MUSEIBLADET 1/2010 Medlemstidning för Judiska Museets Vänförening Barnens hörna invigd Foto: Clas Jackert Läs allt om invigningen på sid 4 Museibladet 1/2010 Vänföreningens ordförande har ordet Iskalla vindar MUSEIBLADET Nyhetstidning för Judiska Museets Vänförening Box 6299 102 34 Stockholm Besöksadress: Hälsingegatan 2 e-postadress: [email protected] hemsida: www.jmv.se Redaktör: Annika Ehnwall Redaktionsgrupp: Hans Kraitsik (ansvarig utgivare), Yvonne Jacobsson och Rut Milchner Vänföreningens styrelse: Hans Kraitsik, ordförande Lennart Wolff, vice ordförande Ralph Jacobsson, kassör Clas Jackert, sekreterare Birgit Blideman Hanna Feist-Wechselblatt Danielle Metz Rut Milchner Ossie Rohman Tomas Adler, suppleant Peter Haas, suppleant Annonser i Museibladet Annonsstorlek Kostnad /nr 1/8 - sida 1.000 kr 1/4 - sida 1.800 kr 1/2 - sida 3.000 kr 1/1 - sida 6.000 kr Museibladet utkommer med 4 nr/år För bokning av annonser kontakta Rita Lippman: [email protected] Vänföreningens medlemsavgift: Enskild medlem 250 kr/år Par 350 kr/år Ungdomar (upp till 30 år) 70 kr/år Ständig medlem enskild 3.500 kr Ständig medlem par 5.000 kr PlusGiro: 436 47 57-7 Betalningsmottagare: Judiska Museets Vänförening Judiska Museet i Stockholm e-postadress: [email protected] hemsida: www.judiska-museet.se Telefon: 08-31 01 43 Fax: 08-31 84 04 PlusGiro: 55 253-9 Tryck: Gracia Repro Stockholm AB Manusstopp nästa nummer 7 maj Vi har i början av detta år upplevt en av de kallaste vintrar sedan 40-talet. Inte enbart vädret påminner om den tidsperioden. Här i Sverige har vi under senare år känt iskalla vindar blåsa när det gäller inställningen till judar och landet Israel. Den 27 januari var Förintelsens minnesdag. Förra året vid den dagen avböjde förre ärkebiskopen i svenska kyrkan K G Hammar att medverka vid högtidlighållandet av minnet av Förintelsen. Hans motivering var att han inte tyckte att medverkan var lämplig i det läget med kriget som pågick i Gaza! I år kan vi ta del av en intervju som genomfördes av Skånska Dagbladet med kommunalrådet i Malmö Ilmar Reepalu och som refereras av Paula Neuding, chefredaktör för liberala samhällsmagasinet Neo. Hon skriver bl.a. i Expressen under rubriken ”Reepalu hycklar om judehatarna”. Kriget i Gaza lämnade ett särskilt avtryck i Malmö. När judiska församlingen i Malmö anordnade en manifestation för fred och ”medlidande med alla civila offer” på Stortorget, möttes man av en våldsam motdemonstration. Det är den demonstrationen som Ilmar Reepalu talar om i intervjun med Skånska Dagbladet där han sade att den judiska gruppen i Malmö delvis har sig själv att skylla för antisemitismen. Judarna skulle ha tagit avstånd från kriget i Gaza menar han. ”I stället väljer man att hålla en demonstration på Stortorget, som kan sända fel signaler”. Detta är alltså den slutsats Malmös kommunalråd drar efter att en fredlig judisk demonstration jagats bort från Stortorget under rop om ”Jävla judar” och ”Hitler, Hitler, Hitler”. Judarna bär själva ett ansvar hur de uppfattas”. Inställningar till judar och judiskt liv här i Sverige har tydligen hos flera personer sammankopplats med Israels politik! Jag vill i detta sammanhang hänvisa till Yvonne Jacobssons artikel i denna tidning där hon framhåller Judiska Museet i Stockholm som en viktig institution som besöks av tusentals ungdomar varje år. Museet förmedlar kunskap om Förintelsen men därutöver även informerar om vad judar står för och judiskt liv i Sverige. Denna verksamhet motverkar i hög grad okunskap och onyanserad uppfattning om Sveriges judar. Välkomna alla nya medlemmar Vänföreningen har som ett led i firandet av sitt 20 årsjubileum erbjudit sina medlemmar att skänka bort ett eller två medlemskap i Museets vänförening för år 2010. På detta sätt har över 150 nya medlemmar tillkommit! Jag vill hälsa alla er välkomna till Vänföreningen. Jag hoppas att ni kommer att uppskatta vår tidning samt ta del av Museets föredragsoch diskussionsaftnar samt övriga av Museets utbud. Samtidigt vill jag påminna samtliga medlemmar som vill vara aktiva inom vårt Museum att ni är välkomna att hjälpa till som värdinnor/värdar. Hjälpen behövs i samband med föredrags- och diskussionsaftnar och kan bl.a. vara att hjälpa till med servering, ställa i ordning stolar och i övrigt se till att de yttre förutsättningarna fungerar. Vill Du ställa upp kontakta Annika Ehnwall på Judiska Museet så berättar hon mer. Med önskan om en Glad Påsk och trevlig Pesach! Hans Kraitsik Museibladet 1/2010 Ett åtagande som förpliktigar från Polen, en av paneldeltagarna i samtalet ”Ten Years with the Stockholm Declaration. What have we learnt?” Detta påstående får mig att rysa. Att antisemitismen har ökat i Europa är välkänt, men att det skulle vara så illa ställt att nästan hälften av alla européer anser att judarna skor sig på Förintelsen är för mig chockerande. Särskilt med tanke på att alla Europas länder skodde sig på judisk egendom under och efter Förintelsen, vilket ledde till en stor tystnad efter kriget! Det har gått tio år sedan Göran Persson initierade Stockholm International Forum om Holocaust. 55 stater undertecknade den s k Stockholmsdeklarationen vars huvudmål var att sprida kunskap om Förintelsens historia och dess mekanismer samt försöka förhindra att nya folkmord inträffar i världen. Den 26 januari i år kallade Forum för levande historia till en uppföljningskonferens. De största auktoriteterna på Förintelseforskning och många andra dignitärer samlades för att försöka komma fram till om Stockholmsdeklarationen lett till några egentliga förändringar. Har kunskapen om Förintelsens historia och dess mekanismer ökat? Om detta var man osäker trots att boken ”Om detta må du berätta…” har spritts på 16 språk i nästan tre miljoner exemplar. Har världen under de tio gångna åren lyckats förhindra eller stoppa nya folkmord, som i Darfur? Paneldeltagarna kunde konstatera att världens nationer (eller i alla fall en del av dem) och FN inte tycks sakna ambitioner och politisk vilja, men att omsätta viljan i praktik har varit ytterst svårt, för att inte säga näst intill omöjligt. Kosovo och Darfur är exempel på misslyckanden från världssamfundet, medan man i Kenya med de afrikanska ledarnas stöd i sista minuten lyckades stoppa en katastrof som kunde ha lett till folkmord. Efter tio år kunde man vidare konstatera att det nu finns en större medvetenhet i världen om att folkmord i ett land kan få konsekvenser för dess regering. Förövarna kan ställas inför rätta i bl a Haag och ett sådant lands regering kan frysas ut av världssamfundet. Vidare fick vi höra att det är religiös och etnisk fanatism, och inte nationalism, som ligger bakom de flesta brott mot mänskligheten i efterkrigstiden. ”42% av européerna anser att judarna skor sig på Förintelsen”, sa Konstanty Gebert Ingen ville tala högt om denna världshistoriens största stöld. Det tog sextio år för Claims Conference m fl att få internationellt gehör för judarnas rättmätiga krav på restitution för stulen egendom. Idag är frågan om restitution aktuellare än någonsin, vilket bl a blivit tydligt i den debatt som uppstått om Moderna Museets i god tro köpta tavla, Blumengarten av Emil Nolde. I detta sammanhang vill jag också informera om att även alla judiska museer i världen har samma förpliktelse att återlämna stulna föremål, som kan ha hamnat i deras samlingar genom gåvor eller förvärv på auktioner. Inventeringar pågår i hela världen. Gebert talade vidare om att man får ca 250.000 träffar om man googlar på Holocaust och Jews. Om man tar bort ordet Jews får man det tredubbla antalet träffar! Alla vill således ha sig egen del av Holocaust, ett ord och ett begrepp som i själva verket endast syftar på mördandet av 6 miljoner judar under Förintelsen förtydligade Professor Yehuda Bauer, nestor i Förintelseforskning och konferensens huvudtalare. Andra folkmord innehåller element av Förintelsen, men inte alla de djävulskt uttänkta stegen och den avslutande industriella utplåningen genom gasning i dödslägren. Under Geberts inlägg sprids en isande känsla i min mage.. Jag förstår nu tydligare än någonsin hur stort vårt ansvar är inför framtiden. Kommer vi att lyckas att överföra kunskapen om Förintelsens historia och mekanismer till kommande generationer? Med de slutsatser man kan dra av tendenser i tiden kan vi bara fasa över vad som kommer att hända när de sista vittnena, de överlevande, inte längre finns bland oss. De överlevande som själva har tagit på sig Fortsättning på sid 4 Innehåll Museibladet 1/2010 2Vänföreningens ordförande har ordet 3 Ett åtagande som förpliktigar 4Nyheter och meddelanden 7 Drottning Kristinas toramantel 8 Leif Zern om Mago 9 Tre judiska tonsättare från Romantiken 11 Kvinnors texttolkningar i den moderna världen 15 Gud och Mammon, ett närmast otroligt samarbete 16Hon slank ut ur nazisternas nät 17Är en tvåstatslösning möjlig? 19 Redaktörens funderingar 20Rea i Seforim Program på Museet under våren (utförlig information finns på programbladet och hemsidorna) Tisdag 9/3 kl 19.00 Modernitet vs tradition? Paneldiskussion om Sveriges minoriteter Tisdag 16/3 kl 19.00 Konstanty Gebert, välkänd journalist i Polen. På engelska Söndag 21/3 12.00-16.00 Goda grannar, Vasastans museer: tema miljö Söndag 21/3 kl 17.00 Vänföreningens årsmöte Tisdag 23/3 kl 19.00 Adèle Schreiber berättar om judiskt liv i Indien Tisdag 13/4 kl 19.00 Paul Levine om Raoul Wallenberg Söndag 18/4 kl 17.00 Kjell Goldman om boken ”Politiska personer” Söndag 25/4 kl 17.00 Fredrik Strömberg om judisk kultur i tecknade serier Tisdag 27/4 kl 19.00 Henrik Bachner om ”Judefrågan” Tisdag 4/5 kl 19.00 Ola Anderstedt om ”Guldåldern” Söndag 9/5 kl 17.00 Thomas Fürth om Förintelse-arkivet i Tyskland Tisdag 11/5 kl 19.00 Ola Björemyr om filmen ”Judarna, ett folks historia” som visas Söndag 16/5 kl 17.00 Ingrid Lomfors om barntransporterna Tisdag 8/6 kl 19.00 Lena Posner-Körösi om sina 10 år vid makten (med reservation för ändringar) Fortsättning från sid 3 Museibladet 1/2010 det tunga ansvaret och det mycket svåra arbetet att berätta om något som varje gång medför sådana smärtsamma minnen för dem. Tänk vilket otroligt bidrag de givit till ökad förståelse och tolerans bland hundratusentals elever i Sverige! Tack och lov orkar några av dem fortfarande, men hur skall kunskapen spridas på ett lika sanningsenligt och berörande sätt när de sista överlevande gått ur tiden? Det är en fråga som jag vet att bl a Föreningen Förintelsens Överlevande själva brottas med. lögner är vi tacksamma för att våra samlingar innehåller odiskutabla bevis för vad som drabbade det judiska folket i Europa 1933-1945. Ännu äger möten mellan överlevande och elever rum här på Judiska Museet i Stockholm. Ingen går oberörd från ett sådant gripande möte! Det vittnar våra besökande ungdomar om. På Judiska Museet i Stockholm, som besöks av tusentals ungdomar varje år, kommer vi att alltid fortsätta förmedla kunskap om Förintelsens historia och mekanismer och vi kommer att göra vårt yttersta för att förvalta det arv de överlevande planterat hos oss. Ett åtagande som förpliktigar! I en tid när sanningar lätt förvrids till Yvonne Jacobsson Nyheter och meddelanden Harry Järv har gått ur tiden Harry Järv avled i december. Harry var i många år anställd vid Kungliga biblioteket och tjänstgjorde bl a som ställföreträdande riksbibliotekarie och chef för KB:s handskriftsavdelning. Harry Järv var finlandssvensk kulturskribent, ledamot av Vitterhetsakademien och författare till ett femtiotal böcker. Aron Neuman knöt Harry Järv till styrelsen för Judiska Museet i Stockholm i ett tidigt skede. Under flera år arbetade Harry aktivt för museet och hans insatser har varit betydande. Vi saknar Harry Järv i vår krets och har sänt vårt varmaste deltagande till hans hustru Barbro. Yvonne Jacobsson Barnens hörna invigd Trots snöstormen var det fullt av folk på Judiska Museet på morgonen den 17 december, då våra yngsta besökare var på plats för att inviga sin egen lilla hörna. Vid entrén trängdes stövlar och mössor i slaskiga pölar, men inne i lokalen var det lugnt och varmt. Hilleskolans tvåor och femmor satt som små ljus i den permanenta salen när illustratören och barnläkaren Rebecka Lagercrantz berättade om sitt arbete med att ta fram den tavla som nu pryder väggen för barn och ungdom i caféet. Rebecka Lagercrantz arbetar helst med levande modeller, och berättade att hon var tvungen att muta sin dotter med både sushi och sagor för att få henne att sitta stilla. Rebecka målade också av andra barn, bla en grannpojke som sprang omkring ute på gården, men ännu är ovetandes om att han nu finns att se på Judiska Museets vägg. Barnen i årskurs fem fick sedan berätta mer för de vuxna som närvarade om de barn som man ser på tavlan, som för dagen kom från Argentina, Israel, Sydafrika och Estland. Vi fick veta vad de har för favoritmat, vilka språk de talar och vad de hade tänkt bli när de blir stora. Och eftersom det var chanuka kunde ju inte invigningen vara komplett utan ljuständning, sånger och sufagniot. Så årskurs två tände ljusen och sken verkligen som sådana när de Foto: Clas Jackert sjöng Ner li, ner li (ett ljus för mig). Vi bjöds också på andra välkända chanukasånger innan det var dags att officiellt inviga barnhörnan med bandklipp, och naturligtvis ta en närmare titt på tavlan. Barnen verkade mycket imponerade och undrade om Rebecka möjligtvis målat den jättelika vepan på andra väggen också. De verkade också mycket hungriga, för sufganioten gick åt och saften tog slut i ett huj. Att denna idé med barnverksamhet på Judiska Museet gått att förverkliga är Kulturdepartementets och Eduard och Sophie Heckshers stiftelses förtjänst, då de givit pengar för ändamålet. Dessutom även Jessica Rothschild, lärare på Hillelskolan, som med undertecknad har arbetat fram innehållet. Så nu när barnhörnan är invigd är det fritt fram för alla att utforska den, både stora och små som känner ett behov av att leka, pyssla eller läsa judiska berättelser. Själv är jag nyfiken på hur man gör en egen sevivon, så att jag till nästa chanuka kan imponera på hela tjocka släkten med en handgjord leksak! Yael Fried Museibladet 1/2010 betald annonsplats Museibladet 1/2010 Investeringsverksamhet Museibladet 1/2010 Utblick judiska Europa Drottning Kristinas toramantel I början av oktober besökte jag Rom och i samband med detta självklart Judiska Museet i staden. Där finns en sann skatt, en toramantel sydd av Drottning Kristinas tyg, som hon förde med sig till Rom. Några judar i gettot slog sig på handel med gamla möbler som de köpte, reparerade och sedan sålde eller hyrde ut. Det ena gav de andra och det dröjde inte länge förrän de blivit kända och anlitade konst- och antikvitetshandlare. Här kommer Sonja Schlossmans artikel om toramantelns historia. För att få plats med sina varor fick de ibland tillåtelse att hyra lager och stallplats till vagnar och dragdjur utanför gettot. Om de fick behålla tillstånden berodde på vem som var påve, det som den ene bestämt kunde den andre ändra. Alla vägar leder ju, som bekant, till Rom. Yvonne Jacobsson I en glasmonter på Judiska museet i Rom finns en toramantel som sytts upp av ett tyg som en gång ägts av den svenska drottningen Kristina. Om tyget använts som klänning är osäkert, men i den vackra blå brokaden finns de tre svenska guldkronorna invävda. Daniela Di Castro, konsthistoriker och direktör för museet, lutar åt att tyget använts som tapet i ett av drottning Kristinas gemak i Rom. På 1600-talet var det vanligt att man täckte väggarna med vackra textilier. Daniela Di Castro lade märke till ”drottning Kristinas toramantel” när hon inventerade museet samling av textiler för ett par år sedan. Den hängde lite i skymundan och ingen visste, eller snarare tänkte på, att det var något speciellt med den. Judiska museet i Rom har en av världens största och vackraste samlingar av toramantlar och det var först när museet skulle flytta in i nya lokaler som den kom fram. Nu har den en egen, vackert upplyst glasmonter i museet. -Vi har också ett toraförhänge och en toragördel, det vill säga bandet som man binder ihop torarullarna med, som sytts upp av samma tyg, säger Daniela Di Castro. Så snart de restaurerats ska de placeras i montern. En toramantel är den ”klänning” som torarullarna förvaras i. Vad den protestantiska drottningen, som konverterade till katolicismen och bosatte sig i Rom 1655, skulle ha tänkt om hon visste att hennes värdefulla tyg skulle användas till en toramantel i en synagoga efter hennes död, berättar historien naturligtvis inte. Men drottning Kristina handlade med judiska konst- och antikvitetshandlare och hon kände förmodligen Tranquillo Vita Corcos, det och vi har flera textiler som signerats med kvinnonamn. rabbinen som 1704 skänkte toramanteln, toraförhänget och toragördeln till synagogan Quattro Capi. -Som konsthistoriker har jag ofta stött på judiska namn när jag studerat de romerska adelsfamiljer på 1600- och 1700-talen, säger Daniela Di Castro. Men jag visste inte riktigt vilken funktion de hade, och när jag såg ”drottning Kristinas toramantel” bestämde jag mig för att undersöka den lite närmare. -Det var en forskning som ingen gjort tidigare och som delvis förändrat synen på livet i det judiska gettot i Rom. Fram tills dess hade man framför allt fokuserat på fattigdomen och hur judarna lyckades överleva i gettot, men min undersökning visar att där fanns ett par familjer som skapat sig ett ganska bra liv som konst- och antikvitetshandlare. De i sin tur hjälpte de andra genom olika välgörenhetsinrättningar. År 1555 stängdes de romerska judarna in i ett getto. I bullan, som utfärdades av påven Paulus IV, stod bland annat att de inte fick ägna sig åt något annat än att handla med gamla kläder och lump. Många försörjde sig som skräddare och i de trånga gränderna fanns en uppsjö av små butiker och verkstäder, där romarna kunde lämna in sina kläder till lagning eller köpa gamla kläder som sytts om. Kvinnorna i gettot var också berömda för sina fina lagningar, handarbeten och broderiarbeten. - På den här tiden var det ett manligt arbete att brodera, berättar Daniela Di Castro, men i gettot var det kvinnorna som gjorde -Livet i gettot var på många sätt schizofrent, säger Daniela Di Castro. På dagarna kunde judarna lämna gettot och till och med handla med de fina familjerna, men så snart solen gick ner måste de återvända till gettot där de låstes in bakom höga murar. Ofta var det också samma människor som handlade med dem som bestämde att de måste lyssna på kristna gudstjänster. Bland kunderna fanns både påvar, kardinaler och adelsfamiljer. Många anlitade judarna när de skulle ta emot gäster och behövde hjälp med att möblera bostäder till dem. Möblerna hyrdes ofta ut och hämtades igen när gästerna rest. -När drottning Kristina kom till Rom 1655 lät påve Alexander Vll ställa i ordning Palazzo Corsini till henne, och det är mycket troligt att han gav Leone Iair, en judisk konst- och antikvitetshandlare, i uppdrag att hjälpa till med möblemanget, säger Daniela Di Castro. Leone Iair hade tidigare skaffat möbler till det påvliga sommarresidenset Castel Gandolfo. Drottning Kristina handlade också själv med judiska konst- och antikvitetshandlare. -Vi vet att hon köpte möbler av Prospero Di Castro när hon inredde sin teater i Palazzo Corsini och att en annan jude, Gabriel Di Segni, sålde ett par byster och en marmorstaty till henne, berättar Daniela Di Castro. Vi vet också att Leone Iair tog emot ett par av hennes gobelänger till reparation och att han sålde ett par antika byster till henne. Hur det vackra tyget med de svenska guldkronorna hamnade i Tranquillo Vita Corcos ägo vet man däremot inte. Men Tranquillo Vita Corcos var en stor kulturpersonlighet, som trots att han var jude var välkommen i de fina salongerna, och det är mycket troligt att han köpte tyget i samband med att drottning Kristina gick bort och stora delar av hennes samlingar såldes. Om han känt drottningen personligen vet man inte, men Daniela Di Castro håller det inte för omöjligt. - Tranquillo Vita Corcos var rabbin och läkare och högt uppskattad i hela Rom, Museibladet 1/2010 säger hon. Han skrev flera böcker och jag skulle kunna tänka mig att drottning Kristina gärna samtalade med honom. Men det är bara en gissning. Judarna i gettot fick bara ha en synagoga. När synagogan Quattro Capi, dit Tranquillo Vita Corcos skänkt toramanteln, toragördeln och toraförhänget, stängdes för att den låg utanför gettot, flyttades alla föremål därifrån till synagogan i gettot. Där förvarades de fram till 1904 då gettot revs och den gamla synagogan ersattes med en ny. - När vi firade synagogans 100-årsjubileet 2004 klädde vi torarullarna i våra allra finaste toramantlar och ledde dem i procession genom synagogan, berättar Daniela Di Castro. Då var ”drottning Kristinas toramantel” naturligtvis med. Den är en av våra allra finaste klenoder. Sonia Schlossman Mago På Museet den 19 januari Leif Zern om Mago En snöig januarikväll kom Leif Zern till museet och talade om Mago, som han uppskattat mycket men inte vetat så mycket om. Mago gav l988 ut en memoarbok, som Zern tidigare inte läst. Mago ritade kläder – Zern växte upp en klädfamilj - dock inte av Magos stil. Zern ville på alla sätt rekommendera boken, som han fann synnerligen bra. Mago hade en litterär talang också, trots att svenskan var hans andra språk, han var ju född i Berlin. Dessutom hade han musikaliska anlag, så man märkte ingen brytning. Han berättar i boken om alla han träffar, dock utan alltför många detaljer. Han berättar om fadern, läkare, om farfadern ”nervläkare”, psykiater i vår tid, om vännerna Marlene Dietrich, Harriet Andersson och många, många fler. ”Att se bakåt har aldrig varit något för mig” skriver han själv i boken. Att frammana minnena var en del av hans personlighet. Magos upplevelser i barndomen var hemska. Pappan hämtades av Gestapo. Modern var icke-judinna och fadern lyckades komma tillbaka till familjen, dock som en bruten man. Mago skriver inte så mycket om dem, i stället skildrar han olika tanter och stjärnor. Han lägger märke till hur var och en är klädd, speciellt kvinnorna. hög ställning. Teatern fick vind i seglen direkt efter kriget. Karl Gerhard såg tidigt Magos kapacitet, liksom Kid Severin på Expressen. Hon använde honom för att illustrera sina kåserier. l945, då Mago varit i Sverige i sex år, fick han sin första kontakt med teatern då han deltog i en tävling. En annan deltagare var Åke Hodell. Max Goldstein, Mago, hade stor tur som så lätt gled in i teaterns värld. Han var ju inte direkt anpasslig, men man beundrade hans fantastiska yrkeskunnande, hans känsla för material och linjer. En av dem som han betydde mest för är Ingmar Bergman. Gycklarnas afton hade kostymer gjorda av Mago, liksom Sommarnattens leende. Ingmar Bergman har blivit känd som 40talist med svart-vita kammarspel. Även där var Mago med. Magos betydelse för svensk film och teater gäller kläderna. Han var ju inte scenograf, sa Zern. Alla lade märke till Magos kläder. Hans första uppdrag var på Scalateatern, sedan Södra teatern. Mago arbetade på 50talet i en stil som man också möter hos andra, t.ex. Yngve Gamlin. Bergman använde honom i Ibsens Hedda Gabler med dräkter i stram stil. Mago lyckades verkligen anpassa sig till Bergmans krav. Git Gay var den stora stjärnan då. Zern berättade att hans familj ständigt gick på teater, men det var revyteater, som då hade Mago kom till Sverige i en lycklig period, ansåg Zern. Han bodde på ett pojkhem på Söder, på Hornsgatan, tillsammans med 12 – 14 pojkar. Livet på Hornsgatan var ganska lyckligt. Hans kusin, Dieter Winter, hade också kommit från Berlin. Dieter bodde hos Ingmar Bergmans familj. Första gången Ingmar Bergman dyker upp är när Dieter har med sig ett matpaket som skulle lämnas till Ingmar Bergman, som då levde då ihop med ”Sveriges Mata Hari”. Mago snuddar här vid ett kapitel i Sveriges nutidshistoria. Bergman framställde i sin självbiografi Laterna Magica sin pappa Erik som en svår person, nästan som nazist. Dieter, en judisk pojke, bodde i hans familj under sex år. Detta hade ej skett om pappan hade varit nazist. Bergman hade ett behov av att skildra sina föräldrar på ett negativt sätt ansåg Leif Zern. Mago, som hade ett förlåtande sinne, klarade av samarbetet med Ingmar Bergman helt utmärkt. Mago berättar i sin bok om allt som hände på ett positivt sätt. Han kunde arbeta med stor glädje men också skänka glädje åt andra. Måhända en lycklig parentes i en synnerligen olycklig tid. Samarbetet med Harriet Andersson var intensivt, liksom med Marlene Dietrich. Lustig är skildringen hur de skickade korv till varandra, Museibladet 1/2010 har gjort l2 filmer tillsammans. Varför inte fler? En av oss var väl vidskeplig! Marlene salami till Mago som skickade leverkorv till henne. ställningen). Peter, Magos bror, har lånat ut alla personliga saker till utställningen. Efter Leif Zerns synnerligen uppskattade kåseri fick den talrika publiken möjlighet till frågor. Då framkom att Mago bejakade sin judiska identitet. Han hade ett avspänt förhållande till det judiska. Mamman var tyska, pappan jude, krigshjälte i första Världskriget. Efter att Nürnberglagarna infördes fick pappan endast ha judiska patienter (läkarskylten kan beskådas i ut- Ingmar Bergman var puritanen, Mago sybariten, men det fanns en lekfull sida hos Ingmar Bergman också, tänk på Glada änkan och Sommarnattens leende. Båda var perfektionister – Mago kunde flytta en knapp flera gånger tills han blev nöjd. Vänskapen betydde mycket för Mago, som inte hade någon egen familj. Mago hörde hemma både i teaterns och filmens värld. Ingmar Bergman och Mago Birgit Blideman Museichefen Yvonne Jacobsson tackade Leif Zern både för det charmanta föredraget och för inspirationen till utställningen. Musik På Museet den 17 januari Tre judiska tonsättare från Romantiken Det var med stor glädje som undertecknad åter bänkade sig tillsammans med 30-talet operahungriga lyssnare söndagen den 17 januari. Det är alltid trevligt att skriva ett reportage om sitt eget föredrag! Speciellt med en så härlig publik! Vad berättade jag om? Jo, tre judiska tonsättare inom främst romantiken och operans värld. Tre som behöll sin judiska identitet. Fromenthal – även kallad Jacques – Halévy tillhörde en av de äldsta judiska familjerna i Frankrike, hans dotter gifte sig med Georges Bizet. Halévy skrev bland annat Judinnan som gjorde stor sensation när den uruppfördes 1835. Ett klarläggande: Ja, operan har spelats i Sverige. Mathilde Grabow en av de klassiska svenska operasångarna på 1800-talet hade den som en paradroll. Jag spelade början av den andra akten där den judiska påskceremonin utspelas. Det synagogala inspirerade säkert tonsättaren som fått en gedigen judisk grundutbildning. Så kom vi till Giacomo Meyerbeer. Han hade lovat sin morfar att aldrig ge upp sin judiska tro. Han var ekonomiskt oberoende i sitt liv, framstående i sina operor, bland annat Hugenotterna och Profeten. Ett klarläggande till: Profeten handlar inte om något judiskt – vilket man skulle kunna tro. Det rör sig om en falsk kristen profet på 1600-talet som inspirerat Meyerbeer att skriva operan. Balettmusiken framfördes i sin helhet. Härlig musik i glad fyrtakt! Så avslutade jag (nästan!) programmet med Karl Goldmark, en av tjugotalet barn i en stor ungersk-judisk familj. Han studerade i Wien och i hans mest berömda opera Drottningen av Saba har han i flera scener använt sig av judisk-orientaliska motiv. Mycket god vän genom åren med Johannes Brahms som uppmanade judiska tonsättare att skriva judisk musik. Jag avslutade programmet med en repris Asger Hamerik, långsamma satsen ur hans Judiska Trilogi för orkester. Ett smekande vackert stycke orkesterromantik som förenar mina stora intressen, det judiska och den romantiska orkestermusiken. Hamerik levde mellan 1843-1923. Han skrev sju symfonier där bland annat den andra, den tragiska, i sin andra sats Andante Penitente är direkt hämtad från den judiska liturgin! Troligen umgicks Hamerik mycket med den judiska gruppen i Baltimore dit han flyttade när han inte uppmärksammades tillräckligt i Danmark. Min redovisning av judiska tonsättare blev kanske lite summarisk – jag ville inte hålla på för länge. Men visst fanns det flera än de som var med i programmet. • Ferdinand Hiller (1811-1885) Mendelsohns gode vän som skrev många pianokonserter och någon symfoni. Lite osjälvständig men charmfull musik. • Friedrich Gernsheim (1839-1916) Här är en verkligt stor tonsättare. Mycket god vän med Brahms som stod under Gernsheims tydliga inflytande! • Ferdinand Ries (1784-1834) Beethovens gode vän, elev och skyddsling – som påverkades i sin symfoniska stil av mästaren. • Ignaz Moscheles (1794-1870) Vackra, välklingande pianokonserter – lite opersonliga. Vågar jag fråga om jag får komma tillbaka och berätta om dem också? Under vår tid finns ju andra namn också – hur många som helst Bernstein, Bloch, Holewa, Karkoff, Copland, Pergament, med flera... man kan hålla på länge med dem också! Tack än en gång kära publik! Bo Hyttner Vad hände t ex med Gustav Mahler? Ja, visst men precis som Offenbach så lät han döpa sig för att i det antisemitiska Wien kunna skaffa sig en etablerad plats, i likhet med de berömda dirigenterna Bruno Walter och Otto Klemperer. Men det fanns flera tonsättare under romantiken – tonsättare som behöll sitt judiska arv. Här är en lista på – tyvärr – bortglömda storheter. Giacomo Meyerbeer Fromenthal Halévy Karl Goldmark 10 Museibladet 1/2010 11 Museibladet 1/2010 Religion På Museet den 15 december Kvinnors texttolkningar i den moderna världen Den 15 december ägde en intressant paneldiskussion rum på Judiska Museet. Medverkade gjorde Judith Narrowe, judinna och socialantropolog, Helene Egnell, stiftsadjunkt inom Svenska Kyrkan och Fazeela Selberg Zaib, muslimsk bloggare och debattör. Moderator var Yael Fried, som inledde med att presentera kvällens ämne och paneldeltagarna. Varför är ni engagerade i frågor som religion och jämställdhet? Judith förklarade att hon är en sökande själ som ännu inte hittat sanningen, men som inte ger upp och att detta var anledning till hennes engagemang. Helene Egnell, som drivit jämställdhetsfrågor vid Centrum för religionsdialog, beskrev hur hon blivit engagerad i frågan om religion och jämställdhet. Fazeela berättade om sin bakgrund och sitt arbete för jämställdhetsfrågor för muslimska kvinnor. För henne var frågan om jämställdhet en rättvisefråga. Fanns det ett kvinnligt sätt att tolka texterna? Judith reflekterade över om det finns ett kvinnligt sätt att läsa texterna i de religiösa källorna. Hon reagerar fortfarande starkt på en mening ur Pirke Avot (Fädernas Ordspråk) ”Det är bortkastad tid att tala med en kvinna”, en mening som på många sätt känns kränkande för dagens kvinnor. Vissa texter är helt enkelt kvinnofientliga. Helene ansåg att det mer fanns ett feministiskt sätt att tolka texterna. Fazeela berättade att det sedan 600talet varit män som traditionellt tolkat Koranen, men att många muslimska feminister numera kräver en rättvis tolkning. Genom detta skulle kvinnor bli likvärdiga med männen, vilket skulle vara nödvändigt för att få en religion som bättre fungerar i vår tid. Yael ställde frågan om det fanns något konkret exempel på en källtext som kan komma till användning för att ge kvinnor rätten att tolka på lika villkor. Fazeela menade att männen har tolkat texter, som t ex stipulerar att den muslimska kvinnan skall täcka huvudet, på ett för dem passande/patriarkaliskt sätt. På grund av för kvinnor negativa tolkningar av ord i Koranen som ”anständigt” – att kvinnor skall klä sig anständigt – har kvinnor tvingats bära burka i stället för att endast kanske täcka armen, vilket ju också är att klä sig anständigt. Judith poängterade att kvinnans roll i Toran (Fem Moseböckerna – läran) är viktig, hon föder barn, visserligen helst söner, men det råder ingen tvekan om att kvinnan har en given plats. Yael ville höra hur paneldeltagarna såg på en kristen teologs, Anne-Louise Erikssons tre feministiska förklaringsmodeller vad gäller tolkningar av bibliska texter: Moderat (att tolka källorna korrekt, vilket innebär att de ursprungligen är feministiska om man läser dem rätt), Reformistisk (nytolkande), Radikal (förkastar patriarkaliska traditioner) Vilken av dessa kategorier ger kvinnor bättre position i religionen och samhället? undrade sedan Yael. Judith tyckte att källtexterna för kvinnor var tillräckligt intressanta än idag för att man inte skall förkasta dem. Hon föredrog därför den reformistiska hållningen eller konservativa (om man använder ett judiskt namn för samma inriktning): man måste försöka tolka texten så att den fungerar i dagens samhälle. Halachan (den judiska lagen) är lika viktig som Toran. I vårt moderna samhälle kan vi tillåta oss att ha ganska stor frihet att tolka Toran och halachan. Konsten är att handskas med halachan så att man kan leva med den i vår samtid, detta utan att göra alltför stora avsteg från grundläggande lagar. Fazeela ville lägga till en tolkningsingång till texterna, nämligen den filosofiska. Den radikala tolkningen är inte aktuell, eftersom man då tappar så mycket av det ursprungliga. Genom ett filosofiskt förhållningssätt kan man hitta en relevant tolkning av Koranen, menade Fazeela. Helene tyckte att strategier är viktiga. Genom religionens grundläggande tankesystem kan man ”hela en sjuk värld”. Men vi behöver arbeta mer med att förbättra kvinnans villkor och roll i religionen. Religionen är viktig i samhället. Har feministiska tolkningar av religioner mer gemensamt än riktningar inom respektive religion? Judith tyckte att kvinnor och män kämpade från olika håll. Fazeela hade erfarenheten att de kunde vara svårt att vara både religiös och feminist. Hon kunde ibland känna att hon befinner sig i ingenmansland när hon vill verka för en bättre plats för kvinnan i religionen. Men ändå hyste hon hopp om att allt skall bli bättre. Helena menade att det alltid finns feministiska tolkningar, men att inte ens dessa ibland kan rädda texterna. Judith erkände att det hände att hon ville slänga bort vissa halachiska texter som inte gick att tolka på ett rättvist och meningsfullt sätt. Fazeela berättade att det fanns tusentals texter som är otroligt kvinnofientliga i haditherna (berättelser om profeten Mohammed). Hon upplevde att dessa motsäger texter från Gud/Koranen. Yael undrade vad panelen kunde dela med sig till sekulära feminister? 12 Museibladet 1/2010 Judith började med att säga att hon inte tycker att Sverige är ett sekulärt samhälle. I Sverige är sjöarna, skogen och naturen heliga, men vi har en kristen värdegrund i vårt samhälle. Det är bara att titta i almanackan… alla röda dagar. Judith tycker att det svenska samhället är genomsyrat av kristen etik och moral. Paneldeltagarna höll med. Helena menade därtill att det är judisk-kristna värderingar som kan skönjas i vår lagstiftning och att även humanistiska värderingar har religiösa grunder. Inom islam finns ett talesätt, sa Fazeela, ”Paradiset ligger under moderns fötter”. Mannen förtjänar inte att upphöjas för då blir han ett ideal. Kvinnan har naturligtvis en given plats inom islam och vi måste fortsätta att arbeta med frågan om rättvisa. Kan inte män vinna något på en feministisk tolkning? var Yaels nästa fråga. Faazela underströk att det finns män som stöder kvinnans kamp. Kvinnan måste uppfostra sina söner till mer jämlikt tänkande. Alla var överens om att det är reformisterna som drar det tunga lasset för att de inte avviker från källtexten. Avslutningsvis undrade Yael vad vi behöver arbeta med och vad drömscenariot är? Judith vill gärna se en synagoga fylld av judar, inte uppdelad på kvinnor och män. Fazeela vill att alla skall ha sin bönestund på samma nivå, att alla går in genom huvudingången. Helena menade att vi behöver fortsätta att arbeta med strukturer som innebär att man både kan vara präst och förälder på samma villkor. Hon vittnade om den utbrändhet hon sett bland kvinnliga präster. Alla tyckte att källtexter måste tolkas i en samtida kontext, så att livet kan fungera bättre i ett modernt samhälle! Endast när kvinnor blir jämställda i religionen får vi ett bättre och rättvisare samhälle! Yvonne Jacobsson STÖD JUDISKA MUSEET I samband med högtidsdagar köp ett CHAJ-diplom i stället för blommor För information och köp kontakta Museet telefon 08-31 01 43, fax: 08-31 84 04 e-post: [email protected] eller besök Museet på Hälsingegatan 2 CHAJ = LIV och TALET (18 lyckotal) CHAJ-diplom måste beställas minst en dag i förväg Vänföreningens årsmöte äger rum den 21 mars kl 17.00 13 Museibladet 1/2010 BEHÖVER NI FOTOGRAF vid bröllop, jubileum och andra viktiga fester, porträtt eller reklam? Saksinvest Kontakta Jan Herdevall Sound & Music Studio Telefon: 021-35 79 18 Mobil: 070-738 66 22 E-post: [email protected] Hemsida: www.soundmusic.se Sound & Music Studio arbetar med foto, film och musik. importör av livsmedel saluföres under märket Pride DET NATURLIGA SÄTTET ATT ISOLERA www.eurokork.se www.eurotak.se www.takanalys.se 14 Museibladet 1/2010 LP Nierenburg AB 15 Museibladet 1/2010 Författare På Museet den 6 december Gud och Mammon, ett närmast otroligt samarbete När vi en senhöstkväll samlas för att med Per-Martin Meyerson diskutera hans bok Gud & Mammon. Om religion, kapitalism och liberalism i ett judiskt perspektiv så är det med stora förväntningar att få oss till livs ny kunskap och en stunds intellektuell stimulans, och vi blir inte besvikna. Man får anledning att både under kvällen och senare reflektera över de spännande tankar som Per-Martin framför. inverkan på människans ambitioner till förnyelse och materielll förkovran? Kristendomen, menar han, var fixerad vid givna lärosatser och dogmatisk intolerans, inmurad i ”oföränderlig betong”. I kontrast söker judendomen nya vägar genom att omtolka och anpassa lagen till nya erfarenheter och förändrade omständigheter. I Talmud och på andra håll förs en ständig dialog mellan judar om Guds mening. Författaren, nationalekonom till yrket, har också redan tidigare behandlat ämnen utanför sitt huvudområde, t ex en kritisk analys av sionismen, om ”den judiska anden” och om sin släkt. Kan man låta bli att lockas av en titel som Sockerbagare i Doktorshatt. Själv minns undertecknad med beundran Per-Martin som den ledande borgerliga debattören på 1970-talet om löntagarfonderna. Därför finns också en beredskap hos judarna att trots yttre svårigheter anpassa sig till förändrade villkor. När med början i Italien det ekonomiska livet, inte minst handeln mellan länderna, förändras under medeltiden, så utnyttjar judarna de nya möjligheterna och går därmed i täten för utvecklingen av kapitalismen i Europa. Ytterligare stimulans under kvällen får vi av statsvetaren Kjell Goldmann, som är medinledare och som med sina kommentarer snabbt skapar en stämning av att vi befinner oss på en disputation, där Per-Martin får försvara sina teser. Vad är det då för teser som framförs? I korthet ska jag försöka relatera bokens innehåll och kvällens debatt. Att rätt förstå den judiska historien har varit författarens utgångspunkt. Boken handlar just om att mot bakgrund av den judiska religionen visa hur både i dag och förr så mycket i samhället, i kulturen, i ekonomin och i vetenskapen, har sina rötter i judendomen. En nyckelfråga författaren ställer är om religionerna har en hämmande Med kapitalismen följer också, när Gud tyglat Mammon, en utveckling mot frihet, kreativitet och demokrati och så småningom en judisk integration i de västerländska samhällena. Gud och Mammon behöver varandra! Ett avantgarde alltså men som trots allt inte lyckades skapa förståelse för behovet av sin särart. Per-Martin nämner som exempel på detta bl a judisk integration i det kristna samhället och staten Israel. Andra har naturligtvis också försökt förklara kopplingen mellan kapitalismen och judarna. Både i boken och under debatten visade författaren stor beläsenhet. ”Opponenten” kunde naturligtvis ändå peka på en del ”blottor”, särskilt när diskussionen hamnade på frågan om judisk identitet och klasselit. Författaren replikerade snabbt att för honom var den judiska historien den viktigaste identitetsmarkören och att hans bok handlade om de centraleuropeiska judarna, en elit som traditionerna gjort till ett avantgarde. Ska vi sammanfatta så menar författaren att religion, kapitalism, frihet och demokrati skapade de fundament, som varit grunden för judisk utveckling under de senaste århundradena. Judarnas historia är en berättelse om människans förmåga att själv skapa de förutsättningar som fört utvecklingen framåt. Till slut, tack Per-Martin för att du tar upp ämnen som leder till många reflektioner och också fortsatta studier, tycker Peter Haas 16 Museibladet 1/2010 Författare På Museet den 1 december Hon slank ut ur nazisternas nät Många hade kommit till museet när Dina Rajs berättade om sin bok som handlar om hur hon överlevde Förintelsen som barn. Peter David från Megillaförlaget som givit ut boken deltog också och läste valda delar. Boken heter ”En reva hade nätet – och där slank jag ut”. Idén till titeln fick Dina av Wislawa Szymborskas dikt Nära ögat som också inleder boken. - Boken är skriven ur ett barns perspektiv, när jag är mellan tre och sju år, berättade Dina. Det är både mina egna minnen och det som har berättats för mig. Mycket har jag fått från min mammas berättelse då hon vid 84 års ålder blev intervjuad av Shoa Visual History Foundation som dokumenterar ögonvittnesberättelser från Förintelsen. Mammas intervju kompletterar mina egna minnen och mitt barnperspektiv. Dina som föddes i staden Ruma som hörde till Kroatien i Jugoslavien tillhör de 10 procent judiska barn som överlevde Förintelsen. Hon var tre år när Jugoslavien angreps av tyskarna 1941 och judeförföljelserna började. Hennes pappa Misha fördes till Tyskland som krigsfånge. Det blev allt svårare för judar i Ruma. Dinas mamma Lea beslutade därför att de skulle ta sig till Ungern. Det kändes tryggare där. I tre år levde Dina och Lea gömda i Budapest med falska identitetshandlingar. Dina fick ett nytt namn, Marika, liksom mamman som kallade sig Karolina. Runt halsen bar de alltid en kedja med ett kors. Mamma och dotter levde i ständig rädsla för att bli upptäckta och mamma inpräntade i Dina att hon aldrig skulle berätta att de var judar. Under hösten 1944 inleddes den process som skulle leda till massmordet på judarna i Budapest Vid flera tillfällen pressades den då sexåriga Dina och hennes mamma av ungerska nazister att erkänna att de var judinnor, vilket skulle ha lett till en säker död. Men de lyckades övertyga nazisterna om att så inte var fallet. I boken beskrivs den fasansfulla scenen när mor och dotter på väg till farföräldrarnas hus i det judiska ghettot i Budapest ser en lång rad lättklädda eller nästan helt avklädda människor drivas framåt av vakter med vapen i bitande kyla vid Donaufloden. Vakternas rop blandas med schäferhundars skällande och det hörs skrik och gråt från offren. Vakterna slår och sparkar människomassan framåt; gamla, kvinnor och barn. Dina och mamman står gömda i halvmörkret, de är själva stela av kyla och skräck. De blir vittnen till en avrättning där kroppar skjuts och sedan slängs i Donau. Dinas mamma börjar gråta förtvivlat och Dina blir rädd att även de skulle bli hämtade av vakterna. Hon knuffar därför snabbt in mamman i en port och där stannar de länge. Det blev mörkt innan skotten upphörde och de vågade gå hem. Mamma ansåg hela livet att Dina genom sitt rådiga handlande räddat livet på dem båda. Denna händelse etsade sig fast i Dina. Efter kriget återvände Dina och hennes mamma till Jugoslavien och återförenades där med pappa Misha som i april 1945 kom tillbaka till Jugoslavien efter att hade överlevt fyra års fångenskap i Tyskland. - Att min kärnfamilj återförenades efter sex års mördande av Europas judar är en sorts Happy End, ett mirakel. Man kan undra om det var mammas kurage, Guds vilja eller många tursamma omständigheter som räddade oss, undrade Dina. Troligen det sistnämnda. Av Rumas 249 judar överlevde bara 19. När jag läser boken har jag svårt att förstå hur en liten flicka kunde genomleva de svåra åren, leka med jämnåriga judiska barn – som ibland mördades av de ungerska pilkorsarna - och hitta saker att glädja sig åt. Det ger ett vemodig ljus åt de minnen som Dina berättar om. Boken är mycket läsvärd. Det som gör denna personliga och innerliga berättelse annorlunda är att den sammanställts av ett barns minnesbilder. Idag ägnar både Dina och hennes man Jovan sin tid åt att berätta för skolelever och allmänheten om sin barndom under Förintelsen. Jag önskar dem båda lycka till med sin viktiga gärning. Rut Milchner 17 Museibladet 1/2010 Diskussion På Museet den 9 november Är en tvåstatslösning möjlig? Museet inbjöd till en välbesökt afton kring den ständigt lika kontroversiella frågan om bildandet av en palestinsk stat vad sidan av staten Israel. Utgångspunkten utgjordes av den israeliske historieprofessorn Benny Morris nya bok One State, Two States (2009). Kvällens huvudtalare var Ernst Klein, f. d. chefredaktör för Östgöta-Correspondenten och välkänd debattör och Israelvän. Ernst Klein redogjorde till en början utförligt för Benny Morris huvudteser i sin bok. I sina tidigare böcker har Morris sysselsatt sig med bakgrunden till palestiniernas flykt från sina städer och byar i samband med Israels självständighetskrig 1948. vill alltså visa att det arabiska motståndet mot den judiska närvaron i Palestina varit intensivt under alla år. Han påminner om att PLO-stadgan uttryckligen förklarade att endast de judar som fanns i Palestina före 1917 hade rätt att bo kvar. Morris uppfattning är att den förändrade hållning som PLO idag säger sig inta, när man säger sig acceptera en tvåstatslösning, mest är en läpparnas bekännelse. Hamas kategoriska avvisande av en sådan lösning betyder sannolikt att majoriteten av palestinierna fortfarande inte accepterat Israels existens. att Morris har en alltför pessimistisk syn på problemets lösning. Han påminde också om att Israel betedde sig anständigt mot araberna i samband med det uppror som uppstod när staten bildades. De palestinska araberna fördrevs definitivt inte från sina områden. Hans uppfattning var också att denna konflikt skiljer sig från andra bl a genom det faktum att palestinierna blivit kvar i sina flyktingläger med en ständig förhoppning om att en dag få återvända till sitt eget land. Lennart Wolff Morris är själv för en tvåstatslösning. Han argumenterar dock för att visa att den egentligen inte heller är hållbar. Orsaken är naturligtvis arabernas envisa motstånd mot den judiska närvaron i det område som de fortfarande betraktar som sitt land. I sin nya bok utvecklar Morris en ganska pessimistisk syn på möjligheterna till en varaktig fred mellan Israel och palestinierna. I bokens slutrader lanserar han dock en förhoppning att en tvåstatslösning skulle kunna bli mer realistisk ifall man återupplivar tanken på att bilda en arabisk stat som skulle omfatta såväl Västbanken, Gaza som Jordanien. Realismen i en sådan tanke tål att diskuteras. Den nya boken är en historisk genomgång av hur sionister och palestinier sett på frågan om en eller två stater i Palestina. Morris påminner om att araberna från första början sett Palestina som ett exklusivt arabiskt land. En tanke som hade sin grund i en religiös övertygelse om att den mark som en gång erövrats i islams namn aldrig får uppges. Denna tanke går idag igen i Hamas program. Det arabiska motståndet handlade inte bara om att man var emot en judisk stat. Araberna var emot all judisk invandring och man var beredd att motsätta sig den även med våld. Morris hittar bara någon enstaka och isolerad palestinsk röst som kunde tänka sig att acceptera judisk invandring. Han Efter Ernst Kleins utförliga referat av Morris bok följde en diskussion. Ricki Neuman, som var inbjuden till panelen, ansåg Foto: Clas Jackert 18 SK AP AN DE RE SU RS ER Museibladet 1/2010 K-Å WESTERL UND B YGGNADS AB WESTERLUND BYGGNADS Tunnlandsvägen 16, Bromma. Box 9. 161 26 Bromma. T el: 08-80 80 98. F ax: 08-704 85 90 Tel: Fax: 19 Museibladet 1/2010 Redaktörens funderingar... ...om ingenting någon gräsklippare trots att min mamma brukade säga att det var hennes högsta önskan. Som tur var var hon förnuftig och insåg att hon inte skulle ha någon nytta av en gräsklippare i lägenheten. Ärligt talat så har jag inte haft tid att fundera speciellt mycket sedan förra numret. Det ska nämligen bli stambyte i mitt hus och jag har ägnat den mesta tiden de senaste månaderna att försöka få ordning på min lägenhet, jag har 47 års skräp att ta hand om. Egentligen ännu fler år om man räknar per person. Jag har visserligen inte bott där riktigt hela tiden, jag flyttade faktiskt hemifrån, men ni vet ju hur det är när barnen flyttar hemifrån, de tar inte med sig allt, det blir alltid en del över. Dessutom är man ju ofta hemma hos föräldrarna. När jag sedan flyttade tillbaka kom jag tillbaka med mer saker än jag hade när jag flyttade ut. I 22 år fanns pappa i lägenheten. Mamma bodde där i 29 år. Sammanlagt blir det alltså 98 års prylar och skräp. Alla har samlat på sig saker. Böcker och skivor finns det ett överflöd av och eftersom familjen var både musik- och litteraturintresserade, mina föräldrar hade det dessutom som yrkesområden. Naturligtvis finns då också hyllor. Datorer har det blivit en del av också och maskiner och apparater av olika slag för inspelning och uppspelning av CD, DVD, video, gamla LP-skivor, för matlagning och jag vet inte vad. Jag har däremot inte Mina funderingar handlar denna gång om ingenting eftersom de har väldigt lite med Museet och Vänföreningen att göra men det blev i alla fall en dubbelbetydelse för huset jag bor i ligger i kvarteret Ingenting. Huset ligger nämligen i gamla Ingentingsskogen i Huvudsta, norr om Karlbergskanalen och Ulvsundasjön. Fast en del av alla mina saker skulle säkert kunna passa på Museet också, och så småningom när jag blir ”äldre” kanske jag kommer att skänka en del av mina saker och porträtt till Museet. Jag har till exempel ett porträtt av min mormors far, Gottlieb Klein, jag skrev om honom i förra numret av Museibladet. Sedan har jag ett av min mormor Anna Lublin som är målat av Olga RaphaelLinden. Nu är det inte så att jag har massor med dyrbar konst på väggarna, utan som jag nämnde tidigare är det mest hyllor som täcker mina väggar. Om vädret kan jag nog bara säga ”ack så mycket snö”. Det stora problemet är ju att den inte plogas och forslas bort. Varför är det så svårt för kommunerna att förstå att snön inte kan ligga kvar tills den töar bort utan att medföra fara för alla människor. Jag vet inte om jag har berättat om min vinterdröm tidigare men jag tycker att det inte borde vara tillåtet med snö i tättbebyggt område. Alternativet är att det finns tak över alla gator och torg så att snön inte kommer ner, som det är på moderna idrottsanläggningar utomhus. Taken ska alltså bara täcka vid snö och regn i övrigt ska det vara öppet. Tänk vad det skulle vara praktiskt, man slipper att släpa med sig ett paraply, om man misstänker att det kanske kan bli regn, och som man sedan dessutom glömmer någonstans. Sedan har jag en liten önskan: När ni alla glada och trevliga medlemmar anmäler er till våra program, oavsett om ni gör det per e-post eller telefon. Om anmälan gäller två eller fler personer att ni tar med alla namnen i anmälan. Det förenklar otroligt eftersom det är olika priser för medlemmar och icke-medlemmar vid våra programkvällar. Ett annat litet tips när det gäller anmälan per e-post är att använda raden med en direktlänk, under varje programpunkt på hemsidorna, Då blir ni nämligen anmälda till rätt programpunkt. Det fungerar från både Museets och Vänföreningens hemsidor. Slutligen vill jag önska er alla en trevlig Pesach & Påsk och till dess kommer mina nya stammar att vara nästan klara. De har lovat till Påsk så jag får väl skjuta på Pesach några dagar. I övrigt är det bara att se fram mot våren och alla pollen. @nnika Ehnwall God Pesach & Glad Påsk önskas alla Vänföreningens medlemmar 20 Museibladet 1/2010 SUPERREA PÅGÅR I JUDISKA MUSEETS BOKHANDEL SEFORIM Inbundna böcker: Vårt pris Nicole Krauss, Kärlekens historia 90:- Helena Henschen, Hon älskade 100:- I B Singer, På vår gata 75:- Suzanne Kaplan, Barn under Förintelsen 90:- Pocket: I B Singer, Trollkarlen från Lublin 35:- Erland Josephson, Rollen 35:- Harry Bernstein, Den osynliga väggen 35:- I handeln: 175:161:173:- 39:- ca Museets egen produktion: Tidigare: ”Josef Frank - Arkitekt och outsider” sv/en 35:- 50:”Sternverdunkelung - Lotte Laserstein och Nelly Sachs, om exilens villkor” 35:- 50:”Raoul Wallenberg - one man can make a difference” 35:- 50:”Cher Monsieur – fatala qvinna” av Agneta Pauli 60:-200:Paketpris för ovanstående tre titlar 95:- 300:Jacqueline Stare, Judiska Gårdfarihandlare 70:- 100:Glück, Neuman, Stare, Det Judiska Stockholm 100:-*130:Glück, Neuman, Stare, Sveriges Judar 100:-*155:* tillfälligt pris under REAn OBS. Begränsade upplagor. Först till kvarn gäller! RAOULWALLENBERG ONEMANCANMAKEADIFFERENCE