Seniordoktorander På universiteten finns numera dels unga doktorander som går in i forskarstudier direkt efter sin grundutbildning, dels medelålders människor som redan har en stor kompetens utifrån sitt arbetsliv men som nu också vill utmana, komplettera och utveckla sina kunskaper i ett akademiskt sammanhang och gärna som yttre resultat nå fram till en doktorsavhandling. Båda de yngre och de medelålders bidrar genom sin forskning till den allmänna kunskapsutvecklingen. Formellt är forskarplaner och bedömningskriterier stöpta i samma mallar. Likväl fyller för den berörde unge respektive medelålders doktoranden och hans nära omvärld både studietiden, disputationen och den framvuxna avhandlingen delvis olika funktioner. De medelålders doktorernas kunskapsbidrag kan i större utsträckning baseras inte bara på insikter under forskartiden utan också på mångåriga erfarenheter inom och utom arbetslivet. Ett av de klassiska kunskapsidealen har varit att kunskap skall kunna bära över tid och rum, oberoende av vem som bär kunskapen och oberoende av den existerande kulturen. Detta ideal finns fortfarande kvar – men samtidigt har vår samtid en större respekt för den situerade kunskapen och för vilka individer och grupper som bär kunskapen vidare. Utifrån detta är det inte svårt att peka på skillnader i betydelsen av unga och gamla doktoranders (sedermera doktorers) insatser. De unga har framför sig långa arbetsliv (utanför eller inuti universitetet) i vilka de själva har stora möjligheter att bidra till fortsatt nytta och glädje av forskartiden, dess process och resultat. De redan medelålders, de som var längre komna i livet när de gick in i forskarstudierna, har inte så många yrkesverksamma år kvar efter disputation. Deras avhandlingar får därför i större utsträckning bäras vidare av andra inom eller utom den berörda institutionen. Framöver De pågående demografiska förändringarna är välkända. Ålderspyramiden förvandlas till ett åldershus med nästan vertikala väggar och ett tämligen platt tak. Sedan länge har kvantitativa (främst ekonomiska) beräkningar gjorts av effekterna för ett åldrande samhälle. Kvalitativt har betydligt färre frågor ställts: Vad gör det för skillnad att så många kommer att bli så gamla under så annorlunda villkor med i det närmaste svindlande förändringar bara inom loppet av en generation? Vad gör det för samlad skillnad att så många under en ålderdom som kan uppgå till en tredjedel av livet kommer att kunna 1. se bättre (cirka hundratusen starroperationer per år sedan 1980-talet visar bl a på hur dåligt våra föregångare såg) 2. höra bättre (hörapparaterna har blivit väldigt mycket bättre de senaste fem åren och framstegen fortsätter) 3. röra sig bättre (bl a genom höft- och knäledsoperationer) 4. ha mindre ont (förbättrad medicinering)? De enskilda effekterna kan bli nog så stora, men det är de sammantagna som främst förtjänar en uppriktig nyfikenhet: vad kommer denna stora och framför allt nya grupp äldre att göra utifrån de omtumlande nya förutsättningarna? Det kommer att ta några år nu innan vi frigör oss från de rådande normerna för hur man ”skall” vara exempelvis som 75-åring – det är fortfarande förra generationens normer som gäller men samtidigt visar både entydiga medicinska data och framväxande erfarenheter att en 75-åring i dag har stora likheter med en 65-åring i förra generationen. Ålderdomen har alltså inte bara blivit längre utan åldersåkommorna har också skjutits fram cirka tio år. Och en ny ”åldershälsa” har vuxit fram: i Apoteket ABs senaste stora hälsoundersökning var det till mångas förvåning gruppen 66+ som hade bäst hälsa (frågorna rörde kost, motion, upplevd fysisk hälsa, upplevs psykisk hälsa). Det finns alltså nu inte bara ålderssjukdomar utan också en åldershälsa. Mål och mening Ju äldre en människa blir, desto mer tenderar hon att söka efter sammanhang, mål och mening samtidigt som hon gärna lite mer samlat vill bidra med sina erfarenheter till yngre. Detta går rimligt lätt vad gäller släktfoton och -krönikor, men i övrigt är kunskapsöverföring svårare. I dag yppar sig emellertid möjligheter till nya paketeringar av kunskap till information så att de unga själva på internet kan få hitta det som äldre personer vill förmedla. För att göra detta ännu mer värdefullt och långsiktigt hållbart kan äldre behöva hjälp att strukturera, utmana, vidareutveckla och rensa upp i sin erfarenhet och sina kunskaper. Det är här jag vill lägga mitt första förslag på området till universiteten (förslaget är bara en liten kugge i ett helt nytt forskningsfält som öppnar sig). Inför seniordoktorander! Möjliggör för människor att efter sin pensionering satsa egen tid på att forskarutbilda sig: knyta ihop den kompetens och de yrkeserfarenheter som man har bakom sig, konfrontera och berika dessa med den akademiska kunskapsstrukturen och lämna ett värdefullt kunskapsbidrag till omvärlden och morgondagen genom en forskarutbildning som seniordoktorand resulterande i en akademisk avhandling. Med bibehållna formella krav – men samtidigt med en öppenhet för hur detta kan leda till annorlunda och förnyande kunskapsbidrag. Den som inom sig har tillgång till bortemot 80 årsringars erfarenheter har sådana access-tider, associations- och hopknytningsmöjligheter som tidigare varit extremt få människor förunnade. Nu slipper man dessutom att bli så isolerad utan kan via internet bibehålla och utveckla kontakter. Vinsten för den berörda doktoranden blir framför allt att få ge – det är inte bara rika mecenater som upplever ålderdomen som bl a en pay-back-time. En annan vinst ligger i att via ett kvalificerat upplägg (inklusive handledning och seminarienärhet också till unga meddoktorander) få uppleva den rena kunskapsglädje och de aha-upplevelser som kommer när man skönjer nya sammanhang. Insatsen för den berörda doktoranden blir den egna tiden och engagemanget – det här handlar om obetalat intensivt forskningsarbete under kanske fem år. Vinsten för universiteten och hela kulturen blir de nya forskningsfrågor och -svar som seniordoktorandexistensen genererar. I kunskapssamhällets anda kommer det fram en ny och stor grupp doktorander som inte kostar universiteten något annat än handledning (en kostnad som rimligen samhället som motprestation bör kunna stå för). En annan vinst för universiteten blir att de genom detta kan utveckla en arena för djupgående och fortgående akademiska samtal mellan människor med en åldersskillnad på kanske 50 år. Insatsen för universiteten handlar om en egen vidareutveckling för att stärka sin förmåga till kvalificerade möten mellan den senaste kunskapen och den hos en doktorand med öppet sinne för det nya och med en närmast livslång erfarenhetskunskap. Allmänt: bland de tiotusen åhörare jag har haft på föreläsningar under hösten har förslaget vunnit ett starkt gehör. Spontant menar sig 10-20% (unga som gamla) för egen del känna varmt för denna möjlighet – när den väl föreligger. Vårdalstiftelsen har varit den forskningsfinansiär som hittills markerat det starkaste intresset. Detta förslag presenterades den 17 november 2011 för Lena Gustafsson, rektor, Umeå Universitet, den 16 december 2011 för Sven Strömqvist, vicerektor Lunds Universitet med ansvar för forskning och forskarutbildning och den 16 januari 2012 för Pam Fredman, rektor, Göteborgs Universitet, av Bodil Jönsson, professor emerita, Lunds Universitet, www.bodiljonsson.se .