1. No category

Forskningsetik för humaniora Håkan Salwén Pre-­‐print, januari 2015 1 Forskningsetiska aspekter på humaniora .......................................................................... 2 1.1 Introduktion ........................................................................................................................................ 2 1.2 Forskningsetik .................................................................................................................................... 5 1.3 Humaniora ........................................................................................................................................... 6 1. 4 Bokens disposition ........................................................................................................................... 7 2 Forskningsetiska principer ...................................................................................................... 9 2.1 Introduktion ........................................................................................................................................ 9 2.2 Forskningsetiska principer. ........................................................................................................... 9 2.3 ”Det spelar ingen roll om jag gör det eller inte” .................................................................... 16 2. 4 Kranierna igen ................................................................................................................................. 18 2.5 Lagen om etikprövning .................................................................................................................. 21 2.6 Sammanfattning ............................................................................................................................... 22 3 Vetenskaplig oredlighet ......................................................................................................... 23 3.1 Introduktion ...................................................................................................................................... 23 3. 3 Fabricering, Falsifikat och Plagiat ............................................................................................ 24 3.4 Hur hanteras oredlighet? .............................................................................................................. 28 3. 5 Sokals bluff ........................................................................................................................................ 29 3. 5 Hur kan man förebygga avvikelser från god forskningssed? .......................................... 31 3. 6 Sammanfattning .............................................................................................................................. 32 4 Forskningens inriktning ......................................................................................................... 34 4.1 introduktion ...................................................................................................................................... 34 4.2 Forskningssystemet idag .............................................................................................................. 35 4.3 Vad bör man forska om? ................................................................................................................ 38 4. 5 Sammanfattning .............................................................................................................................. 45 5 Värdet av humanistisk forskning ........................................................................................ 47 5.1. Har humanistiska kunskaper och färdigheter egenvärde? .............................................. 47 5.2 Vilket instrumentellt värde har humanistiska Forskning? ............................................... 49 5.4 Sammanfattande kommentarer ................................................................................................. 60 Referenser ...................................................................................................................................... 62 1 1 Forskningsetiska aspekter på humaniora
1.1 I NTRODUKTION
Gravarna på Rounala ödekyrkogård grävdes upp 1915. Kyrkogården ligger cirka två mil
nordost om Naimakka i nordligaste Lappland. Arkeologen Eskil Olsson, på uppdrag av
anatomiska institutionen vid Uppsala universitet, ledde arbetet. Syftet var att komplettera
universitetets samling av samiska kranier. Ett antal kranier fördes från Rounala till Uppsala,
men flyttades på 90-talet vidare till Historiska museet i Stockholm. Kranierna anses vara från
1200-talet.
Sametinget har av regeringen begärt att kranierna repatrieras från Historiska museet för att
istället kontrolleras av sametinget. Kranierna har
för det samiska folket kommit att representera Sveriges ouppklarade koloniala förflutna gentemot
den samiska befolk- ningen där den rasbiologiska forskningen använde samiska kranier för att
måttbestämma den samiska rasens underlägsenhet gentemot den nordiska befolkningen. (Shmm
2009, s. 34)
Dessutom
hänvisar
sametinget
till
internationella
överenskommelser.
FN:s
Urfolksdeklaration, antagen 2007, säger att ursprungsbefolkningar har rätt att kontrollera
ceremoniella objekt och rätt att förfoga över sina mänskliga kvarlevor.
Historiska museet vill inte gå med på en repatriering. Företrädare för museet anser att
kranierna bör bevaras i statlig ägo. Museet hänvisar till forskningsläget. Kranierna har ett stort
vetenskapligt värde. Kunskaperna om medeltida människors livsvillkor i norra Sverige är
mycket begränsade. Vad de åt, vilka sjukdomar de drabbades av och hur gamla de blev är
oklart. Det är dessutom inte säkert, hävdar företrädare för museet, att det handlar om samiska
kranier (Shmm 2009, s. 4).
Vad är rätt att göra? Vems intressen väger tyngst och varför? Hur skall olika vetenskapliga
intressen vägas mot samernas intressen av att bevara och stärka sin kulturella identitet, deras
krav på upprättelse?
Historiskt sett har samerna varit en utsatt grupp i Sverige. En annan utsatt grupp är
romerna. Under århundraden har romer i Sverige fått utstå diskriminering och annan
kränkande behandling. Romernas nuvarande problematik diskuteras flitigt i media.
Laura Palosuo, vid centrum för multietnisk forskning vid Uppsala universitet, har på
uppdrag av regeringens delegation för romska frågor författat ”En inventering över
2 forskningen om romer i Sverige”. Palosuo slår där fast att mycket av det arbete som gjorts
under senare tid för att förbättra romernas situation har misslyckats på grund av okunskap och
fördomar. Forskningen om romer är, enligt Palosuo, otillräcklig. I ett försök att råda bot på
detta förslår hon forskare att bland annat undersöka sambanden mellan diskriminering och
romers misstänksamhet mot svenska myndigheter (Palosuo 2008, s. 29).
Låt oss anta att en forskare tar sig an denna uppgift. Låt oss också anta att hon i sin
forskning belägger slutsatser liknande dem som etnologen Karl-Olov Arnstberg presenterade i
sin bok Svenskar och zigenare från 1998. Arnstberg påstår bland annat att många zigenare
lever i social misär, är överrepresenterade i kriminalstatistiken, drogberoende och misslyckas
i sin skolgång.
Sådana resultat kan utgöra viktiga underlag för politiska beslut som förbättrar romernas
situation. Men de kan också förstärka den fördomsfulla bilden av romer. Forskningsresultat i
linje med Arnstbergs kan också förstärka den negativa självbild om sig själva som många
romer har. Det finns gott om studier som tyder på detta.
Är det omständigheter som talar för att inte genomföra forskningsprojekt som de som
Palosuo föreslår? Arnstberg anser inte det. I en intervju i den populärvetenskapliga tidskriften
Forskning och Framsteg påpekar Arnstberg att han ser det som sin uppgift som forskare att
söka sanningen, inte skönmåla (Höjer 2011). Det låter rimligt, men skall sanningsintresset
vinna företräde i ett fall som detta? Skall sanningen alltid fram oavsett konsekvenserna? Om
inte, hur skall det intresset vägas mot de negativa konsekvenserna för en redan utsatt grupp?
Hazel Sampson dog den sjätte februari 2014, 103 år gammal (Kaminsky 2014). Med henne
dog språket Klallam. Hon var den sista som hade Klallam som sitt modersmål. Språket talades
av S’Klallam, ett indianfolk från nordvästra USA och sydvästra Kanada. Var det rätt att av
den amerikanska regeringen att från 1990 anslå stora summor pengar för att bevara och
revitalisera användandet av olika amerikanska ursprungsspråk, däribland Klallam? Var det
bortkastade pengar? Skall lingvister och språkforskare förhålla sig neutrala till det faktum att
ett mycket stort antal språk håller på att dö ut eller skall de ingripa? I så fall hur och varför?
Det finns flera sätt att resonera här.
Å ena sidan finns en mycket nära koppling mellan språkanvändande och kulturell identitet.
När man arbetar för att bevara eller revitalisera ett språk förstärker man inte sällan en
minoritetsgrupps kulturarv. Det finns också vetenskapliga skäl att försöka bevara språk. Det
underlättar studier av språk och dialekters relationer till varandra, deras historiska utveckling
och kopplingar till andra etnografiska och kulturella fenomen.
3 Å andra sidan är det inget konstigt att språk dör ut och ibland framförs argumentet att det
inte finns något att göra åt det. Dessutom kan det bli en mycket kostsam affär att försöka
rädda språk. Se bara på Papau Nya Guinea. Det är ett mycket fattigt land vars befolkning talar
drygt 800 språk. Många av dessa språk är starkt hotade (Hofsten 2011). Är det verkligen
rimligt att landets regering ska lägga stora summor pengar för att bevara eller revitalisera alla
dessa språk. Skulle inte utvecklingen i landet gynnas om befolkningen talade färre språk?
Dessutom innebär ett bevarande- eller revitaliseringsprojekt inte sällan ett politiskt
ställningstagande, men forskare bör, hävdas det ofta, vara politiskt neutrala.
Forskningsresultat kan också komma att användas av andra. Tänk på en historiker som
studerar omständigheterna kring deportationerna av ungerska judar till Auschwitz. Hon är en
av få forskare som har kommit över material i alldeles nyöppnade ungerska arkiv. Det är bara
en tidsfråga innan arkivet kommer att svämmas över av andra forskare som också intresserar
sig för de omständigheterna.
Material visar tydligt att ett stort antal judar i Budapest under krigsåren mycket aktivt
samarbetat med sovjettrogna kommunistiska falanger. Resultaten är vetenskapligt mycket
intressanta och en publicering av resultaten skulle innebära att hennes karriär får en rejäl
skjuts framåt. Anta dock att det är resultat som, om de kommer ut, kommer att användas av
Jobbiks antisemitiska, starkt högernationalistiska propaganda och att det i sin tur medför att
redan utsatta minoriteter i Ungern drabbas ytterligare. Bör forskaren publicera sina resultat
eller inte? Bör hon rent av fabricera dokument eller förfalska beskrivningen av data så att
Jobbik inte kan använda källmaterialet i sina syften?
En forskare beter sig oredligt om hon avsiktligt för andra forskare, beslutsfattare eller
allmänheten bakom ljuset. Det är därför rimligt att argumentera att vetenskaplig oredlighet är
moraliskt förkastlig. Det är dock inte helt säkert, vilket den så kallade Sokalaffären illustrerar.
Alan Sokal, professor i fysik vid New York University, skickade en uppsats som i stort sett
bara innehåller nonsens till redaktionen för tidskriften Social Text. Sokal ville pröva om en
välrenommerad kulturvetenskaplig tidskrift skulle publicera en sådan uppsats om den ”lät”
bra och hade ”rätt” ideologisk färg. Redaktionen beslöt att publicera uppsatsen. Sokal lurade
avsiktligt redaktionen och kan därför anklagas för vetenskaplig oredlighet. Trots det kan
kanske hans agerande försvaras ur ett moraliskt perspektiv. Publiceringen av artikeln gav
upphov till en omfattande diskussion om den vetenskapliga kvaliteten på humanistisk
vetenskap, dess inriktning och värde.
Forskning och utbildning tar stora ekonomiska resurser i anspråk. Det finns många som
anser att olika humanistiska forskningsprojekt är samhälleligt onödiga och att de bara tjänar
4 till att tillfredsställa forskarens nyfikenhet. Är det rimligt att skattepengar finansierar vad som
i grunden är privata hobbyprojekt? Den frågan hör i sin tur samman med frågor som: Vem
skall styra forskningen? Är det anslagsgivarna (inte sällan staten) eller är det forskarna själva?
I vårt samhälle värderas kunskap högt, men vilket värde har egentligen kunskap i
allmänhet och humanistisk kunskap i synnerhet. Har sådan kunskap ett egenvärde, alltså ett
värde alldeles oavsett vad man kan använda kunskapen till eller är det snarare så att värdet
helt och hållet hänger samman med dess nytta? I så fall ansluter man sig till idén att
humanistisk kunskap har ett instrumentellt värde. Vilket eller vilka mål tjänar den i så fall?
Det påpekas inte sällan att den humanistiskt skolade har utvecklat sitt kritiska tänkande och
att ett sådant tänkande blir allt viktigare i en starkt digitaliserad värld där det blir allt lättare att
uttrycka olika tankegångar och allt lättare att manipulera audiovisuellt material. Det sägs
dessutom att ett demokratiskt styrelseskick förutsätter en befolkning som är kritiskt tänkande.
I samma anda hävdas ofta att etnografiska, historiska och kulturella kunskaper, i takt med den
pågående globaliseringen, blir allt viktigare. Globaliseringen ställer också ökade krav på
språkkunskaper.
Det är inte så lätt att formulera övertygande svar på den uppsjö av frågor som ovanstående
exempel ger upphov till. Man kan dock tänka mer eller mindre systematiskt kring dem. Denna
bok är avsedd att hjälpa den som är intresserad av det.
1.2 F ORSKNINGSETIK
Moraliska problem är av många olika slag. Bör jag ställa upp som föräldratränare i den lokala
fotbollsklubben? Bör jag skänka mer pengar till behövande i tredje världen? Gör jag rätt som
engagerar mig som ideell läxhjälpare, eller bidrar det till en nedmontering av skolan? Gör jag
rätt som håller mig kvar vid mitt välavlönade jobb istället för att ta ett annat, lägre avlönat
jobb, som skulle medföra att jag får mer tid över till ideellt engagemang och min familj? Bör
jag sluta att äta kött? Bör riksdagen besluta om att återinföra en progressiv fastighetsskatt?
Frågorna kännetecknas av olika intressekonflikter som rör lycka och lidande, liv och död och
fördelningar av olika slag. Vi har alla ställt oss frågor av det slaget. De hör till vår vardag.
Därutöver kan vi ställas inför moraliska problem som är kopplade till vår yrkesroll. Se
exempelvis på vårdpersonal. De som arbetar inom vården står dagligdags inför moraliska
problem som andra vanligtvis inte behöver konfrontera. Det kan handla om frågor kring abort,
dödshjälp eller frågor om prioriteringar mellan vårdbehövande. Inom den medicinska etiken
5 diskuteras sådana frågor systematiskt och riktlinjer utarbetas för att underlätta för
vårdpersonalen.
Forskare ställs i sin verksamhet också inför problem som lekmän inte gör.
Forskningsetiska principer har utarbetats för att hjälpa forskare att lösa intressekonflikter av
det slag som exemplen i föregående avsnitt illustrerar. Det finns en omfattande litteratur som
behandlar forskningsetiska frågor som aktualiseras i medicinsk och naturvetenskaplig
forskning. Läget är annorlunda när det kommer till etiska problem som aktualiseras i samband
med humaniora. Göran Hermerén, professor i praktisk filosofi, skrev 1986 boken Kunskapens
pris. Den behandlar forskningsetiska problem inom humaniora och samhällsvetenskap. Boken
är välskriven, men tämligen abstrakt och har dessutom åtskilliga år på nacken. Syftet med
denna lärobok är att fylla en kunskapslucka och stimulera till fortsatt etisk reflektion kring
forskningsetiska frågor som aktualiseras inom humaniora. Den vänder sig till studenter på
magisternivån, men förutsätter inga särskilda förkunskaper.
1.3 H UMANIORA
Det finns inget entydigt sätt att definiera ’humaniora’ eller ’humanistiska ämnen’. Många
kopplar samman humaniora med vad som i engelskspråkig litteratur kallas Liberal Arts.
Göteborgs universitet erbjuder exempelvis en kandidatutbildning i Liberal arts. Den
utbildningen beskrivs som en spetsutbildning i humaniora. Historiskt har man tänkt sig att
’Liberal arts’ betecknar de ämnen som behövs för att producera en fri, samhällsaktiv
medborgare. Vilka var då dessa ämnen? I antiken ansågs grammatik, retorik och logik
nödvändiga. Under medeltiden kom Liberal arts också att inkludera matematik, geometri,
musik och astronomi. Men matematik och astronomi ses i dagsläget inte som humanistiska
ämnen. Det är därför inte helt lyckat att sätta likhetstecken mellan liberal arts och humaniora.
Ett annat sätt att klassificera humanistiska ämnen är administrativt. De ämnen som
inkluderas i humanistisk fakultet är humanistiska. Vid Stockholms universitet faller
exempelvis
arkeologi,
estetiska
ämnen,
etnografi,
filosofi,
historia,
lingvistik,
litteraturvetenskap, religionshistoria under den humanistiska fakulteten. Det gör också språk.
Det är inte så lätt att formulera gemensamma och specifika kännetecken för dessa ämnen.
Följande står dock att läsa under rubriken ’Humaniora’ i Nationalencyklopedin:
Metodiskt kännetecknas de humanistiska disciplinerna av att tolkning – av texter, bilder, musik m.m.
– spelar en stor roll i forskningen. Traditionellt har också studiet av det enskilda, i motsats till det
generella och lagbundna, brukat ha stort utrymme inom humaniora.
6 När jag fortsättningsvis talar om humaniora syftar jag på ämnen som finns representerade
under den humanistiska fakulteten på Stockholms universitet.
1. 4 B OKENS DISPOSITION
Vilka är de forskningsetiska principer som skall hjälpa humanister att lösa forskningsetiska
problem och hur kan man argumentera för deras rimlighet? I kapitel två kommer vi diskutera
de frågorna. Där återknyter vi till kranierna från Ruonala kyrkogård och till de etiska problem
som vår historiker i det ungerska arkivet står inför.
I kapitel tre kommer vi att komma in på allvarliga avsteg från principerna. Sådana avsteg
brukar betecknas som vetenskaplig oredlighet. Sådan oredlighet kan ha stor negativ inverkan
inte bara internvetenskapligt utan också på allmänhetens förtroende för vetenskapliga resultat
och metoder. Oredlighetsbegreppet är en smula oklart, men vi kommer att återkomma till
klara fall som involverar förfalskningar, fabriceringar och plagiat. Vi kommer att återknyta till
Sokalaffären och att beskriva hur oredlighetsfrågor hanteras på svenska universitet och
högskolor.
I kapitel fyra behandlar vi frågor som har att göra med forskningens inriktning, vad man
bör forska om och vem det är som skall bestämma inriktningen på forskningen. Där beskriver
vi det nuvarande svenska anslagssystemet och kommer in på ett intressant förslag på hur man
kan resonera kring eventuella konflikter mellan vetenskapliga och samhälleliga intressen. I
samband med det återkommer vi också till några av de forskningsetiska problem som
romernas situation och språkdöden ger upphov till.
I det sista kapitlet, det femte, behandlas frågan om värdet av kunskap i allmänhet och
humanistiska kunskaper och färdigheter i synnerhet. Vi kommer där in på frågan huruvida
kunskap har egenvärde eller om den snarare har instrumentellt värde. I samband med det
kommer vi att beröra den humanistiska forskningens nytta. Vi kommer i samband med det att
beröra den humanistiska forskaren som samtidsanalytiker och som oberoende expert. Vi
kommer också in på kopplingen mellan humanistisk forskning och ekonomisk utveckling.
Ytterligare läsning:
På Vetenskapsrådets hemsida (www.vr.se) kan man under fliken Etik ta del av material som
tar upp allmänna etiska problem i samband med forskning. Man kan där också klicka sig
7 vidare till Webbplatsen Codex (www.codex.se). Den webbplatsen syftar till att informera om
olika etiska riktlinjer som reglerar forskningsprocessen.
Det finns en omfattande litteratur om forskningsetiska aspekter på medicinsk och
naturvetenskaplig forskning. För den som är intresserad av att ta del av de problem som den
typen av forskning till kan Gert Helgessons Forskningsetik för medicinare och naturvetare
(Lund:
Studentlitteratur
2006)
rekommenderas.
En
god
allmän
introduktion
till
forskningsetiken är David Resniks The Ethics of Science (New York & London: Routledge
2001).
8 2 Forskningsetiska principer
2.1 I NTRODUKTION
Vår hypotetiska forskare i det ungerska arkivet, tänk på henne igen. Vad bör hon göra? Hon är
en av få forskare som har kommit över material i alldeles nyöppnade ungerska arkiv.
Källmaterialet är av stort intresse. En publicering skulle, å ena sidan, utgöra ett viktigt bidrag
till den historiska forskningen och medföra att hennes karriär fick en ordentlig skjuts framåt.
Å andra sidan kan Jobbik använda resultaten i sin anti-semitiska propaganda. Hur skall
sanningsintresset vägas mot hur Jobbik kommer att använda sig av rönen? Vilken roll spelar
forskarens kommande forskarkarriär?
I det här kapitlet kommer vi att behandla frågor av detta slag. Forskningsetiska principer
har utarbetats för att hjälpa oss att finna svaret på dem. Hur sådana principer rättfärdigas och
hur de kan användas för att lösa forskningsetiska problem kommer vi att diskutera i avsnitten
2.2 och 2.3. I avsnitt 2.4 återkommer vi till de etiska överväganden som kranierna från
Ruonala kyrkogård aktualiserar. Vi kommer där att relatera övervägandena till de etiska
riktlinjer som svenska arkeologiska samfundet slagit fast. Forskningsetiska principer är inte
juridiskt bindande, men forskning regleras också av lagen. Lagen om etikprövning presenteras
i avsnitt 2.6.
2.2 F ORSKNINGSETISKA PRINCIPER .
Vetenskapen är en social institution som kräver samarbete och viss reglering för att kunna
fungera på ett rimligt sätt. Forskare förväntas behandla sina kollegor, studenter och
studieobjekt med respekt. Forskare förväntas också bete sig på ett sätt som gör att
allmänhetens förtroende för vetenskapen inte skadas. Vetenskapen är en viktig del av
samhället. Vetenskapliga resultat utgör ofta underlag för politiska beslut och forskare åtnjuter
hög status.
9 Vetenskapsrådet är den myndighet som i Sverige har det övergripande ansvaret för frågor
som rör etiska krav på forskning. I rådets publikation God forskningssed formuleras följande
lista av normer som en forskare förväntas följa:
1
Du ska tala sanning om din forskning
2
Du ska medvetet granska och redovisa utgångspunkterna för dina studier
3
Du ska öppet redovisa metoder och resultat
4
Du ska öppet redovisa kommersiella intressen och andra bindningar
5
Du ska inte stjäla forskningsresultat från andra
6
Du ska hålla god ordning i din forskning, bl.a. genom dokumentation och
arkivering
7
Du ska sträva efter att bedriva din forskning utan att skada människor, djur eller
miljö
8
Du ska vara rättvis i din bedömning av andras forskning (Hermerén 2011, s. 12).
Vetenskapsrådets normer kan tyckas rimliga, men listan är sannolikt inte fullständig.
Exempelvis brukar man tänka sig att forskare också har förpliktelser att delta i
samhällsdebatten, vad som ofta brukar kallas för den tredje uppgiften. Det är också vanligt att
kräva av forskare att de skall utbilda nya forskare och att ställa upp som granskare.
De normer som Vetenskapsrådet ställer sig bakom är tämligen oklara. De måste därför
förfinas och konkretiseras för att tjäna sina syften. Detta gör att preciserade versioner ser lite
olika ut beroende på vilken vetenskaplig disciplin de tillhör. En medicinare stöter exempelvis
på etiska problem som ser delvis annorlunda ut än antropologens eller historikerns. I avsnitt
2.4 kommer vi att titta lite närmare på de forskningsetiska normer som Svenska arkeologiska
samfundet ställer sig bakom. De normerna är av intresse när vi diskuterar Ruonalakranierna.
För att få en överskådlig bild av forskningsetiska normers funktion och rättfärdigande, låt oss
dock till att börja med tillämpa vetenskapsrådets principer på vår historikers situation.
De tre första principerna tycks ge svaret att vår forskare bör publicera sina resultat. Att
öppet redovisa resultat och metoder kan sägas vara vetenskapens livsnerv. Med en publicering
talar forskaren sanning om sin forskning, hon redovisar därmed också utgångspunkter och
metoder öppet. Den sjunde tycks dock tala för att inte göra det. En publicering medför ju att
redan utsatta grupper kommer att drabbas ytterligare. Vetenskapsrådets normer kan alltså ge
upphov till motstridiga rekommendationer. Vad bör vi då göra? I en mening är det mer som
talar för att publicera än att inte publicera. Det är ju tre överväganden som ger det resultatet.
Det är dock inte givet att antalet överväganden som talar för att en viss handling bör utföras är
10 det som slutgiltigt avgör frågan. Vi måste också fundera på hur illa det kommer att gå för de
som drabbas av Jobbiks propagandistiska användning av resultaten. Kommer de att drabbas
väldigt hårt? I en annan mening är det i så fall kanske mer som talar för att inte publicera
resultaten. Kanske är det rimligt att den sjunde principen väger tyngre än de tre andra,
åtminstone i det här fallet.
Med utgångspunkt bara från listan av normer kan vi inte svara på vad vår forskare bör
göra. Det är därför en klok idé att fundera på hur normer av det slag som vetenskapsrådet
ställer sig bakom kan motiveras.
Enligt vetenskapsrådet utgör listan ”normer (principer), som forskarsamhället reflekterat
över och som man har försökt formulera tydligt och ge motiveringar till.” (Hermerén 2011, s.
15) Motiveringarna kommer traditionellt från två håll. Ett sätt att motivera forskningsetiska
normer är att påpeka att om forskare följer normerna, så kommer det att främja vetenskapens
mål. Ett annat sätt att motivera normerna är att hänvisa till generella moraliska principer som
gäller för alla människor och att samtidigt påpeka att de forskningsetiska normerna utgör
instanser av dessa principer. I 2.2.1 resonerar jag kring vår forskares problem med
utgångspunkt från vetenskapens mål, i 2.2.2 med utgångspunkt från vardagsmoralen.
2.2.1 V ETENSKAPENS MÅL
De forskningsetiska normerna sägs alltså främja vetenskapens mål. Vilket eller vilka är dessa
mål? Ett vanligt, om än i vissa kretsar kontroversiellt svar är att ett mål är att producera
kunskap (Se exempelvis Forsman 1997, s. 17, Kitcher 2011, s. 106 och Resnik 2001, s. 39).
’Kunskap’ brukar i sin tur definieras i termer av sanning. Sanningsbegreppet kan utarbetas i
detalj på olika vis, men en vanlig utgångspunkt är att ett påstående är sant bara om
verkligheten är beskaffad på det sätt som påståendet säger att den är. Ett av vetenskaps mål är
alltså att komma fram till sanna påståenden, det vill säga, komma fram till hur verkligheten är
beskaffad. Det är en naturlig idé och tanken är att ett efterlevande av de forskningsetiska
normerna främjar detta mål.
Vi ser då att det finns en koppling mellan forskningsetiska och vetenskapsteoretiska
principer. Även de principerna motiveras med att de främjar vetenskapens mål.
Vetenskapsteoretiska normer uttalar diverse krav som forskningen måste uppfylla för att hålla
hög vetenskaplig nivå, eller för att ens kvalificeras som vetenskaplig. Det kan handla om
precision, datahantering, reliabilitet och validitet, om metodval och om statistiska villkor. När
det kommer till humanvetenskaper ställer vetenskapsteoretiska normer också källkritiska krav
som har att göra med beroendeförhållanden, närhet i tid och rum samt tendentiösa
11 framställningar. Vissa krav som ställs på forskare återfinns i såväl forskningsetiska riktlinjer
som i vetenskapsteoretiska skrifter. Kravet att öppet redovisa metoder och resultat är ett
sådant exempel.
Vetenskapsrådets första norm säger att man skall tala sanning om sin forskning. På vilket
sätt kan efterlevnaden av den normen tänkas främja vetenskapens mål? Ett vanligt
resonemang är följande: På det sättet kan andra forskare inte bara kritiskt granska resultaten
och eventuellt upptäcka brister och felaktigheter. De kan också bygga vidare på resultaten och
tillämpa metoderna på nya områden vilket i sin tur genererar nya resultat och i bästa fall nya
sanna teorier om världen. Kan dessa resonemang kasta nytt ljus över vår forskares
beslutsvåndor?
I så fall måste vi fundera på vad som i detta fall gynnar vetenskapens mål bäst. Å ena sidan
kommer sanningen fram med publiceringen och andra forskare kan bygga vidare på de
resultaten. Sanningen är ju dessutom, hävdar många, det mål som vetenskapen ytterst tjänar.
Allmänheten har också en förväntan om att forskare gör det som de är bäst på, att systematiskt
söka sanningen. Förtroendet för vetenskapen kan få sig en törn om allmänheten blir medveten
om att forskare medvetet bryter mot (1)-(3). Å andra sidan, om resultaten publiceras och får
som resultat att många utsatta tar skada, så kan man tänka sig att det kommer att skada
vetenskapens övergripande mål på lång sikt. Kanske kommer allmänheten att ställa hårda
krav på lagstiftning kring forskares val av studieobjekt, metoder och sätt att publicera sina
resultat. Kanske kommer kraven att medföra att annan relevant forskning inte får bedrivas
eller offentliggöras. Om en publicering får sådana effekter är det inte orimligt att hävda att
den hämmar vetenskapens utveckling.
Det är inte lätt att uttala sig med säkerhet om hur en publicering påverkar vetenskapens
mål, men gissningsvis får en publicering inte så långtgående negativa konsekvenser för
sanningssökandet. Det talar kanske i så fall för att publicera resultaten.
Det finns dock problem med att motivera listan av normer med utgångspunkt från idén att
vetenskapens mål är att komma fram till sanna beskrivningar av verkligheten. Filosofen
David Resnik påstår att vetenskapen fungerar bäst, att målet att nå sanning gynnas optimalt,
om den håller sig till normer ungefär av det slag som vetenskapsrådet formulerar (Resnik
2001, s. 69). Så är det kanske, men det är inte så lätt att underbygga det påståendet. Vi
behöver bland annat veta vilka påståenden som är sanna, vi måste också veta att det var
efterlevnaden av just de normerna som ledde oss fram till sanningen. Vi måste också utesluta
att det finns andra forskningsetiska normer som skulle varit mer effektiva att nå fram till
sanningen. Det är ingen lätt sak att belägga allt detta.
12 Det är dessutom långt ifrån alla som anser att vetenskapens mål är att komma fram till
sanningen om människor och världen runt omkring oss. Somliga humanister anser att det inte
ens finns någon sanning att upptäcka. Man gör, hävdar de, inga historiska upptäckter,
historien skapas av olika historiker. Andra humanister, som exempelvis historikern Alun
Munslow, anser att de arbetar med att formulera olika tolkningar och att tolkningar (eller
narrationer) saknar sanningsvärde (Munslow 2003). Det är i så fall inte möjligt att rättfärdiga
de forskningsetiska normerna med utgångspunkt från att de leder oss till sanningen.
Den välkände historikern Richard Evans har gått till storms mot vad han kallar den
postmodernistiska utmaningen (Evans 2008) Vari den utmaningen egentligen består är en
smula oklart, men Evans tolkar många postmodernister som att anse att det inte finns några
historiska sanningar. Men i så fall, påpekar Evans, finns det inte heller någon viktig skillnad
mellan att å ena sidan skriva en roman om förintelsen och å andra sidan skriva ett
vetenskapligt arbete om densamma.
Inom ramen för detta kapitel kan vi inte gå in på dessa intressanta frågor. Helt klart är dock
att om postmodernismen implicerar att det inte finns någon sanning att söka inom humaniora,
och om postmodernismen är korrekt, så är det inte möjligt att rättfärdiga forskningsetiska
normer med hänvisning till att ett av vetenskapens mål är att nå fram till sanna påståenden.
Postmodernismen står i så fall i konflikt med ett vanligt sätt att rättfärdiga de forskningsetiska
normerna. Dessutom, många forskare anser att det, ur ett vetenskapligt perspektiv, är
problematiskt att fabricera data eller att ändra data (falsifikationer). Men varför skulle det vara
problematiskt med förfalskningar om det inte finns några sanningar?
Vi har just sett att forskningsetiska normer kan rättfärdigas med utgångspunkt från
vetenskapens mål att nå fram till sanna påståenden. Ett annat sätt att rättfärdiga dem är att
återföra dem på mer grundläggande moraliska principer som gäller för alla människor.
2.2.2 V ARDAGSMORALEN
De forskningsetiska normerna kan sägas vägleda och reglera dem som står inför etiska
problem som vetenskaplig verksamhet kan ge upphov till. Men forskare står inte utanför eller
över den vanliga moralen. Forskare är bundna av den vanliga moralens krav, krav som ställs
på alla människor oavsett om de sysslar med vetenskap eller ej.
De flesta av oss accepterar moraliska principer som exempelvis säger att man bör vara
ärlig, det är fel att ljuga, att löften bör hållas, att man bör följa lagen (i alla fall i demokratier),
att det är fel att slå andra med järnrör, att man bör få yttra sig fritt, att man bör främja
kunskapsutvecklingen, att man bör hjälpa människor i nöd, att man inte bör skada andra, att
13 man inte bör fiffla med skatten, att man bör återlämna det man stulit, att man inte bör
trakassera kollegor på jobbet och att man inte bör tillfoga djur onödigt lidande, att det är fel
att särbehandla människor med utgångspunkt från kön, etnicitet eller sexuell läggning.
Principer som dessa beskrivs ofta som att tillhöra vardagsmoralen. Vardagsmoralen lägger
vikt vid konsekvenserna av olika handlingar, men den är pliktetisk till sin karaktär. Det
innebär att frågan huruvida en handling är rätt eller fel att utföra inte enbart hänger på
konsekvenserna av handlingen. Vad det är för sorts handling spelar också roll. Vissa
handlingar är i sig förbjudna att utföra, andra är i sig påbjudna.
Forskningsetiska normer kan återföras på moraliska uppfattningar som vi anser vara
bindande för alla. Exempelvis kan normerna (1), (2) och (3) sägas specificera idén att
människor bör vara ärliga. På liknande sätt utgör (7) en specifikation av den allmänna
principen att man inte bör skada andra.
Vad säger vardagsmoralen om beslutet som vår historiker står inför? Kan vår forskare
hänvisa till några av dess principer för att komma fram till vad hon bör göra? Normer som har
relevans i detta fall är att man skall vara ärlig, att det är fel att ljuga och att man bör hålla sina
löften. En annan relevant norm är att man inte bör skada andra.
Med tanke på att de forskningsetiska normerna har en nära koppling till vardagsmoralens
normer är det rimligt att tänka sig att vår ursprungliga forskningsetiska konflikt återspeglas i
vardagsmoralen. Så är det också i det aktuella fallet. De första normerna står i detta fall i en
konflikt med den senare. Å ena sidan innebär en publicering att forskaren är ärlig. Det talar
för att det är rätt av henne att publicera resultaten. Å andra sidan innebär en publicering att en
utsatt grupp människor kommer till skada. Det talar för att det är fel att publicera resultaten.
Så vad bör forskaren göra? Det finns olika sätt att resonera här. Man skulle kunna fråga sig
vilken eller vilka av de normerna som i detta fall väger tyngst. Åter igen blir det viktigt att
fundera på hur en publicering påverkar forskarens egen karriär, hur viktiga resultaten är ur ett
vetenskapligt perspektiv och hur illa redan utsatta minoriteter kommer att drabbas. Kommer
de bara att drabbas mycket marginellt, samtidigt som resultaten är väldigt värdefulla för
forskaren och för vetenskapssamhället, så är det kanske rimligt att hävda att forskaren bör
publicera sina resultat. Dessutom är det rimligt att argumentera att uppmaningarna till
forskare att vara ärliga med sin forskning väger tyngre än vardagsmoralens krav på ärlighet.
Det är i normala fall viktigare att forskare är ärliga om sina göranden och låtanden än att
lekmän är det. Det har att göra med förtroendet för vetenskapliga institutioner, metoder och
resultat att göra.
14 Vi resonerar nog ofta på detta sätt när vi inser att olika normer ger motstridiga
handlingsrekommendationer. Vi är hänvisade till att omsorgsfullt fundera på vilka
handlingsalternativen är, vilken sorts handlingar det är och vilka konsekvenser de har för att
sedan och använda oss av vårt omdöme för att avgöra vilken norm som i sammanhanget väger
tyngst. Den brittiske filosofen W. D. Ross är en ansedd försvarare av detta sätt att resonera.
Det finns dock några välkända problem med detta sätt att tänka. Mer precist, vilka är de
principer som vi skall förlita oss på? Varför just dem? Har vi goda skäl att tro att vårt
omdöme leder oss rätt när principerna kommer i konflikt med varandra? Kan andra, lika
omdömesgilla personer som vi själva, komma fram till ett annat svar än det vi kommer fram
till. Vad är i så fall rätt att göra?
John Rawls beskriver i sin bok A Theory of Justice ett annat sätt att handskas med ett
normsystem som kan ge upphov till motstridiga handlingsrekommendationer. Idén är att
rangordna principerna i systemet. Anta därför att vi rangordnar vardagsmoralens normer och
att vi kommer fram till att normen att inte skada andra rangordnas högre än normen att vara
ärlig. Det innebär i så fall att normen att inte skada andra alltid vinner företräde över normen
att vara ärlig. Om vi nu tillämpar våra rangordnade principer på vår historikers situation, så
får vi resultatet att hon inte bör publicera sina resultat.
Inte heller detta sätt att lösa problemet med motstridiga normer är utan svårigheter. Vilka
är normerna som skall rangordnas? Annorlunda uttryckt: Hur ser listan av normer ut? I kraft
av vad kvalificeras en norm att vara med på listan? Vilka vinner företräde över andra och
varför? Utan övertygande svar på dessa frågor saknar lösningen en tillfredsställande
motivering.
Ytterligare en filosof som kan sägas sluta upp bakom vardagsmoralen är Richard Hare.
Enligt honom duger det oftast bra att hänvisa till vardagsmoralens principer för att lösa olika
moraliska problem. Men ibland räcker inte det eftersom principerna kan komma i konflikt
med varandra. Som Hare ser det måste man då hänvisa till utilitarismen. Det är, till skillnad
från de pliktetiska teorierna som Ross och Rawls ställer sig bakom, en konsekventialistisk
lära. Utilitaristismen säger att en handling är rätt att utföra om den maximerar värdet av
konsekvenserna. Annars är handlingen fel. Värdet av alla konsekvenser räknas, inte bara för
den som utför handlingen eller för dem som omedelbart berörs av den. En handling som,
sammantaget, inte maximerar nettovärdet är fel att utföra. Det råder bland utilitarister lite
delade meningar om vad det är som skall maximeras mer precist. Vissa utilitarister anser att
det är lycka som skall maximeras, andra anser att det är preferenstillfredsställelse. Den
15 skillnaden är teoretiskt betydelsefull och har ibland olika implikationer. Skillnaden spelar
dock ingen roll i den nuvarande kontexten.
Är det, utifrån ett utilitaristiskt perspektiv, rätt att publicera resultaten? Det räcker inte med
att ha kännedom om hur olika individer, på kort och lång sikt, kommer att påverkas av en
publicering. Vi måste också jämföra värdet av de konsekvenserna med värdet av de
konsekvenser som ett icke-publicerande skulle medföra för att sedan konstatera att
publiceringsalternativet har bättre konsekvenser. Det säger sig nästa självt att det är mycket
svårt att göra sådana bedömningar på goda grunder. Det har dels att göra med att det är svårt
att se veta vilka konsekvenser en handling har på lång sikt, vilket i sin tur devis hänger
samman med problemen att mäta lycka och olycka. Dessa svårigheter utgör välkända problem
för utilitaristen.
Sammantaget är det inte lätt att svara på frågan vad vår forskare bör göra. Hon står inför ett
moraliskt problem och sådana problem kännetecknas av olika slag av intressekonflikter.
Lösningen på moraliska problem är därför ofta kontroversiell. Det innebär inte att alla
lösningsförslag är lika rimliga eller att vi måste ge upp tanken att sådana problem kan lösas på
ett ansvarsfullt sätt. Forskningsetiska problem är inte isolerade från mer allmänna moraliska
problem. De kastar ömsesidigt ljus över varandra. Det innebär att den som är ärligt intresserad
av forskningsetiska problem bör ta sig en ordentlig funderare på etiska problem i allmänhet
och hur de kan tänkas lösas. Det innebär också att den som försöker utarbeta grundläggande
principer om handlingars riktighet måste fundera på de svar som principerna ger på olika
forskningsetiska problem. Detta illustreras också med utgångspunkt från en annan
problematik.
2.3 ”D ET SPELAR INGEN ROLL OM JAG GÖR DET ELLER INTE ”
Anta att vår forskare ser publiceringen av resultaten som moraliskt problematiskt. Hon inser
hur Jobbik kommer att använda dem i sin retorik. Samtidigt resonerar hon på följande vis: Om
jag publicerar resultaten, så får det vissa negativa konsekvenser för redan utsatta minoriteter i
Ungern. Men om jag inte publicerar resultaten så kommer någon annan forskare med tillgång
till arkivet att komma fram till samma slutsats och denne kommer att publicera resultaten,
som i sin tur kommer att påverka minoriteterna på samma sätt. Det spelar alltså ingen roll om
jag publicerar resultaten eller inte.
16 Låt oss för resonemangets skull förutsätta att vår forskare har rätt i sitt antagande att om
inte hon publicerar resultaten, så gör någon annan det. Ur ett pliktetiskt perspektiv är det dock
inte möjligt att rättfärdiga vår forskares publicering genom att hänvisa till detta. En pliktetiker
ställer sig bakom normer som ”Du skall inte bidra till verksamheter som skadar andra” eller
”Publicera inte vetenskapliga resultat som kan användas i propaganda mot utsatta
minoriteter”. Då är det fel av vår forskare att publicera resultaten. Det är fel att göra det även
om den andre forskaren skulle publicera dem. Publicerar han resultaten så är det han som gör
fel. Han har, precis som vår forskare, en skyldighet att göra vad plikten kräver av honom,
nämligen att inte publicera resultaten.
Ur ett utilitaristiskt perspektiv ter sig situationen annorlunda. För en utilitarist är det viktigt
att noga fundera på vilka alternativ vår forskare står inför och vilka konsekvenser alternativen
har. Man måste då bland annat noga fundera på vår forskares livssituation. Anta att vår
forskare har en stor familj att försörja, att publicering av resultaten medför att hon kvalificeras
för en fast anställning med en ordentlig lön, att hennes barns framtid hänger på att hon har
ekonomiska möjligheter att sätta dem i en bra skola. Med andra ord, även om konsekvenserna
för de redan utsatta i Ungern blir desamma oavsett om vår forskare eller den andre publicerar
resultaten, så kan det fortfarande vara möjligt att rättfärdiga att det är just vår forskare som
bör publicera resultaten.
Men, publicerar vår forskare resultaten kan man säga att hon i alla fall indirekt
sanktionerar ett synsätt som tycks innebära att den enskilde forskarens ansvar för hur resultat
används tonas ned. Många som har funderat på den saken anser emellertid att ett sådant
nedtonande är moraliskt problematiskt. Man skulle naturligtvis kunna hävda att detsamma
gäller för andra forskare med potential att publicera resultaten. Men kanske är det så att vår
forskare ägnar mer reflektion kring etiska frågor. Hon ansåg ju att publiceringen är moraliskt
problematisk. Man skulle därför kunna tänka sig att vår forskare avstår att publicera sina
resultat på moraliska grunder och att hon explicit och tämligen offentligt tillkännager detta.
(Låt oss anta att konkurrerande forskare inte har några moraliska betänkligheter kring att
publicera resultaten.). Det skulle i sin tur kunna medföra en ökad medvetenhet kring
forskningsetiska frågor som rör publicering av känsliga uppgifter och forskares ansvar för
metoder
och
resultat.
Det
skulle
kunna
medföra
positiva
konsekvenser
för
vetenskapssamhället och för allmänhetens förtroende för detsamma.
Kanske skulle någon här vilja hävda att vår forskare inte kan hållas ansvarig för vad andra
gör med de resultat som hennes forskning genererar. Hennes uppgift är att få fram sanningen
om transporterna. Hur sedan politiker eller media använder resultaten är inte hennes
17 bekymmer. Även om det resonemanget är ganska vanligt, så är det svårt att försvara. Anta att
forskare kommer fram till att lätt tillgängliga substanser enkelt kan kombineras till
massförstörelsevapen. Är det inte för lättvindigt att argumentera att det är upp till politiker
eller andra att förhålla sig till dessa rön? Är det inte som att säga att en person som lämnar ett
skarpladdat vapen på en lekplats inte har något ansvar för hur barn sedan kommer att använda
sig av vapnet?
En forskare kan inte gärna hållas ansvarig för oförutsedda användanden av
forskningsresultat. Med förutsägbara användanden är det annorlunda. Det är sannolikt att barn
kommer att skadas av vapnet på lekplatsen. Det är också sannolikt att receptet för
massförstörelsevapen kommer att få mycket allvarliga konsekvenser. De flesta av oss anser
nog också att det är fel att lämna vapnet eller att presentera receptet. Gäller inte detsamma vår
forskares resultat? Är det inte sannolikt att Jobbik skulle använda sig av hennes resultat och är
det inte troligt att det får negativa konsekvenser? Det talar för att vår forskare inte kan
frånsäga sig ansvaret för konsekvenserna av en publicering.
Om vår forskare väljer att inte publicera sina resultat och offentligt motiverar det på
moraliska grunder, så skulle hon kunna rubriceras som en visselblåsare. I vetenskapliga
sammanhang kan man beskriva en sådan som en person som slår larm om olika slag av
oegentligheter. Det kan handla om forskningsfusk eller om annan moraliskt tveksam
forskning. I avsnitt 3.5 återkommer vi till Alan Sokal, som kanske kan beskrivas som en
visselblåsare.
2. 4 K RANIERNA IGEN
I det förra kapitlet tog vi upp kranierna från Rounola kyrkogård. Som vi kommer ihåg grävdes
de fram 1915 för att komplettera Uppsala universitets samling av samiska kranier. Kranierna
finns nu i Historiska museets samlingar.
Sametinget har begärt att kranierna skall repatrieras. Man hänvisar bland annat till
kraniernas symboliska värde. Det faktum att Historiska muséet har dem i sin ägo
symboliserar, som sametinget ser det, svensk kolonialism kopplad till rasbiologiska idéer om
samernas underlägsenhet. Sametinget hänvisar också till FN:s urfolksdeklaration antagen
2007. Deklarationen stipulerar att ursprungsbefolkningar har rätt att kontrollera ceremoniella
objekt och rätt att förfoga över sina mänskliga kvarlevor. Företrädare för Historiska muséet
18 vill inte gå med på en repatriering. De hänvisar till kraniernas vetenskapliga värde. Vad är rätt
att göra med kranierna?
Som tidigare beskrivits har olika vetenskapliga discipliner utarbetat sina forskningsetiska
principer på lite olika sätt. Det har dels att göra med att studieobjekten och metoderna delvis
skiljer sig åt, dels att den vetenskapshistoriska utvecklingen har sett olika ut för olika
vetenskapliga discipliner. Låt oss därför undersöka om Svenska arkeologiska samfundets
principer för god arkeologisk praxis kan ge oss svaret på frågan vad som bör göras med
kranierna.
Principerna är uppdelade i två grupper. De första nio faller under rubriken ”Arkeologerna
och samhället” de resterande åtta faller under rubriken ”Arkeologerna och det arkeologiska
yrket”. Det är några principer i den första gruppen som är särskilt relevanta för vårt fall. En av
dem säger att arkeologer har en plikt att bevara de arkeologiska kulturarven. Den principen
kan tolkas som att den talar för att repatriera kranierna, särskilt om Sametinget ombesörjer en
återbegravning av kranierna. På det sättet bevaras det samiska kulturarvet. Men principen kan
också tolkas på ett sätt som talar för att det rätta vore att bevara kranierna på Historiska
muséet. På det sättet kommer kranierna att kunna kasta ljus över levnadsförhållandena i norra
Sverige under medeltiden. En annan princip säger att
Arkeologer skall ge akt på diskriminerande eller rasistiska budskap som deras forskning kan tänkas
förmedla, vilket kan medföra negativa moraliska och ideologiska konsekvenser i samhället.
(Svenska arkeologiska samfundet 2000, s. 1)
Det är sannolikt att många, i alla fall många samer, som uppfattar muséets innehav av
kranierna som att det förmedlar såväl diskriminerande som rasistiskt budskap. Denna princip
är en smula oklar, men det är inte orimligt att tolka den så att den talar för att repatriera
kranierna. Om kranierna repatrieras, så kan inte längre Historiska museet (en statlig
myndighet) förmedla något budskap med hjälp av kranierna.
Ytterligare en princip tycks tala för en repatriering.
Forskning som berör ett lands ursprungsbefolkning kräver särskilt omtanke. Man bör samverka med
den lokala befolkningen och/eller ursprungsbefolkningen i planeringen och genomförandet av
projekt. (Svenska arkeologiska samfundet 2000, ss. 1-2)
Sametinget, som representerar de svenska samerna, har ställt sig bakom ett krav på
repatriering. Ovanstående princip säger att man bör lägga särskild vikt vid dess krav.
Detta avgör dock inte saken. Även om det finns forskningsetiska överväganden som
stödjer en repatriering så finns det kanske också överväganden som stödjer ett avslag på
sametingets krav. En princip som svenska arkeologiska samfundet ställer sig bakom säger att
19 arkeologisk forskning skall vara av hög vetenskaplig kvalitet och att arkeologer har en
skyldighet att fortbilda sig. Kanske är det rimligt att hävda att kranierna behövs för att föra
den arkeologiska kunskapen framåt. Företrädare för Historiska muséet hävdar, som vi tidigare
sett, att kranierna har ett stort vetenskapligt värde.
Historiska muséets dåvarande chef Lars Amreus påpekar dessutom i en intervju i Sveriges
Radio att det inte går att fastställa kraniernas etniska tillhörighet (Vetenskapsradion 2009).
Det är, menar han, inte helt klart att det handlar om samiska kranier. I så fall skulle
företrädare för Historiska muséet kunna argumentera att de följer svenska arkeologiska
sällskapets riktlinjer och att de ställer sig bakom FN:s urfolksdeklaration.
Låt oss dock fortsättningsvis anta att kranierna är samiska. Med utgångspunkt från svenska
arkeologiska samfundets principer är det inte klart vad som bör göras med dem. Vissa
principer talar för att kranierna bör repatrieras, andra talar för motsatsen. För att komma
längre måste den etiska diskussionen breddas och fördjupas. Vi är då tillbaka vid de
resonemang som vi förde i det föregående avsnittet där vi relaterade forskningsetiska
principer till vardagsmoralen, som i sin tur relaterades till förfinade versioner av pliktetiken
och till utilitarismen. I det sammanhanget är det på sin plats att nämna att FN:s
urfolksdeklaration är en rekommendation från FN:s sida. Deklarationen är inte juridiskt
bindande, men Sverige arbetade aktivt i FN för att få den till stånd.
Det är intressant att fundera på hur det kommer sig att forskningsetiska principer inte alltid
hjälper oss att avgöra vad som är rätt och fel att göra i olika sammanhang. Det har delvis att
göra med att principerna är tämligen oklara till sin natur. Det kan i sin tur förklaras med
hänvisning till att de annars skulle vara svåra att lära sig, komma ihåg och tillämpa samt med
hänvisning till att principerna är antagna av olika grupper av vetenskapare som inte sällan har
olika uppfattningar. Det oklara innehållet i de forskningsetiska principerna gör det möjligt för
vetenskaparna att fylla dem med ett innehåll som harmonierar med de olika uppfattningarna.
På det sättet kan man få till en sorts samsyn. Motsvarande resonemang har bäring också på
vardagsmoralens principer. Vi lär oss dem i unga år och vi förväntar oss att de skall kunna
guida oss i vardagen. Principerna är därför tämligen enkla och grovhuggna.
20 2.5 L AGEN OM ETIKPRÖVNING
Forskare måste ibland söka tillstånd för sin forskning. Lagen om etikprövning rymmer
bestämmelser om etikprövning av forskning som avser människor. Syftet med lagen är att
skydda den enskilda människans integritet.
’Forskning’ betecknar i lagen vetenskapligt arbete i syfte att inhämta ny kunskap.
Undersökningar som genomförs på grundläggande eller på avancerad nivå omfattas inte av
lagen.
Lagen tillämpas på forskning som behandlar känsliga personuppgifter (etniskt ursprung,
politiska åsikter, religiös eller filosofisk övertygelse eller medlemskap i fackförening, hälsa
och sexualliv) och på personuppgifter om lagöverträdelser. Lagen tillämpas också på
forskning som utförs med en metod som syftar till att påverka försökspersonerna fysiskt eller
psykiskt eller som innebär en uppenbar risk att försökspersonerna skadas fysiskt eller
psykiskt. Forskning som avses ovan får genomföras bara om den blivit godkänd i en
etikprövningsnämnd. Den som bedriver forskning som faller under lagen om etikprövning
trots att en etikprövningsnämnd inte givit godkännande bryter mot lagen.
Det finns sex regionala etikprövningsnämnder i Sverige. Nämnderna skall bland annat
bedöma om det vetenskapliga värdet av forskningen uppväger de eventuella risker som
forskningen kan ha för försökspersonernas integritet. Etikprövningsnämnder har beslutat om
avslag på ansökningar med hänvisning till att den vetenskapliga kvaliteten är för låg, att det
vetenskapliga värdet av forskningen inte uppväger det hot som finns mot den personliga
integriteten
och
att
integritetskränkande.
frågor
i
Nämndernas
enkätundersökningar
beslut
kan
kan
upplevas
överklagas
till
stötande
den
och
centrala
etikprövningsnämnden.
Vid forskning som berör människor eller som kan medföra risker för deras integritet har
forskaren, enligt etikprövningslagen, en skyldighet att inhämta ett informerat samtycke. Det
innebär bland annat att försökspersonerna skall informera om syftet med forskningen, hur den
kommer att genomföras och vilka eventuella följder och risker som forskningen kan medföra.
Försökspersonerna måste också informeras om att de när som helst under försökets gång, utan
att avkrävas någon motivering, har rätt att hoppa av försöksverksamheten.
21 2.6 S AMMANFATTNING
Vi har sett att forskningsetiska principer är tänkta att fungera som hjälpmedel för forskare
som står inför olika etiska problem. Vi har också tittat lite närmare på hur de kan tillämpas
och motiveras. Det är långt ifrån uppenbart eller okontroversiellt hur detta låter sig göras och
till vilken grad.
Även om forskningsetiska och vetenskapliga/metodologiska normer delvis motiveras med
samma utgångspunkt (att främja sanningssökandet), så skiljer de sig åt. Historien visar att det
finns många forskare som är etiskt klanderfria, men som inte uppfyller vetenskapliga krav.
Det omvända gäller också. Det finns framstående forskare som bryter mot rimliga
forskningsetiska normer.
En forskare som bryter mot normer av det slag som Vetenskapsrådet ställer sig bakom kan
sägas brista i sin forskningsmoral. Allvarliga brott mot normerna brukar kallas för
vetenskaplig oredlighet och är temat för nästa kapitel.
Ytterligare läsning:
Den som vill fördjupa sig kring frågor kring vetenskapens mål och i synnerhet den
humanistiska vetenskapens mål kan med fördel läsa Staffan Carlshamres Philosophy of the
cultural sciences. Det finns många introduktionsböcker till normativ etik. Torbjörn Tännsjös
Grundbok i normativ etik (Stockholm: Thales, 2012) är ett läsvärt exempel. Mark Timmons
Moral Theory (Lanham, MD: Rownan & Littlefield, 2001) är ett annat. Den som vill läsa mer
om
etikprövningsnämndernas
arbete
bör
söka
sig
till
deras
hemsida
(http://www.epn.se/sv/start/startsida/). Mer om informerat samtycke och litteraturtips därom
finns på Webbplatsen Codex (http://codex.vr.se/manniska2.shtml). I Glovers och ScottTaggarts ”It Makes no Difference Whether or Not I Do It” Aristotelian Society
Supplementary Volume (49): 171-209 (1975) belyses problem som relaterar till hur man bör
handla i en situation där det inte spelar någon roll om jag eller någon annan utför handlingen.
22 3 Vetenskaplig oredlighet
3.1 I NTRODUKTION
Forskningsetiska problem aktualiserar ofta av en konflikt mellan vetenskapliga intressen och
andra samhälleliga intressen. Diskussionen kring en eventuell repatriering av kranierna från
Ruonala kyrkogård illustrerar denna konflikt.
Forskningsetiska principer har utarbetats för att vägleda forskare som står inför moraliska
problem och för att vi skall kunna resonera kring problemen på ett ansvarsfullt sätt. Då och då
bryter forskare mot de forskningsetiska principerna. Vissa allvarliga avsteg från normen att
man skall tala sanning om sin forskning beskrivs som vetenskaplig oredlighet.
Anklagelser om vetenskaplig oredlighet får ibland ett ganska stort medialt intresse. Det kan
delvis förklaras av att oredlighet kan få allvarliga konsekvenser. Den sätter ofta käppar i
hjulet för den vetenskapliga utvecklingen. Dessutom kan allmänhetens förtroende för
vetenskapen som institution, dess metoder och resultat få sig en allvarlig törn om allmänheten
blir varse att resultaten är fabricerade. Vetenskapliga resultat som en trovärdig grund för
politiska beslut kan därmed komma att ifrågasättas. Människor, djur och miljö kan lida skada
som en konsekvens av beslut som baseras på fabricerade data eller på förfalskningar.
Anklagelser om oredlighet kan också ha allvarliga konsekvenser för den anklagade. En karriär
kan gå till spillo och även om forskaren frias från anklagelserna kan forskaren utstå lidande
och skada som ett resultat av anklagelsen. Det är därför viktigt att en diskussion kring, och
utredningar av, påstådda fall av oredlighet förs med stor noggrannhet.
I avsnitt 3.2 kommer vi att beröra tydliga fall av vetenskaplig oredlighet, fall som
involverar fabriceringar, förfalskningar och plagiat. I avsnitt 3.3 kommer vi in på frågan hur
oredlighetsfall hanteras och i avsnittet därefter kommer vi att kort fundera på vad som kan
göras för att minska fallen av oredlighet. Slutligen, i avsnitt 3.5 kommer vi att komma in på
vad som brukar kallas Sokals bluff. Det är inte uppenbart hur man skall se på Sokals tilltag.
Var det ett fall av vetenskaplig oredlighet? Visar det i så fall att det finns moraliskt acceptabla
fall av vetenskaplig oredlighet?
23 3. 3 F ABRICERING , F ALSIFIKAT OCH P LAGIAT
I Sverige är det upp till olika lärosäten att formulera forskningsetiska principer och, om man
finner det nödvändigt att formulera en definition av ’vetenskaplig oredlighet’. Det är
olyckligt. Den vetenskapliga verksamheten ofta är global. Forskare från olika länder,
utbildade vid olika lärosäten, deltar i många internationella projekt. Avsaknaden av en allmänt
accepterad definition av vetenskaplig oredlighet kan därför ge upphov till missförstånd,
felaktiga anklagelser och frianden. Forskare kanske också är rädda för att anklagas för
oredlighet varför de väljer att inte utveckla helt nya metoder eller testa till synes märkliga
hypoteser i nya sammanhang.
Även om det i vetenskapssamhället inte finns någon allmänt accepterad definition av
’vetenskaplig oredlighet’ (eller termer som ’scientific fraud’ och ’Scientific misconduct’), så
råder det dock tämligen bred enighet kring att tydliga fall av fabricering, falsifikat och plagiat
är exempel på oredlighet. I samtliga fall beter sig forskaren oärligt. Det kan sägas vara kärnan
i oredlighetsbegreppet. Flera inflytelserika vetenskapliga institutioner, däribland amerikanska
National Academy of Sciences och U.S. Office of Science and Technology Policy definierar
rent av ’oredlighet’ i termer av fabriceringar, förfalskningar och plagiat.
Innan vi tar oss en titt på några illustrerande fall är det värt att göra några terminologiska
påpekanden. En forskare fabricerar data när hon hittar på dem snarare än upptäcker dem.
Fysikern Jan-Hendrik Schön beslogs med att ha fabricerat när han använde samma
experimentella data flera gånger trots att han sade sig göra olika mätningar med olika
instrument. Förfalskningar har att göra med beskrivningen och rapporteringen av data. En
forskare som avsiktligt utelämnar eller beskriver data på ett felaktigt sätt gör sig skyldig till
förfalskning. ’Förfalskning’ har alltså inom forskningsetiken ofta en lite annorlunda innebörd
än i vardagsspråket. Där talar man exempelvis om förfalskade sedlar. Det motsvarar i
forskningsetikens idiolekt en fabrikation.
Fabriceringar såväl som falsifikat hotar vetenskapens mål att komma fram till sanna (och
relevanta) hypoteser om verkligheten. Falsifikaten är just falska och fabricerade data kan leda
vetenskapen fel. Blir missgreppen kända kan förtroendet forskare emellan få sig en törn och
allmänhetens förtroende för vetenskapen som institution kan också påverkas negativt. Det är
också konsekvenser som indirekt kan missgynna vetenskapens mål.
En forskare plagierar när hon presenterar resultat som sina egna fast det är andra som
kommit fram till dem. Problemen med plagiat skiljer sig från problemen med fabriceringar
och falska beskrivningar. Problemen med plagiat har också att göra med förtroendet för
24 vetenskapen att göra. Det handlar då primärt om att plagiat stör meriteringssystemet. Den
forskare som man trodde vara brilliant är kanske i själva verket inte det. Kanske fick fel
person tjänsten eller anslaget till följd av detta. Den forskare som blir plagierad får kanske
inte heller den uppmärksamhet som hon förtjänar. Låt oss nu titta lite närmare på dessa tre fall
av oredlighet.
Den tyske affärsmannen och arkeologen Heinrich Schliemann deltog i utgrävningarna av
Mykene på 1870-talet. Under det arbetet fann han vad han påstod vara Agamemnons
dödsmask. Idag finns masken på arkeologiska nationalmuseet i Aten. Det finns misstankar om
att masken inte är äkta, att Schliemann har låtit tillverka den. Schliemann lär ha haft en
kontakt med en guldsmed i Athen (Spencer et. al 1999). Skulle dessa misstankar visa sig vara
sanna så skulle vi ha ett solklart fall av fabricering. Schliemann har inte hittat Agamemnons
dödsmask, han har låtit tillverka den. Andra misstänker att Schliemann verkligen hittat en
mask, men att han låtit förändra den. Även om den misstanken skulle visa sig vara riktig, så
skulle det vara ett fall av fabricering. Det var inte så masken såg ut. Det finns också
arkeologer som anser att dessa misstankar är ogrundade (Spencer et. al. 1999). Saken är alltså
inte avgjord. Äktheten hos masken skulle kunna avgöras genom att göra ett test av masken.
Arkeologer känner till mycket om masker av guld från den tid som Agamemnons mask anses
komma ifrån. En noggrann jämförelse med dessa masker skulle kunna avgöra saken.
Arkeologiska muséet i Aten har avslagit ansökningar om att få undersöka Agamemnons
mask.
Under alla omständigheter kan det inte ha varit Agamemnons mask. Hade Agamemnon
verkligen levt, skulle han ha gjort det på 1200-talet före vår tidräkning. Problemet är att
gravarna i Mykene är från 1500-talet före vår tidräkning. Det uppger arkeologen Ann-Louise
Schallin (Persson 2005).
Den politiske aktivisten och professorn i etnologi, Ward Churchill, tidigare verksam vid
University of Colorado, har hamnat i ordentligt blåsväder. Kärnan i hans artikel ”Some people
push back” är att terroristattackerna 11/9 2001 var en naturlig följd av den amerikanska
utrikespolitiken. Churchill hävdar i artikeln att de som arbetar i den amerikanska
finansindustrin deltar i ett pågående USA-imperialistiskt folkmord (Churchill 2001). Artikeln,
som skrevs dagen efter attentaten, gav upphov många upprörda känslor.
Churchill har också fått allvarlig kritik för sina vetenskapliga arbeten. Forskare har
anklagat Churchill för att bland annat att avsiktligt ha presenterat sina forskningsresultat på ett
vilseledande sätt. University of Colorado beslöt att utreda anklagelserna. Utredningen kom
fram till att Churchill såväl plagierat som avsiktligt givit en felaktig bild av verkligheten. Han
25 avskedades från universitetet 2007. Churchill nekade till anklagelserna och överklagade
avskedandet till högsta domstolen i Colorado som gav universitetet rätt. Churchill
överklagade det beslutet till USA:s högsta domstol. Churchill menade att han avsatts av
politiska skäl, för att ha kritiserat den amerikanska utrikespolitiken. Högsta domstolen beslöt
att inte behandla ärendet (Hurley 2013).
Vad, mer precist var det som Churchill anklagades för? Churchill beskriver i flera arbeten
händelser kring Fort Clark (nuvarande Nord Dakota) 1837. Amerikanska armén smittade,
påstår Churchill, medvetet Mandanindianerna med smittkoppor. I samband med
överläggningar mellan den amerikanska armén och indianerna erbjöd militären indianerna ett
stort antal filtar besudlade med smittkoppor. Indianerna accepterade erbjudandet och smittan
spreds bland dem (Brown 2006).
Det finns dock ett stort problem med Churchills argumentation. Mandanindianerna
drabbades förvisso av smittkoppor 1837, men det gick inte till på det sätt som Churchill
redovisar. Fort Clark var då en privatägd handelsutpost. Det fanns inga amerikanska militära
förband på platsen. De närmsta militära enheterna fanns cirka 150 mil därifrån. Några
överläggningar eller överlämnande av filtar har alltså inte kunnat inträffa (Brown 2006).
Det är dock viktigt att komma ihåg att vetenskaplig oredlighet är en sak, att vara oenig med
andra forskare eller att ta miste är något annat. Det är inte rimligt att klassificera slarv som
oredlighet. Detsamma gäller fall där en forskare haft goda skäl att tro på en hypotes som är,
visade det sig, falsk.
Det kan vara svårt att avgöra när en forskare ärligen tar miste och när hon förfalskar. Det
avgörande är avsikten. Det är alltså inte säkert att en forskare som avsiktligt utesluter data gör
sig skyldig till ett falsifikat. Hon kanske gör det av adekvata skäl. Forskare måste ofta göra ett
urval av data och det är möjligt att hon gör det urvalet avsiktligt, men på vetenskapliga
grunder. Hon kanske gör bedömningen att de är irrelevanta. Det kan hon ju naturligtvis ha fel
i, men det rimliga är kanske i så fall att beskriva henne som att brista i vetenskaplig
skicklighet snarare än som att ha fuskat. Utesluter hon data, gör ensidiga referat av
forskningsläget och formulerar missvisande tolkningar av dokument i syfte att göra sin
argumentation starkare än vad den i själva verket är, så gör sig forskaren skyldig till falsifikat.
För att beslå forskaren med att ha förfalskat resultat måste hon alltså haft en avsikt att föra
andra forskare eller anslagsgivare eller allmänheten bakom ljuset. De som gjorde utredningen
kring anklagelserna mot Churchill gjorde bedömningen att Churchill hade en sådan avsikt.
I ljuset av ovanstående är det då mycket viktigt att forskare noggrant beskriver
källmaterialet och explicit motiverar sin selektion av data. På det sättet förbättras
26 möjligheterna för andra forskare att granska resonemangen som förs och på det sättet kan man
undvika att anklagas för oredlighet.
Enligt vetenskapsrådets expertgrupp för etik är plagiat de vanligaste fallen av vetenskaplig
oredlighet (Hermerén 2011, s. 109). Ett plagiat är enligt Bonniers svenska ordbok ett lån ur
annans konstnärliga eller vetenskapliga verk utan angivande av källan (1991. s. 410). Plagiat
kan beskrivas som en sorts stöld som medför med att läsare får en missvisande bild av vem
som förtjänar uppmärksamhet för olika forskningsresultat. Det kan i sin tur störa rekryteringsoch anslagsprocesser. Det kan hända att den som får sina resultat plagierade inte blir erkänd
för dem och att hon därför inte står sig i konkurrensen. Det kan också hända att den som
plagierar inte avslöjas och att hon därför otillbörligt gynnas, på andras bekostnad. Plagiat kan
vidare medföra att förtroendet forskare emellan sjunker och att allmänhetens förtroende för
forskare såväl som för vetenskapen som institution påverkas negativt. Forskare förväntas ju
vara ärliga. Plagiat kan också, på ett indirekt sätt ge en missvisande bild av hur verkligheten
ser ut. Det är idag tämligen vanligt att forskare gör så kallade meta-analyser av andras
forskning. Vid meta-analyser kombinerar forskare resultat från olika studier. Om ett
forskningsresultat plagieras och återfinns i ett stort antal studier kan det få till konsekvens att
det resultatet får för stor vikt i meta-analysen, vilket i sin tur kan få konsekvenser för
trovärdigheten hos olika slutsatser och beslut som baseras på dem. Meta-analyser är inte alls
lika vanliga inom humaniora som inom natur- och beteendevetenskaper. Det innebär att
plagiat inom humaniora inte har samma potential att snedvrida övergripande resultat som
inom exempelvis beteendevetenskap.
Den forskare som ordagrant tar textavsnitt från någon annans publikation utan att ge en
källhänvisning gör sig skyldig till plagiat. Det gör också den som tar någon annans uppslag,
hypoteser eller resultat utan att göra en hänvisa till den ursprungliga källan (Hermerén 2011,
s. 109).
Det finns inget entydigt svar på frågan hur omfattande något som är direkt återgivet måste
vara för att kvalificeras som ett plagiat. Anta att en forskare har kopierat en halv mening
ordagrant, är det ett fall av plagiat? Så här skriver Eriksson och Helgesson, författare till
boken Publiceringsetik:
[S]trängt taget är det ett plagiat om den halva meningen verkligen är hämtad från någon annans verk
utan att den är vederbörligt citerad. (Eriksson och Helgesson 2013, s. 33)
Alla plagiat är inte lika allvarliga, vilket Eriksson och Helgesson också påpekar. Ett
omfångsmässigt litet plagiat kan vara innehållsligt mycket betydelsefullt. Kvaliteten eller
27 originaliteten i det som uttrycks kan vara mycket hög. Ett plagiat kan vara mycket omfattande
rent textmässigt men samtidigt vara tämligen betydelselöst innehållsligt (Eriksson och
Helgesson 2013, s. 34).
Det är också viktigt att notera att det sannolikt är mycket vanligt med oavsiktliga plagiat.
Det kan exempelvis handla om att man inte känner till hur man gör korrekta källhänvisningar
vid referat och citat. En forskare kan också glömma bort vem det var som ursprungligen
kläckte en idé, kanske har forskaren med tiden gjort den till sin. Fall av oavsiktlig plagiering
skall kanske inte klassificeras som vetenskaplig oredlighet. Det avgörande när det kommer till
sådan oredlighet är, enligt de mest allmänt accepterade definitionerna, att det finns en avsikt
att föra andra bakom ljuset.
Det hade Anette Schavan. Hon försvarade sin avhandling i filosofi, Person und Gewissen,
vid universitetet i Düsseldorff. Därefter har hon gjort politisk karriär. Hon avgick dock våren
2013 från sin post som tysk utbildnings- och forskningsminister. Plagiatjägare runt om i
Tyskland började publicera textavsnitt från hennes avhandling på nätet. Texten från
avhandlingen presenterades jämsides med avsnitt författade av andra. Schavan anklagades för
plagiat. I ett försök att bemöta detta begärde Schavan att ledningen för universitetet i
Düsseldorf skulle undersöka anklagelserna. Ledningen tillsatte en kommitté med uppgift att
göra just detta. Med utgångspunkt från granskningen beslöt filosofiska fakultetens råd att dra
tillbaka Schavans doktorstitel. Rådet motiverade detta med att Schavan gjort sig skyldig till
systematiskt och avsiktligt plagiat (Werkhäuser 2013).
3.4 H UR HANTERAS OREDLIGHET ?
Vetenskaplig oredlighet kan ha allvarliga konsekvenser inte bara för enskilda forskare, utan
också för vetenskapssamhället och för allmänheten. Det är därför viktigt att bekämpa
oredlighet. Hur ser det juridiska regelverket ut?
I högskoleförordningens första kapitel paragraf 16 står:
En högskola som genom en anmälan eller på något annat sätt får kännedom om en misstanke om
oredlighet i forskning, konstnärligt utvecklingsarbete eller annat utvecklingsarbete vid högskolan ska
utreda misstankarna.
Vem som helst kan anmäla misstankar om oredlighet. Anmälaren vänder sig då till
ledningen för den institution eller fakultet som den misstänkte fuskaren tillhör. Prefekt
(institutionsansvarig) eller dekanus (fakultetsansvarig) för sedan anmälan vidare till
28 högskolans rektor. Högskoleförordningen stipulerar att rektor har en skyldighet att utreda
anklagelserna. Förordningen stipulerar också att en högskola under pågående utredning kan
inhämta ett yttrande från Centrala etikprövningsnämndens (CEPN) expertgrupp för
vetenskaplig oredlighet. Gruppen har fyra ledamöter med vetenskaplig kompetens och leds av
en ordförande som har domarkompetens.
Det är rektor som ytterst beslutar om eventuella påföljder. Det kan handla om varning,
löneavdrag eller till och med uppsägning. Vetenskaplig oredlighet är i sig inte juridiskt
straffbart såvida det inte begåtts några brott i samband därmed.
Det är viktigt att bekämpa vetenskaplig oredlighet inte minst för att den kan medföra att
allmänhetens förtroende för vetenskapen minskar. Det är viktigt att fästa uppmärksamhet på
och att komma till rätta med tvivelaktig vetenskap. Alan Sokal, professor i fysik vid New
York University, ville göra just detta. Men gjorde han det på ett acceptabelt sätt? Han förde
avsiktligt redaktörerna på tidskriften Social Text bakom ljuset.
3. 5 S OKALS BLUFF
Artikeln som Sokal skickade in hade titeln ”Transgressing the Boundaries: Toward a
Transformative Hermeneutics of Quantum Gravity”. Den utgör i själva verket en fördold
kritik av vad Sokal uppfattar som intellektuellt förslappad humanistisk vetenskap. I artikeln
använder Sokal genomgående vetenskapliga och matematiska begrepp på ett sätt som ingen
fysiker eller matematiker skulle uppfatta som seriöst. Han skriver att vissa kvantfysikaliska
teorier bekräftar Lacans psykoanalytiska idéer, att vissa New-Age teser i själva verket utgör
de senaste teorierna om kvantgravitation, samt att vissa hypoteser om kvantgravitation har
progressiva politiska implikationer. Sokal ville testa om en ledande nordamerikansk
kulturvetenskaplig tidskrift skulle acceptera en artikel vars innehåll var nonsens, men som lät
bra och som hade ”rätt” ideologisk vinkling (åt vänster).
Artikel publicerades i vår/sommarnumret 1996. Sokal avslöjade i samband med
publiceringen sitt tilltag i tidskriften Lingua Franca. Han anför två skäl för sitt tilltag, ett
intellektuellt och ett politiskt, låt oss böja med det intellektuella.
Sokal anser att de postmodernistiska teorier som formuleras i tidskrifter som Social Text
uttrycks inte bara med ett obskyrt och mycket pretentiöst språk. De är också falska (eller
meningslösa). De implicerar att det inte finns en objektiv verklighet, att sanningsbegreppet är
29 innehållslöst, samt att evidens inte spelar roll för en bedömning av teoriernas innehåll. De
postmodernistiska teorierna är, anser Sokal, därför ovetenskapliga (Sokal 1996).
Sokal försvarar sig också med utgångspunkt från politiska överväganden. Sokal, som
betecknar sig själv som en vänstersympatisör, anser att företrädarna för Social Text och de rön
som presenteras där har negativa konsekvenser för vänstern.
Historiskt sett har
vänsterrörelsen identifierat sig med vetenskap och ett kritiskt ifrågasättande. Dagens
akademiska vänster förråder, anser Sokal, denna tradition och försvagar utsikterna för en
vettig samhällskritik. Orimliga eller fördomsfulla idéer som kommer till uttryck i historiska,
sociologiska eller ekonomiska sammanhang kan inte bekämpas utan begreppen sant och
falskt. Det är i alla fall vad Sokal hävdar.
Publiceringen av artikeln väckte stort uppseende. Debatten kring artikeln fördes i såväl
fackvetenskapliga tidskrifter som i dagspress. Sokal fick stöd av andra forskare, som
exempelvis Steven Weinberg, nobelpristagare i fysik och filosofen Paul Boghossian.
Weinberg och Boghossian påpekade var för sig att Sokals bluff illustrerar en påfallande
intellektuell slapphet hos redaktörerna på Social Text.
Många var dock kritiska. Bruce Robbins och Andrew Ross, två av redaktörerna för Social
Text, skrev:
All of us [redaktörerna för Social Text] were distressed at the deceptive means by which Sokal chose
to make his point. This breach of ethics is a serious matter in any scholarly community, and has
damaging consequences when it occurs in science publishing. (Robbins och Ross 1996)
Professorn i engelska vid Duke University, Stanley Fish anklagar Sokal för att angripa en
halmgubbe. Dem som Sokal kritiserar omfattar inte de uppfattningar som Sokal tillskriver
dem. Det är dessutom i själva verket Sokal som genom sitt tilltag underminerar förtroendet
för vetenskapen. Fish fortsätter:
In a 1989 report published in The Proceedings of the National Academy of Science, fraud is said to
go "beyond error to erode the foundation of trust on which science is built." That is Professor Sokal's
legacy, […] (Fish 1996).
Vi kan i denna bok inte närmare granska innehållet i Sokals vetenskapsteoretiska kritik av
postmodernismen. Men hans bluff kan kritiseras med utgångspunkt från moraliska
hänsynstaganden. Forskares tillit till varandras avsikter och resultat av avgörande betydelse
för vetenskapens utveckling. Publiceringen innebar också att ett flertal forskare fick utstå
väldigt mycket negativ publicitet. Fish anklagar dessutom Sokal, i alla fall indirekt, för
vetenskaplig oredlighet. Anklagelsen är välgrundad. Sokal förde avsiktligt andra forskare
bakom ljuset. Han beskrev avsiktligt verkligheten på ett felaktigt sätt. Han ljög.
30 Det finns olika sätt att resonera kring oredlighetsanklagelsen. Till att börja med bör det
noteras att Sokal själv, i samband med publiceringen av artikeln, påtalade bluffen i Lingua
Franca. Det fanns alltså inte någon risk att andra forskare byggde vidare på sakinnehållet i
artikeln eller att delar av den humanistiska vetenskapen så att säga leddes fel. Ett problem
som man vanligen brukar peka på med oredlighet uppstår alltså inte i detta fall. Dessutom,
kunde man invända, var bluffen ett effektivt sätt att framföra vetenskaplig kritik. Sokal kan
kanske rent av beskrivas som en visselblåsare. I vetenskapliga sammanhang kan man beskriva
en sådan som någon som med omtanke om allmänhetens bästa bryter mot vetenskapliga
normer eller mot lagen (Shrader-Frechette 1994, s. 78). Shrader-Frechette anser också att
forskare i vissa situationer en skyldighet att påtala brister på detta sätt. Om hon har rätt i detta
är det rimligt att tänka sig att det finns moraliskt acceptabla eller till och med påbjudna fall av
vetenskaplig oredlighet.
Man skulle kunna tycka att det hade varit bättre om Sokal påtalat de förmenta bristerna
utan att behöva lura redaktörerna för Social Text. Kanske, men vilket genomslag hade en
sådan kritik fått och hur viktigt är det är att bristerna blir uppmärksammade? Det är inte lätt
att svara på frågan om vilket genomslag kritiken hade fått om Sokal hade valt ett mer gängse
sätt att framföra den. Det kan dock konstateras att Sokals bluff fick stor uppmärksamhet, inte
bara vetenskapligt utan också publikt. Sokal själv anser dessutom att det är mycket viktigt att
bristerna påtalas. Stora intellektuella och politiska värden står, enligt hans förmenande, på
spel.
Forskningsetiska problem har inte enbart en vetenskaplig dimension. De relaterar inte
sällan till andra, mer övergripande moraliska frågeställningar. Sokals bluff illustrerar detta
tydligt.
3. 5 H UR KAN MAN FÖREBYGGA AVVIKELSER FRÅN GOD
FORSKNINGSSED ?
Avvikelser från forskningsetiska normer kan ha en rad negativa konsekvenser. Det är därför
viktigt att fundera på hur sådana avvikelser kan förebyggas.
Det är naturligt att tänka sig att utbildning kring forskningsetiska frågor är betydelsefullt
(Resnik 2003). Det kan exempelvis handla om vad det innebär att plagiera, fabricera och
förfalska. Det är också viktigt att studenter och forskare inser att den vetenskapliga
verksamheten kan ge upphov till en rad etiska problem, vad som genererar problemen och hur
man på ett ansvarsfullt sätt kan resonera kring olika lösningar på problemen. Det är då viktigt
31 att överväga olika forskningsetiska principer och hur de relaterar till grundläggande moraliska
uppfattningar. Som vi har sett finns det en nära koppling dem emellan. En ökad medvetenhet
kring forskningsetiska problem hänger samman med en allmän förmåga att analysera och ta
ställning till allmänna etiska frågeställningar.
Men vilken är kopplingen mellan utbildning i etik och etiskt beteende? Det är naturligt att
tro att professionella moralfilosofer skulle vara mer moraliska än andra vetenskapare. Det är
ju rimligt att tro att ju mer man reflekterat över etiska frågor desto mer benägen är man att
handla etiskt. Filosoferna Eric Schwitzgebel och Joshua Rust har undersökt hur det ligger till
med detta. Deras något preliminära resultat är förvånande. De kommer nämligen fram till är
att moralfilosofer inte är mer moraliska än andra. De påpekar samtidigt att mer forskning i
ämnet behövs och de vill inte på något sätt utesluta att moralfilosofisk reflektion kan göra oss
mer moraliska (Schwitzgebel och Rust 2014).
Dessutom, även om de som fått moralfilosofisk skolning inte själva beter sig bättre än de
utan sådan skolning, så kanske de ändå har en bättre förmåga att kritiskt granska andras
beteende. Det är i så fall något som är av värde. Efterlevnaden av forskningsetiska principer
förbättras sannolikt genom ökad social kontroll.
Medvetenhet om juridiska överväganden kan också spela en stor roll. Vad säger lagen och
vilka disciplinära konsekvenser kan exempelvis oredlighet få. Sannolikheten för upptäckt
spelar också en avgörande roll.
Kanske borde det nuvarande meritsystemet också ses över. För att göra en akademisk
karriär är det viktigt att ha många publikationer i ansedda vetenskapliga tidskrifter.
Bedömningen av en forskares kompetens baseras ofta på antalet publikationer. I en hård
konkurrens är det något som kan locka forskare att ta genvägar genom att exempelvis plagiera
eller fabricera. Man talar ofta om ”publish or perish”.
3. 6 S AMMANFATTNING
Vi har i det här kapitlet behandlat ett moraliskt problemkomplex som vetenskaplig oredlighet
ger upphov till. Det är ibland svårt att dra en skarp gräns mellan vetenskaplig oredlighet, rent
slarv och ärliga fel. Många som funderat på saken tänker sig att det är avsikten det hänger på.
Den som beter sig oredligt har en avsikt att föra andra bakom ljuset. En sådan avsikt
föreligger inte om en forskare slarvar eller om forskaren har vetenskapliga skäl för att
acceptera en felaktig ståndpunkt.
32 Det är också viktigt att komma ihåg att det finns gott om forskningsetiska problem som går
utöver oredlighetsfrågor. I nästa kapitel kommer vi att återkomma till några som aktualiseras
av romernas situation och den pågående språkdöden.
Ytterligare läsning:
För en genomgång av olika förslag att definiera ”vetenskaplig oredlighet”, se Resniks ”From
Baltimore to Bell Labs: Reflections on two decades of debate about scientific Misconduct”.
Accountability in Research, 10, 123–135, 2003). .Alan Sokal har samlat ett mycket stort
material som relaterar till publiceringen av och uppståndelsen kring ”Transgressing
Boundaries”
på
sin
Webbplats
(http://www.physics.nyu.edu/sokal/).
Själva
publiceringsprocessen reser an rad intressanta etiska frågor om exempelvis medförfattarskap,
vad som skall publiceras, hur och var. Den som är specialintresserad av frågor som dessa kan
jag varmt rekommendera Erikssons och Helgessons bok Publiceringsetik (Lund:
Studentlitteratur 2013).
33 4 Forskningens inriktning
4.1 INTRODUKTION
Det är viktigt att värna den akademiska friheten. Det sägs ofta när frågor om forskningens
inriktning diskuteras. Det är viktigt att universitetens verksamhet planeras, genomförs och
utvärderas av de som har den vetenskapliga kompetensen snarare än av politiker eller andra
makthavare. Det är exempelvis viktigt att det är vetenskapssamhället, utifrån en kritisk
granskning av sökandens meriter, som avgör vem som är best lämpad att bli anställd som
forskare. Det är sedan viktigt att forskaren själv fritt får avgöra vilka vetenskapliga problem
som hon vill ägna sin tid åt. Det står till och med i högskolelagens sjätte paragraf att
forskningsproblem får väljas fritt.
Den akademiska friheten motiveras på olika sätt. Utan den akademiska friheten skulle
allmänhetens förtroende för vetenskapliga institutioner och för enskilda forskare minska. De
skulle kunna uppfattas som politikers eller andra makthavares lakejer snarare än som
oberoende sanningssökare som kan leverera trovärdiga resultat som i sin tur kan användas
som beslutsunderlag när politiska beslut skall fattas.
Det sägs också ofta att det är mycket svårt att förutsäga vilka forskningsresultat som på sikt
kommer att gynna den vetenskapliga utvecklingen, samhälleliga innovationer och ekonomisk
tillväxt. Det är därför bäst att politiker inte styr forskningen på landets universitet och
högskolor. Det måste i så fall vara forskarna som fattar de besluten.
Den akademiska friheten och argumenten för densamma kan dock ifrågasättas. Jan-Eric
Degerblad och Sam Hägglund skriver i Högskoleverkets rapport Akademisk frihet—en rent
akademisk fråga? att den akademiska friheten, i alla fall vad humaniora beträffar har gått för
långt.
[D]en humanistiska och samhällsvetenskapliga forskningen har självpåkallat tagit sig ”för mycket”
frihet, vilket resulterat i att forskningens positivt särskiljande egenskaper – objektiviteten,
verifierbarheten/falsifierbarheten, akribin – går förlorade, vilket därigenom hotar den vetenskapliga
legitimiteten och i nästa steg leder till krav på ökad styrning och/eller anslagsnedskärning.”
(Degerblad och Hägglund 2001 ss. 17-18)
Degerblad och Hägglund oroar sig för att allmänhetens förtroende för vetenskapen
kommer att minska och vetenskapens legitimitet kommer att skadas. Deras oro påminner om
Sokals och är mycket svepande till sin karaktär. Intressant att notera att rapporten gavs ut av
34 Högskoleverket som var en statlig myndighet. (Högskoleverket är sedan 2013 ersatt av två
nya myndigheter, Universitetskanslerämbetet och Universitet- och högskolerådet). Är det upp
till en statlig myndighet att framföra den sortens tämligen onyanserade och svepande kritik?
Man kan också ifrågasätta om det är så svårt att förutse i alla fall många av
konsekvenserna som (potentiell) forskning har? Borde man i så fall inte på olika sätt styra
forskningen så att resultaten får så stor sammantagen betydelse som möjligt?
Slutligen, vetenskapen som institution, lika lite som enskilda forskare, är inte isolerade från
det omgivande samhället. Hur de fungerar och vad de gör har konsekvenser för samhället. Se
bara på finansieringen forskningen. Den tar i Sverige stora ekonomiska resurser i anspråk och
en stor del av de resurserna är skattefinansierade. Det är då rimligt att medborgarna, via
riksdag och regering, bör ha inflytande över den forskning som bedrivs. Den intressanta
frågan blir då vad de skall ha inflytande över och hur stort detta inflytande bör vara.
Som vi har sett berör den akademiska friheten olika frågor som det är en god idé att hålla
isär. Vem som bör styra forskningen bör skiljas från frågan hur den bör styras som i sin tur
bör skiljas från frågan på vilket sätt den bör styras. Det svenska systemet kan, som vi kommer
att se i nästa avsnitt, ses som något av en kompromiss mellan å ena sidan forskares intressen
av att fritt få välja problemområde och, å andra sidan, finansiärernas (medborgarnas) intressen
av att forskningen är så betydelsefull som möjligt. Den kompromissen är i vissa avseenden
problematisk. I avsnitt 4.3 kommer vi att titta närmare på ett annat förslag som filosofen
Philip Kitcher nyligen presenterade. Det rymmer ett systematiskt försök att väga olika
vetenskapliga och samhälleliga intressen mot varandra.
4.2 F ORSKNINGSSYSTEMET IDAG
Forskning bedrivs inom näringslivet, på diverse institut och inom olika myndigheter.
Universiteten och högskolorna är dock de tydligaste exemplen på institutioner där forskning
bedrivs. Det vanliga är att de som har anställning som akademisk lärare också har tid för
forskning. Det är då oftast staten som står för finansieringen av den forskningen och det
handlar om stora summor. Staten anslog 2012 cirka 12 miljarder kronor till universitet och
högskolor för forsknings- och utvecklingsändamål (Vetenskapsrådet 2013).
Men det är också möjligt att söka forskningsbidrag externt för att bedriva forskning. Den
enskilt störste finansiären är i det sammanhanget Vetenskapsrådet. Det är en statlig myndighet
som bland annat har till uppgift att fördela pengar till forskare verksamma inom fem områden:
35 Humaniora och samhällsvetenskap, konstnärlig forskning, medicin och hälsa, natur och
teknik, samt utbildningsvetenskap. År 2012 fördelade vetenskapsrådet ca 570 miljoner kronor
till humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning (Vetenskapsrådet 2013).
Hur mycket pengar som anslås och inriktningen på bidragen bestäms i ett regleringsbrev
som undertecknas av utbildningsministern. Ur regleringsbrevet för 2013 framgår också att det
för budgetåret 2013 finns ett riktat projektbidrag för forskning kring förutsättningar för
tillväxt. Det bidraget vänder sig särskilt till humanister och samhällsvetare.
I sin ansökan måste forskaren bland annat ange problemområde och hur hon har tänkt sig
att gå till väga för att lösa problemet. Inom det humanistiska och samhällsvetenskapliga
forskningsområdet finns det sedan en rad olika beredningsgrupper som tar ställning till vilka
forskare som ska beviljas bidrag. I beredningsgrupperna, som nomineras av forskarsamhället
och som utses av Vetenskapsrådets humanistiska och samhällsvetenskapliga ämnesråd, finns
väl renommerade forskare från olika forskningsområden. De bedömer ansökningarna med
utgångspunkt från fyra baskriterier: Nytänkande och originalitet, projektets vetenskapliga
kvalitet, sökandes kompetens, samt, slutligen, projektets genomförbarhet.
Det svenska systemet med en statlig myndighet som anslår medel till olika
forskningsprojekt är likt de system som andra nordiska länder har. Politiker fastställer
forskningsområden och hur mycket pengar som skall anslås. Enskilda forskare eller
forskargrupper skriver en ansökan där det precist framgår vad inom problemområde som skall
undersökas, på vilket sätt och vilken relevans det har, inte bara internvetenskapligt, utan också
för samhället i stort. Ansökan bedöms sedan av forskarna i beredningsgrupperna med
utgångspunkt från de olika kriterierna.
Detta är på många sätt en rimlig arbetsfördelning mellan politiker och forskare. Den eller
de som anslår medel till forskning bör ha i alla fall en viss del att säga till om när det kommer
till forskningens inriktning. Mycket av den forskning som bedrivs i Sverige är, som vi har
sett, offentligt finansierad. Det är därför naturligt att politiker, som ju är folkets
representanter, bör ha inflytande över forskningens inriktning. Ett sätt för politikerna att styra
forskningen är naturligtvis att rikta forskningsanslagen och att påverka anslagens storlek.
Exempelvis kan man ju tänka sig att staten drar ner på det sammanlagda anslaget till, låt säga
teknisk och naturvetenskaplig forskning och istället lägger de pengarna på humanistisk och
samhällsvetenskaplig forskning. Ett annat sätt är att anslå särskilda medel till projekt som
politikerna anser vara särskilt viktiga. Det framgår exempelvis ur regleringsbrevet till
vetenskapsrådet att det skall anslå särskilda medel för humanistisk och samhällsvetenskaplig
forskning som har att göra med tillväxtens förutsättningar och problem.
36 Även om det är politiker som riktar offentliga medel mot vissa forskningsområden, så är
det inte politikerna som avgör vilka det är som skall utföra forskningsuppdragen eller på
vilket sätt som uppdragen genomförs. Dels saknar politikerna relevant kompetens, dels finns
ett hot att forskningens autonomi skulle bli alltför begränsad om politikerna utsåg vilka
forskningsuppgifter som skall studeras och vilka forskare som ska studera dem. Det gör
istället andra forskare i det granskningssystem som är beskrivet ovan.
Extern finansiering gör det möjligt för forskare att under en begränsad tid få ägna all sin
uppmärksamhet å en specifik forskningsuppgift. Även om forskare inom ramen för sina
anställningar har tid avsatt till forskning, så är det i praktiken svårt för dem att få den
sammanhängande tid som behövs för att bedriva meningsfull forskning. En tanke bakom
systemet med externfinansiering är också att de forskarna får konkurrera med varandra om att
utföra forskningsuppgifter. Ansökningsförfarandet är tänkt att garantera att de bästa forskarna
får ägna sig åt de mest angelägna forskningsområdena.
Det finns dock problem med detta sätt att anslå forskningsmedel. Ett är tiden som tas i
anspråk. Enligt en rapport från vetenskapsakademin tar det för en etablerad forskare en hel
veckas arbete att författa en ansökan (Kungliga Vetenskapsakademin 2010). 1201
ansökningar i humaniora och samhällsvetenskap kom in 2013 till vetenskapsrådets stora
utlysning. Den sammanlagda forskarinsatsen för att författa ansökningarna blir då 1201
arbetsveckor, vilket motsvarar ca 27 arbetsår. Lägg därtill den tid som forskarna i
beredningsgrupperna behöver för att bedöma ansökningarna. Antalet projekt som beviljas
bidrag är drygt 10%. Är all den forskartid som läggs ner på att författa och utvärdera
ansökningar väl använd?
Det är svårt att se vilka rimliga alternativ som står till buds. Även om det kan kartläggas på
ett vettigt sätt återstår att visa att det alternativa sättet skulle generera forskning av högre
kvalitet med en lägre arbetsinsats. Det är kanske dessutom så att den tid som forskare lägger
ner på att författa gedigna ansökningar inte är bortkastad. Förfarandet tvingar forskarna att
reflektera över sin forskningsverksamhet. Det gynnar sannolikt även dem som inte får anslag
beviljade.
Ett annat problem är att anslagstiden är ofta tämligen kort, vanligen tre år. Det gör att
många forskare väljer att satsa på säkra kort, där forskarna känner sig övertygade om att nå
fram till publicerbara resultat inom ramen för anslagstiden. På det sättet ökar sannolikheten
för att forskaren skall beviljas nya anslag i framtiden. Enligt vetenskapsakademins rapport
finns det en risk för att forskare inte vågar formulera djärva hypoteser eller nya
arbetsmetoder. Det kan i sin tur verka hämmande på den vetenskapliga utvecklingen.
37 Den forskning som bedrivs inom ramen för en akademisk anställning granskas inte på
samma sätt som ansökningarna till vetenskapsrådets projektbidrag. Forskarna väljer fritt vilka
forskningsproblem de skall fokusera på. Det innebär dock inte att en forskare har fria händer
att fördjupa sig i vad som helst. Högskolelagen stipulerar exempelvis att forskare skall
bedriva en verksamhet som gör att trovärdigheten för vetenskapen värnas. Det gör att en
konsthistoriker, av juridiska skäl, inte kan ägna sin forskningstid åt fördjupningar i, säg,
kvantfysik. Dessutom ställer forskarsamhället informella krav på forskningsinriktningen, i
alla fall om forskaren har tänkt sig att göra akademisk karriär. Då är det viktigt att publicera
sig i väletablerade vetenskapliga tidskrifter. Den konsthistoriker som har den målsättningen
men som ägnar sig forskningstid åt kvantfysik använder inte sin tid rationellt. Hon använder
heller inte skattepengar på ett ansvarsfullt sätt.
4.3 V AD BÖR MAN FORSKA OM ?
I regeringens utbildnings och innovationsproposition finns en pragmatisk motivering av den
svenska forskningen. Det behövs ett system av högkvalitativ forskning eftersom sådan
forskning kan bidra till ”medborgarnas välfärd, samhällets utveckling, näringslivets
konkurrenskraft och en hållbar utveckling.” (Regeringen 2012, s. 1) Motiveringar av detta
slag är mycket vanligt förekommande i debatten, men sloganformuleringar av det slaget
lämnar det helt öppet vad det är mer precist som man bör forska om, vad som är värt att
undersöka.
Den svenske filosofen Göran Hermerén har under lång tid intresserat sig för
forskningsetiska frågor och då kommit in på frågan om vad forskare bör ägna sina
forskningsinsatser åt. Han anser att ”Samhället har ett legitimt krav på att forskning bedrivs,
på att den inriktas på väsentliga frågor och håller hög kvalitet” (Hermerén 1986, s. 118). I ett
försök att klargöra detta formulerar Hermerén två principer, kvalitetsprincipen och
väsentlighetsprincipen. Den första säger att:
Forskare bör sträva efter att uppfylla forskarsamhällets kvalitetskrav och ägna sig åt sådant som på
sikt bidrar till att föra vetenskapen framåt. (Hermerén 1986, s. 119)
Kvalitetsaspekten är alltså internvetenskaplig. Olika vetenskaper ställer lite olika krav som
forskningen måste uppfylla för att den skall ha hög kvalitet. Kraven har att göra med val av
problem och metoder, hur data samlas in, bearbetas och värderas. En noggrannare och
38 problematiserande framställning av kvalitetsaspekten faller utanför ramen för denna
framställning.
För att rättfärdiga de stora summor som läggs på forskning i dagens samhälle räcker det
inte att bara kräva att forskningen har hög vetenskaplig kvalitet. Frågorna som forskarna söker
svaren på måste, som Hermerén påpekar, också vara väsentliga. Hermerén formulerar
följande väsentlighetsprincip:
Forskningens syfte är i sista hand att försöka besvara frågor som på sikt ger samhället och dess
medborgare väsentliga kunskaper, alternativt: forskare bör ägna sig åt att försöka besvara frågor som
på sikt ger för samhället och dess medborgare väsentliga kunskaper. (Hermerén 1986, s. 121)
Hermerén preciserar denna princip med hänvisning till värderingar som är allmänt spridda
i samhället. ”Tanken är då att forskningsresultaten direkt eller indirekt, ensamma eller i
kombination med andra, skall bidra till att främja sådana mål, värden och värderingar”
(Hermerén 1986, s. 121).
Kvalitetskravet och väsentlighetskravet kan mycket väl komma i konflikt. All kvalitativ
forskning är inte väsentlig och all väsentlig forskning är inte kvalitativ. Det är därför viktigt
att fundera kring hur sådana konflikter skall lösas. Den välkände amerikanske filosofen Philip
Kitcher har ägnat den och frågan stort utrymme.
4.3.1 D EN VÄLORDNADE VETENSKAPEN
Vi såg ovan att Hermerén beskriver väsentliga problem i termer av de värderingar som råder i
samhället. Det finns ett problem med en sådan beskrivning. Många av de värderingar och
intressen som faktiskt finns representerade i ett samhälle är fördomsfulla, egoistiska, baseras
på ofullständig information eller på rena faktafel. Att låta sådana önskningar styra
forskningens inriktning är inte så lyckat.
Kitchers förslag, som han presenterade i sin Science in a Democratic Society (2011), kan
ses som ett försök att råda bot på det problemet. Hans idé är, grovt sett, att forskare bör ägna
sig åt de problem som representanter för olika intressegrupper skulle enas kring som
angelägna skulle representanterna ha all relevant information, vara empatiska och resonera
logiskt. Under sådana villkor är vetenskapen välordnad.
Redan innan vi bekantar oss närmare med Kitchers idé är det på sin plats att poängtera han
porträtterar ett ideal. Vi kommer aldrig att vara i den situationen där vi har all tillgänglig
information och bara utgår från sanna påståenden. Vi kommer heller inte vara i den
situationen där vi lägger lika stor vikt vid andras intressen som vid våra egna. Det hindrar oss
dock inte att närma oss det idealet, att när vi funderar på vilka forskningsprojekt som bör
39 genomföras, av vem och när inte bara tar kvalitetsaspekter i forskningen på allvar utan också
beaktar vems intressen forskningen tjänar och vilka konsekvenser den får för andra.
Kitcher anser alltså att forskare bör ägna sig åt de problem som faller ut under villkoret att
vetenskapen är välordnad. Vetenskapen är välordnad när dess specifikation
of the problems to be pursued would be endorsed by an ideal conversation, embodying all human
points of view under condition of mutual engagement. (Kitcher 2011, s. 106)
Den ideala konversationen involverar en process där representanter för olika perspektiv i
samhället, redogör för sina värderingar och vad de anser vara värt att veta. Med det som
utgångspunkt klargörs hur forskningsläget ser ut, vad man behöver veta mer om, och hur olika
forskningsresultat påverkar de olika perspektiven. I den ideala konversationen elimineras
falska påståenden och relevanta fakta kommer i dagen. Deltagarna kommer också, via en
utökad sympati lägga lika vikt vid andras önskningar, behov och värderingar som vid sina
egna. I denna process kan det mycket väl hända att representanterna ändrar uppfattning. Vad
de initialt prioriterade högt kommer nu längre ner på listan. Det är viktigt att komma ihåg att
den ideala konversationen rymmer alla relevanta perspektiv. Med andra ord de perspektiv
som enskilda forskare och anslagsgivare, gamla och unga, kvinnor och män, fattiga och rika
har. I bästa fall kommer representanterna att enas kring en övergripande forskningsplan där
det också framgår vilka forskare, på vilka sätt och under vilka tidsperioder skall ägna sig åt
specifika problem. Skulle representanterna inte kunna enas om en bästa forskningsplan får de,
tänker sig Kitcher, rösta om saken (2011, s. 115). På detta sätt kan tvister om forskningens
inriktning slitas i demokratisk anda.
Kitcher anser att samhället utgörs av hela mänskligheten, inte bara av de människor som
lever utan också av de människor som kommer att leva i framtiden. Det är en tämligen radikal
idé. Vi har just noterat att stater, via skatten, tar in pengar från sina medborgare via skatt som
de sedan anslår till forskning. Med det som utgångspunkt är det naturligt att mot Kitcher
argumentera att det är enskilda stater som utgör de relevanta samhällena och att det är
samhällsmedborgarnas olika perspektiv som skall beaktas. Om man dessutom tar hänsyn till
att ett land som USA spenderar mer pengar per person på forskning än exempelvis Bolivia, så
skulle man kunna argumentera att man bör lägga större vikt vid amerikanarnas intressen än
vid bolivianernas.
Den argumentationen är dock inte övertygande. Även om vi går med på att olika individer
bidrar olika mycket till de pengar som samhället anslår till forskning, så är vi inte beredda att
gå med på att man därför bör fästa större vikt vid de rikas intressen än vid de mindre
bemedlade. Det skulle strida mot fundamentala uppfattningar om demokratiskt inflytande och
40 beslutsfattande. Kitcher generaliserar detta resonemang. Även om bolivianer per person
betalar mindre till världens sammanlagda forskning än vad amerikanerna gör, så bör man inte
lägga mindre vikt vid deras intressen.
Dessutom är det moraliskt oansvarigt att begränsa den ideala konversationen till
representanter för ett givet land och dess nu levande invånare. Den rika delen av världen har
resurser och kunskaper som andra delar av världen saknar, men som de har stort behov av. Att
inte beakta det när det handlar om fördelning av forskningsuppgifter och forskningspengar är
ur ett moraliskt perspektiv mycket tveksamt.
Ett annat argument mot Kitchers förslag går ut på att det hotar att styra forskningen för
hårt. Anta att den ideala vetenskapen pekar ut vissa forskare som de mest lämpade att utföra
vissa forskningsuppgifter, trots att dessa forskare inte är så intresserade av att utföra dem. Det
skulle i sin tur hota forskarnas frihet att själva välja forskningsproblem. Man kan dock fråga
sig hur rimligt det antagandet är. I den ideala konversationen tar man ju bland annat fasta på
vad forskarna vill ägna sin uppmärksamhet åt. Dessutom är man ju i den ideala
konversationen medveten om att det i många fall finns en mycket tydlig koppling mellan
motivation och betydelsefulla forskningsresultat. Antagandet är nog därför bara rimligt om vi
också antar att det är mycket stora värden som står på spel. Kanske kan svåra epidemier,
krigs- eller miljöhot utgöra fall där sådana värden hotas. Men, under sådana omständigheter
kan det väl också vara rimligt att kräva av forskarna att de ägnar sig åt uppgifter som har att
göra med att hindra eller lindra effekterna av dessa problem. Dessutom kan man nog förmoda
att forskarnas motivation under sådana extrema omständigheter ökar.
I debatten kring forskningspolitiken hörs inte sällan krav på att forskningsresultaten måste
kunna omsättas, att de är ekonomiskt försvarbara. Talar inte det för att den välordnade
vetenskapen kommer att fokusera på tillämpad forskning snarare än grundforskning? Det är
inte så säkert. Många betydelsefulla resultat har forskare kommit fram till av en slump, av
misstag eller när de var ute efter något annat. Detta är något som representanterna i den ideala
konversationen är medvetna om. Så här skriver Kitcher:
Unless you suppose that the situation is truly critical, that our species faces practical problems that
command direct attention, well-ordered science is likely to maintain a role for ”basic” research.
(Kitcher 2011, s. 124)
Man kan naturligtvis i detta sammanhang fråga sig om inte fattigdomsbekämpningen av
kritisk betydelse? Eller för den delen att vidta åtgärder för att hindra ökenspridningen eller
den globala uppvärmningen? Det är inte så lätt att genomskåda vad den ideala vetenskapen
har att säga om detta. Men om den kommer fram till att fokus bör läggas på de problemen, så
41 kan man fråga sig hur mycket utrymme det finns för fortsatt ”fri forskning”. Pengar och
forskningsinsatser kanaliseras till exempelvis fattigdomsbekämpning, hindrandet av
ökenspridning och bekämpande av den globala uppvärmningen. Det skulle i sin tur sannolikt
innebära stora ekonomiska nedskärningar inom vissa forskningssektorer med uppsägningar av
ett stort antal forskare som följd. Det skulle också innebära att platserna till högre utbildning
kommer att begränsas eftersom det inte finns lärare nog att hålla i utbildningen. Är det
konsekvenser av Kitchers idé som vi är beredda att acceptera?
Låt oss dock anta att Kitcher har rätt i det fortsättningsvis kommer att finnas substantiellt
utrymme för grundforskning. Finns det då fog för att tro att den välordnade vetenskapen
kommer att fästa vikt vid humanistiska forskningsproblem? Det gör det. Problem som den
globala uppvärmningen ställer oss inför är ett sådant exempel som inte bara involverar svåra
naturvetenskapliga, tekniska och samhällsvetenskapliga problem. För att förstå vidden av
problemen och för att få allmän acceptans av nödvändiga politiska beslut kan det sannolikt
komma
att
behövas
humanistisk
forskning
rörande
historiska,
etnografiska
och
religionsvetenskapliga problem. På Stockholm Resilience Centre bedrivs utbildning och
avancerad forskning kring social-ekologiska system. Flera av centrets forskningsprojekt har
en etnografisk och historiska prägel.
Dessutom finns det, som påpekats ovan, en koppling mellan god undervisning och
forskning. För att den humanistiska undervisningen skall hålla hög kvalitet är det viktigt att
den knyts till aktuell forskning och att det är engagerade och motiverade forskare som håller i
undervisningen. För att undervisningen där skall hålla hög kvalitet är det viktigt att lärarna
knyter undervisningen till forskning som de är intresserade av. I den välordnade vetenskapen
kommer sådana kopplingar att beaktas.
Den välordnade vetenskapen, några projekt, romerna och språkdöden
Mer precist, vilka humanistiska forskningsprojekt kan tänkas motiveras med utgångspunkt
från idealet om den välordnade vetenskapen? Hur är det med forskningsprojekt som:
”Musiken i Europas mitt år 1650. En studie av Bonifazio Grazianis tidiga motettsamlingar”,
”Uppror och resningar i Sverige 1525-1543” eller ”Bruken av Bysans. Studier i svenskspråkig
litteratur och kultur 1948-71”? Skulle sådana projekt pekats ut av den ideala vetenskapen?
Det är inte lätt att säga. Helt klart är dock att Vetenskapsrådet har finansierat dem.
Dessa forskningsprojekt kan, vid ett första påseende uppfattas som hobbyprojekt utan
större vetenskapligt eller samhälleligt intresse. En sådan betraktelse är dock ytlig. Projekten
ovan har alla en historisk prägel. Det är viktigt att vara förtrogen med historiska fakta för att
42 kunna förstå samtiden och för att kunna göra rimliga förutsägelser om framtiden. För att
förståelsen skall bli djup och förutsägelserna välgrundade krävs att de står på en gedigen
grund. Historiska detaljer kommer därför att vara viktiga. Dåtiden var ju lika mångfacetterad
som nutiden är. Dessutom kan det vara svårt att veta vilka framtida problem vi vill belysa
historiskt. Det är därför svårt att det idag veta vilka historiska fakta vi behöver åberopa i
framtiden. Lägg också till betydelsen av att forskare har sin frihet att själva få välja sina
forskningsproblem. Det som kan tyckas vara ett orimligt snäva forskningsprojekt måste därför
sättas i en större kontext. Då är det inte längre lika rimligt att avfärda exempel som de ovan
beskrivna som vetenskapligt eller samhälleligt betydelselösa.
Låt titta lite närmare oss på problemen med språkdöden och Palosuos förslag att forskare
bör undersöka sambanden mellan diskriminering och romers misstänksamhet mot svenska
myndigheter. Låt oss börja med den senare frågan. Är det ett forskningsområde som skulle
prioriteras under förutsättningen att vetenskapen är välordnad? Vi måste då bland annat
fundera på hur angeläget problemet är vetenskapligt. Kommer studierna bidra till våra
kunskaper om olika maktrelationer och deras mekanismer, sociala hierarkier, huruvida romer
är mer misstänksamma mot svenska myndigheter än andra utsatta minoriteter och hur
misstänksamhet av det aktuella slaget påverkar det psykosociala välbefinnandet. Man måste
också fundera på vilka det är som skall genomföra forskningsprojektet. Palosuo påpekar
exempelvis att det bland romer finns en misstro mot forskare som själva inte är romer. Många
romer vill inte känna sig som ett objekt som studeras av en grupp som har uppfattats som
företrädare för ett förtryckande samhälle (Palosuo 2008). Det är alltså långt ifrån givet vem
eller vilka som skall genomföra den eventuella forskningsuppgiften. Det vore naturligtvis
olyckligt om forskningsuppgiften är angelägen samtidigt som det inte finns några lämpliga
forskare att lösa den.
Man måste fundera på vad romerna själva anser om saken. Anser de, när de tänker noga på
saken, att det är ett lovvärt forskningsprojekt? Hur ser de på det faktum att de blir utsatta för
ett studium, att de blir föremål för ett särskilt intresse som grundar sig på antagandet att det
finns problem med deras situation så avgörande att problemen motiverar särskilda
forskningsinsatser?
Det finns en risk att ett forskningsprojekt av det slag som Palosuo föreslår förstärker den
redan negativa självbild som många romer har av sig själva och en risk för att fördomarna om
romer förstärks. När medlemmar i en utsatt grupp förväntar sig att bli behandlade sämre eller
prestera sämre än andra, så tenderar de att prestera sämre (Se exempelvis Steele och Aronson
1995).
43 I en rapport från Brottsförebyggande rådet slår utredarna Fredrik Aspling och Carina Djärv
fast att särskilt ”utsatta för stereotypa föreställningar inom rättsväsendet är romer,
östeuropéer, muslimska grupper och svarta personer.” (Aspling och Djärv 2013 s. 13). Bara
det faktum att det blir allmänt känt att forskning kring romernas situation bedrivs kan mycket
väl resultera i en förstärkning av de stereotypa föreställningarna.
Romernas situation har genom åren beskrivits i olika utredningar, rapporter och
vetenskapliga utredningar. Men, så vitt jag känner till finns det inga klara belägg varken för
att forskningsresultaten har legat till grund för samhälleliga åtgärder som har gagnat romerna
som grupp eller för att resultaten skulle ha förstärkt fördomar. Förmodligen är romernas
situation idag bättre än för säg, 70 år sedan. Det är dock tveksamt om det är forskningsresultat
som ligger till grund för förbättringen. Den hänger istället sannolikt samman med en allmän
välfärdsutveckling och en demokratisering av samhället.
Ovanstående överväganden gör det tämligen svårt att belägga att Palosuos förslag på
forskningsprojekt är väsentligt, det vill säga att det skulle falla ut som ett forskningsprojekt
under förutsättning att vetenskapen är välordnad. Helt klart är dock att vetenskapliga
bedömningar av projektets betydelse inte ensamt avgör frågan. De vetenskapliga intressena
måste relateras till psykologiska, samhälleliga och politiska konsekvenser på kort och lång
sikt.
Detsamma gäller resonemang som rör språkliga revitaliseringsprojekt. Ger den ideala
vetenskapen företräde åt sådana? Vi kommer ihåg från det första kapitlet att den amerikanska
regeringen sedan 1990 har anslagit stora summor pengar för att bevara och revitalisera
användandet av olika amerikanska ursprungsspråk, däribland Klallam. Inom projektet skulle
man bland annat konstruera en grammatik, konstruera utbildningsmaterial som skulle
användas i undervisningen i Klallam och utbilda lärare som skulle hålla i undervisningen.
Med Hazel Sampson dog språket Klallam ut. Hon var den sista talaren som hade språket som
modersmål. Är det något som visar att revitaliseringsprojektet inte var ett projekt som skulle
prioriteras av den ideala vetenskapen? Nej det är det inte. Till att börja med har lingvister lärt
sig mycket om dessa språk. Dessutom, Timothy Montler, som ledde revitaliseringsprojketet
kring Klallam, påpekar att projektet haft en rad andra positiva effekter. Det har bland annat
stärkt självbilden hos de som tillhör indianfolket S’Klallam. De har blivit mer medvetna om
sin kulturella identitet och ungdomarna lyckas bättre i sin skolgång än tidigare (Montler
2007). Det finns också fog för att tro att projektet sänder en signal om att den moderna
amerikanska staten erkänner tidigare övergrepp mot olika amerikanska minoriteter och att
44 staten aktivt arbetar för att stödja bevarandet av deras språk och därmed stärka olika kulturella
identiteter.
Vilka, om ens några, revitaliseringsprojekt som pekas ut av den välordnade vetenskapen
kan inte besvaras utan noggrant fundera på de enskilda projekten. Vilka vetenskapliga värden
står på spel? Hur påverkar projekten de som talar språken i fråga och andra i det omgivande
samhället? Innebär projekten exempelvis att de forskare som involveras förknippas med
koloniala ambitioner eller med kontroversiella politiska ställningstaganden? Det talar i så fall
sannolikt för att inte genomföra projektet. Finner sig talarna av språket i att bli föremål för
undersökning när det handlar om att dokumentera grammatik och syntax? Finns det lingvister
som själva talar språket i fråga? Negativa svar på de frågorna är också något som sannolikt
talar mot att genomföra projektet.
4. 5 S AMMANFATTNING
I detta kapitel har vi diskuterat den potentiella intressekonflikt som råder mellan å ena sidan
forskares frihet att själva välja forskningsområden och, å andra sidan, allmänhetens intresse
av att forskarna fokuserar på väsentliga problem. Vi har beskrivit den svenska
forskningsmodellen som en kompromiss mellan dessa intressen. Vi har därefter presenterat
Kitchers förslag på kompromiss. Forskare bör ägna sig åt de problem som representanter för
olika intressegrupper skulle enas kring som angelägna skulle representanterna ha all relevant
information, vara empatiska och resonera logiskt. Förslaget är tämligen radikalt. Det är inte
orimligt att tro att den ideala vetenskapen skulle prioritera andra forskningsprojekt än de som
nu bedrivs runt om i världen. Det är dock svårt att med säkerhet uttala sig om det.
Anledningen är att det är svårt att veta vad företrädare för olika perspektiv, under ideala
omständigheter, skulle anse vara lovvärda forskningsprojekt. Det finns dock inget som
hindrar att när vi funderar över vilka forskningsprojekt som bör bedrivas närmar oss det ideal
som Kitcher porträtterar.
Ytterligare läsning:
För den som är intresserad av externfinansierad forskning är Vetenskapsrådets hemsida en
värdefull källa. Där kan man lära sig åtskilligt om ansökningsförfarandet. Man kan också
klicka
sig
fram
till
projektdatabasen
där
45 beviljade
forskningsprojekt
återfinns
(http://vr.se/forskningsfinansiering/beviljadebidragprojektdatabas.4.14f1901d125640ed5ab80
003173.html). Philip Kitcher är en mycket produktiv filosof, som har skrivit åtskilligt om
vetenskapsteori och vetenskapens roll i samhället. Flera av de idéer som beskrivits i detta
kapitel skisserar Kitcher i boken Science, Truth, and Democracy, Oxford University Press,
2001.
46 5 Värdet av humanistisk forskning
Vilket värde har humanistisk forskning? Den frågan har inte något enkelt svar. Det har delvis
att göra med att frågan är så oprecist formulerad. Vilka kunskaper, produkter eller tjänster och
vilken sorts värde tänker vi på? Har de värde för sin egen skull, oavsett vad man kan
åstadkomma med dem? Med andra ord, har de ett egenvärde? Eller handlar det snarare om
vilken nytta den humanistiska forskningen har, dess instrumentella värde?
Kanske finns det också annat som har egenvärde, men lycka är onekligen en rimlig
kandidat på något som har positivt egenvärde. Lyckotillstånd är värdefulla oberoende av vilka
konsekvenser tillstånden har. Det gäller inte för pengar. Pengar saknar egenvärde, men har
ofta ett instrumentellt värde. De har värde i kraft av vad man kan åstadkomma med dem. Hur
är det med kunskap generellt och med humanistiska kunskaper och färdigheter mer precist?
Har de instrumentellt värde eller egenvärde eller kanske både och?
I nästa avsnitt kommer jag att diskutera huruvida kunskap har egenvärde. I avsnittet
därefter kommer jag att diskutera kunskapens instrumentella värde. Lite mer precist, jag
kommer i 5.2 bland annat att diskutera det viktiga sambandet mellan forskning och hög
utbildningskvalitet. Jag kommer där också att beskriva och diskutera den humanistiska
forskaren som en samtidanalytiker och som oberoende expert. Slutligen kommer jag sätta
humanistisk forskning i relation till näringslivets konkurrenskraft.
5.1.
H AR
HUMANISTISKA
KUNSKAPER
OCH
FÄRDIGHETER
EGENVÄRDE ?
Det finns många som anser att kunskap har egenvärde. De anser med andra ord att kunskap
har ett värde i sig, oavsett vad vi har för användning av kunskapen. Filosofer, forskare och
stora delar av allmänheten ger uttryck för denna idé. Platon formulerade den på 400-talet före
vår tidräkning. Idén återkommer i filosofihistorien. Cambridgefilosofen G. E. Moore anslöt
sig i början av 1900-talet till den, vilket somliga nutida filosofer också gjort. Idén har också
många anhängare bland andra forskare. I Vetenskapsrådets Vad är god forskningssed? hävdas
47 att kunskap har ett egenvärde, oberoende av hur den kan tänkas användas (Hermerén 2011, s.
30). Detsamma gäller då den kunskap som humanistisk forskning genererar.
Är det värdefullt i sig att viss person har goda skäl att tro på en sanning? Utöver att lita på
filosofiska auktoriteter verkar det finnas visst intuitivt stöd för idén att det är värdefullt i sig
att acceptera sanna påståenden. Filosofen W. D Ross, som vi kommer ihåg från kapitel två,
ber oss beakta två möjliga världar. De är lika i moraliskt relevanta hänseenden förutom att
personerna i den ena världen har avsevärt större kännedom om naturlagarna och universum än
personerna i den andra världen. Som Ross ser det kan man inte betvivla att den första världen
bättre än den andra. Det är, enligt honom, intuitivt uppenbart (Ross 1930, s. 139). Att som
Ross hänvisa till intuitioner är i filosofiska sammanhang tämligen vanligt, men också
problematiskt. Gör du samma intuitiva bedömning som Ross? Om inte, vad skall du då säga
om Ross? Vems intuition som är den riktiga, din eller den Ross? Vad finns det för skäl att
försvara den ena snarare än den andra intuitionen?
Det finns andra argument för att kunskap har egenvärde. Här är ett: Många anser att
kunskap har egenvärde, alltså har kunskap egenvärde. Argumentet är, även om det är ganska
vanligt förekommande, inte övertygande. För det första är premissen tämligen oklar. Hur
många är många? Är det särskilt många som har reflekterat över frågan som anser att kunskap
har egenvärde? Det finns skäl att misstänka att många som bejakar satsen ’kunskap har
egenvärde’ inte menar att kunskap har värde oavsett vilken nytta man kan ha av kunskapen.
De menar nog ofta snarare något i stil med att många kunskaper är mycket viktiga för oss för
att må bra eller lyckas i arbetslivet. Det finns en tendens bland många att tro att om kunskap
inte har egenvärde, så är kunskap oviktigt. John Stuart Mill var inne på något liknande. Han
påpekade att det verkar finns en psykologisk mekanism att gå från uppfattningen att något,
som exempelvis kunskap, har ett stort instrumentellt värde till åsikten att det har egenvärde
(Mill 1987 s. 34). För det andra, och viktigare. Slutsatsen följer inte från antagandet.
Antagandet beskriver ett psykologiskt eller möjligen sociologiskt faktum om människors
åsikter. Slutsatsen utgörs av en värdering. Men, med utgångspunkt enbart från en beskrivning
av människors värderingar kan man inte komma fram till att dessa värderingar är korrekta.
Vi ser att det finns problem med några vanliga argument som anförs till stöd för idén att
viss humanistisk kunskap har egenvärde. Det finns också argument mot idén.
Den svenske filosofen Lars Bergström ber oss att begrunda en svårt sjuk person, Ivan, som
bara har några veckor kvar att leva. Det enda Ivan kan göra är att se på TV. Det finns två
kanaler att välja mellan. Den ena sänder utbildningsprogram, den andra sänder filmer. Ivan
vill inte se på utbildningsprogrammen, men de kommer att ge honom nya kunskaper. Ivan vill
48 se filmerna som kommer att glädja honom, men de kommer inte att ge honom lika mycket ny
kunskap. Om kunskap har egenvärde, så borde Ivan se på utbildningsprogrammen, vilket är,
anser Bergström, absurt (Bergström 1994, s. 11).
En anhängare av idén att kunskap har egenvärde skulle kunna invända att kunskap inte är
det enda som har egenvärde eller att olika sorters kunskaper har olika grader av egenvärde.
Allt taget i beaktande är det därför inte försvarbart att tvinga Ivan att se
utbildningsprogrammen.
Denna sorts argumentation är begriplig, men problematisk. Anta att olika sorters kunskaper
har olika grad av egenvärde. Vilka kunskaper handlar det om och till vilken grad? I kraft av
vad har vissa kunskaper ett högre intrinsikalt värde än andra? Hur skall gradskillnaderna
mätas? Vidare, om det finns flera olika saker som har egenvärde, så vill man veta hur de olika
värdena förhåller sig till varandra. Hur stor ökning av det ena värdet motsvaras av en
minskning av det andra? I Ivans fall, hur mycket mer glädje måste han uppleva av att se
filmerna för att kompensera för att de inte ger honom lika mycket kunskap som
utbildningsprogrammen? Är det rimligt att ge upp någon som helst lycka (eller orsaka
lidande) för att nå kunskap som vi aldrig kommer att få användning av? Den som anser att
kunskap har egenvärde svarar ja på den frågan. Är det verkligen en rimlig åsikt?
Slutligen, även om vi går med på att det finns kunskap som har egenvärde (till hög grad),
så är det därmed inte klart att humanistisk kunskap har det. Självkännedomen är kanske en
god kandidat på en kunskap som har egenvärde, men den sortens kunskap verkar väl snarast
vara av psykologisk karaktär. Det är naturligtvis fullt möjligt att humanistiska kunskaper som
har att göra med samhällets eller kulturens utveckling har stor betydelse för att erhålla denna
självkännedom, men dessa kunskaper är i så fall av instrumentell karaktär.
5.2 V ILKET INSTRUMENTELLT VÄRDE HAR HUMANISTISKA
F ORSKNING ?
Det är alltså svårt att försvara idén att humanistisk kunskap, eller för den delen att kunskap
överhuvud, har egenvärde. Men även om vi går med på det, så innebär ju inte det att kunskap
är något oviktigt.
Humanistisk forskning spelar en viktig roll i samhället. I detta avsnitt skall vi titta lite
närmare på kopplingen till utbildning och demokratifrågor. Vi kommer också, i 5.2.3 komma
49 in på forskaren som expert. Slutligen, den humanistiska forskningen och näringslivets
konkurrenskraft berörs i 5.2.4.
5.2.1 F ORSKNING OCH UTBILDNING
Det finns, som vi berörde i förra kapitlet, en koppling mellan hög undervisningskvalitet och
forskning. För att den humanistiska undervisningen skall hålla hög kvalitet är det viktigt att
den knyts till aktuell forskning och att det är motiverade forskare som håller i undervisningen.
Deras motivation hänger i sin tur säkerligen samman med att de får fördjupa sig i
forskningsproblem som de finner stimulerande. Den lärare som inte bedriver egen forskning
kommer dessutom ganska snart att leverera undervisning som inte håller måttet. Den kommer
sannolikt snart att upplevas som inaktuell, som att gå på tomgång.
I den skolpolitiska debatten poängteras hur viktigt det är att samhällsmedborgare har
basala historiska och kulturella kunskaper för att kunna orientera sig i samhället. Dessa
kunskaper tillägnar man sig förhoppningsvis på grund- eller gymnasieskolan. För det krävs att
de lärarna har en adekvat utbildning vilket de förhoppningsvis får på landets universitet och
högskolor. Åter igen, för att undervisningen där skall hålla hög kvalitet är det viktigt att
lärarna knyter undervisningen till aktuell forskning.
Det är många som läser humaniora för att de finner studierna intressanta, roliga,
meningsfulla och stimulerande. Undervisningen som forskarna leder ger perspektiv på
tillvaron, berikar våra upplevelser och gör dem djupare. Många upplever det dessutom helt
enkelt stimulerande att ta del av beskrivningar av religiösa riter på Madagaskar, turerna kring
Cubakrisen eller mottagandet av Den unge Werthers lidanden. Dessutom, vi reser allt mer och
många är intresserade av förstå sig på de resmål som vi besöker. Hur har de vuxit fram och
vad har varit drivkrafterna bakom utvecklingen? Den som vill förbereda sig inför en resa till,
säg Kina, vänder sig med fördel till en framställning av en sinolog. Om vi vill förstå hur Kina
har växt fram till en ekonomisk och militär stormakt är det bättre att läsa en välrenommerad
forskares framställning än det kinesiska kommunistpartiets. Vi vill ha en noggrann,
fackgranskad och uppdaterad skildring av händelseutvecklingen. Utan forskares beskrivningar
därom är vi i alltför stor grad hänvisade till partsinlagor som vi på mer eller mindre goda
grunder kan misstänka vara tendentiösa.
Såväl utbildning som forskning har också en betydelsefull roll att spela i en demokratisk
samhällsutveckling. Det hävdar i alla fall Martha Nussbaum. Hon är en amerikansk filosof
50 som betonar att utbildning främst syftar till att fostra människor till demokratiska,
ansvarsfulla samhällsmedborgare.
I sin bok Why Democracy Needs the Humanities ger Nussbaum denna uppfattning ett lite
mer precist innehåll. Demokratisk utveckling har, som Nussbaum ser det, att göra med
förbättrade möjligheter människor har att leva ett hälsosamt och politiskt deltagande liv
(Nussbaum 2012). Här har humanistisk forskning viktiga bidrag att ge. För en ansvarsfull
medborgare räcker det inte med att vara förtrogen med fakta och att kunna resonera logiskt
kring. Det behövs också empati, förmåga att förstå hur en annan människa upplever sin
situation, att kunna se världen med andras ögon, från andra perspektiv. För att kunna göra
detta måste vi kunna förstå hur det kommer sig att andra tänker som de gör och hur det känns
att vara i deras situation. Hur är det att vara en sömmerska i Bangladesh? Hur ser hon på sin
arbetssituation? Hur mår hon och hennes familj? Hur ser hon på sin och sina barns framtid?
Hennes föreställningsvärld, önskningar och våndor hänger samman med en mycket stor
mängd olika kulturella och religiösa faktorer. Här är uppenbart undervisning i humanistiska
ämnen relevanta och för undervisningen skall hålla hög kvalitet är det avgörande att den knyts
till aktuell humanistisk forskning.
Även om det verkar rimligt att tro att humanistiska studier utvecklar inlevelseförmågan
(empatin), så är det inte uppenbart att så är fallet. Till att börja med kan man konstatera att det
finns olika uppfattningar om empatibegreppets innehåll och hur empatin lämpligen mäts (Se
exempelvis Steuber 2014). Även om vi antar att begrepps- och mätproblemen är lösta, så är
det inte så lätt att belägga att humanistiska studier gör studenterna mer empatiska. Det räcker
inte med att vi finner en positiv korrelation mellan att ha studerat humaniora på universitetet
och att ha en hög empatisk förmåga. För att dra slutsatsen att det är humanistiska studier som
gör studenterna empatiska måste man alltså utesluta andra möjliga förklaringar till
korrelationen. Nussbaum refererar inte till några sådana studier.
Det är sannolikt att inlevelseförmågan utvecklas hos dem som läser romaner, noveller och
poesi, hos dem som tar del av dramer som sätts upp på landets scener och hos dem som tar del
av olika konstverk. Det kan sedan i sin tur på önskvärda effekter. Men är det inte själva
upplevelserna som en roman, ett konstverk eller en fotoutställning som påverkar vår empati?
Behövs verkligen teorier om dessa litterära verk eller om konstverk för att utveckla den
empatiska förmågan? Kort sagt, bidrar forskningsresultat i litteratur-, teater- och
konstvetenskap till att utveckla inlevelseförmågan hos dem som tar del av verk som dessa
vetenskaper teoretiserar kring?
51 Det är nog inte orimligt att tro att forskare inom dessa vetenskaper har bidrag att lämna,
även om påverkan är mer indirekt. Genom att peka på olika sätt att tolka ett verk öppnas nya
perspektiv, nya sätt att förstå innehållet i en roman eller att förstå varför den fick det
mottagande som den fick. Genom att bli varse detaljerna i en målning, sätta dem i samband
med motivet och genren kan helt ny förståelse av en målning, konstnärskap eller tidsepok
genereras.
5.2.2 F ORSKAREN SOM SAMTIDSANALYTIKER
Den humanistiske forskaren kan, föga oväntat, ge väsentliga bidrag till förståelsen av nutida
samhälleliga eller kulturella fenomen. Tänk bara på mottagandet av filmen Avatar. Filmen,
som regisserades av James Cameron, hade världspremiär i december 2009. Efter drygt en
månad hade filmen spelat in ofattbara 2 miljarder dollar. Avatar är en av de filmer som spelat
in mest pengar i filmhistorien.
Så här sammanfattar Sydsvenska Dagbladets Michael Tapper filmen:
Jake Sully (Sam Worthington) är en rullstolsbunden krigsveteran som år 2154 värvas av en
Blackwater-liknande privatarmé av marinkårsoldater. De arbetar för ett amerikanskt gruvbolag som
koloniserat Pandora för att bryta värdefull malm men som fått problem med urbefolkningen, na'vi.
Jakes uppdrag blir att via en tankestyrd organisk kopia av en navi infiltrera en alltmer fientlig stam
som bor på en attraktiv brytningsplats. För att motivera sin hänsynslösa exploatering odlar bolaget
en rasistisk tanke om urinvånarna som primitiva blå apor eftersom de inte byggt sin civilisation på
teknokratisk miljöförstöring. Deras komplexa samhörighet med allt levande på planeten intresserar
bara några tillresta forskare, som med fasa ser hur bolaget skövlar den nya världen så att den börjar
likna vår egen döende hemplanet. (Tapper 2009)
Det finns gott om politiska, kulturella, sociala, religiösa och etiska teman i filmen. Bolivias
president Evo Morales sade sig identifiera sig med filmens kamp mot kapitalism och för
skyddandet av miljön (Ramqvist 2010). I Vatikanens tidning L'Osservatore Romano beskrivs
som ytlig och som flirtande med idén att vurmen för miljön skulle kunna ersätta religiösa tron.
Det rapporterar åtskilliga engelskspråkiga medier (Se exempelvis Rizzo (2010)). Filmen har
också använts av olika minoritetsfolk runt om i världen för att belysa sina problem (Hopkins
2010). I traditionella media har filmen fått mycket stor uppmärksamhet. Detsamma gäller
sociala medier. Hur kan detta förklaras? Vad säger oss filmen och dess mottagande om vår
samtid?
Religionsforskaren Bron Taylor har funderat på den frågan. Han har under en lång tid
intresserat sig för vad han ser som ett ökat intresse för en andlighet som hämtar näring från
52 naturen. I sin bok Dark Green Religion beskriver Taylor ett ökat och djupt miljöengagemang
bland ett allt större antal människor tillhörande olika sociokulturella grupper. Många av de
miljöengagerade är inte religiösa i traditionell mening, men manifesterar en inställning till
naturen som av Taylor beskrivs som andlig (2010). Taylor förklarar Avatars framgångar med
utgångspunkt från dessa tankegångar.
Avatar reflects and dramaticaly represents dark green religious and ethical themes, and its
commercial success is due in part to the profound, recently unfolding, and increasingly global
changes in worldview that provide fertile cultural ground for dark green artistic productions. (Taylor
2013, s. 8)
Det finns också kompletterande hypoteser. I antologin Avatar and Nature Spirituality
studeras Avatar och dess mottagande ur en rad olika synvinklar. Filmvetare funderar
exempelvis över hur sociologiska och ekologiska teman presenteras i filmen. Religionsvetare
har undersökt hur filmens andliga dimensioner har tolkats av filmens fans. Genusforskare och
forskare som ägnar sig åt postkolonialism påpekar att filmen har tydliga kopplingar till ekofeminismen. Litteraturvetare har jämfört filmens mottagande med andra verk som, precis som
Avatar, har såväl utopiska som dystopiska teman (Taylor 2013).
Den massiva marknadsföringen av filmen spelade säkert också in. Filmdistributören 20th
Century Fox lovade filmiska effekter av aldrig tidigare skådat slag, 3-D-teknik och
enastående animationer, samtidigt som storföretag som Coca-Cola och McDonald´s deltog i
marknadsföringen. Frågan vilken effekt marknadsföring av detta slag är inte bara av
kommersiellt utan också vetenskapligt intresse. Filmvetare och forskare inom media och
kommunikation studerar bland annat marknadsföringskampanjer av detta slag.
Bidrag från forskare från olika humanistiska forskningsfält kastar onekligen nytt ljus över
Avatar, dess mottagande och publika framgångar, hur filmen har använts i politiska
sammanhang och i opinionsbildning. På det sättet ger oss också de bidragen en bredare och
djupare förståelse av vår samtid, vilket ju många är intresserade av.
Den tyske sociologen Jürgen Habermas skiljer mellan tre typer av kunskapsintressen, det
tekniska, det hermeneutiska och det emancipatoriska. Det tekniska intresset kännetecknas av
ett sökande efter kontroll över naturen, det hermeneutiska av att förstå mänskligt agerande
och kommunikation. Det emancipatoriska intresset, slutligen, kännetecknas av en önskan att
blottlägga och bidra till att upphäva hinder och orättvisor som olika maktstrukturer genererar
(Habermas 1987).
53 Vi tänker oss kanske vanligen att den humanistiska forskaren främst drivs av ett
hermeneutiskt kunskapsintresse. Så är det säkert ofta, men det emancipatoriska intresset skall
inte underskattas. Som vi just sett finns det forskare som gör kopplingar mellan Avatar och
eko-feminismen. Eko-feminister poängterar ofta att miljöproblemen och förtrycket av kvinnor
båda är resultatet av ett typiskt manligt sätt att tänka. De kopplar också samman
miljöproblemen och exploateringen av miljön med kvinnors underordning. Det finns också
andra maktstrukturer som är värda att studera noga, exempelvis sådan som är kopplade till
klass, etnicitet, sexualitet eller ålder. Inte sällan internaliserar människor beskrivningar,
förväntningar och normer kopplade till dessa strukturer. Det gör att många typer av ojämlik
behandling cementeras eller förstärks. För att komma till rätta med dessa orättvisor är det av
stor vikt att blottlägga och förklara uppkomsten av de maktstrukturer som legitimerar
orättvisorna. Många genusforskare, etnologer och religionsvetare som ägnat sig åt att göra just
detta.
5.2.3 F ORSKAREN SOM ( OBEROENDE ) EXPERT
Forskare, däribland humanister, anlitas ofta som experter i olika sammanhang, exempelvis
som sakkunniga i olika utredningar.
Det säger sig självt att ansvarsfullt politiskt
beslutsfattande ställer höga krav på faktaunderlag. Somliga beslut fattas för att kompensera
grupper tidigare utsatta för oförrätter. För att kunna kompensera de drabbade är det viktigt att
först klargöra om oförrätter som verkligen har begåtts, i så fall i vilken utsträckning och vilka
konsekvenser de fått. Forskare inom humaniora har i denna kontext åtskilligt att bidra med.
Låt oss illustrera detta med utgångspunkt från beslutet att ersätta dem som mot sin vilja hade
blivit steriliserade under perioden 1935-1975.
Hösten 1997 beslöt den dåvarande socialdemokratiska regeringen att tillsätta en
särskild utredare för att allsidigt belysa de politiska beslutsfattarnas, myndigheternas,
forskarsamhällets och den medicinska professionens ställningstagande och ansvar vad gäller
tillkomsten och tillämpningen av den steriliseringslagstiftning som var i kraft i Sverige från 1930talet fram till dess att nuvarande steriliseringslagen trädde i kraft år 1976. I utredarens uppdrag
ingick också att göra en kartläggning av hur omfattande verksamheten var och på vilka indikationer
steriliseringarna utfördes. Utredaren skulle även överväga principerna för en gottgörelse av
samhället. (SOU 2000, s. 1)
Regeringen utsåg förre universitetskanslern Carl-Gustaf Andrén till särskild utredare.
54 Resultaten presenterades i två betänkanden, ett delbetänkande från 1999 och ett
slutbetänkande från 2000. Cirka 63000 personer steriliseras med utgångspunkt från de två
lagarna. Omkring 90 % av de steriliserade var kvinnor. Det framgår av slutbetänkandet.
Vidare,
[e]n analys av ansökningshandlingarna pekar på att omkring hälften av dem som steriliserades själva
frivilligt hade tagit initiativ till operationen. Cirka 9 procent av operationerna har utförts under tvång
(utan samtycke). Cirka 24 procent av ingreppen har skett efter formellt sett egen ansökan eller med
samtycke men under omständigheter som kan betecknas som tvångsliknande t.ex. genom att
operationen ställts som villkor för utskrivning från anstalt eller för abort. I ytterligare 10 procent av
fallen finns tecken på övertalning eller påtryckning. Resterande ingrepp (cirka 7 procent) har inte
varit möjliga att klassificera. (SOU 2000, s. 15)
Utredningen föreslog att en ersättning till dem som steriliserats mot sin vilja skall utgå med
175000 kronor. Lagen om ersättning till steriliserade i vissa fall instiftades 1999. Den
stipulerade bland annat vilka villkor som måste uppfyllas för att få ersättning (till ett belopp
av just 175000 kronor) och att ansökningar om ersättning måste inkomma till en särskild
nämnd senast 2002-12-31. Antalet ansökningar uppgick till cirka 2000. Av dem har 1595
beviljats ersättning (Johansson 2005).
En utredning av detta slag ställer mycket höga krav på specialistkunskaper. Utredningen
behandlar turerna kring olika politiska beslutsprocesser, det dåvarande samhällsklimatet och
forskarsamhällets samt medicinarnas attityder till olika utsatta grupper i samhället. De
frågorna har inte bara stort vetenskapligt intresse utan också politisk sprängkraft. Vilka är bäst
lämpade att genomföra denna utredning? Forskare inom humaniora har relevanta
specialistkunskaperna. Det ingår i deras jobb att granska, analysera och bedöma
trovärdigheten i historiskt källmaterial av vitt skilda slag. Regeringen förordnade också bland
andra professorerna i idé- och lärdomshistoria Gunnar Broberg och Karin Johannisson som
sakkunniga och som expert anlitades historikern Mattias Tydén. En rad andra forskare knöts
mera indirekt till utredningen. Flera forskarrapporter har publicerats på uppdrag av, eller i
samråd med, utredningen.
Utredningen berör också, som redan antytts, frågor som har dagsaktuell politisk
sprängkraft. För trovärdighetens skull är det då lämpligt att den genomförs av personer utan
politiska bindningar. Forskare står (vanligen) politiskt också oberoende. De tjänar endast
sanningen och driver inga egna politiska agendor, forskaren är politiskt neutral. Det är i alla
fall en vanlig uppfattning om vad som borde känneteckna en forskare.
55 Humanistiska forskare anlitas också i olika juridiska sammanhang. I Åklagarmyndighetens
handbok Handläggning av ärenden gällande övergrepp mot barn rekommenderas åklagare att
söka sakkunnig expertis vid universitetens institutioner för religion, kulturantropologi eller
etnologi (Åklagarmyndigheten 2012, s. 37). Rekommendationen är inte svår att motivera. För
att förstå övergreppen och för att yrka på rimliga påföljder (eller på nedlägganden av ärenden)
är det av stor vikt att förstå vilka motiv eventuella förövare hade. Motiven hänger i sin tur
nära samman med olika önskningar och åsikter. Vilka är dessa önskningar och åsikter och vad
har format dem? Religionsvetare, kulturantropologer och etnologer söker svaren på frågor
som dessa.
Språkvetare har kompetens som är väsentlig för rättsväsendet. I domstolar åberopas inte
sällan lingvistisk bevisning. Det kan röra sig om anonyma hotbrev, inlägg på chatrum eller
sms-meddelanden. Polis och åklagare använder sig dessutom ibland av ljudinspelningar av
röster. Det kan dock ibland vara svårt att identifiera vems rösten är. Då kan lingvister
specialiserade på forensisk fonetik, rättsfonetik, komma väl till pass. Tillhör den inspelade
rösten samma person som den åtalade? Vilken grundton har personens röst? Vilken är hennes
dialekt och sociolekt? Vilka tvekljud använder hon och skrattar hon på ett typiskt sätt? Hur
långa pauser använder hon sig av? Somliga rättsfonetiker använder sig av spektrogram när de
analyserar inspelade röster. I ett spektrogram analyseras röstens fysiska egenskaper, som
frekvens och amplitud. Lingvistiska analyser av olika slag kan leda fram till såväl friande som
fällande domar. De har därför stor betydelse för rättssäkerheten.
Lingvistisk expertis kommer också till användning i handläggandet av asylärenden. Allt
fler som söker asyl i Sverige saknar identitetshandlingar. För att kunna pröva asylskälen
måste Migrationsverket avgöra varifrån den asylsökande kommer. Det kan ibland vara svårt
att göra. I försök att klarlägga den sökandes härkomst använder sig Migrationsverket
emellanåt av språkanalyser. Med utgångspunkt från en intervju av den asylsökande görs en
bedömning dennes språkliga bakgrund. Språkanalyser kan utgöra avgörande underlag för ett
bifall eller avslag på en asylansökan.
Migrationsverket anlitar sedan en tid tillbaka några privata företag för att genomföra
språkanalyser. Under 2014 har svenska medier rapporterat om problem med upphandlingen
av dessa tjänster och om allvarliga brister i analyserna. Journalisterna i TV-programmet
Uppdrag granskning tillfrågade en rad experter, alla forskare i lingvistik, om vad de ansåg om
analyserna. Lingvisterna var mycket kritiska. De ansåg att analyserna var ytliga och
metodologiskt bristfälliga (Fegan 2014). Mindre en vecka efter det att programmet sändes
(hösten 2014) beslutade Migrationsdomstolen, med utgångspunkt från den kritik som riktats
56 mot språkanalyserna, att upphäva ett utvisningsbeslut. Fallet kommer att prövas igen, nu med
utgångspunkt från en annan bestämning av mannens härkomst (Rensfeldt 2014).
Många av de som söker asyl i Sverige flyr undan katastrofer orsakade av väpnade
konflikter eller politiskt förtryck. Andra katastrofer orsakas eller förstärks av den pågående
globala uppvärmningen. Vissa har att göra med jordbävningar och vulkanutbrott andra har att
göra med smittsamma sjukdomar. Somliga katastrofer tenderar att återkomma. Tydliga
exempel är översvämningar, torka och orkaner. För många människor utgör sådana
katastrofer ett naturligt inslag, de utgör en risk att förhålla sig till. Men, mer precist, hur ser
människorna som drabbas på dessa risker och på dem som drabbas av katastrofer? Hur
påverkar det i sin tur organiserandet och genomförandet av olika hjälpinsatser?
På många håll i världen ses naturkatastrofer som ett straff. Floden Kosi svämmade över
2008, med svåra konsekvenser för invånarna i norra Bihar (Indien). Många av invånarna var
övertygade om att översvämningen var ett straff från en uppretad gudinna. Genom mer
intensiva böner och genom offer finns en möjlighet att blidka guden, det är i alla fall vad
många i Bihar anser (Crabtree 2013). Vilka är dessa åsikter mer precist, vad har format dem?
Vilken roll spelar exempelvis det indiska kastsystemet och den maktordning det systemet
legitimerar?
I augusti 2005 slog orkanen Katrina till med full kraft mot New Orleans. Den orsakade stor
materiell förödelse och dödade närmare 2000 människor. Somliga politiker såväl som
drabbade av orkanen ansåg att det var ett straff från Gud för det lastbara beteendet i New
Orleans (Se exempelvis Chrisafis (2005) och Stephens et. al (2013)). Vilket var detta
beteende mer precist? Hur utbredd var uppfattningen Katrina är ett Guds straff och hur
mycket påverkade den i så fall attityden till hjälp från exempelvis den federala regeringen?
Tillhörde de hårdast drabbade av Katrina några speciella etniska grupper? Hur samspelade
olika kulturella grupper i katastrofområdet med varandra? Ställdes de emot varandra? Hur
påverkade det i sin tur hjälparbetet?
Under hösten 2014 spred sig den fruktade ebolan i sydvästra Afrika. För att kunna förutse
och begränsa vidare spridning är det mycket viktigt att förstå vad olika befolkningsgrupper
tror om orsakerna till smittan och hur de ser på risken att smittas. Sådana uppfattningar
formas i en kulturell kontext. Det är därför viktigt att känna till lokala sedvänjor, däribland
religiösa uppfattningar som manifesteras i samband med dödsfall och begravningar. Skiljer
sig sedvänjor från varandra mellan generationer? Finns det också här könsskillnader som är
uttryck för kvinnans underordning? Hur påverkar det i sin tur en effektiv implementering av
57 exempelvis upplysningskampanjer på landsbygden? Hur ser invånarna på den hjälp som
kommer från andra länder däribland forna kolonialmakter?
För att olika hjälpinsatser skall bli så effektiva som möjligt krävs omfattande och djup
kunskap om hur människor runt om i världen ser på risker. Det spelar stor roll vad de tror
orsakar naturkatastrofer, hur de ser på riskerna att drabbas, hur de ser på offren för
katastroferna och vad de anser vara det rimligaste sättet att handskas med katastroferna. Det
slår Röda Korset fast i den omfattande World Disaster Report 2014. I ett pressmeddelande
med anledning av rapportens publicering sammanfattar Svenska Röda Korset:
En bättre förståelse för lokala kulturer och större hänsyn till lokalbefolkningens normer och
traditioner kan öka möjligheterna till katastrofförebyggande arbete och i sin tur minska kostnaderna
för katastrofarbetet. (Röda Korset 2014)
Forskare inom humaniora har här väsentliga bidrag att ge. Mycket av det som Röda
Korsets rapport behandlar är resultatet av omfattande humanistiskt forskning. Dessutom,
rapporten slår fast att mer forskning behövs om hur de drabbade av katastrofer ser på risker (s.
54). Särskilt angeläget är att få reda på mer om riskattityder hos invånare i utvecklingsländer.
Någon skulle kunna fråga sig varför det är just forskare som har dessa bidrag att ge till
politiska beslut, rättsväsendet och katastrofhjälp. Det enkla svaret är de ofta är de bäst
lämpade. En forskare har genomgått en lång och gedigen utbildning. Under den och under sin
fortsatta karriär har hon utvecklat sin förmåga att granska och kritisera argument, att med
hjälp av källkritiska verktyg identifiera felkällor och att med utgångspunkt från såväl
kvantitativa som kvalitativa data kritiskt granska andras resonemang och utveckla sina egna.
Hon har under hela denna process kontinuerligt kritiskt granskats av etablerade forskare. Det
är delvis resultatet av hur vetenskapen som institution fungerar.
Som vi har sett i kapitel två är ett av vetenskapens mål att nå fram till (betydelsefulla)
sanningar. Vi har i samma kapitel sett att olika forskningsetiska normer motiveras med
utgångspunkt från att de främjar detta mål. Det är i detta sammanhang värt att påpeka att en
efterlevnad av normerna också är en del av att upprätthålla vetenskapen som en viktig social
institution och en del i att upprätthålla förtroendet för densamma.
Allmänheten i Sverige har stort förtroende för forskare. 64 % av svenskarna har mycket
eller ganska stort förtroende för forskare (Andersson 2014). Det är dock en sak att ha
förtroende för forskare, en annan att ha förtroende för den forskning som bedrivs inom olika
forskningsområden. Störst är förtroendet för medicin. Närmare 80 % av svenskarna har
mycket eller ganska stort förtroende för den forskning som bedrivs inom det medicinska
området. Förtroendet är något lägre för teknik och naturvetenskap. Sedan kommer förtroendet
58 för samhällsvetenskap och utbildningsvetenskap. Lägst är förtroendet för humaniora. Cirka 35
% av svenskarna har stort eller ganska stort förtroende för den forskning som bedrivs inom
det humanistiska området (Andersson 2014, s. 34).
Vad det relativt sett låga förtroendet för humanistisk forskning beror på är inte så lätt att
svara på. Hänger det på kvaliteten på forskningen? Fuskas det mer inom humaniora än inom
andra vetenskapsområden? Spelar mediernas rapportering av humanistisk forskning någon
roll? Är humanisterna sämre än andra på att föra ut resultaten till allmänheten? Alla dessa
frågor är av stort intresse och det står helt klart att de inte kan besvaras utan att beakta
humanistiska forskningsrön eller att anlita forskare från det humanistiska vetenskapsområdet.
5.2.4 H UMANISTISK FORSKNING OCH N ÄRINGSLIVETS KONKURRENSKRAFT
I regeringens utbildnings- och innovationsproposition finns en pragmatisk motivering av den
svenska forskningen. Det behövs ett system av högkvalitativ forskning eftersom sådan
forskning kan bidra till ”medborgarnas välfärd, samhällets utveckling, näringslivets
konkurrenskraft och en hållbar utveckling.” (Regeringen 2012, s. 1)
Vi har sett att humanistisk forskning har väsentliga bidrag att ge till medborgares välfärd,
samhällets utveckling och en hållbar utveckling. Det är dock mycket svårt att uppskatta det
ekonomiska värdet av bidragen. Det är också svårt att uppskatta det ekonomiska värdet av
humanioras bidrag till näringslivets konkurrenskraft.
Nussbaum försvarar, som vi sett tidigare, humanistisk forskning med utgångspunkt från
dess koppling till en demokratisk samhällsutveckling. Hon anser dessutom att humanistisk
expertis har ekonomiskt gynnsamma effekter. Hur stora ekonomiska värden det rör sig om
spekulerar inte Nussbaum i, men kunskaper om andra kulturer, det kritiska tänkandet,
förmågan att leva sig in i olika människors perspektiv spelar stor roll för innovationer som i
sin har gynnsamma ekonomiska effekter (Nussbaum 2012, s. 53).
Men inte nog med det, kloka lösningar på svåra problem kräver att vi tänker i nya banor
och ifrågasätter invanda tankemönster. Det kritiska tänkande som forskare inom humaniora
utvecklat kan, tänker sig många, komma till användning inom andra områden. Så här skriver
Ekström och Sörlin:
En antikvåldsdoktor från Cambridge kan man lugnt ge ett kontor, en dator och en månadslön och be
om att få en komplex uppgift utförd. Och vara hyggligt säker på att den också blir det. (Ekström och
Sörlin 2012, s. 86)
Kan man vara hyggligt säker på det?
59 Det hänger naturligtvis på vilken uppgiften är, men psykologisk forskning visar att det inte
är så enkelt som man kanske tror att överföra ämnesspecifika kunskaper och förmågor på nya
kunskapsområden. En rad olika studier visar att kritiskt tänkande är mycket domänspecifikt.
Studenter uppvisar exempelvis inte någon vidare förmåga att generalisera sitt kritiska
tänkande ens till nära angränsande områden (Ericsson 2006). Det hänger i sin tur samman
med att det kritiska tänkandet utvecklas i samband med att studenten tillägnar sig
ämnesspecifika kunskaper.
Experter har dock större möjligheter att överföra sitt kritiska tänkande till angränsande
ämnesområden än de som inte är experter. Experter är bättre på att analysera dokument
utanför sina expertområden än noviser. Analyserna görs snabbare, är mer detaljerade och mer
tillförlitliga (Willingham 2009, s. 131). Dessutom, någon som doktorerat i ett historiskt ämne
vid Cambridge har sannolikt tämligen god förmåga att snabbt ta till sig stora mängder
information från olika källor. På ganska kort tid kan nog denne tillägna sig nya kunskaper och
i samband med detta underkasta dem och gamla föreställningar en kritisk granskning. Hur
ofta det i sin tur resulterar i metoder, produkter eller tjänster som lyckas på marknaden är
svårt att veta.
Det är under alla omständigheter svårt att tro att ett långsiktigt konkurrenskraftigt
näringsliv kan utvecklas utan att medborgarnas välfärd och samhället utvecklas på ett hållbart
sätt. Vi har i tidigare avsnitt sett att humanistiska forskare och forskningsresultat har
väsentliga bidrag att ge på dessa områden. Indirekt påverkar de också näringslivet positivt
även om det är mycket svårt att prissätta det i ekonomiskt termer.
5.4 S AMMANFATTANDE KOMMENTARER
Det är svårt att försvara idén att kunskap har ett egenvärde, men det är uppenbart att många
kunskaper har ett stort instrumentellt värde. Humanistiska forskningsresultat utgör ofta del i
underlag för politiska beslut och humanistiska forskare anlitas i en rad olika sammanhang
som experter. Humaniora har väsentliga bidrag att ge till medborgarnas välfärd, samhällets
utveckling och hållbarhetsfrågor. Det finns också en väsentlig koppling mellan humaniora och
näringslivets konkurrenskraft, även om den kopplingen är mer indirekt.
60 Ytterligare läsning:
Moore gav 1903 uttryck för idén att kunskap har egenvärde i sin Principa Ethica (Cambridge:
Cambridge University Press, 1956). Ross ansluter sig till samma idé i sin The Right and the
Good (Oxford: Clarendon Press, 1930). Röda Korsets katastrofrapport för 2014 återfinns i sin
helhet
på
Internet
(http://www.ifrc.org/publications-and-reports/world-disasters-report/).
Forser och Karlsohn är redaktörer för antologin Till vilken nytta? (Göteborg: Daidalos, 2013).
I den återfinns bidrag från 34 författare om humanioras betydelse.
61 Referenser
Andersson, U (2014). Fusk och förtroende – om mediers forskningsrapportering och
förtroendet för forskning (VA-rapport 2014:3 och SOM-rapport 2014:27) http://va.se/downloads/varapport2014_3.pdf (Hämtad 2014-12-01).
Arnstberg, K-O (1998). Svenskar och zigenare: en etnologisk studie av samspelet över en
kulturell gräns. Stockholm: Carlsson.
Aspling, F och Djärv, C (2013). Hatbrott 2012.
http://www.bra.se/download/18.6b82726313f7b234a581b68/1379418047550/2013_17_Hatbr
ott_2012_teknisk_rapport_webb.pdf (Hämtad 2014-06-23).
Bergström, L (1994). Notes on the Value of Science. I Prawitz, D., Skyrms, B. och
Westerståhl, D. (Red.) Logic, Methodology and the Philosophy of Science. Amsterdam:
Elsevier, ss. 499-522.
Bonniers Svenska Ordbok (1991). Stockholm: Biblioteksförlaget.
Brown, T (2006). Did the U.S. Army Distribute Smallpox Blankets to Indians? Fabrication
and Falsification in Ward Churchill’s Genocide Rhetoric. Plagiary: Cross Disciplinary
Studies in Plagiarism, Fabrication, and Falsification, 1 (9): 100-129.
Carstensson, A (2013). Hur ska forskningsfusk hanteras? Curie 3 december.
http://www.tidningencurie.se/22/nyheter/nyheter/2013-12-03-hur-ska-forskningsfuskhanteras.html (Hämtad 2014-06-23)
62 Chrisafis, A (2005). Katrina ’sent by God to punish New Orlean Gays. The Guardian, 19
november. http://www.theguardian.com/uk/2005/nov/19/northernireland.hurricanes2005
(Hämtad 2014-12-01).
Churchill, W (2001). ”Some People Pusch Back”: On the Justice of Roosting Chickens.
http://www.kersplebedeb.com/mystuff/s11/churchill.html (Hämtad 2014-10-23).
Crabtree, A (2013). Questioning Psychosocial Resilience After Flooding and Consequences
for Disaster Risk Reduction. Social Indicators Research, 113(2): 711-728.
Degerblad, J-E & Hägglund, S (2001). Akademisk frihet - en rent akademisk fråga?.
Stockholm: Högskoleverket.
Ekström, A & Sörlin, S (2012). Alltings mått: humanistisk kunskap i framtidens samhälle.
Stockholm: Norstedt.
Ericsson, K A (red.) (2006). The Cambridge handbook of expertise and expert performance.
Cambridge: Cambridge University Press.
Eriksson, S & Helgesson, G (2013). Publiceringsetik. 1. uppl. Lund: Studentlitteratur.
Evans, R (2008). The Postmodernist Challenge to History
http://historyandtheory.blogspot.se/2008/09/postmodernist-challenge-to-history.html (Hämtad
2014-06-23).
Fegan, A (2014). Uppdrag granskning – Kodnamn EA20. (TV-program) Stockholm: Sveriges
Television.
Fish, S (1996). Professor Sokal’s Bad Joke. The New York Times, 21 maj.
Forsman, B (1997). Forskningsetik. En introduktion. Lund: Studentlitteratur.
Habermas, J (1987). Knowledge and Human Interests. Cambridge: Polity.
63 Hermerén, G (1986). Kunskapens pris: forskningsetiska problem och principer i humaniora
och samhällsvetenskap. Stockholm: Humanistisk-samhällsvetenskapliga forskningsrådet
(HSFR).
—(2011). God forskningssed. Stockholm: Vetenskapsrådet. Tillgänglig på Internet:
http://www.cm.se/webbshop_vr/pdfer/2011_01.pdf.
Hofsten, I (2011). Ska vi bry oss om språkdöden? Språktidningen, december. (Hämtad 201406-23).
Hopkins, K (2010). Indian tribe appeals to Avatar director’s help to stop Vedanta. 8 februari.
http://www.theguardian.com/business/2010/feb/08/dongria-kondh-help-stop-vedanta (hämtad
2014-11-26).
Humaniora. (2014). Nationalencyklopedin. http://www.ne.se/lang/humaniora (hämtad 201406-24).
Hurley, L (2013). Supreme Court declines to hear controversial professor’s appeal.
http://www.reuters.com/article/2013/04/01/us-usa-court-septemberidUSBRE9300AL20130401 (Hämtad 2014-10-21).
Höjer, H (2011). De undflyende romerna. Forskning och Framsteg, nr. 3
http://fof.se/tidning/2011/3/de-undflyende-romerna (Hämtad 2014-06-23).
International Federation of Red Cross and Red Crescent Societies (2014). World disasters
report [Elektronisk resurs] focus on culture and risk. Geneva: International Federation of Red
Cross and Red Crescent Societies.
Johansson, K (2005). 1600 tvångssteriliserade har fått skadestånd. Sydsvenska Dagbladet, 22
april.
Kaminsky, J (2014). Last native speaker of Klallam language dies in Washington state.
Reuters, 6 februari. http://www.reuters.com/article/2014/02/07/us-usa-klallam-deathidUSBREA1605W20140207 (Hämtad 2014-06-23).
64 Kitcher, P (2011). Science in a democratic society. Amherst, N.Y.: Prometheus Books.
Kungliga Vetenskapsakademin (2010). Många söker men få blir utvalda.
http://www.kva.se/Documents/Vetenskap_samhallet/Forskningspolitik/Utskottet/rapport_fstra
t_100401.pdf (Hämtad 2014-06-23).
Mill, J S (1987). Utilitarianism. Buffalo, N.Y.: Prometheus.
Montler, T (2007). The Klallam Language Program.
http://www.lingtechcomm.unt.edu/~montler/Klallam/UNESCO-Klallam.pdf (Hämtad 201411-04).
Munslow, A (2003). The New History. Harlow: Longman.
Nussbaum, M (2010). Not for profit: why democracy needs the humanities. Princeton, N.J.:
Princeton University Press.
Palosuo, L (2008). En inventering av forskningen om romer i Sverige. Uppsala: Centrum för
multietnisk forskning.
http://www2.valentin.uu.se/research/Forskningsoversikt%2014%20nov2.pdf (Hämtad 201406-23).
Persson, A (2005). Verkligheten bakom myten. Svenska Dagbladet, 8 maj.
http://www.svd.se/kultur/verkligheten-bakom-myten_419619.svd (Hämtad 2014-11-25).
Ramqvist, P (2010). Evo Moralens älskar Avatar
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=478&artikel=3368285 (Hämtad 2014-1125).
Regeringen (2012). Regeringens proposition 2012/13:30, Forskning och innovation.
http://www.regeringen.se/content/1/c6/20/13/68/ab3950ad.pdf (Hämtad 2013-12-17).
Rensfeldt, G (2014). Migrationsdomstolen: Sannolikt att Mohammed talar sanning.
http://www.svt.se/ug/migrationsdomstolen-sannolikt-att-mohamed-talar-sanning (Hämtad
2014-11-17).
65 Resnik, D B (2001). The Ethics of Science. New York & London: Routledge.
—(2003). From Baltimore to Bell Labs: Reflections on two decades of debate about scientific
misconduct. Accountability in Research, 10, 123–135.
Rizzo, A (2010). Vatican Slams ’Avatar’. Huffingtom Post 18 mars.
http://www.huffingtonpost.com/2010/01/12/vatican-slams-avatar-prom_n_419949.html
(Hämtad 2015-01-05).
Robbins, B & Ross, A (1996). Response to Alan Sokal.
http://www.physics.nyu.edu/faculty/sokal/SocialText_reply_LF.pdf (Hämtad 2014-10-23).
Ross, W D (1930). The right and the good. Oxford: Clarendon Press.
Röda Korset (2014). Kulturellt fokus minskar kostnader för katastrofer. Pressmeddelande
2014-10-16. http://www.redcross.se/pressrum/pressmeddelanden/?itemid=1069252 (Hämtad
2014-12-01).
Schwitzgebel, E & Rust, J (2014). The Behavior of Ethicists.
http://www.faculty.ucr.edu/~eschwitz/SchwitzPapers/BehEth-140123a.pdf (Hämtad 2014-0626).
Shmm (2009). Överlåtelse av mänskliga kvarlevor i Statens historiska museers samlingar.
http://www.shmm.se/Documents/rapport_remiss/Skrivelse_kvarlevor_2009_06_02.pdf
(Hämtad 2014-06-23)
Shrader-Frechette, K (1994). Ethics of Scientific Research. Lanham, MD: Rowman &
Littlefield.
Sokal, A (1996). A Physics Experiments with Cultural Studies. Lingua Franca, maj/juni, ss.
62-4. http://www.physics.nyu.edu/faculty/sokal/lingua_franca_v4/lingua_franca_v4.html
(Hämtad 2014-06-23).
66 SOU (2000). Steriliseringsfrågan i Sverige 1935-1975: historisk belysning, kartläggning,
intervjuer: slutbetänkande. Stockholm: Fritzes offentliga publikationer.
Spencer, P M H, et al. (1999). Behind the mask of Agamemnon. Archaeology, vol 52(4), ss.
51-59.
Steel, C M & Aronsson, J (1995). Stereotype threat and the intellectual test performance of
African Americans. Journal of Personality and Social Psychology, vol 69(5), ss. 797-811.
Stephens, N M et. al. (2013). Who Explains Hurricane Katrina and the Chilean Earthquake as
an Act of God? The Experience of Extreme Hardship Predicts Religious Meaning-Making.
Journal of Cross-Cultural Psychology, vol 44(4), ss. 606-619.
Stueber, K (2014). "Empathy", The Stanford Encyclopedia of Philosophy (Spring 2014
Edition), Edward N. Zalta (ed.), URL =
<http://plato.stanford.edu/archives/spr2014/entries/empathy/> (Hämtad 2014-06-23).
Svenska arkeologiska samfundet (2000). Principer för god arkeologisk praxis.
http://www.arkeologiskasamfundet.se/Dokument/Div_pdf/Principer_ark_praxis.pdf (Hämtad
2014-06-23).
Tapper, M (2012). Perfekt drömvärld. Sydsvenska Dagbladet 3 februari.
http://www.sydsvenskan.se/kultur--nojen/film/filmrecensioner/perfekt-dromvarld/ (Hämtad
2014-11-17).
Taylor, B (2010). Dark green religion: nature spirituality and the planetary future. Berkeley,
Calif.: University of California Press.
—(2013). Avatar and nature spirituality. Waterloo, ON: Wilfrid Laurier University Press.
Vetenskapsradion (2009). Kranier från Karesuando skapar konflikt. Ingrid Engstedt Edfast.
Sveriges Radio, P1 28 juli.
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=2992318. (Hämtad 2014-0623).
67 Vetenskapsrådet (2013). Årsredovisning 2012.
http://www.vr.se/download/18.4b1cd22413cb479b80551b1/1361961284184/Årsredovisning+
2012.pdf. (Hämtad 2014-06-23).
Werkhäuser, N (2013). A chronology of the Schvann plagiarism affair. Deutsche Welle 10
februari. http://www.dw.de/a-chronology-of-the-schavan-plagiarism-affair/a-16589171
(Hämtad 2013-12-17).
Willingham, D T (2009). Why don't students like school?: a cognitive scientist answers
questions about how the mind works and what it means for your classroom. San Francisco,
Calif.: Jossey-Bass.
Åklagarmyndigheten (2012). Handläggning av ärenden gällande övergrepp mot barn.
http://www.aklagare.se/PageFiles/6745/Barnhandboken.pdf (Hämtad 2014-11-17).
68