Slaget vid Nikopolis

Fältrapporter Medeltida borgar – belägring
Fältrapporter Medeltida borgar – belägring
Slaget vid Nikopolis
av dick harrison, professor i historia
I europeisk krigshistoria är senmedeltiden – 1300-talet och 1400-talet – en lika
blodig som viktig brytningstid. Det var nu riddarkavalleriet spelade ut sin roll
till förmån för först långbåge- och armborstskyttar, sedan pik- och hillebardförsedda landsknektar och schweizergardister. Det var nu eldvapnen lanserades på
slagfält och i befästningar. Det gamla medeltida Europa, med hövisk ridderlighet och korståg, gick under och ersattes av de gryende nationalstaternas tidevarv.
Många av epokens fältslag har uppnått ryktbarhet. De flesta som är intresserade av äldrehistorisk krigföring känner till hundraårskrigets stora drabbningar
– Crécy, Poitiers och Agincourt – och slagen under rosornas krig i England. Men
få händelser illustrerar tydligare det medeltida ridderskapets svanesång än en av
de allra största och mest ödesdigra bataljerna, striden mellan korsfarande väst­
européer och osmanska turkar vid Nikopolis år 1396.
Sigmund sammankallar europeisk riddarhär
Bakgrunden till det korståg som skulle leda till slaget vid Nikopolis var osmanernas expansion på Balkan. Under 1300-talets andra hälft utökades hastigt det turkiska väldet till att omfatta huvuddelen av sydöstra Europa. Att de kristna rikena plågades av fejder och inbördeskrig underlättade turkarnas framryckning. De
gamla bysantinska territorierna i Thrakien och Makedonien erövrades utan större
problem. Sedan kom turen till serber och bulgarer. Den mest kända drabbningen,
slaget vid Kosovo polje 1389, som utkämpades mellan osmanerna och en serbiskbosnisk allians, slutade i praktiken oavgjort, men osmanerna hade mycket större resurser än fienderna och kunde effektivt utnyttja åren efter slaget till fortsatt
expansion. På 1390-talet inlemmades de bulgariska furstendömena i osmanernas
växande imperium.
Osmanernas ledare, som utropats till härskare på slagfältet i Kosovo 1389, lystrade till namnet Beyazit I. I historisk litteratur brukar han hänvisas till som Beyazit ”Blixten”, på grund av sina snabba och segerrika fälttåg kors och tvärs mel-
lan Ungern, Bosnien, Grekland och Mindre Asien. För Ungerns kung Sigmund var
Beyazit ett dödligt hot som måste avvärjas med alla till buds stående medel.
Sigmund hade emellertid bekymmer på hemmaplan. Han var inte själv ungrare utan tillhörde en tysk dynasti som kontrollerade Brandenburg och det tjeckiska
Böhmen; hans far hade varit den ryktbare kejsar Karl IV i Prag. Sigmund hade gift
sig till den ungerska kronan, och långt ifrån alla ungrare accepterade honom som
legitim härskare. De oppositionella stormännen drog sig för att följa hans planer.
Alltså vände sig Sigmund västerut med böner om hjälp.
Eftersom det för tillfället rådde fred i Västeuropa – hundraårskriget mellan England och Frankrike hade tagit en längre paus – var det förhållandevis lätt att vinna
gehör för idén om ett korståg mot Beyazit. Det faktum att katolska kyrkan var splittrad i två påvedömen hade ingen betydelse eftersom både Bonifatius IX i Rom och
Benedictus XIII i Avignon stödde projektet. Väl att märka gjorde västeuropéerna
klart att syftet med korståget egentligen inte var att krossa turkarna på Balkan. Kriget mot sultan Beyazit var bara en etapp på vägen mot slutmålet, att befria Jerusalem från de otrogna.
Flertalet deltagare i fälttåget kom från Frankrike, i synnerhet från de områden
som lydde under hertigen av Burgund, som mer än någon annan anammade idén
om heligt krig mot turkarna. Till högste ledare, åtminstone formellt, utsågs Johan
Fältrapporter Medeltida borgar – belägring
MARY EVANS/IBL BILDBYRÅ
Fältrapporter Medeltida borgar – belägring
vid denna tid endast var ett mindre rike vid Bosporen, allierade sig Mircea med
kors­fararna, men det var endast motvilligt han ställde trupper till deras förfogande.
Om korståget slog fel skulle den turkiska hämnden först och främst drabba honom,
efter­som hans rike låg närmast osmanernas.
Korsfararna belägrar Nikopolis
Under hotet från osmanerna höll kung Sigmund år 1396 ett möte i Ofen med sina allierade.
Samtida bild ur Jean Froissarts Chroniques.
av Nevers, hertigens äldste son, som var 24 år gammal vid tillfället. Dessutom anmälde sig åtskilliga riddare från England, Tyskland och Spanien som frivilliga. Uppenbarligen deltog även enstaka krigare från Böhmen, Italien och Polen. Av särskilt
stor betydelse var att Johannitorden stödde korståget. Eftersom johanniterna hade
sin starkaste och viktigaste bas på ön Rhodos i östra Medelhavet var de i allra högsta
grad oroade av den turkiska expansionen och hade allt att vinna på ett lyckat korståg. Dessutom hade de goda relationer med både hertigen av Burgund och kung
Sigmund. Lägg därtill att inte bara johanniterna utan även den italienska stadsrepubliken Genua förfogade över stora flottstyrkor i öster; johanniterna var starka i
Egeiska havet, genuesarna på Svarta havet. Turkarna hade inga motsvarande marina
enheter, varför korsfararna kunde känna sig säkra på sjöherravälde.
Vojvod Mircea av Valakiet hade en särskild, allt annat än avundsvärd, roll att
spela. Hans rumänska furstendöme, vars befolkning bekände sig till den ortodoxa
kristendomen, hotades av både katolska ungrare och muslimska turkar, och Mircea
själv hade föga till övers för någondera parten. Allra mest fruktade han dock turkarna, vars trupper endast avhöll sig från att invadera Valakiet eftersom Mircea
beta­lade tribut till sultanen. I likhet med kejsar Manuel II av Bysantinska riket, som
Den fransk-burgundiska styrkan avtågade från Burgunds huvudstad Dijon den 20
april 1396. Korstågets första månader artade sig till en pampig uppvisning i ståtlighet och slöseri snarare än militär effektivitet. Inga kostnader skyddes för att de
franska och burgundiska ledarna skulle få visa upp sin ära offentligt. Stora tält, paviljonger, fanor och standar förfärdigades av grön sammet, och de burgundiska heraldiska emblemen broderades i guldtråd från Cypern. Sadlar och övrig hästutrustning dekorerades med guld, silver, elfenben och ädelstenar. I denna prakt rörde sig
armén långsamt österut i två häravdelningar. I bayerska Regensburg anslöt sig en
tyska armé, och i juli sammanstrålade alla dessa trupper med kung Sigmunds ungrare utanför staden Ofen, belägen på Donaus västra strand mitt i dagens Budapest.
Medan huvuddelen av armén tågade söderut längs Donau sände Sigmund en
särskild avdelning ungerska krigare till Transsylvanien för att samla ihop hjälptrupper. När detta var avklarat fortsatte ungrarna och transsylvanerna in i Valakiet
och drev bort Mirceas maktrival Vlad, något som ökade den förres benägenhet att
stödja korsfararna. Under sensommaren avseglade johanniternas flotta norrut från
Rhodos, åtföljd av venetianska och genuesiska fartyg.
Den första egentliga krigshändelsen ägde rum vid den bulgariska staden Vidin.
Korsfararnas övermakt var så stor att stadens härskare gav upp utan strid. Näst i
tur stod Orjahovo, där fienden bjöd hårt motstånd men tvingades ge vika för de
kristna. Segerherrarna tog åtskilliga krigsfångar, som senare massakrerades. Därefter, den 10 september, nådde korsfarararmén fram till Nikopolis, som var mycket
starkare befäst än Vidin och Orjahovo. Nikopolis var en lättförsvarad nyckelstad vid
Donau, försedd med en stark garnison. Här kunde det inte bli tal om vare sig förhandlingar eller stormning. Om korsfararna ville inta staden måste de först belägra
den.
Medan fransmännen och övriga västeuropéer försatte Nikopolis citadell i belägring och den ungerska huvudstyrkan belägrade själva staden – i båda fallen förgäves – anlände de övriga ungrarna, transsylvanerna och valakerna från norr. De
intog den närliggande staden Nikopolis minor (”Lilla Nikopolis”) och anslöt sig
sedan till korsfararnas härläger. De venetianska och genuesiska skeppen, som
kommit uppför floden från Svarta havet, gjorde så gott de kunde för att blockera
Niko­polis från vattnet. Besynnerligt nog avstod korsfararna från att plundra den
omgivande bygden, något som annars var en logistiskt betingad rutinåtgärd vid
Fältrapporter Medeltida borgar – belägring
belägringar. Förmodligen berodde detta på att korsfararna helt enkelt inte behövde
plundra för att få mat och dryck. Flottan på Donau ombesörjde att de fick förnödenheter från Valakiet.
För den sultan Beyazit var invasionen givetvis oroväckande. Men Beyazit var inte
rådlös. Han hade gott om hjälptrupper till sitt förfogande, såväl kristna som mus­
limer. Framför allt kunde han räkna med understöd från sin trogne serbiske allierade Stefan Lazarevitj. Beyazit var gift med Stefans syster, ett äktenskap som hade
ingåtts efter det för både parter ödesdigra slaget vid Kosovo polje, där Beyazits far
Murad och Stefans far Lazar hade stupat. Osmanerna och serberna marscherade
upp genom Shipkapasset och möttes vid Tarnovo. Den 24 september, två veckor
efter korsfararnas ankomst till Nikopolis, slog Beyazits armé läger alldeles i när­
heten av de kristna styrkorna.
Bristande samordning
Efter ankomsten till bygden kring Nikopolis lät Beyazit anlägga en befästning på en
kulle, antagligen genom att man grävde en grav och reste palissader, vars öppning-
Fältrapporter Medeltida borgar – belägring
ar försvarades av både rytteri och bågskyttar till fots. Men han gick inte till anfall. I
stället valde han att vänta ut fienderna och tvinga dem att utkämpa striden på turkiska villkor.
Samma dag som Beyazits armé anlände, den 24 september, genomförde korsfararna, troligen Mircea och valakerna samt den franske ädlingen Enguerrand de
Coucy och dennes män, en undersökande ritt i området. De stötte ihop med lättbeväpnade turkiska ryttare, besegrade dem och återvände till härlägret med nyheten
att sultanen hade anlänt. Under de påföljande timmarna hölls krigsråd i båda lägren, men – och här kommer vi till den kanske avgörande skillnaden mellan turkar
och korsfarare – med helt olika befälsscenarier. Medan Beyazit hade hela avgörandet i sin hand var de kristnas ledning djupt splittrad.
Sultanen lät, som brukligt var, ställa upp det lätta kavalleriet längst fram, med
en center och två flyglar. De senare var mycket rörliga och kunde vid behov falla
framåt så att hela frontlinjen antog skepnaden av en halvmåne. Bakom ryttarna befann sig osmanernas huvudinfanteri med bågskyttar som skyddades av skarpa pålar
som slagits ned i marken. Allra längst bak stod Beyazit och Stefan med sina bästa
krigare.
Sultanen hoppades att det lätta kavalleriet, som inte förväntades ha någon chans
mot riddarna, genom sin taktiska flykt skulle locka fienden att förivra sig. Medan
riddarnas hästar fick problem med pålarna och riddarna själva ansattes av fotsoldaternas pilar skulle andra osmanska kavallerister anfalla dem i flankerna. Det var en
klassisk taktik som muslimska fältherrar hade använt många gånger i strider mot
västerlänningar. Planen hade en klar svaghet: den förutsatte att de franska riddarna, även om de lät sig luras, inte skulle kunna röja infanteriet ur vägen och storma
vidare mot Beyazits egen position. Men det var en risk sultanen var villig att ta.
Ignorerade kungens varningar
Slaget vid Nikopolis utkämpades den 25 september år 1396 mellan en osmansk styrka på
mellan sextontusen och tjugotusen man och en troligen jämnstark kristen styrka. Slaget
slutade med en avgörande osmansk seger som blev förödande för det kristna Europa.
Ur Breslaumanuskriptet, 1472.
I det kristna krigsrådet rådde högst delade meningar om hur slaget skulle utkämpas. Kung Sigmund yrkade på att valakerna och transsylvanerna skulle angripa
först och röja de turkiska förtrupperna ur vägen. Först därefter skulle det franska
riddar­kavalleriet angripa, medan ungrarna och övriga korsfarare slöt upp som stöd­
trupper bakom dem. Mircea, liksom Coucy, höll med om att detta var en bra plan.
Flertalet fransmän, i synnerhet de burgundiska adelsmännen, vägrade emellertid
att acceptera Sigmunds förslag. Blotta tanken på att låta valaker och transsylvaner få
äran av att leda anfallet mot de otrogna gjorde riddarna ursinniga. Inför det kompakta motståndet tvingades Sigmund ge sig, mot bättre vetande. Fransmännen och
burgunderna fick den stora äran att inleda anfallet med en sedvanlig frontalattack
från hästryggen. Bakom dem skulle Sigmund anföra huvudtruppen med ungrare,
tyskar och johanniter. Transsylvanerna ställdes på högerflygeln, valakerna under
Mircea på vänsterflygeln. Sigmund förmanade de västeuropeiska riddarna att ta det
lugnt, att inte storma iväg så fort mot turkarna att de skars av från resten av armén.
När slaget väl började ignorerade riddarna kungens varningar. Utan att bry sig
om övriga soldater i den gemensamma hären red fransmän och burgunder rakt
fram mot det lätta osmanska kavalleriet, vilket till skillnad från resten av sultanens
armé (som doldes bakom en kulle) var väl synligt. Turkarna vek tillbaka, helt enligt
planen. Inom kort befann sig riddarna mitt i det område som Beyazit låtit preparera
med spetsiga pålar i marken. Bågskyttarna öste pilar över dem, även det planenligt.
Men tvärtemot vad sultanen hoppats hade detta ingen större effekt på de bepansrade och energiska västeuropéerna. De riddare som mist sina hästar övergick omgående till att rycka upp pålarna för att göra framryckningen lättare för kamraterna.
Följden blev att det osmanska infanteriet, som var lätt beväpnat, tvingades ta emot
den fulla tyngden av ett segerrikt franskt rytteri med lansar och svärd. De fotsoldater som inte stupade flydde till säkert avstånd från striden för att söka omforma sig.
Riddarna red vidare. Framför sig hade de ännu en svärm turkiska kavallerister,
förmodligen delar av samma lätta kavalleri som de redan slagit på flykten tidigare
under slaget. Trots att de turkiska ryttarna fått förstärkningar hade de även denna
gång ingen chans mot riddarna. Allt motstånd sveptes undan och stridszonen förflyttades allt hastigare mot den plats på slagfältet där Beyazit själv befann sig.
Fältrapporter Medeltida borgar – belägring
ERICH LESSING/IBL BILDBYRÅ
Fältrapporter Medeltida borgar – belägring
Fällan slår igen
Några av de mest erfarna franska befälhavarna, som Coucy, ville nu hejda framryckningen. Avståndet var stort mellan riddarna och resten av armén under Sigmund, som man lämnat långt bakom sig. Dessutom hade de ständiga striderna mot
den ena turkiska truppen efter den andra gjort många riddare trötta. Majoriteten av
fransmännen vägrade dock att lyssna på sådant prat. De trodde att slaget var över
och att det enda som återstod var att plundra det turkiska lägret. Alltså red man
vidare, rakt in i Beyazits sista fälla.
Det osmanska kavalleriet slog till på båda flankerna med full kraft och tvingade
fransmännen att hejda hästarna och försvara sig. Till en början hade de framgång och
slog tillbaka fienden, men när sultanen skickade fram utvilade sipahi, tungt elitrytteri, vände krigslyckan. Åtskilliga fransmän och burgunder flydde bakåt, i riktning
mot Donau, medan andra valde att bli kvar och värja sig efter bästa förmåga. Många
stupade. Andra, däribland Coucy och Johan av Burgund, föll i turkisk fångenskap.
Medan allt detta hände hade den kristna huvudstyrkan under kung Sigmund
långsamt avancerat framåt för att, så gott det nu gick, bistå riddarkavalleriet. Plötsligt, antagligen vid åsynen av flyende riddare som kom springande mot dem, gick det
upp för kungens folk att fransmännen lidit nederlag. I detta läge, om inte tidigare,
valde valakerna och transsylvanerna att lämna slagfältet. Orsaken till deserteringen
Under senmedeltiden genomfördes flera korståg, i vilka de kristna oftast led nederlag
mot de muslimska styrkorna. Flera länder i Syd- och Mellaneuropa kände sig hotade
av osmanernas framfart. I detta läge proklamerade påven Bonifatius IX ett nytt
korståg, i vilket flera länder kom att delta – däribland Ungern. Sigmund var kung av
Ungern från 1387, senare även härskare av Tyskland. Målning från 1420-talet i
Kunsthistorisches Museum i Wien.
Fältrapporter Medeltida borgar – belägring
är lätt att fastställa. Valaker och transsylvaner hade inget att vinna på att utkämpa
ett förlorat fältslag. De ogillade Sigmund och hans ungrare, och de var rädda för
turkiska repressalier. Men Sigmund själv gav inte slaget förlorat. De ungerska och
tyska trupperna, som ju var intakta och obesegrade, fortsatte framåt och fick snart
stridskontakt med det turkiska infanteri som hade lyckats omgruppera sig efter sitt
tidigare nederlag mot de franska riddarna. I den drabbning som följde segrade de
kristna. Den bayerske soldaten Johann Schiltberger, som långt senare berättade om
slaget i sina memoarer, har skildrat striden och redogjort för hur hans bayerske
länsherre förlorade sin häst i tumultet.
Efter att ha slagit fotsoldaterna på flykten angreps Sigmunds soldater av osmanskt kavalleri. Fältslaget nådde sin kulmen. Striden böljade fram och tillbaka
och utgången var länge oviss. Avgörandet kom när Stefan Lazarevitj och hans serber plötsligt red in på scenen och överföll de allt tröttare korsfararna. Huvudbaneret föll till marken. Ungrarna började retirera, till en början under ordnade former
men sedan i panik.
Fältrapporter Medeltida borgar – belägring
Många av de korsfarare som lyckades ta sig fram till Donau välkomnades på de
italienska skeppen, där de var säkra. Vissa valde att låta sig överskeppas till Valakiet, medan andra (hit hörde Sigmund själv) for ända till Konstantinopel. Men långt
ifrån alla var lika lyckosamma. Åtskilliga korsfarare drunknade eller sköts ihjäl på
flodbankarna av förföljande turkar. De som hamnade i fångenskap och var för lågättade för att kunna ge inkomst i form av höga lösesummor gick ett oblitt öde till
mötes. Hundratals – enligt vissa källor tusentals – kristna fångar massakrerades på
sultanens order. Den ovannämnde Schiltberger undkom döden endast för att han
bedömdes vara för ung (16 år). Istället måste han tillbringa ett par decennier i turkiskt slaveri, ända tills han lyckades fly hem till Bayern 1427.
Utgången var inte given
Nederlaget vid Nikopolis var föremål för omfattande diskussioner redan på senmedeltiden. Krönikörerna skyllde gärna på de kristnas övermod. Om de förhävt
sig mindre, varit mindre stolta och pråliga och mer fromt sinnade i sitt heliga värv
Hur såg arméerna ut? På vilka punkter skilde de sig åt?
Kärnan i korstågsarmén utgjordes av tungt beväpnat riddarkavalleri. Orsaken var ideologisk
snarare än militärteknologisk. Ett av huvudsyftena med korståget var att de kristna riddarna
skulle vinna ära och ryktbarhet i Guds heliga krig. De västeuropeiska adelsmännen var
synner­ligen medvetna om sin höga status. Riddarna gjorde en uttrycklig poäng av den egna
moraliska och militära överlägsenheten. Att avstå från sin centrala roll till förmån för lätt­
beväpnade båg- och armborstskyttar – som också fanns med i armén, men inte alls i så stor
utsträckning som varit nödvändigt – var otänkbart för en fransk eller tysk ädling. De hoppades
få inleda slaget med att storma rakt fram iförda tunga rustningar och krossa fienden med
lansar. Om de miste sina hästar var de beredda att sälja sina liv dyrt med svärd i hand. Inget
fick stoppa dem.
Även kung Sigmund förfogade över ett traditionellt riddarkavalleri, format efter västeuro­
peiskt mönster tidigare under 1300-talet, då Ungern styrdes av franskättade kungar av huset
Anjou. Dessutom hade ungrarna ett betydligt mer omfattande lätt kavalleri med bågskyttar,
en ungersk militär specialitet, vartill kom vanligt fotfolk och en stor skara szekler, folk från
östra Ungern som bestod av alla möjliga grupper, inklusive ättlingar till asiatiska nomadfolk
som bosatt sig i landet på 1200-talet. Valakerna, som leddes av sina stormän – vojvoder och
bojarer – förfogade också över ett litet kavalleri med elitkrigare, så kallade viteji, men betyd­
ligt viktigare var deras beridna fotfolk, voinici.
Även osmanerna hade flera olika typer av trupper. Liksom hos korsfararna åtnjöt kavalle­
riet högst prestige. Det traditionella turkiska rytteriet bestod av beridna bågskyttar som för­
sörjdes av turkiska stammar enligt ett roteringssystem: en enskild turkisk grupp åtog sig att
sätta upp en välövad ryttare med pilbåge. Vid tiden för slaget vid Nikopolis var dock denna
tradition på väg att konkurreras ut av nya militära system. Det viktigaste var knutet till läns­
väsendet. Ett osmanskt län kallades timar och dess innehavare timarli. Varje läntagare måste
för sultanens räkning mönstra ett visst antal soldater, vilka tjänstgjorde mellan mars och
oktober. På det bysantinska Balkan hade ett liknande system, pronoia-väsendet, utvecklats
på 1100- och 1200-talen, varför greker, bulgarer och andra folk hade lätt att anpassa sig till
osmanernas länsväsen och själva delta i det. År 1396 dominerade timarli det turkiska
kavalleriet. Ryttarna var mycket vältränade och klarade lätt av att omgruppera sig efter att
ha skingrats av fientliga attacker, något man knappast kunde säga om det västeuropeiska
riddarkavalleriet. Men den verkliga eliten i Beyazits rytteri var en annan styrka: de fruktade
sipahi, direkt underställda sultanen. De bestod endast av sex regementen med ett par hundra
ryttare i varje, men fåtaligheten vägdes upp av stor skicklighet och tung beväpning.
Även det osmanska infanteriet var uppdelat i ordinära truppavdelningar, rekryterade från
muslimsk bondebefolkning, och elitförband. Det mest ryktbara av de sistnämnda var janits­
jarerna, ett ord som ordagrant betyder ”nya trupper”. Janitsjarkåren hade skapats av Beyazits
far och skulle under flera sekler vara en spjutspets i den turkiska armén och en icke obetydlig
maktfaktor i osmansk politik. Förutom dessa styrkor kunde Beyazit, som nämnts, räkna med
stöd från Stefan Lazarevitjs serber. Serberna hade både hög- och lågadligt kavalleri med för­
hållandevis god beväpning.
Som vanligt när det gäller medeltida krig är det omöjligt att fastställa omfattningen av de
väpnade styrkorna. Krönikörer från Tyskland har angett den fransk-burgundiska arméns
storlek till mellan 6 000 och 10 000 man, men sådana siffror är högst osäkra. Vi vet att
omkring tusen franska riddare och lika många väpnare drog ut i strid, men på varje riddare
gick det flera tjänare och följeslagare. Enbart Jean le Meingre, kallad Boucicaut, en av de
främsta franska befälhavarna, åtföljdes av 70 personer, varav 15 riddare. Förutom dessa fri­
villiga rekryterades uppskattningsvis 2 000 fotsoldater och kanske så många som 6 000
övriga legoknektar. Därtill kom att en annan armé sattes upp av adelsmän i Tyskland, och här
är siffrorna ännu mer osäkra.
Nutida forskare brukar försiktigt räkna med att de samlade korsfararstyrkorna torde
ha uppgått till cirka 16 000 man, vilket var ungefär lika många krigare som den osmanske
sultanen kommenderade vid tiden för den avgörande striden. Arméerna var alltså någor­
lunda numerärt jämspelta. (Som mest har historiker spekulerat i att vardera sidan hade så
många som 100 000 man under fanorna, men detta är högst osannolikt.)
Fältrapporter Medeltida borgar – belägring
Fältrapporter Medeltida borgar – belägring
skulle det ha gått bättre, menade man. I dag är det uppenbart att det verkliga misstaget låg i den splittrade befälsstrukturen, som resulterade i oklar ordergivning och
i att korsfararna delades upp i två separata arméer.
Vi får inte göra misstaget att uppfatta utgången av slaget som givet på förhand.
Båda sidor hade en potential för att vinna. Korsfararna hade en stor fördel genom
att deras riddarkavalleri var i princip omöjligt att stoppa när det väl släpptes loss
mot fienden, oavsett om sultanen gillrat taktiska fällor eller inte. Om bara ungrarna och tyskarna hållit sig väl framme, i nära kontakt med fransmännen och burgunderna, är det inte alls omöjligt att slaget vid Nikopolis hade slutat med kristen
seger.
Nu blev det inte så. Slaget vid Nikopolis har gått till historien som den senmedeltida kristenhetens allra största och bittraste nederlag.
Besegrandet av korsfararna i slaget vid Nikopolis bar med sig stor ryktbarhet
för sultan Beyazit I och segern avbildades ofta i osmansk konst, såsom denna
bok­illustration från 1500-talet.