4/2013 - Martin Gardberg

Föreningsbandet
BRÖDRATIDSKRIFT FÖR STOR CAPITLET I FINLAND AV SVENSKA FRIMURARE ORDEN
• Nr 4/2013 (66)
Redaktionen
Innehåll
Chefredaktör och ansvarig utgivare
Guy Catani, DKM
Auli Markkula
Exemplet och
ledstjärnan
Redaktör
Lasse Hedman (till 31.12.2013)
Martin Gardberg (fr.o.m. 1.1.2014)
– material­bearbetning
Grafiker, Christel Westerlund
– layout och produktion
Tom Waselius
s. 4
Redaktionssekreterare
Teljo Kolkka
– ekonomi, recipientuppgifter, prenumerationer
Redaktionsråd 2013
Guy Catani, ordförande
Björn Federley till 31.12.2013
Sam Björklund fr.o.m. 1.1.2014
Lasse Hedman (till 31.12.2013)
Martin Gardberg (fr.o.m. 1.1.2014)
Teljo Kolkka
s. 12
Frimurarmuseet i
Helsingfors välkomnar dig
Regionredaktörer 1.1.2013
S:t Augustin, Björn Federley
Hans Henrik Boije, Ronny Holmqvist
Axel Gabriel Leijonhufvud, Kim Isaksson
Phoenix, Rudy Palmberg
Tyrgils, Göran Strengell
Frimurarsamhället i Jakobstad, Sten Westerholm
Frimurarsamhället i Mariehamn, Rolf H. Söderback
Frimurarsamhället i Vasa, Max Jansson
Frimurarsamhället i Åbo, Leif Holmberg
Martin Gardberg
s. 22
Redaktionens adress
Föreningsbandet
Stor Capitlet i Finland
Nylandsgatan 9 F, 00120 Helsingfors
Föreningsbandets följande fyra nummer
utkommer:
nr 1/2014, vårnumret
1 mars
nr 2/2014, sommarnumret 1 juni
nr 3/2014, höstnumret
1 september
nr 4/2014, vinternumret
1 december
Annonser
Annonschef Bo Gerkman
Tilinurkka tel: 0400 449 724
OBS! Materialdatum:
Senast fem (5) veckor före utgivningsdatum!
Prenumerera på Föreningsbandet
genom inbetalning av prenumera­tions­avgift till
Föreningsbandets konto: Aktia Bank 405540–21267 i Finland
Betalningar i Sverige:
via Bankgiro nr 5128–9692 Föreningen Granatenhjelm. Meddela vid betalningen prenumeran­tens namn och postadress.
Prenumerationsavgifterna är:
i Finland EUR 20,- och i Sverige SEK 220,Prenumerationen omfattar de fyra följande
numren fr.o.m. inbetalningen.
Omslaget:
Mellan två ”pelare” ser vi Sketet
S:t Andreou på Athos. Foto: Guy Catani.
2
Föreningsbandet nr 4/2013 • December 2013
Fyra klosterbröder
på pilgrimsfärd
Lars Jakobsson
•
•
•
•
•
•
•
•
•
•
•
•
•
•
•
•
Ledaren: Mina bröder, s. 3, Guy Catani
Den första under Storlogen i Finland arbetande finskspråkiga
logen i Sverige invigd, s. 8, Juhana Häme
Med glimten i ögat, s. 10, Kim Isaksson
Intervju med Karl von Smitten, s. 10, Kyrkpressen
Anders Gabriel Sundström håller föredrag och konserterar i
logen Santa Cecilia, s. 14, Anders Gabriel Sundström
Vem var Albert Göring?, s. 18, Folke Freund
Stormästaren besöker S:t Johanneslogen S:t Peder, s. 20,
Rafael Söderberg
S:t Andreaslogen Henrik Tavast fyllde 10 år 11.10.2012, s. 26,
Leif Norrgård
Från olja till blyglas, s. 28, Lars Hedman
Sibelius och hans frimurarmusik, s. 30, Tom Waselius
Tyrgils välförsedda bibliotek, s. 32, Göran Strengell
Vår nya redaktör för Föreningsbandet Martin Gardberg, s. 33,
Martin Gardberg
Golf: Kampen om den gula kepsen, s. 34, Charles Elmgren
Tyrgils frimurargolf 2013, s. 35, Gunnar Nyström
Kryss, s. 36, Rolf Söderback
Antagna bröder, s. 38
Foto: Lars Jakobsson
Ledaren
Mina bröder
G
enast i början av vår frimurarvandring, genast under vår reception i grad I får vi höra
våra fyra frimurardygder, ja inte bara höra
dem utan vi blir flera gånger påminda om dem.
Och detta sker om och om igen under vår frimurarvandring, inte bara i grad I utan i alla grader under
hela vår frimurarvandring.
Det vad vi däremot inte får höra eller vad vi inte
blir undervisade i är hur vi skall omsätta dessa frimurardygder i praktiken i den allmänna världen,
hur vi kan och skall använda dem ute bland våra
nära och kära och våra medmänniskor. Och då
kommer vi till den grundläggande frågan: Är jag
en verklig frimurare eller? Som jag många gånger
tidigare konstaterat är det lätt att vara frimurare
bland bröder i logen eller vid brödramåltiden. Men
är jag en frimurare ute i den allmänna världen? Hur
omsätter jag vår dygder i praktiken?
Till denna fråga återkom jag flera gånger under
vår pilgrimsvandring nu på hösten på Athos. (Se
reseskildringen på annan plats i detta nummer av
Föreningsbandet). Under de många och långa timmarna och stunderna i de mörka kyrkorna kom
denna fråga åter och åter upp för mig. Hur har jag
omsatt våra frimurardygder under min vandring
som medmänniska? Hur har jag uppfyllt mina plikter mot min nästa? Flera gånger under mässorna i
de olika klostren kom bibelversen i Matt 7:12 för
mina ögon:
”Allt vad ni vill att människorna skall göra för
er, det skall ni också göra för dem.”
Mina bröder, årets Adventstid har just inletts och
om några veckor firar vi Jul. Om vi alla frimurarbröder skulle komma överens om att denna Jul ger
vi våra nära och kära samt alla våra medmänniskor
och oss själva en julgåva som innehåller löftet om
att försöka uppfylla och omsätta våra fyra frimurardygder i praktiken under det kommande året och
i framtiden. Hur vi gör det kommer an på var och
en själv, det finns ingen patentlösning.
Med dessa tankar önskar jag er mina bröder
samt era nära och kära
En God Jul och Ett Välsignat Nytt År
Guy Catani
Föreningsbandet nr 4/2013 • December 2013
3
Det stora frimurargestalterna, del I
Auli Markkula
Exemplet och ledstjärnan
V
i har i år firat 90-årsminnet
av det svenska frimureriets
återuppväckande i Finland år
1923, efter en 110-årsperiod i malpåse under den tid Finland utgjorde
ett ryskt storfurstendöme. Under den
långa parentesen dog dock den frimureriska tanken aldrig ut helt, och det
verkar snarare som om förryskningssträvandena i början av det senaste seklet skulle ha stärkt den frimueriska
drömmen hos ett antal förhållandevis
inflytelserika män i huvudstadstrakten. Deras dröm ledde till att Granatenhjelms stiftelse grundades år 1913,
officiellt för att sköta major Fredrik
Granatenhjelms grav, men med det
förtäckta ändamålet att om de yttre
förhållandena skulle förändras en
gång återuppta det frimureriska arbetet i vårt land. Detta lyckades ju sedan
år 1923, då S:t Johannes Logen S:t Augustin startade sitt arbete på nytt den
3 april.
Den skara män som lyckades med
bedriften att återetablera det svenska
frimureriet var inte stor, sammanlagt
bara ca 20 personer. Frimureriet fick
dock omedelbart vind i seglen, och antalet medlemmar ökade snabbt under
1920- och 1930-talet. Den här expansionen krävde både organisatoriska
och ekonomiska ansträngningar, och
det var många bröder som med engagemang och energi arbetade för att
föra frimureriet framåt och ge det en
stabil bas att stå på. Utan att förringa
någon insats är det bland dessa många
ändå två frimurarprofilerprofiler som
Porträtt i Ordenshusets bibliotek. Fritt
efter Antti Favén, Laura Järnefelt.
4
Föreningsbandet nr 4/2013 • December 2013
avtecknar sig speciellt skarpt mot den
frimureriska horisonten och vilka mer
än alla andra bidragit till att vi i dag står
så väl rustade för vårt frimureriska arbete
som vi gör. De här två bröderna recipierade båda i S:t Augustin år 1924, och
kom mycket snabbt att få betydelsefulla
poster och ämbeten inom frimureriet i
Helsingfors. De här två bröderna hette
Auli Markkula och Ane Gyllenberg. De
här bröderna kom omedelbart, och
speciellt under 1930- och 1940-talet att
bilda ett väldigt sammansvetsat par, som
diskuterade allting sinsemellan, drog
upp planer för framtiden och lade ner
stor energi på att förverkliga sina planer. Av dem var Auli Markkula den som
kom att utgöra exemplet och ledstjärnan
för Ane Gyllenberg, och den som inspirerade Ane till att lägga ner så mycket
arbete, energi och också ekonomiska
tillgångar på frimureriet. Man kan säga
att Ane Gyllenberg definitivt inte hade
blivit den frimurare han blev utan Auli
Markkula.
Vem var då Auli Markkula, denna
för dagens frimurare förhållandevis
okände broder?
Auli Nikodemus Markkula föddes i S:t
Michel den 22 augusti år 1886. Hans
far var förste kapellanen i S:t Michels
stads- och landsförsamling Karl Gustaf
Markkula, och hans mor Edith Sofia
Gräsbeck. Auli Markkula blev student
från Finska Normallyceum i Helsingfors
den 13 maj 1905, och skriver själv att
han lämnade föräldrahemmet i juni
1896, sannolikt för att inleda studierna
vid läroverket i Helsingfors. Efter studentexamen studerade Auli Markkula
vid Kejserliga Alexanders Universitetet i
Helsingfors och avlade den 23 maj 1911
allmän rättsexamen. Därefter inskrevs
han som auskultant vid Åbo Hovrätt
den 29 maj 1911, och erhöll vicehäradshövdings titel den 29 maj 1914. Han
tjänstgjorde redan från 1911 ända till
1943 i Finlands Hypoteksförening, från
1929 såsom verkställande direktör. Han
satt ytterligare under 1920- och 1930talen i flera bankers och försäkringsbolags styrelser och direktioner. Under år
1918 var han undersökningschef vid
Kuopio fångläger under frihetskrigets
avveckling.
Sin frimurarebana inledde
Auli Markkula då han recipierade i S:t Augustin den 26
september 1924. Andra graden fick han den 25 november 1925, tredje graden den
22 oktober 1926, och sedan
grad IV–V den 30 januari
1928, grad VI följande dag
den 31 januari 1928 (de här
graderna, liksom alla kapitelgraderna fick han i Stockholm), grad VII den 24 januari 1931, grad VIII den 25
februari 1933, grad IX den 11
april 1937 och grad X den 22
mars 1941. Den 10 februari
1949 blev Auli Markkula
utnämnd till Riddare och
Kommendör med Röda
Korset och tillika Riddare av
Auli Markkulas riddaresköld visar på svart botten
Kunglig Carl XIII:s Orden,
ett upprest svärd med rättvisans vågskålar lagt på
men på grund av sjukdom
ett ordens­tecken. Namn och devis lyder översatta:
EQUES A RESTITUTIONE, Riddare av återförening,
hade han inte möjlighet att
RESTITUTIO IN DEO CREAT EXPIATIONEM, Åter­förening
vare sig år 1949 eller år 1950
i Gud skapar försoning.
resa till Stockholm för att
dandet av Brödraföreningen Tyrgils i
recipiera vid SLL:s högtidsdag, och den
Viborg år 1936, och dess omvandling
1 oktober 1950 avled han efter flera års
till en fullvärdig J­ ohannesloge 1938.
sjukdom.
Utvecklandet av logeverksamheten,
Auli Markkulas ämbetsmannabana
grundandet
av nya loger och i slutänbörjade som Förste Sekreterare i S:t
dan drömmen om att grunda också en
Augustin 1931–1933, därefter blev
kapitelloge i Finland var den centrala
han ADM 1933–34, FDM 1934–38,
grundtanken för Auli Markkula som frioch OM 23.2.1938, vilket ämbete
murare. Den här grundtanken odlade
han innehade till sin död 1.10.1950.
han tillsammans med Ane Gyllenberg,
Parallellt med ämbetsmannaskapet i
den grundtanken utvecklade de båda
S:t Augustin var han dessutom ADM i
bröderna tillsammans under många
Phoenix 18.10.–2.12.1935, och FDM
kvällssamtal efter brödramåltiderna,
2.12.1935–11.2.1938. Hans frimureoch vid många informella träffar. Det
riska engagemang inskränkte sig ändå
här tankeutbytet kan man följa upp i
inte till bara de ämbeten han beklädde,
den fascinerande korrespondens som
utan han verkade och påverkade starkt
finns kvar i de båda brödernas frimubåde inom Föreningen Granatenhjelm
reriska kvarlåtenskap. Auli Markkulas
och rent allmänt inom frimuraresaminsats som klartänkt föredragande och
hället. Ett mycket belysande exempel
pådrivare i de här frågorna har varit av
är återuppväckandet av SAL Phoenix,
oerhört stor betydelse för det svenska
som Auli Markkula var initiativtagare
frimureriets utveckling i vårt land, spetill, och den drivande kraften bakom.
ciellt under de första decennierna efter
Det var han som uppställde budget för
återuppväckandet.
projektet, det var han som underhandDet är ändå inte bara i form av grunlade om lämpliga lokaler för logen, och
dandet av nya enheter som vi har skäl att
i hög grad han som organiserade den
minnas Auli Markkula. En kanske ännu
byggnadskommitté som sedan under
mer fundamental insats gjorde han först
Ane Gyllenbergs ledning skötte det
som sekreterare och sedan från år 1943
praktiska byggandet. Auli Markkula var
som ordförande för Föreningen Graockså mycket starkt involverad i grunFöreningsbandet nr 4/2013 • December 2013
5
Teckning i Ordens museum av Eric
Vasström, 1926.
natenhjelm. Sekreterare blev han 1933,
och då kan man i de Granatenhjelmska
arkiven se en plötslig uppryckning; före
1933 var det litet si och så med protokoll och annan dokumentation, sannolikt beroende på att samma några personer satt som ämbetsmän i logen och
som styrelsemedlemmar i Föreningen
Granatenhjelm. Samtidigt, i början av
1930-talet, började mörka moln hopa
sig över den frimureriska horisonten i
form av den antifrimureriska rörelsen.
Den hade mycket av sin grogrund i de
politiska vindarna, och i utvecklingen
i Tyskland. Under de första tio åren av
Föreningen Granatenhjelms historia
hade en mängd större och mindre donationer gjorts till frimureriet, ibland donerade till SJL S:t Augustin, någon enstaka gång till Föreningen Granatenhjelm,
och ofta lätt adresslöst till frimureriet.
Eftersom logen S:t Augustin inte var en
registrerad juridisk person kunde logen
inte heller formellt besitta medel. Det
var sannolikt Auli Markkula som insåg
faran med den flummiga ekonomiska
organisationen inom frimurarsamhället
i Helsingfors. I varje fall fick han 1934
i uppdrag att uppgöra en plan för hur
ekonomin skulle organiseras för att
6
Föreningsbandet nr 4/2013 • December 2013
säkerställa att de frimureriska medlen
inte skulle konfiskeras om det skulle gå
så illa att frimureriet skulle förbjudas
helt och hållet i vårt land. Han skred
till verket med all den noggrannhet och
juridiska expertis som var hans kännetecken, och år 1935 presenterade han en
detaljerad plan för hur ekonomin skulle
organiseras med Föreningen Granatenhjelm som central juridisk person. Den
planen tillställdes ännu Drätseldirektorium för godkännande, och efter utlåtande och besök av Drätseldirektoriums ordförande Charles Dickson trädde
Markkulas plan i kraft år 1936. Den gick
i grunden ut på att all egendom ägdes
av Föreningen Granatenhjelm, som därmed fick den position och struktur som
den har ännu i dag som är.
Ända till sin död 1943 var Gösta Salingre Föreningen Granatenhjelms ordförande, men från början av 1930-talet
var den som styrde och ställde inom
föreningen nog Auli Markkula. Ordförande blev han efter Gösta Salingres
död hösten 1943, men föreningens ekonomi och verksamhet under de svåra
krigsåren hade han redan sysselsatt sig
med från början av kriget. Under kriget
kunde av naturliga skäl inga årsmöten
hållas, och först 1946 hölls årsmötena
för år 1942, 1943, 1944, 1945 och 1946
på en gång, igen allting organiserat av
Auli Markkula. Tillsammans med sin
förtrogne Ane Gyllenberg såg han till att
föreningens ekonomi hölls någorlunda
intakt trots de svåra åren och penningvärdets nedgång. Mot slutet av 1940-talet påverkade Auli Markkulas sjukdom
honom mer och mer, och ofta måste
han inhibera sitt deltagande både vid
sammankomster och möten, men han
följde dock noga med utvecklingen, och
instruerade främst sin förtrogne Ane
Gyllenberg hur han skulle göra. Han
hade aldrig möjlighet att bli dubbad
till Riddare och Kommendör med Röda
Korset, till vilket han blev utnämnd redan 1949, men både samma år och år
1950 var han för sjuk för att kunna resa
till Stockholm till Stora Landslogens
högtidsdag i mars.
En alldeles unik och speciell insats
gjorde arbetsmyran Auli Markkula genom att med början år 1930 samla sina
frimurareminnen i tjocka böcker, i bör-
jan huvudsakligen handskrivna. I de här
böckerna som blev sammanlagt 20 till
antalet tecknade han ned intryck från
samtliga sammankomster han deltog
i, ofta med talen bifogade. Dessutom
limmade han in frimureriska urklipp,
minnesrunor över bröder, födelsedagsnotiser, inbjudnings- och tackkort, och
dessutom en mängd korrespondens
med bröder både i Finland och Sverige.
Hans samlade frimurareminnen, som
han dessutom själv torde ha bundit in
i vackra skinnband, utgör en fantastisk
källa för både historisk, frimurerisk
och kulturell forskning, och tecknar en
levande bild av det frimureriska livet i
vårt land under 1930- och 1940-talen. I
en liten fotnot till en notis om en sammankomst i Phoenix den 5 mars 1937
riktar han sig direkt till Ane Gyllenberg,
och skriver: ”Broder Ane. Då pennan en
gång faller från min hand hoppas jag att
Du skriver slutkapitlet till denna serie
av minnen. Huru vore det om även du
skulle inleda en ny serie frimurareminnen?” Den här skriftliga uppmaningen
från en synnerligen uppskattad och avhållen broder kan man anta att var gnistan som fick också Ane Gyllenberg att
börja nedteckna sina minnen, som kan
följas ända till 1973, och tillsammans
med föregångaren Auli Markkulas minnesalbum ger en fantastisk insyn i frimureriet i Finland under mer än 40 år.
Ane Gyllenberg skriver i en efterskrift, författad i januari 1973, och inlimmad i hans första minnesbok om
Auli Markkula: ”Auli Markkula, min
bäste vän; Frimuraren, såsom jag såg
det, framom alla andra, den klartänkte,
faste, oskiljaktlige, den levande själen
i den yttre verksamheten, och likaså i
den inre, den oersättlige, gick bort i en
tid då han för oss hade varit av den allra
största betydelse.” Den beskrivningen
av en av 1900-talets mest betydelsefulla frimurare i Finland kan nog sägas
vara den mest initierade, skriven av den
person som allra bäst kunde formulera
en karaktäristik av Auli Markkula, och
den förtjänar att stå som ett äreminne
över en sann frimurare, vars inflytande
påverkar oss än i dag, år 2013.
Text: TOM WASELIUS, R&K, KM
Foto: Martin Gardberg, VIII
Det finska frimurar­
systemets första
riksomfattande
symposium för de
associerade graderna
i Joensuu 25–26.1.2014
De associerade gradernas organisationer i det finska
frimurarsystemet anordnar det första gemensamma
riksomfattande symposiet i Joensuu, Hotel Kimmel
25–26.1.2014. Rätt att delta har de finska associerade
gradernas bröder, dvs. märkesmästarmurare eller högre
och SFMO-bröder av IV–V graden eller högre.
Tvådagarstillställningen är avec och har ett digert och
intressant program, bl.a. lunch 25.1 med tal av Urgamla
och Antagna Ritens Högste Storkommendör Kurt Österberg, festseminarium, festmiddag och följeslagarprogram.
Söndagen 26.1 hålls det mässa i Joensuu lutherska kyrka
eller alternativt liturgi i Joensuu ortodoxa kyrka samt
avslutningslunch där talet hålls av Storkonklavens i Finland
Storsuverän Risto Rydman.
Tema för festseminariet är ”Öst och väst möts”.
Föredrag hålls av H.H. biskopen av Helsingfors, metropolit
Ambrosius från den ortodoxa kyrkan, biskop emeritus Wille
Riekkinen från den lutherska kyrkan samt från frimurarna
stormästaren för Storprioratet av Tempelriddarna Anssi
Arpiainen och Storchaptrets för Royal Arch i Finland förste
storprincipal Matti Hokkanen. I föredragen granskas
skillnader mellan öst och väst samt förenande faktorer
ur teologiska (ortodoxa/lutherska), kulturella och folkligt
traditionella och frimurarfilosofiska synvinklar.
Följeslagarprogrammet består av en guidad sightseeing i
Joensuu samt besök i Joensuu konstmuseum, Ortodoxa
seminariets kyrka och Ortodoxa kulturcentret.
Utöver god mat erbjuder lördagens festmiddag
musikprogram, bl.a. uruppförandet av ett opus som
komponerats för symposiet, och tal av stormästaren för
Märkesmästarmurarna i Finland Tapio Vartiainen.
Symposiets karitativa objekt är förebyggande av utslagning
och ensamhet hos barn och unga. Samarbetspartner
är Mannerheims Barnskyddsförbund, som får mottaga
de hopsamlade medlen vid avskeds­lunchen. Till stöd för
det karitativa projektet säljs slipsar och scarfar av siden
samt specialfrimärken och grundläggarmedaljer, som kan
rekvireras på symposiets nedan angivna e-postadress.
Mer information av organisationskommitténs ordförande
Pekka Ripatti tel. +358 50 567 1107 eller e-post pekka.
[email protected]. Fullständigt symposieprogram har
publicerats i Koilliskulma 4/2013.
Anmälning senast 18.12.2013 med e-post
[email protected], då även
måltidsavgifterna senast skall betalas, betalningsmottagare
Symposium 2014, konto nr FI34 1040 3500 4506 83.
Priser per person: luncher à 25 euro, eftermiddagskaffe
8 euro och festmiddag 80 euro.
Ange önskad tillställning vid anmälningen.
Hotellbokningar direkt hos hotellet. Sokos Hotel Kimmel
har reserverat en deltagarkvot fre–sön 24–26.1.2014
med koden ”Symposium-majoitus”. Bokningar i kvoten
skall göras senast 10.1.2014. Rumspriser: standard 84
euro/enkelrum/d och 104 euro/dubbelrum/d; superior
104 euro/enkelrum/d och 124 euro/dubbelrum/d.
Kontaktuppgifter till Sokos Hotel Kimmel: adress Itäranta 1,
80100 Joensuu, tel. 0201234663, www.sokoshotels.fi
Välkommen!
Symposium 2014 organisationskommittén
Föreningsbandet nr 4/2013 • December 2013
7
Storlogen i Finland får fotfäste i Sverige
Invigningslogen har öppnats. Vid podiet fr.v. deputerade SM Jaakko
Holkeri, SM Juhani Vuori och vår Ordens SM Anders Strömberg.
I förgrunden skymtar det specialtillverkade altaret enligt
den finska ritualen med sina tre trippelljusstakar.
Den första under Storlogen
i Finland arbetande finskspråkiga
logen i Sverige invigd
Stormästare Juhani Vuoris tal vid invigningen av logen Telge 169 den 14.9.2013
S
verige och Finland har en lång gemensam historia, också inom frimureriet.
Svenska tiden är en period inom Finlands historia som traditionellt ansetts börja omkring år 1150, då
Sveriges kronpretendent Erik Den Helige och biskop Henrik enligt S:t Erikslegenden gjorde det första korståget till
sydvästra Finland. Om när den svenska
tiden börjar finns dock en mängd oklarheter och meningsskiljaktigheter. Klara
historiska bevis för stabiliseringen av
svensk överhöghet i Finland finns först
hundra år senare, 1259, då det andra,
sannolikt verkliga korståget till Finland
gjordes. Svenska tiden i Finland slutade
med Finska kriget år 1808–1809.
Då frimureriet kom till Finland vid
8
Föreningsbandet nr 4/2013 • December 2013
mitten av 1700-talet hade Finland varit
en del av Sverige i mer än ett halvt årtusende. Liksom många andra strömningar under upplysningstiden kom också
frimureriet till Finland från väster, dvs.
från det dåvarande moderlandet Sverige.
Det första frimurarmötet hölls i Åbo
Augustinusdagen den 28 augusti 1757,
möjligen redan år 1756, men tyvärr har
protokollet inte bevarats. Gradarbetet
inleddes i april år 1758.
Mot slutet av
1700-talet hade frimurarrörelsen redan
fått ett starkt fotfäste i Finland. Till logen S:t Augustin anslöt sig redan under
dess första verksamhetsperiod fram till
början av1800-talet totalt 460 medlemmar, bland dem många inflytelserika
personer på sin tid.
I praktiken upphörde frimurarverksamheten i Finland då Sverige förlorat
Finland till Ryssland i kriget 1809. Finland anslöts till det Ryska kejsardömet
och kejsar Alexander I förbjöd slutligen
frimurarverksamheten år 1822.
När Finland blev självständigt kunde
frimurarverksamheten återupptas på
1920-talet efter en hundraårig tyst period. Från den stunden har det i Finland
sida vid sida funnits två frimurarorganisationer. Den ena som härstammar
från Sverige och fortsätter den svenska
frimurartraditionen som började på
1700-talet och då kom till oss, och den
andra som amerikafinländska frimurarbröder tog med sig när de återvände till
fosterlandet. Även om man kan finna
olikheter i de två systemens sätt att ge
frimurarundervisning är bådas mål detsamma: andlig utveckling och strävan
att göra goda män ännu bättre.
Preliminära diskussioner om möjligheten att starta verksamhet i Sverige
under Storlogen i Finland startade våren
2011. Diskussionerna pågick i positiv
anda under sommaren och i oktober
var Storlogen i Finland redo att lämna
in en formell anhållan till den svenska
broderorganisationen om att starta
verksamheten. Ett positivt svar erhölls
i november.
Telge-logen nr 169 hade sitt konstituerande möte 20.6.2012 och logen
beviljades ett interimistiskt tillstånd
20.10.2012, varefter verksamheten påbörjades och första gradens gradarbete
genomfördes 8.12.2012. Den första
mästarmurargradens gradarbete gjordes
3.4.2013. Logens fundationsbrev överlämnades vid Storlogens årsmöte den
13.4.2013. Logen har hållit sina möten
både i Helsingfors och i Åbo och enligt
planerna flyttar logen till Södertälje på
våren 2014. Då beräknas det finnas ett
tillräckligt antal egna svenska mästarmurare som med stöd av några erfarna
finska bröder kan bilda en officiantkår.
Mina bröder, i dag firar vi en exceptionell fest inom det finska frimureriet,
Telge-logen, som lyder under Storlogen
för Fria och Antagna Murare i Finland,
har invigts, helgats och grundats och
har nu rätt att agera som en regelmässig
Stormästaren Anders Strömberg som på ett avgörande sätt medverkat till att det finska
frimureriet kom till Sverige erhöll Storlogens i Finland storförtjänsttecken med vinkelhake.
I bilden håller han sitt tacktal. Fr.v. Jaakko Holkeri, Juhani Vuori och Anders Strömberg.
loge med säte i Södertälje. Mitt broderliga och stora tack till Svenska Frimurarorden och dess bröder för allt stöd
och all uppmuntran vi har fått då Telgelogen grundades. Jag hoppas och tror att
etableringen av Telge-logen inte endast
visar och förstärker de redan varma och
broderliga frimurarrelationerna mellan
våra länder, utan också berikar och skapar olika aktiviteter inom samarbetet
mellan våra brödraskap.
I det finska frimurarsystemets lärlingsgrad finns ett avsnitt där vi undervisas på följande sätt: ”Frimureriet förenar
män från olika länder, olika religioner
och med olika åsikter och ökar vänskapen mellan sådana som annars skulle
befinna sig långt från varandra”.
Bästa bröder i Telge-logen, låt detta
vara riktlinjen för era kommande verksamhetsår. Försök följa detta råd i ert
vardagliga liv, inte endast i tal, utan
även i era era handlingar och ert inbördes umgänge med andra människor.
Må Skapelsens Högste Byggmästare
leda era handlingar i alla situationer.
foto: JUHANA HÄME, chefred. Koilliskulma
Efter sammanträdet samlades man till
traditionellt gruppfoto.
Föreningsbandet nr 4/2013 • December 2013
9
Foto: Yvonne Lindström
Hänt i AGL
Konstnären Nina Österberg hade inga problem med att fånga AGL:s långvariga
OM Carl-Johan Lindström på olja. Med under porträttavtäckningen var också
Calles efterträdare, OM Anders Lindström.
Med glimten i ögat
Som en del av Ekenäslogen Axel Gabriel Leijonhufvuds
traditionella prolog inför höstens arbete avtäcktes ett
porträtt på logens första ordförandemästare Carl-Johan
Lindström som avslutade sitt värv i vintras.
Calle Lindströms porträtt är gjort av
konstnären Nina Österberg som målade i olja. Några större svårigheter
hade hon inte med att fånga AGL:s
långvarige första OM.
– Det viktiga inför en porträttmålning är att få en uppfattning om
människan. Att få en känsla av hurdan personen egentligen är – är han
allvarlig eller är han en glad prick.
Nå, det visade sig att Nina Österberg upplevde Calle som en positiv
person.
– Hans ögon fascinerade mig.
Glimten finns där.
Nina Österberg arbetar utgående
10
Föreningsbandet nr 4/2013 • December 2013
från fotografier varför hon utsatte
Calle för en hel fotosession och började sedan skissa upp tavlan utgående
från ett antal fotografier. Några speciella svårigheter hade hon alltså inte
från det att hon började – förutom
med håret.
– Han blev för gråhårig, säger hon
men uppger att det inte var något problem att korrigera hårfärgen så att alla
parter var tillfredsställda.
Frågan är om inte Calle borde ha
ändrat sin hårfärg i stället: Grå eminenser behövs alltid!
Text: Kim Isaksson, VIII
I ett nummer av Kyrk­pressen
ingick nyligen en intervju
med vår broder Karl von
Smitten under rubriken
”En man som tar sin tro på
allvar”.
Intervjun präglas som
helhet av betydelsen av
människonärhet i olika
relationer från ungdomstider
till professionell vardag.
Ett ypperligt och för oss
frimurare lärorikt exempel
på detta är hans enkla svar
i sista stycket av intervjun.
Föreningsbandet publicerar
här intervjun i sin helhet.
6 AKTUELLT
KyrKpressen torsdag 26.9.2013 • nr 39
09-612 615 49, [email protected]
En man
som tar
sin tro
på allvar
70 ÅR. Det bästa med Borgå stift i historiskt perspektiv är att det goda kristna
inflytandet från Österbotten via präster
och anställda kommmit hit till Nyland,
säger med. och kir.dr Karl von Smitten.
TExT och FoTo: ROLF AF HÄLLSTRÖM
Det började här på Lärkkulla, säger Karl von Smitten.
Stiftsgården i Karis var hans
inkörsport till kyrkan och
den kristna tron.
– Vi var försökskaniner för
dem som studerade till ungdomsledare, berättar han.
Med de studerande kom en
bit av det kristna Österbotten till hans nyländska hemort. När han i unga år gick
till Karis kyrka var den väl
fylld, till hälften med elever
som gick på folkakademin.
Lärkkullaeffekten märktes senare i Karis-Billnäs
samskola. När von Smitten
var ordförande för Katarinaringen, som den lokala kristliga gymnasistgruppen KGG
hette, hade den upp till femtiotalet aktiva medlemmar.
Under studietiden var Studentmissionen hans andliga hem.
– Vi var de kristna talibanerna, alla kyrkoherdars
skräck, säger han. Vårt fel
var att vi tog kristendomen
på allvar.
Stolliga regler
Sin yrkeskarriär har von
Smitten gjort som kirurg och
otaliga patienter känner honom som den empatiska cancerkirurgen på HUCS. I en
gammal intervju i Kyrkpressen står det att han att varje
gång han går till Stockmanns
varuhus träffar bröstcancerpatienter som han räddat till
livet.
När han jobbade på sjukhus irriterade han sig på
kommunalpolitiker som
gnällde över att sjukvården
är så dyr. Vid senaste kommunalval blev von Smitten
röstmagnet för SFP och är
i dag ordförande i grundtrygghetsnämnden i Raseborg.
– Vill man ha en god nivå på servicen så kostar det,
säger han.
Kommunernas problem är
att riksdagen stiftar lagar om
allt som en kommun ska göra utan att beakta kommu-
KyrKpressen räKnar ner till
Borgå stifts 90-årsjubileum
genom att runtom i stiftet intervjua församlingsmedlemmar
som fyller jämna år.
nernas betalningsförmåga.
Dessutom ger de
stolliga direktiv, säger
han och drar en historia om
ett resurserat boende i hemkommunen som de anhöriga
gillar och där patienter och
personal trivs.
– Men så kommer en centralbyråkrat med måttband
och säger att vessadörrarna
är för smala, att rummen ska
vara minst 20 kvadrat och att
somliga äldre sov i samma
rum och alla hade inte eget
wc. Då var loppet kört för
den enheten.
Detta trots att personerna
i samma rum kan vara dementa och omedvetna om
varandras existens. Det är
stolligt på samma sätt som
att alla över 64 klassas som
åldringar, säger von Smitten
som kommer till intervjun
direkt från sin mottagning
på Eira sjukhus.
Kristna fritt byte
Det är med kirurgin som med
sjöfarten, funderar han kring
vad som hänt under hans fyrtio år i branschen.
– Tidigare var det erfarenhet och fingertoppskänsla
som gällde. Nu är det tekniken.
Digitaliserade röntgenbilder och magnetkamera ger
en tredimensionell bild av
det ställe som ska opereras.
– Resultatet blir mera exakt. Dödligheten har gått
ner. Inom neurologin kan
man göra ofattbart mycket,
Om tekniken har gått
framåt ser von Smitten med
verklig sorg över den oerhört
starka sekulariseringen som
skett under samma period.
– Det är hisnande hur
Karl von Smitten har plockat med sig korset från sitt skrivbord hemma i Ekenäs för bilden framför hemkyrkan i Karis.
kristendomen förlorat terräng, säger han och jämför
med sin uppväxt i Karis. Det
räcker med att läsa Hufvudstadsbladet. För honom är
det en finlandssvensk plikt
att prenumerera på den.
– Islam, sexuella minoriteter och extremfeminister
får inte kritiseras. Men kristna som tar sin tro på allvar är
fritt byte i Husis, säger han.
Paradexemplet är hur kollegan i Kristliga läkarförbundet Päivi Räsänen behandlats genom åren.
Biskoparna verkar vara
fångar i det sekulära systemet och vågar inte säga vad
de tänker.
– Det är bara sannfinländarna som ärligt får säga vad
de tycker i Finland.
I nödens stund
Folkkyrkans och stiftets problem är enligt von Smitten
att en så liten del av medlemmarna tar kristendomen
på allvar. Också för många
kyrkligt förtroendevalda är
det fråga om politik, hur man
förvaltar egendom.
Den kristna patina som
finns kvar är ändå värdefull.
Det ska inte underskattas att
våra sockenkyrkor fortfarande är gudstjänstrum och
inte blivit loppmarknader. Vi
har fortfarande kvar en kris-
”Det är hisnande hur kristendomen förlorat terräng jämfört med
tiden för min uppväxt.”
Karl von Smitten
ten begravningskultur.
– Och i nödens stund, när
katastrofen drabbar, då finns
kyrkan där.
Det gör den inte utan
många medlemmar som
betalar sin kyrkoskatt. I den
nordiska kulturen där vi lever kan man inte på samma
sätt räkna med frivilliga bidrag som till exempel i den
anglosaxiska.
von Smitten säger att alla
präster i stiftet inte nödvändigtvis inser hur viktiga de
kyrkliga förrättningarna är
med tanke på det här.
Om prästen får en aldrig
så liten signal om att han är
välkommen på minnesstund
eller fest efter jordfästning
eller bröllop, då ska han gå,
tar han som exempel.
– En präst ska tycka om att
sitta bland folk, gillar man
inte det kan man inte göra
ett bra jobb. I mitt eget yrke
får man många gånger ta av
sin egen tid för att göra det
där lilla extra för patienten.
Det är ofta de små sakerna
som kan ha verkligt stor betydelse.
Mitt i all sekularisering
finns det också helt fantastiska saker, som skriftskolan
och församlingarnas ungdomsarbete.
– Jag känner både bävan
och tacksamhet, tänk att
ungdomar orkar komma till
kyrkan, säger han.
Han har hittat en osekulariserad oas också för sig själv.
När von Smitten flyttade till
Ekenäs gick han med i frimurarna. Det ledde till att
han fick allvarliga frågor av
sina tidiga trosvänner om
hur det står till med hans tro.
– Man kan inte vara medlem i frimurarna och ställa
sig negativ till kristendomen, är hans enkla svar.
Föreningsbandet nr 4/2013 • December 2013
11
Frimurarmuseets ansiktslyftning
Wenzel Hagelstam, X, museiföreståndare
Frimurarmuseet
i Helsingfors
välkomnar dig
V
årt nuvarande frimurarmuseum i Helsingfors fick sin start 1988
genom broder Tom C Bergroths, XI, förslag till disponering av
utrymmen för museet i Ordenshuset på Nylandsgatan. Museet
uppgraderades 10 år senare, år 1998, under ledning av dåvarande
museiföreståndare, broder Rafael Kyti, X, som med sina historiska
insikter, starkt medverkat till museets nuvarande särprägel. Idag har
det blivit tradition att besöka museet bl a av Ordens gästande bröder
och i anslutning till Ordens regelbundna informationstillfällen för
potentiella nya medlemmar. Museet har också varit aktuell i samband
med olika jubileer och andra festligheter, t ex vid St Augustins 250-års
jubileum, år 2006, hade man ”öppna dörrars dagar” för allmänheten
och då fanns en del av museets samlingar till påseende också i biblio­
teket på Nylandsgatan och senare även i Vasa.
12
Föreningsbandet nr 4/2013 • December 2013
Faktaruta: Stor Capitlet i Finlands frimurarmuseum i Helsingfors på Nylandsgatan
är värt att besöka. Lättast når du museet
i anslutning till ett logebesök eller annars
när du gästar Ordenshuset i Helsingfors.
Museet finns i husets fjärde våning i anslutning till refektoriet och är öppet för envar
intresserad. Vi tar också emot gruppbesök
enligt överenskommelse och brukar då även
visa upp Ordens bibliotekssal och Johannessalen. Museet, som i sin nuvarande form
grundats år 1988, besöks årligen av ca 160
personer och leds sedan 2007 av dess museiföreståndare, konsthandlaren Wenzel
Hagelstam, X. Som museiföreståndarens
amanuens fungerar sedan 2013 ­M artin
Gardberg, VIII. Själva museet består av tre
rum, det sk ”förrummet ” samt det ”gula”
och ”blåa” rummet, totalt ca 60m2. Museet
har drygt 600 föremål, bestående bl a av
fri­murar­relaterade medaljer, prydnader, verktyg, sköldar, porträtt och glaskonst samt frimurarprotokoll och andra -ur­kunder. En del
av m
­ useets samlingar finns även utspridda i
Ordens­husets andra utrymmen.
Nu under år 2013 har vårt frimurarmuseum i Helsingfors fått en ansiktslyftning under ledning av museets
nuvarande föreståndare, broder Wenzel Hagelstam, X. I det sk ”gula” och
”blåa” rummet har väggarna nymålats
med något mildare färgtoner jämfört
med de tidigare. Kulissväggarna, med
de olika texterna och bilderna, har tagits bort och i stället har bägge rummen kompletterats med två vitriner av
ek med draglådor, fyllda med musei­
föremål, från det sk ”förrummet”. Vi har
dessutom i ”gula” rummet tagit ut ur
vitrinskåpet, skyltfiguren i riddardräkt
föreställande en riddare av Carl XIII orden. Våra museala samlingar i ”blåa”
rummet har i år kompletterats bl a med
en stor 1700-tals passare i järn, några
nya intressanta frimurarsköldar och ett
antal frimurarmedaljer.
Museets rariteter är många och av
dem kan bl a nämnas den tidigare omtalade riddardräkten i ”gula” rummet,
som tillhört kung Gustav V och Jean
Sibelius’ nothäfte med frimurerisk ritualmusik, som han själv signerat år
1950. I ”blåa” rummet har vi bl a en
äkta arbetstavla och två ståtliga kandelabrar, alla från 1700-talet. Förrummets
tak pryds av en symbolikrik takkrona
i smidesjärn, som härstammar från ca
1900. Många som sett takkronan har
förvånat sig över uppgiften om att den
faktiskt är en nyanskaffning. Takkronan
har nämligen ansetts passa in så bra i
”förrummets” distinkta stil och atmosfär att många trott att den alltid ingått i
"Gula" rummets riddardräkt av Carl XIII orden.
möblemanget. Även de vackra och karaktärsfulla kakelugnarna i respektive
rum är värda att nämnas i sammanhanget, eftersom de utgör en så synlig
del av husets gamla värdiga utrustning.
Som pricken på i-et har vi dessutom
låtit installera på museets alla fönster
vackra blyinfattade fönsterglas i samma
stil som vi har i refektoriet. Broder Simo
Heinonen, IX, har igen förtjänstfullt
stått för både design och installation.
Genom den nu genomförda ansikts­
lyftningen har också den moderna tekniken nått vårt omhuldade frimurarmuseum, eftersom vi införskaffat till
museet en dator och två tv-skärmar,
den ena till ”förrummet” och den a­ ndra
till ”gula” rummet. Tack vare dessa nya
tekniska hjälpmedel kan vi på ett mera
mångsidigt sätt, visuellt, presentera
­ordens historia och idémässiga bakgrund. Avsikten har också varit att kunna utnyttja museets ”förrum” och dess
tekniska utrustning för andra än rent
museala ändamål, t ex för mindre utbildningstillfällen, möten och luncher.
Slutligen som avslutning en fråga till
broder Wenzel, vår museiföreståndare.
Hur ser du på museets uppgift?
”Vårt frimurarmuseums kanske främsta
uppgift är att ge historisk bakgrundsfakta
om vår Orden och dess idélära, men också
att fungera som ett fönster mot den allmänna världen och potentiella nya medlemmar.
Genom att förevisa vårt museum (och även
andra utrymmen, såsom bibliotekssalen
och Johannessalen) kan vi medverka till
en större öppenhet om vår Orden och den
vägen undvika beklagliga feluppfattningar
och missförstånd. Museet utgör här en bra
första kontakt med vår Orden. Den nya
tekniken i museet ger oss nya möjlig­heter
att vidareutveckla vårt sätt att visuellt presentera Ordens intressanta historia och
idévärld”.
Text och foto: MARTIN GARDBERG, VIII
Nyanskaffad takkrona i smidesjärn från
ca 1900.
Föreningsbandet nr 4/2013 • December 2013
13
Åländsk pianist i Italien
Anders Gabriel Sundström
håller föredrag och
konserterar i logen
Santa Cecilia
Med anledning av att man
år 2011 över hela världen
firade 200-årsjubileet av
Franz Liszts födelse hade
jag glädjen att hos fri­
murare i Helsingfors, Stockholm och Karlstad ge en
kombinerad föreställning
bestående av föredrag
om Franz Liszts liv, karriär,
musik och frimuraröde –
Liszt var ju frimurare – och
konsert med pianoverk
av honom. Föredraget
om Liszt publicerades i
Föreningsbandet och en
kort presentation av Liszt
presenterades också i
Fri­muraren.
Tempelriddaren och författaren.
14
Föreningsbandet nr 4/2013 • December 2013
Deltagarna samlade
i logelokalen, i mitten
OM John Wade.
Omedelbart till höger
om honom: förf.,
omedelbart till vänster
om OM: italienske
Storsekreteraren Antonio
Elio D´Emilio. 2e till
vänster om honom:
blivande OM i Santa
Cecilia, altviolinisten
Giorgio Bottiglioni
(han tillträder som
OM i december 2013
i närvaro av den
italienske Stormästaren)
E
tt mer utförligt avsnitt om Liszt
som frimurare publicerades 2012
i Acta Masonica Scandinavicas årsbok i Köpenhamn och samma år i en
engelsk version i Ars Quatuor Coronatorums (AQC) årsbok i London.
Som ett resultat av artikeln i AQC blev
jag under våren 2013 inbjuden till musikforskarlogen Santa Cecilia i Rom, en
helt ung loge som grundades 2004 och
som lyder under Gran Loggia Regolare
d’Italia. Logens medlemmar består av
yrkesmusiker, operasångare och musikälskare, och som OM fungerar för
närvarande engelsmannen John Wade
som är doktor i latin och grekiska vid
universitetet i Sheffield, och som har
varit OM för den brittiska forskningslogen AQC Lodge No. 2076 i London,
och som nu fungerar som redaktör för
AQCs årsbok. Den 14 december i år
lämnas OM-posten i Santa Cecilia över
till altviolinisten Giorgio Bottiglioni.
Man bad mig tala om Liszt och Sibelius, och att som illustration till mitt
föredrag spela musik av dessa två tonsättare – Liszt som blev frimurare 1841
vid 29 års ålder och Sibelius som blev
frimurare 1922 vid 57 års ålder. Även
om båda var aktiva som frimurare under
sina första år inom brödraskapet för att
senare inte vara det – ett faktum som
frimureriet i hög grad brottas med i vår
egen tid (Mitt förslag är att varje broder
omedelbart efter sin reception till första graden av sina faddrar lotsas in till en konkret
uppgift – en uppgift hur blygsam den än
månde vara ändå borde få den nyantagne
brodern att känna stolthet över att hans
uppgift bidrar till Ordens fortlevnad.) –
bröt de aldrig med frimureriet. På sin
ålders höst uppmuntrade till exempel
Liszt unga pianoelever att bli frimurare,
och Sibelius var formellt stororganist i
Finska Storlogen livet ut, alltså ända till
1957.
I jämförelse med de storslagna frimu-
rarpalats och salar som frimurare i det
svenska systemet vistas i var Santa Cecilias lokaler mycket blygsamma – inrymda i en lägenhet i ett hyreshus i Roms
utkant – men ytterst smakfullt inredda,
bland annat med vackra standar med
Mozarts och Leonardo da Vincis namn.
Som påminnelse och inspiration
står omedelbart innanför entrén en
Tempelriddare – se bilden. Som besökare påminns man därmed om de
mytomspunna Malteserriddarnas fantasieggande hjältedåd genom historien.
Malteserorden – som egentligen heter
Den suveräna militära hospitalsorden
av Sankt Johannes av Jerusalem, av Rhodos och av Malta – även kallad Johanni-
terorden – grundades 1099 i Jerusalem
och är en romersk-katolsk riddarorden
som tog som sin huvudsakliga uppgift
att hjälpa sjuka och de pilgrimer och
korsfarare som kom från Europa till
Palestina, och år 1113 erkändes orden
av påven. Orden utvecklade även en
militär del, som snart kom att spela en
aktiv och viktig roll i kampen mellan
muslimer och kristna i Medelhavsområdet. Bland annat byggde orden sin egen
flotta för att kunna skydda kristna köpmän från muslimska pirater samtidigt
som de själva ägnade sig åt sjöröveri
för att motverka musulmanernas framfart, men efter att ha tvingats bort från
Det Heliga Landet fick Johanniterorden
ett fäste på Rhodos. Men en muslimsk
armé på 140.000 man jagade efter sex
månaders belägring år 1522 bort Johanniterorden också från Rhodos, och litet
senare – 1530 – erhöll orden av den
spanske kejsaren Karl V ön Malta som
sitt eget territorium där de blev kvar tills
Napoleon fördrev dem 1798. Det är efter att ha funnit en fristad på Malta som
vi har namnet Malteserriddare. Sedan
1834 ligger Malteserordens högkvarter
i Rom, och sedan dess ägnar sig orden
– som numera utgör en del av den italienska armén – uteslutande åt sjukvård
i både fred och i krig. Intressant är att
trots att man inte längre innehar något
Föreningsbandet nr 4/2013 • December 2013
15
territorium har man observationsstatus
i Förenta Nationerna och erkänns som
suverän av ett stort antal stater.
På midsommardagen, den 23 juni
klockan 15.00, under betryggande
skydd av Malteserriddaren och de två
bevakande bröderna vid logens port,
och med den italienske Storsekreteraren Antonio Elio D’Emilio vid sin pulpet, OM John Wade vid altaret och ett
tjugotal övriga bröder från Italien och
England – ett vanligt antal närvarande
bröder vid sammankomster i Italien
sade man mig – levererade jag så mitt
föredrag på engelska (det hade översatts
till italienska för de italienare som inte
kunde förstå engelska), och jag spelade
ett stycke av Liszt inspirerat av fransk
poesi (jag hade förberett ett stycke inspirerat av italiensk skulptur, men salen
var för liten för detta stora stycke) och
två stycken av Sibelius, inspirerade av
finsk natur.
Omedelbart efter föredraget – som
ska publiceras i den italienska årsboken De Hominis dignintate (De Hominis
dignitate (Om människans värdighet), är
titeln på en berömd avhandling av den italienske renässansfilosofen Pico della Mirandola, och avhandlingen inleds med orden:
”Ett stort under är människan…”) 2014
– ställde några av bröderna flera mycket
intressanta, intelligenta och kunniga frågor, och ett lärt samtal avrundade den
nordlige gästens föredrag. Bland annat
frågade man om frimureriet möjligen
bidrog till att förändra Liszts musik, något jag inte trodde, men möjligt är ändå
att det allvar som utgör en av frimureriets hörnstenar, och de stora tidlösa existentiella frågor som återfinns där – till
exempel frågan om hur man bör leva
sitt liv – på ett mer allmänt plan bidrog
till att fördjupa Liszts musik.
Den store pianovirtuosen skrev ju him-
lastormande pianomusik, senare skrev
han storslagna orkesterverk, och under
sin sista fas skrev han en rad verkligt
stora allvarliga djupa kyrkomusikaliska
verk med en speltid på två till tre timmar vardera. Möjligen bidrog frimureriets symbolik och frågeställningar och de
djupt bildade människor han träffade i
de frimureriska kretsarna till att dessa
16
Föreningsbandet nr 4/2013 • December 2013
kyrkomusikaliska verk blev just så allvarliga som de faktiskt blev.
En annan fråga gällde just kopplingen allvar och musik, och där berättade
jag bland annat om hur Franz Schubert
en gång hade funderat över detta, och
kommit fram till att all musik – all god
musik – alltid är allvarlig. Inte så att
all god musik är tungsint, sorgsam och
tankfull, men att all god musik – glad
eller allvarlig – alltid bär på en värdighet.
Efter den givande och trevliga loge-
sammankomsten som varade omkring
två timmar, blev jag och min hustru
tillsammans med de övriga bröderna
och deras fruar bjudna på en härlig fest
uppe på takterrassen till ett hus mitt i
Rom. Med en hänförande utsikt över
det väldiga Viktor Emanuelemonumentet på ena sidan och Vatikanen på den
andra och hela Rom, åt drack och umgicks på det härligaste sätt ett hundratal
glada och pratsamma människor i den
makalösa solnedgången och en bit in
på småtimmarna.
Författaren med sin fru Ramona på takterassen vid efterfesten.
Under våra sex dagar i Rom hann
min hustru och jag uppleva bland annat Colosseum i dagsljus och i nattlig
skrud – ännu mer betagande på natten
än på dagen tyckte vi – Spanska trappan
och Fontana di Trevi (som egentligen är
fonden till ett stort palats som inte finns
kvar), Piazza Navona (där vi lyssnade
till en fin barockkonsert i kyrkan Sant
Agnese in Agone), Piazza del Popolo,
Monte Pincio, Vatikanen med Sixtinska
kapellet och den hänförande utsikten
över hela Rom från Peterskyrkans kupol, Villa d’Estes sagolika fontäner och
pinjer (som inspirerade Liszt till tre av
hans mästerverk).
I det sjudande romerska gatulivet
råder en avspänd, glad och trivsam
stämning, så till exempel ser man halv
tolv på natten människor i alla åldrar
på promenad, också barnfamiljer med
småbarn. Härligt att uppleva!
Här skulle jag nu vilja fästa alla fri-
murares uppmärksamhet på ett föredrag som torde kunna dra till sig flera
förfrågningar. Broder John Wade har
under flera års tid och på många håll
i världen hållit föredraget ”Go and Do
Thou Likewise” (United Grand Lodge of
England, Prestonian lecture). Föredraget
handlar om frimureriska processioner
i England från tidigt 1700-tal till vår
egen tid, och handlar egentligen om
mötet mellan frimurarna och allmänheten – om hur lyckosamt det ibland
har varit (till exempel att frimurare lade
grundstenen till Covent Gardenoperan i
London) och om de problem som funnits (till exmpel hånprocessioner mot
frimurarna på gator och torg), och om
vilka problem som finns idag och om
vad man skulle kunna göra i framtiden
för att förändra till det bättre.
Om någon loge eller brödraförening i landet eller forskningslogen Eckleff skulle känna sig intresserade kan
ni nå Dr. Wade på hans e-postadress:
[email protected]
Och om någon loge eller brödraförening skulle vilja ha ett föredrag med
musikinslag – samt/eller välgörenhetskonsert – så kan ni kontakta mig:
­[email protected]
Avslutningsvis skulle jag vilja uttrycka stor tacksamhet och glädje över
den gemenskap och de goda samtal
som jag med jämna mellanrum får uppleva med frimurare från när och fjärran,
allt från trevliga sammankomster i min
hemmaloge i Mariehamn där jag ofta
hört hörvärda tal, till intressanta och
givande möten med frimurarbröder på
olika håll i Sverige och Finland.
Text och foto:
Anders Gabriel Sundström, VII
Adriatiska havet med
ms Serenissima 15-22 april 2014
Serenissima började sin bana som fartyg på anrika Hurtigruten
längs med Norges kust på 1960-talet. Hon konverterades 2003
till ett klassiskt kryssningsfartyg, och fräschades upp 2013.
Serenissimas storlek och djupgång ger henne möjligheten att
lägga till i historiska städers centrum och att ta sig in i mindre
hamnar. Hon erbjuder de drygt 100 passagerarna en smakfull
omgivning, med dekor i gustaviansk stil, och en hög servicenivå.
Tidtabell 15 – 22 april: Venedig - Sibenik – Korcula - Kotor - Dubrovnik - Split - Pula - Venedig
Kryssningspris från 1990 euro, inklusive flyg Helsingfors – Venedig t/r, transfers, helpension med måltidsdryck
vin/öl/softdrinks, dricks till besättningen, föredragsprogram ombord.
Begär programmet hos oss, eller läs det på vår hemsida, www.axtours.ax.
Axtours.ax
Ålandsvägen 36, 22100 Mariehamn, tel
018-51213 [email protected]
Skidmurarträffen 2014!
Den traditionella skidmurarträffen för slalomoch skidåkande bröder med damer och övriga
familjemedlemmar ordnas på
Pyhätunturi den 13–16.3.2014.
Intresserade bedes ta kontakt med
br. Guy Catani senast den 15.1.2014,
tel 0400-447890 eller e-mail [email protected]
Föreningsbandet nr 4/2013 • December 2013
17
Medmänsklighet med risk för livet
VEM VAR
ALBERT GÖRING?
Att Hermann Göring var Nazitysklands beryktade riksmarskalk, står i alla uppslagsverk. Att han hade en bror, Albert, som räddade judar, motståndsmän och regim­
kritiker, får man däremot förgäves leta efter.
M
en nu har en monografi lyft
fram Albert ur glömskan:
Thirty Four av William Hastings Burke, nyligen översatt till tyska:
Hermanns Bruder. Wer war
Albert Göring?
År 1998 gjorde ett engelskt filmteam en dokumentär, The Real Albert Göring.
Den filmen sågs av Hastings
Burke som blev fascinerad
av hans öde. Tanken att Hitlers designerade efterträdare
hade en empatisk broder,
en ”mensch” som det heter
på jiddisch, var helt enkelt
för otrolig för att vara sann. Hastings
Burke ägnade tre års efterforskningar åt
Hermanns broder och reste omkring i
åtta länder för att intervjua ättlingar till
nazioffer.
Medan Albert satt i rannsakningshäkte hos amerikanerna efter 1945
skrev han ned sin story och namnen på
de 34 personer som han räddat. Denna
lista, en slags Göring´s List, hamnade
i arkiven och samlade damm. Medan
Hermanns liv genomlystes in i minsta
skrymsle, sjönk Alberts historia i glömska.
Omaka bröder
Albert Göring föddes 1895 i Berlin
som femte barnet till Heinrich Göring,
rikskommissarie i Tyska Sydväst-Afrika
(i dag Namibia), senare generalkonsul
på Haiti.
Bröderna var mycket olika i fråga
18
Föreningsbandet nr 4/2013 • December 2013
om utseende, temperament, utbildning
och politik. Hermann hade blå ögon,
var satt och korpulent, auktoritär, bombastisk, utbildade sig till stridsflygare.
Albert hade bruna ögon,
var lång och slank, kulturintresserad, antimilitaristisk,
antinazistisk och studerade
till ingenjör i München. På
grund av de utseendemässiga skillnaderna bröderna
emellan ville ryktet till och
med göra gällande att Albert var son till familjens
judiske husläkare.
Även om bröderna var
olika i många avseenden, rådde dock
ett mycket gott förhållande dem emellan, de visste var de hade varandra, inte
minst ideologiskt. Albert kunde alltid
vända sig till den två år äldre brodern,
när det gällde hans räddningsaktioner.
Så länge dessa inte hotade Hermanns
politiska position, lät han den yngre
brodern hållas – till Gestapos stora irritation.
Efter ingenjörsstudierna fick Albert
jobb på en firma som tillverkade varmvattenberedare, han blev representant
för Österrike, Ungern och Tjeckien, stationerad i Wien: den ena dagen i Prag,
nästa dag i Budapest, lyxrestauranger,
fina caféer, ”vin, kvinnor och sång”,
(han var gift fyra gånger), värdefulla
kontakter.
Aktivt motstånd
Tidigt gav Albert prov på civilkurage.
Strax efter Nazitysklands annektering
av Österrike 1938, var det inte ovanligt att SA-män förödmjukade judarna
på gatorna. Särskilt sadistiskt var det,
när några judiska kvinnor tvingades
skrubba trottoarerna. När Albert fick
syn på det, tog han resolut borsten från
en kvinna, gick ner på knä och började
själv skrubba. Då SA-männen granskade hans id-handlingar och såg att de
hade en Göring framför sig, droppade
de av …
Sophie Paschkis
Bland Alberts många räddningsaktioner torde fallet ”Lehárs hustru” vara
det mest ryktbara. Operettkompositören Franz Lehár var en av Hitlers favoriter, han förlänades till och med på
order av diktatorn Goethe-medaljen
för konst och vetenskap (1940). Men
när tonsättaren gifte sig med judinnan Sophie Paschkis, föll paret i onåd.
Gestapo knackade på hos paret för att
arrestera henne. Då kontaktade maken
Josef Bürkel, en nazikoryfé i Wien, som
temporärt lyckades avstyra gripandet. En
tid därefter fick Lehár ett officiellt brev:
”Skilj er från hustrun eller bli klassad
som icke-arier!”
Tonsättaren ringde då en god vän
som kände Albert Göring. Denne beger sig omedelbart till Berlin, uppsöker
brodern och informerar honom om parets hotfulla situation. Hermann ringer
upp sin rival Josef Goebbels, vars ministerium hade hand om dylika ärenden,
och påminner denne om att ”Glada
änkan” var Hitlers älsklingsoperett …
Goebbels tar lismande emot Albert som
om han var en gammal god vän: ”Ni
borde genast ha kommit till mig! Här
har ni ett arier-diplom för tonsättarens
hustru. Jag ber om mina hälsningar till
paret Lehár.”
År 1939 blir Albert exportdirektör
på Skoda-verken i Tjeckien som inte
bara byggde bilar utan också kanoner.
Detta jättelika industrikonglomerat inkorporerades i Reichswerke Hermann
Göring AG. Efter kriget försökte tjeckerna få fast Albert för att han medverkat
till produktionen av krigsmateriel, men
flera av hans Skoda-medarbetare vitt-
att få tala med kommendanten och säger: ”Jag är Albert Göring, från Skodaverken. Jag behöver arbetare.” Varpå
han fyller bilarna med ett antal judar,
kör därifrån till ett skogsparti, där han
släpper dem, en helt otrolig ”köpenickiad”, jämförbar med Oskar Schindlers
insats.
Efter kriget
Albert arresterades den 13 maj 1945 och
fördes till ett amerikanskt förhörscenter
i Augsburg. Där möttes bröderna Göring
för sista gången: ”Du kommer snart att
bli fri”, sade Hermann till sin bror, ”ta
hand om min hustru och min dotter.”
Dagens internaionella intresse för Albert låter ana att en rehabilitering
kan vara att vänta...
hans förhörsledare blev en viss major
Victor Parker. Under förhöret nämndes namnet Lehár och att Albert hade
hjälpt dennes judiska hustru Sophie
Paschkis. Denna information fick majoren att haja till. Han hade nämligen
samma efternamn som hon, men hade
amerikaniserat det och visade sig vara
hennes kusin! Friheten började hägra
för Albert.
Men tjeckerna ville annorlunda, de
fick honom utlämnad för förmenta
krigsbrott. Avgörande för hans oskuld
var upptäckten av ett av nazisternas
arkiv i centrala Böhmen, där det fanns
en Gestapoakt om Albert och hans påstådda brott mot Tredje riket och hans
aktioner för att rädda tjecker. Den 14
mars 1947 blev Albert en fri man.
Svårigheter men inget tack...
Alberts handskrivna lista
med de 34 namnen
Franz Lehár med sin
hustru Sophie.
En av James Wyllies
böcker om Albert
Göring
År 2010 publicerade Richmond Magazine en
lång artikel om Albert som en av ”historiens
glömda hjältar”.
nade till hans fördel: Han hade hjälpt
motståndare bland annat med förfalskade resedokument och utländsk valuta.
Alberts sista intervention (1944)
för att rädda judar var operation Theresienstadt, enligt nazipropagandan ett
”paradis-ghetto” sex mil nordväst om
Prag. Han rekvirerar några lastbilar med
chaufförer, kör fram till lägerporten, ber
Efter kriget blev namnet Göring, som
tidigare varit ett ”Sesam, öppna dig”,
en belastning för honom. Han fördes
från ett fängelse till ett annat, började
misströsta om att någonsin bli fri. Varje
förflyttning, varje förhör började alltid
med orden ”broder till riksmarskalken
Göring” …
Albert lämnade in en ny ansökan om
frigivning den 5 juli 1946. Ödet ville att
Albert sökte förgäves flera jobb i Österrike, där han tidigare blivit medborgare,
men folk ville inte anställa hjältar, man
ville glömma kriget, och så var det efternamnet… Han börjar få alkoholproblem, äktenskapet knakade i fogarna,
pensionen var blygsam...
Albert dog den 20 december 1966,
ensam och utblottad. Han ligger begravd tillsammans med sina föräldrar
på Waldfriedhof i München.
Albert Görings osjälviska mod –
han var tre gånger intagen för förhör
hos Gestapo! – har inte belönats med
ordnar eller utmärkelser, inte ens postumt. Hans öde har hittills förblivit en
fotnot till sin broders illgärningar. Men
på grund av William Hastings Burkes
fängslande monografi lever hans minne kvar, i synnerhet hos dem som har
Albert att tacka för sin räddning. Efter
alla vittnesmål om hans djärva insatser
borde han vara förtjänt av en minnesplakett i Yad Vashem, det israeliska förintelsemuseet i Jerusalem.
Den som räddar ett enda liv, säger ett
judiskt ordspråk, räddar ett helt universum. – Albert Göring räddade minst
34!
TEXT: FOLKE FREUND, X (ÖPL)
ILLUSTRATION: Lasse Hedman, X
Föreningsbandet nr 4/2013 • December 2013
19
Stormästarbesök i Österbotten
Stormästaren besöker
S:t Johanneslogen S:t Peder
Stormästaren Anders Strömberg fortsätter sin ”eriks­gata”.
Efter sitt tillträde som Svenska Frimurare Ordens Stormästare
i mars i fjol meddelade han att han kommer att besöka
alla frimurarsamhällen i Orden.
S
:t Johanneslogen S:t Peder i Jakobstad var snabb i vändningarna
med en inbjudan och fick lika fort
svar av stormästare, att han planerade
att besöka Jakobstad den 27 september
2013.
Anders Strömberg är känd som en
stor Finlandsvän, varför han denna gång
valde att ta färjan över till Åbo och därifrån åka bil upp till Jakobstad i sällskap
med sin SUB Ulf von Feilitzen.
De anlände på eftermiddagen och
tog en promenad från hotellet till frimurarhuset som ligger endast några
stenkast därifrån. Där befann sig köksansvarige Hans Kronholm, som kunde
20
Föreningsbandet nr 4/2013 • December 2013
visa en del av huset förutom logelokalerna. Besökarna kunde besiktiga logelokalerna före sammankomsten i grad
I. Ett speciellt intresse riktades på de
anmärkningar SAL Henrik Tavast fått
ifråga om ett par inredningsdetaljer i
logelokalerna.
Stormästaren mottogs av Ordförandemästare Ralf Sandbacka och de enligt
ritualen utsedda följeslagarna (SUB)
Sammankomsten som var en reception i grad I genomfördes galant, vilket
skvallrade om att mycken träning låg
bakom. Antalet deltagare i sammankomsten var 67. Efter sedvanlig fotografering tågade bröderna in i refektoriet
till brödramåltid, vilket var fyllt sista
plats.
Anders Strömberg inledde sitt tal
vid måltiden med att meddela att han
kommer att tala kring tre ord; nämligen
Ritualer, Lokaler och Bröder.
Sitt beslut att besöka alla frimurarsamhällen motiverade han med att säga,
varför han var här denna kväll. Det var
att han vill vara med i en vanlig loge.
Han vill vara en vanlig broder. Träffa
bröder. Och att han helst hade velat
sitta oplacerad! Dessutom vill han se
hur det rituella arbetet utförs. Inför ett
besök av Stormästaren övas, det är bra.
Det märktes ikväll.
Ritualer
Våra ritualer är unika I – X grader (även
en XI grad som benämns Riddare och
kommendör med Röda korset). De
har en logisk koppling. Ändrar man
på någonting är man tvungen att göra
omfattande följdändringar. Den revidering som nu pågår är ett resultat av den
enkät som gjordes inom Orden för ett
par år sedan.
Denna slutversion är vår framtida
grund och skall följas utan avsteg.
Lokalerna
Vi skall skapa ett kapital för att kunna
möta kommande problem. Vi bör satsa
med tanke på 50 till 100 år framåt i tiden. Vi bör ha avgifter som ger en stabil
ekonomi. Vi kan inte bara förlita oss på
Granatenhjelm.
Bröder
Bröderna är kärnpunkten i vårt arbete.
Orden tappar bröder. Vi bör se till att
bröderna stannar inom Orden. Vi bör
också göra något för att bröder skall
komma tillbaka. Alla har perioder i li-
vet, som gör att man kanske tar en paus
eller blir passiv.
Jag vill dock säga att ert samhälle i
Jakob­stad och övriga delar av det svenska frimureriet i Finland utgör ett undantag inom Orden. Ni har en väldig liten
avtappning.
Men vi skall bli bättre på att ta hand
om varandra. Vi skall ta hand om de
äldre. Kanske ordna faddermiddagar!
Fadderbarnen kunde bjuda in sina
faddrar! Varför har inte den eller den
brodern varit med på länge, undrar vi
ibland? Välgörenhet är inte endast fråga
om pengar. Det är den inre välgörenheten som räknas. Hjärtat bakom. Middagen är ”grädden på moset”!
Frimureriet är ett livslång åtagande.
Vi är ingen sällskapsklubb. För att
kunna göra väl, bör vi själva må bra
Det gäller också välgörenhet ute i samhället.
Vi delar ut över 40 miljoner kronor.
Men det är viktigare att vi tar hand om
varandra. Vi bör ha roligt på våra brödramåltider, men på ett värdigt sätt.
Lycka till bröder. Fortsätt så här.
”
Han vill vara en
vanlig broder. Träffa bröder.
Och hade helst velat sitta
oplacerad!
Det var några valda delar ur Stormästarens tal.
På återfärden skulle Anders Strömberg
och Ulf von Feilitzen besöka kyrkan i
Nykarleby samt Tammerfors Domkyrka
för att där se bl.a. Hugo Simbergs freskomålningar. Som jag inledningsvis
nämnde är Stormästaren en stor Finlandsvän.
Text och foto: Rafael Söderberg, X
Sjömurarträffen 2014
Sjömurarträffen i äkta skärgårdsanda arrangeras sommaren 2014 på
Nagu Brännskär, 60.05.18 N 21.58.64 E.
Tidpunkt: lördagen den 19 juli.
Program: bl.a. Föredrag om Brännskärs historia och skärgårdsliv samt
träbåtsbygge, gemensam supé, sång, sjömurarfrågesport mm.
Preliminär anmälan till: [email protected]
Övernattningsmöjlighet för bilburna på Kirjais kursgård.
Föreningsbandet nr 4/2013 • December 2013
21
Foto: Lars Jakobsson
Portalen till klostret Grigoriou på Athos.
Fr.v. Lars-Olof (Osse) Ahlfors och Guy Catani.
22
Föreningsbandet nr 4/2013 • December 2013
Athos kallar allt fler bröder
Fyra klosterbröder
på pilgrimsfärd
I medlet av oktober gav sig två novisbröder, Lars-Olof Ahlfors
och Lars Jakobsson i de två erfarna klosterbröderna Guy
Catanis och Magnus Rosengårds beskydd för att besöka
den ortodoxa klosterhalvön Athos i Grekland.
F
ör att en resa skall lyckas fordras
en omsorgsfull planering och detta
gäller speciellt Athos. Athos är ett
administrativt självständigt område till
vilket alla gästande pilgrimer behöver
ett visum och en bekräftelse av själva
klostren att de är redo att inkvartera de
besökande. Då endast tio icke ortodoxa
personer kan komma till området per
dag måste detta visum ansökas månader
i förväg. Men också en noggrann planering, i vår grupp med stor grundlighet
gjord av broder Guy kan rubbas av stormar och besök av höga prelater, vilket vi
också fick erfara under resan, men det
gjorde pilgrimsfärden bara mera intressant.
det en skillnad på tre till sex timmar,
beroende på årstiden, i förhållande till
tiden i det övriga Grekland.
Efter flyg till Thessaloniki och bil
till den lilla staden Ouranoupoli utanför muren som skiljer klosterområdet
från fastlandet avhämtades tillståndet,
”Diamonitirion-visumet”, att besöka
området från besökskontoret och den
två och en halvtimme långa båtfärden
till hamnstaden Dafni kunde börja.
Det första klostret vi skulle besöka var
Karakallou, beläget på den nordöstra si-
dan av ön. Bussresan gick via det administrativa centret Karyes. När vi kom till
Karyes visade det sig att all verksamhet i
staden stod stilla. Butikerna var stängda
och inga transporter var möjliga. Detta
berodde på att den grekiskortodoxa
kyrkans överhuvud, patriarken av Konstantinopel var på besök åtföljd av ett
stort polisuppbåd och egna livvakter.
Efter en längre väntan tog dock besöket slut och vi kunde få vår transport
till Karakallou ordnad.
Fram till klostret kom vi så sent att vi
leddes direkt till kvällsgudstjänsten, ves-
Athos, som är det andliga centret för
Foto: Guy Catani
den grekiska ortodoxa kristenheten är
ett område som i praktiken är helt avskilt från det övriga Grekland av en svårframkomlig terräng, mur och avsaknad
av vägförbindelse. De 20 klostren och
dess sidokloster nås enbart med båt.
Området är cirka 60 km långt och 8–12
km brett och omfattar 360 km2. Klostren följer den julianska tideräkningen
och den bysantinska dagsrytmen vilket
betyder att den liturgiska dagen börjar
vid solnedgången då det är midnatt i
munkrepubliken. I praktiken betyder
Patriarken i Karyes.
Föreningsbandet nr 4/2013 • December 2013
23
Foto: Lars Jakobsson
pern, där vi togs emot av en finsk munk,
fader Podromoros som i 17 år bott i
klostret. Efter den halvannan timme
långa gudstjänsten fick vi äta bönstuvning i refektoriet tillsammans med ett
stort antal ortodoxa pilgrimer. Efter måltiden kunde vi se klosters reliker, bland
annat ett stycke av Jesu kors. Sedan var
det dags att packa upp ryggsäcken och
lägga sig till sängs för att orka upp till
midnattsgudstjänsten som började redan klockan kvart över två och var extra
lång då klostret gästades av biskopen av
Liverno. Liturgin fortsatte till klockan
sex och morgonmålet, som bestod av
pasta, bröd, oliver och ett glas vin intogs
”Vad är nu klockan?”
Foto: Lars Jakobsson
klockan sju. Då man inte får, utan
specialtillstånd, vara mera än ett
dygn på samma kloster packade
vi efter maten igen vår ränsel för
avfärd till följande kloster.
Nu var det klostret Grigoriou som
Tryggt kloster.
24
Föreningsbandet nr 4/2013 • December 2013
var vårt mål och resan fortsatte
över Karyes igen till Dafni. Det
var planerat att med båt fortsätta
till Grigoriou men nu var det naturen som satte käppar i hjulen.
Under natten hade det blåst upp
en storm och den höga sjögången
hindrade alla fartyg att lägga till
vid kajen. Efter en tids väntan
hade vi dock turen att få lift med
en bil som var på väg till ett annat
kloster, Simonos Petras, på vägen
till vårt mål, så att det blev bara
två och en halv kilometer väg kvar
att gå till fots till Grigoriou. Denna vandring, som nog mera liknade bergsbestigning än vandring
var kanske den längsta och tyngsta
två och en halv kilometer som åtminstone skribenten varit med
om tog ungefär en och en halv
timme. Men fram kom vi, vi fick
vårt gästrum i det år 1347 grundade klostret och kunde förbereda oss för kvällsvespern. I kyrkan
fäste man sig vid de mycket vackra
freskerna som var målade på väggarna. Här började midnattsgudstjänsten klockan fyra och fortsatte
till klockan sju. I klostret mötte vi
Foto: Guy Catani
en grupp ryska pilgrimer från staden
Ufa nära Uralbergen som på sina axlar
bar en stor ikon föreställande Jungfru
Maria och Jesusbarnet från kloster till
kloster för att välsignas.
Följande morgon hade havet lugnat
sig och vi kunde ta båten till klostret
Dionyssiou som är beläget bara några
kilometer längre framåt längs den sydöstra kusten av ön. Klostret som ligger
vackert beläget på en höjd av 80 meter
över havsytan är grundat år 1389 och
tillägnat Johannes döparen, Herrens
föregångare. Också i detta kloster var
kyrkans väggar dekorerade med vackra
fresker och speciellt vacker var kyrkans
ikonostas och sidokapell. Vi togs emot
med ett glas raki, ett glas vatten samt
marmelad och fick till vårt förfogande
ett rum med en ljuvlig utsikt över det
Egeiska havet. Klostret har en vacker
gravgård och i samband med det ett
”skallhus” där avlidna munkars kranier
förvaras. Här var det skönt att sitta i den
varma solen och avnjuta en picknick
av medhavda konserver och surskorpor samt beundra utsikten. Vespern
började klockan 17:00 och pågick till
klockan 18:30. Därefter inmundigades
potatisstuvning, oliver, fetaost och ett
glas vin i trapezan, som matsalen här
kallades. Midnattsgudstjänsten började
klockan fyra och fortsatte till klockan
sju. Nu hade vi inte tid att äta frukost
utan skyndade till stranden för att hinna
med båten tillbaka till Dafni och vidare
med bussen till Vatoupedis sidokloster,
sketet St. Andreou beläget nära Karyes.
Munkarnas sista viloställe.
Foto: Guy Catani
Också på St. Andreou togs vi emot med
raki, vatten och marmelad. Denna skete
som är större än de flesta klostren på ön
gav ett förfallet intryck men stora reparationer var på gång. Kyrkan var mycket stor med många vackra ikoner och
fresker. Här hade vi möjlighet att följa
med gudstjänsterna inne i själva kyrkan
vilket inte varit möjligt för oss lutheraner i de tidigare klostren. Vi måste dock
avlägsna oss före själva nattvarden, som
alltid avslutar midnattsgudstjänsten.
Vid en liten utanför själva klosterområdet belägen paviljong, framför vilket
det stod ett kors kunde vi ha en egen,
av broder Osse ledd andaktsstund med
nattvard. Detta var en oförglömlig upplevelse. Fågelsången, den vackra naturen och en fantastisk utsikt över havet
framkallade en stämning som är svår att
beskriva.
I St. Andreou fick vi middag redan
klockan 16:00, pasta med potatis-kålrotsmos och äpple, varefter kvällsvespern började och fortsatte i två timmar.
Biskopen från Tartto i Estland hade
hämtat en ikon för att den skulle bli
välsignad, vilket skedde med en speciell
ritual i kyrkans förrum i samband med
vespern. Midnattsgudstjänsten började
Före detta munkar i klostret Dionyssiou.
klockan fyra på morgonen. På morgonen var det tid att ta farväl av klosterlivet och resan hem över Karyes, Dafni
och Ouranoupoli kunde börja.
Denna klosterhalvö är en värld för sig
där livet, trots alla de tusental ortodoxa
pilgrimer som besöker området årligen,
har avstannat. Att stå under flera timmar i en mörk kyrka, höra munkarnas
monotona recitation av heliga texter
samt fantastisk sång och se ljus tändas
och släckas enligt en tusen år gammal
ritual och liturgi samtidigt som doften
av rökelse sprider sig gör att man ofrånkomligt tänker på vad som är viktigt
här i livet och vad som bara är onödig
skyndsamhet. Våra frimurardygder träder fram som allt mera väsentligt. Hur
lever vi vårt liv? Uppfyller vi våra plikter
mot oss själva och våra medmänniskor? Svar får vi kanske inte men frågan
väcks.
Hela resan var som jag tidigare sagt en
oförglömlig upplevelse. Att allt klaffade,
tider, program etc. får vi tacka vår reseledare, broder Guy och hans noggranna
förberedelser.
Att vi vill komma igen är säkert.
Text: Lars Jakobsson, IV–V
Föreningsbandet nr 4/2013 • December 2013
25
Predikan i Pedersöre kyrka
S:t Andreaslogen Henrik Tavast
fyllde 10 år 11.10.2012
Aposteln Petrus – som fått ge sitt namn åt denna Pedersöre kyrka och församling
– skriver i sitt första brev till de kristna i Pontos, Galatien, Kappadokien, Asien,
Bithynien och naturligtvis också de kristna här i Pedersöre, att de, när de kommer
till Honom, den levande stenen, ratad av människor, men utvald av Gud och
ärad av honom, då blir också ni till levande stenar i ett andligt husbygge.
B
ilden av enskilda kristna som kal�lade att utföra ett väldigt husbygge, som pågår under generationer,
och bilden av den kristna församlingen
i världen som ett katedralbygge som ska
pågå till tidens slut, har tiderna igenom
inspirerat kristet tänkande – den finns i
våra psalmer och böner och över huvud
taget i kristet tänkande. Bilden har också
26
Föreningsbandet nr 4/2013 • December 2013
inspirerat tänkandet inom det svenska
frimureriet, med dess tydliga kristna
profil; besläktade tankar finns också i
frimureri som inte lika tydligt vilar på
kristen grund; bilden av denna världen
som den byggenskap som En Högste
Byggmästare anförtrott åt människan
att fullborda.
Detta märkliga, att vara född till
människa, som också en av denna världens författare ödmjukt häpnar över, är
också att vara kallad att utföra ett arbete,
som – vilket det än är – i det bibliska
perspektivet är den enskilda människans – i och för sig ringa – bidrag till
det Gud påbörjade den första skapelsedagen, och som ska fullbordas när all
tideräkning upphör eller vid tidens slut.
Nu tänker förmodligen inte människor i allmänhet om sitt vardagliga
arbete – att kanske sköta en jordbrukseller schaktmaskin, att hålla rent i andras trappuppgångar eller vad det nu
är som är vårt vardagsknog – att det
skulle vara ett sätt att fullborda det som
Gud påbörjade den första skapelsedagen. Men så ser det bibliska perspektivet ut. Människans första kallelse är
faktiskt varken att sjunga psalmer eller
be böner, även om jag tycker att hon
ska göra det också, människans första
kallelse är det vanliga, om man så vill,
världsliga arbetet.
Det vi kallar syndafallet, alltså detta
att människan vände Gud ryggen, det
förändrade inte människans bestämmelse; det förändrade hennes relation till
Gud, men inte meningen med människans liv. De hennes förmåga att uppfylla
bestämmelsen; människan blev splittrad
i sin hängivenhet och oförmögen att
fullgöra sitt vanliga världsliga arbete i
medvetenhet om att det var hennes av
Gud givna kallelse. Människan fortsätter
visserligen, som det sades att hon skulle
när Gud skapade henne, att bruka jorden – men hon frestas alltför ofta att
förvandla åkerbruk till rovdrift; hon
fortsätter att föröka sig, som också var
henne kallelse, men hennes sexualitet
har ofta förvandlats till ett själviskt utnyttjande av en svagare part; hon fortsätter att bygga sina samhällen, men bygger
också in orättfärdighet och orättvisor.
Den underliga berättelsen om språkförbistringen som är en del av berättelsen om Babels torn i Första Mosebok,
är en erinran om att människor ofta förlorar förståelsen för varandra; och den
pågående miljöförstöringen visar människans oförmåga att – som det heter
i Första Mosebok – ”bruka och vårda”.
Allt detta, som handlar om människans misslyckande att genom sitt arbete
fortsätta det Gud hade påbörjat, betyder
inte att människan är totalt fördärvad.
Med aposteln Paulus kan man säga, att
hon fortfarande har kvar sin goda vilja,
men har förlorat förmågan att fullt ut
göra det hon verkligen vill – det står
om detta i Romarbrevets sjunde kapitel. Människans känsla för sanning och
rätt finns kvar, om än korrumperad,
hennes vilja att utveckla det som läggs
Pedersöre kyrka.
i hennes händer är en påminnelse om
vår ursprungliga bestämmelse. Därför
finns i samhällen med ringa kunskap
om Gud ofta en lagstiftning som värnar
om människan och jorden. I alla tider
och i alla samhällen har det också funnits ”människor av god vilja”. Dagens
portkristna samhälle är i det avseendet
inget undantag, utan bär tydliga tecken
på människans medvetenhet om sitt
ansvar – i vissa avseenden rentav mer
utvecklat än en gången tids samhälle.
Det bibliska eskatologiska perspektivet,
hoppet om nya himlar och en ny jord
vid tidens slut, förändrar inte det här
perspektivet, snarare fulländar det den
kristna synen på det goda samhället.
Det finns rimligtvis ingen motsättning
mellan tron på människans kallelse att
fullborda Guds skapelse och tron på en
ny himmel och en ny jord, där rättfärdigheten bor.
Människans bestämmelse, enligt kristen tro, förblir således oförändrad – hon
är kallad att ”bruka och vårda” jorden,
kallad att bygga sina städer, byar och vägar, kallad att arbeta med hantverk och
köpenskap – i det bibliska perspektivet är det, enligt Predikareboken, den
största olycka när malerskorna slutar att
mala och enligt Uppenbarelseboken, då
bullret från kvarnen inte längre hörs –
på vår tids språk kunde vi säga, att det
är en olycka när folk inte längre går till
arbetet och industrierna slår igen.
Den holländska vuxenkatekesen
formulerar detta fulländat när den
beskriver människans vanliga arbete
som medskapande med Gud, där står:
Gud har inte skapat världen; han skapar
den ständigt, och han gör det genom
oss. Det är inte sant att skogen är hans
skapelse medan staden inte är det. Staden är på ett sätt ännu mer hans verk,
för i den har hans högsta skapelse, människan, uttryckt sig själv.
Mer världslig kan inte gärna människans uppgift bli. Det är mot den här
bakgrunden som beteckningen frimurare ska förstås. Beteckningen översattes
först från franska och engelska – och i
båda fallen användes på originalspråket
snarare en beteckning som lika mycket
står för stenhuggare som för murare.
På engelska mason och samma ord på
franska. Det svenska frimureriet, som
vilar på kristen grund, ser människans
uppgift och kallelse som inställd i det
här sammanhanget. Vi vill vara masons
som bearbetar ett hårt stenmaterial som
ska inpassas i det väldiga katedralbygge
som pågått sen tidens morgon och som
ska fullbordas när all tideräkning upphör. Det hårda stenmaterialet är våra
egna hjärtan och sinnen vilka måste
bearbetas för att vi ska kunna inpassas
som levande stenar i Guds väldiga husbygge, som vi kallar skapelsen. Vi vet
att vi inte kan göra detta av oss själva;
vi lever därför i övertygelsen om att
Skaparen själv vill leda vår hand när
vi bearbetar vårt eget liv för att i vårt
vardagliga arbete kunna vara med i det
väldiga perspektivet som ska fullbordas
när Gud nyskapar himmel och jord.
Det egentliga frimureriet sker därför
inte i våra egna sammankomster, utan
när vi går därifrån och tar fatt på vårt
dagliga arbete i skolor, industrier, förvaltningar och i våra hem. Det är vår
övertygelse, att Guds skapelse då, genom vanligt mänskligt arbete, förs ett
litet, om än väldigt litet, stycke mot sin
fullbordan.
Men det kan inte ske med mindre än
att människan är beredd att bearbeta
sin natur, så att hon kan inpassas som
en levande sten i ett andligt husbygge.
Amen.
PREDIKAN: Leif Norrgård, R&K, OHP
Foto: Guy Catani, X, DKM
Föreningsbandet nr 4/2013 • December 2013
27
Konstnärlig utveckling
Från olja till
För något år sedan fick Br
Simo Heinonen upp­draget
att göra en takmålning
till t­ aket i Ordenshusets
­A-trappa. När vi diskuterade
upp­draget råkade jag nämna att vi också planerat att
förse översta trappavsatsens
fönster med blyglas. Dem
gör jag gärna, bara du gör
skisserna först, svarade Simo
utan att blinka. Den stora
sten som då föll från mitt
hjärta kom tillbaka dubbelt
så tung när det gick upp för
mig att han aldrig tidigare
gjort glasarbeten!
28
Föreningsbandet nr 4/2013 • December 2013
blyglas
O
ron visade sig med tiden vara
obefogad. Simo reste till Tyskland och anmälde sig som
lärling hos Stefanie Schönlau, en känd
glaskonstnärinna i Hannover. Under
en dryg veckas intensivkurs lärde han
sig sedan de tekniska grunderna för arbetet och återvände hem för att bygga
om ett utelager till glaskonstateljé.
Där uppstod sedan i ökande takt först
fönstren till A-trappan, sedan de mer
komplicerade fönstren till Ordenshusets nya entré och bibliotek, följda av
mycket fordrande blyglasfönster till refektoriet och nu senast till museet. Allt
i äkta katedralglas och blyprofil enlig
medeltida teknik.
Hans österbottniska sinne för humor
hörs när han ibland kommenterar vårt
samarbete med orden – ”Tänk om vi
träffats för trettio år sedan, då kunde vi
ha byggt upp Salomos tempel på nytt”.
Simo Heinonen, IX
63 år, konstnär, ekonom
Född i Östermyra (Seinäjoki) Finland
Bosatt i Trollhättan i Sverige
Eques A Fide Pueri
(Riddaren av barna­sinnet)
Br Simo har också specialiserat sig på
att utföra vapensköldar i blyglasteknik,
så om någon broder vill ha en bly­
glas­version av sin sköld gå det bra att
kontakta honom direkt på adressen:
Lextorpsvägen 479
SE-461 64 Trollhättan
Telefon: se matrikeln
e-post: simo.konst(at)gmail.com
Ett nytt område trollbinder
Br Simo hade vid ett besök i Hannover
också träffat en annan känd tysk glaskonstnär, Günter Grohs och visat honom några av sina oljemålningar. Efter
att ha studerat dem noga utbrast Günter
– Du har ju alltid arbetat med glas, din
målarteknik motsvarar ju helt blyglastekniken.
Efter att ha hämtat sig från den repliken studerade Simo sina tidigare alster
och märkte att han verkligen målat på
ett sätt som direkt, men givetvis med en
viss modifikation, kan förverkligas som
blyglas. Impulsiv som denne sydöster-
bottning är, kastade han sig huvudstupa
in i den nya tekniken och bytte duk och
olja till katedralglas och blyprofil. Arbetet trollband honom sedan till hela den
gångna sommaren och efter att med såväl målningar som glasarbeten i bagaget
träffat galleristen Risto Laasimo slogs datum för en separatutställning på Galleria
Mondo fast till 15.10–1.11.2013.
I samband med utställningen presenterade också Simos mångårige gode vän
Olli Sarpo sin nya bok Antipastoraali, en
samling korta essäer baserade på inköpslistor kunder lämnat kvar i köpkorgar
och -kärrror. Skojig läsning.
Sköldmåleriet
Men vi ska inte glömma att Br Simo i
första hand i ett stort antal år målat alla
våra riddaresköldar och arbetet fortsätter. Idag har han målat mer än 500
sköldar för bröder i Stor Capitlet, plus
några större och mycket fordrande R&Ksköldar. Det nuvarande fria konstnärliga
arbetet med glas och olja ger en välkommen kontrast till det mer regel- och
formbundna arbetet med att förverkliga
heraldikerns skisser till sköldar.
Text och foto: Lasse Hedman, x
Föreningsbandet nr 4/2013 • December 2013
29
Frimureriska toner
Sibelius
och hans frimurarmusik
e
x
Ovanlig bild av Jean
Sibelius. Ur en fotobok
från år 1941, troligen
utgiven till hans 75-års
födelsedag. Fotografen
okänd. (www Tahtipuikko)
I slutet på januari detta år mottog S:t
Johannes Logen S:t Augustin en e-postförfrågan från SJL Gustaf Wasa i Falun
i anslutning till logens etthundraårsjubileum, som firades i april. Den 6 april
arrangerade man nämligen i anslutning
till jubiléet en konsert, vid vilken det
framfördes endast frimurerisk musik.
Vid konserten var avsikten att uppföra
bland annat också två stycken som ingår i Jean Sibelius frimurarmusik, och
orsaken till dalalogens förfrågan var att
man konstaterat att SJL S:t Augustin är
den ena rättsinnehavaren till Sibelius
frimurarmusik, och det var alltså fråga
om att inbegära tillstånd för att uppföra
musiken.
30
Föreningsbandet nr 4/2013 • December 2013
Historien bakom Sibelius frimurarmusik
är ju den att Jean Sibelius recipierade i
den nyetablerade logen Suomi No.1 år
1922 som en av de första recipienterna. Man hade redan från första början
baktanken att den kända kompositören
skulle fungera som organist i logen, vilket han gjorde några gånger. Dessvärre
hade man ingen orgel till en början,
utan endast ett orgelharmonium. Ändå
inspirerades Sibelius redan alldeles i
början till en komposition för frimurarlogen, Sorgmarsch, som framfördes
för första gången redan 1923. Sibelius deltog under de två första åren sex
gånger i logearbetet, men sedan finns
det inga noteringar om att han skulle
q
x
e
ha varit närvarande. År 1926 uppstod
ändå bland bröderna i logens ledning
tanken om att man skulle be Sibelius
komponera musik för logen, och man
lyckades under ledning av Oiva Soini
övertala Sibelius att ta sig an uppdraget.
Redan den 12 januari 1927 uruppfördes
sedan musiken, som bestod av 8 delar.
Rättigheterna till musiken gavs åt logen
Suomi No.1, och rätt att använda musiken gavs även åt de två andra logerna,
som vid den tiden fanns i landet, nämligen Tammer och Phoenix (inte att förväxla med den några år senare grundade
svenska SAL Phoenix). År 1948 komponerade Sibelius ännu två delar till, vilket
är de sista bevarade kompositionerna av
tonsättarmästaren.
År 1951 gav Jean Sibelius rättigheterna
till frimurarmusiken också åt S:t Johannes Logen S:t Augustin, och signerade i
samband med detta ett inbundet nothäfte, som i mars som gåva överlämnades åt logen av Suomi Logen No.1.
Det var alltså på basen av de här rättigheterna som SJL Gustaf Wasas förfrågan gjordes. Av en händelse råkade
jag samma dag som förfrågan kommit
befinna mig på Ordenshuset vid Nylandsgatan, och hade en timme ”ledigt”
emellan två möten. Jag gjorde som jag
ofta brukar göra i sådana situationer,
d.v.s. jag tog ett band av Ane Gyllenbergs inbunda ”Mina Frimurareår” ur
bokhyllan i kapitelmästarrummet för
att studera de intressanta dokumenten,
som han i de här minnena samlat. Helt
slumpmässigt tog jag bandet för år 1951
i min hand och öppnade det på måfå.
Till min häpnad kunde jag inför mina
ögon finna en kopia av det tackbrev Ane
Gyllenberg i S:t Augustins namn den 12
maj 1951 sänt till Jean Sibelius såsom
ett tack för musikrättigheterna. Det är
skrivet med ädel sirlighet i tidens anda
och i stor uppskattning av den store
kompositörens gärning, och förtjänar
att återges för dagens bröder såsom ett
vackert historiskt exempel på etikett och
artighet bröder emellan för 62 år sedan.
Brevet lyder:
Helsingfors den 12 maj 1951.
Professor Jean Sibelius
Ainola
Järvenpää
Logekvällen igår blev en för alla närvarande Bröder i S:t Augustin en stor och rik
upplevelse.
Tacksamt hade vi av Suomilogen genom
Minister Kivikoski redan vid vårt föregående möte mottagit noterna till frimuraremusiken, som av Eder komponerats.
– Det smakfullt inbundna nothäftet med
Eder namnteckning skall vi bevara som en
dyrbar, högt skattad gåva till oss och vårt
frimureri.
Igår beredde oss Professor Väinö Sola
glädjen att, beledsagad å orgelharmonium
av Professor Elis Mårtenson, genom sin
vackra sång låta oss höra den underbart
stora musik, som på vid gavel öppnar en hel
värld, ljus, levande, besjälad, allvarlig men
strålande och mäktig – vi blevo rikare efter
den kvällen. Den gav en ny bild i förklarad
form av Vår Konungsliga Konst.
Käre, högt aktade Mästare och Frimurare Broder, mottag ett ödmjukt tack, med
önskan, att den Allsmäktige, som skänkt
Eder den stora gåvan att giva, må välsigna
Eder och Eder gärning.
Brevet tillkom dagen efter att S:t Augus-
tin sammankommit till lärlingegradsreception, vid vilken professor Wäinö
Sola höll ett föredrag om Sibelius ritualmusik, och också framförde musiken.
Logens sekreterare Lars Melander noterar i protokollet för sammankomsten
den 11 maj 1951:
”Professor Wäinö Sola höll ett med
särskilt intresse åhört föredrag om Jean
Sibelius ritualmusik, varav ett exemplar
nyligen överräcktes till S:t Johannes Logen S:t Augustin såsom gåva av Suomi
Logen No. 1. Föredraget gav bröderna
en inblick i denna ritualmusiks uppkomst, ursprungligen i form av improvisationer då professor Sibelius spelade
orgel vid logemötena, för att sedan år
1927 utformas till ett slutligt musikverk.
De olika kantaterna och deras betydelse
belystes och sjöngs stämningsfullt. Slutligen framförde föredragshållaren en
varm och broderlig hälsning från den
store Mästaren.
Den Högt Upplyste Ordförande
Mästaren framförde sin och brödernas
varmaste tack för det utomordentligt
vackra utförandet av Ritualmusiken,
vilken utgör en så betydelsefull del i
Frimureriets verksamhet och försätter sinnena i andaktsfull stämning för
emottagandet av den Konungsliga Kons­
ten. Ordförande Mästaren bad Broder
Sola framföra till Professor Sibelius S:t
Augustins varma och tacksamma hälsning.”
SJL Gustaf Wasas jubileumsförfrågan
gav alltså osökt upphov till den här
relaterade intressanta historiska tillbakablicken, som härmed kommer alla
bröderna till del.
Text och foto: Tom Waselius, R&K, KM
I djupaste aktning och tacksamhet
S:t Johannis Logen S:t Augustin
Ane Gyllenberg
Ordförande Mästare
Föreningsbandet nr 4/2013 • December 2013
31
Logeverksamhet i Borgå
Kaj Andersson, AA och John ”Jussi” Hjorth, FA – de biblioteksansvariga i Tyrgils.
Tyrgils
välförsedda
bibliotek
M
inns alla faddrar att deras
adepter också ska introduce­
ras i logens bibliotek? Om
en ny broder inte studerar frimurar­
litte­ratur blir han lätt – om vi lånar en
drastisk metafor, som en ryttare utan
häst. Tyrgils bibliotek betjänar dig varje
loge­fri onsdag kl. 17–18, vid behov till
18.30.
Vi möter tre bröder i Tyrgils bibliotek
på Ågatan 7C i Borgå och frågar en av
dem, broder Kim Gustafsson som nyligen recipierade i grad I, vad han förväntar sig av Tyrgils bibliotek. Han säger,
att han i litteraturen vill finna kunskap
som hjälper att utvecklas till en män-
32
Föreningsbandet nr 4/2013 • December 2013
Kim Gustafsson, I, säger att han vill finna
kunskap som hjälper att utvecklas som
människa.
niska som tjänar andra människor och
fortsätter: ”Biblioteket får gärna vara
öppet lite mera”. Kim väntar på att få
låna hem böcker. Han har nu suttit tyst
i en ”vrå” i refektoriet och läst medan
arkivarierna varit tysta som möss.
Logens FA John ”Jussi” Hjorth anser
att nya bröder förutom att läsa också
behöver möjligheten att informellt diskutera sina ”omtumlande” logeupp­
levelser. Det kunde ske antingen i biblioteket eller vid ”kaffesitsar”. Förstås
ger brödramåltiden vissa möjligheter
därtill, men det är inte alltid tillräckligt.
Jussi betonar faddrarnas skyldighet att
genast veckan efter antagningen föra
sin adept till biblioteket och presentera
honom för arkivarierna. Går den nya
brodern dit första gången allena känner han sig kanske lite vilsen. ”Är det
här rätt adress?”
AA Kaj Andersson instämmer. Allt
borde göras för att få fler bröder att
komma och läsa. Många vill också diskutera frimurarfrågor. Problemet är att
det då borde finnas en stillsam vrå för
dem som läser (I och II graden) och en
”diskussionsvrå” för dem som vill ventilera sina erfarenheter vid en kopp kaffe.
Tyrgils bibliotek har bland sina c. 530
böcker ett bra urval för alla grader, säger Jussi. Bäst är läget i första och tredje
graden. Tack vare Folke Nybergs aktivitet ökade beståndet i år med cirka
10 %. Alla böcker är datorregistrerade
och man har koll på alla utlånade
böcker, som just nu är c. 60 stycken.
Ordens centralregister och logens Ordförandemästare får terminsvis rapporter om ”studerande bröder” och denna
uppgift (bland andra) ligger till grund
då befordringar till högre grad planeras
inom Tyrgils och till Phoenix. Så en broder har dubbel nytta av biblioteksbesök:
han lär sig hur logens symboler kan användas för personlighetsutveckling och
han gynnar samtidigt sina avancemang
mot nya märkliga upplevelser.
Text och foto: Göran Strengell, X
Nya medarbetare
Som alla redan torde veta slutar mitt engagemang som redaktör för Förenings­bandet
nu vid årsskiftet 2013/14. Det har varit ett intressant och givande arbete under mer än
20 år, ända sedan vår brödratidskrifts uppkomst, då som en enkel ljuskopierad 4-sidig
publikation i A5 format, till den tryckta tidskrift den är idag. Men inget ska vara för
evigt, nu är det dags att låta nya krafter fortsätta det bygge som fått sin fasta grund
och brödrakretsens förtroende. För egen del vill jag tacka för att i så många år haft
förmånen att starta och utveckla vårt eget brödraband och önskar nu Br Martin all
lycka och framgång i detta viktiga uppdrag.
Lasse Hedman, X
Vår nya redaktör för Föreningsbandet
MARTIN GARDBERG
V
år nya redaktör, Martin Gardberg, är född 1954 i
Åbo – kulturens vagga – han växte upp i Helsingfors
och är sedan 10 år tillbaka bosatt i Esbo. Han är
gift sedan 1976, har en son och ett barnbarn. Martin har
studerat redovisning och revision i Hanken och jobbat s g s
hela sitt liv inom revision och bank. Han slutade jobba
2008 för att stanna hemma som anhörigvårdare. På sin fritid fascineras han bl a av släktforskning, historia, whisky,
internet, mikrodatorer och inte minst av ordensverksamhet. Martin har alltid varit föreningsaktiv och blev frimurare
2005. Inom frimureriet har han fungerat som sekreterare
(1 år) och talman (4 år) i S:t Johannes logen S:t Augustin.
Han har sedan 2012 fungerat som talman (TT) i S:t Andreas
logen Phoenix och är dessutom sedan 2013 amanuens för
SCFs museiföreståndare i Helsingfors.
Martins frimurar­engagemang
Jag blev frimurare på inrådan av en gammal god vän som av
någon anledning hade fått för sig att frimureriet kunde vara
något för mig och min längtan efter ett djupare ideellt engagemang i den egna tillvaron. Denna min vän och nuvarande
fadder hade rätt. Jag saknade någon slags motvikt till det vardagliga och rutinmässiga. Jag saknade ett forum där jag kunde
stanna upp och dryfta livets gång och mening. Frimureriets
hemlighetsfulla rituella arbetssätt med sitt rika symbolspråk
fascinerade mig också kolossalt, vilket hade sin givna betydelse
för mitt beslut att anta utmaningen att försöka bli frimurare.
Detta beslut har jag inte behövt ångra!
För mig har det viktiga i frimureriet varit den broderliga
samvaron och möjligheten till fördjupade studier av den
Konungsliga Konsten. Styrkan i vårt frimureri är att det inte
förkunnar några absoluta sanningar och att den enskilda individen ges möjligheten att själv fritt kunna skapa ett eget
personligt förhållande till frimureriet och dess grundsatser.
De givna yttre ramarna för verksamheten är den kristna basen,
vilket ger verksamheten dess stadga och trovärdighet.
På det praktiska planet, i den allmänna världens vardag,
har dessa fördjupade studier och det personliga förhållandet
till frimureriet, gett mig en slags ökad ”inre styrka” att kunna
prioritera och den vägen förmå fatta beslut bättre i vardagens
små och stora valsituationer. Tack vare frimureriet har även
min tidigare så starka nyfikenhet återvänt, och jag har också
funnit en ny glädje i att läsa, inte bara frimurarrelaterade ämnen utan också mycket annat.
Text: Martin Gardberg, VIII
Foto: Lasse Hedman, X
Martin Gardberg och tidskriftens formgivare Christel Westerlund
slutför ombrytningen av nr 4/2013.
Föreningsbandet nr 4/2013 • December 2013
33
Frimurargolf
Gubbgolf-turnering i Tallinn:
KAMPEN OM
DEN GULA KEPSEN
D
et var dags för den femte Gubbgolf-turneringen som denna
gång spelades den 5–6 september 2013 på Estonian Golf & Countrybanan.
Vi var tio bröder som samlades i Tallinn för vidare transport med vår chaufför Vellos minibuss till golfbanan som
ligger ca 25 km österut. Under resan
informerade br. Guy Catani om programmet och sammanlagt tre grupper
lottades: ruter, klöver och hjärter. Allt
närmare vi kom, allt mera steg stämnigen och ivern att komma ut på golfbanan, varje broder gjorde sitt bästa för
att höja stämningen samt uppmuntra
sina medbröder till en lyckad spelrunda!
Då var det bara att sätta igång, bollen
på tee och koncentrera sig för många
lyckade slag och puttar. Det tog inte
34
Föreningsbandet nr 4/2013 • December 2013
länge förrän var och en kunde konstatera att ruffen var grov och lång, och
som skulle förorsaka en hel del problem
med sökande av bollar.
Efter dryga fyra timmar började rundan vara avklarad och vi kunde samlas
och ta del av dagens resultat. Till allas
stora glädje kunde vi konstatera att resultaten var mycket jämna. Broder Guy
ledde med 30 bogeypoäng men inget
var avgjort då brödernas resultat låg
inom sju poängs marginal – mycket
jämt!
Vello väntade med bussen och vi förflyttade oss till Hotellet i Tallinn. Efter
en fräsch dusch och lite vila samlades
vi till en gemensam måltid i hotellets
restaurang. Under måltiden diskuterades och analyserades dagens händelser
ute på golfbanan. Förargelsen om ”den
långa ruffen” förorsakade spekulationer
om ”regeländringar” men de var mest
spekulativa och spetsade med humor.
Efter en välsmakande måltid drog vi
oss tillbaka för att samla krafter inför
fredagens runda.
Vi intog en mättande frukost och
sedan var det utcheckning från hotellet
för att återvända till golfbanan inför en
RESULTAT 2013
Namn
dag 1 dag 2 totalt
Catani, Guy
303565
Lillqvist Bo
273259
Gunnar Nyström272754
Lindh, Lars-Erik 252954
Karlsson, Torbjörn252853
Tötterman, Bo-Erik
282452
Lönnqvist, Pehr 272451
Kuuluvainen, Peik262551
Lindqvist, Lars 232649
Charles Elmgren271946
avgörande runda. Grupperna möblerades om och bröderna med mest poäng
slog ut som sista grupp.
När fotograferingen var klar och bröderna önskat varandra lycka med spelet
var vi klara att öppna dagens spelrunda.
Som dagen innan var vädret perfekt och
stämningen på topp!
Efter fullbordad runda och dusch
var det samling för prisutdelning. Priset
för slaget ”närmast flaggan” gick till br.
Lars–Erik Lindh.
Sedan var allt klart för att förkunna
vinnaren av Gubbgolf 2013-titeln.
Vinnaren var br. Guy Catani med
hela 65 poäng och belönades med den
”Gula Kepsen”! Br Bo Lillqvist blev tvåa
med 59 poäng. Bröderna framförde sina
gratulationer till vinnarna och br. Guy
tackade på brödernas vägnar br. LarsErik för det välskötta arrangemanget
med resan.
TYRGILS
FRIMURARGOLF 2013
D
et var den 8 augusti som Tyrgilsbröderna hade kallat till
golf i Virvik. Vi var många som
hade lystrat till kallelsen, så att hela 45
bröder och följeslagare hade anmält
sig till tävlingen. Det var visst igen nytt
rekord. Sommaren var ju varm och solig så vi golfare väntade oss att vädret
skulle gynna oss och det gjorde det ju.
Det var endast under instruktionen åt
spelarna som regnet visade sig och alla
hade möjlighet att slå upp sitt granna
golfparaply. Enligt skottarna är ju regn
endast en form av solsken.
Vi hade gemensam start och den tid
det tog var och en att uppsöka sitt starthål dog regnet ut. Vi hade alltså spel i
utmärkt väder och det kunde man också
förstå när resultatlistorna publicerades.
Fantastiska resultat!
Följeslagartävlingens podium besattes av Leena Tanska, Pirjo Lindh och
Birgitta Wackström. I brödernas tävling
visade sig Rolf Therman vara ett strå vassare än alla andra. Som god två var Bosse Tötterman som ofta brukar placera
sig väl i våra golftävlingar. Tredje man
på podiet var Kenneth Jönsson.
Efter en fin lunch på golfklubben tillkännagav arrangörerna resultatlistorna.
Utöver golfande bröder bevakade även
Tyrgils OM Erkki Tuormaa på ort och
ställe hur tävlingen genomfördes. Enligt
välunderrättade källor så tyckte Erkki så
bra om tävlingen och arrangemangen
att han har hotat med att börja spela
golf.
Text: Gunnar Nyström, IX
FOTO: Lars Lindqvist, X
Turneringen var avslutad och hemresan
kunde börja. Vi steg ombord på Tallinkfärjan som avgick från Tallinn kl. 19.30.
Under båtresan till Helsingfors tog vi
plats i bufférestaurangen. Resan avslutades med glada och livliga diskussioner om det gångna under våra två dagar
tillsammans.
Gemensamt ser vi framemot nästa
Gubbgolf-turnering!
Text: Charles Elmgren, VI
Foto: Lars Lindqvist, X
Tävlingsdeltagarna lyssnar spänt på spelinstruktionerna och hur solskenet värmer deras
paraplyn.
Föreningsbandet nr 4/2013 • December 2013
35
Fritid
Dags att gnugga geniknölarna igen...
Broder Rolf Söderback har vänligen lovat glädja våra kryssande bröder med nya kryss för alla nummer även
detta år. Om du vill delta i tävlingen om ett pris ska du sända in lösningen med ditt namn och adress senast
den 20 januari 2014 till: Rolf Söderback, Skarpansvägen 23 A 6, 22100 Mariehamn.
Lösning och segrare publiceras i nummer 1/2014 av Föreningsbandet. Priset kommer på posten.
HAN ÄR
FRÖ/VÄXT
PRÖV-
REDBAR NINGAR
FÖRVÅNADE
KASTELLAN
DEM
SVÄR
VI
FÖR FINSK
TRIKÅ
BLIXTSNABB
FRIMURARMEDALJ
ZACHRIS
TYP AV
DE ÄR
SKOL-
VISS
SITT-
STAD
ELD
NINGAR
RUEL-
DAM I
SEN
SEDEL
GES UT
PÅ
ÅLAND
FÖLJER VI
FÖREGÅS
SILVER
IBLAND
AV AD
DEN KAN
BÖR TAS
GÖMMA SIG
PÅ ALLVAR
KVÄVE
FEM
MATRÄTT
I ANNANS
DRÄKT
AHLFORS
LYFTA
HAR
NÄRA UPP-
GIPORNA
EKE-
UPPÅT
NÄS
VÄDER-
GAMMAL
SALA
STAD
STRECK
BLIR
HO
LINNEA
GAS
PÅ BIL I
BEVAKANDE
BERG PÅ
VEJLE
SICILIEN
ODLAS
ÄLDRE
À
LA
VAR
...
LOVE
NANO-
HAR
SKRI-
KARL
VER
OSTTYP
FLOTTE
KAN
ÅTER I
RITA
ROM
KORT
DEN SLÅS
VÄXER
SKÖLD
SNÖ-
PERIFERI
NORD-
SÖRJA
DEN
ISK
FINNS
ÅTTONDE
DÄRPÅ
ANGER
SÄR-
DUBBEL
MÄRKE
SJÖNG BING
KORT
NUMMER I
LIBELITS
I
REX
ÄVEN HAN
DEMETER
LÅNAR UT
I ATEN
RINNER
I BERN
SIMMAT
FÖRENING
BÖRSFAS
I VÄST
FINNS
DUBBELT
I
EN Ö
TÖS
STHLM
TYSK BIL
FINNS
INGÅR I
I ÅBO
KVARTER
BILDAR
BYRÅ
IHOP
BÖRJAN
DEN KLÄR
OCH
KLÄMMER
2 GGR SEGÖR TUPP
EN DEL
BLIR
FINNS I
THOMAS B
NORD
REDERI PÅ
SALT
NORMLÖSHETEN
TON
DEN
ÄR
LJUS
36
RIEFIGUR
LÅNG TID
LUTNING
Föreningsbandet nr 4/2013 • December 2013
FARTYG
ÅLAND
VAPEN
TRANSFERIMUS
TILL
©
A
E
O
I
H
U
V
U
D
B
*
B
Y
P
S
I
L
O
N
*
S
J
Ö
M
U
Å
A
R
*
K
R
I
T
A
S
L
K
*
S
T
*
E
K
E
O
H
T
*
R
R
F
*
D
N
*
P
I
A
Vi gratulerar!
P
E
*
A
N
D
*
V
A
S
S
*
L
A
R
S
*
A
*
F
A
*
A
P
A
M
S
*
P
E
D
*
B
R
U
L
E
N
E
S
T
E
R
I
B
Ä
M
N
E
T
N
T
*
A
B
*
K
*
E
S
K
E
I
*
K
*
M
U
R
B
R
Ä
D
R
N
E
R
A
S
*
L
Ä
N
R
O
*
G
L
O
*
V
O
F
F
*
A
E
P
E
I
K
*
A
S
*
T
S
*
N
E
U
N
*
N
A
R
*
K
A
I
N
*
R
B
E
V
A
T
T
N
I
N
G
*
L
E
E
Lösningen till krysset i sommarnumret finner du här.
Som inlämnare av rätt lösning och därmed även vinnare
i kryss nr 3 2013 har dragits Br Kaj Rosendahl, Borgå.
Priset kommer på posten.
L
I
Lösningen till krysset
i nr 3 • 2013
T
Storlogerna för Fria och Antagna Murare i Finland och Estland
samt Stor Capitlet av Svenska Frimurareorden i Finland har be­
slutat att starta ett antal gemensamma forskningsprojekt.
Dessa projekt fokuserar på utvecklingen av frimureriet i Finland och Estland
under vissa tidsperioder. De två första projekten som samarbetet inleds med
är tidsmässigt definierade. Det ena projektet fördjupar sig i den frimureriska
verksamheten under den ryska perioden på 1800-talet. Trots att frimureriet
var förbjudet finns det indicier på att någon form av frimurerisk verksamhet
trots allt förekom under denna tid. Det andra projektet har en skarpare tidsram
och fördjupar sig i de frimureriska aktiviteterna under tidsperioden c. 1920 till
c. 1940.
För att starta arbetet söker parterna intresserade bröder som vill satsa
tid och möda med att arbeta inom dessa säkert givande och intressanta
samarbetsprojekt.
Intresserade bröder bedes ta kontakt med br Gunnar Nyström för att få
mer information om vad vi väntar oss av de personer som vill engagera sig
i någondera av dessa gemensamma historiska projekt.
[email protected] eller per telefon 050 369 3065
Föreningsbandet nr 4/2013 • December 2013
37
Antagna bröder
Antagna till S:t Johannes logen
S:t Augustin
Ekonomiestuderande
Jakob SANDELL
Född:
14.05.1991 i Vanda
Faddrar:
Bengt Hellström
Gustav Lindgren
Telefon:
044 296 0466
Recipierat:05.09.2013
Projektledare
Jan-Erik EKLÖF
Född:
09.12.1966 i Helsingfors
Faddrar:
Bengt Hellström
Carl-Olaf Homén
Telefon:
040 184 6380
Recipierat:10.09.2013
Diplomekonom
Karl-Olof ÖSTER
Född:
14.09.1949 i Helsingfors
Faddrar:
Kid Kyrklund
Jean Gallen
Telefon:
0500 488 473
Recipierat:17.10.2013
Antagna till S:t Johannes logen Korsholm
Ekonomie magister
Mårten Karl Johan VIKBERG
Född:
05.09.1962 i Tjöck
Faddrar:
Jan Teir
Bengt Klemets
Telefon:
0400 283 694
Recipierat:13.09.2013
Laboratorie ingenjör
Lars Jörgen BACKLUND
Född:
09.01.1966 i Gävle
Faddrar:
Lasse Varhama
Jarl Söderholm
Telefon:
044 210 1626
Recipierat:04.10.2013
Antagna till S:t Johannes logen S:t Peder
Serviceinstallatör
Roland STENVALL
Född:
08.03.1964 i Karleby
Faddrar:
Jan-Erik Corin
Stefan Brännkärr
Telefon:
040 528 5569
Recipierat:25.09.2013
Antagna till S:t Johannes logen
S:t Henrik
Antagna till S:t Johannes logen Tyrgils
Diplomingenjör
Jan WENNSTRÖM
Född:
04.02.1975 i Åbo
Faddrar:
Matti Huvila
Bengt Sundell
Telefon:
040 588 3891
Recipierat:05.09.2013
Adopterad i S:t Johanneslogen
S:t Henriks III grad
Företagare
Michael LINDHOLM
Född:
11.12.1958 i Hangö
Faddrar:
Harry Dahlström
Sven Mattsson
Telefon:
040-502 0089
Adopterad:03.10.2013

Företagare
Kim GUSTAFSSON
Född:
21.03.1956 i Helsingfors
Faddrar:
Alf Günsberg
Lasse Walldén
Telefon:
0400 493 437
Recipierat:11.09.2013
Antagna till S:t Johannes logen
Axel Gabriel Leijonhufvud
Forstmästare
Hans Tomas LANDERS
Född:
24.11.1977 i Esbo
Faddrar:
Mikael Wikström
Stig-Henrik Wikström
Telefon:
050 350 0760
Recipierat:25.09.2013
Käre Gud,
Vi läste om att Edison uppfann ljuset. Men i skolan sa de att det
var du som gjorde det. Så jag tror att han stal din idé.
- Donna
38
Föreningsbandet nr 4/2013 • December 2013
Översekreteraren informerar
Frimurarjubilarer 2014
Receptions-Egen
datumgrad
70 år
Nils Jern
24.1.
X
60 år
Rolf Widén
24.9.
X
50 år
Olle Haldin
Karl-Gustav Boijer
10.1.
3.4.
X
X
40 år
Elof Hägglund
Henric Schmidt
Fjalar Jungerstam
Rune Eklund
Erik Sundström
Aki Hopea
Bjarne Sjölund
Göran Wide
Rafael Kyti
Bengt Heikius
Lasse Ekelund
4.1.
17.1.
25.1.
21.2.
14.3.
20.3.
25.9.
4.10.
15.10.
12.12.
18.12.
X
IX
X
IX
X
X
X
X
X
X
X
30 år
Peter Fordell
Hans Björknäs
Torolf Johansson
Björn-Ole Owren
Niklas Procopé
Lars-Erik Wägar
Lars Gräsbeck
Dan Eklund
Kai Jaakkola
Lars-Erik Mannfolk
Kent Nyström
Björn Sjöman
Matts Riska
Bo-Erik Ekman
Björn Sandell
Kaj Jansson
Rafael Sjöberg
Lars Mattsson
Jarl Waltonen
Jean-Peter Wallgren
Magnus Rosengård
Kim Eklund
Henrik Nordström
Sven Mattsson
Olavi Martonen
Roger Styrström
Jan Löfhjelm
Rabbe Grönblom
Antti Saarinen
13.1.
13.1.
25.1.
26.1.
26.1.
10.2.
23.2.
24.2.
7.3.
9.3.
14.3.
6.4.
13.4.
7.9.
11.9.
12.9.
14.9.
19.9.
21.9.
21.9.
18.10.
18.10.
24.10.
25.10.
26.10.
28.11.
30.11.
7.12.
13.12.
IX
VII
X
X
IX
X
X
X
X
X
VIII
IX
X
X
X
X
X
X
X
VII
X
X
VIII
X
X
X
III
X
IV-V
20 år
Thomas Öhman
Bo Sture Sjölund
Kenneth Lundell
Christer Backlund
Christer Björkman
Lars Palmroos
Christer Lindroos
Juha Lahti
Bengt Sydén
Johan Lindman
Rolf Therman
Christer Blomberg
Raimo Wiklund
Timo Dahl
Esko Mustamäki
Teljo Kolkka
Paul Riissanen
Jean Nyman
Christer Sundman
Dan Berglund
Johan Hagström
Ulf Lindfors
Henry Ljungqvist
7.1.
12.1.
14.1.
15.1.
19.1.
23.2.
24.2.
25.2.
1.3.
11.3.
17.3.
17.3.
26.4.
28.4.
28.4.
23.9.
23.9.
23.9.
20.10.
21.10.
21.10.
3.11.
16.12.
IV-V
VII
VI
X
VIII
VIII
X
IX
X
IX
X
X
VIII
X
IX
X
IX
VIII
X
IX
X
IX
IX
Fader Vår
Fader Vår, som från det höga
Ned i minsta vinklar ser,
Anse med ett nådigt öga
Vad nu i mitt hjärta sker!
Du, som med ett finger välver
Himlens krafter, blixt och dön,
Fast all världen för Dig skälver,
Hör den minsta matkens bön!
Du, som himlars lopp kan styra,
Styr ett ringa djurs begär!
Vi, som i vår blindhet yra,
Se ej vad oss nyttigt är,
Gott från ont vi rätt ej skilja,
Unn’ oss ej vår falska fröjd,
Ske ej vår, men ske din vilja,
Då är jag med allt förnöjd.
Om Du, Gud, ditt verk vill pröva,
Låt det i din mildhet ske,
Att ej medgång oss må söva,
Motgång ej förtvivlan ge!
Led oss ej på glatta branter,
Om Du ej styr våra fjät,
Hjälp oss se på alla kanter
Blodets giller, världens nät!
Hjälp ett solgrand vitne bära
Om din makt i smått och stort!
Tag av stoftet evig ära,
Du, som allt av intet gjort!
Änglar, helgon, himlens makter
Prisa Dig i ärans famn;
Låt i våra låga trakter
Helgat bli ditt höga namn!
Sökom ej bland sorgsna dagar
Gods, som öker våra fel,
Milde Gud, om Dig behagar,
Giv oss vår avskilda del!
Giv oss blott en daglig föda;
Men i samvets paradis
Lagom lycka, lagom möda,
Oss till näring, Dig till pris!
I var vrå fördärvet följer
De upplysta, svaga djur;
Ja, vår ovän mest sig döljer
I oss själv, i vår natur.
Fräls oss från så mycken plåga,
Du, som allt vårt inre vet,
Och låt gnistan slutligt låga
Av ditt ljus, din härlighet!
Kungar, makter falle neder
För din tron, din sannings ljus!
Krossa ondskan, bygg din heder
På vårt stolta Intets grus!
Du, som aldrig ser din like,
Stört’ all guddom utom Dig
Och låt jorden se ditt rike,
Dygdens fred och lastens krig!
Synden oss i stoftet dränker,
Att, om du ej rädda vill,
Lagen oss i avgrund sänker:
Höga kärlek, giv oss till!
Efter nåden med oss handla,
Som vi handle med varann,
Och din rätt i nåd förvandla,
Genom världens Frälserman!
av skalden och frimuraren
Olof von Dalin
f. 29.8.1708, d. 12.8.1763
Bilden av Olof von
Dalin är en trägravyr
av Ida Falander
(1842–1927)
Föreningsbandet nr 4/2013 • December 2013
39
Bröderna önskas en
God Jul och Ett Gott Nytt År!
p pp
pp
Härmälä Göran,
Vanda
Julhälsning
Oy S.W. Lauritzon & Co Ab,
Helsingfors
Söderholm Tom,
Helsingfors
Tryck: Mariehamns Tryckeri Ab, Mariehamn, 2013 Uppl. 1600 ex.
Eklund Johan,
Helsingfors