” (Pers sonson Sven, Åström 1990:32).
Det var pojkarna som uppmanades att skaffa sig utbildning och inkomster i och med
att det var de som skulle bli familjeförsörjarna i framtiden. Flickorna förberedde en
framtid med giftermål och barn, de skulle snarare tjäna mannen och tänka på andra
än att sätta sig själva i första rummet. Detta var också avgörande för skapandet av
olika typer av värderingar om sig själva, vad som för männen och kvinnorna var
viktigast i livet och deras syn på andra människor. Männen i intervjumaterialet, i
synnerhet de äldre, betonade genomgående prestationerna och de synliga resultaten,
medan kvinnorna var mer relationsinriktade i sitt sätt att vara.
/Fanns fru och barn med i dina föreställningar om framtiden under
uppväxtåren? Tänkte man på sånt?/
”Neej, det tänkte man väl inte på (...) Och i den mån man tänkte på
det, så tror jag inte man var intresserad av det. Man tänkte mest på
sig själv. Jag hade ju en morbror som gifte sig sent – han var väl 40
år ungefär. Så när jag var i 10- års åldern då var han 30 år. Så han
var ju ungkarl och det tyckte man ju att det var perfekt. Det var nog
idealet. Familj det skulle man inte ha” (Ove, född 1946, Åström 1990:75).
Bland de borgerliga skikten överfördes kulturellt kapital från fäder till söner genom
sonsonens deltagande i bildat umgänge, högläsning i hemmet osv. Man förväntade
sig att sonen skulle ha ett gott intellekt och högtflygande livsplaner. Pappan
fungerade som en slags utbildare till de framtida höga positionerna. Även bland de
högre klasserna fanns tydliga gränsdragningar mellan männens och kvinnornas
arbetsuppgifter. Männen skulle utbilda sig och göra karriär, medan kvinnorna inte
gavs samma möjligheter på den offentliga marknaden.
De som växte upp under denna tid i Sveriges historia hade en grundläggande syn
om könens olika ”naturliga” arbetsuppgifter. Vid övergången till det moderna
samhället blev det då självklart att männen skulle fungera som familjens försörjare
medan kvinnorna utförde hushållsarbetet.
I det traditionella manlighetsidealet fanns ett tabu mot svaghet (Åström 1990:40)
och många av de äldre männen kan därför ha känt ett ansvar för att fostra fram en
slags tuffhet hos sina söner genom att låta dem klara sig mer på egen hand och
utsätta sig för risker, men förmodligen också genom att vara mer hårdhänta och inte
öppet visa så mycket kärlek och ömhet för dem.
10
Under 1700- talet fanns alltså ingen gränsdragning av produktiva och
reproduktiva sysslor mellan könen. Däremot tycks gränsen ha varit tydlig ur ett
maktperspektiv6. Mannen var överhuvud och hade det övergripande ansvaret för
småbarnsvård och hushållsgöromål. Vid skiftet efter 1800- talet skapas en stark
gränsdragning mellan män och kvinnor, där mannen främst ansvarade för den
offentliga sfärens göromål (produktionen) och kvinnan för den privata sfären
(reproduktionen). Den svaga ökning som nuförtiden äger rum mot en mer vårdande
far (vilket vi kommer att se i kapitel 4) som tar mer hand om barn och hushåll
innebär med andra ord inte en stor vändpunkt i mannens historia, utan innebär
snarare ett slags återupptagande av en tidigare mansroll.
3 Unga mäns syn på sina fäder
Genom att granska den syn unga män har på sina fäder, vill jag undersöka
skillnaderna mellan två olika mansgenerationer, huvudsakligen födda under 1930
respektive –60 talet. Det blir som att, i stort, göra en jämförelse mellan två olika
mansroller, tillhörande två olika generationer. I jämförelse med ovanstående
tregenerationsanalys går denna undersökning mer på djupet och belyser det
personliga förhållandet mellan de yngsta männen och deras fäder. I detta avsnitt vill
jag också försöka ”tränga mig igenom fasaderna” och nå det personliga planet.
Intervjupersonen kanske till en början, medvetet eller omedvetet, har en tendens att
visa upp en fasad som ett tryggt skydd, en mer allmän bild som känns acceptabel.
Denna ville jag i möjligaste mån ta mig förbi. För detta ändamål är djupintervjuer en
bra utgångspunkt.
När skillnaderna mellan dessa två generationer jämförs, träder bilden av en ny
typ av man fram. En man som ägnar mer tid åt sina barn och som uttrycker mindre
dominans i hemmet. En man med androgyna förmågor och större jämlikhetsideal7
mellan könen.
Jag har till detta avsnitt valt att hämta det mesta materialet från Holters ”Mäns
livssammanhang” (1993). I denna utgår man huvudsakligen från intervjumaterial
som inhämtades vid en undersökning i Norge 1991- 92, där 23 män och 5 kvinnor,
25 – 45 år, flertalet bosatta i eller kring Oslo, bidrog till innehållet i intervjuerna. I
urvalet har man försökt få så stor spridning som möjligt vad gäller klasstillhörighet,
inkomster, tiden de spenderade hemma etc. och man ställde många följdfrågor8. De
resultat som presenterades i boken utgår dock till en större del från medelklass– och
övre medelklassmännen som intervjuats upptäckte jag efter en granskning. Dessa
hemarbetar i högre utsträckning än det statistiska genomsnittet.
Majoriteten hade en negativ bild av sin far:
Hälften säger klart och tydligt att de hade en dålig relation till pappan. Andra ger en
diffus eller indirekt kritik av fadern på viktiga punkter. Räknas även dessa in är
andelen uppe i 2/3 som hade en negativ inställning till fadern. Den negativa bilden av
6
Myrdals har dock kommit fram till ett annat resultat.
Dvs jämlikhetsideal av den typ som nuförtiden är förhärskande.
8
I boken refererar man ofta till den kvantitativa undersökning som också genomfördes i Norge – ”Män i Norge
1988” (Holter 1988), med personer som svarade på snabba frågor ställda av intervjuare på ett
attitydmätningsinstitut.
7
11
honom hade sällan blivit bättre med åren, snarare hade bilden av fadern varit mer
positiv när de intervjuade var barn, då barnet ofta såg upp till fadern. När man
studerar intervjuerna upptäcker man många likheter i kritiken av fäderna, som om
alla talade om en och samme far.
De upplevde ofta sina fäder som alltför auktoritära, otillgängliga och föga
omhändertagande. De ansåg att fadern var alltför ”traditionellt maskulin”. Många
påstod att de egentligen inte känner honom, att han så sällan var hemma och ägnade
uppmärksamhet åt dem. När han för en gångs skull visade personligare sidor av sig,
tyckte de att han ofta var aggressiv eller mycket styrande. Det blev som att fadern
visade hur de inte skulle vara då de själva blir fäder. Ur denna synvinkel var fäderna
otillräckliga som förebilder:
”Under min uppväxt tyckte jag att pappa var en idiot ... som jag
hade lite kontakt med. Han var sur och vresig när han var hemma.
Sur och trött. Egentligen borde jag ha varit arg på honom. Resten
av livet. Men det unnar jag honom inte” (Holter 1993:41).
Många unga män tycks uppleva en saknad efter mer personlig kontakt med sina
fäder, en saknad som framförallt bottnar sig i fädernas engagemang i arbetet med en
sporadisk närvaro i hemmet som följd. Pappan blev en främling i sitt eget hus:
”Jag tycker att pappa var en fruktansvärt dålig far ... han var ... för
det första tillhör han den gamla skolan. Han var så gott som aldrig
hemma med barnen. Det var ett sånt där gammaldags mönster med
mamma som gjorde allt, och pappa som överhuvudtaget inte deltog
i vår uppfostran eller någonting”.
”- Han var på jobbet, eller?”
”Ja, antingen det eller också var han otillgänglig och drog sig undan,
och när han sedan ville ha kontakt blev det så onaturligt, eftersom han
var så lite hemma att det inte gick att få någon kvalitet på den. Och då
fick han väl ungar som satte sig upp emot honom. Han gick egentligen
miste om hela vår uppväxt” (Holter 1993:49).
Utöver de som växte upp med fäder de upplevde ganska negativt finns idag många
unga män som uppfostrats utan större kontakt med sina fäder, eller ingen kontakt
alls, pga det ökande antalet skilsmässor9. De i intervjuerna som upplevt en saknad
efter fadern var i regel mer positivt inställda till honom:
”Jag har aldrig varit arg på honom. Jag har aldrig haft ett så nära
förhållande till honom att jag har kunnat bli det” (Holter 1993:64).
Fadern upplevdes som bättre om han var personlig och omtänksam i sitt sätt
gentemot barnen. Detta hänger framförallt samman med om pappan hade ett yrke
som möjliggjorde mycket kontakt till sonen:
9
1960 och framåt sjunker talen för de barn som växt upp med båda sina föräldrar. Cirka 20% genomgick en
uppväxt med bara en utav föräldrarna (Fritzell och Lundberg 1994:65f)
12
”För mig var pappa en person som ständigt var öppen och tog
emot mig. Han avvisade mig aldrig. Jag visste att jag kunde störa
när som helst, och jag var alltid välkommen när jag kom. Pappa
var och är en gemytlig person som är lätt att umgås med ... Jag
visste var jag hade honom, vad han tyckte och vad han stod för,
men samtidigt fick jag lov att tala om vad jag stod för”(Holter 1993:63).
De kritiserade inte pappan som person, de kritiserade däremot just delar av den
traditionellt maskulina sidan av honom (dominansen, aggressiviteten mm) som i hög
grad står i förbindelse med faderns plikter gentemot omvärlden och i synnerhet
arbetsplatsen. Det personliga hos pappan var något de ville ha mer utav, men som
upplevdes svår att komma åt. Det var vanligt att han betraktades som lite socialt
handikappad: det var svårt att tala öppet med honom, han upplevdes ofta som tafatt i
kontakten med sina barn och han verkade ha svårt för det känsliga över huvud taget.
I de unga männens kritik av fäderna ligger säkert också ett ställningstagande till
manligheten som utgår mer från kvinnornas perspektiv än vad som var vanligt
tidigare, före arbetsdelningens tidsperiod. I och med att antalet skilsmässor ökade
markant under 60- talet, uppstod resultatet att många söner växte upp hos mamman.
Kvinnan var den som tillbringat mest tid med sina barn. Kvinnans syn på hur en
relation bör se ut blir lätt en indirekt kritik av mannens syn. Då kvinnorna haft
huvudansvaret i familjen och männen varit helt eller delvis frånvarande, har hon haft
störst inverkan på barnen och dessa påverkas att framförallt ta till sig mammans
perspektiv (Holter 1993:77f). Den kritik som riktas mot männen har också ett typiskt
kvinnligt innehåll, som exempelvis önskan efter mer personlig kontakt och kritik av
hans kylighet, avståndstagande och dominans i hemmet.
Man kan även tolka kritiken med utgångspunkt från två olika mansgenerationer
med två olika ideologier för hur en man bör vara. Kritiken av pappan är visserligen
personlig och individuell, men eftersom kritiken är så enstämmig bland de
intervjuade kan man också betrakta kritiken som samhällsmässig, som att en ny typ
av manssyn håller på att ta över. Kritiken mot fäderna kan ibland också vara tecken
på en ideologisk markering var de själva står i sin mansroll, snarare än att fäderna
verkligen skulle ha varit så dåliga mot de intervjuade sönerna. Också den
traditionella synen på manligheten lever kvar än idag, på samma sätt som att nutiden
är en konstruktion ur historien. Men vi tycks gå mot en ökad utjämning mellan
könen, även ur ideologisk synvinkel, efter en tid med ganska stora skillnader (mer
om detta under ”Ökad eller minskad jämlikhet mellan könen”).
Sällan beskrevs de unga männens fäder enbart negativt. Ofta beskrevs de som
ärliga och rättvisa. Även de män som uttryckt stark kritik har också tyckt att pappan
har gett dem någonting positivt.
”Om vi ser på urvalet visar det sig att fäderna framstår som mindre skuldbeläggande
än mödrarna. Det är något renhårigt över många av beskrivningarna av konflikterna
med fäderna. En hel del av männen som är negativa till faderns roll framhåller
samtidigt att han var rättvis, ärlig eller schysst. I detta sammanhang omnämns fadern
med respekt” (Holter 1993:54).
Vi får inte heller glömma bort att en del trots allt hade en positiv syn på sin far. Att
konflikter mellan fäder och söner uppstår, framförallt under den sena tonåren och
begynnande vuxenperioden, är relativt välbekant. Av denna anledning behöver trots
allt all kritik inte vara unik för just dessa generationer.
13
Man kan också fråga sig om de unga männens syn på mödrarna var så mycket
bättre. ”Mäns livssammanhang” ger inte svar på detta, men med utgångspunkt från
Connells intervjumaterial i boken ”Masculinities”, som hade större åldersspridning
bland intervjupersonerna10 tycks synen på modern vara bättre än den är på fadern i
kärnfamiljerna, t ex säger en av de intervjuade (Chris):
”Dad was king”, big (though not violent), authoritative in manner,
the kind of person who ”rules your life”. Mother was ”soft, quiet,
warm, wonderful” (Connell 1995:166).
Det är dock sannolikt att pappan var mer sträng mot sonen än mot dottern, medan
mamman var mer sträng mot döttrarna. Så var det förr (Åström 1990:56).
Många av dagens unga fäder har alltså blivit motiverade att gå andra vägar
gentemot sina barn. Ofta vill de undvika att utsätta sina barn för den dominans de
själva ofta kände sig utsatta för. Vanligt är också att de ger sina barn kärlek och
omtanke på ett mer öppet sätt, i synnerhet om de själva känt en brist på kärlek i sin
barndom. Det verkar som att de intervjuade männen har tagit till sig mer traditionellt
kvinnliga drag, i jämförelse med deras fäder:
”Jag fick knappt någon omsorg och kärlek alls, speciellt inte från
pappa. Men det hade jag gärna önskat att jag hade fått. Själv tycker
jag att jag är mycket kärleksfull och – mycket kärleksfull och sånt
mot ungarna, ägnar mycket tid åt dem. Jag trivs jättebra med det.
Jag är väl inte så där typiskt maskulin eller mansrollsaktig – jag är
nog mer ömsint mot mina ungar. Jag ägnar mycket tid åt att kela
och gosa med dem och att ligga på golvet och rulla runt…ha kroppskontakt och … varför jag är … varför jag trivs med det, vet jag inte
(…) men när man inte själv har fått den sortens kärlek får man
antagligen ett behov av att ge det” (Holter 1993:65).
Andra undersökningar utöver den jag använt mig av har fått fram liknande resultat.
Exempelvis i enkätundersökningen ”Män i Norge 1988” (Holter 1993:33), var också
kritiken mot fäderna tydlig.
Intressant nog menar en del av de forskare som genomförde
intervjuundersökningarna att förändringen av maskuliniteten inte så mycket är ett
resultat av nya lagar, arbetsvillkor och annan strukturell förändring. Maskulinitetens
förändring till androgynat kan snarare spåras underifrån, till individernas
hemförhållanden, t ex det distanserade förhållandet till fadern och den nära
uppväxten hos mamman. Dessa förändringar på mikronivå har sedan spridit sig ut till
samhällets olika strukturer:
”Övergången från maskulinat till androgynat är inget som kommer
”utifrån” och påverkar männens personliga liv. Det är i hög grad
något som sker inom privatlivet och därefter påverkar andra områden
av samhället” (Holter 1993).
I och med att dagens maskuliniteter tycks innehålla fler feminina drag än tidigare,
borde detta innebära en ny form av relation mellan män och kvinnor. Man kan tycka
10
Intervjupersonerna är från Australien.
14
att relationerna mellan könen borde vara mer jämlik nuförtiden. Man kan också
tycka, för att vända på det hela, att en ökning av jämställdheten borde innebära
förändrade relationer mellan männen och kvinnorna, och därmed nya typer av
maskulinitet respektive femininitet. Det verkar vara som att en ökad jämställdhet
innebär ökad androgyni hos både männen och kvinnorna. De minskade skillnaderna
mellan könen kan kanske skapa osäkerhet för den egna könsrollsidentiteten, men kan
också ge större ramar för att experimentera och hitta nya könsroller.
4 Jämställdhet: statistisk undersökning
Ökad eller minskad jämställdhet mellan könen.
Om förhållandet mellan männen och kvinnorna står på en mer jämlik bas nuförtiden
än för några årtionden sedan, borde förhållningssättet mellan männen och kvinnorna
vara annorlunda idag. Om förhållandet mellan könen förändrats borde också männen
och kvinnorna ha tvingats omdefiniera sina roller som fäder och mödrar, makar och
makor, yrkesarbetare, hemarbetare osv. Den omdefiniering de svenska männen
tvingas ta tror jag delvis bottnar sig i att kvinnorna nått en ökad jämställdhet mellan
könen. Männen kan med en ökad jämställdhet ha fått mer inflytande över
reproduktionen (jämför kapitel två). Denna manliga omdefiniering kan männen lösa
på olika sätt. Min tes är alltså att jämställdheten mellan könen har ökat, att såväl män
som kvinnor därmed har en annan syn på könsrollerna än tidigare och att en
omdefiniering av mansrollen därför måste äga rum. Förra avsnittet pekade på att
mansrollen behövde förändras också pga de unga männens dåliga relation till fadern i
hemmen. Med utgångspunkt från statistiskt material har jag försökt ta reda på hur
stor jämställdheten mellan män och kvinnor är idag. Dessa uppgifter ställs mot
statistik av tidigare årgång för att kunna påvisa skillnader mellan förr och nu vad
gäller graden av jämställdhet.
Statistiskt material har ju sina svagheter. Framförallt kan man fråga sig hur
mycket det statistiska materialet speglar verkligheten. Variationerna kan vara stora
och man kan därför även fråga sig hur många män, om någon, som verkligen
representerar det statistiska genomsnittet. De statistiska faktorer som använts i denna
uppsats förklarar bara en viss del av variationerna vad gäller jämlikheten och
relationen mellan man och kvinna. Uppväxt, livserfarenhet, kulturell tillhörighet mm,
har ju också stor betydelse. Förutsättningarna för en mer omfattande statistisk analys
finns ju inte i en tiopoängsuppsats, men jag har valt att använda statistik i alla fall,
framförallt som ett komplement till övriga metoder och som en möjlighet till att se
om det statistiska materialet stämmer överens med det övriga materialet. Det kan
också vara bra att jämföra kvantitativa uppgifter med kvalitativa.
Det var svårt att få tag på statistik av den typ jag önskade. Jag hade helst velat
jämföra 60- talet, dvs då den äldre mansgenerationen i förra avsnittet var nyblivna
fäder, med 90- talet, när många i den yngre generationen blivit fäder. Den för mina
syften relativt tillfredsställande statistiken hittade jag sammanställt i Fritzells och
Lundbergs ”Vardagens villkor” (1994)11. Denna information kompletteras med
uppgifter erhållna från Svenska Kommunförbundet12.
11
Fritzell och Lundberg har, utifrån intervjuer med ca 5000 personer gjorda mellan 1968 och 1991, analyserat
välfärdsutvecklingen i Sverige under dessa år.
12
Arbetsmarknadsdepartementet 1995, Svenska Kommunförbundet 1995a, Svenska Kommunförbundet 1995b.
15
Jag ska, främst med inspiration från sammanställningen i ”Vardagens villkor”,
utgå från fyra olika teman för att få en viss inblick i hur stor jämlikheten är och hur
stor den varit sedan 70- talet:
1
2
3
4
Uppdelningen av hushålls- och förvärvsarbete 1974 - 1991
Mäns och kvinnors engagemang i facklig och politisk verksamhet fr o m
slutet av 60- talet.
Mäns och kvinnors bidrag till hushållets totala inkomst 1981 respektive
1991
Könsfördelningen inom arbetslivet
1 Genom att studera uppdelningen av hushålls – och förvärvsarbetet mellan män
och kvinnor kan man bl a få svar på maktfördelningen hos könen mellan de två
sfärerna hem och arbetsplats – vem som har mest makt inom respektive sfär. Man får
också reda på om det råder stor snedfördelning: Om mannen förvärvsarbetar i
mycket hög utsträckning och kvinnan enbart hemarbetar, medför det lätt att
maktobalansen är stor och att mannen på grund av denna obalans har möjlighet att
även kontrollera hustrun i hushållet, medan hustrun kan få en mer dold kontroll över
hushåll och barn, som är svår att peka på genom siffror (se avsnittet ”Kvinnans
inflytande” i kapitel 5). En minskad uppdelning av hushålls – och förvärvsarbetet
däremot, borde leda till minskade skillnader mellan män och kvinnor på många sätt.
T ex att könen allt mer tar över varandras roller, att paren blir mindre beroende av
varandra, att kvinnan får en starkare ekonomisk position.
Fritzell och Lundberg jämför sedan hur olikheter mellan män respektive mellan
män och kvinnor inverkar på hur mycket hushålls – och förvärvsarbete männen och
kvinnorna tar på sig. Olika stor jämställdhet kan då urskiljas mellan klasser och
generationer, inte bara mellan könen. Det blir då lättare att jämföra vilka delar av
befolkningen som t ex lever mycket jämlikt respektive mycket ojämlikt med
utgångspunkt från klass- och generationsfaktorer m fl faktorer.
Hushålls- och förvärvsarbetsstatistiken borde kunna användas till annat än en
maktjämförelse mellan männen och kvinnorna. Den kan nog också ge ledtrådar till
hur mycket tid respektive förälder kan ägna åt sina barn, vilka möjligheter till resor
familjen har od.
Fritzell och Lundberg gjorde sedan en jämförelse mellan åren 1981 och 1991
(Fritzell och Lundberg 1994:166). Man använde också en mängd tilläggsfaktorer för
att se hur dessa påverkar hushålls- och förvärvsarbete. Tilläggsfaktorerna var:
Mannens ålder
Kvinnans arbetstid
Barn i hushållet
Mannens inkomst
Kvinnans inkomst
Kvinnans klass (högre tjänsteman, tjänsteman mellannivå, lägre
tjänsteman,kvalificerad arbetare, okvalificerad arbetare, hemarbetande)
Kvinnans klass dominant (dvs om kvinnans klasstillhörighet var högre än
Mannens)
Man kom fram till att:
16

de äldre männen utför mindre hushållsarbete än de yngre männen.

ju mindre produktionsarbete kvinnan utför, desto mindre hemarbete utför mannen.
Man skulle kunna anta att: Om kvinnan inte arbetar mycket, tar hon lätt på sig mer
hemarbete, och mannen kan då ägna ännu mer tid åt arbete och aktiviteter, utanför
hemmet. En liten skillnad skulle utifrån detta resonemang kunna leda till en vidgande
klyfta mellan mannen och kvinnan.

hur mycket mannen tjänar inte är av betydelse i denna undersökning, däremot utför
mannen mer hemarbete om kvinnan har hög lön än om hon har låg lön. Man skulle
kunna anta att: De flesta av kvinnorna med hög lön heltidsarbetar. De
heltidsarbetande kvinnorna lär hemarbeta mindre än de deltidsarbetande. Här ser man
tydligt att förutsättningarna för en ökad jämställdhet mellan könen ökar, då
kvinnorna kommer ut på arbetsmarknaden. (Reservationer finns dock, vilket ska
diskuteras längre fram)

föräldrarna i ett hushåll med barn hemarbetade mer än i ett hushåll utan barn.
Dessutom hemarbetar kvinnan i mycket större utsträckning än mannen då barnen är
små. Men den obligatoriska ”pappamånaden” som infördes 1994 kommer kanske att
minska en liten del av denna snedfördelning.

en kvinna som är högre tjänsteman arbetar i hemmet i mindre utsträckning än
arbetarkvinnan. Detta hänger samman med punkt tre. Man skulle kunna anta att:
Högre tjänstemän har högre lön än genomsnittet. I jämförelse med många
arbetarkvinnor borde då de kvinnliga tjänstemännen ha fler förutsättningar att leva på
lika villkor med männen i familjerna. Det är också möjligt att de har längre
arbetsdagar och större engagemang i sitt jobb. Man skulle därför, med viss
försiktighet, kunna dra slutsatsen att kvinnorna som tillhör den övre medelklassen
(vari de högre tjänstemännen ingår) lever i mer jämlika familjer än den svenska
genomsnittskvinnan.

makar till kvinnor med hög klassposition inom yrkeslivet utför mer hemarbete än
makar till kvinnor med lägre klasspositioner. Man skulle kunna anta att: Denna punkt
förstärker ovanstående slutsats att de högre tjänstemannakvinnorna lever mer
jämställt med männen. Makarna till dessa kvinnor arbetar mer hemma. Många av
dessa män kan tillhöra den grupp av män som lever mycket jämlikt med sina fruar
och har mycket av den androgyna maskulinitet som nämnts tidigare. Man kan här,
med vissa reservationer, dra den kompletterande slutsatsen att männen som lever i
hushåll tillhörande övre medelklassen, lever mer jämlikt än de flesta andra svenska
män. Förutsättningen är att dessa män tillhör samma klass som makan. Om en klar
majoritet av männen till de kvinnliga högre tjänstemännen själv har ett liknande
högstatusyrke kan man med ganska stor säkerhet hävda, att en mycket stor grupp av
de övre medelklassfamiljerna lever mer jämlikt än genomsnittet.
De ovanstående resultaten pekar på att kvinnor med ett relativt prestigefyllt yrkesliv,
som säkert kräver ett visst personligt engagemang, naturligt nog ägnar mindre tid åt
hemmet. Från siffrorna kan man också dra slutsatsen, att kvinnor med
yrkespositioner tillhörande de lägre klasspositionerna (med vanligtvis lägre lön)
löper större risk att bli ekonomiskt bundna av maken och mer bundna till hemmet.
Mest beroende är förstås de arbetslösa och hemarbetande makarna.
17
Det är viktigt att poängtera , att kvinnans ökande yrkesarbetstid inte behöver
motsvara en proportionell minskning av hushållsarbetet. Många kvinnor slits (som
kanske bekant) ut av denna anledning, vilket redovisas på sidan 19.
Skillnaden mellan de äldre männens och de yngre männens tidsanvändning i
hushållet var inte iögonenfallande stor. Att de yngre männen enligt undersökningen
utför mer hushållsarbete kan vara ett tecken på att de tidigare resonemangen om de
unga männen som mer jämställda och androgynt maskulina stämmer. Samtidigt kan
jämförelsen mellan äldre och yngre män te sig osäker pga att de lever i två helt skilda
livsfaser. De yngre är ofta pappor till småbarn, medan man kan anta att de äldre
männen i regel har vuxna barn som flyttat hemifrån. Det vore naturligt om de yngre
männen tar på sig mer hemarbete pga att de ofta har yngre barn.
Man kan inte heller mer precist mäta hur stor del av hemarbetet de nyblivna
papporna från den äldre generationen tog på sig under 60- talet och jämföra detta den
de unga männens hemarbete. Att, som Fritzell och Lundberg , på detta sätt ställa inte
bara två utan flera fundamentalt olika mansroller i så skilda livsfaser mot varandra
kan alltså inte i mina ögon ge hög validitet.
Klasspositionen har störst inverkan på uppdelningen av hushålls- och
förvärvsarbetet.
Den viktigaste statistiken som presenterades under temat hushålls – och
förvärvsarbete, var följande tabell som tydligt klargör de förändringar som ägt rum
under nästan två decennier:
Förvärvs- och hushållsarbetstid – Tabell (Fritzell och Lundberg 1994:169):
ARBETAD TID. Genomsnittligt antal timmar bruttoarbetstid, hushållsarbetstid och
total tid per vecka för anställda/hemarbetande, gifta/sammanboende 18 – 60 år, 1974,
1981 och 1991.
1974
1981
1991
Män Kvinnor
Män Kvinnor
Män Kvinnor
Bruttoarbetstid
40,3
Hushållsarbetstid 2,2
Totaltid
42,5
Antal personer
17,1
31,9
49,0
39,2
4,1
43,3
2 830
21,0
26,6
47,6
2 807
40,0
4,8
44,8
26,4
18,7
45,1
2 706
Den statistik som presenteras i tabellen skiljer sig mycket från SCBs13 undersökning
på ett område: Enligt SCB hushållsarbetade kvinnorna i genomsnitt 33 timmar per
vecka –90, medan männen hushållsarbetade 20 timmar per vecka. Däremot var
13
SCB. Befolknings- och levnadsförhållanden 1990.
18
överensstämmelsen god vad gäller förvärvsarbetstalen. En viktig orsak till den
bristande överensstämmelsen är förmodligen att hushållsarbete kan ges en så vid
tolkning. I och med detta har definitionerna för hemarbete varit olika för
undersökningarna.
Den totala arbetstiden är idag nästan lika mellan könen. Kvinnan utför allt mer
bruttoarbete14 och allt mindre hushållsarbete. Den totala hushållsarbetstiden har totalt
minskat med 10 timmar pga att staten tar hand om hushållsgöromålen i allt högre
utsträckning, t ex via dagis och äldreomsorg. Det offentliga livet får därför allt större
plats för kvinnorna. Ungefär hälften av de anställda på arbetsmarknaden är idag
kvinnor (Nermo 1995:7).
Männen utför lika mycket bruttoarbete –91 som under –74, däremot
hushållsarbetade de aningen mer –91 än i jämförelse med –74 . 1974 utförde
mannen 7% av allt hushållsarbete, -81 utförde han 14% och –91 utfördes 18%.
Förenklat kan man säga att mannen tar på sig allt mer hushållsarbete. Siffrorna är
dock avstannande och pekar bara på en mycket svag ökning.
Förändringarna är inte påfallande stora för männen. Det är framförallt kvinnorna
som ändrat typen av arbete de utför: Bruttoarbetet har ersatt hushållsarbetet.
Totaltiden låg på en tydlig övervikt för kvinnorna –74. 1991 var den jämnt fördelad,
vilket mycket väl kan vara ett tecken på ökad jämlikhet mellan män och kvinnor.
Dock är skillnaden fortfarande stor mellan könen vad gäller avlönat respektive
oavlönat arbete.
Trots att den totala arbetstiden är jämnt fördelad mellan könen, finns kanske en
risk att många kvinnor blir utslitna pga att de har två arbeten att utföra, ett i hemmet
och ett på arbetsplatsen. Detta ska diskuteras längre fram.
Att männen hushållsarbetar så lite som 5 timmar per vecka i jämförelse med
kvinnornas 19 timmar per vecka är förvånande med tanke på hur många par som i
intervjuer påstår att de delar ”fifty- fifty” på hushållsarbetet. Det borde bero på att
paren uppger att de delar på mer arbete än de i själva verket gör.
Sammanfattningsvis kan man alltså för det första urskilja en trend som pekar på
att männen i viss utsträckning tar på sig allt mer hushållsarbete och en andra trend
som visar att kvinnorna yrkesarbetar i allt högre utsträckning.
2 Det politiska deltagandet
Med politiskt deltagande avses här att aktivt påverka samhället genom att rösta,
demonstrera, skriva debattartiklar, vara medlem i facket, erhålla förtroendeuppdrag.
Denna definition på politiskt deltagande kompletterar jag nedan.
Kvinnorna röstar i lite större utsträckning än de svenska männen. Aningen fler
män än kvinnor är medlem i något politiskt parti, 15% respektive 12% (Fritzell och
Lundberg 1994:172). Dock är de manliga medlemmarna mer aktiva än kvinnorna i
och med att de i högre utsträckning deltar i möten och har förtroendeuppdrag.
Vad gäller de mer aktivt opinionsbildande aktiviteterna som att delta i den politiska
processen, skriva till myndigheter, skriva insändare, demonstrera och tala inför
möten, så har en mindre utjämning skett sedan slutet av 60- talet(ibid. 173). Den
största skillnaden mellan könen handlar om att tala inför möten, där männen är mer
aktiva. Den minsta gäller demonstrationer, där utjämningen är i det närmaste total.
”Vardagens villkor” undersöker här mäns och kvinnors politiska deltagande på
gräsrotsnivå. Där är ojämlikheten inte så stor mellan könen. Men en sådan analys är
otillräcklig pga att ett fåtal individer har mycket större inflytande på politiken än
14
Bruttoarbetstid menas här vara summan av arbetsplatstid, restid, förberedelsetid och extra arbetstid.
19
genomsnittsmänniskan. Om man istället förflyttar sig upp från gräsrotsnivån borde
resultatet bli annorlunda. De individer som påverkar sin omgivning mest utifrån ett
könsrollsperspektiv blir då viktigast i analysen. En viktig fråga blir då: Vilka
individer påverkar via politisk verksamhet relationerna mellan könen i högst
utsträckning, direkt eller indirekt, och i vilken riktning? Det blir här också viktigt att
fråga sig i hur hög grad det är män respektive kvinnor som innehar denna verkliga
politiska makt.
Också sett utifrån detta perspektiv tycks jämställdheten ha ökat. Men den verkar
inte vara lika stor som på gräsrotsnivå ännu: Könskvoteringen hos den sittande
regeringen gör att kvinnorna får en starkare röst, får större del i förverkligandet av
feminismens idéer och sätter en kvinnlig prägel på politiken. Så gott som samtliga
utredningar på regeringsnivå ska nuförtiden behandlas ur ett jämlikhetsperspektiv.
Nya lagar har stiftats i avsikten att främja jämställdheten. Detta är några viktiga
exempel bland många, som lett till att det svenska parlamentet idag är det mest
jämställda i världen. Trots detta är vägen lång till ett helt jämställt parlament.
Även på kommunal nivå är jämställdheten ökande. Svenska Kommunförbundet,
som fungerar samordnande för alla Sveriges kommuner, har tillsatt en beredning som
har målet att granska samtliga (!) av Kommunförbundets frågor ur ett
jämlikhetsperspektiv. 40 procent av förtroendeuppdragen inom kommunerna
genomförs av kvinnliga ledamöter (Svenska Kommunförbundet 1995b:17). Andelen
kvinnliga kommunfullmäktigeledamöter är 41% fördelat över hela landet, (vilket är
en procent högre än i riksdagen). Denna siffra har dessutom varit under kontinuerlig
ökning sedan 1930 (Svenska Kommunförbundet 1995b:29). Dock är bara 16% av
kommunstyrelsens ordföranden en kvinna. Men det finns fler kvinnliga ordföranden
bland yngre åldrar, vilket kan vara ett tecken på att antalet kvinnliga ordföranden
kommer att öka.
Den bild det svenska folket har fått av politiken, där t ex hälften av
regeringsposterna innehas av kvinnor, kan med tiden påverka alla politiska grupper,
från regeringsnivå till mindre lokala grupper, att föra en mer jämställd politik. Detta
kanske gäller hela samhället, inte bara politiska partier. De allra flesta individer blir
ju påverkade av jämställdhetspolitiken som förs, direkt (genom att ta till sig vissa
värderingar), och indirekt (genom att förändringar till förmån för jämlikheten
genomförs på många områden, t ex på arbetsplatserna).
Utifrån ovanstående resultat kan man konstatera att den formella jämställdheten
mellan könen är relativt stor, med undantag för männens dominans på
ordförandeposterna. Initiativ för en ökad jämställdhet tycks vara ständigt pågående
inom politiken på många nivåer. Inom den kommunala verksamheten tycks
jämställdheten dock vara mindre. Tecken på detta är att de klart flesta cheferna där är
män, samtidigt som en majoritet av de anställda är kvinnor.
Näringslivet och politiken har gemensamma beröringspunkter. Samtidigt
konkurrerar de med varandra om inflytande. Om näringslivet får ett starkare grepp
om samhället minskar i regel den politiska kontrollen och inflytandet. Det är just
detta som håller på att ske runt om i världen. Näringslivet kopplar, med liberalismens
frammarsch världen över, ett allt starkare grepp om samhället, även i Sverige, på
bekostnad av den politiska makten. Inom näringslivet är trögrörligheten oerhört stor
vad gäller uppfyllandet av jämlikhetskraven. Exempelvis är tillsättandet av kvinnliga
styrelsemedlemmar mycket ovanligt inom näringslivet. Samma sak gäller
chefsposterna : 97% av styrelseledamöterna i de 181 börsnoterade företagen är män.
Ur denna synvinkel ser det ut som att vi är på väg mot ökad ojämlikhet:
Näringslivet får ett allt större inflytande i samhället. Staten får ett svagare grepp om
20
samhället. Detta kan leda till ökade svårigheter för kvinnorna att hävda sig på
arbetsmarknaden i ett framtida mer konkurrerande och mindre statligt kontrollerande
samhälle. Över hälften av de svenska kvinnorna är anställda i den offentliga sektorn,
och den kvinnliga arbetslösheten borde därigenom öka när den offentliga sektorn
kommer att bantas (Hernes 1987:kap2).
Männen kan lättare anpassa sig till marknaden i och med att männen inte tar på
sig samma ansvar vad gäller att ta hand om småbarn och hem, medan kvinnorna har
en mer fragmenterad anställning. Dels för att de föder barn och tar hand om
småbarnen i mycket större utsträckning än männen, dels för att kvinnorna oftare
söker vård och är på många andra sätt mer beroende av staten som en hjälpande
hand, den stat som förutsägs bli allt mindre.
Men tendenser åt motsatt håll finns också för kvinnorna. Många feminister har
genom åren erhållit maktpositioner, bildat allianser och kontaktnät vilka de kan
använda för att förena sig kring centrala frågor (ibid. kap2). Det stora politiska
engagemanget för jämlikhet har stor inverkan på hela samhället och dess syn på
könsrollerna. Allt fler män, t ex politiskt engagerade, börjar anse att också männen
tjänar på en ökad jämlikhet.
3 Det ekonomiska beroendet anses vara en central faktor bland gifta kvinnor som
gör att kvinnors underordnade position i samhället bibehålls:
”Ett ekonomiskt beroende inom ett hushåll uppstår när kvinnans
inkomst är avsevärt lägre än mannens. Eventuella skillnader i makarnas
bidrag till familjens totala inkomst ses som direkt relaterade till
maktskillnader inom familjen. En ekonomiskt beroende kvinna har
alltså mindre möjligheter att bestämma över sitt liv ” (Nermo 1995:6).
Kvinnan är, som förväntat, oftare ekonomiskt beroende av mannen än tvärtom. I
jämförelse med 1981 är klart färre kvinnor helt ekonomiskt beroende –91. Andelen
helt ekonomiskt beroende kvinnor var 1981 12,6%. 1991 låg siffran på bara 3.4%
(Fritzell och Lundberg 1994:175). Däremot är fler av kvinnorna delvis ekonomiskt
beroende –91 i jämförelse med –81 pga att många av de förut arbetslösa kvinnorna
(de flesta var tidigare hemmafruar) har tagit deltidsanställning. En förskjutning uppåt
i samhällshierarkin har därmed skett för flertalet kvinnor, där det stora antalet helt
ekonomiskt beroende kvinnorna har minskat, antalet delvis ekonomiskt beroende
kvinnor ökat och de ekonomiskt oberoende kvinnorna ökat: 8,7% av kvinnorna hade
lika stor inkomst som sina män –81. 1991 var andelen 12,5% (ibid. 174).
Det finns dock uppgifter som pekar på att löneskillnaderna mellan könen
återigen ökade från mitten av 80- talet (Arbetsmarknadsdepartementet 1995:26).
Maktskillnaderna mellan könen har alltså minskat i Sverige under de senaste
decennierna, ur ekonomiskt synvinkel, med undantag för de löneskillnadsökningar
som påvisats under det senaste årtiondet.
Beroendet kan också studeras genom att undersöka förvärvsarbetstiden. Genom
att granska förvärvsarbetstiden kan man studera kvinnans ställning gentemot mannen
ur ett statusperspektiv. Ett förvärvsarbete ger dessutom större trygghet och
självständighet i allmänhet. En kvinna med ett heltidsarbete skulle lättare klara av att
stå på egna ben efter en eventuell separation med familjen. Därför är det viktigt att
studera förvärvsarbetstiden. Även här har skillnaderna blivit mindre. De flesta
kvinnorna arbetade –91 lika eller nästan lika mycket som männen. Enligt mer exakta
källor arbetade 41% av de arbetsföra kvinnorna deltid, medan 59% arbetade heltid –
92. Motsvarande för männen var 9% deltid respektive 91% heltid. (ibid. 23). Trots att
21
utjämningen har blivit stor, arbetar alltså männen fortfarande mycket mer än
kvinnorna.
Man kan fråga sig varför kvinnor tjänar mindre än män. Trots att de flesta
kvinnor, liksom män, heltidsarbetar så tjänar de flesta kvinnor mindre än männen. I
37% av hushållen arbetar män och kvinnor ungefär lika mycket, medan man tjänade
ungefär lika mycket i 12% av hushållen15 (Nermo 1995:7, Fritzell och Lundberg
1994:176).
Anledningen till kvinnornas lägre löner är att typiskt kvinnodominerade yrken
ger lägre löner. Dessutom har färre kvinnor höga poster inom varje yrke, vilket leder
till att många kvinnor har lägre löner än männen trots att de har samma yrke.
Kvinnor föder barn och tar på sig den vårdande rollen i större utsträckning än män,
vilket även det lär leda till en lägre lönesättning. Arbetsmarknaden var för bara några
årtionden sedan klart dominerad av män, vilket gör att kvinnor kan ha svårt att hävda
sig som ”nykomlingar”, som ska anpassa sig till en manlig sfär med ett manligt
tänkande.
4 Könssegregeringen på arbetsmarknaden
Anledningen till att man brukar undersöka könssegregeringen på arbetsmarknaden i
jämlikhetssammanhang är att många typer av yrken skiljer sig från andra i form av
arbetsvillkor, arbetslöshetstal inom yrket, olika höga löner osv. Man anser att det
oftast är männen som får de förmånligare anställningarna och arbetar inom bättre
yrkeskategorier. Många fakta talar för att den största orsaken till att kvinnor tjänar
mindre än män är att typiska kvinnoarbeten är sämre avlönade. Därför är det viktigt
att studera vilka typer av arbeten kvinnor respektive män har.
Två huvudfaktorer skapar könssegregering på arbetsmarknaden. Den ena är att män
och kvinnor själva väljer olika typer av yrken. Den andra är att män och kvinnor
hamnar i olika yrken pga diskriminering, t ex att man tar in endast ett fåtal kvinnor
till vissa yrken eller att man ger chefsposter till män. En kombination mellan dessa
faktorer är också vanlig, t ex att de yrkesval vissa gör är ett resultat av trycket från
omgivningen och inte ett helt frivilligt beslut och att många kvinnor tjänar på att
välja yrken som inte kräver alltför lång utbildning och inte ställer för höga krav på
övertidsarbete, långa resor mm.
Statistiken pekar på att könssegregeringen var under utjämning från 1960 till –80
(Arbetsmarknadsdepartementet 1995:58). Med andra ord har allt fler kvinnor tagit
anställning inom typiskt manliga yrkesområden, medan allt fler män fått anställning i
kvinnodominerade yrken. Dessutom har många före detta hemmafruar sökt sig ut på
arbetsmarknaden, vilket minskar den tidigare åtskillnaden där männen yrkesarbetar
och kvinnorna hemarbetar. Denna utjämning har sedan fortsatt, och tycks fortsätta,
men i långsam takt.
Andelen icke- segregerade yrkesgrupper16 har, från 1981- 1991, ökat från 21%
till nästan 30% (ibid. 78f, Fritzell och Lundberg 1994:179f). I början av 90- talet var
alltså könsrepresentationen jämnare på den svenska arbetsmarknaden än i början av
80- talet. Kvinnorna har gjort rejäla intåg främst i många akademikeryrken. I vissa
fall har kvinnornas andel tom blivit större än männens, från att ha varit i klar
15
Men det är stor sannolikhet att männen övertidsarbetar mer än kvinnorna, vilket statistiken inte verkar ta
hänsyn till.
16
Icke- segregerad yrkesgrupp definieras här som att andelen män eller kvinnor inte överstiger två tredjedelar.
22
minoritet för några årtionden sedan. Kvinnorna är dock koncentrerade till ett färre
antal yrken i större utsträckning än männen.
Man kan också, utöver den horisontella segregeringen som studerats ovan,
undersöka hur många kvinnor respektive män som innehar högre poster – den
vertikala segregeringen. Även utifrån detta perspektiv tycks jämlikheten vara större
inom den offentliga sektorn, där 30% av cheferna är kvinnor. Inom den privata
sektorn är 10% av cheferna kvinnor (Arbetsmarknadsdepartementet 1995:78). Även
om man tar hänsyn till att en större andel av de arbetande inom den offentliga sektorn
är kvinnor, blir den proportionella andelen kvinnliga chefer i alla fall större inom den
offentliga sektorn.
Ju mer detaljerat man undersöker segregeringen, desto större ser man att den är.
Segregeringen kan därför vara större i verkligheten än vad som syns i statistiken!
Sammanfattning
I och med industrialiseringen, utflyttandet av produktionen från hemmet och
införandet av en reglerad arbetstid, uppstod en stark segregering mellan hem och
arbete. Männen började produktionsarbeta och kvinnorna hushållsarbeta. Männen
och kvinnorna, manlighet och kvinnlighet, kom på så sätt att skiljas åt i högre grad än
tidigare. På grund av denna åtskillnad blev olikheterna mellan män och kvinnor
större. Med tiden integrerades familjemedlemmarna i högre grad i andra institutioner
än familjen. Det industrialiserade samhället blev mindre kollektivt orienterat och mer
individualiserat. Mannen hade den yttersta makten, eftersom det var han som
upprätthöll familjens ekonomi. Maktobalansen mellan män och kvinnor var då stor.
Hustrun var på detta sätt mycket beroende av sin make.
Den kanske mest avgörande faktorn som orsakat de förändringar som
konstaterats i statistiken är att i stort sett samtliga kvinnor inträtt på arbetsmarknaden.
I och med att nästan alla kvinnor nuförtiden har ett arbete, lägger de ner mer tid på
yrkesarbete och mindre på hushållsarbete. Kvinnornas bidrag till hushållskassan blir
därmed större och de blir mindre ekonomiskt beroende.
På grund av att kvinnans ekonomiska beroende minskat under de senaste
årtiondena, har kvinnorna fått ökade möjligheter att gå egna vägar. Ett resultat utav
detta är att antalet skilsmässor ökade markant under 60- talet. Nuförtiden kan alltså
varje familjemedlem, i synnerhet kvinnan, följa sina individuella behov i högre
utsträckning än tidigare. Då det ekonomiska beroendet mellan mannen och kvinnan
försvagas, blir kärleken en allt viktigare anledning till att paret håller ihop, istället för
beroendet utav varandras arbetskraft.
Segregeringen mellan män och kvinnor minskade också när kvinnornas
hemarbete övergick till förvärvsarbete. Nu yrkesarbetar ungefär lika många kvinnor
som män. Kvinnornas ökade politiska makt kan ha stor betydelse för att vidmakthålla
och kanske öka jämställdheten mellan könen.
Den viktigaste frågan i denna uppsats blir dock inte om vi går mot ökad jämställdhet
eller ej. I och med att det, statistiskt sett, konstaterats att jämlikheten blivit större,
även om den inte ökat dramatiskt, blir här den viktigaste frågan hur de nya svenska
mansrollerna påverkas av den ökade jämställdheten.
Med utgångspunkt från de analyser som hittills genomförts i uppsatsen finner jag tre
stora krafter som förändrat mansrollen:
23

De hemförhållanden en mycket stor del av 60- talsmännen upplevt, med en
närvarande mamma och distanserad pappa. Många unga män upplevde ett dåligt
förhållande till pappan och har på avgörande punkter försökt bli annorlunda sina
fäder. Framförallt vill de ge mer tid och uppmärksamhet till barnen, vilket gör att
deras roll som pappa närmar sig mammans roll i hemmet.

De följder som uppstått i och med kvinnornas inträde på arbetsmarknaden. Männen
har inte längre rollen som familjens försörjare. Strikta rolluppdelningar där männen
försörjer familjen och kvinnorna vårdar barnen har försvagats. Männen har oftare
kvinnliga arbetskamrater. Männen har blivit alltmer vana vid att chefen är en kvinna.
En del män har dessutom trätt in på traditionellt sett kvinnliga yrkesmarknader. På
arbetsplatserna är det vanligare att jämlika värderingar upprätthålls. (Exempelvis
tycks sextrakasserier bli mycket mer uppmärksammade nuförtiden.) Männens och
kvinnornas världar närmar sig alltmer varandra i det offentliga livet.

Det stora politiska engagemanget för jämställdhet, som tycks sträva mot att män och
kvinnor ”ska möta varandra på halva vägen”, kan ha avgörande betydelse för en
fortsatt ökning av jämställdheten. Jämställdhetspolitiken är i viss mån ett svar på den
allmänna opinionens krav, men den påverkar också denna opinion att ha en mer
jämlik kvinnosyn. Den ökar också till viss del männens möjligheter att få mer tid
över för hem och familj i och med att politiken ställer sig positiv till pappamånaden
och liknande reformer.
Med tanke på att kvinnans självständighet ökat i förhållande till mannen med
jämställdhetsprocessen kan man undra vilken inställning männen själva har till de
nya förhållandena.
Många av de utfrågade männen uttrycker ett missnöje i deras föräldrars
traditionella förhållande. De ogillade att kärleken vävdes samman med ett ömsesidigt
beroende av varandras olika typer av arbetskraft, med ojämlikhet inblandat som en
naturlig del. Detta gällde inte bara kvinnan, mannen hade antagligen velat spendera
långt mycket mer tid med familjen än han hade möjligheter att göra. En stor del av de
utfrågade vill ha en stark och självständig partner (Holter 1993:140f). De vill inte ha
hemmafruar, snarare mer eller mindre karriärmedvetna makar.
En drygt tio år gammal undersökning pekar på ”att partnerns yrkesposition får
ett positivt värde för honom så länge hon är beredd att ge avkall på den för hans
skull, och hela tiden förblir relativt underordnad honom” (Haavind 1982:151)17.
Denna åsikt verkar vara utbredd även i den allmänna mediedebatten. I den norska
intervjuundersökningen, tio år senare, finner man däremot något annat, liksom i en
jämförande undersökning bland manliga tjänstemän 1962 resp. 1992 (Nilsson 92)18.
Där finner man att många män är positiva till en situation där partnern har högre
inkomst än de själva har. En intervjuperson ur den norska undersökningen säger, för
att ta ett exempel:
”Det är möjligt att hon går om mig lönemässigt i år. Men jag har aldrig
tyckt att det har varit några problem (...) Hon kom tvåa när det gäller
ett annat jobb som hade gjort att jag skulle ha blivit lågavlönad i
förhållande till henne. Det är enbart positivt” (Holter 1993:142).
17
18
Holter 1993:141.
Holter 1993:141.
24
En hel del av dagens män kanske inte längre tycker att det vore en manlig
prestigeförlust att tjäna mindre än kvinnan. En förändring åt detta håll har kanske
skett.
Men man bör ta i beaktande att jämlikhetsdebatten kan ha fått sån
genomslagskraft att vissa män kanske finner det svårt att erkänna, även för sig själva,
om de inte önskar ett ”fifty- fifty- förhållande”. Belägg för detta finner man bla i
Lars Jalmerts enkät- och intervjuundersökning (Jalmert 1983:53). Vid intervjuerna
hävdade männen att de tyckte det jämlika förhållandet var det idealiska. Men vid
närmare granskning fann man att många av dessa män i själva verket inte levde efter
sina principer, eller på olika sätt hindrades att göra det. Därav myntades uttrycket ”i
princip- mannen” (ibid. 53f). Med det menas att männen uttalade åsikter som var
förenliga med jämställdheten, t ex att hushållsarbetet bör delas lika, men att det i
praktiken var mycket ovanligt att männen levde efter dessa åsikter. Enligt
enkätundersökningen ”Män i Norge 1988” var uppemot 90% av männen helt eller
delvis överens om att arbetet bör delas lika både hemma och borta. I själva verket är
det ju ovanligt att arbetet fördelas helt rättvist mellan könen. Det finns alltså en
skillnad mellan jämlikhetsidealet och verkligheten.
Den ojämlika fördelningen tycks omärkligt smyga sig in i förhållandet. Vari
ligger då denna omärkliga process? Arbetet är en viktigare del av mannens identitet
än den är för kvinnan (Holter 1993:148). Det blir då naturligt att männen automatiskt
lägger ner mer energi på produktionsarbetet. Mannen blir uppfylld av tankar kring
arbetet, även då han är hemma, medan kvinnan blir mer upptagen av bestyren i
hushållet. Det är vanligt att par som skaffar barn lever mindre jämställt än de gjorde
innan barnet kom till. I och med att de blir föräldrar tar de lätt till sig sina föräldrars
roller i högre grad än de gjorde tiden före barnens tillkomst (Holter 1993:149f).
Oftast ”blir det” alltså hon som bär huvudansvaret för hemmet. Det verkar alltså
handla mer om invanda gamla könsroller och yttre omständigheter snarare än mäns
direkta ovilja till jämställdhet som skapar den ojämlika fördelningen i hemmet.
Här finns en svårighet för de många kvinnor som vill göra karriär: Hennes
arbetsdagar är vanligtvis ungefär lika långa som hans, samtidigt bär hon
huvudansvaret för hem och barn. Många av dessa kvinnor som vill leva upp till det
nya kvinnoidealet blir lätt slitna.
Över- respektive underordnandet mellan mannen och kvinnan var förut självklar.
Nu är jämlikheten ett klart dominerande ideal och ojämställdheten kan möjligen med
detta ha blivit mer dold eller i alla fall tagit andra former. Som vi sett tidigare har
tiden som ägnas åt den traditionellt kvinnliga sfären, hemmet, kortats ned och
kvinnorna har på senare år anpassat sig till den manliga sfären, produktionen. Att
som kvinna anpassa sig till en sfär som för inte så länge sen var anpassad mest för
män, kan naturligtvis också det medföra svårigheter för henne, utöver det att hon blir
sliten.
Frågan är också om kvinnorna går från ett beroende (av maken) i hemmet till ett
beroende (av staten) på arbetsmarknaden: Flertalet feminister ser mörka
framtidsmoln där kvinnorna får de sämre anställningarna; den offentliga sektorn
minskar och leder till arbetslöshet bland kvinnorna; kvinnorna blir beroende av staten
som bidragsgivare; nedskärningen av den offentliga sektorn genomförs successivt
och kvinnorna blir arbetslösa och återigen beroende av männen (t ex Hernes
1987:kap2). Andra är inte fullt så negativa.
Trots empiriska bevis för en ökad jämlikhet kan man konstatera: att de gamla
rollerna i stor utsträckning lever kvar, att en ny typ utav problem som berör
25
könsrollerna har uppstått och att framtiden är oviss för kvinnornas del. Männen
uttrycker inte öppet något missnöje med kvinnornas statusökning som följt på
jämlikhetsprocessen.
5 Jämställdheten sedd ur ett maskulint perspektiv
De flesta jämställdhetsanalyser är skrivna från kvinnans perspektiv. Jag vill här se på
saken mer från mannens perspektiv. En bra utgångspunkt kan här vara att undersöka
vad som brukar kallas den hegemoniska maskuliniteten.
Den hegemoniska maskuliniteten
Den manliga identiteten och sexualiteten har hela tiden omformats i takt med den
historiska utvecklingen. Såväl införandet av en protestantisk religion som 1700talets upplysningstid har kommit att påverka den, för att nämna några exempel.
Sexualiteten kom nu att bli en viktig del av individernas identitetsskapande19.
Ett genomgående tema i historiska analyser om mannens identitet med utgångspunkt
från 1700- talet och framåt, är hans rationella tänkande (reason) och kontroll över
naturen (Seidler 1987:kap3).
Sexualiteten har länge, i synnerhet sedan kristendomens intåg, ansetts vara
någonting farligt djuriskt och nära naturen anknutet, någonting som måste
kontrolleras. Idealet var i regel den moraliske mannen som kunde kontrollera sina
känslor och handla på ett rationellt sätt. Kvinnan var ett slags hot mot denna
rationalitet, dels för att hon lätt väckte upp mannens sexualitet, dels för att kvinnan
på många andra sätt representerade symboler som var starkt kopplade till naturen,
som spontanitet och känslor. Man ansåg det alltså vara tvunget att ha kontroll över
kvinnan och de kvinnliga egenskaperna.
Med civilisationsprocessen, som ju krävde individernas rationella tänkande,
kollektiva moral och höga plikttrogenhet som ett gemensamt skydd mot den
omgivande naturen, kom kulturen att alltmer stå i ett motsatsförhållande till naturen.
Lagar och regler för ett gott uppförande etablerades. De som bröt mot dessa
bestraffades och marginaliserades, och med tiden internaliserades samhällets moral
inom individerna20. I denna internaliseringsprocess lärde sig männen redan från ett
tidigt stadium i livet att kontrollera och förneka många känslor till fördel för en ökad
status som man. Nedanstående citat ger ett exempel på detta:
”Moraprostens angrepp på köttets frestelser och den världsliga
fåfängans laster var proportionerlig med den kraft, som han tvingades
mobilisera för att kämpa för sin själs renhet:
Denna högeligen avskyvärda och onaturliga synd har jag sedan
utövat som vuxen i lönndom, Gud bättre, ja även ibland i sadeln då jag
färdats ensam på vägarna, och annars esomoftast.
Inte heller tillsammans med hustrun Helena säger sig Jakob ha kunnat
iaktta den kristliga ärbarhetens gränser:
19
Se t ex Caplan kap3 i Seidler 1987 och Giddens 1992:kap2.
Även Freud ansåg att det omgivande samhällets regler och konflikter kom att internaliseras och skapa
konflikter hos samhällsindividerna.
20
26
...att någon var på väg mot dörren. Därför drog hon sig undan och ville
stiga upp ur sängen, men jag höll henne kvar ovanpå mig och fullbordade
otuktens verk under henne på ett sådant sätt att säden föll tillbaka och
orenade min kropp och sängen vi låg i. Väl ångrade vi oss båda genast och
bad Gud om förlåtelse för vår synd.” (Ekenstam 1996:37-38).
Nu är väl ovanstående citat ett, för oss moderna människor, rätt oskyldigt och kanske
smått lustigt exempel på en prästs oförmåga att hålla sin lust i styr. Men man kan
tydligt se hur styrd individen är av moraliska och pliktmässiga skäl och att det väcker
inre konflikter. Jag tror att tvånget att efterfölja skrivna och oskrivna lagar kan ge
allvarligare återverkningar och vara en tyngre börda att bära på, för såväl varje man
som samhället i helhet, än vad som kommer fram i ovanstående citat. Exempelvis på
följande sätt:
Mannen skulle alltså vara den rationelle, kontrollerande och mer högtstående på
samhällets skalsystem, medan kvinnan fick vara mer i kontakt med naturen, på
bekostnad av en minskad status. Med detta samhällssystem som grundmall har
civilisationen utvecklats ända fram till våra dagar, där samhället för sin ständiga
kamp mot naturen och där männen kämpar för (att bevisa) sitt avstånd till
kvinnan/det kvinnliga. Ett ”tryck” läggs på männen, som tvingar dem att ta avstånd
ifrån grundläggande känslomässiga behov, och leder till det välbekanta förtrycket
som utövas över kvinnorna i ett manligt samhällssystem. I forskningslitteraturen talar
man här om ”den hegemoniska maskuliniteten”, alltså det mansideal som är det
förhärskande och tvingar männen att agera efter detta ideal, vilket leder till ett
förtryck över både män och kvinnor, men på olika sätt. Definitionen för denna kan
lyda:
”Hegemonic masculinity can be defined as the configuration of
gender practice which embodies the currently accepted answer
to the problem of the legitimacy of patriarchy, which guarantees
(or is taken to guarantee) the dominant position of men and the
subordination of women” (Connell 1995:77).
Männen tvingas alltså att följa den hegemoniska maskulinitetens moralkodex för att
bli accepterade av sin omgivning. Denna internaliseras i männen och blir mer eller
mindre omedveten. I och med att den hegemoniska maskulinitetens ideal på flera sätt
står i ett motsatsförhållande till naturen (vilket redan konstaterats ovan), uppstår
också ett konfliktartat motsatsförhållande inom varje man, mellan det rationella
tänkandet, moralen och kontrollen på ena polen, och det han måste förneka, som
naturen, det irrationella och känslorna på den andra polen. Männen måste alltså
förtrycka viktiga delar av sin inre natur.
En slående avspegling av ovanstående får man vid en studie utav pornografin:
Mannen får kontakt med det han ständigt måste ta avstånd ifrån och kanske därför
längtar efter: det kvinnliga. Kvinnan kan inom pornografin representera den del utav
mannen som han måste ta avstånd ifrån – det ömma beroendet och intimiteten:
”...sexuality remains a troubling contradiction. It demands the
very surrender and spontaneity which men have grown up to be
suspicious of. It is only through turning sex into performance,
and separating it from intimacy and personal contact, that they
can still see it as an issue of control. Griffin argues that the objectified
woman in the pornographic image represents not women in their
actuality, but that part of the masculine self which remains attached
to feelings of need, emotionality, and dependency. This is what little
boys are required by culture to crush in themselves, in return for the
27
prestige, power, and status that accompany the achievement of
masculine identity” (Caplan 1987:96-97).
I relationerna män sinsemellan, kan maskulinitetsidealen leda till en inneboende
rädsla för att vara för svag, vek, klen, bög, mesig, barnslig, feminin osv. Detta kan i
sin tur leda till att en del män blir rädda för att visa några former utav svagheter inför
andra, vägrar att erkänna dessa ”svagheter” hos sig själva och föraktar andra som
uppvisar sådana tendenser. Paradoxen är väl här att en sån inställning ju inte kan leda
till starkare män. Med den hegemoniska maskuliniteten uppstår lätt en destruktiv
konkurrens mellan männen om makt och prestige. Av rädsla för att visa sig sårbar
eller svag kan vissa män krampaktigt hålla upp garden i kontakten med andra för att
ständigt vara ”i stånd” att försvara sig. Vissa former utav mobbning skulle säkert
kunna härledas till den hegemoniska maskulinitetens ideal som bakgrundsorsak.
Samtidigt är det viktigt att poängtera att det kan finnas vissa positiva krafter som
föds ur den hegemoniska maskuliniteten: Detta mansideal kan vara en drivkraft till
prestationer, den kan stå för känslokontroll (vilket ju lär vara nödvändigt i många
situationer i dagens samhälle), aktivitet och klara regler.
Inom forskningslitteraturen talar man nästan uteslutande om de negativa
konsekvenserna som följer med den hegemoniska maskuliniteten. Men detta ideal lär
ju alltså även innehålla en hel del positivt. Aktivitet, ambition, mod, styrka och moral
är några utav nyckelorden i denna maskulinitet, vilka ju trots allt är egenskaper som
inte kan betraktas som destruktiva. De dåliga sidorna av maskulinitetens hegemoni är
nog främst föraktet för och bristen på de motsatta egenskaperna och skapandet av
förlorare i systemet21. Att det idag talas om mannens kris kan sägas bero på att den
hegenomiska maskuliniteten starkt kritiserats pga jämställdhetssträvandena. Frågan
är dock om man istället för androgynisering av männen, eller ett upplösande av
könsrollerna, kan använda den hegemoniska maskuliniteten konstruktivt. Jag
återkommer till detta.
Kvinnans inflytande
Den hegemoniska maskuliniteten infogar inte bara männen i sitt system. Även
kvinnorna måste anpassa sig till de regler som formats därur. I och med att
maskulinitetsidealet krävt av männen att de skulle vara ett slags överhuvud och ha
mer officiell makt, förlorade ju kvinnan inflytande i förhållande till mannen. Även
idag syns tydliga skillnader, vilket konstaterats tidigare i den här uppsatsen (kapitel
4). Men bilden av jämställdheten förändras en del om man byter perspektiv. Robert
Bly uttrycker det på följande sätt:
”Patriarkatet har en invecklad struktur. Mytologiskt är det
matriarkaliskt på insidan och ett matriarkat är lika invecklat,
eftersom det är patriarkaliskt på insidan” (Bly 1991:128).
Han lär mena att också kvinnan har makt och inflytande i det patriarkaliska
samhällssystem vi fortfarande lever i och att kvinnans makt är mer svårgripbar och
sublim än mannens.
Nästan all jämlikhetsdebatt är inriktad på männens dominans över kvinnorna,
vilket gör det svårare att kunna observera och vara medveten om kvinnors dominans.
Denna ”osynlighet” gäller också kvinnors eventuella dominans över männen.
Men vid varje skapande av en slags mall, ett ideal, uppstår ju alltid en ”vi- respektive dom- situation”, där
vissa passar bättre in i fältets diskurser än andra. Förtrycket av de med mindre grad av habitus inom det specifika
fältet lär med andra ord inte vara signifikant för just den hegemoniska maskuliniteten.
21
28
Männen kan också ha svårt att erkänna att denna subordination existerar, eftersom
den inte det minsta stämmer överens med mansidealet; mannen skulle med andra ord
sänka sin manliga status om han öppet deklarerade sin subordination under en
kvinna. Den makt kvinnan har är alltså något det talas litet om, trots att den kanske
kan ha en ansenlig betydelse i detta sammanhang.
Kvinnan blir oftast centralgestalten i hemmet. Hon är i regel den som fattar
beslut om hem och familj, hur relationerna i hemmet ska utformas. I och med att
produktionen i industrisamhället flyttades ut ur hemmet, förlorade mannen också i
viss mån sin makt i hemmet. Objektivt sett kan kvinnan närhelst hon vill skilja sig
och ta barnen med sig. Den svenske mannen far oftast mer illa av en separation än
den svenska kvinnan. En man kan ha svårare för att hantera känslor än kvinnan. När
paret skaffar barn uppstår ofta en intensiv kontakt mellan barnet och modern, en
kontakt som mannen ofta hålls utanför.
Denna dominans som kvinnan har inom den privata sfären kan leda till att
mannen drar sig undan familjegemenskapen och istället lägger ner mer energi på
arbetet och alltmer uppträder som en utstött i familjen:
”Manlig lättja och kvinnlig aktivitet verkar vara ett genomgående
tema hos de principiellt jämställda paren (Holter 1993:162).
I boken fortsätter man:
En demokratisering av familjens centrerade struktur (till kvinnan
och barnet) är kanhända svårare än en motsvarande demokratisering
i arbetslivet, just därför att kompetensen och inflytelseformerna i
arbetslivet artikuleras och synliggörs på många sätt, medan familjeinflytandet är mer outtalat och ogripbart” (Holter 1993:168).
I dagens jämställdhetsdebatt går man ofta miste om detta helhetsperspektiv. Istället
utgår man nästan enbart från kvinnans perspektiv i diskussioner, där man till stor del
kan stöda sig på statistiskt material rörande kvinnans inkomst, andel chefsposter och
liknande. En granskning av den hegemoniska maskulinitetens baksida kan
förhoppningsvis ge en bättre insikt i jämställdhetsproblemen som helhet än vad ”det
vanliga” sättet att se på problematiken kan erbjuda.
Man inser nu lättare att såväl mannen som kvinnan måste inordna sig i de roller
som tilldelats dem i genussystemet och att såväl mannen som kvinnan är stadda
under olika former av krav som ställs på dem.
6 Sammanfattning och reflektioner
Slutsummering
Det kan vara svårt att göra en definitiv definition för maskuliniteten som, i enlighet
med resonemangen i denna uppsats, utvecklas parallellt med samhällsutvecklingen.
Den historiska genomgången i kapitel 2 visar på mansroller som tydligt skiljer sig
från dagens. Ett exempel är 1700- talets papparoll, där mannen hade ett mycket större
ansvar för barn och hem än vad som senare blev fallet. Reproduktion och produktion
var inte uppdelade i en kvinnlig och en manlig sfär. Det var snarare så att mannen
hade makt och kunskap över båda sfärerna. Denna allomfattande makt minskads i
industrisamhället samtidigt som olika könsroller cementeras. Med den ökande
jämställdheten under framförallt efterkrigstiden tycks industrisamhällets
könsarbetsdelning alltmer upplösas. Istället finns tecken på androgynisering och
29
maktutjämning. Myrdals citat om 1700- talets arbetsfördelning överensstämmer
dock inte med Gillis material ur ett maktperspektiv.
Intervjumaterialet som redovisas i kapitel 3 pekar på olikheterna och
konflikterna mellan två olika mansgenerationer: de födda under 30- talet respektive
under 60- talet, där androgynisering och mer feminina värderingar hos den yngre
mansgenerationen är utmärkande. Vidare kritiserar de fadern för hans auktoritet, brist
på tid för barnen och oförmåga att visa känslor.
Den förändrade mansrollen antas i kapitel 4 ha jämställdheten mellan könen som
en viktig bakgrundsfaktor, vilket leder till en statistisk redovisning om hur
jämställdheten ökat under de senaste årtiondena. Resultaten pekar på en trend mot
ökad jämställdhet, utan att uppvisa genomgående övertygande siffror för en ökning.
Teoretiska argument som talar emot en fortsatt ökning av jämställdheten tas upp i
slutet av kapitel 4.
Genom en granskning av den hegemoniska maskuliniteten i kapitel 5 tillförs ett
nytt perspektiv till jämställdhetsfrågan och synen på könsrollerna; där både mannen
och kvinnan är infogade i ett system som påtvingar dem ett visst beteende, vilket
skapar olika former av förtryck eller tvång.
Slutdiskussion
Det empiriska resultatet i denna uppsats har en tvetydig karaktär: Tex ger
intervjumaterialet uttryck för en androgynisering av mansrollen där mannen tar mer
ansvar för hem och barn, medan det statistiska materialet indikerar på bara svaga
förändringar av mansrollen. Den statistiska undersökningen pekar ofta på en allt
svagare ökning av jämställdheten ju mer noggrant man synar statistiken. I några fall
finns till och med tecken på tillbakagång. Det finns med andra ord inga samstämmiga
resultat som klart pekar på en ökning av jämställdheten. Man får alltså en bild av att
vissa framsteg görs i jämlikhetens tecken, medan andra resultat påvisar bara svaga
ökningar och någon gång tillbakagångar.
Man får dessutom intrycket av att den gamla eller den hegemoniska mansrollen22
står i motsatsförhållande till kraven på jämställdhet. En viktig anledning är kanske att
många män känner ett starkt motstånd mot androgyni och upplösande av sin
mansidentitet, vilket kan fungera som en bromskloss i jämställdhetssträvandena. I
och med att det enda alternativet för att tillmötesgå dessa krav tycks vara just
androgyni, kan man säga att den gamla mansrollen är i kris: Den motsvarar inte
kraven på jämställdhet. Manlighet uppfattas som någonting negativt och skamligt;
många anser att det främst ligger destruktivitet, ondska och orättvisa i denna.
Mannen tycks här stå vid ett vägskäl: Antingen mynnar krisen allt mer ut i
androgynitet eller skapas en ny mansroll som inte står i motsättning till
jämställdhetskraven.
En förändring av mansrollen mot androgyni kan förvisso innebära ett steg mot
ökad jämställdhet, men androgyni innebär ju som sagt ett upplösande av mansrollen
som sådan mot ett allt mer feminint sätt att vara och tänka. En övergång till
androgynitet skulle sannolikt, som jag ser det, leda till allt starkare
könsidentitetsfövirring med följder som är svåra att förutsäga.
Som nämnts i slutet av kapitlet om den hegemoniska maskuliniteten, menar jag
att den gamla mansrollen har såväl positiva egenskaper som negativa, inte enbart
negativa och destruktiva. Som ett alternativ till androgynitet skulle man då kanske på
22
Den androgyne mannen kan inte höra till mansrollen, utan till en mansroll som lösts upp eller i alla fall är
under upplösning.
30
något sätt försöka bygga vidare på denna positiva del av maskuliniteten. Detta kan
eventuellt leda till en ny uppvärdering, stolthet och styrka i mansrollen, som skulle
fungera som en ny identitetsbas utan att hamna i konflikt med jämställdhetskraven.
De positiva egenskaperna i den hegemoniska maskuliniteten är ju moral, ansvar,
aktivitet, styrka mm. Till detta skulle man kanske kunna ”arbeta in” förståelse för de
svaga och respekt för de annorlunda, som exempel. Fördjupade undersökningar kring
denna ”goda sida av manligheten” behövs nog för att få reda på om det går att bygga
vidare på den mot en ny mansroll eller inte.
Om ovanstående, eller någon liknande, modell är möjlig att skapa, skulle den
kunna innebära en väg ur den kris mansrollen befinner sig i idag. Denna modell
innebär kanske en rolluppdelning mellan könen, men olikhet borde inte behöva
innebära förakt för ”det andra”, utan kan väl lika gärna bestå i en ömsesidig respekt?
Men man bör nog undersöka om dessa olikheter i rollfördelningen fungerar även ur
ett maktperspektiv, trots en eventuell ömsesidig respekt.
Med tanke på hur 1700- talets mansroll var utformad, finns bevis för att
hushållsarbete och manlighet i vissa sammanhang kan vara förenliga med varandra.
Kanske kommer det någon gång igen ingå i ”den riktige mannens” plikt att ta ansvar
för hem och hushåll? Jag menar inte att det måste vara ett avgörande mål att mannen
ska ta stor del i hushållsarbetet, utan ser det som ett ämne för framtida forskning.
Därför skulle undersökningar kring om det går att förena en nutida mansroll med
hushållsarbete också vara intressant och kan möjligen ge ytterliga infallsvinklar till
en starkare mansroll.
En hållbar övergång av könsrollerna mot jämställdhet måste nog också föregås
av fortsatt forskning kring hur en demokratisering inom den privata sfären (där
kvinnan ofta dominerar) och den offentliga sfären (där mannen oftast dominerar) kan
genomföras för att få ökad klarhet kring och lösningar till de olika formerna av
förtryck mellan könen.
Det skulle alltså krävas mer forskning för att ta reda på om alternativ till
androgyni över huvud taget finns. Ett fortsatt arbete skulle exempelvis kunna bygga
på en undersökning huruvida ovanstående modell, med ett maskulinitetsideal som
motsvarar jämställdhetskraven, är ett fungerande alternativ.
31
Referenser
Badinter, Elisabeth. ”Om mannens identitet”. Bokförlaget Forum,
Stockholm, 1992.
Bly, Robert. ”Järn- Hans”. ICA- förlaget, Västerås, 1991.
Caplan, Patricia. ”The Cultural Construction of Sexuality” i Seidler,
Victor. ”Reason, Desire and Male Sexuality”. Routledge, London, 1987.
Christian, Harry. ”The making of anti- sexist men”. Routledge, New
York, 1994
Connell, Robert. ”Masculinities”. Polity Press, Cambridge, 1995.
Ekenstam, Claes. ”Kroppen, viljan & skräcken för att falla”.”Sociologisk
forskning” nr 2-3/96.
Fritzell, J. och Lundberg, O. ”Vardagens Villkor”. Bromberg,
Stockholm, 1994.
Gaunt, David. ”Familjeliv i Norden”. Gidlund, 1983.
Giddens, Anthony. ”The Transformation of Intimacy”. Polity Press,
Cambridge, 1992.
Gillis, John R. ”Alltid lika problematiskt att göra fäder av män”.
Kvinnovetenskaplig Tidskrift, nr 1 1993.
Hernes, Helga. ”Welfare State and Women Power”. Norwegian
University press corp. Oslo, 1987.
Holter, Öystein G. ”Mäns Livssammanhang”. Bonnier Utbildning,
AdNotam Gyldendal A/S, 1993.
Jalmert, Lars. ”Om svenska män”. Liber, Stockholm, 1983.
Liliequist, Marianne. ”Nybyggarbarn”. Almqvist & Wiksell, Stockholm,
1991.
32
Myrdal, Alva och Gunnar. ”Kris i befolkningsfrågan”. Bonnier,
Stockholm, 1934.
Nermo, Magnus. ”Jämställdheten i det svenska samhället”. ”Social
forskning” nr 3/95.
Seidler, Victor. ”Unreasonable Men”. Routledge, London, 1994.
Åström, Lissie. ”Fäder och söner”. Carlsson Bokförlag, Stockholm,
1990.
Arbetsmarknadsdepartementet. ”Kvinnors arbetsmarknad”. Fritzes,
Stockholm, 1993.
SCB. ”Befolknings- och levnadsförhållanden 1990”.
Svenska Kommunförbundet. ”Kommunalt förtroendevalda 1995” del 1.
Svenska Kommunförbundet, 1995a.
Svenska Kommunförbundet. ”Kommunerna och jämställdheten”.
Svenska Kommunförbundet, 1995b.
33
Åt vilket håll bör vi sträva?
Kommer vi att gå mot en ökad demokratisering mellan män och kvinnor inom såväl
den offentliga som den privata sfären, där könsrollerna alltmer närmar sig varandra
mot androgynisering, eller kommer vi att finna nya typer utav skilda könsroller,
anpassade till moderna förhållanden?
(Ur en normativ synvinkel kan man hitta goda argument för båda perspektiven; det
handlar då snarare om forskarens personliga åsikter och förmåga att plocka fram
kunskap som stöder de åsikter som pekar för det ena eller andra av alternativen. ev.
som not eller stryka). Vissa feminister verkar anse att det är möjligt att man skulle
kunna lösa upp könsidentiteterna mot androgynisering. Dessa upplösta identiteter
skulle kunna ersättas av de andra identiteter vi har omkring oss, som yrke, ålder,
etnicitet osv. En sådan upplösning skulle dock innebära en oerhörd brytning mot den
kultur vi lever i. Man kan omöjligen ta reda på vilka bieffekter som skulle komma att
uppstå, dels på grund av samhällets komplexitet, dels finns dessutom starka
teoretiska argument emot detta (hänvisa). Det går alltså inte att på förhand säga om
förändringen verkligen kommer att leda till minskat förtryck eller ej i och med att det
omöjligen går att beräkna alla de delar utav samhället som blir påverkade utav
förändringen. Man kan också undra om en upplösning utav könsrollerna ens är
möjlig att genomföra. Dessutom handlar det ju faktiskt om en minoritet som vill
genomföra en förändring som direkt rör samtliga samhällsmedlemmar.
Istället för att argumentera för en utopi som ter sig omöjlig att genomföra, så bör
man kanske ha en mer praktisk syn på problemen med könsförtrycket. Vi har våra
olika könsroller, med sina för- och nackdelar. Många, kanske de flesta, trivs relativt
bra med dessa. De negativa konsekvenser som uppstår med dessa vartefter samhället
utvecklas är omöjliga att beräkna på förhand, därför får man försöka lösa problemen
allteftersom de uppstår.
Men frågan är om vi ändå, vare sig vi vill det eller ej, kommer att gå mot en ständigt
ökad androgynisering eller ej. Feminismen har existerat tidigare i historien, fått en
kortare tids genomslagskraft, för att sen mer eller mindre försvinna (Badinter s20f)
Det som gör just feministvågen under 1970- talet så speciell är kanske att kvinnan så
genomgående kommit ut på arbetsmarknaden och blivit ekonomiskt oberoende.
Sannolikheten för att resultaten från denna feministvåg kommer leva kvar länge är
stora.
En manlighet i kris
I och med 1970- talets feministvåg rubbades en rad hörnstenar i mansrollen där ett
förnekande och ifrågasättande utav maskuliniteten tvingades fram, vilket ledde till en
ökad osäkerhet och försvagad identitetsbaserad grund för männen att stå på. Männen
blev tvungna att förändra sin mansidentitet. I och med att de mest generella
mansidentiteterna tycks förändras med samhällsutvecklingen, blir bilden av ”den
riktige mannen” därför bli stadd under ständigt snabbare förändring. Exempelvis lär
de gamla bilderna av ”den riktige mannen” som skogshuggare, lantbrukare mm redan
34
idag ha ersatts utav modernare bilder, som dataingenjören, lantmätaren, företagaren
eller varför inte den gode fadern. Redan nu är den typiske arbetarmannen på väg att
dö ut i Sverige, helt enkelt pga det ständigt minskade behovet utav den typen av
arbetskraft. Dock lever de gamla mansidealen kvar i historien, dels som minnen, dels
som den del utav civilisationen som stod som grund till byggandet av vårt nutida
samhälle. Vad som kanske är gemensamt i skapandet utav olika mansideal är att ett
stort antal män samlas kring en aktivitet där kvinnor utesluts. Kanske kan det också
vara så, att ju mer kvinnan exkluderas, desto manligare betraktas denna sfär. Om det
i framtiden kommer att finnas gemensamma institutioner som i stort sett enbart män
samlas i, kommer antagligen nya mansideal att växa fram ur dessa. Som det ser ut
idag, har kvinnor trätt in på i princip samtliga manliga sfärer. Den allmänna synen på
jämlikhet leder dessutom till att alltfler kvinnor verkar inom typiskt manliga
områden. Den socialdemokratiska regeringens könskvotering strax efter valet 1995
(?) är ett slående exempel på denna utveckling. Möjligheterna för skapandet utav
nya, starka mansideal försvagas därför. Om alla aktiviteter delas lika mycket mellan
män och kvinnor, uppstår i sådana fall inte heller något specifikt kvinnligt eller
typiskt manligt. Det enda som då kvarstår (i ett teoretiskt ytterlighetsfall) blir de rent
fysiska olikheterna mellan könen, som då skulle bilda gränsen mellan män och
kvinnor, mellan manligt och kvinnligt.
I och med att olika manliga identiteter har byggts upp kring de aktiviteter som män
har samlats kring, har det manliga identitetsskapandet alltmer försvagats i och med
”de manliga sfärernas sönderfall”. Undantaget går kanske att finna i den privata
sfären, där pappan ofta kan fungera som ett identifikationsobjekt. För att finna
manliga ideal, måste man, med några få undantag, söka sig tillbaka i historien för att
finna dem.
Det är i detta sammanhang man, inom forskningen, talar om en manlighet som är i
kris: Manlighet är något som det ses negativt på, många anser att det främst ligger
destruktivitet och orättvisa i maskuliniteten. Dessutom har de gamla mansrollerna
förändrats så snabbt att ramarna för vad en man är och hur han bör vara har blivit
mycket svagare. Om man tvingas söka sig tillbaka i historien för att hitta mansideal,
blir det i princip omöjligt att försöka leva upp till dessa i ett modernt samhälle.
Manligheten är med andra ord på väg att bli förtunnad.
Kan skilda könsroller förenas med kraven på jämställdhet?
Frågan är om denna manlighetskris kommer att leda till fortsatt övergång till
androgyni, eller om den går nya maskulinitetsformer till mötes. Enligt ovanstående
resonemang är det en viktig faktor (bland många?) ifall det i framtiden kommer
finnas aktiviteter avsedda enbart för män respektive kvinnor (Pojkar resp. flickor).
Om skilda aktiviteter kommer att finnas i stor utsträckning och nya mansroller
skapas: kommer detta leda till ojämlikhet mellan könen, eller kommer man kunna ha
skilda könsroller som motsvarar jämlikhetskraven?
(måste jag här hävda som tes tvånget till skilda sfärer som en förutsättning till skilda
könsroller?...)
((En aktivitet har ett visst värde. Exempelvis har barnavård ett oersättligt värde för
de arbetssökande. Om den aktivitet kring vilka kvinnorna samlas, värderas lika högt
som den kring vilka enbart män samlas, värderar man deras insatser lika högt. Trots
olika typer utav aktiviteter, har alltså kvinnorna lika högt värde som männen. (Måste
här studera fler perspektiv… ex vilka har den tvingande makten))
35
Kraven på jämlikhet har fått en stor genomslagskraft i det svenska samhället. För att
undersöka huruvida de svenska mansrollerna håller på att bli än mer
androgyniserade, eller om vi snarare kommer att gå mot en förändring utav gamla
mansroller till nya maskulinitetsformer, är det av vikt att besvara frågan om det går
att förena kraven på jämställdhet med skilda könsroller. Alltså: Om män och kvinnor
har skilda könsroller – kan män och kvinnor i alla fall leva jämlikt med varandra, dvs
motsvara de jämlikhetskrav som ställs på dem?
Om skilda könsroller, där ”män är män och kvinnor är kvinnor”, inte går att förena
med kraven på jämlikhet, ökar sannolikheten för att vi går mot en fortsatt
androgynisering utav könsrollerna. Den teoretiska utgångspunkten är här att
jämlikheten är en oberoende variabel som inverkar på könsrollerna i en viss riktning.
Såväl maskulinitetsformerna som androgynin kan ses som till jämlikheten beroende
variabler. Frågan är om jämlikhetskraven kan tillåta olika former av maskulinitet. Å
ena sidan kräver ju varje identitetsskapande en åtskillnad mellan människor, vilket i
sin tur kräver en ”vi- respektive dom- tanke”, där man anser den egna
grupptillhörigheten (i detta sammanhang ”vi män” eller ”vi kvinnor”) vara bättre än
det andra (”dom”). Utifrån den tanken innebär det ju att androgyni är enda
förutsättningen för total jämlikhet. Det empiriska materialet i denna uppsats pekar
dessutom på en korrelation mellan jämlikhet och androgyni.
Å andra sidan har jag svårt att tänka mig att jämlikhetskraven, hur hårt fram man än
driver dem, ska kunna tillintetgöra könsrollerna helt och hållet. Rollerna som man
respektive kvinna är en så stark del av vårt samhälle att den inte så lätt låter rucka på
sig. Det är tänkbart att en alltför stor utjämning av rollerna kommer att leda till
protester och krav på en återgång till de gamla könsrollsmönstrena.
Redan idag kan man i massmedia observera sådana tendenser. T ex har jag i radio
hört en kvinna (!) som uttalade sig på ungefär följande sätt: ”Ibland känns det som att
vi i jämlikhetssammanhang på något sätt inte är helt ärliga när vi pratar om
jämlikheten och uttrycker de allmänt accepterade åsikterna, där mannen och kvinnan
ska leva på ett helt jämlikt sätt. Det är som att vi säger en sak, men inte alltid riktigt
menar den, som att vi inte riktigt får säga det vi egentligen tycker ibland. Självklart
var ju feminismen nödvändig och bra, men det känns som att man borde kunna få
diskutera andra åsikter än bara de allmänt accepterade ibland; inte gå emot
jämlikheten, men ändå kunna väcka någon slags annan diskussion om den här
saken”.
Om man driver på för hårt i jämlikhetsfrågan, kommer vi kanske tycka att det går för
långt till slut, och börja propagera för de gamla rollerna igen. Ibland undrar jag också
om inte sexualiteten i sig bygger mycket just på föreningen av två skilda poler, inta
bara den fysiska, utan också den symboliska skillnaden mellan man och kvinna.
Detta kan kanske vara en orsak till den tveksamhet vissa tycks känna gentemot de
starkt propagerade jämlikhetskraven. Vill vi verkligen helt och fullt efterleva
jämlikhetskraven, utan någon som helst åtskillnad mellan könen?
Som det ser ut idag, har kvinnan erövrat varje område som förr i tiden var avsett
enbart för män. Nuförtiden genomför vissa kvinnor tom militärtjänstgöringen. Frågan
är om dagens nästan hysteriska jämlikhetssträvan är särskilt konstruktiv för
könsrollerna, där gränserna för manlighet och kvinnlighet alltmer suddas ut och
respekten för könen är liten. En bra lösning skulle ju här kunna vara om nya typer
utav skilda könsroller skapas som samtidigt motsvarar jämlikhetskraven. Om vi ska
36
ha skilda könsroller och samtidigt leva i jämlikhet, kan lösningen vara att mannen
prioriteras på vissa sätt, kvinnan på andra, samtidigt som öppenheten i relationerna
mellan könen är så stor som möjligt (ungefär som i ett väl fungerande förhållande
mellan man och kvinna). I kombination med att man, i större utsträckning än idag,
bejakar såväl det kvinnliga som det manliga, måste insikten i könsförtryckets
mekanismer utvidgas, så att man hittar bättre alternativ än androgynitet för att lösa
problemet.
(Bejakandet utav oliktänkande som ytterligare ett steg mot minskat förtryck… vårt
alltmer mångkulturella samhälle ger möjligheter för de flesta olika ”sorter” inom
genusvärlden…)
Den kärnfråga som följer på denna uppsats för eventuell framtida forskning blir
alltså, som tidigare nämnts, om det verkligen går att skapa en modell där skilda
könsroller kan förenas med kraven på jämlikhet. Om vi vill ha skilda könsroller i
framtiden, är det också viktigt att få mer insikt i det könsförtryck jag tidigare tagit
upp (se främst ”Den hegemoniska maskuliniteten”), för att kunna hitta ett hållbart
alternativ till androgyniteten.
Ev. få ökad klarhet i 1700- talets faderskapsroll.
37
38