JazzblaDet 4/2011 årgång 33 The light at the end of the tunnel Copenhagen Harbour Jazz Festival med Jazz i Billdal (se sid 26) 2 Föreningens avgående kassör i trance inför dejlig dansk sangerinde - Anne Kristine Lauritsen Dixie 4 You -lyhörd småbandsjazz i den klassiska traditionen JazzblaDet Organ för Föreningen Classic Jazz Göteborg Redaktör och ansv utg: Bosse Alftenius Hovås Enebacke 7 436 58 Hovås 3 Du är välkommen med bidrag till Jazzbladet! Material (helst i elektronisk form) bör vara red. tillhanda före 120301 BLI MEDLEM, STÖD VÅR MUSIK! Årsavgift: Senior: 200:Junior (under 30 år) 30:Pg 91 60 23 - 5 Classic Jazz Göteborg Ange namn, adress, tel, epost och om du spelar något instrument! OBS! NY HEMSIDESADRESS: http:www.classjazz.se NY EPOSTADRESS TILL FÖRENINGEN OCH JAZZBLADET: [email protected] Får du inte vår info via epost? Vi kanske inte har din adress, eller har en felaktig dito. Skicka i så fall din adress till ovanstående epostadress. Tack på förhand! GLÖM INTE MEDLEMSAVGIFTEN! Betala med bifogat inbetalningskort eller via Internet - glöm inte att ange ditt namn! Tryckt hos Lindgren & Söner, Mölndal 4 Redaktörens spalt Så har det då äntligen mojnat, och idag gick det faktiskt att promenera på Amundön, där man kan se tydliga spår efter stormens härjningar. Men det blir visst en av få önskad repris mot mitten av veckan - Sir Bourbon får väl inkludera Stormy Weather i repertoaren när de spelar på Kapellet på onsdag! Kapellet, ja - en institution som snart fyller tjugo, men som fortfarande i allra högsta grad lever och frodas! Det värmer hjärtat att allt fler lyssnare/dansare och musiker hittar vägen till detta föreningens träffpunkt och vattenhål! Många klagar på att blänkarna i GP om Kapellet lyser med sin frånvaro. Men människan spår och GP rår, för att travestera ett gammalt talesätt - vi kan från föreningens sida inte göra något åt GP:s nonchalans! Käre läsare och medlem, var förvissad om att det är musik och dans på Kapellet varje onsdag, oavsett om det står i GP eller inte! Endast brand, jordbävningar eller andra ”acts of God” kan få oss att ställa in - och i så fall kommer det väl in i GP i alla fall! Program för Kapellet och andra föreningsarrangemang finner du på mittuppslaget. Där finner du också kallelse till och dagordning för föreningens årsmöte som kommer att äga rum den 15 januari. Välkommen till mötet: det är din chans att lämna synpunkter på vad vi gör och vad vi som förening bör göra i framtiden! Många frågar hur det blir med de populära jazzkryssningarna till Tyskland nästa år. Svaret är att ingen vet - inte vi, och inte ens Stena verkar det. Det är ingen hemlighet att Kiellinjen går rejält back, och det gör Stena-ledningen tveksam till en fortsättning. För en lekman förefaller det som en god idé att fortsätta - jazzkryssningarna drar ju en publik som normalt inte skulle ha åkt till Kiel, och det borde ju generera extraintäkter för rederiet. Men det är väl för svårt för en vanlig dödlig att begripa!? Nåja, vi får väl se. Till slut kan vi notera att föreningens meste hedersledamot Kalle Olausson fyllt 90, uppvaktad av många vänner. Inte minst var det musikaliska hyllningar av ett flertal av Kalles favoritmusiker- Vi sällar oss till gratulanterna och hoppas att vi får vara lika pigga och klara i knoppen när vi är 90! (Fan tro’t!) Ha en riktig God Jul och ett Gott nytt 2012! Vi ses igen till ännu ett bra jazzår! Bosse Alftenius 5 Ordförandens spalt Kära vänner och jazzälskare. Vi skriver i dag 4 december och ett verksamhetsår är snart tillända. Ute blåser den ena kulingen efter den andra in över oss och höstens regnskurar är som vanligt inte att leka med. Men det finns motmedel. En go brasa i kaminen värmer gott i höstrusket och hunden lägger sig så nära kaminen att det nästan luktar bränt. Det som dock värmer bäst är att ni, kära lyssnare, så flitigt besöker våra evenemang. Slottsskogen hade vi ”knökat” varje tisdag hela sommaren. Likadant på våra konserter under kulturkalaset där vi bjöd på såväl småband som storband. Hela den mörka årstiden ses vi ju på Kapellet där de danslystna svänger sina lurviga och likadant på s/s Marieholm, fast där kanske lyssnandet och den goda maten mer har varit i fokus. Dessutom, på privata initiativ, jazz på såväl Radison hotell som Eggers fina matsalar. Och som kronan på verket Göteborgs jazzfestival som nu landat på sin rätta plats i augusti. Vad gemene man kanske inte känner till är att föreningens orkestrar underhåller i arla morgonstunder vid ankomsten av alla de stora kryssningsfartyg som i allt större antal anlöper Göteborg. När vi andra fortfarande sover sött står våra jazzband och underhåller på kajen när kryssningsgästerna dräller iland för en stunds shopping och rundturer. Ett mycket uppskattat inslag i mottagandet i Göteborg. Nu är det snart nytt år och vi i styrelsen sliter som bävrar med att få till det med jazztävlingen år 2012. Nefertiti är kontraktat och anmälningarna från tävlingssugna orkestrar börjar så sakteliga strömma in. Vår hemsida har fått mycket beröm för sin fina layout och innehåll vilket vi behagfullt slickar i oss. Vi som fyllde 70 detta år tycker jag kan se tillbaka på ett liv där jazzen hela tiden bara vuxit i popularitet och omfång. Tänka på att det var just 1941 som Glenn Millers orkester spelade in megahiten Chattanooga choo choo i filmen Sun Valley serenade. För första gången i världshistorien såldes en skiva i mer än en million exemplar. Här hemma vaxades den första jazzplattan med el-gitarr. Det var Sven Stiberg som spelade gitarr i Thore Jederbys septett där Sven rev av fantastiska solon i Farewell Blues och I found a new baby. När jag som liten knatte fick ta gitarrlektioner av gitarristen och radioproducenten, Ulf Börje Berg, nyss hitflyttad från Stockholm, ombads jag skaffa en lärobok som hette ”Gitarrskola för modern plectrumspelning”. Han utlovade att han skulle lära mig spela gitarr så som man spelade i dixiebanden 6 i Stockholm. Lyckan var fullständig och med blödande fingertoppar slet jag som ett djur med boken som f. ö. var skriven just av sagde Sven Stiberg och den fenomenale kompgitarristen Folke Eriksberg. Emellertid är det inte bara glädjeämnen. Vid årsmötet i januari kommer vår eminente kassör Sverker Olsson att lämna oss. Det känns tungt, inte för hans fantastiska och pedagogiska förmåga att förklara för oss övriga i styrelsen vad siffrorna egentligen står för, utan för att vi går miste om en underbar kompis och trevlig kille som dessutom gillar riktig jazz med banjo och sånt. Vi önskar honom naturligtvis lycka till eftersom han faktiskt skall börja jobba lite igen. I övrigt vill jag och styrelsen önska er alla en fin och stämningsfull Jul och ett Gott nytt år med mycket jazzlyssnande och samvaro med oss andra jazzälskare. Mysto ÅTERBLICKEN Bert Slättung presenterar glimtar ur Jazzbladet för 5 år sedan För övrigt blir det jul även i år har styrelsen bestämt och den kommer att infalla i slutet av december. Jag själv är bjuden på ett bröllop i Indien och kommer därför inte att kunna kontrollera julfirandet i år men resten av styrelsen kommer att övervaka att det hela går riktigt till. – Snart faller snö på kalla jorden / Då lämnar jag den kalla Norden / Till Orienten flyr jag med de orden: / Oh, låt mej slippa juleborden!” (Anders Hultman under rubriken ”Ordförandens spalt”) 10 år sedan Än en gång har man ögnat igenom GP:s tonårsbilaga och nåtts av dess budskap: ”Du som är över 37 ska hålla dig hemma på kvällarna”. Ja, det handlar förstås om GP:s ”Aveny”, som ska ge en bild av nöjeslivet i staden. – Ja, men det finns ju en av delning för ”seniorer”… Tackar, än kan jag gå utan rullator. Dags för en översättning av Rockin’ Chair? – Jag har min rullator / Då går jag trygg / På stadens gator /Fastän rätt skygg… De unga journalisterna vill förstås skriva om sin musik. Håll er friska och i arbete Lennart Blomberg och Tore Ljungberg, ni är en utdöende art! Annars kan en hel jazzfestival tigas ihjäl av monopoltidningen. (Bo Löfgren under rubriken ”En bakåtsträvare funderar”) 15 år sedan Dragspelsundervisning per telefon introduceras från och med i höst inom Grönköpings riktnummerområde. Bakom denna pedagogiska nysatsning står herr underhållningsentertainer Ebonius ”Ebbe” Larsson, vilken hoppas kunna lära ut ’Avestaforsens brus’ à 24 periodmarkeringar. – Någon buggning har icke förekommit under vårens danskurser, meddelar herr danspedagog Irving Carlsson med viss uppbragthet. Detta är enbart illvilligt förtal från avundsjuka kolleger, vilka hävdat att jag skulle ha spelat in mina elevers danssteg, för att sedan kunna lyssna å eventuella felsteg i lugn och ro. – Och skulle eventuellt dylik buggning - utan min vetskap – ha förekommit, så har jag inget hört eftersom kvaliteten på banden var mycket dålig! (Citat ur Grönköpings veckoblad) 20 år sedan Det borde ligga i varje bands intresse att försöka fånga publiken men man kan ibland nästa få intrycket att en del tycker att publikkontakt inte hör till tradjazzen. Tvärtom, menar jag. Vår musik är i första hand en bruksmusik. Den har varit till för dans och underhållning från första början och till musiken hör självklart ett glatt och publiktillvänt beteende – utan jönseri – ordentliga presentationer av låtar och musiker, snack och käftslängande med dansande och lyssnande. Vi får aldrig glömma att det de flesta vill ha – på Jazzhuset och i festlokalen – är ”stämning” och ”tryck”. Självklart skall vi 7 också spela bra och någorlunda stilriktigt – det är ju grunden – men om vi inte inser hur mycket synintrycken betyder, förstör vi för oss själva. (Bert Slättung under rubriken ”Ordföranden har ordet”) 25 år sedan Efter den ordinarie dansen mellan klockan åtta och halv tolv stängde Wauxhall och öppnade sedan för de riktiga jazzdiggarna. Då kom stjärnorna och spelade med Wauxhalls band och de riktiga jazzfansen dök upp. – När Lionel Hampton var i stan fick han utegångsförbud av sin fru Gladys, berättar Kenneth [Fagerlund]. Lionel är dock en listig man som väntade tills Gladys fått besök av John Blund. Då smög Lionel ut, drog direkt till Wauxhall och spelade så svetten stänkte. … En kväll kom en blyg grabb och frågade om han fick pröva som pianist, berättar Kenneth. Han var chalmerist, sade han, och hette Jan Johansson. En ny stjärna var född; en av Sveriges största pianister någonsin hade debuterat på Wauxhall. (Mats Thölin i artikeln ”Anrikt jazzställe i graven”) 30 år sedan ”Tummens” entusiasm måste smitta av sig på medmusikanterna. … Han är glad och uppmuntrar sina kollegor när dom gör goda insatser och det gör dom ofta. Själv spelar han på flygelhorn ”You’ve changed” obeskrivligt vackert. Kenneth [Fredriksson] lanseras i ”Someday Sweetheart”. Klarinetten är skrovlig och lite fladdrig men njutbar. Så blir det pianosolo. Plötsligt läggs ett ackord på pianot som är en hel blomsteräng. Medmusikanterna lyser upp. Vilken konst. Bob Dahlquist är jazzmusikant. Han spelar logiskt och lätt med en vacker ton. Allra bäst är han kanske på tenorsax. 8 Han ger bandet swingprofil. Stundom lyfter hela bandet när han solar. Konstigt att han ser ut att vara helt frånvarande. Saxen har tappat sin förgyllda yta men har en ton av rent guld. (Ralph Henrikson i artikeln ”Swingbolaget på Jazzkällaren”) Har Sidney Bechet spelat på Ullevi? När Rolling Stones skulle spela på Ullevi undrade någon om det var mot Gais, IFK eller ÖIS… Lyckligtvis handlade det inte om fotboll den gången, men söndagen den 5 september 1926 spelade faktiskt deltagarna i Ernst Rolfs ”Lyxrevy” fotboll på (Gamla) Gamla Ullevi . Det är rent av möjligt att en av deltagarna var den legendariske sopransaxofonisten Sidney Bechet! 1925 gästades Stockholm av en amerikansk revy, ”Chocolate Kiddies”. I orkestern ingick bl.a. bandledaren och pianisten Sam Wooding, trumpetaren Tommy Ladnier och rörblåsaren Garvin Bushell. Redan följande år var det dags för ännu en revy, ”Black People”, med musik av Spencer Williams och Joe Solmer. Enligt programbladet ackompanjerades revyn av två orkestrar, Peoples Jazzband och Philips Jazz. Av visumhandlingar i Riksarkivet framgår att bl.a. Sidney Bechet , tubaisten John Warren och trumslagaren Johnnie Gratton ingick i truppen. Ernst Rolf spelade samtidigt revy i Göteborg och bestämde sig för att engagera hela Black Peoplerevyn för ett gästspel på Liseberg. I en recension nämns bl.a. att en av de kvinnliga artisterna och en saxofonist visade ”vilket instrument som kommer den mänskliga rösten närmast”. Saxofonisten torde ha varit Sidney Bechet och melodin var Old Fashioned Love. Recensionerna i Göteborg var genomgående mer positiva än de ofta rent rasistiska omdömena i stockholmspressen. Hur kommer då Ullevi in i bilden? I programmet för Barnens Dag söndagen den 5 september 1926 kan man bl.a. läsa följande: ”Å ULLEVI kl 1 e.m. Entrè 5o öre ståplats, 1 kr sittplats. Svart-Vit fotbollsmatch som utkämpas mellan de svarta och de vita sujetterna i Rolfs lyxrevy. För att fylla en vakans i det svarta laget har Tor Modéen övergått till negerrasen och spelar halvback på den svarta sidan. En orkester medverkar.” Huruvida Bechet verkligen spelade på Ullevi får vi väl aldrig veta. Det kanske var Thor M. som vickade för honom... Källor (som starkt kan rekommenderas): Jesse Lindgren: ”Vad gjorde Bechet i Sverige 1926?”, Orkesterjournalen maj 1989 9 Bertil Lyttkens: Svart och Vitt. Utländska jazzbesök 18951939 speglade i svensk press (Publikationer från jazzavdelningen vid Svenskt Visarkiv 13, 1998) Olle Edström: Göteborgs Rika Musikliv – en översikt mellan världskrigen. (Skrifter från Musikvetenskapliga avdelningen, MH, Göteborgs Universitet nr 42, 1992). Ingemar Wågerman Leifs skivtips 4.11 Jag tänkte börja detta skivtips med en ”äkta” dansbandsskiva, nämligen en Count Basie (190484) från åren 1957-59. Skivan heter ”Count Basie and his orchestra, Dance Along With Basie” på skivmärket Poll Winners, 27206. Ralph J. Gleason skriver bl.a. i baksidetexten att “This album, for instance, should put most of the studio swing-band efforts to shame”. Joe Williams sjunger I några nummer. Nästa artist är klarinettisten Buddy DeFranco (1923-). I vanliga fall brukar man höra honom i mindre sättningar men han har även medverkat i ett flertal storband. Bl. a. ledde han ”The Glenn Miller Orchestra” i 8 år. På denna skiva är han gästartist i ett relativt okänt storband. Skivan heter ”Buddy DeFranco, Born To Swing, Featured with The Al Raymond All Star Jazz Band”. Skivmärke Hindsight HCD-701. Nästa skiva (eller skivor) är en vinst i Kapellets onsdagslotteri. Tenoristen Don Byas (1912-72) spelade under perioden 194552 i diverse småsättningar, som mest i en septett. Albumet är en Quadromania-utgåva, dvs 4 CD. Märket är Membran 222414444/A-D. De sköna blockackordens man och Miles Davis´ pianist på ”Milestones”, Red Garland (1923-84), med en skiva från perioden 1957-60. Huvudsakligen trioinspelningar men en del nummer med blåsare, bl.a. Hawkins, Coltrane och Oliver Nelson. Skivtiteln är ”Red Garland, Red’s Blues” Prestige PRCD-110172. Ännu en lotterivinst från Kapellet. Samma skivmärke, Membran 222422-444/A-D. Artisten denna gång är kornettisten Wild Bill Davison (1906-89) från perioden 1943-52. Nästa dubbelalbum är med en klar ungdomsfavorit, Erroll Garner (1921-77), mannen med det underbara vänsterhandshänget. Många har försökt kopiera det 10 men få har lyckats. Oscar Peterson lyckades inte i ”Salute to Garner”. Den ende som har klarat det är vår egen Charlie Norman. Albumet innehåller inspelningar från 1945 och från 1950-51. Skivmärke History, 2053321-305 och 2053322-305. Lite äldre inspelningar kan vi höra med pianisten och sångaren Willie “The Lion” Smith (1897-1973) från åren 1935-37 med bl.a. klarinettisten Buster Bailey. Skivan heter ”Willie ”The Lion” Smith, Harlem Joys”, märke Affinity CD AFS 1032. Ytterligare ett dubbelalbum med en stor favorit, Stan Getz (192791) med kvartett- och kvintettinspelningar under eget namn från perioden 1950-53 då han börjar bli känd för annat än sitt solo i Woody Hermans ”Four Brothers”. Skivmärke TIM 220419-303. Kornettisten Rex Stewart (190767) samt trumpetaren och vokalisten Jonah Jones (19092000) kan höras på dubbelalbumet ”From Swing To Bebop, That’s Rhythm” (de har separata skivor). Inspelningarna är från mitten av 40-talet på märket History , med numren 20.19721-HI och 20.19722-HI. ”For the first time in 52 years”. Ännu ett Getz-album, men desto märkvärdigare. En nyupptäckt privatinspelning från 1959. ”Stan Getz at Nalen, with Jan Johansson, live in the Swedish Harlem”. Riverside RRCD 139. En liveinspelning från 1992 med Modern Jazz Quartet där tre ursprungliga medlemmar från 1955 fanns kvar och endast batteristen Connie Kay blivit ersatt av Mickey Roker. Skivan heter ”Modern Jazz Quartet at the Opera House (Philadelphia)”. Jazz Door JD1244. Avslutningsvis en CD med den gamle bluessångaren Joe Williams (1918-99). Alla minns väl hans ”Every Day I Have The Blues” från 1955 med “The Count Basie Orchestra”. Denna CD, ”The Definite Joe Williams” innehåller huvudsakligen Basie-inspelningar men även en del annat från 195561. Verve 589 846-2. Leif Wockatz ” If you like this kind of music, you are sure to like other kinds of music” Citat från omslaget till en Kustbandet-LP på skivmärket Kenneth 11 Saxat ur Torslanda Tidningen: Ingemar Wågerman får Louis Armstrong -stipendiet Det är inte varje dag som en Hönöbo tilldelas Louis Armstrongstipendiet, men nu har det hänt Fritz och Anna-Maja Andreassons pôjk... I söndags var Ingemar Wågerman på plats i Stockholm för ta emot det ärorika stipendiet. Hans livsånga jazzresa började i Hönö Röd 1957. Den då 15-årige Ingemar befann sig på café Tärnan där det fanns en jukebox. Plötsligt en dag strömmade det ut ny musik. Det var Bunk Johnson som spelade New Orleans jazz. – Det var första gången jag hörde den sortens musik. Det träffade mig rakt i hjärtat. Jag har inte hämtat mig ännu, säger Ingemar och skrattar gott. Den dagen flyttade jazzen in i mitt hjärta och bor ännu, nästan 55 år senare, fortfarande kvar där inne. Vi möts i hans föräldrahem i Hönö Klova. Huset är ett av de äldsta på ön och byggdes av hans mormors föräldrar 1869. För två år sedan flyttade han tillbaka hit med sin hustru. – Både min mormor, min mamma och jag är uppvuxna här, förklarar Ingemar. Mamma var Hönöbo sedan flera generationer. Min pappa kom från Göteborg. Han blev känd här ute som ”Fritz på taxi” och var ”teveddeli” (omtänksam). Min mormor spelade gitarr i Missionskyrkan. Min mamma och min moster Ruth var båda med i Frälsningsarmén. Mamma var pianist och Ruth spelade gitarr. 12 Fick tidigt musiken med sig Musiken kom tidigt in i Ingemars liv. Det betydde mycket att hans mamma spelade och att familjen hade ett piano hemma. Musikskatten har han burit med sig hela livet. – Jag var nog runt 5 år när jag började sitta och klinka. Min moster Britta spelade bra och försökte lära mig att spela efter noter. Det gick inte första gången och då stängde jag locket och sedan dess har jag aldrig spelat efter noter. Jag hör hur det ska låta och spelar bara på gehör. Jag kan inte ens halvnoter, säger Ingemar med ett stort leende. Ingemar blev starkt påverkad av Frälsningsarméns musik som var väldigt livaktig på den tiden. Både horn- och strängmusikkårer från Göteborg kom hit ut och gästade. De bodde över här och Ingemar lärde känna allihop. I tonåren blev han naturligtvis intresserad av rockmusiken, Bill Haley, Elvis och rockpianisterna Jerry Lee Lewis och Little Richard. Men så kom den där dagen då han för första gången fick höra New Orleans jazz och tyckte det lät fullständigt otroligt. Hemma vid pianot var det nu bara den sortens musik som gällde. När han var 17 år flyttade han till Göteborg för att börja gymnasiet. Han gick latinlinjen och läste sedan nordiska språk, litteraturhistoria och tyska på universitet och blev lärare vilket han jobbat som ända fram tills pensionen. – Flytten till Göteborg innebar att jag träffade fler musiker. Jag hade ju suttit ganska länge och bara spelat för mig själv. Vi var några i min klass som satte ihop bandet ”Madhouse Ramblers”. Det var en stor glädje för mig, berättar Ingemar. Sedan har han fortsatt att spela i olika band hela livet. 1988 började han spela med Göta River Jazzmen. Bandet har släppt ett tiotal cd-skivor och gjort många turnéer genom åren, både i Sverige och utomlands: – Vi spelar i alla möjliga sammanhang, både på klubbar och festivaler och i kyrkor. Här hemma i Sverige har vi nog spelat i ett hundratal kyrkor från söder och upp till Östersund. Vi spelar nästan alltid för fullsatta kyrkor vilket känns oerhört roligt och inspirerande. Jazzens guldålder var på 50- och 60-talet. Ingemars stora jazzintresse ledde till att han ville dokumentera jazzens historia i en bok: – Jag hade releasefest i Fässbergs församlingshem. Det kom massor med publik och det var fantastiskt roligt att se så många gamla musiker samlas. Många hade ju 13 inte sett varandra på flera tiotals år. Tidningen Jazzbladet, som Göteborgsföreningen ger ut, skrev om händelsen: ”Musiker som inte hade sett varandra på länge, uttryckande sin ömsesidiga förvåning över att fortfarande vara i livet…” Han skulle inte kunna tänka sig ett liv utan musiken. Den betyder mycket för honom och är ett bra sätt att slappna av, men han sitter inte vid pianot varje dag: – Jag får väl säga som Charlie Norman att ”det är fegt att träna”. Rytmen och känslan i jazzen tycker jag är oöverträffbar. Jag har inte skrivit så mycket egen musik. Det finns väl ett par stycken melodier som jag har gjort. Jag tror i alla fall att det är jag, för jag har inte hört någon annan spela dem, säger Ingemar med glimten i ögat. Louis Armstrongstipendiet Ingemar har nu tilldelats Louis Armstrongstipendiet 2011. Varje år sedan 1971 har tre personer tilldelats detta stipendium. – När jag fick telefonsamtalet med beskedet blev jag fullständigt mållös och väldigt glad. Jag hade inte kunnat förvänta mig detta. Det finns så många andra som har spelat så mycket, säger Ingemar. Motiveringen löd: ”För att han som pianist och orkesterledare visat att den svenska klassiska jazzen har en plats på världskartan. Djupt imponerande är också Ingemars dokumentation ”Down By The Riverside”, där vi initierat får följa utvecklingen av den klassiska jazzen i Västsverige i allmänhet och i Göteborg i synnerhet.” Ingemar skriver nu på ännu en bok och den här gången är temat ”Jazz i kyrkan”. Han försöker få med alla aspekter i ämnet. – Den avslutande förteckningen över religiösa melodier som spelats in av tradjazzband kommer att bli gigantisk. Hittills har jag mer än 400 melodier med fakta om upphovsmän och inspelningar mm. Litteraturförteckningen blir ännu mer omfattande än den i ”Down by the Riverside”. Jag har med andra ord inga större problem att få dagarna att gå, avslutar han. Lilian Andersson Så långt lokalpressen. Vi sällar oss till gratulanterna! Det ska påpekas att Ingemar långt ifrån bara varit verksam i Göta River. Han var bla a med i Canal City Syncopators på 80/90-talet bandet presenteras och recenseras på annan plats i detta nummer. Nu för tiden kan man också höra Ingemar i Dixieland Rednecks , där hans pianospel är russinet i kakan! 14 Aktiviteter vintern/våren 2012 Restaurang Kapellet 11.1 The Board Band 18.1Skoogz 25.1 Sôr Ossbonn’s 1.2 Tant Bertas Jasskapell 8.2 The Red Wing Band 15.2 Max Lager’s New Orleans Stompers 22.2Swingbrothers 29.2 Papa Pider’s Jazz Band 7.3 Gothenburg Swing Society 14.3 Sweet Six 21.3 Happy Jazzband 28.3 Seaside Jazzband 4.4 Dixieland Rednecks 11.4 Tina Rahm Quintet 18.4 Swingsexan med Lisbeth 25.4 The Novelty Band 2.5 Soft and Swing Sextett 9.5 Fader Bergs New Orleans Band 16.5Stolbandet 23.5 Foggy Bottom Classic Jazz Band 30.5 Peoria Jazz Band s/s Marieholm Jazz torsdagarna 1.3, 29.3, 26.4 samt 31.5. Bokning av band pågår Stena Danmark 18.1 Second Line Jazz Band 8.2 Dixieland Rednecks 18.4 The Novelty Band 9.5Swingbrothers 13.6Tubasextetten 12.9 Peoria Jazz Band 10.10 Tina Rahm Quintet 14.11 Instant Swing 12.12 The Red Wing Band Jazztävlingen Grundomgångar (Nefertiti) Regionfinal (Nefertiti) Riksfinal (lokal meddelas senare) StenaTyskland ????????????? 5.2, 12.2 19.2 11.3 25.3 Kallelse 15 Härmed kallas till ordinarie årsmöte (föreningsstämma) i Föreningen Classic Jazz Göteborg söndagen den 15 januari 2012 kl. 15.00 på Restaurang Kapellet, Örlogsvägen 2, V Frölunda. Vid årsmötet förekommer följande ärenden: 1. 2. 3. 4. 5. 6. 7. 8. 9. 10. 11. 12. Val av mötets ordförande. Val av mötets sekreterare och en justeringsman. Fastställande av dagordning. Verksamhetsberättelse och ekonomisk redogörelse. Revisionsberättelse. Fråga om ansvarsfrihet för avgående styrelse/styrelseledamöter. Val av ny styrelse/styrelseledamöter Val av två revisorer. Val av tre personer i valberedning. Fastställande av årsavgift för 2013 Övriga frågor. Årsmötets avslutning. Viss förtäring kommer att serveras Bokslut och verksamhetsberättelse kommer att finnas tillgängliga på föreningens hemsida www. classjazz.se i god tid före mötet. Medlem som önskar anhängiggöra ärende under övriga frågor bör anmäla detta till styrelsen i god tid före årsmötet genom mail, telefax eller post. E-mail: [email protected], telefax: 031 – 81 24 98 Jan Steneby, post: Jan Steneby, Odevall Advokatbyrå AB, Box 5052, 402 22 Göteborg. Styrelsen 16 Thomas Erlandsson gillar Anna-My.... Instant Swing- en recension För ett tag sedan kom ett mail med en länk till You Tube (http://www.youtube.com/ watch?v=0ObUhNnfoqs). Så välgjort, såväl musikaliskt som bildmässigt. Jag blev väldigt nyfiken på den Cd som detta klipp var förebud till. Och jag blev inte besviken då jag nu fått Instant Swing`s produktion i min hand och lyssnat på den. Mycket bra mixad med ett skönt ljud där alla medverkande hörs tydligt utan att ge avkall på att det är den sammanhållna ljudbilden som räknas. De välbekanta musikerna som vi hört i olika band har nu smält samman i Instant Swing sedan några år. På deras hemsida (www. instantswing.se) skriver de att de gemensamt har 220 års erfarenhet av att spela jazz! Anna-My Zetterberg - sång, Ole Jörgensen – saxar, klarinett & flöjt, Sten Löfman - flygel, Anders Söderling - trummor och Jörgen Svensson – bas delar på de 220 åren. Melodierna, för det är verkligen melodier som har något att berätta, kommer från skilda tider och med kompositörer från skilda genrer. Det gör Cd:n mycket spännande. Lägg därtill Ole`s byte mellan sina olika träblås som förstärker de olika låtarnas karaktärer. Lyssna bara på plattans två inledningsspår, Stings`s ”Englishman in New York” och Billie Holidays`s ”Don´t Explain” så förstår ni vad jag menar. Hör speciellt på Ole`s sopran-solon i Engelsmannen och Hans pianosolo i den harmonirika Don´t Explain. Andra melodier som bandet valt till denna första produktion är bland annat The Windmills of Your Mind, Fly Me to the Moon, Good Morning Heartbreak underskönt levererad av Anna-My, Embraceable You (här även med versen), Dream a Little Dream of Me, Alone Again, lyss till bassolot, och Swedish Pastry, be-bop låt där alla fyra musikanterna visar upp sig. Ännu en överraskning, Melody Gardot`s låt Baby I´m a Fool, kommer som spår 8. Anna-My har en uttrycksfull röst och såväl komp- som soloinsatser från Ole, Hans, Jörgen och Anders är inspirerade. Att lyssna på Cd:n från första till sista melodin är ett rent nöje som kan rekommenderas alla. 17 ...och Tina Rahm! S´Wonderful – en recension Steg av färjan vid lilla Bommen, passerade Operan i snålblåst, betalade entré på MS Marieholm där föreningen Classic Jazz startat Jazzklubb. Det var en dag i april i 2011. Jag ville lyssna till Tina Rahm Quintet, en konstellation med idel kända jazzrävar. Sångerskan Tina Rahm omger sig med Lasse Elf på skönt vibrerande saxar och klarinett, Torstein Bååth som lägger breda och ibland oväntat spännande accord på pianot, Bernt Algelius på stabilt välklingande bas och slutligen svängigt spelande Erling Engström på trummor. Kortfattat så var det en skön kväll på jazzklubben. Många av låtarna från den kvällen finns även med på bandets första Cd som de kallat Compassion efter Lars Janssons komposition som ligger som spår 4. I den låter Tina orden mjukt klinga ut och sjunka in i lyssnaren medan Lasses sparsmakade klarinettpresentation av melodin nästan känns sakralt avskalad. Annars startar denna Cd med S`Wonderful, bröderna Gershwins örhänge från Broadway musicalen Funny Face från 1927. Och det är just det, wonderful, som jag tycker hela denna väl sammansatta produktion är. Här finns Billy Strayhorns ”Take the A-train” och Owe Thörnqvists ”När min vän” som var med i Eurovisionsschlagern 1961. Du hittar också ””Les Feuilles Mortes” som startar svängigt med bara sång och bas och Jobins ”How intensive”. Slappna av till bandets version av ”My foolish heart” eller häng med i ”I´m getting sentimental over You” där spelemännen fritt förfogar över låtens alla delar. Cd:n innehåller totalt 10 låtar En detalj jag inte kan undanhålla er är att jag särskilt gillar Van Heusens ”It could happen to You”, inte bara för att den svänger skönt utan också för att jag påminns om the Queen Alice Babs speciella och härliga vibrato då jag här hör Tinas röst. Compassion med Tina Rahm Quintet kan verkligen rekommenderas. (Hemsida: http://web.comhem.se/ tinarahm) 18 Skånsk gammaljazzguru lyssnar på Canal City Syncopators Paul Bocciolone Strandberg är en framträdande Malmömusiker med 20-tal som specialitet. Här recenserar han en aktuell återutgivning. Människor möts och ljuv musik uppstår… kanske i deras hjärtan men ibland också i CD-form. Jazzarkivet i Karlstad har sammanförts med Canal City Syncopators från Göteborg och följden blev en 18 spårs CD med revival-jazz. Orkesterns aktiva period var mellan åren 1983- 1995 och på de åren gissar jag att man hann med en hel del spelningar och skapade en del ”fans” som utgör den mest troliga köpkretsen när det gäller att sprida skivan. Inspelningarna är enkelt gjorda vid liveframträdanden. Då måste man oftast chansa när det gäller mikrofonplacering och resultatet kan som här bli skiftande, ibland med väldig spridning av instrumenten i kanalerna, ibland med ojämn ljudstyrka hos desamma. Men om man gillar ett band blir det till petitesser som kompenseras av intensitet och atmosfär. Först och främst ska bandet ha en eloge för att de gav sig i kast med 20-talsjazzen. Få har tålamod, ork och mod för att göra det. Det är svårt, det krävs att någon eller alla tillsammans tålmodigt plockar ut passager i arrangemangen. Ofta märker man att ens teknik inte räcker till och när man jämförs med, eller än värre jämför sig själv med musikerna på originalinspelningarna blir det verkligt motigt. Den jämförelsen måste utfalla till ens nackdel bland annat för att man tävlar med musiker som spelade varje dag, repeterade varje dag och som dessutom tillhörde kontinenten Amerikas musikerelit. Att ärligt och noggrant spela tidig jazz ger heller inte några snabba publikframgångar. Inte för att man alltid tänker på allt det där när man sätter igång ett band av den här typen. Antingen man plankar minutiöst eller anser sig som Canal City Syncopators ”återskapa musiken utan att kopiera den” (hur nu det är möjligt) så är det helt enkelt en kraftig reaktion på den musik man hör och beundrar. Någonting måste komma ut av allt det som tas in vid spisandet. Detta säger en hel del om kraften i originalmusiken. Ur den lyckligtvis bevarade musikskatten har Göteborgsbandet valt och skapat sig en väl balanserad repertoar. Vi får sex nummer från King Oliver, fem från Jelly Roll Morton och tre från Clarence Williams. De övriga är nummer som associeras med Kid Ory och Louis Armstrong. Inledningsnumret är katten bland hermelinerna “Moten Shake’’, en komposition av Papa Bue, som dock lika gärna kunde komma direkt från Kansas City och Bennie Moten. Musikerna har skaffat sig goda förutsättningar för att på ett bra sätt utföra sin älskade musik. Kapellmästare och trombonist Lars Ehnström gör ett utmärkt jobb med glissandi och understämmor, allt väl genomarbetat och med genuin ton (“Camp Mesting Blues”), Jüri på klarinett visar prov på ett bra flyt (“All the Girls”) och en strävan mot ett tidigt klarinettsound (“Mr, Jelly Lord”) och trumpetaren Esbjörn Olsson väljer mellanregistret, spelar föredömligt enkelt och varierar sin timbre med sordiner. 19 Göran Möller som genomgående är en klippa på banjo fixar ett solo i “Kansas City Stomp” och från trummor och tuba hörs vanligtvis inga störande avsteg från klangen av tidig jazz. Ingemar Wågerman’s pianospel är viktigt i ensemblen (även om det ofta kommer i skymundan i livamixen) och bra i soli, främst där han får ge prov på sin blueskänsla (“Camp Mesting Blues”) eller sin Mortonuppfattning. Ska man skriva en konventionell recension av ett band eller en skiva bör man balansera den och hitta åtminstone något att kritisera vilket om kritiken inte är illasinnad ofta tacknämligt kan ge tips om möjliga förbättringar i framtiden. Skulle jag säga något i den andan kunde jag till exempel nämna att jag upplever en svacka i skivan vid spår 14 och 15. Jag tycker att man har missat en del av poängen med de låtarna varför de blivit för innehållslösa. I Armstrongs “You Made Me Love You” tycks man inte helt bekväm med tempot och i “Room Rent Blues” skulle jag önska att klarinettisten lagt mer omsorg om instrumentets funktion i ensemblespelet. (En omsorg som han lagt ner på t.ex. “Buddys Habits”). Jag blir inte hellar överförtjust när jag hör de konventionella tuba-basgångarna i “All the Girls Go Crazy” som med ens skickar bandat till Frisco jazzens genre. (Inget fel på utförandet dock!) Eftersom det är för sent att försöka ge det sedan länge upplösta bandet goda råd och eftersom det är bättre att tala om det som finns på skivan i stället för det som saknas så lämnar vi det spåret och hänger oss till att (slumpvis) peka på några av de många goda ögonblicken i den rikliga musiken. I det långsamma numret ”Winin’ Boy Blues” bjuds lyssnaren på koncentrerad förtätad atmosfär där främst Esbjörn på kornett bidrar till densamma. Man känner en fläkt av förbudstidens Chicago som kommer till oss då och då tvärs igenom efterföljande sekler på just det här viset, när musiker med eldsjälar gör revival av musiken. Men, än viktigare för orkesterns fans är känslan av att åter befinna sig i jazzklubbsatmosfären på Jazzhuset (eller liknande) i ett åttio- nittiotal som aldrig kommer tillbaka. En dubbel nostalgitripp. Här lyckas man i god New Orleans jazzanda skapa ”suspense”, ta det lugnt, låta musiken tala med små medel och inte vara rädd för att den ska stå stilla. I ’’Cake-Walking Babies” gör Kjell Waltman en utmärkt sånginsats, inte bara för att han sjunger bra med bra timing i största allmänhet utan också för att han med sällsynt stilkänsla valt ett tidstypiskt förhållningssätt till melodin. Ett enkelt, effektivt trumspel av 20 Ralf Elgqvist hjälper starkt till att göra låten till en av de livfullaste på CD’n. I ”Mr Jelly Lord” gör bandet en ödmjuk tribut till jazzmästaren, citerar ett trumpetbreak, den vackra kodan m.m. Ehnströms trombon är klangfull, klarinetten har gammal ton i sitt solo och i Wågerman’s pianosolo citeras de obligatoriska dubbeltempofraserna. Ett annat nummer där orkestern spelar vackert och lyckas skapa Morton-stämning är den sällan hörda ”If Someone Would Only Love Me”. Heder åt Robert Josephsson på Jazzarkivet, som ger ut material som annars hade blivit liggande ohört och heder åt Lars Ehnströrn med spelkompisar som under en dryg tioårsperiod tog upp originaljazzen igen. Det finns åsikter för och emot att spela in och ge ut repliker av tidiga jazzinspelningar men jag är för, dels för att de underhåller en publik som ännu inte hittat originalen, dels för att de alltid tillför något nytt, något annorlunda - ja, för att ny musik uppstår. De kan även fungera som inspiration och igångsättare för nya utövare av musiken. Är det möjligt, får man lov att spela 20-talsjazzen idag snart 100 år senare? Ja, kunde man göra det på 40-talet, på 60-talet och som Canal City Syncopators på 80-talet - då kan man göra det nu, Låt stafettpinnen gå vidare! Paul Bocciolone Strandberg CANAL CITY SYNCOPATORS (1983-1995) I början av 1983 samlade Lars Ehnström ihop ett gäng musikanter som så småningom skulle bli stommen i Canal City Syncopators. Avsikten var att försöka återskapa (inte kopiera) den musik som spelades av King Oliver, Jelly Roll Morton, Clarence Williams och andra tjugotalsmusiker. Det första framträdandet skedde på Älvsborgs fästning 8 juni, och av någon anledning användes då namnet Gunnars Stompers (en av arrangörerna hette visst Gunnar!). Vid en spelning i Mölndals Medborgarhus i augusti samma år hette bandet The Revival Ballroom Orchestra och vid Mölndals musikfestival i oktober valde man namnet The Mills Jazzmen. Möllan var nämligen den ursprungliga träningslokalen; senare flyttades repetitionerna till Kvarnbyskolan. I slutet av oktober fastställdes namnet Canal City Syncopators.1 Jag minns en lustig felsägning vid en spelning under Kungsbackafestivalen 1988 då man annonserade oss som ”Canal City Synthesizers”. En mycket drastisk (men också lustig) felskrivning förekom 1 Informationen är delvis hämtad från Lennart Haajanens artikel i Jazzbladet 1995:4 21 i en annons i GP, där man (av misstag, får man väl hoppas) hade utelämnat första bokstaven i Canal… Nog om detta. Vid starten 1983 var uppställningen följande: Esbjörn Olsson trumpet, Jüri Perem klarinett, sopransax, Lars Ehnström trombon, Göran Möller banjo, Kjell Waltman piano, Peter Svedholm tuba och Jan Skårman trummor. När Kjell slutade tog Peter Lundberg tillfälligt över innan jag 1988 blev pianist fram tills bandet upplöstes. Peter Svedholm avlöstes av i tur och ordning Knut Strömberg, Sven Flood och Bengt Göthberg. Efter Jan Skårman kom Klas Rosengren och senare Lennart Carlsson som trummis. Alla våra repetitioner bandades och så småningom hade vi spelat in över 100 olika melodier, som överfördes till privata kassetter. (Ur ”Down by the Riverside” av Ingemar Wågerman) Jam på Kapellet varje onsdag. Jammande musiker gratis entré. Välkomna! 22 Stockholmare upptäcker vår förenings vattenhål Kapellet! Vår förening har en ”syskonförening” i Göteborg, Classic Jazz Göteborg. Göteborgsföreningen arrangerar bl.a. jazzkvällar på Kapellet i Nya Varvet i Göteborg. Tillställningarna är bara öppna för föreningens medlemmar och deras gäster. Tack vare mitt medlemskap i vår förening hade jag förmånen att som gäst lyssna till Foggy Bottom Classic Jazzband onsdagen den 12 oktober. Orkestermedlemmar är Anders Linde, kornett och kapellmästare, Thomas Wallin, kornett och sång, Peter Trägårdh, trombon, Johnny Korner, klarinett, sopran- och altsax, Peter Svedholm, sousafon, Hans Brodén, piano, Olle Wassen, banjo, samt Ralf Elgquist, trummor. Som framgår redan av instrumenten spelar orkestern renodlad traditionell jazz med rötter tillbaks till 1920-talet. Liksom i King Olivers Creole Jazz Band 1923 har Foggy Bottom två kornetter. Likt en gång Baby Dodds använder Ralf Elgquist ofta träblocken i stället for cyrnbalerna. Rena julafton för en traditionalist som denne skribent. Efter en öppning med Bugle Boy March och Wabash Blues följde en rad melodier ur King Olivers repertoar som Snag It, Doctor Jazz, Canal Street Blues, en av mina personliga favoriter, och If You Want My Heart, som enligt vad Anders Linde berättade komponerats av King Oliver men som inte finns inspelad med ”Kungen’. Två verkliga toppnummer förutom de nämnda var Lily Of The Valley , med sång av Thomas Wallin, och Saint Philip Street Breakdown. Jag tror att George hade gillat Foggy Bottoms och särskilt Johnny Korners version av hans komposition. Samtliga medlemmar i orkestern håller mycket hög klass. Spelglädjen är påtaglig. Foggy Bottom Classic ]azzband kan mycket väl mäta sig med de bästa traditionella orkestrarna i Stockholmstrakten. För mig var det en kväll jag kommer att minnas läinge. De medlemmar i vår förening som kommer till Göteborg rekommenderas att kontakta vår’syskonforening” för att försöka få del av deras utbud av klassisk jazz. Nils-Bertil Morgell 23 Dags igen för Djangofestival i Chamois Årets Djangofestival i Samois blev inte samma fyrverkeri av manouchemusik som förra årets festival. Men då var det 2010 och Django skulle ha fyllt 100 år. Manouche eller inte, festivalen är tillägnad Django och bland romska musiker liksom hos ”gadjos”* är han en förebild, även om förstås inte alla spelar i samma stil. Det gjorde ju faktiskt inte ens Django själv alltid. På hans senare inspelningar hör man att han tagit intryck av bebopen och att han var på väg i den riktningen när han gick bort. Så hur det skulle ha gått med det får vi aldrig veta. Det spelas all möjlig jazz i Samois under den här veckan och en del som man inte alls skulle sätta den etiketten på. Och visst klarar även en jazzfreak det. Om man inte gillar det man hör från scenen, tar man bara en promenad på festivalön och letar upp något buskspel som låter bra. Men även om det den här gången inte var ”gypsy-swing” som stod i centrum, så inleddes festivalen i Djangos anda. Först litet försiktigt med gruppen ”Esmerald Jazz”, far och son Sebastian och Antoine Boyer på gitarr. Antoine är tretton år och som alltid är de här unga gitarrfantomerna oerhört fingerfärdiga, men saknar förstås den mognad som ger musiken individualitet och känsla. Med åren kommer förhoppningsvis insikten att musik inte bara är fingerfärdighet. Men det är sympatiskt när stolta fäder visar upp sina telningar för att ge dem scenvana. 24 musikaliska förebilder och spelade i Jimmy Raneys och Wes Montgomerys anda och var influerad också av Coltrane. Django ville för övrigt inte att Babik alls skulle bli gitarrist utan önskade att han skulle bli konsertpianist. Någon hjälp av Och så ett annat manocheband pappa hade han alltså inte vid sina – David Lafontes trio – med en första lärospån. Hans son David spelglädje som sällan skådats. Det (följaktligen Djangos sonson) svängde sanslöst och trion hade hedrade fadern med en konsert, ingenting av den ”machoattityd” ackompanjerad av fadern Babiks som är vanligt inom genren med forna spelkamrater Simon Gourbet stela uttryckslösa anletsdrag, utan och Emmanuel Bex. David har jag man spelade med breda leenden hört flera gånger i Samois och en räcka av genrens örhängen, bl.a det är inte utan att man känner de i sammanhanget oundvikliga Djangos närvaro extra starkt när Nuages och Minor Swing. Det man ser och hör honom. värmde i den kyliga franska sommarkvällen. En rad andra gitarrister och musiker som lämnat djangoguran Ett udda inslag under festivalens hemma, (eller kanske aldrig ägt första kväll var den bosniske någon) framträdde. Den romske orkesterledaren Goran Bregovic, gitarristen Christian Escoudé som framträdde med sitt presenterade en hyllning till den ”Wedding and Funeral Band”. franske poeten, musikern och Kan beskrivas som mycket fritänkaren George Brassens. elgitarr, få toner, begränsad Brassens är väl (liksom allting harmonik, mycket mässing, blås som inte kommer från USA) inte och bastrumma - någon slags så känd i Sverige, men är en balkansk ”umpa bumpa”. Bandets institution i Frankrike. Kanske som entre var effektfull– från olika vår Cornelis som f.ö. har spelat håll i sommarnatten på den lilla in en av hans melodier med egen festivalön kom blåsarna in på text. scenen och förenade sig med maestro Bregovic som satt beredd Vi hörde Noe Reinhardt, uppvuxen med ”laddad gitarr”. Goran och skolad i manouchetraditionen, Bregovic är stor på Balkan och senare influerad av bl.a. Wes en flitigt anlitad kompositör till Montgomery, framföra med trio filmmusik. Men jag köpte inte CD:n (dragspel, bas o trummor) en som bjöds ut efteråt. räcka standardmelodier. Prydligt men inget utöver det. Då var en Om förra årets festival tillägnades annan gitarrist, belgaren Philip Djangos 100-årsdag, så var årets Cathrine mer hörvärd. Catherine ”jubileum” av det mer trista slaget. har spelat med de största, Babik, Djangos son dog för tio år t.ex Chet Baker, och är en av sedan, liksom fadern alltför tidigt. Europas främsta gitarrister om man uppskattar musiker som Babik gick inte helt i faderns inte sätter akrobatiken i första fotspår. Han hade andra rummet, utan levererar solon med känsla och eftertanke. Här spelade han med sin trio en räcka Cole Portermelodier. Cole Porters finsnickrade melodier tillsammans med Philip Cathrines känsla blev en upplevelse att ta med sig hem. En annan världsstjärna som inte var lika blygsam som Philip Cathrine var festivalens huvudnummer, George Benson som efter att inledningsvis ha förklarat att Django var den som lärde världen att spela gitarr, drog igång en show som fick festivalön i gungning. Den vanligtvis stillsamma publiken stod upp i bänkarna och jublade. Det påminde mer om en rockkonsert än vad man förväntar sig i Samois. Benson rör sig fritt mellan jazz, blues rock och popmusik och ses väl därför i en del renläriga jazzkretsar något över axeln. Men en show som heter duga bjöd han på – en fenomenal gitarrist med egenheten att han hela tiden sjunger till sina solon. Det känns gott att ha upplevt honom ”live”. Pianisten och sångaren Raphael Gualazzi representerade Italien i årets Eurovision Song Contest. Den talangfulla ynglingen visade sig kunna betydligt mer än fånig schlagermusik och fick med sitt charmfulla framträdande inte bara medföljande damer på fall, utan även den mer kräsna jazzpubliken. Han presenterade sig som en mycket talangfull musiker med hjärtat mitt i jazzen. 25 Världsstjärnorna inom manouchemusiken höll sig borta i år, den enda som syntes var Angelo DeBarre som inte uppträdde på scenen, utan satt och krängde gitarrer i ett av gitarrbyggarnas utställningstält. Så man kan nog utgå från att inte ens yppersta eliten inom den här musikformen har det särskilt fett. För övrigt kan jag rapportera att den staty av Django som förra året kunde beskådas i gips nu är gjuten i brons och har fått sin plats på landsidan framför festivalön “île du Berceau”. Där står han nu för evigt och hälsar oss välkomna till Samois. Tommy Eliasson * romani för någon utanför den romska kultursfären. 26 Copenhagen Harbour Jazz Festival En fredag i september var Copenhagen Harbour Jazz - den danska minifestivalen - målet för en bussresa arr1angerad av den mycket aktiva föreningen Jazz i Billdal. Bussresan gick snabbt under oförtrutet jammande. Väl framme vid vårt hotell vidtog en rask promenad till en kaj där inte en hjulångare men väl en sightseeingbåt av Paddan-typ embarkerades. Ombord fanns redan den extravagant utstyrda Queen of Jazz med uppvaktning. Där fanns också ett Queen of Jazz Band med bl a trombonisten Arne Höjbjerg och tubatjejen Anna Lolle, som snart fick sällskap av ett antal spelglada göteborgsmusiker. Efter en oförglömlig resa på Köpenhamns många kanaler landsteg vi med pompa och ståt i Nyhavn. Väl i land möttes vi av Krölle Andersen Copenhagen Five, som svängde rejält i snålblåsten på den provisoriska utescenen. Krölle själv är ju en av Europas bästa klarinettister med förflutet hos Papa Bue, Theis Nyegaard och Adrian Bentzon. Goffy Rasmussens Trummy Young-liknande trombonespel kompletterade utmärkt. Kvällen inleddes för vår del på mysiga argentinska restaurangen Tango y Vinos. Någon tango vankades det dock inte, men väl Jens Fuglsang & Reve Boheme. ruppen spelar manouchemusik (dvs Djangostuk), originellt nog med munspel i stället för violin. Bra, men den här musikstilen blir i mitt tycke snabbt enahanda. De avlöstes av dansk-svenska Dixie 4 you, som tidigare fått fina lovord i denna tidning. Fantastiskt samspel, bra låtval och underbare rörblåsaren/sångaren/presentatören Lasse Karlsson som pricken över i. Ny dag och nya jazzupplevelser. Peruna Jazz Band, Oliverjazzens banerförare framför andra i Norden, hade fått den ganska otacksamma uppgiften att spela i två och en halvtimme i snålblåsten utomhus. Herrarna och damen (Annette Strauss, piano) såg blåfrusna och sammanbitna ut och det hela lyfte aldrig riktigt, annat än glimtvis. Men kornettduetterna satt som en smäck, och Claus Forchhammer spelar klarinett så att Johnny Dodds myser i sin himmel! Om det var Dodds som gällde hos Peruna, så var det en annan husgud hos Henning Munk och Plumperne. Kapellmästarens intensiva sopranspel minner mycket om Sidney Bechet, och dennes närvaro märktes också i repertoaren. Det svängde rejält inte bara om Henning utan också om banjoisten/ sångaren Björn Ekman och gästsångerskan Anne Kristine Lauritsen. Stort publikjubel och vilda scener på dansgolvet! Detta fick bli slutvinjett på en mycket nöjsam resa. Tack Hans och Renée Brusevitz för utmärkt arrangemang! Bosse Alftenius 27 Queen of Jazz med uppvaktning Arne Höjbjerg med PerunaKing Oliver is alive and well in Copenhagen! Jazzbladet blåser in julen och önskar sina läsare en God Jul och ett Gott Nytt Jazzår 2012!