1. No category

JazzblaDet
Nr 2/15 37 årg
Tuba på grönbete
på Ö’a!!
2
Populära Second Line på
årets festival - på allmän
begäran!
Dansk-svensk
New Orleansjazz i toppklass!
3
JazzblaDet
Organ för
Föreningen Classic Jazz
Göteborg
Årsavgift:
Senior:
200:Junior (under 30 år) 30:-
Huvudredaktör och ansv utg:
Bosse Alftenius
Hovås Enebacke 7
436 58 Hovås
Pg 91 60 23 - 5
Classic Jazz Göteborg
Du är välkommen med bidrag
till Jazzbladet! Material (helst i
elektronisk form) bör vara red.
tillhanda före 150901!
Ange namn, adress, tel,
epost och om du spelar
något instrument!
Får du föreningens email?
Om inte kan det bero på att vi inte har
din aktuella emailadress.
Skicka den till [email protected], så ska vi
se till att du hålls fortlöpande informerad
om våra
aktiviteter.
Tack på förhand!
Tryckt hos Göteborgstryckeriet, Mölndal
4
Redaktörens spalt
Det verkar trots allt som det blir
lite sommar efter allt regn och
all blåst. Ö’a kunde genomföras i
mycket tjänlig väderlek - vi tackar
entusiasterna i bryggföreningen
för ett trevligt värdskap! - Dansbanan på Ö’a borde ju verkligen
K-märkas - det påminner om 50och 60-tal med log- och bryggdanser. Den årliga utflykten till
Ö’a är en tradition väl värd att
hålla fast vid.
Son nämns på annan plats i tidningen har sommarprogrammet
på Villa Belparc dragit igång. Föreningen kommer också att vara
representerad under Kulturkalaset
i augusti.
Årets stora begivenhet är naturligtvis Göteborg Classic Jazz Festival. Du finner ett spelschema på
mittuppslaget, och bilder och text
om några av huvudattraktionerna
på annan plats i tidningen.
Vi har tagit till oss erfarenheterna
från förra årets festival, liksom den
feedback vi fått från festivalbesökare och musiker. Programmet är,
vågar vi påstå, mycket spännande
och attraktivt.
vi tror på en stark publiktillströmning både från när och fjärran.
Från Stockholm ordnas en gruppresa med ”Blå tåget” och rån Danmark medför festivalbandet Vestre
Jazzverk en busslast supporters!
Mer och fortlöpande information
finns på föreningen websajt www.
jazzfest.se
Ha en bra sommar!
En positiv livssyn!
Bosse Alftenius
5
Tips från danscoachen
Ur Jazzbladet 4 91
6
Franska supersystrar till
Gbg Classic Jazz Festival
De är virtuoser på sina instrument,
de sjunger bra och de fastnade
redan som mycket unga för
musikformer som kanske mer
förknippas
med äldre entusiaster. Alltså swing,
dixieland, New Orleans-jazz, det
som numera kallas klassisk jazz.
Sista helgen i augusti gästar de
Göteborg Classic Jazz Festival
i Klippans Kulturreservat: De
franska supersystrarna Aurélie och
Déborah Tropez.
Båda har gedigna
musikutbildningar, Aurélie i
klarinett/saxofon och Déborah
i trummor/slagverk. Idag är
systrarna i 30-årsåldern
och sedan länge eftersökta stjärnor
på musikfestivaler världen runt.
Både som solister tillsammans
med lokala musiker och med
egna konstellationer. På festivalen
framträder de med egna bandet
Jazzticots.
I sextetten ingår också pappa
Jean Marcel Tropez på tuba, Stan
Laferriere på banjo/gitarr/piano,
Jean Pierre Giraud på sopransax/
klarinett och Romain Couprie på
banjo.
– Vi törs lova att Jazzticots blir en
sensationellt svängig och
spektakulär musikupplevelse för
både öra och öga, säger Johnny
Korner, känd Göteborgs-musiker
och programansvarig på festivalen.
För mig framstår systrarna Tropez
dessutom som utmärkta exempel
på de begåvade och skickliga
kvinnliga musiker som tar för sig
alltmer i jazzvärlden.
7
Stjärnkvartetten Air Force till festivalen
Han är en man med gränslös
inställning till musiken. Han har
såväl sjungit i Orphei Drängar som
komponerat för symfoniorkester.
Han spelar lika gärna tidig
New Orleans-jazz och dixieland
som bebop och nutida musik. Han
har fått lysande recensioner för
världsklass på både piano och
trombon. Mannen heter Ulf
Johansson Werre, forskade i
medicinsk kemi innan han valde
musikerbanan och kommer med
sin stjärnkvartett Air Force till
Göteborg Classic Jazz Festival
sista helgen i augusti.
Ulf har spelat med många
internationella och svenska
jazzgiganter, bland annat
tio år Arne Domnérus. Han har
förärats Uppsala Kommuns
Hedersmedalj samt Stora
Arbetsstipendiet med motiveringen
”Ulf J W är en internationellt känd
solist på trombon och piano,
orkesterledare, kompositör,
arrangör, estradör, föreläsare
och pedagog”. Länsstyrelsen
i Uppsala har till och
med utsett honom till
Jämställdhetsambassadör.
– Både i mitt arbete med Uppsala
universitets storband och i
arbetslivet försöker jag inspirera
kvinnor att spela instrument och
män att sjunga, säger
Ulf Johansson Werre.
Kön, ålder, språk eller hudfärg
spelar ingen roll. Det hörs
direkt om man spelar bra och då
blir man accepterad. Det finns
kvaliteter i all musik och för mig är
det oerhört störande med det här
ständiga behovet av att stoppa in
musik och musiker i speciella fack.
Ulf J Werre Air Force spelar lördag
27 augusti 15-17 på Novotel och
följande dag 20:50-22 på S:t
Birgittas Kapell. I kvartetten ingår
ytterligare tre välutbildade och
uppmärksammade musiker:
8
• Bakom trummorna sitter Calle
Rasmusson, född och uppvuxen
i Halmstad och med examen
från Kungliga Musikhögskolan
2004. Har spelat med Magnus
Lindgren, Rigmor Gustafsson, Jojje
Wadenius, Margareta Bengtson och
många andra.
• Bas spelar Kenji Rabson från
Providence, Rhode Island, USA och
utbildad på Manhattan School of
Music i New York. Bor sedan länge
i Stockholm och undervisar på
Kungliga Musikhögskolan. Kenji har
spelat med alla från Norah Jones
till Bernt Rosengren och är en
eftersökt turnémusiker.
• Altsax/klarinett spelar Klas
Lindquist, även han utbildad i
både New York och Stockholm.
Göteborgare som tidigt spelade
med Second Line Jazzband (även
det festivalband), leder egna
bandet Klas Lindquist Nonet
och medverkar i flera andra
konstellationer
Eddie Durham, tidig elgitarr på skiva och
In the Mood
Jag läste Tompa Hårds kåseri om
Eddie Durham m m i Jazzbladet nr
1 och jag vill gärna
komplettera med några faktiska
uppgifter.
Eddie Durham (1906-1987) var
trombonist, gitarrist och arrangör.
Det finns felaktiga uppgifter
om Durham och elgitarr bl a i
bluestidningen Jefferson nr 155,
i Orkester Journalen nr 4/2012
och nu i Jazzbladet. Durham
har själv medgett att han spelar
elförstärkt gitarr på skiva först
den 18 mars 1938 med Kansas
City Five. Durham spelar inte
”steel guitar” (se nedan) men väl
resonator-gitarr (gitarr med kropp
helt eller delvis i metall) på skiva
med Bennie Moten 1929-32, med
Lunceford 1935 och med Basie
1937. Många spelade in på elgitarr
före Durham - se nedan.
Med ”steel guitar” kan avses
både en typ av gitarr och
ett sätt att spela; man låter
ett metallföremål glida över
strängarna (=steel). Vanligen har
man gitarren i knät på ”hawaiivis”. Steel guitar sammanblandas
ofta felaktigt med resonator-gitarr
- men man kan förstås spela med
eller utan ”steel” på en resonatorgitarr. Vitsen med resonator-gitarr
var att få till en högre ljudvolym.
Med ”steel guitar” avses numera
främst de speciella elförstärkta
gitarrer, monterade på ställning,
mest använda i ”countrymusik”.
1910 - 30-tal blev hawaiimusiken oerhört populär i USA.
Det speciella hawaii-sättet att
spela gitarr på, med gitarren
liggande i knät, blev vanligt
främst inom western swing
och country men även i blues,
jazz och annan populärmusik.
Många bluesgitarrister spelar slide
med gitarren i upprätt (spansk)
ställning vilket kan härröra från en
äldre afrikansk tradition att spela
stränginstrument med föremål
glidande över strängarna.
Man kan tycka vad man vill om
elgitarr men nog har det spelats
och spelas mycken fin musik
på elgitarr både inom jazz,
blues, gospel, populärmusik
..... Pionjärerna förtjänar enligt
min mening att hedras - deras
inflytande har ju varit enormt!
I det följande förtecknar jag ett
urval av pionjärer som spelade
in på elförstärkt gitarr oavsett
gitarrtyp/spelstil/spelsätt. Flera
av pionjärerna var hawaiianer eller
verksamma inom western swing.
Western swing var en mycker
populär och jazznära ”bruksmusik”
under 1930-50-tal. Sättningen
innehöll ofta en steel guitar (med
eller utan elförstärkning) plus
varierande blås/fiol/gitarr/banjo
och komp. I reportoaren fanns
”jazzlåtar” och blues.
Det finns en notering om att
Noelani Hawaiian Orchestra spelar
in med electric steel guitar
14 sep 1933 för Victor.
Andy Iona Islanders spelar in 29
aug 1934. Iona spelar både altsax
och elektrisk steel guitar i några
jazziga nummer.
Två viktiga föregångare var
Bob Dunn och Leon McAuliffe
båda med elförstärkt steel
guitar. Dunn spelar in den 27 jan
1935 med Milton Brown och his
Musical Brownies (bl a St Louis
9
Blues). Dunns spel är mycket
jazzorienterat - en förebild var
Jack Teagarden. I sep 1935
spelar McAuliffe in med Bob Wills
and his Texas Playboys . Dunn,
McAuliffe och Muriel Campbell (se
nedan) spelade ofta live och över
radio i Oklahoma City där Charlie
Christian säkert hörde dem. Jim
Boyd spelar in med Roy Newman
and his Boys i sep 1935.
Muriel “Zeke” Campbell spelar
med Light Crust Doughboys från
1936 och är intressant eftersom
han spelar jazziga single-string
solon med gitarren i vanlig upprätt
spansk position. De som tror
att Charlie Christians spel kom
ur tomma intet bör lyssna på
Campbell!
Under 1936 görs flera inspelningar
på elgitarr bl a av Charlie Fuqua
(upprätt ”jazzgitarr” med Ink
Spots), Sam Koki (Armstrong),
Emil Bash Hofner, Bobby
Simon, Sol Hoopii .......
Ceele Burke spelar elgitarr
(steel) med Rex Stewart (16 dec
1936) och med Fats Waller (16
dec 1937). Burke hörs även med
Louis Armstrong i ”I´m in the
Market for You” (21 juli 1930) och
”I´m Confessin´” (19 aug 1930),
men av ljudet att döma på en
resonator-gitarr, placerad nära
micken.
10
1938: Eddie Durham (K C Five),
Rudolph Williams (Ovie Alston
), George Barnes (Broonzy m fl),
Leonard Ware (Bechet), Casey
Bill Weldon, Lonnie Johnson m
fl.
1939: Big Bill Broonzy, Charlie
Howard (Bechet), Floyd Smith
(Andy Kirk), Charlie Christian
(Goodman). 1940: Teddy Bunn,
Hurley Ramey, Effergee Ware,
Irving Ashby, Frank Pasley,
Oscar Moore ....
Om någon är intresserad av tidig
elgitarr enligt ovan, så kan jag
ordna en CD med ett urval.
---------------Beträffande det berömda
bluesriffet i In the Mood, så
spelas detta in redan av Wingy
Manone (Barbecue Joe and his
Hot Dogs) den 28 aug 1930 i en
låt man kallar Tar Paper Stomp.
Riffet finns även med när Manone
and his Orchestra (inkl Chu Berry
och Buster Bailey) spelar in Jumpy
Nerves (Manone-Dale) 26 april
1939.
Fletcher Henderson med berömd
orkester (Hawkins spelar klarinettsolo) spelar in Hot and Anxious
den 19 mars 1931, arrat av Horace
Henderson inklusive In the Moodriffet. Don Redman med orkester
spelar in samma låt och arr 30 juni
1932.
Titeln In the Mood dyker upp
på skiva när Edgar Hayes med
orkester spelar in 17 feb 1938
och med saxofonisten Joe Garland
som upphovsman och arrangör.
1939 spelar sedan Glenn Miller
in melodin med en del av Garlands
upplägg oförändrade. Det är inte
belagt att Durham arrangerat
Millers version.
----------------------Kim Altsund
Västra Frölunda
[email protected]
11
Sommarjazzen på Villa Belparc är igång!
Efter det inledande mässfallet den 3
juni (scenen inte färdig, 17-18 sekundmeter och horisontellt regn) är
nu sommarjazzen på Villa Belparc
igång. Programmet för resten av
sommaren ser du nedan.
I år har man byggt upp en betydligt
större scen med ett golv som ligger
betydligt högre än tidigare. Detta
innebär att musikanterna inte bara
syns men också hörs bättre!
30 jun
7 jul
14 jul
21 jul
28 jul
18 aug
Som tidigare erbjuder Belparc mat
och dryck av högsta klass. För den
glassugne finns också en glassbar
med de mest exotiska och hänförande smaker! För gäster med
andra, vuxnare preferenser finns
såväl öl som vin att tillgå.
Så vik redan nu nedanstående
tisdagar och upplev mysiga jazzkvällar!
Program:
Skoogzsällskapet
Sir Bourbon Jazz Band
Swing Brothers
The Board Band
Peoria Jazzband
The Novelty Band
12
13
14
Mysto: Jag slutar spela
Det är inte så märkvärdigt. Jag har
ju trots allt spelat jazz i mer än 60
år.
Anledningen är att jag drabbades
av s.k. fönstertittarsjuka” vilket
innebar att jag fick svårt att gå.
Jag fick vänta i nästan tre år på att
opereras och under tiden blev jag
tröttare och tröttare.
I vintras fick jag äntligen en
operationstid. Men krafterna ville
inte infinna sig så där utan vidare.
Jag lyckades inte få gitarren att
svänga längre.
Banjon däremot har lyckats få
snurr på. Med den kan jag svänga.
Men jag har ju spelat banjo i 50 år
så det är ju inte så konstigt.
Jag kände att jag inte orkade med
att lära mig en massa nya låtar, ej
heller att lära mig noter ordentligt.
Så varför inte kasta in handduken
och låta någon annan slita för att
få Swingbrothers att gunga igen.
Sagt och gjort.
Jag kommer att göra ett kortare
inhopp på Göteborgs jazzfestival,
men sedan får jag väl ställa mig
i de arbetslösa musikernas kö för
att förhoppningsvis få jobb i något
band som behöver en duktig och
rutinerad banjoist.
Lev väl
Mysto
15
Ett brödrecept i särklass
Ur Jazzbladet 2 91
16
1948: Hur Opus One blev två
I tonåren i mitten av 1940-talet
satt vi några kamrater och spisade
jazz kring 78-varvsspelaren i
radiogrammofonen hemma hos
Bertil, som hade råd att köpa
skivorna med våra idoler som
Muggsy Spanier, Louis Armstrong
och Glenn Miller, för att inte tala
om Benny Goodman. Vem minns
inte Goodmans ”Tiger Rag” i sin
sextett på Parlophone från 1947?
Idén föddes att starta en jazzoch dansorkester. Sagt och
gjort. En musiklärarson kunde
spela klarinett, en lät redan som
Muggsy, en var pianist, en kunde
flera ackord på gitarr, en ägde
ett par trummor och själv fick
jag köpa en Selmer altsax av
batteristen som tröttnat på den.
Rektorn övertalades att låta oss
öva i ett källarrum på skolan på
söndagarna. Vägen till berömmelse
låg öppen!
Innehavare av Skaras musikaffär
var Holger Andersson,
saxofonist, och Allan Nordh,
trumpetare i Karl Hendéns
mycket anlitade dansorkester,
bl a vid gymnasistbalerna. Av
dessa musiker fick vi goda råd
och köpte noter med färdiga
orkesterarrangemang.
Våra mest kända framträdanden
blev två stycken. En gång spelade
vi på skoldans i gymnastiksalen
och en gång på flickskolan. Vi
kände oss som idoler, även om
flickorna inte stod i en hop och
skrek framför våra notställ.
Karriären blev emellertid kort, då
två av oss tog studenten 1948
och lämnade staden. Man kan
alltså tro att vår orkester inte
gått till historien, men det är inte
alldeles sant. Man kan nästan
inte tro det, men en synnerligen
tekniskt begåvad elev hade
uppfunnit en maskin att göra
grammofoninspelningar med. I
tunna, mjuka och från början helt
balanka skivor kunde maskinen
rista in spår med vår musik.
I februari 1948 samlades vi
hemma runt mammas piano.
17
En mikrofon sattes upp, och en
sladd drogs in till mitt rum, där
uppfinnaren befann sig med sin
apparat. Sedan höll vi på hela
dagen. Uppfinnaren kunde inte
pressa kopior, men vi fick två
originalplattor var. Mina var ”JaDa” och ”Opus One”, numera
överförda till kassettband.
Hela repertoaren bestod av 30
låtar, men listan för danskvällarna
upptog endast 12 stycken plus
signaturmelodin, som lånats från
”Down by the old mill stream”. När
publiken inte ville sluta dansa efter
signaturmelodin började vi om från
början med ”Opus One”, som var
den låt som vi var bäst på, om jag
får säga det själv!
Det var då det, men så, 65
år senare, inträffar följande i
Göteborg: Min kusin ska få hyra
garaget hos vår granne, en änka
sedan många år., som enbart haft
garaget som avstjälpningsplats. Vi
erbjuder oss att röja upp. ”Allt ska
kastas” säger damen. Bland gamla
mattor, trasiga möbler, rester av
ett förre detta balkongräcke och
ett par mögliga golfskor står en
likaledes möglig kartong, ganska
tung. ”Titta här” säger jag,
”här är gamla grammofonskivor,
stenkakor”. ”Usch ja, bort med
dom” säger ägarinnan. ”Kanske
jag får ta hem lådan då” undrar
jag. ”Gör vad du vill med den” blir
svaret.
Efter 65 år dyker som alltså upp
igen, legendarerna. Här finns t ex
Tommy Dorsey och Tex Beneke
med Glenn Millers orkester. På
omslaget till Bunny Berigans
30-centimeters stenkaka ”I can’t
get started – foxtrot” står prydligt
noterat skivans titel, ägare (änkans
förste make) och inköpsdatum den
3 augusti 1946. (His Master’s Voice
C.2939).
Och så – jag tror inte mina ögon
– är det sant? Jo, verkligen! Här
är den, igen! ”Opus One”! Nu med
Ted Heath. (Decca F.8512)
Köpte även Heath noter i Skara?
Eller har han plagierat vår
inspelning? Enda skillnaden skulle
kunna vara att mikrofonplaceringen
hos oss medförde att trummorna
och gitarren nästan dränkte oss
andra, och att vår sax-sektion
klingar något tunnare, om man
säger så.
Med en Dual HiFi skivspelare, en
ny förstärkare och nya högtalare
får man bort det äkta skrapljudet
lagom mycket. Vilken lycka!
Alltså: Om du har en äldre dam
som granne, så be att få ta en titt i
hennes garage!
Gunnar Dahlberg
Tidningens red. (t h)
1948
18
19
Ur Jazzbladet 2 93
20
Leifs skivtips 1/15
Detta skivtips startar med
Mildred Baily (1907-51), som
var den första icke svarta
orkestervokalisten av betydelse.
Hon började sin riktiga karriär
hos Paul Whiteman 1929. CD:n
Mildred Baily, Living Era, Harlem
Lullaby, omfattar inspelningar med
de flesta kända band på den tiden
(1931-38). Skivmärke Academy
Sound and Vision, CD AJA 5065.
Många kanske kommer ihåg en
poplåt från tidigt 50-tal som
hette ”Music, Music, Music” med
Teresa Brewer (1931-2007). I
början av 70-talet övertalades
hon att göra en skiva med Count
Basie innehållande Bessie Smithfavoriter. Brewers personliga
tolkningar, som Duke Ellington fick
höra, ledde till att Ellington bad
henne göra en skiva med honom
också. Det visade sig att detta
blev Ellingtons sista inspelning.
Basie- och Ellingtoninspelningarna
var ursprungligen två LP, som
nu sammanförts till en CD som
bara heter ”Teresa”, Boplicity
Remastered CDBOPM 032.
1955 gjorde Benny Carter (19072003) och Roy Eldridge (1911-89)
en skiva tillsammans som hette
”Urbane jazz”. CD:n har försetts
med samtliga inspelningar från det
ursprungliga inspelningstillfället
plus två låtar med Eldridge och
Stan Getz från 1958. Poll Winners
Records 27230.
Ännu en CD som består av två LP.
CD:n heter Gil Evans (1912-88)
”Great Jazz Standards” som består
av LP-inspelningarna ”Great Jazz
Standards” från 1959 och ”New
Bottle, Old Wine” från 1958. Även
denna CD på märket Poll Winners
Records 27214.
1941 debuterar Norma Deloris
Egstrom (1920-2002), som
vokalist i Benny Goodmans
orkester. Hon byter senare till
namnet Peggy Lee. CD:n heter
”Benny Goodman featuring Peggy
Lee”. Skivmärke Columbia/Legacy
88697843482.
Nästa CD är också en Benny
Goodman (1909-86). Denna skiva,
20 reflective recordings, innehåller
några av de bästa Goodmaninspelningar, som jag hört. Tyvärr
inga definitiva tidsuppgifter. Märke
Audio Archive AA012.
Nu återkommer jag till Benny
Goodman ännu en gång. Nu gäller
det en CD- box på tio skivor från
gissningsvis både 30-, 40- och
50-talen. Inga tidsuppgifter
men varje skiva innehåller 20
inspelningar. Boxen innehåller
alltså 200 nummer. Boxen heter
Benny Goodman ”I had to do it”
Intense Media 222924/A-J.
Äntligen lite svenskt och ingen
mindre än Lars Gullin (1928-76)
i en inspelning från 1956. CD:n
innehåller sättningar från kvartett
till 15-mannaband. Man kan nog
säga att nästan hela svenska
jazzeliten är med.
Skivans förtextblad är på japanska
och baksidestexten på engelska.
Skivan heter ”Lars Gullin baritone
sax” Atlantic 1246.
21
Ännu mera svenskt. Jan Johansson
(1931-68) och Arne Domnérus
(1924-2008) i inspelningar från
1959-61. Fem nummer är pianotrio
enbart, de andra kvintett- eller
sextettnummer. Skivmärke Dragon
DRCD 186.
Basisten John Kirby (1908-52)
ledde en mycket populär sextett
(även ibland septett) under tidigt
40-tal där Charlie Shavers var en
viktig kugge, både som arrangör
och trumpetare. CD:n heter ”John
Kirby and his orchestra, Vol.3”,
Jazz Unlimited JUCD2058.
Den sista skivan denna gång är en
riktig swingsamlingsskiva från 30och 40-talen. Orkestrar ledda av
Artie Shaw, Charlie Barnet, Andy
Kirk, Fletcher Henderson, Lionel
Hampton, Earl Hines, Count Basie,
Chick Webb, Jimmie Lunceford,
Jimmy Dorsey och Benny Goodman
finns representerade i ”The
Swinging Big Bands”. Skivmärke
Verve 06024 9843867.
Leif Wockatz
Rädda kassettbanden
innan ljudet försvinner!
Livslängd för ett kassettband
Kassettband har en begränsad
livslängd - 10 till 50 år. En
lågkvalitet kassett kanske bara
håller kvar ljudet intakt i tio år. Bra
band kan i bästa fall hålla 40-50 år,
men är inte arkivbeständiga.
Även på bra inspelningar kan
man efter 20-30 år höra att ljudet
börjar försvinna - mest förlorar
banden diskanten. Detta beror på
att de magnetiska partiklar som
’lagrar’ ljudet med åren tappar sin
magnetisering.
De första tecknen på att ett band
’bryts ner’ är nästan ohörbara
´dropouts’ - men med tiden blir
skadan tydligare. Bandet kan
också bli sträckt, vilket gör att det
låter som att spelaren ökar och
sänker hastigheten. Till skillnad
från digitala medier, där dataförlust
är abrupt, sker dataförlust för
analoga medier mycket gradvis.
Dessutom är det ovanligt att hela
signalen förloras.
Rätt förvaring påverkar också
livslängden - extrem temperatur
och fuktighet bör undvikas.
Slutligen - det antal gånger ett
band spelas har stor betydelse för
livslängden.
Dina inspelningar kan vara
unika
Inte bara ’privata’ inspelningar kan
var unika - merparten av den jazz
som sänts i radio under 1900-talet
finns inte bevarad. Såväl
arkivband och hårddiskar var
dyra ända till i mitten av 90-talet
- så sent som 1995 kostade en
hårddisk på 500 Megabyte (mindre
än en CD rymmer idag) över 1.000
Kr. Alla producenter uppmanades
därför att radera och återanvända.
22
För över inspelningarna till CD
Enda sättet att bevara musiken
intakt är en överföring till
CDskivor - ju förr, ju bättre. Den
kvalitetsförlust som redan skett
går inte att reparera, men en
överföring garanterar att det inte
sker någon ytterligare försämring.
Att flytta musiken är relativt
enkelt, men tar tid om resultatet
skall bli bra - vad som behövs är
ett kassettdäck med linjeutgång
och en dator med CD-brännare.
Rädda musiken - NU !
Robert Josephsson
(JAZZarkivet)
Som många redan vet driver
Robert, på helt ideell basis,
Jazzarkivet, som har som syfte att
åteutge svensk klassisk jazz som
tidigare inte funnits tillgänglig på
CD.
På hemsidan www.jazzarkivet.
se hittar man Roberts CDproduktioner, som kan beställas till
självkostnadspris. Gå in på sajten
och ta en titt - där finns många
godsaker!
Ett antal CD-skivor ur Jazzarkivets
produktion kommer att utlottas i
samband med jazzfestivalen.
Behållningen från Jazzarkivets
verksamhet går oavkortat till
stipender åt förtjänta, företrädesvis
yngre, jazzmusiker. Bland tidigare
stipendiater kan nämnas Eva Karin
Andersson (numera Björkdahl) och
Johanna Hjort.
Årets stipendium kommer att delas
ut i samband med jazzfestivalen.
PS. Om du behöver hjälp med
att föra över dina åldrande
kassettband till CD kan Robert var
behjälplig. Maila honom på info@
jazzarkivet.se
23
Papa Bue Memorial Band