Festivaldags för tjugofemte gången! 3/13 Årgång 35 2 Glamour - Red Hot Mamas! Vita Pagie - utmärkt sångerska i Oriental Jazzband 3 JazzblaDet Organ för Föreningen Classic Jazz Göteborg Redaktör och ansv utg: Bosse Alftenius Hovås Enebacke 7 436 58 Hovås Du är välkommen med bidrag till Jazzbladet! Material (helst i elektronisk form) bör vara red. tillhanda före 131201 BLI MEDLEM, STÖD VÅR MUSIK! Årsavgift: Senior: 200:Junior (under 30 år) 30:Pg 91 60 23 - 5 Classic Jazz Göteborg Ange namn, adress, tel, epost och om du spelar något instrument! Får du inte vår info via epost? Vi kanske inte har din adress, eller har en felaktig dito. Skicka i så fall din adress till: [email protected]. Tack på förhand! Tryckt hos Lindgren & Söner, Mölndal 4 Redaktörens spalt Så har det blivit höst efter en fantastisk sommar. I morgon ska ska båten mastas av och sedermera tas upp. Sen är det dags för säsongens sista(?) gräsklippning och så kan man lugnt gå i ide. Nä, kanske inte riktigt förresten: som framgår i detta nummer av Jazzbladet är det mycket på gång framöver på den göteborgska jazzfronten som kan hjälpa till att hålla värmen under den mörka årstiden. Höstsäsongen har dragit igång med besked på Kapellet: senast spelade de i trakten så världsberömda svenska mästarna i klassisk jazz Papa Pider´s Jazz Band för ett så gott som utsålt hus. Det åtföljande klirret i kassan var välkommet mot bakgrund av att vi blev av med dagskassan veckan innan; händelsen är polisanmäld. Tråkigt när sådant händer! Ångbåtsjazzen på Marieholm har också dragit igång med The Novelty Band på estraden. I pausen framträdde Simone Says Band, en ungdomlig (dvs jämnåriga med våra egna ungar!) konstellation i singer/songwritergenren. Mycket uppskattat av publiken – så uppskattat att vi ska försöka intressera andra liknande band för att framträda på Marieholm under samma premisser. Den gångna helgen har det framgångsrika samarbetet med Göteborgs Hamn avslutats för säsongen. Vid närmare trettio anlöp av kryssningsfartyg har passagerarna hälsats välkomna till Göteborg av ett medlemsband från vår förening. Självklart innebär ett sådant här projekt en omfattande administration, som förtjänstfullt rattats av vår styrelseledamot Margo Smulders. Resultatet har varit så lyckat att Göteborgs Hamn visat intresse av ett utökat program för nästa år! Sommarens samarbete med Göteborgs Stad, dvs Kulturkalaset och jazzkvällarna på Villa Belparc i Slottsskogen, har varit mycket lyckade. Båda dessa projekt ger ju oss en möjlighet att nå nya lyssnare till vår musik; ett icke föraktligt antal nya medlemmar har blivit ett påtagligt resultat! Vi har med andra ord ett stort antal aktiviteter på gång – under året kommer vi totalt att anordna närmare åttio speltillfällen. Det innebär att det behövs frivilliga som hjälper till som värdar/ värdinnor, lottförsäljare - en väsentlig del av våra intäkter kommer från lotterierna! – och kassörer/in- och utkastare. Dessutom behövs det flitiga händer för packning/utsändning av denna tidning. Tack på förhand för Din hjälp! Bosse Alftenius 5 Återblicken Bert Slättung presenterar glimtar ur Jazzbladet för 5 år sedan - Grabbar, vet ni om att det finns outnyttjade spellokaler över hela landet, med en publik som behöver piggas upp och med välstämda pianon, där vår musik kommer att tas emot med glädje? … Jag talar om alla kyrkor som står tomma och behöver livas upp. Och prästerna är moderna och kan gärna tänka sig jazz. Jag har redan talat med han i byn och det var OK. Han ville bara kolla lite på vår repertoar. Jag sa att vi t ex har ”Jesus, that’s my baby, no sir, don’t say maybe, Jesus, that’s my baby now” och det tyckte han lät bra och modernt. Ingen har tänkt närmare på vad texterna betyder. ”Just a closer walk with thee” trodde gubbarna handlade om en lyckad uppraggning på väg hemåt, och ”Down by the riverside” om en badsemester. Så repertoaren är inte problemet. Det är i stället trosfrågorna. Ingen utom Åskan har satt sin fot i en kyrka sedan konfirmationen, och knappast då heller. Sixten och Erik är engagerade ateister, Heinz bekänner sig till asatron, Åskan är ljummen pingstvän, och alla utom han har gått ur statskyrkan – mest av ekonomiska skäl. Inför möjligheten att få spela mer veknar dock de flestas principer. (Bo Löfgren om bandet ”Infirmary Graveyard Diggers” under rubriken ”Återkomsten”) 10 år sedan Få jazzmusiker har haft en sådan lång och rik karriär som Benny Carter. Likt en magiker höll han sitt trollspö över det mesta i jazzens värld sedan debuten 1926 Han var kanske mest känd som altsaxofonist och en ständig rival till Johnny Hodges. Men Carter var nästan lika bra på trumpet. … Inspirerad av Frankie Trumbauer blev altsaxofonen hans huvudinstrument. Carter kom snart in i New Yorks musikerkretsar, först med Charlie Johnsons orkester, sedan med Fletcher Henderson, Chick Webb och McKinney’s Cotton Pickers. Ett år satt han med i trumpetsektionen i Willie Bryants orkester och skrev samtidigt arr åt andra, bl a Duke Ellington! … Carter influerade en lång rad musiker och arrangörer. En är Arne Domnerus som tidigt tog intryck av Carters eleganta spelstil. 1982 fick Dompan tillsammans med några andra svenska musiker chansen att spela med mästaren. … Vi minns honom som en av de stora jazzpionjärerna, i samma kategori som Duke Ellington och Louis Armstrong. (Lennart Blomberg under rubriken ”Benny Carter in memoriam”) 6 15 år sedan Som 16-åring var jag 1954 medlem i en jazzspisarcirkel på ungdomsgården i Vidkärr, en förort till Göteborg. Cirkelledaren, en krullhårig medelålders man, lyckades sånär slå ihjäl mitt och kompisarnas spirande jazzintresse genom sina docerande föreläsningar. Men skivexemplen gjorde dock att vi troget infann oss varje torsdagskväll mellan klockan 19 och 20 i stora salen, där ungdomsgårdens radiogrammofon med skivväxlare för tre hastigheter flyttats upp från allrummet i bottenvåningen. En kväll skulle ägnas åt ”Det fåtal vita trumpetare som bröt den svarta hegemonins dominans” … Ett av föredragets skivexempel gjorde att jag knappt kunde sova på natten. Nästa dag gick jag därför med 5 kronor, som en 78:a kostade, till musikaffären Waidele. Riverboat Shuffle med Muggsy Spanier and his Ragtime Band inhandlades. Väl hemma frestade jag föräldrarnas tålamod till det yttersta genom att gång på gång lyfta tillbaka pickupen på radiogrammofonen till det sista choruset. Då upptäckte jag också ”Muggsycodan”, två slag på bastrumman och två toner från hela bandet. ((Kenneth Fredriksson under rubriken ”Have a break!”) 20 år sedan Det börjar glesna i leden. De flesta av oss är i en ålder då man faktiskt får börja vänja sig vid tanken på att döden kan slå till när som helst. Ändå känns det svårt när musiker som man umgåtts med och spelat med plötsligt inte finns längre. Trumpetaren Bengt Fornäs och trombonisten Åke Grahm gick bort i fjol och nu kommer budet om trumslagaren Bertil Skoogs hastiga bortgång. Det glesnar, som sagt. Det ligger en tröst i att veta att det faktiskt finns unga människor som fyller på underifrån, unga (mycket yngre än vi i alla fall) musikälskare som gripits av ”vår” musik och gjort den också till sin. En av de härligaste, sångerskan Anna My Ekström, har redaktionen för detta nummer valt till omslagsflicka, men hon är inte ensam bland de yngre. Vi kan nämna trombonisten Niklas Carlsson, de multiinstrumentala syskonen Carling, kornettisten Jesper Albrektsson och alla de andra i ungdomsbandet Second Line Jazzband. (Bert Slättung under rubriken ”Ordföranden har ordet”) 25 år sedan Sommaren 1988 med dess rekordfina väder och rekordmånga jazzfestivaler har passerat och kan läggas till handlingarna. Och visst har det varit en fin jazzsommar där etablerade festivaler slagit rekord och nya festivaler gjort succé. … I snabb takt återupplever jag känslan vid Peoria Jazzbands kyrkokonsert i Askersund då intresset och glädjen var så stor att konserten fick dubbleras. Jag återupplever stämningen och färgprakten då Harlem Blues and Jazz Band under Skeppsholmsfestivalen spelade på S/S Blidösund i ett otroligt nattljus över Stockholms skärgård. Jag återupplever Sven-Eric Dahlbergs härliga pianosolon i Arvika och Kenneth Arnströms jam-orgier i Kungshamn. Jag återupplever Agneta Ekströms sköna Billie Holiday-tolkningar i Kungsbacka och Karin Krogs jazzlekar med Bengt Hallberg under Göteborgs jazzdagar. (Rolf Sundby under rubriken ”Ordföranden har ordet”) 30 år sedan Så var det dags för Swingbolagets nästa bass. Det blev en flopp. Vi spelade i en gympasal – men vem ville besöka en sådan, sommarens första dag? Som tur var dök And His Orchestra upp och så jammade vi med Nyhetsbandet som publik. TV-redaktörerna var sedan smarta nog att lyfta in pianot i sin eleganta buss och köra ner det till Hamnplanen. Där fick de genast en 200-hövdad publik. ”Coolman” [Pohlman] tog hem spelet igen. Nu behövde jag lite lugn och ro, så jag gick i kyrkan. Prästen prisade jazzen och läste Fader Vår, som han avslutade med ett mäktigt AMEN. YEAH MAN fick han glatt till svar. Det var pastor Sumpen som därmed tog över akten genom att stampa in sina Swingsters i Just a Closer Walk With Thee. Han läste sedan ett bibelord, där det framgick att Gud i högsta grad vill att vi ska spela trummor, sjunga, blåsa trumpet och slå på 7 klingande cymbaler. ”Skrällande malm” stod det i den gamla bibelöversättningen, påpekade Harald [Pålsson], Swingbolagets ene magister. (Bob [Dahlqvist] är den andre, Sveriges hottaste adjunkt). Jag är fortfarande hedning, men Gud vad det svängde. (Tom Hård af Segerstad under rubriken ”Min första jazzfestival” [i Askersund]). 8 Ordförandens spalt Nyss har en ny höstjazzsäsong börjat, då är det lägligt att summera de vinter/vår och sommarmånaderna som gått. I stort sett godkända månader utifrån de genomförda jazzevenemangen! Kapellet under onsdagarna har som vanligt visat upp en bred jazzrepertoar, denna institution fortsätter med hjälp av Helen med personal. Vi hoppas att fler dansanta par, även i yngre medelåldern, gör mer onsdagsbesök där när nu höstmörkret faller på. Torsdagarna på S/S Marieholm var något begränsat i antal, något vi ändrat på nu. Vi behöver en mer fulltalig publik, inte bara medlemmar med gäster. Det behövs mer gäster för att uppnå känslan av en genuin jazzrestaurant; förutsättningarna finns i denna sköna fartygsmiljö, båten är ju förankrad mitt i Göteborg och detta bör inspirera både turister och hotellboende runt omkring. Villa Bel Parc, restauranten med den numera större scenen i Slottsskogen blev en fulländad succé. Mycket beroende på dels det strålande sommarvädret under sommartisdagarna, dels på den stora publiktillströmningen och restauratörens tillmötesgående. Under nämnda period har även andra spelarrangemang genomförts: Göteborgs Hamn har anlitat FCJG för att spela för inkommande kryssningsfartyg under sommaren. Det blev en hörbar turistattraktion vid landning och vid passagerarnas landstigande. Mycket uppskattat av alla och vi var faktiskt först med att visa upp vad Göteborg kan erbjuda. Jazzspelningarna på Stena Danica och vårt deltagande under Kulturfestivalen inte att förglömma. Även den traditionella vårutflykten till ön utanför Önnereds brygga bör omnämnas. Där kunde man både avnjuta förstapristagarna i Jazztävlingen 2013 Papa Piders, god förtäring och upplevelsen att få dansa i den gamla paviljongen. Kapellet kör sedan september varje onsdag med sin brokiga musikkavalkad. Skön stämning där man för det mesta träffar sina gamla jazzgelikar! Jazzkvällarna på S/S Marieholm blir nu fler under hösten som nu är på tisdagar. All hjälp med att marknadsföra vår musik till en bredare publik emotses tacksamt! Varför inte ta med ert sällskap en tisdagskväll efter konferensen eller tjejgympan eller fortsätta födelsedagsfirandet på S/S Marieholm? Vi tror oss också kunna komma med några överraskningar där under hösten. Det kommer ni att få läsa på vår hemsida. Stena Danica fortsätter att köra jazz under en torsdag varje kommande månad till jul. Det blir alltså som vanligt ett ganska fullt höstprogram, något ni inte bör missa! Per Ekander 9 Engelsk språkövning: The Big Band Piano: Pianists are intellectuals and know-it-alls since they studied theory, harmony and composition in college. Most are riddled with self-doubt and are usually bald. They should have big hands, but often don’t. They were social rejects as adolescents. They go home after the gig and play with toy soldiers. Pianists have a special love-hate relationship with singers. If you talk to the piano player during a break, he will condescend. Bass: Bassists are not terribly smart. The best Bassists come to terms with their limitations by playing simple lines and rarely soloing. During the better musical moments, a Bassist will pull his strings hard and grunt like an animal. Bass players are built big with paws for hands and they are always bent over awkwardly. If you talk to the Bassist during a break, you will not be able to tell whether or not he’s listening. Guitar: Jazz guitarists are never very happy. Deep inside they want to be rock stars, but they’re old and overweight. In protest, they wear their hair long, prowl for groupies, drink a lot and play too loud. Guitarists hate piano players because they can voice ten notes at once, but guitarists make up for it by playing as fast as they can. The more a guitarist drinks, the higher he turns his amp. Then the drummer starts to play harder and the trumpeter dips into his loud/high arsenal. Suddenly the saxophonist’s universe crumbles because he is no longer the most important player on stage. He packs up his horn, nicks his best reed in haste and storms out of the room. The pianist struggles to suppress a laugh. If you talk to a guitarist during the break he’ll ask intimate questions about your 14-year-old sister. Drums: Drummers are radical. Their specific personalities may vary, but are always extreme. A drummer might be the funniest person in the world, or the most psychotic, or the smelliest. Drummers are uneasy because of the many jokes about them, most of which stem from the fact that they aren’t really musicians. Pianists are particularly successful at making drummers feel bad. Drummers have to play loud to hear themselves over the din of their own cymbals, which can be deafening. Out of desperation, some drummers resort to steroids making them highly excitable. When excited, they play even louder; it’s a vicious cycle. If you decide to talk to the drummer during a break, always be careful not to sneak up on him. 10 Sax: Sax players think they are the most important players on stage. Consequently, they are temperamental and territorial. They know all the Coltrane and Bird licks but have their own sound, a mixture of Coltrane and Bird. They take exceptionally long solos, which reach a peak half way through but then just don’t stop. They practice quietly but audibly while other people are trying to play. They are obsessed. Saxophonists sleep with their instruments, forget to shower and are mangy. If you talk to a saxophonist during a break, you will hear a lot of excuses about his reeds. Trumpet: Trumpet players are image-conscious and walk with a swagger. They are often former college linebackers. Trumpet players are very attractive to women despite the strange indentation on their lips. Many of them sing; misguided critics then compare them to either Louis Armstrong or Chet Baker depending whether they’re black or white. Arrive at the session early and you may get to witness the special trumpet game. The rules are: play as loud and as high as possible. The winner is the one who plays loudest and highest. If you talk to a trumpet player during a break, he might confess that his favorite player is Maynard Ferguson, the merciless God of loud-high trumpeting. Trombone: The trombone is known for its pleading, voicelike quality. ”Listen,” it seems to say in the male tenor range, ”Why won’t any band hire me for a gig?” Trombonists like to play fast, because their notes become indistinguishable and thus immune to criticism. Most trombonists played trumpet in their early years, then decided they didn’t want to walk around with a strange indentation on their lips. Now they hate trumpet players, who somehow get all the women despite this disfigurement. Trombonists are usually tall and lean, with forlorn faces. They don’t eat much. They have to be very friendly, because nobody really needs a trombonist. Talk to a trombonist during a break and he’ll ask you for a gig, try to sell you insurance, or offer to mow your lawn. Vocal: Singers are whimsical creations of the all-powerful Jazz gods. They are placed in sessions to test musicians’ capacity for suffering. They are not of the Jazz world, but enter it surreptitiously. Example: a young woman is playing minor roles in college musical theater. One day a misguided campus newspaper critic describes her singing as ”...jazzy.” Voila! A star is born! Quickly she learns ”My Funny Valentine,” ”Summertime,” and ”Route 66.” Her training complete, she embarks on a campaign of musical terrorism. 11 Musicians flee from the bandstand as she approaches. Those who must remain feel the full fury of the Jazz universe. The vocalist will try to seduce you and the rest of the audience by making eye contact, acknowledging your presence, even talking to you between tunes. DO NOT FALL INTO THIS TRAP! Look away, make your distaste obvious. Otherwise the other musicians will avoid you during their breaks. Incidentally, if you talk to a vocalist during a break, she will introduce you to her ”manager.” Fritt efter en gammal kompis till redaktören 12 Leifs skivtips 3/13 Varning! Det blir många pianister denna gång. Mitt fösta tips denna gång är ett dubbelalbum med Dave Brubeck (1920-2012) från 1957. Titeln är ”The Dave Brubeck Quartet, Dave digs Disney”. Albumet består av en mono-CD och en stereo-CD med i grunden samma melodier plus diverse bonusinspelningar. Märkligt nog är det fler bonusinspelningar på stereo-CD:n än på monovarianten. Skivmärke Columbia, Legacy Edition, 88697 01250 2. Nästa CD är också en Dave Brubeck-inspelning, fast mycket nyare. 1993, efter att han inte hade gjort en klubbinspelning på 20 år, spelar Brubeck med i en sextett som bl.a. innehåller hans son Chris på bastrombon. CD:n heter ”Dave Brubeck, Nightshift, live at the Blue Note”. Skivmärke Telarc Jazz, CD-83351. De två följande CD-skivorna är med den störste av dem alla nämligen Bill Evans (1929-80). Dessa två CD-skivor är från samma period 1962 då Evans spelar in från första gången med sin bästa trio, den som innehåller basisten Chuck Israels och trumslagaren Paul Motian. Den ena CD:n heter ”How my heart sings! Bill Evans Trio”, Jazz Classics (Riverside) OJCCD-369-2, den andra heter ”Moon Beams, Bill Evans Trio”, Jazz Classics (Riverside) 0888072337183. Nu blir det ett litet avbrott bland pianisterna. Tenorsaxofonisten Stan Getz (1927-91) gjorde en hel del bossainspelningar med gitarristen Joao Gilberto. På denna CD från 1963 har han bytt bossagitarrist till Laurindo Almeida. Skivmärke Verve 060251767923. Tillbaks till pianisterna. I våras möttes vi av dödsbudet om Bengt Hallberg (1932-2013). Som gymnasist i början av 50-talet på Vasa H.A.L. i Gbg kommer jag ihåg när Hallberg spelade på morgon-bönerna. Vi jazzälskare hörde när en del för oss välkända melodier var insmugglade i preludierna. Hallberg vikarierade också som musiklärare fastän han själv var elev. Trots att han genom åren gjort mängder med inspelningar med allt från storband till duo anser jag att hans trioinspelning från 1957, ”Dinah”, är något av det bästa som gjorts i jazzsammanhang i landet. Skivmärke Philips 522 110-2. Nästa artist är även det en pianist nämligen Earl Hines (1903-83). Detta dubbelalbum från 1972 är märkligt på så sett att det innehåller Bert Dahlander på trummor i en kvintett ledd av Earl Hines. Albumet som heter ”An Evening with Earl Hines” är inspelat en kväll på något som heter Dinkler’s Motor Inn i Syracuse. Skivmärke Chiaroscuro CR(D) 116/169. 13 Omgångens nästan modernaste skiva tidsmässigt är från 2009. Pianisten Keith Jarrett (1945) med trio har spelat in CD:n ”Somewhere” innehållande idel kända melodier på märket ECM 2200. Nästa CD är inte med utan om en pianist, nämligen Åke Johansson (1937-2011). Alla melodier är nämligen av kompositören Åke Joansson. CD:n heter ”a tribute to åkejohansson”, Imogena IGCD 192. Nu är det slut på CD-skivor där pianister har huvudrollen. Den har i stället batteristen Max Roach (1924-2007) och trumpetaren Clifford Brown (1930-56) i en konsertinspelning från 1954 på märket Vogue VG 651. Som avslutning på detta skivtips en gammal Sverigebekant, nämligen gitarristen, munspelaren och vokalisten Toots Thielemans (1922-). Denna CD innehåller en kavalkad av inspelningar från 1953 till 91 med allt från duo till storband. Skivmärke Verve(Jazz Master59) 535 271-2. Leif Wockatz Nu tänkte vi upprepa vårens succé Onsdag 30/10 har vi modevisning och klädförsäljning på Kapellet!! Kom och njut av snygga kläder för både herrar och damer innan du slänger dig ut i dansens virvlar. Jag bjuder på ett glas vin och något smått tilltugg. Visningen börjar 17 och du är välkommen från 16.45. Försäljningen pågår därefter så länge ni vill handla ............ Mycket välkommen önskar Titti Landgren 0704-783090 [email protected] 14 Program 2013 Classic Jazz Göteborg s/s Marieholm 29.10 Swing med Lisbeth 12.11 Jazz Itch 26.11 The Entertainmen 10.12 Juljam med attraktioner Stena Danica 24.10 Swing Brothers 21.11 Gothenburg Swing Society 19.12 Sweet Six Restaurang Kapellet 9.10 Foggy Bottom Classic Jazz Band 16.10 Riverside Jazz Band 23.10 More Than Jazz Quartet med Sonja Davenfors 30.10 Red Wing 6.11 Swingbrothers 13.11 Happy Jazzband 20.11 Dixieland Rednecks 27.11 Max Lagers New Orleans Stompers 4.12 Gothenburg Swing Society 11.12 Peoria Jazzband 18.12 The Board Band Kolla på vår hemsida www.classjazz.se för aktuell information! 15 Bli Classic Jazz-funktionär! Som du vet arrangerar din förening ett stort antal evenemang varje år, och antalet verkar öka snarare än minska. Du kan dra ditt strå till stacken genom att ställa upp som funktionär i olika sammanhang. Vi behöver hjälp med bl a följande saker: Värd/värdinna vid jazzarrangemang Lottförsäljning Distribution av flygblad Packning/distribution av Jazzbladet m.m, m.m Birgit Gustafson är vår funktionärssamordnare. Kontakta henne för att få mer information och/eller anmäla ditt intresse. Du når Birgit på tel 031-19 31 54 alt 0708-72 87 36; epost birgitgustafson@ hotmail.com Tack på förhand! 16 Fletcher Henderson hade stor betydelse för den klassiska jazzen som bandledare för det första högklassiga storbandet, som arrangör och kompositör under trettiotalet och som mästerlig talangscout. Mellan 1923 och 1939 ingick i olika perioder en lysande samling unga och begåvade musiker i Fletchers band, inklusive trumpetarna Louis Armstrong, Joe Smith, Tommy Ladnier, Rex Stewart, Cootie Williams, Red Allen och Roy Eldridge, trombonisterna Charlie Green, Benny Morton, Jimmy Harrison, Sandy Williams, J C Higginbotham och Dickie Wells, klarinettisten Buster Bailey, saxarna Coleman Hawkins (192434), Ben Webster, Benny Carter och Hilton Jefferson, basisterna John Kirby och Israel Crosby, trumslagarna Kaiser Marshall och Sid Catlett och sist men inte minst gästpianisten Fats Waller. Arrangemangen gjordes av Don Redman, Benny Carter, Edgar Sampson och Fletchers lillebror Horace Henderson. Mot den bakgrunden ter det sig obegripligt att Hendersons band under toppen av swingeran var så gott som okänt bland jazzpubliken. Fletcher Henderson hade en universitetsutbildning i kemi och matematik, men när han kom till New York 1920 med en förhoppning om att få jobb som kemist visade det sig vara ogörligt eftersom Fletcher var svart. Det enda som stod till buds för hans del var ett jobb som pianist/ demonstratör av nya melodier på musikförlaget Pace-Handy. Harry Pace grundade så småningom skivbolaget Black Swan, och Henderson, en mångsidig men ganska begränsad pianist, blev där en viktig fixare bakom kulisserna. Bland annat organiserade han band för grammofoninspelningar och ackompanjerade bluessångerskor. 17 1921 gjorde Fletcher sina första inspelningar som bandledare, men det var inte förrän 1924 han satte samman sitt första permanenta storband. Med hjälp av Don Redmans kreativa arrangemang kom bandet snabbt att inta en ledande position. Under 1923 och 1924 gjordes en mängd inspelningar som gör ett futuristiskt och på samma gång stelbent intryck, med stor musikalisk finess men med en frasering präglad av ett överdrivet staccato. Emellertid förbättrades situationen radikalt till det bättre när Armstrong kom med i bandet mot slutet av 1924, och när Redmans arrangemang blev mer swingbetonade. Hendersons band hade inga konkurrenter som ens kom i närheten av dess höga artistiska nivå tills Ellington dök upp på scenen 1927. Vid den tiden hade Hendersons band ett fast gig på Roseland Ballroom efter en kort sejour på Club Alabam. Tyvärr finns mycket få inspelningar från denna höjdpunkt i bandets karriär – Henderson var en usel marknadsförare och affärsman! Efter det att Don Redman lämnat bandet 1927 och efter en mellanperiod då Benny Carter och Horace Henderson stod för huvuddelen av arrangerades utvecklades Fletcher till en enastående arrangör. Emellertid tog den begynnande depressionen ut sin rätt och dessutom ökade konkurrensen från andra band markant. En antal felaktiga strategiska beslut och det faktum att den lysande stjärnan Coleman Hawkins lämnade bandet bidrog till att Henderson tvingades upplösa bandet i början av 1935. Under 1934 började Henderson förse Benny Goodmans nystartade band med ett antal av sina bästa arrangemang. Bland dessa fanns King Porter Stomp, Sometimes I’m Happy och Down South Camp Meeting. Ironiskt nog blev Goodmans inspelningar av Fletchers arr stora succéer samtidigt som Henderson I princip var okänd för den stora allmänheten. 1936 satte Henderson ihop ett nytt storband som snabbt fick en hit med Christopher Columbus, men han tvingades att återigen upplösa bandet 1939. Henderson jobbade som chefsarrangör för Goodman och spelade t o m i Goodmans sextett under ett par månader, trots att hans pianospel inte utvecklats nämnvärt sedan det tidiga tjugotalet. Han kämpade sig igenom fyrtiotalet med att leda tillfälliga konstellationer. 1950 frontade Henderson en utmärkt sextett med bl a Lucky Thompson på tenor. Samma år ändade en massiv hjärnblödning hans musikaliska karriär, och han avled 1952. Trots att Fletcher Henderson idag är i stort sett okänd går det inte att komma förbi det faktum att han spelade en ledande roll i övergången från 20-talets struttiga jazz med tuba och banjo i kompet till trettiotalets strömlinjeformade storbandsswing. Sammanställt av Bosse Alftenius. 18 A tribute to Satchmo med Vintage Jazz Big Band (2013) I senaste numret av Jazzbladet rekommenderar Bosse Alftenius, redaktör för bladet, alla att köpa denna Cd. Redan så här i början vill jag avslöja, jag håller med Bosse - Köp. Jag är övertygad att alla JB:s läsare tycker att detta är härlig musik! Så har då Vintage Jazz Big Band äntligen spelat in en väl utvald del ur Louis Armstrong repertoar, framför allt från 20- och 30-talen. Låtarna kommer ur den Armstrong-konsert som bandet gjort stor succé med allt sedan Rolf Sundby, tidigare ledare, arrangör och trumpetare, producerade konserten i ljud och bild för bandet. Bland de femton melodierna finns många som blivit världssuccéer. Jag tänker göra små nedslag bland de godbitar bandet bjuder mina öron allt medan jag skriver dessa rader. I Sleepy Time Down South, sparsmakat arrangerad, lyssnar Du till Klas Nilsson utsökta 19 trumpetspel och Lars-Olof Perssons sköna pianospel. Klas återkommer sedan i flera låtar med sitt härligt svängiga och unika spel i tidens anda. Johnny Korners solo i Potato Head Blues är också en godbit - så ska det låta. I samma låt hör vi även ett första exempel på bandets sammansvetsade ensemblespel. Lyssna till de tre trumpeterna, imponerande! De 27 år som Vintage funnits har satt sina välklingande spår. Både trumpetoch sax/klarinett-sektionerna packar samman härliga klanger med spänst och dynamik. Lyssna exempelvis på Sugarfoot Stomp ”OH Play That Thing”! That’s my home sjunger Magnus Bylund och sätter ytterligare färg på hemmet med sitt trombonsolo. Här och i flera andra låtar är tenorsolot, som vanligt då Lasse Elf håller i saxen, högst lyssningsvärt. Bert Slättung, saxofonist, tubaist och sångare, tar i You Rascal You chansen att uttrycksfullt berätta om sviken kärlek ur den bedragne mannens synvinkel. Så långt in på Cd:n har vi kommit till West End Blues. Ett av Armstrongs paradnummer här mycket bra framfört av Lasse Folkerman. Här gör Bert och Johnny Luddes scat-sången i duett med klarinetten som fanns med redan på första 78-varvaren från 1928. I nästa nummer, Rockin` Chair, är det Magnus och Bert som med känsla gör den kända sångduetten. Visst har vi hört High Society i många versioner under årens lopp. Vintage inspelning är bra. Skönt tempo, fina ensemblepartier och sist men inte minst ett genomgående härligt trumspel av Anders Winald. Lyssna på hans spel bakom Magnus trombon i trion! En hyllning till Satchmo måste innehålla världssuccén What a Wonderful World. Vid sångmikrofonen hör vi Nisse Hinnerson som annars altenerar mellan banjo och gitarr. En innerlig tolkning som bara blir ännu bättre av Lasse Elfs varma tenorsolo. Många i bandet är mycket drivna solister och får välförtjänt utrymme på denna Cd. Jag tycker också att arrangemangen är varierade och bra. De flesta gjorda av Rolf Sundby. Johnny Korner och Magnus Bylund har också bidraget med arrangemang till denna välljudande inspelning. Vintage Jazz Big Band har dedicerat A Tribute to Satchmo till sina två bortgångna bandmedlemmar, Rolf Sundby och Bo Löfgren, som har betytt så mycket för bandets utveckling genom åren. Jag har satt lampan på några delar ur Cd:n. Men jag är säker på att Du, då Du lyssnar, kommer att hitta just Dina smultronställen. Passa också gärna på att lyssna på Vintage på någon av deras livekonserter om Armstrong. Det ger ytterligare en dimension på denna goda årgång av jazzen. Thomas Erlandsson Mer om Vintage Jazz Big Band: www.vintagejazz.se 20 Unga musiker tog hem spelet på Göteborgsfestivalen Kristoffer Kompen lysande trombonist! Årets upplaga av Göteborgs jazzfestival var en jubileumsomgång - det var för tjugofemte året i följd som en alltmer grånad musikerskara paraderade till Götaplatsen med härliga Sweet Feet i täten. Denna gång utgick paraden från Valand istället för som tidigare Kopparmärra - förändringen kanske ska ses mot bakgrunden av den nyss antydda stigande medelåldern hos deltagande musiker? Eftersom jag för dagen hade beväpnat mig med en nyinköpt essklarinett, ett riktigt djävulsinstrument, var jag mycket tacksam för den avkortade paraden! Det framgick med skrämmande tydlighet att det var åtminstone femtio år sedan jag på första maj tågade sju kilometer till Norrköpings Folkets Park ivrigt tutande Internationalen på essklarinett! (En kuriositet: min gamla essklarinett ägs numera av Johan Borgström I Bohuslän Big Band!) Den här gången hade jag behövt syrgas redan efter ett kvarter! Nog om detta, och över till själva festivalen. Lyssnandet inleddes för vår del på Opalen och med Frazzes New Orleans Stompers. Ett gediget New Orleans-band med den osannolika uppenbarelsen Mike Owen på trombone som kanske främsta solist. Hans teknik och stilkänsla 21 gör honom unik bland europeiska New Orleans-trombonister. Kid Ory verkar vara hans främsta förebild, och sämre förlaga kan man ju ha! Ragnar Tretow spelar smakfullt och drivande trumpetlead. På klarinett medverkade denna gång Leif Sivertsson, som än en gång visade vilken underbar klarinettist han är. Kompet är utmärkt: till skillnad från många andra New Orleanskomp spelar man både svängigt och nyanserat. Det här med nyanseringar gäller för övrigt hela bandet. En mycket njutbar musikupplevelse med andra ord. Nästa band på vår jazzodyssé var ungdomliga Oriental Jazz Band från Holland. Bandet spelar en fartfylld, uppdaterad form av New Orleansjazz med inslag av rock, country och R&B. Inte olikt Second Line Jazz Band, för övrigt! Bästa solister var Harm Hillegers på klarinett och altsax - speciellt på altsax hade han ett härligt bett - och den utmärkta sångerskan Vita Pagie. Nästa band på scen i Parks bankettsal var Doc Houlinds All Stars med Tricia Boutté från New Orleans som gästvokalist – ytterligare en representant för familjeföretaget Boutté. Hon visade sig vara en härlig bekantskap med en framtoning något åt det burleska hållet. Dessvärre visade sig hennes repertoarval inte vara kompatibelt med kompet; hon är mer av en R&B-sångerska än något annat. Det skulle vara kul att höra henne med en mer kongenial uppbackning! Till skillnad mot vad som sas om Frazzes New Orleans Stompers är inte Doc Houlinds styrka nyanseringen. Här kom jag osökt att tänka på vad vår dirigent sa till oss blåsmusikanter i den grå forntiden: ”Ni verkar bara ha två nyanser, nämligen Starkt och Jävla starkt!” Det är synd om bandets i särklass bäste solist klarinettisten Jesper Capion Larsen, vars innerliga spel överröstas av den allmänna brötigheten. Lördagen inleddes med en för oss ny bekantskap – Ocean Brass Band från Göteborg under ledning av tubaisten Niklas Rydh, vanligtvis trombonist i Bohuslän Big Band. Alla musiker är helproffs, vilket framgick med all önskvärd tydlighet under konserten! Bandets frontline, dvs Samuel Olsson trumpet, Jacob Sollerman trombone och Joakim Robertsson sax är alla flyhänta solister. Matti Ollikainen visar hur mångsidig han är som pianist, och kapellmästaren och huvudarrangören Niklas Rydh briljerar med ett rörligt och rytmiskt tubaspel. Han var f ö för dagen iklädd en magnifik tuba med framåtriktat klockstycke, en s k recording bell, som gjorde tubaisterna i auditoriet gröna av avund! Repertoaren är blandad med tonvikten på klassiskt jazzmaterial, allt fyndigt arrangerat av kapellmästaren själv. Bandet spelar varje vecka på Kulturhuset Oceanen - ett besök där kan starkt rekommenderas! Därefter äntrade norska Jazzin’ Babies scenen – en konstellation som rönt stora framgångar över hela Europa. Mycket välförtjänt, visade det sig. Bandet håller sig till den traditionella tjugotalsrepertoaren från Armstrong, Bix, Morton m fl, men framför den på ett sätt som ger de oftast välkända låtarna ny fräschör. Alla musiker håller hög klass med ett litet plus i kanten för trombonisten Kristoffer Kompen, som nyligen tilldelats Second Line Jazz Band’s stipendium (mer om detta på annan plats i tidningen). Man kände historiens vingslag när man såg den vikarierande trummisen, gamle Kustbandeträven Krister Olsson. Även om Krister på ett dramatiskt sätt höjde medelåldern i bandet bidrog han med sitt drivande trumspel i hög grad till att bandet svängde utav bara tusan! Heder åt en så vital pensionär! Så var det dags för de raffiga unga damer som kallar sig Red Hot Mamas att göra entré. Mycket välarrangerad och dito exekverad stämsång i Andrews Sisters efterföljd liksom ett tidstypiskt stylat yttre imponerade. De tre damerna kompades utmärkt av ovannämnde Matti Ollikainen på piano. Ingen skugga må falla över denne, men nog vore det roligt att höra tjejerna tillsammans med ett storband – kanske en samkörning med Vintage Jazz Big Band? Därefter var det dags för en snabb förflyttning till Park, där vi fick höra Classic Jazz Quartet med den firade sångerskan Isabella Lundgren. Musikanterna visade prov på stor lyhördhet Som ackompanjatörer till Isabella, som verkligen fortsätter att utvecklas som sångerska. Snabb förflyttning snett över Avenyn till Valand, där ett set med Second Line Jazz Band gick 22 av stapeln. Det har vid ett antal tillfällen östs lovord över bandet i den här tidningen – hur berättigat det är framgick klart denna kväll på Valand. Russinen i kakan denna gång var de gäster som efter hand anslöt sig, bl a Klas Lindquist och Matti Ollikainen. Höjdpunkter var en hårdsvängande version av George Lewis’ St Phillip Street Breakdown med Olof Skoog och Klas Lindquist i förgrunden, rivande boogie woogie-spel av Matti Ollikainen och sist men inte minst Niklas Carlssons innerliga version av My Curly-Headed Baby. Den normalt sett så lågmälda festivalpublikens bifall nådde extatiska höjder – det var nästan som på Way Out West under Håkan Hellströms framträdande! Nästa anhalt på jazzresan blev en antiklimax. Papa Bue’s Memorial Viking Jazz Band bestod av sex synbart trötta och åldrade herrar, som med möda tog sig upp på scenen. Snabbt insåg vi att ett mycket bättre sätt att hedra Papa Bues minne är att lyssna på bandets sextiotals-inspelningar med Finn Otto Hansen, Jörgen Svarre och banjoisten/sångaren Liller. Vi gick raskt därifrån, sköljde efter med lite Swing Brothers i Taubesalen innan hemgång efter en lyckad festival, där det i stort sett var de yngre musikerna som var behållningen. Ryktet om den gamla jazzens död förefaller än så länge att vara överdrivet! Bosse Alftenius 23 Farewell Blues Jörgen Zetterquist 1928 - 2013 En av den klassiska jazzens innerligaste företrädare i Sverige är borta. Vår förening sörjer sin förste hedersledamot – kornettisten och konstnären Jörgen Zetterquist. Vi i Göteborg förknippar vi honom främst med stans första betydande tradjazzband, med det långa namnet The Original Landala Red Hot Stompers, som startades redan 1950 och existerade ett stycke in på 60-talet. 1950 började också Jörgen och hans bror Olle på Valands konstskola, där de studerade för den omstridde centraleuropén Endre Nemes, som företrädde en modernare mer abstrakt konstsyn än tidigare i staden. Han och hans elever blev illa sedda av många äldre konstnärer och kritiker. De flesta av ”Landalas” musikanter, från starten, var Zetterquistarnas målarkamrater. Man huserade i den legendariska och mytomskrivna ”KÅKEN” på Övre Besvärsgatan 8, på Landalabergets topp. Jörgen var bandledaren och den självskrivne auktoriteten, och det var han som mestadels försåg sina vänner med instrument. Detta kunde han fixa i kraft av att han målade – och inte minst tecknade- mer föreställande än 24 de övriga och därför hade lättare att få avsättning för sin konst. Landalabandet blev nu institution på sin skolas fester men även på ”Slöjdis” danser (nuvarande HDK) under både 50och 60-talen. De vanliga skoldanserna på läroverken ej att förglömma. ”Kåken” har senare mästerligt förevigats i en stor målning av Olle Zetterquist (bandets förste gitarrist och banjospelare) och den utgör baksidan av Ingemar Wågermans bok DOWN BY THE RIVERSIDE” (2010), vilken jag utgår från finns i de flesta Jazzbladsläsares bokhyllor- Framsidan pryds f.ö. av en av Jörgens fina målningar föreställande ”Landala”. Det vore frestande med en namnuppräkning av orkesterns många medlemmar genom åren, men av utrymmesskäl (i lilla Jazzbladet) hänvisar jag till nämnda praktverk ( sid 122 – 129 ) Själv gjorde jag mina första lärospån inom jazzen när jag var c:a 14 – 15 år med min klarinett i ”Kåken”, och satt också senare in i bandet då och då. Men betydligt oftare blev det senare vid alla ”reunions” vid konstnärsfester på 70, 80 och 90-talen. Då var det oftast Jörgen och Riverside J.B. Han gästade också Gbg Jazzfestival flera gånger t.ex. 1998, då temat var Louis Armstrong. Jörgen Zetterquist var då Hedersgäst i ”Becke with Swingin´ Friends” tillsammans med sin gamle vän Nils-Bertil Dahlander. På 60-talet flyttade Jörgen hem till sitt älskade Värmland och slog sig ner i sitt fina hus med ateljeutsikt över sjön Racken i Arvika. Där startade han med tiden flera band. Fina medmusiker fann han förstås bl.a. på musikhögskolan Ingesund. Det första Arvika-bandet hade det geniala namnet ”Standard Selection” De övriga orkesternamnen återfinns nedan i faktarutans skivlista. Jörgen framträdde genom åren med många kända musiker som Scott Hamilton, Warren Vaché, Maxine Sullivan och han hade en gång med sig trombonisten George Musso (ur the Worlds Greatest Jazz Band) till en spelning på Jazzhuset (!). Zetterquist mottog flertal stipendier, bl.a Frödings- och Armstrongstipendierna. Hans sista framträdande i Göteborg var på Pocketshopen Lohrs vid Landala torg. Det var i samband med boksläppet för en i många år planerad bok om 1950-talet: KÅKEN OCH VALAND. Det var i April 2012 och Jörgen hade p.g.a. sin stroke varit tvungen att lära om och spela kornetten med vänster hand. Vi var en liten grupp som spelade, men evenemanget skedde i alla fall i LANDALA! I den boken har jag skrivit en längre historik om Landalabandet (sid. 122-129). Tyvärr var upplagan för liten och alla ex såldes ut. Den finns förhoppningsvis att låna på bibliotek. Jörgen Zetterquist var en lågmäld person, men han hade mycket att ”säga”. Ingen missade hans budskap 25 vare sig han spelade sin kornett, eller målade. Men pratet ”kunne kvetta”. När han lirade kände varje lyssnare att ”det är just för mig han spelar” - rätt in i hjärtat! Becke Hinnerson PS: Jörgen tecknade omslaget till det allra första Jazzbladet nr. 1 1979, och även nr. 4 samma år, liksom de 2 följande årens julnummer. Jörgen Zetterquist på skiva: 1. Harry Bagarns septett ( LP 1983) 2. Broberg/Zetterquist Jazz Band (LP 1983) 3. Mr. Cornet (CD 2000) 4. What a wonderful world, med Barbro Olsson (CD 2001) 5. I´m confessing. JZ med vänner. 6. My romance. JZ med vänner 7. JZ och Landala Red Hot Stompers (CD. Privatinspelade från 78:or 1955-61) Rabatt för FCJG - medlemmar på Stockholm Jazz Festival mån 14 okt Två Grabbar & Kök, Sveavägen 41, (fd Gyllene Cirkeln) tel 08-20 09 80 kl 19- Swedish Creole Jazz Band kl 21- Mississippi Seven Biljetter: (försäljs vid entren) – 100 kr för medlemmar, 150 kr för övriga. . ons 16 okt Två Grabbar & Kök, Sveavägen 41, (fd Gyllene Cirkeln) tel 08-20 09 80 kl 19- Absolut Jazz kl 21- Swing Magnifique fre 18 okt Louis/Söderhallarna, Söderhallarna, Medborgarplatsen, tel 08-7148011 kl 19- Hasse Ling & his Syncopators of Swing kl 21- Hep Cats Biljetter: fri entre SEK 100 för FCJG medlemmar enligt ovan, fri entré på Rest Louis 26 Second Line Jazzbands årliga stipendiekonsert, söndag 27/10 kl 17 på Hotell Scandic Opalen, Göteborg. Stipendiat 2013 - Kristoffer Kompen, trombonist från Oslo. Sedan 2009 delar Second Line Jazzband ut ett stipendium till en musiker som bandet själva tycker förtjänar det. I år går stipendiet till den suveräne trombonisten Kristoffer Kompen från Oslo. Kristoffer är 31 år gammal och en gränsöverskridande trombonist och kompositör i alla jazzens olika riktningar. Senast i augusti i år kunde man höra hans fantastiska trombonespel med Jazzin’n Babies på Göteborgs Jazzfestival. Kristoffer har nyligen gett ut en CD i eget namn, som är en enda lång hyllning till en av hans husgudar, trombonisten Jack Teagarden. Kristoffer har även en gedigen musikalisk utbildning från Norges Musikhögskola (Oslo) och Sveriges Kungliga Musikhögskolan (Stockholm). I samband med stipendieutdelningen ger Second Line Jazzband och Kristoffer Kompen en konsert tillsammans på två set. Boka biljetter (190 kr) på email [email protected] eller telefon 0709-266 599 tidigare stipendiater är... 2009, Björn Ingelstam - trumpet (Helsingborg) 2010, TJ Johnson - piano/sång (London/England) 2011, Chris Tanner - klarinett (Melbourne/Australien) 2012, Isabella Lundgren - sång (Stockholm) www.secondlinejazzband.com http://www.kristofferkompen.no/ 27 Samspel på hög nivå... Rampone är inte en pizza - det är märket på Johnnys sopransax! Mysto undrar: Var är vi? Vad vet vi? Hur mycket är klockan?