1. No category

Innehållsförteckning
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
1
RIDDARE I MYT OCH VERKLIGHET
2
RIDDARENS LIVSUPPGIFT
RIDDARNAS TILLKOMST
RIDDARNA BLIR HÖGADEL
PROSA OCH POESI
RIDDARTIDENS NEDGÅNG
2
3
3
4
4
RIDDARE I SVERIGE - EN ÖVERSIKT
5
HUR BLIR MAN RIDDARE I DAGENS SVERIGE?
HUR KATEGORISERAS ORDNARNA?
KORT HISTORIK OM RIDDARORDNAR OCH FÖRTJÄNSTORDNAR
ORDENSINSIGNIER OCH DRÄKTER
ORDENSKLASSER - EN JÄMFÖRELSE
5
5
6
7
8
DET SVENSKA ADELSVÄSENDET
8
ALSNÖ STADGA
RYTTARE BLIR FRÄLSEMÄN
ADELN VÄXER FRAM
HÖGADEL
LÅGADEL
TITULATUR
FONS HONORUM
MIKRONATIONER
8
9
10
10
11
11
11
12
RIDDARORDNAR I SVERIGE
13
JOHANNITERORDEN I SVERIGE (JOHO)
SUVERÄNA MALTESER ORDEN (SMO)
KLASSER
UTLÄNDSKA RIDDARORDNAR MED ENSTAKA MEDLEMMAR I SVERIGE
13
15
16
17
ORDENSSÄLLSKAP I SVERIGE - EN ÖVERSIKT
17
ORDENSSÄLLSKAPEN I STATISTIKEN (SCB: PERSONER 16-84 ÅR)
ILLEGITIMA ORDENSSÄLLSKAP I SVERIGE
18
19
LÄNKAR OCH LITTERATUR
19
Sida 1
Riddare i myt och verklighet
Knights in myth and reality
Universitetslektorn, fil.dr. Dick Harrison berättar om hur det
medeltida riddarväsendet föddes och förändrades.
Den 14 september år 1441, i Uppsalas väldiga gotiska katedral,
kröntes den unge bayerske ädlingen Kristofer av huset
Wittelsbach till svensk konung. I enlighet med tidens sed följdes
kröningsceremonin av riddardubbning i domkyrkans högkor.
Högste ansvarig var den åldrige biskop Thomas av Strängnäs, för
eftervärlden mest ryktbar som författare till Frihetsvisan.
Diktarbiskopen närmade sig förvisso slutet av livet – han skulle
avlida i januari 1443 – men hade ännu krafter kvar. Ett tillfälle som
detta ville han inte gå miste om.
Under biskop Thomas överinseende lät kung Kristofer slå ett
sjuttiotal svenskar, danskar och bayrare till riddare. Bland de
utkorade befann sig Karl Knutsson, rikets näst mäktigaste man och i sinom tid konung även
han. När slaget var givet kunde han lägga till det latinska ordet dominus framför namnet och
sålunda titulera sig ”herr Karl”.
Vi vet vad Karl och de andra sade när de stod i tur att dubbas. Den högtidliga riddareden –
iuramentum militum – är väl känd. Den påminde om kungarnas hyllningsed och svors av de
utkorade medan de lyfte sina händer mot himlen. Den blivande riddaren riktade sig till Gud,
jungfru Maria, Sankt Erik och Sankt Knut och förklarade:
Jag vill efter min yttersta makt med liv och gods beskärma den heliga kristna tron och
evangelium, och hålla och värja kyrkorna och hennes tjänare vid sin frihet och frälse, stånda
mot orätt och styrka frid och rätt och beskärma faderlösa och moderlösa barn, jungfrur, änkor
och armt folk och vara trygger och tro mot min konung och mitt rike och rättfärdigt hålla och
öva mitt riddarskap. Gud till heders, efter min bästa förmåga, så hjälp mig Gud.
Vad betyder detta? Läs igenom eden noga! Detta är en svensk riddares officiella uppgifter,
relaterade i kort men effektivt sammandrag. Den som härmed får titeln riddare lovar först och
främst att skydda kyrkan, prästerna och deras rättigheter. Därefter lovar han att skydda svaga
och utsatta grupper i samhället: änkor och föräldralösa, unga kvinnor, fattiga, med flera. I
nästa punkt lovar riddaren att vara kungen trogen. Slutligen åkallar han Gud till hjälp.
Riddarens livsuppgift
Riddaren skall alltså bruka svärdet både till försvar och anfall. Han skall frälsa kyrkan och
folket från ondo, och han skall främja riksledningen i dess strider. Framför allt skall han göra
allt detta på ett rättfärdigt vis, i enlighet med Guds vilja.
Så var idealet – men inte verkligheten. Riddar Karl Knutsson skulle senare, när han själv var
kung, grovt förbryta sig mot edens ordalydelse i det att han satte sig över den kyrkliga rätten i
syfte att berika sig själv och sin tron, något som biskoparna även bistert påpekade. Men de
lär inte ha varit överraskade. Riddaridealet stod nästan alltid mycket långt från
riddarverkligheten.
Ögonblicksbilder som denna från svensk senmedeltid är allt annat än originella. Under 1400talet blomstrade riddarväsendet i hela världsdelen. Det var kutym att stora ceremonier, såsom
kungliga kröningar, åtföljdes av riddarslag. Europas härskare instiftade statustyngda
riddarordnar. Ena dagen kunde riddarna stoltsera till häst i tunga, specialtillverkade rustningar
på torneringar; andra dagen kunde man se dem, iförda snabelskor och lika snobbiga som
opraktiska kläder, i slottens stenkorridorer och salar, ömsom kurtiserande damer och ömsom
smidande ränker. Riddarkulturen stod i ljuvligaste blom, upplevde sin högsommar. Men så
hade det inte alltid varit. Hur började det? Hur och när uppstod riddarväsendet?
I äldre referensverk finner man inte sällan uppfattningen att hela det världsliga överskiktet
under högmedeltidens formativa fas var att betrakta som riddare. Man jämställde riddarna
med alla de människor som på latin gick under samlingsbenämningen bellatores, ”de som
Sida 2
krigar”. I dag vet vi att en sådan tolkning är felaktig. ”Riddare” var aldrig en fast, en gång för
alla etablerad yrkestitel, inget som adelsmän kunde kalla sig så fort de uppnått en viss nivå i
vuxenlivet. Riddartiteln var mycket speciell, tilldelad ett fåtal kategorier människor. Den
syftade dessutom på olika typer av människor vid olika tidpunkter i historien.
Riddarnas tillkomst
Om vi går tillbaka till riddartidens formationsfas, epoken från 800-talet till 1100-talet, finner vi
flera skikt av blivande adelsmän, vilka inte hade mycket gemensamt. Högst upp fanns ”de
ädla”, på latin nobiles. De kunde inte sällan söka sina rötter i 700- och 800-talens
västeuropeiska stormannaskikt, ibland ända tillbaka till 600-talet. De kunde räkna konungar
och furstar till sina anfäder. Ofta hade de även ett och annat helgon i släkten.
Dessa ädlingar kallade sig aldrig ”riddare”. Titeln var förbehållen ett betydligt lägre skikt. För
att förstå varför detta skikt överhuvudtaget uppkom måste man känna till den militärhistoriska
förskjutning som ägde rum just vid denna tid. Tidigare, ända sedan forntiden och antiken,
hade tyngdpunkten i Europas arméer legat på fotfolket – på falanger, legioner och andra
infanteristyrkor. Hästen hade spelat en andraplansroll i det militära. Den hade framför allt
brukats som lyxigt fortskaffningsmedel för stormän och som bas för spaningskavalleri. Krigen,
både belägringarna och fältslagen, hade i allt väsentligt avgjorts till fots.
Detta förändrades emellertid genom att ny utrustning på 900-talet fick sadeln och stigbygeln
att sitta kvar även under starkt tryck. Därmed blev det möjligt att använda ryttarvapen, i
synnerhet lansen, på ett offensivt, för motståndaren närmast chockartat sätt. I takt med att
denna taktik började nyttjas av allt fler krigare ställdes nya, allt hårdare krav på träning av
både hästar och ryttare. Den storman som inte hängde med i den militära teknikens
expansion riskerade ju att allvarligt äventyra sin och sina undersåtars hälsa i kommande
krigiska uppgörelser.
På 900-talet ökade således behovet av ett slagkraftigt rytteri, knutet till ädlingarnas
borggarnisoner. De krigsmän som ställde upp med dylik tjänst kallades helt enkelt ryttare,
eftersom det var som sådana de gjorde nytta. Ordet ”riddare”, av medellågtyskans Ridder,
betyder just ”ryttare”.
Även inom andra språk syns kopplingen till hästtjänsten, exempelvis i franskans chevalier (av
cheval, ”häst”). Märk väl att den officiella latinska termen för en riddare hela tiden förblev det
prosaiska miles (”soldat”, plural milites). Många av de företeelser som långt senare skulle
göras till föremål för ceremonier, ritualer och mytbildning inom riddarväsendet har sitt
ursprung i den hårda, allt annat än glamorösa värld som dessa 900-talsriddare levde i.
Exempelvis kom deras stridsövningar till häst så småningom att utvecklas till medeltidens
mest ryktbara sport: torneringen.
900-talets riddare var alltså närmast en sorts lågadel. Deras existensberättigande bestod i att
de kunde kämpa effektivt till häst. Eftersom penningväsendet var outvecklat blev det i vissa
delar av Västeuropa, särskilt i Frankrike, brukligt att riddarna som lön för mödan erhöll en
jordplätt med underlydande bönder i egenskap av förläning. Förläningen gick stundom – till
slut regelmässigt – i arv till nästa generation. Från att ha varit anställda krigare blev riddarna
på detta vis ett besuttet överskikt i lokalsamhället, bygdens herrar.
Under de sekler som följde blev deras plikter alltmer reglerade och systematiserade av de
framväxande kungamakterna. När härskarnas värld förändrades, när slotten blev större och
städerna fler, var det inte nödvändigt att varenda riddare måste möta upp med häst och lans
– men hans tjänsteåligganden måste fastläggas i detalj, så att inga missförstånd uppstod.
Riddarens krigstjänst kunde enligt dessa regler vid behov ersättas av en penningavgift,
scutagium (”sköldpengar”).
Riddarna blir högadel
Hela denna utveckling tenderade att minska avståndet mellan riddarna och den verkliga
högadeln. Följande scenario ger sig självt: om en riddarfamilj genom lyckosamma jordförvärv
och utnyttjande av kunglig gunst blir verkligt inflytelserik är det lätt hänt att en högadlig familj
söker alliera sig med den genom äktenskap. Följden blir att riddarna i bygden klättrar socialt.
För varje generation blir det allt svårare – och allt oviktigare – att urskilja vem som tillhör vilket
adligt skikt. Många riddarfamiljer låter i sådana lägen bygga egna borgar och anta högadliga
sedvanor – dyrbara kläder, praktfulla fester, och så vidare.
Sida 3
I slutet av 1100-talet och början av 1200-talet sammansmälte nobiles och milites slutgiltigt. En
viktig konsekvens av utvecklingen var att själva termen ”riddare” anammades även av de allra
högsta skikten i det medeltida samhället. Kyrkan förlänade också titeln en religiös prägel och
omgav riddarnas initiationsrit (riddarslaget, dubbningen) med kyrkliga ceremonier. Under
korstågstiden grundades andliga riddarordnar, såsom Tempelherreorden, Johanniterorden
och Tyska orden. Riddarna erhöll ett särpräglat hederskodex som angav hur en sann riddare
skulle bete sig. Riddaren skulle vara tapper i strid, ädelmodig mot fiender, beskyddande mot
svaga, hövisk mot kvinnor, etcetera.
Riddaren blev med andra ord en idealgestalt, det världsliga samhällets motsvarighet till den
andliga sfärens helgon. Det är dessa overkliga supermänniskor som vi möter i den medeltida
litteratur som var ägnad att glorifiera riddarna och deras värld, såsom historierna om kung
Artur och riddarna kring Runda bordet.
I detta skede kom riddarväsendet till Sverige. Såväl termen miles som termen armiger
(”väpnare” eller ”sven av vapen”, den näst riddare högsta titeln inom riddarväsendets hierarki)
började förekomma i Sverige senast under Magnus Ladulås regeringstid (1275–90). Termen
brukades för speciellt utvalda, symboliskt privilegierade medlemmar av frälset. Det är också
först i detta skede, från och med 1285, som vi finner notiser om svenska riddardubbningar.
Prosa och poesi
Under 1300-talet blomstrade vår inhemska riddarkultur med litterära produktioner som Junker
Lars klosterrov, Eufemiaromanerna och Erikskrönikan. Det förstnämnda verket har stundom
framhållits som typiskt för en hövisk riddarskildring. Junker Lars är en historisk person: Lars
Petersson, Östergötlands lagman under en period på 1200-talet. Han enleverar i visan sin
älskade Benedicta ur ett kloster, något som formellt var synnerligen brottsligt men som i visan
framställs som en romantisk riddarhandling.
Eufemiaromanerna är översättningar av europeiska versromaner som gjordes i början av
1300-talet på initiativ av den norske kungen Håkon Magnussons gemål Eufemia. I visorna
hyllas ridderlighet och hövisk kärlek. Allra mest ryktbar av våra gamla riddarskapelser är
emellertid Erikskrönikan, en rimkrönika skriven på knittelvers. Krönikan är en lysande källa till
det svenska högfrälsets självbild. Efter mönster från kontinenten målar författaren upp en
riddarromantisk vision av verkligheten, kryddad med höviska stereotyper. På det sätt som
krönikan skildrar vardag och fest var det förmodligen ytterst sällan på svenska herresäten,
men kungar och hertigar ville gärna föreställa sig att det var så det borde vara.
I takt med att riddaridealet utvecklades blev titeln även alltmer exklusiv. Från att ursprungligen
ha syftat på det lägsta skiktet inom medeltidens krigarsamhälle kom det under 1300- och
1400-talen att syfta på det allra högsta. Blott en liten elit tilläts bli medlemmar i
riddarsammanslutningar som den engelska Strumpebandsorden (grundad 1348) eller den
burgundiska Gyllene skinnets orden (grundad 1429).
Delvis var exklusiviteten en följd av de ekonomiska realiteternas krav: endast den som hade
stora resurser kunde leva det liv som anstod en idealriddare. Torneringsrustningar,
stridshästar, krigsträning, och allt det andra som förknippades med riddarrollen slukade
ofantliga mängder tid, energi och pengar. Den som önskade bli riddare måste börja sin
träning vid omkring sju års ålder genom att tjäna som page och därefter långsamt avancera
genom tjänstgöring vid hov, på borgar och slutligen i fält. Många adelsmän valde,
uppenbarligen frivilligt, att inte dubbas till riddare utan att livet ut förbli väpnare. Sveriges
genom tiderna mäktigaste privatman, Bo Jonsson (Grip), död 1386, blev således aldrig
riddare.
Riddartidens nedgång
Ironiskt nog sammanföll den extrema statushöjningen och kultförklaringen av riddarens
person med en successiv nedgång i kavalleriets betydelse. Under senmedeltiden återtog
fotfolket sin dominerande roll på slagfälten. Med eldvapen, armborst, pikar och hillebarder
blev tyska landsknektar och schweiziska gardister överlägsna de numera gammalmodiga
riddarstyrkorna med häst och lans. När riddarkulturen med sina torneringar, höviska regler
och heraldiska system blomstrade som mest, på 1500-talet, var riddarkavalleriet för alltid
passé.
Sida 4
Det är ingen slump att det var i detta nya samhälle som Miguel de Cervantes skänkte oss
bilden av den hopplöst anakronistiske men likväl renhjärtade riddaren av den sorgliga
skepnaden, Don Quijote av La Mancha. När Don Quijote angriper väderkvarnar och utsätts
för omvärldens gyckelspel är han en tragisk gestalt, en personifikation av en tid som är på
väg in i skymningen. Riddarväsendet är dött och begravet. Men dess ideal har levt vidare,
sipprat ned till borgerskap, bondesamhälle och arbetarklass, från vuxna till barn, från
kungahov till skolgårdar och sandlådor. Instinktivt känner vi alla till riddarnas hederskodex: att
skydda de svaga, att hålla sina löften och att tappert invänta faran istället för att fegt göra
krumsprång för den orättfärdiga makten.
Alla som i våra dagar sålunda blottlägger sitt civilkurage kan med gott samvete räkna andlig
frändskap med forna dagars idealriddare.
Artikeln är tidigare publicerad i tidskriften Populär Historia. Den publiceras här med tillstånd
av författaren och redaktionen.
Riddare i Sverige - en översikt
Knight in Sweden - An Overview
Hur blir man riddare i dagens Sverige?
Riddare av en orden blir man när man är mer än 35 år. Det beror på att
riddarordnar och förtjänstordnar idag förlänas som tecken på uppskattning för
långvarigt och kraftfullt arbete som påverkat stora delar av samhället. Mindre
insatser belönas i stället med medaljer. Som svensk är det ganska svårt att bli
riddare: de svenska statsordnarna är stängda, så den största möjligheten är att
bli riddare är att göra en insats för en annan stat för att förlänas utländsk
statsorden, alternativt verka i en religiös miljö av välgörenhet och
hjälpverksamhet för att förlänas en andlig stats- eller husorden. Se nedan!
Hur kategoriseras ordnarna?
Det finns tre skalor som används parallellt för att betämma vilken kategori varje
orden hör hemma i. Den ena är skalan riddarorden-förtjänstorden ("Order of
Chivalry-Order of Merit") där riddarordnar mer har karaktären av aktiva
sammanslutningar medan förtjänstordnar är passiva och endast består av det
ordenstecken man bär. Det andra motsatsparet är andlig-världslig där andliga
ordnar har har krav på tro och välgörenhet medan världsliga ordnar inte har detta
krav. Generellt sett brukar riddarordnar vara andliga och förtjänstordnar
världsliga. Det tredje motsatsparet är statsorden-husorden. Antingen är orden
kopplad till en stat och delas ut av dess statschef på förslag från regeringen eller
så är orden kopplad till en ätt - antingen den ätt som regerar eller en ätt som har
regerat i ett land. Att en orden kan placeras på denna skala innebär med stor
sannolikhet att orden är äkta: ordnar instiftade av privatpersoner kan aldrig
klassas som annat än illegitim orden.
Sverige har en egen andlig riddarorden och det är protestantiska Johanniterorden
i Sverige. Utöver det finns Suveräna Malteserorden etablerad i Skandinavien med
säte i Sverige samt enstaka riddare av andra utländska andliga riddarordnar.
Bland statsordnarna kan man nog säga att Serafimerorden tidigare var en
världslig riddarorden eftersom den hade ett begränsat antal riddare, endast en
klass i likhet med andra världsliga riddarordnar. Dessutom bekostade
Serafimerorden ett lasarett, Serafimerlasarettet på Kungsholmen. Numera är
Serafimerorden den främsta förtjänstorden ï Sverige. De andra tre
förtjänstordnarna är Svärdsorden för militärer, Nordstjärneorden för andra
knutna till staten och Vasaorden för övriga. Tyvärr förlänas de svenska
förtjänstordnarna förlänas i princip inte till svenska medborgare efter
Sida 5
riksdagsbeslut 1974. Carl XIII:s Orden undantogs ordensrevisionen eftersom den
inte är statlig förtjänstorden utan intar en särställning. För att förlänas den ska du
varit arbetsam och flitigt broder i Svenska Frimurare Orden i uppemot 20 år.
Dessutom, av 15 000 bröder finns det bara 30 svenska riddare. Ingen svensk
husorden finns. Det har funnits motioner i riksdagen att kungl. ätten Bernadotte
skulle ges tillstånd att instifta en husorden. H M Konungens medalj med sina olika
grader är så nära en svensk husorden man kan komma. Däremot finns en del
utländska husordnar i Sverige.
Illegitima riddarordnar är en stark frestelse eftersom det är så svårt att bli riddare
i Sverige. Äkta riddarordnar kan bara grundas av statschefer och suveräner; om
man accepterar de illegitima riddarordnarna riskerar man att urholka de legitima
riddarordnarnas värde. Jag anser att man kan minska det problem som de
illegitima riddarordnarna utgör i Sverige genom att återinföra de svenska
statsordnarna, och - i likhet med Frankrike och Italien - lagstifta mot de illegitima
riddarordnarna. Dessutom borde det i Sverige finnas en protestantisk eller
ekumenisk riddarorden utan krav på samband med adel och som antar kvinnor.
Ordenssällskap är i så fall ett bättre alternativ för den ridderligt intresserade. Det
finns en rad olika ordenssällskap, där de olika graderna har namn och regalier
som anknyter till riddarordnar, och man har ofta en religiös inramning i
logearbetet. Skillnaden är dock att du aldrig kan bära dessa ordenstecken i
offentliga sammanhang. Det finns också andra föreningar och sammanslutningar,
t. ex. föreningar för levande rollspel, medeltidsföreningar m.m.
Kort historik om riddarordnar och förtjänstordnar
Ursprungligen var de första riddarordnarna religiösa sällskap, ex. tjänande bröder
till kloster som utökades till riddarordnar (Malteser/Johanniterorden), eller andliga
riddarsällskap som genom påvens godkännande kopplades till en monastisk
ordensregel (Tempelherreorden, som vid godkännandet fick byta ordensregel),
och i det ögonblicket skapades den verkliga riddarorden. Som fenomen betraktat
är riddarordnarna mycket intressanta, eftersom man lyckades kombinera de
synbarligen oförenliga företeelserna stridbarhet och fromhet. De andliga
riddarordnarna är aktiva förbund vars medlemskap dels är en uppskattning för
redan gjorda insatser i samhället men som även är en förpliktelse att fortsatt
verka med samma kraft inom orden. Antalet medlemmar varierar och kan vara
från något hundratal upp till flera tusental.
Under senmedeltiden började många furstar i Europa att instifta egna
ordenssamfund, vilkas syfte var att belöna framstående undersåtar och att knyta
dem närmare furstens person. Sambandet med den katolska kyrkan markerades
genom att påven regelmässigt prövade och godkände statuterna för sådana
furstliga ordnar. En hög prelat ingick i ordens kapitel eller styrelse. Som
samfundstecken användes ofta en gyllene kedja med ett vidhängande
ordenstecken, som ofta inte var ett kors. Bland sådana medeltida ordnar som
fortfarande finns kvar kan nämnas den brittiska Strumpebandsorden och den
danska Elefantorden. Dessa båda är exempel på världsliga riddarordnar. De
består av endast en klass och medlemsantalet är begränsat till några dussin och
ges till statschefer eller personer med motsvarande rang och arbetsinsats bakom
sig. Konung Hans utdelade riddarkedjor vid sin kröning 1497 som synligt tecken
på adlig riddarvärdighet vilket kan ses som ett första steg mot en svensk orden,
men genombrottet kom inte förrän ca 50 år senare då Erik XIV under sin livstid
förlänade Salvatorsorden, vilket efterföljdes av Johan III och Karl IX m.fl. som
instiftade egna riddarordnar som även de existerade under deras livstid.
Den största gruppen världsliga ordnar är den som från 1500-talet och senare
instiftades av monarker, andra statsöverhuvuden och regeringar, kallad
Sida 6
förtjänstordnar. Dessa ordnars uppgift var och är att vara officiella och synliga
belöningstecken för politiska, militära, vetenskapliga, konstnärliga eller allmänt
medborgerliga insatser och förtjänster. Efterhand finns de i allmänhet i 5 klasser.
Mot bakgrund av riddarordnarnas och förtjänstordnarnas olika karaktär, har ordet
"orden" fått flera betydelser: dels för ordenssamfund av olika slag, dels för den
officiella värdighet som är förknippad med att som belöning för någon förtjänst
upptas i en förtjänstorden (ordensutmärkelse), dels för regalierna för sådan
värdighet, ordenstecknet.
Ordensinsignier och dräkter
Att förlänas en orden innebar absolut plikt att alltid bära ordenstecknet. Med
tiden byttes därför den tunga obekväma kedjan i vardagsbruk mot ett sidenband
som bars kring halsen, en sautoir. Under 1600-talet blev bruket allmänt att varje
orden hade sin särskilda bandfärg: blått oftast för landets finaste orden, vilket
anspelar på himlens färg och därigenom Gud. Bruket att bära riddarordensband
över bröstet kommer sig troligen av att bruket att alltid bära sin orden ställde till
problem i strid: man riskerade att trassla in sig i bandet eftersom det kunde glida
ner från halsen på armarna. Därför började man trä in ena armen i
riddarordensbandet så att ordenstecknet kom under armhålan för att inte vara i
vägen samtidigt som man då inte bröt mot skyldigheten att bära
riddarordenstecknet. På 1600-talet reformerade Ludvig XIV av Frankrike sitt
lands ordensväsende och fastställde bl.a. att en ordensriddare skulle bära
ordenstecknet i ett sidenband över högra axeln till vänstra höften, en écharpe.
Medlemmar av andliga ståndet och den högre domarkåren fortsatte dock att bära
bandet runt halsen. Den franska modellen blev mönster för de flesta stater. Vissa
ordnars band, bl.a. den danska Elefantorden och isländska Falkorden, bärs dock
över vänstra axeln. Fortfarande stadgas för vissa ordnar att ordensinsignie alltid
ska bäras, vilket gett upphov till att man bär en blygsam knapp på kavajslaget
med ordensbandets färg, en bouton, eller en snodd av grov tråd i ordensfärgerna
i kavajens knapphål.
För att ytterligare markera ordensvärdigheten användes länge inom många
världsliga riddarordnar särskilda ordensdräkter, som bars vid statsceremonier och
i ordenskapitel. I Sverige upphörde bruket att bära riddarordensdräkt år 1844. I
Storbritannien och hos de kvarlevande andliga riddarordnarna bär dock
ordensriddarna alltjämt vid högtidliga tillfällen särskilda uniformer eller mantlar.
På 1600-talet tillkom ett större ordenstecken i form av en broderad kraschan
(crachat fr. spottloska) som mot slutet av 1700-talet var korset paljetterade och
fästes på riddarens ordensdräkt eller mantel. Förebilden till detta var de andliga
riddarordnarna. Bruket av metallkraschaner, vanligtvis silverkraschaner med
emaljdekorationer, tillkom under 1800-talet då ordensdräkterna övergavs.
Kraschaner fästes med ett särskilt spänne på livplagget, fracken eller
uniformsrocken. På ytterplagg bär som regel inga ordensinsignier.
Ordenstecknen har mycket växlande utseende, men under de senaste
århundradena har de flesta utgjorts av ett malteserkors (kors med fyra armar och
åtta spetsar) eller ett Georgskors ( kors med fyra armar vilkas yttre delar är
raka). Ordenstecknen är oftast konstfärdiga guldsmedsarbeten i ädla metaller och
emalj. Efterhand som antalet klasser utvecklades, tillkom mindre dekorationer
som bars i band på bröstet. Den vanligaste indelningen är fem klasser i fallande
skala, namnen kan variera mellan stater. Sverige har egentligen tre klasser.
Sida 7
Ordensklasser - en jämförelse
Sverige (3
klasser!)
Italien,
Frankrike
Storbritannien
Stort ordenstecken i kedja 1. Kommendör
eller band en echarpé och med storkors
kraschan eller bröstkors
(Kmstk)
Storkors
(Stk)
Riddare med
storkors (Rmstk)
Halskors
och kraschan eller bröstkors
2.1 Kommendör
av 1 klass (K1kl)
Storofficer
(StOff)
Riddare (R)
Halskors
2.2 Kommendör
(K)
Kommendör
(K)
Kommendör (K)
Ordenskors
i
bröstband
guld, ev. med särtecken (ex. 3.1 Riddare av 1
rosett på bandet eller krönt klass (R1kl)
ordenstecken)
Officer (Off)
Officer (Off)
Ordenskors
i
bröstband,
silver,
ev.
guld
utan 3.2 Riddare(R)
särtecken
Riddare (R)
Ledamot (L)
Det svenska adelsväsendet
The Swedish Nobiliary System
Adel (eg 'ädelt stånd') var i äldre tider den högsta samhällsklassen, skild från övriga klasser
genom lagstadgade, i regel ärftliga förmåner. Sådana förmåner, adelsprivilegier, omfattade bl
a rätt till vissa ämbeten, viss skattefrihet, patronatsrätt, viss myndighet över tjänare och
underlydande bönder och rätt att dömas av särskild domstol.
Redan under antiken fanns samhällsgrupper som kan betraktas som adel, t ex de romerska
patricierna. Under medeltiden uppstod ett särskilt adelsstånd, en godsägararistokrati, som
tjänade en furste mot ersättning i form av jord (förläningar). Adeln blev feodalstatens ledande
skikt, mycket därför att den ensam förmådde bära kostnaderna för tidens främsta vapenslag,
det bepansrade rytteriet. Adeln blev en krigarklass, där riddarna stod högst i rang. Mot
medeltidens slut motverkades adelns dominans av den allmänna utvecklingen, bl a en ny
krigsteknik med tyngdpunkten hos fotfolkshärarna, borgerskapets ökade rikedom och
kungamaktens tillväxt. Under 1600- och 1700-talen blev den gamla aristokratin en hovadel
utan verklig politisk makt, med minskade skyldigheter men med bibehållna rättigheter.
Privilegierna väckte en allt häftigare opposition bland de andra samhällsklasserna, vilket tog
sitt starkaste uttryck i franska revolutionen. I många andra länder bevarades rester av
adelsprivilegier till första världskrigets slut, stundom till efter andra världskriget (Ungern,
Japan), i Storbritannien intill denna dag.
Medlemmarna av den tidigmedeltida svenska aristokratin omgav sig med ett stort följe och
hade stora hushåll, bland annat för att manifestera sin samhälleliga ställning. I den lag som
nedskrevs i Östergötland i slutet av 1200-talet omtalas att det högsta samhällsskiktet var de
herrar som hade "stallare och stekare och fyrtio sessare (beväpnade följeslagare) på egen
bekostnad". Dessa herrars särställning i samhället framgår av att en hedersbot skulle
utkrävas för dråp på någon av deras underlydande. Sådan hedersbot tillkom annars blott
konungen, biskopen och hertigen.
Alsnö stadga
Troligen i september 1280 höll konung Magnus Birgersson (Ladulås) en herredag på Alsnö
(nuvarande Adelsö) i Mälaren. Då utfärdades en stadga som innebar att det världsliga frälsets
Sida 8
ställning fastställdes. Konungen befriade i denna stadgade gårdar med brytar och landbor
som tillhörde honom själv, biskoparna, riddarna och de beväpnade svennerna från
gästningsskyldigheten, d v s plikten att svara för underhåll av konungen och hans följe. Vidare
befriades konungens och hans broders, hertigens, "män" samt alla biskopars "svenner" från
"all kunglig rätt" med den motiveringen att de gjorde tjänst till konungen "med råd och hjälp".
Detta frälse tillkom även alla dem som tjänade konungen med örs, d v s med strishäst.
Innebörden var således att den som hade råd med det kostsamma företaget att sätta upp
häst och ryttare och därigenom fullgöra rusttjänst, åtnjöt frälse, d v s frihet, vilket framför allt
innebar befrielse från de stående skatterna på jorden. Alsnö stadga är alltså intimt förknippad
med omläggningen av krigsväsendet från en ledung till en ryttarhär.
Inom den grupp som erhöll privilegier på Alsnö 1280 fanns en rad skilda undergrupper. Därav
kommer de olika beteckningarna som "man" och "svenne". Där fanns den gamla aristokratin,
stormännen med anor bak till vikingatidens hövdingar. Men där fanns också bönder som
kunde prestera rusttjänst och därigenom och därigenom bli befriade från skatter. Den
väsentliga förutsättningen för frälse var alltså det tjänstförhållande av främst militär, men även
administrativ, karaktär som adeln stod i gentemot konungen. Det världsliga frälset inordnades
härigenom - oavsett ursprung - i den feodala statsmakten. Någon tid före Alsnö stadgas
tillkomst hade ett folkungauppror mot konungen förekommit men nedslagits och ledarna
avrättats. "Den topphuggna stormannaklassen inordnandes", som Jerker Rosén formulerat
det, "i ett större sammanhang, där kungatjänsten var ensam förutsättning för de förmåner
kronan lämnade".
Genom det kriterium på frälse som tillämpades var det även möjligt för män av utländsk
härkomst att bli medlemmar av denna priviligierade grupp. Under medeltidens lopp kom
också en del icke-svenskfödda - huvudsakligen danskar och tyskar - att bli medlemmar av det
svenska världsliga frälset.
Ryttare blir frälsemän
Den grundläggande skyldigheten, rusttjänsten, blev 1345 reglerad i en särskild förordning,
som även inflöt i landslagen. Den som kunde ställa upp med en häst som värd minst 40
marker och krigsutrustning för man och häst räknades som frälse. Det räckte alltså med en
häst, oavsett de ekonomiska tillgångarna. Genom årliga vapensyner såg statsmaktens
representanter till att frälset upprätthöll sin vapenduglighet. Den som inte kunde prestera
detta löpte risk att förlora sina privilegier, vilket kan ha blivit aktuellt för de frälsemän som
endast med yttersta svårighet kunde ställa upp med häst och rustning.
Det världsliga frälset var även, och kanske främst, en ledande politisk grupp, och
administrationen av landet låg till stor del i dess händer. Dock förkom stora skillnader inom
frälset, vilket kan illustreras med hjälp av uppgifter i landslagen som för olika kategoriranger
morgongåvans storlek, böterna för otillåtet deltagande i vissa gästabud (t ex bröllop, gravöl,
arvöl) samt storleken på de fredstida följena.
Morgongåva mark lödig
Böter i mark penningar
vid gästabud
Följe, antal hästar
40
12
30
8
20
6
Riksråd
Riddare
40
Jämställd med riddare
Svenne
20
6
Väpnare
Vanlig frälseman
6
10
3
Sida 9
Morgongåvan skulle brudgummen ge till bruden i samband med bröllopet och den kunde
bestå av såväl lös som fast egendom, exempelvis jord. Kvinnan hade dock under äktenskapet
ingen egen förfoganderätt över morgongåvan. Den var främst avsedd som änkeförsörjning.
Dess maximalbelopp överskreds dock med bred marginal flera gånger under senmedeltiden.
Mark lödig var rent silver, och fyrtio lödiga mark motsvarande ca åtta och ett halvt kg.
Morgongåvebeloppen för frälsemän kan jämföras med vad en bonde fick ge i morgongåva:
tre mark penningar. En mark penningar motsvarade ungefär en femtedel av en mark lödig i
början av 1300-talet, d v s bonden fick ge en morgongåva ungefär motsvarande värdet av 40
g rent silver eller, uttryckt på annat sätt, en matsked av silver.
Ryttarföljena begränsades för att förhindra alltför stora militära maktkoncentrationer i enskilda
händelser. Den centrala statsmakten försökte åtminstone upprätthålla ett militärt
maktmonopol. Dessutom motiverades begränsningen av att riket inte fick utarmas av dessa
följens färder. Bland annat uppmanade påven de svenska biskoparna att tänka på detta.
Begränsningarna av ryttarföljena påbjöds upprepade gånger, vilket tyder på tendenser till
överträdelser.
Det världsliga frälset var uppdelat i riddare och övrigt frälse - svenner, väpnare samt de s k
vanliga frälsemännen. Skillnaden var formellt att riddaren genom en högtidlig ceremoni hade
dubbats, och titeln användes åtminstone under 1200-talet för att beteckna ett mer djupgående
tjänsteförhållande gentemot kungamakten. Förmodligen var riddare i allmänhet de mer
förmögna, men denna demarkationslinje kom att spela allt mindre roll under senmedeltiden.
En man som Bo Jonsson Grip, medlem av riksrådet och kanske den störste enskilde
godsägare som funnits i landet, var väpnare.
Adeln växer fram
Vid slutet av 1300-talet började kungen utdela adelsbrev. Från 1500-talet blev detta regel, dvs
adlande skedde enbart genom kunglig nåd. Under 1600-talet växte adelns makt, Riddarhuset
inrättades och i 1626 års riddarhusordning framstår adeln som ett politiskt stånd, det främsta i
riksdagen. Den politiska representationsrätten erhölls genom att den nyadlade beviljades
introduktion på Riddarhuset. Fram till Karl XI:s reduktion (1680) hade omkring hälften av
landets jord samlats i adelns hand, bl a genom den äldre stormaktstidens förläningspolitik.
Den efter 1680 ekonomiskt försvagade jordägande adeln blev under frihetstiden en
ämbetsmannaklass. Under 1600- och 1700-talen adlades många förtjänta män, något som
blev sällsynt efter 1780. Det senaste adelskapet förlänades upptäcksresanden Sven Hedin
1902.
De flesta privilegierna avskaffades med 1809 års regeringsform och den politiska makten
genom representationsreformen 1866. En opolitisk representation lever kvar i adelsmötet,
som vart tredje år sammanträder på Riddarhuset. Den representationsberättigade adeln
omfattar (2001) 45 grevliga, 120 friherrliga och 438 obetitlade ätter. Grevar och friherrar
räknas till högadeln, medan de obetitlade utgör lågadeln. För de efter 1809 adlade ätterna
gäller den inskränkningen att endast huvudmannen innehar adlig värdighet. En genealogisk
förteckning över de levande medlemmarna av ett lands adel finner man i en adelskalender
(adelsmatrikel). Den 1854 grundade Sveriges ridderskap och adels kalender utges vartannat
år (1898-1965 årligen).
Rangordningen inom olika länders adel följer i stort sett samma skala från högadelns högsta
klass och nedåt. Däremot är det skillnad mellan hur mycket olika länders adelstitlar är "värda"
mellan länder; en brittisk earl (greve) är mycket mer sällsynt än en fransk comte (greve).
Franska hertigar rankas ofta högre än franska prinsar, eftersom alla franska hertigar är av
kungligt blod och står högre på rangskalan än prinsar som inte är av kungligt blod. Fransk
kungl. prins står dock över hertig.
Högadel
furste, furstinna
(lågtyska vurste 'den förste') titel för regent i monarkisk stat och medlemmar av dennes familj.
Sida 10
hertig, hertiginna
(tyska Herzog) ursprungligen germanernas benämning på sin utkorade härförare, under äldre
medeltid kungens högste ämbetsman i ett större landområde.
Hertigen kom närmast att ersätta jarlen (ingen hade denna funktion efter Birger jarl), och var
en titel som reserverades för yngre kungasöner. Det var inget ämbete utan snarast en
försörjningsinstitution. Konung Valdemar Birgerssons yngre bror Magnus Birgersson
(sedemera konung med tillnamnet Ladulås) var den första hertigen med titeln "svearnas
hertig" och innehade från 1266 Södermanland som hertigdöme, från vilket han uppbar de
kungliga intäkterna. Valdemars andre bror Erik fick också hertigtitel men ingen förläning, vilket
gjorde att han kallades hertig Erik av allsingenting. Siste brodern, Bengt Birgersson blev
hertig av Finland.
Efter Magnus Birgerssons (Ladulås) död 1290 dröjde det ända till 1302 innan hans söner
skiftade arvet i samband med kröningen av Birger Magnusson. Brodern Erik tillträdde då sitt
hertigdöme - främst Södermanland - och brodern Valdemar blev hertig av Finland. Deras
underhållsområden kom under inbördes strider att erhålla en ställning som var helt fristående
i förhållande till konungens del av riket. Efter dem kom emellertid hertigtiteln inte att användas
mer under medeltiden. Den återuppstod först under Gustav Vasa på 1500-talet. Sedan 1772
är varje svensk prins titulärhertig av ett landskap.
greve, grevinna
(franska comte) urspr kunglig ämbetsman hos frankerna, vilken styrde ett större landområde,
grevskap.
I Sverige är greve den högsta adelsvärdigheten, införd av Erik XIV 1561. De tre första
grevliga ätterna var Sture, Brahe och Tre Rosor, alla nu utdöda. F n finns ca 50 greveätter.
Äldst av dessa är Lewenhaupt och De la Gardie. En greves gemål kallas grevinna. 24
grevskap har i Sverige utdelats som ärftliga förläningar; de indrogs till kronan vid
reduktionsriksdagen 1680.
Som kuriosa kan nämnas att jarltiteln som i Sverige ersattes med hertig, exporterades av
vikingar till Storbritannien som "Earl". När fransk adel invaderade Storbritannien kom Earltiteln där att jämställas med Comte/greve snarare än Duc/hertig som i Sverige.
friherre, friherrinna
adlig titel motsvarande andra länders baron, som i Sverige även är friherrarnas titel vid tilltal.
Värdigheten har sitt ursprung i det tyska feodalväsendet. Den infördes i Sverige av Erik XIV
1561 och åtföljdes senare i vissa fall av jordförläningar, friherreskap, som emellertid indrogs
genom reduktionen 1680.
Lågadel
Lågadel är obetitlad (titeln herr, som officiellt tillkommer den, är inte längre särskiljande).
Titulatur
Högadels titel markeras genom att man skjuter in värdigheten efter yrkestiteln i bestämd form
(Ex. Översten, greve N.N.).
Fons honorum
Reglerna för vad som är adel är hårt begränsade. Kapaciteten att adla och förläna titlar kallas
fons honorum ("hederns och ärans källa"), en egenskap som bara innehas av en en suverän
(som påven) eller en statschef. Om en president avsätts eller förvisas försvinner också hans
fons honorum. Vad gäller monarkers monarki på arvsrätt. Det finns därför tre uppfattningar:

endast regerande monarker har fons honorum om detta inte står i strid med
statens konstitution. Vår egen kung Carl XVI Gustaf har ingen konstitutionell rätt
Sida 11


att förläna adelskap eller adelstitlar. Vad gäller beslutsrätten att instifta
riddarordnar ligger denna hos riksdagen.
avsatta monarker har fons honorum om denna rätt bekräftades i den
konstitution staten hade när monarken avsattes. Det finns en del exempel på
detta genom historien. Däremot har inte ättlingar till avsatta monarker fons
honorum, eftersom dessa inte själva har varit statschefer.
en monark har alltid fons honorum, oavsett om han suttit på tronen eller inte. En
tronpretendent har också alltid fons honorum.
Visst stöd finns för den andra uppfattningen, då det finns exempel på att omgivande stater
genom historien accepterat en avsatt konungs fons honorum, bland annat katolska brittiska
regenter i fransk exil. Frankrike accepterade dessa ordens- och adelförläningar.
Den tredje uppfattningen är hållbar, men bara om statens konstitution gav monarken fons
honorum även i det fall han förlorade tronen. En avsatt monark har förverkat ättens fons
honorum till förmån till den nye statschefen om inte annat specifikt angetts. Uppfattningen att
en monark alltid är suverän är ohållbar och har inbjudit till nyskapandet av "kronprinsar" till
stater som försvann för hundratals år sedan, där monarkin hade oinskränkt rätt för att
legitimera möjligheten att sälja dyra adelskap, titlar och riddarordnar (som dessutom inte
erkänns av någon).
Det finns en rad tvivelaktiga tronpretendenter, bl.a. en handfull pretendenter till den
byzantinske kejsartronen. Dessa är tyvärr värdelösa eftersom deras anspråk inte är korrekt
underbyggda. Vad gäller Paleologos anspråk så sålde ättlingen och tronpretendenten till den
byzantinske kejsaren, André Paleologo, sin arvsrätt till det byzantinska kejsardömet 1494 till
den franske kung Karl VIII - och därefter till kung Ferdinand av Aragonien 1502. Vad gäller
Lascaris är familjeträdet ett falsarie och har för övrigt ändrats ett antal gånger under 1900talet. Det finns ytterligare exempel på andra tronpretendenter till riken som för länge sedan
gått under, liksom till helt nypåfunna riken. Dessa säljer naturligtvis både "riddarordnar" och
"adelskap".
Mikronationer
Intressant i sammanhanget är de s.k. mikronationerna. Dessa saknar land eller har förklarat
landområden inom existerande nationer för självständiga stater. De flesta mikronationer
erkänner varandra ömsesidigt, men de erkänns inte av "riktiga" länder. Det är alltså inte mer
än en lek, men det finns en allvarlig sida av detta, nämligen att många mikronationer förlänar
"adelskap" och "adelstitlar" till sina "medborgare". Eftersom mikronationerna inte har erkänts
saknar dessa validitet. The Sovereign Principality of Corvinia (http://www.corvinia.org/) är den
enda mikronation som klart deklarerar att nationen bara är på låtsas (under "Legal Notice").
Påven har förlänat adelsskap och adelstitlar, ett bruk som upphävdes 1964. Därför verkar ett
annat sätt att skapa "fons honorum" vara att starta en kyrka i någon variant av kristendomen
med ett fåtal medlemmar, och därefter som kyrkligt överhuvud förläna adelskap och
adelstitlar. Andelsförhållandet mellan adliga och vanliga medlemmar jämfört med ex. de
katolska motsvarigheterna talar sitt tydliga språk.
Ett annat grepp som är vanligt bland företag som säljer titlar är att utnyttja den språkligt
marginella skillnaden på "Lord ..." (adlig titel) och "Lord of the manor..." ("ägare av godset ...")
för att ge sken av adlig titel. Att köpa titeln "Lord of ..." - eller det skottska "Laird of ..." innebär
alltså INTE att man köpt ett adelskap utan något som man kan använda för att få folk att tro
att man är adlig, genom att man struntar att använda "of".
Skulle man skaffa sig ett adelskap eller adlig titel utomlands genom någon tvivelaktig "fons"
så skulle detta inte accepteras som grund för att upptas i Ointroducerad adels förening. Skulle
man försöka sig på att bli introducerad i Riddarhuset, d.v.s. bli erkänd som en svensk
adelssläkt, så skulle detta mötas med avslag. Kvar finns bara möjligheten att stärka sitt
självförtroende genom att imponera på mindre vetande...
Sida 12
Riddarordnar i Sverige
Orders of Chivalry in Sweden
Johanniterorden i Sverige (JohO)
http://www.johanniterorden.a.se/
Stöd Johanniterordens i Sverige hjälparbete via postgiro 5 25 52-7 eller
bankgiro 612-8144
Kommendator
1920-1921 greve Walther
von Hallwyhl
Ordensstandaret
Kommendator 1994-2002,
Hederskommendator 2002Henry Montgomery
Orden härstammar från den preussiska Johanniterorden (Baillet Brandenburg),
som vid första världskrigets slut räknade närmare 60 medlemmar. Inom dessa
uppstod en önskan att samordna den hjälpverksamhet många av dem enskilt
utövade mot tyskar, och denna tanke gav upphov till bildandet av en svensk gren
av orden. En skrivelse författades 1920 av den enda svenske rättsriddaren greve
Walter von Hallwyhl samt riddarna greve Adam Lewenhaupt, greve Eric von
Rosen och Einar Adlerstråhle för att undersöka intresset bland de svenska
johanniterna med ett antal frågor kring bildandet av en nationell ordensavdelning.
Vid ett möte på Riddarhuset fattades den 9 april 1920 beslutet att inrätta en
svensk avdelning av Johanniterorden. Vid mottagningen hos drottning Victoria
dagen efter grundandet tillkännagavs att kungaparet gemensamt ville bli ordens
beskyddare; både konungen och drottningen var sedan 1913 s.k. Ehrenmitglieder
av preussiska Johanniterorden (ung. första hederledamöter). Konungen hade
blivit johanniterriddare som kronprins 1896. Beslutet att inrätta den svenska
avdelningen stadfästes den 15 oktober av herremästaren (Herrenmeister) prins
Eitel Friedrich på villkor - att den underordnades Baillet Brandenburg. Som
kommendator valdes greve Walter von Hallwyhl (som avled året därefter). Vid
1920 års utgång bestod den svenska avdelningen av 55 riddare och 11
rättsriddare.
Enligt konungens bestämmelse har från 1924 de svenska riddarna - som förut i
kalendrar och rullor betecknades som riddare/rättsriddare av preussiska
Johanniterorden (R/R-RPrJohO) - fått beteckningen R/R-RJohO, där hänvisningen
till det preussiska ursprunget alltså bortfallit. Från 1930 vann utnämning av
riddare kraft först sedan Sveriges konung stadfäst denna och som följd därav
behövde icke riddare som förut anhålla om tillstånd att mottaga och bära orden.
Sida 13
Go 1161/1934: svensk officer har rättighet att bära ordens insignier till uniform
utan ansökan.
Äldre ordenstecken för riddare 1920-1946
Vid ordinarie riddardag den 11 maj 1946 antogs de nya stadgarna och
fastställdes den ordensstruktur som i realiteten varit rådande i exakt ett år. Det
nya namnet blev Johanniterorden i Sverige under ledning av konung Gustav V
som ordens "Herre och Mästare". Den 1 januari 1947 infördes det idag gällande
ordenstecknet. Det internationellt brukade svarta ordensbandet försågs med vita
kantränder för att kunna särskiljas från den svenska Nordstjärneorden. De
preussiska örnarna i korsvinklarna byttes mot gyllene vasar (en liten paradox - å
ena sidan är det troligen tänkt att anspela på en tydligt svensk symbol, å andra
sidan var det Gustav Vasa som upphävde orden i vårt land).
Idag är konung Carl XVI Gustaf ordens höge beskyddare och Kommendator 2002är docenten, med. dr. Thomas Ihre. Titeln kommer från att man tidigare var ett
kommenderi inom den preussiska Johanniterorden, och att ordens leds av en
Kommendator i stället för en Stormästare är en konsekvens av att varken konung
Gustav VI Adolf eller konung Carl XVI Gustaf har upptagit Stormästarskapet över
Johanniterorden. Orden har sitt säte i Riddarhuset i Stockholm. Orden har idag ca
300 medlemmar.
Johanniterorden i Sveriges band är svart med smala vita kantränder.
Johanniterorden i Sveriges tecken består av ett malteserkors i guld med vit emalj
och med vasar i korsvinklarna. Rättsriddare och hedersledamöter bär ett krönt
ordenskors.
Johanniterorden i Sveriges bröstkost består av ett malteserkors i guld med vit
emalj. Bröstkorset är större för Kommendator, Hederskommendator och ordens
höge beskyddare.
Rättsriddare (R-RJohO) eller Rättsledamot av andliga ståndet.
Riddare (RJohO) eller Ledamot av andliga ståndet.
Sida 14
Medlemskap är förbehållet män. Det finns inte i ordens stadgar någon
bestämmelse om att medlem i orden skall vara av adlig börd. En av ordens
hedersledamöter, biskopen Bo Giertz, tillhörde inte adeln. I orden finns också
flera medlemmar som inte tillhör det svenska Riddarhuset. Däremot har det inte
förekommit att personer utan adlig anknytning upptagits i orden. Ingen kan bli
medlem på egen begäran utan vederbörande måste vara föreslagen av tre
medlemmar, av vilka minst en skall vara rättsriddare. Före 1975 var det brukligt
att man hade någon av de svenska statsordnarna innan man upptogs i orden.
Johanniterorden i Sverige arbetar idag i enligt med sitt valspråk PRO FIDE, PRO
UTILITATE HOMINUM i det tysta med hjälpverksamhet av olika slag, till stor del
genom utdelning av avkastning på fonderade medel.
Suveräna Malteser Orden (SMO)
Sovrano Militare Ordine di Malta (SMOM)
Ordens vapen
Suveräna Militära Hospitallära Orden av S:t Johannes av Jerusalem, av Rhodos
och Malta, mer känd som Suveräna Malteser Orden är av dubbel natur. Den har
alltid erkänts av nationer som ett självständig enhet i internationell lag, samtidigt
som det är en av de äldsta katolska ordnarna, grundad i Jerusalem före 1099.
Ordens mission summeras i dess motto "Tuitio Fidei et Obsequium Pauperum" till trons försvar och till nödställdas hjälp. Orden leds av en Stormästare. Som
världens enda stat utan land är orden observerande medlem i FN och vars
statschefstitel är prins. För närvarande den 78 prinsen och stormästaren Andrew
Bertie, ordens förste brittiske ledare någonsin, ett val för att understryka ordens
internationella karaktär.
Orden föddes som ett lekmannasällskap inspirerat av S:t Johannes Döparen.
Sällskapet skötte ett sjukhem som försåg pilgrimmer till det heliga landet med
omvårdnad och skydd. År 1113 fick Orden formellt godkännande av Påven Pascal
II. Många av Ordens medlemmar är munkar, och ett antal har lydnadslöfte. De
flesta är dock lekmän, men alla är hängivna katoliker som utövar de kristna
dygderna och välgörenhet.
Orden fanns etablerad i Sverige på följande platser: Johanniterklostret i
Eskilstuna (ca 1180-1527 vid nuvarande Slottsskolan men disponerade även Fors
kyrka, klosterbyggnaden revs 1585 för att återuppstå som slottet Eskilstunahus),
Johanniterklostret i Stockholm (1334-1527 på Helgeandsholmen, därefter vid
Kornhamnstorg, därefter också vid Österlånggatans södra del ner till Skeppsbron)
samt Johanniterklostret i Kronobäck (1479-1527, nuvarande Mönsterås, se
Sida 15
kommunvapnet!). Att verksamheten upphör 1527 hör samman med
riksdagsbesluten i Västerås i juni (Västerås recess). De innebar att staten fritt
skulle förfoga över kyrkans alla tillgångar. I praktiken innebar beslutet att kyrkor
och kloster tömdes på rikedomar, vilket innebar att klostren inte kunde drivas
vidare utan fick stängas. Klostrens bröder kunde beredas tjänster vid
sockenkyrkor, dock självfallet efter "omskolning" till den lutherska läran.
Under årens lopp har flera svenska män invalts i Malteserorden. För enastående
tapperhet på en maltesisk galär mot turkarna fick den endast 19-årige greve Karl
Johan von Königsmarck mottaga malteserkorset 1678. Generalen i hannoveransk
tjänst friherre Johan Gabriel Banér blev malteserriddare 1694. Greve Nils Bielke
slutade sina dagar i Rom 1765 som romersk senator, påvlig kammarherre och
malteserriddare.
Suveräna Malteserordens band är svart.
Suveräna Malteserordens tecken består av ett malteserkors i guld med vit emalj
och med gyllene liljor i korsvinklarna. Agraffen för kategorin "av heder och
hängivenhet" består av en vapensköld på en militär trofé, för kategorin "av nåd
och hängivenhet" av en vapensköld på en mindre militär trofé och för kategorin
"av magistral nåd" av en vapensköld på en rosett i guld. Donatorer har ett kors
som saknar övre korsarmen, ett s.k. tau-kors.
Suveräna Malteserordens bröstkost består av ett malteserkors i guld med vit
emalj. Bröstkorset bärs av Rättsriddare.
Klasser
Medlemmar finns i tre klasser.
Den första klassen består av de som avlagt de tre munklöftena (fattigdom,
kyskhet och lydnad):


Rättsriddare (R-RSMO)
Konventualkaplan
Den andra klassen består av de som avlagt ett lydnadslöfte, att leva i enlighet
med de kristna principerna och enligt ordens principer. De har tre undergrupper.



Riddare/Dam av heder och hängivenhet i lydnad
Riddare/Dam av nåd och hängivenhet i lydnad
Riddare/Dam av magistral nåd i lydnad
Den tredje klassen består av de som inte avlagt några löften, men som likväl
lever i enlighet med Kyrkans och ordens principer. Den består av.






Riddare/Damer av heder och hängivenhet
Konventualkaplaner ad honorem
Riddare/Damer av nåd och hängivenhet
Magistralskaplaner
Riddare/Damer av magistral nåd
Donator av hängivenhet
Utöver de tre klasserna kan alla Riddare och Damer befordras till Riddare med
storkors eller Dam med storkors. Donator av hängivenhet blir ofta de som arbetat
direkt med ordens välgörenhetsarbete, och innebär att man blir fullvärdig
medlem i orden utan att vara Riddare. Donator motsvarar därmed ungefärligen
Officer eller Tjänande Broder/Syster i Storbritanniska Johanniterorden; man
Sida 16
donerar inte pengar för att bli medlem i orden, man donerar sig själv till orden.
Ordenskorset för Donatorer saknar översta korsarmen och bildar därmed ett s.k.
taukors för att särskijas gentemot riddarkorsen.
Kraven på adelsskap är hårdast för kategorin "av heder och hängivenhet", där
man ska kunna visa adelskap i alla anor under fyra föräldragenerationer (alltså
alla de sexton anorna på farfars farfars nivå). För kategorin"av magistral nåd"
behövs inget adelskap - man antas genom Stormästarens nåd.
Utländska riddarordnar med enstaka medlemmar i Sverige
Den Heliga Gravens Orden (påvlHGO)
http://www.oessg-gm.net/
Ordine Equestre del Santo Sepolcro di Gerusalemme (OESSG), katolsk orden
underställd påven med en kardinal som Stormästare.
Storbritanniska Johanniterorden (StbJohO)
http://www.orderofstjohn.org/
The Most Venerable Order of the Hospital of St John of Jerusalem (MVOSJ eller
StJ), orden underställd den brittiska kronan med drottning Elisabeth II som
Stormästare.
Savojska husorden S:t Mauritius- och Lazarus Orden (SavS:tMLO)
http://www.osml.org/
Ordine dei Santi Maurizio e Lazzaro (OSML), husorden under
kungahuset med kronprinsen Vittorio-Emmanuele som Stormästare.
italienska
Ordenssällskap i Sverige - en översikt
Fraternal Orders in Sweden - An Overview
Med nya tidens inbrott förvärldsligades flera av de andliga riddarordnarna till statliga
förjänstordnar, och ordensformen togs också upp av sällskap som arbetade för ideella,
kulturella, välgörande, filosofiska m.fl. syften. Gränsen mot t.ex. gillen och skrån blev allt mer
flytande och fick till slut huvudsakligen social karaktär. Det finns grovt räknat tre inriktningar
av sociala ordnar:
Ordenssällskap
mer allvarstyngda ordnar med fokus på fostran och lärande för
personlighetsutveckling. (även parallell övergripande term för sociala ordnar),
att
ge
en
Sällskapsordnar
mer lättsamma ordnar där fokus står på ett trevligt och stilfullt umgänge i ordensform genom
exempelvis frekventa baler,
Backanaliska ordnar
mycket lättsamma ordnar där vinguden Bacchus håvor ingår som en viktig detalj tillsammans
med sång, musik, teater och spex.
Kännetecknande för de sociala ordnarna är att de uppvisar alla eller åtminstone flera av
följande drag:
 medlemskap kan erhållas när man har en eller flera faddrar i orden som garant
för sin redbarhet,
 de är indelade i grader för att stegvis ge kunskaper och insikter,
 de har en slutenheten runt ordenslegender, symboler och ceremonier för att
åstadkomma en "aha"-upplevelse i samband med reception/gradgivning,
 de är indelade i lokala avdelningar (loger),
Sida 17

de har speciella regalier som endast får bäras på interna sammankomster, till
skillnad mot de officiella ordnarna.
Ordnarna har ofta en allmänt fosterländsk och religiös inriktning och huvudsakligen
välgörande syften, men det är oftast inte tillåtet att diskutera religion eller politik. Inga
maktkonspirationer om världsherravälde kan alltså komma ur ordenssällskapen i sig – tvärt
emot vad många konspirationsteoretiker tror. Möjligheten till vänskapskorruption (som
ordenssällskapen ofta beskyllts för) finns - men den finns de facto i samma ögonblick som du
tillhör vilket socialt nätverk som helst: golfklubben, frimärksföreningen, trädgårdsföreningen.
Kritiken har fått ordenssällskapen att lyfta fram för sina medlemmar att vänskapskorruption
inte får förekomma.
Normalt brukar det vara en viss väntetid innan man kan gå med i ordenssällskapet, från några
månader upp till ett år (TO dock 8-9 år!) beroende på stort antal sökande kombinerat med få
logetillfällen i inträdesgraden. Vi möter dagligdags ordenssällskap i tidningarnas dödsrunor,
där ordens symbol i stället för det traditionella korset visar att en ordensbroder/syster avlidit.
Oftast bär man i sällskapen mörk kostym med svart halsduk (slips - men även fluga) eller för
kvinnor mörk dräkt - mörk betyder som bekant svart. Genom att bära likadana kläder i logen
jämställs alla med varandra, hög och låg ser likadan ut, vilket stärker känslan av samhörighet
bland ordenssällskapets medlemmar. Vid särskilda tillfällen kan frack användas och då är det
oftast svart väst som gäller. Ibland har orden själv tagit fram en slips med ordens symbol som
man bär till kostymen utöver regalierna; en föreningsnål/"pin" kan bäras på kavajen både i
loge och i den allmänna världen.
Manschettknappar: Förenade Gamla Druid Orden
Ett antal funktionärer finns för att göra logeupplevelsen ett intressant och minnesvärd.
Normalt sett finns - som i alla föreningar - en ordförande, en sekretare och en kassör som på
olika sätt kan delta. Dessutom brukar det finnas en ceremonimästare eller motsvarande som
har ansvar för att själva ceremonin är välrepeterad, att funktionerärna är på plats och alla kan
utföra sin del av ceremonin. En föreläsare kan finnas, som håller ett tal kring något tema som
är centralt för ordenssällskapet. En ledsagare kan också finnas som stöd för de som ska
antas.
En logekväll har i de större sällskapen ungefär samma upplägg: först en pub eller liknande
där bröderna och systrarna kan borsta av sig vägdammet, umgås lite och komma i fas med
sig själv. Därefter följer själva logearbetet, som är likadant varje gång och följer ritualen noga.
Slutligen kommer brödra/systermåltiden, där man kan diskutera allmänna frågor liksom
reflektera över logearbetet.
Galenskaparna & After Shave har gjort en parodi på ordenssällskap i avsnitt 8 av TV-serien
"Tornado" - Pompom-orden!
Ordenssällskapen i statistiken (SCB: personer 16-84 år)
1992:
3,1 procent (210 000 personer) av befolkningen var medlemmar i ordenssällskap.
1,2 procent (81 000 personer) av befolkningen hade förtroendeuppdrag i ordenssällskap.
1,0 procent (68 000 personer) av befolkningen var aktiva medlemmar.
Sida 18
0,9 procent (61 000 personer) av befolkningen var passiva medlemmar.
2000:
2,4 procent (162 000 personer) av befolkningen var medlemmar i ordenssällskap.
0,9 procent (63 000 personer) av befolkningen hade förtroendeuppdrag i ordenssällskap.
0,8 procent (51 000 personer) av befolkningen var aktiva medlemmar.
0,7 procent (48 000 personer) av befolkningen var passiva medlemmar.
Detta år tillfrågades man för första gången om man hade fler medlemskap i samma typ av
förening. En uppskattning är att man då skulle komma upp i 176 000 medlemskap.
Rent allmänt ligger siffrorna troligen högre än vad som är fallet i verkligheten, eftersom Rotary
och Lions totalt felaktigt definieras som ordenssällskap. Antingen borde rubriken ändras eller
så ska dessa hänföras till en annan kategori. Nedgången ligger i linje med den generella
tendensen vad gäller föreningsliv i Sverige under perioden.
Illegitima ordenssällskap i Sverige
Det finns i Sverige ett antal sällskap som kallar sig orden utan att vara ett genuint
ordenssällskap:
Höglandsorden - pyramidspelsformat nätverk för att vinna fördelar.
Mopsorden - förening kring hundrasen mops, anspelar på det parodiska ordenssällskapet
med samma namn som fanns under 1700-talet.
Det finns också gillen m.m. som ligger nära att vara ett ordenssällskap:
Högst Rådet (HR) - råd grundat 1897 på Karlbergs Officershögskola. Varje officerskurs väljer
4 mectige män, som i sin tur väljer 12 underställda för att förgylla innevarande QRZ. HR är
normalt alltså 16 st, vilket är lika många som det antal popplar framför "Thess Hwita
Lustslott".
S:t Knuts Gille - Knutsgillena tros vara de äldsta i Norden kända, på kristlig grund uppbyggda
borgerliga sammanslutningarna för medlemmars skydd till liv och egendom.
Dessutom finns i Sverige ett antal s.k. serviceklubbar, men dessa är inte ordenssällskap:
Lions Club International Sverige (LC)
Rotary International Sverige
Round Table Sweden (RTS)
Slutligen har vi de gamla herrklubbarna, som inte heller de är ordenssällskap:
The Royal Bachelors' Club i Göteborg
Sällskapet i Stockholm
Nya Sällskapet i Västerås
Länkar och litteratur
Almanach de la Cour - http://www.chivalricorders.org/index3.htm
Almanach de Bruxelles - http://www.almanach.be/
Almanach de Gotha - http://www.almanachdegotha.com/
Knighthood and Orders of Chivalry - http://www.heraldica.org/topics/orders/
Caltrap's Corner - http://www.caltraps-corner.com/
Areen/Lewenhaput; De nordiska ländernas riddareordnar, band I-III, ?, ? 1942
Boalt, G. m.fl. The European Orders of Chivalry,
Southern Illinois University Press, Stockholm 1971
Gayre, R. A Glimpse at the Chivalric and Nobiliary Underworld,
Union Press, Valetta 1973
Hieronymussen, P. O. m.fl. Europæiske ordner i farver,
Sida 19
Politikens förlag, Köpenhamn 1966
International Commission for Orders of Chivalry Register of Orders of Chivalry,
The Armorial, London 1964
Lagerqvist, L. Sveriges regenter från forntid till nutid,
Nordstedts Förlag AB, Stockholm 1997
Lindkvist, T & Ågren, K. Sveriges medeltid,
Almqvist & Wiksell, Stockholm 1997
Löwenhielm, F. Svenska ordnar och medaljer,
Atlantis, Stockholm 1987 (2 uppl. 1998)
Löfström, K. Sveriges riddarordnar,
Steinsviks bokförlag, Stockholm 1948
Montanus, E. (pseudonym) Diplomfabrikerna,
Latina-förlaget, Stockholm 1978
Uniformsreglemente för försvarsmakten - Utmärkelser
(M7756-780081), Försvarsmakten 1996
Sida 20