BRÖDRATIDSKRIFT FÖR STOR CAPITLET I
Föreningsbandet BRÖDRATIDSKRIFT FÖR STOR CAPITLET I FINLAND AV SVENSKA FRIMURARE ORDEN • Nr 3/2015 (73) Redaktionen Chefredaktör och ansvarig utgivare Guy Catani, DKM Redaktör Martin Gardberg – materialbearbetning Grafiker, Christel Westerlund – layout och produktion Redaktionssekreterare Teljo Kolkka – ekonomi, recipientuppgifter, prenumerationer Redaktionsråd 2015 Guy Catani, ordförande Sam Björklund Martin Gardberg Teljo Kolkka Regionredaktörer 1.1.2015 S:t Augustin, Sam Björklund Hans Henrik Boije, Ronny Holmqvist Axel Gabriel Leijonhufvud, Kim Isaksson Phoenix, Rainer Lauramo Tyrgils, Göran Strengell Frimurarsamhället i Jakobstad, Sten Westerholm Frimurarsamhället i Mariehamn, Rolf H. Söderback Frimurarsamhället i Vasa, Roger Sohlberg Frimurarsamhället i Åbo, Leif Holmberg Redaktionens adress Föreningsbandet Stor Capitlet i Finland Nylandsgatan 9 F, 00120 Helsingfors [email protected] Föreningsbandets följande fyra nummer: Innehåll Ledaren: Mina bröder! Guy Catani . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Dopets vatten som förenar och renar Henric Schmidt. . . . Om ritualmusikens uppkomstskeden Pentti Hongisto. . . . Jean Sibelius 150 år jubileumsåret till ära Gunnar Döragrip. . . . . . . . . . . . . . . . Talet vid ”Frimurarens grav” Lars Lindqvist . . . . . . . . . . . . OSM Anders Strömberg kallad till hedersledamot i Storlogen för F. och A. M. i Finland Guy Catani . . . . . . . En bibel för cellister Folke Freund. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Ger dålig munhygien livshotande sjukdomar senare i livet? Bengt Klemets . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 17 Ordens utbildningsportal börjar ta form Dan Knif. . . . . . Frisem i grad I, Mariehamn 13–14 november. . . . . . . . . Isländskt besök i musikens tecken Timo Dahl. . . . . . . . . . Nyårsresa till Wien med konsert på Musikverein. . . . . . . Med Convivium till Tusby Margaretha Wildtgrube. . . . . . Tyrgils fångar sommarögonblick Alf Robert Günsberg. . . . Vandringen framåt, inåt och uppåt Peter Heinström . . . . . Annonsförsäljning Annonschef Bo Gerkman [email protected] Tilinurkka tel: 0400 449 724 Vrooooooom… Nu kör vi! Kim Isaksson. . . . . . . . . . . . . . Rasslande kedjan ”I biskop Henriks spår” Bo Magnusson och Kenneth J Jönsson. . . . . . . . . . . . . . . . . . . Havskrona SFM Carl-Gösta Eklund/Eija Gyllenberg. . . . . . . Mystiken i ritualen Gunnar Nyström. . . . . . . . . . . . . . . . . . Skidmurarträffen på Pyhä 2015 Rolf Nilsson . . . . . . . . . . . Unik Händelse i Aspö Kapell Jarl-Johan Nyman . . . . . . . . Krysset. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Antagna bröder / Krysslösning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . In Memoriam, Rolf Widén Tom Waselius. . . . . . . . . . . . . . Ladies Night i Helsingforsregionen 23 oktober. . . . . . . . Omslaget: Bengtskär. Kenneth Jönsson i farten utan rassel. Foto: Bo Magnusson. 2 Föreningsbandet nr 3/2015 • September 2015 8 12 13 14 15 16 NrUtkommer Materialinlämning 4/2015 1 dec. (vinter) senast 20 oktober 1/2016 1 mars (vår) senast 20 januari 2/2016 1 juni (sommar) senast 20 april 3/2016 1 sept. (höst) senast 20 juli Prenumerera på Föreningsbandet genom inbetalning av prenumerationsavgift till Föreningsbandets konto: Aktia Bank FI36 4055 4020 0012 67 i Finland Betalningar i Sverige: via Bankgiro nr 5128–9692 Föreningen Granatenhjelm. Meddela vid betalningen prenumerantens namn och postadress. Prenumerationsavgifterna är: i Finland EUR 20,- och i Sverige SEK 220,Prenumerationen omfattar de fyra följande numren fr.o.m. inbetalningen. 3 4 6 Översekreteraren informerar. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 18 19 20 22 23 26 28 30 32 34 35 36 37 38 38 39 Ledaren Foto: Anne Sirvio/Mäntsälän Uutiset Mina bröder! Några tankar en regnig sommardag I skrivande stund, den 12 juli, sitter jag på landet på vår glasade veranda. Det är igen regnigt, mulet och kyligt. Vad är det som gör oss så nedstämda? Är det regnet, är det kylan, är det avsaknaden av värmen? Vädret är en sak vi inte kan rå på, så det är ingen idé att ödsla energi på att vara nedstämd och dyster, på att hänga läpp bara för vädrets skull. Kom ihåg, det är ju sommar i alla fall! Visst kan vi åka ut med båten fastän det inte är någon värmebölja. Visst kan vi spela golf fastän det är mulet. Visst kan vi umgås med våra nära och kära, umgås med våra vänner fastän solen lyser med sin frånvaro. Visst kan vi pyssla om i vår köksträdgård, plocka ogräs, jorda potatisfårorna, njuta av nypotatisen, tomaterna, morötterna, jordgubbarna och allt det andra goda som hör sommaren till! Visst kan vi vara ute, vi har ju ylletröja och långbyxor, stövlar och regnrock! Kom ihåg den rätta attityden! Kanske det inte blir någon värmebölja över huvud taget. Naturen är vacker och mår bra, allt grönskar, gräset växer och fåglarna sjunger. Låt oss njuta av sommaren som den är. Njut av stunden, lev i nuet och tråna inte efter morgondagen! Mina bröder, inom kort inleder vi igen arbetet inom våra loger, brödraföreningar och frimurarklubbar. Jag ser fram emot det. Jag ser fram emot att igen få träffa er mina bröder och tillsammans med er kunna ta del av den Konungsliga Konsten, att tillsammans med er kunna dela gemenskapen och tillsammans med er dela med oss av våra tankar och erfarenheter. Mina bröder, vi ses igen Guy Catani, DKM Föreningsbandet nr 3/2015 • September 2015 3 En helig rit – ett sakrament! Dopets vatten som förenar och renar I den kristna traditionen är dopet den äldsta riten. Som tradition också det ett arv från samtiden. Ändå var dopet, i den kristna traditionen, från början en ny tolkning av vattnets förmåga att förena och rena. Profeten Johannes Döparen ser i Jesus ”Guds Lamm, som borttager världens synder”. Han ser hur Jesus förenar den judiska offertron med försonings- och frälsargärningen. Gud har blivit människa och träder in i kampen mot det onda. Dopets symbolspråk När vi talar om symboler, är alltid åskådarens förmåga till att tolka avgörande. Det är en fråga om vad vi vill se och innefatta i det mänskligt sett ofattbara. Dopet tolkas också i den kristna kyrkan olika. Till en del är det beroende av synen på prästämbetet, i den gammalkyrkliga traditionen är handlingen beroende av prästen som döper, 4 Föreningsbandet nr 3/2015 • September 2015 Dopfunt i Sjundeå kyrka från 1550. En dopfunt är en behållare, t ex i sten eller trä, avsedd för dopvatten och är en av kyrkans viktigaste föremål. Denna dop funt är tillverkat av stenhuggaren Tomas Tomasson och donerad till kyrkan av Erik Flemings änka Hebbla Siggesdotter. Foto: Anna Rydin (Wikipedia). i den evangelisk-lutherska kyrkan är handlingen i sig själv avgörande. Vi döper, för att Jesus uppmanar oss att göra det. Döpt i den treenige Gudens namn, kan dopet förrättas av vem som helst! Detta betyder att ett omdop inte behövs, eftersom vi ju då skulle betvivla Guds möjligheter att handla när vi bett om det!? Sättet på hur vi ser på dopet, som rituell handling, är beroende av vad vi ser i symbolspråket. Enligt vår kyrka förrättas dopet med rent vatten, medan den gammalkyrkliga traditionen förutsätter att det görs av prästen med välsignat vatten. Folktron har visserligen skapat en tradition att spara dopvattnet, att hälla ut resten av vattnet vid ingången till hemmet, för att bringa lycka och välgång i hemmet!? Vattnet som är förenat med dopet har dock en helt självklar symbolisk betydelse i dess förmåga att rena och peka på något av människans grundbehov. Utan vätska dör vi! Helt konkret kan vi också konstatera att vattnet behövs för att göra oss rena, för tvätt och tvagning. MEN det är också ett osynligt tecken på tillhörighet till en gemenskap, ”tag det heliga korsets tecken på din panna och ditt bröst till ett vittnesbörd om att Jesus Kristus, den korsfäste, har friköpt dig och kallat dig att vara hans lärjunge”. Kallad till en ”hemlig” gemenskap som förenar och renar. När korset tecknas på dopkandidatens panna, med vattnet, kan vi t.o.m. skymta spår av exorcism (andeutdrivning) i dopakten. Vi kan se Jesu försoningsgärning men också hur det onda kan besegras av det goda. ”Se Guds Lamm, som borttager världens synder”. Dopets innebörd I det religiösa språket talar man ofta om, att vi i dopet blir Guds barn, en del av Hans familj. Men i dopet har också alltid namnet haft en central plats. Ursprungligen fick man inte sitt namn då, man tog ett nytt namn, ur den kristna traditionen, för att visa åt sin omgivning att man nu var kristen. Idag är man i kyrkan mån om att betona att dopet inte är en namngivningsceremoni! För att vara någon måste vi alla ha ett namn! ”Jag har kallat dig vid ditt namn, du är min!” I indianernas gamla kultur hade man makt med/besegrade man fienden om man visste någons namn eller kunde ”skära sönder någons fotspår”, något som var personligt hos någon annan. Att bli ”Guds barn” betyder samtidigt att dopkandidaten, vid barndopet, inte lovar eller förbinder sig till något. Kyrkan vill endast se dopet som en påminnelse om, varje individs, självklara plats i Guds skapelse. Älskad för sin egen skull! Det goda i en ställvis obarmhärtig och grym värld. Ställningstagandet ligger hos föräldrarna och barnets faddrar! I dagens dopformulär ställs föräldrar och faddrar inför den allvarliga frågan: ”Vill ni, föräldrar och faddrar, tillsammans med församlingen ansvara för att NN får en kristen fostran?”. Eller alternativet, som jag brukar välja: ”Ni har gett ert barn namnet NN. I dag döps han/ Jesu dop. Bibelillustration av Gustave Doré 1877. hon till den kristna tron. Föräldrar och faddrar det heliga dopet förpliktar er att tillsammans med församlingen ansvara för att barnet får en kristen fostran.” pas dock aldrig, oberoende av vem som eventuellt har utfört ett tidigare dop, med rent vatten i den treenige Gudens namn. Det heliga korsets tecken Dopets vatten som förenar och renar Tecknad med det heliga korsets tecken, som en del i en större gemenskap. Tecknet är osynligt för de oinvigda, men ansvaret är stort för de som hör till denna gemenskap. Faddrarna (minst två) bör vara konfirmerade medlemmar i någon församling. De bör ha bekräftat sin kristna tro, veta vad de tror på, veta vad ”korsets tecken” innebär. Om vi talar om vuxendop får dopakten en annan betydelse. Då är det fråga om en bekännelseakt. Dock kvarstår två vittnen (faddrar), med ansvar för stöd och gemenskap. Dopet uppre- Dopet är en kyrklig tradition men ändå kan jag inte låta bli att ställa frågan: ”Känner vi igen något av symbolspråket i vår brödragemenskap?” I vår tro på ljuset? I vår tro på den kristna grunden? I vår tro på den Trefalt Store Byggmästarens möjlighet att handla? Jag hoppas att vi känner igen oss, när vi vandrar vidare med ”korsets tecken tecknade på vår panna”, osynligt för många, hemlighetsfulla som vi är!? Text: Henric Schmidt, X Föreningsbandet nr 3/2015 • September 2015 5 Wäinö Sola, Jean Sibelius och ritualmusik Om ritualmusikens uppkomstskeden Sibelius ritualmusik lät vänta på sig i drygt fyra år Detalj ur Sibelius monumentet i Tölö av skulptören Eila Hiltunen. (Foto: M Gardberg) D en 14 augusti 1922, endast några dagar innan frimurarljuset ånyo tändes i vårt land, hölls bl a ett förberedande möte hemma hos ingenjör J E Tuokkola, som hade fått sina frimurargrader i Amerika. Av protokollet från nämnda möte framgår följande intressanta notering: ”Följande recipiender frigörs från inskrivningsavgift och första årets medlemsavgift för deras i framtiden utförda tjänster: Jean Sibelius, som kommer att komponera för logen särpräglad, äkta finländsk musik, Sigurd WettenhoviAspa, som kommer att utarbeta en fullständig historik om frimureriet i 6 Föreningsbandet nr 3/2015 • September 2015 Finland och som kommer att fungera som historiker för Finlands frimurarorganisation, och Ernst Linko, som under ett år kommer att fungera som logens organist utan arvode.” Det var Wettenhovi-Aspa som fick den ärorika uppgiften att kalla Sibelius till organisationen och be honom komponera ritualmusik. Vid denna tidpunkt var inte ens Wettenhovi-Aspa själv ännu frimurare. Jean Sibelius var bland de 27 första män som den 18 augusti 1922 vigdes till frimurare efter ett helt århundrade av frimureriskt mörker. De fick alla tre grader i rad efter varandra under loppet av en och samma dag. Under tiden anslöt sig till organisationen en av dåtidens mest entusiastiska medlemmar, operasångaren Wäinö Sola (1883-1961), som var god vän till tonsättarmästaren. Han fick sina första grader, inom loppet av en vecka i april 1923, och han minns från dessa kvällar Sibelius’ improviserade musik, bl a ”tredje gradens mäktiga Marche Funèbre” (sorgmarschen),vilket imponerade stort på recipienden. Wäinö Sola drar sig till minnes att han i samband med Suomi logens bröd ramåltid, hösten 1926, hade föreslagit att man skulle be Sibelius komponera ritualmusik för brödraskapet, ”en enhetlig komposition, passlig för den frimureriska ritualen och andan, varav stycken kunde användas vid behov i logearbetet”. Bröderna entusiasmerades såklart av detta och befullmäktigade Sola att föreslå detta för mästaren. Redan nästa dag fick han tillfälle till detta på Ainola. Tanken tycktes behaga mästaren, men han sade att han skall tänka på saken – och brödraskapet blev väntande. Solas minnesbilder är dock till vissa delar felaktiga. Han trodde sig ha varit den första initiativtagaren till att komponera ritualmusik, men tanken hade dock sitt ursprung redan från tiden för vår organisations grundande. Tydligen visste inte Sola detta och beträffande musiken den gången han fick sin grad, var det Linko och Karvonen, inte Sibelius, som under dessa kvällar skötte organistuppdraget. Visserligen fungerade Sibelius en stund som tillförordnad organist då Sola fick sin andra grad. Under tillställningen hälsades logens mästare Sibelius välkommen från sin Europaresa. Men då klingade ju inte sorgmarschens melodier. Däremot är det uppenbart att Sola kommer ihåg en tredje gradens kväll endast några månader senare, den 15 juni 1923, då Sibelius faktiskt fungerade som organist. Det har säkert kännts fantastiskt och enastående att få höra vår tids största kompositörs improviserade musik till denna imponerade ritual, som vi alla känner till. Den ”mäktiga Marche Funébre”, som Sola minns har utan tvekan ljudit just under denna kväll. Han beklagar, och det med orsak, att det då ännu inte fanns magnetofoner, varför Sibelius’ improvisationer ej har kunnat bandas och därmed kan allt vad han mera mindes från tillställningen sammanfattas till följande: ”... i mitt sinne kvarstod något som fanns i den ritualmusik som han senare kom att komponera och som så starkt återspeglar den frimureriska andan”. Suomi logen gav ritualmusikens födelse en konkret knuff genom logebrodern, apotekaren Berndt Forsbloms donation på 10.000 mark hösten 1926. Donationen gavs för komponering av ritualmusik med hopp om att Sibelius skulle göra det. Summan betalades till mästaren före utgången av samma år. Solas fromma begäran till mästaren hade därmed fallit i god jord. Tidigt på morgonen den 5 januari 1927 ringde Sibelius till Sola och bad honom och Linko att komma samma kväll till Suomi logens sammanträde, där den nya ritualmusiken skulle framföras för första gången. Sola berättar om fallet enligt följande: ”Den 5 januari är vi på treman hand i logens tempel där Sibelius gav oss noter som vi skulle uppföra ’prima vista’. Vi har aldrig känt oss så pressade som denna kväll, då vår musikalitet och notläsningsförmåga sattes på hårt prov i mästarens närvaro. Sibelius gav en del anvisningar om registeringen av det stora Mannborg orgelharmoniet och några påpekanden om tempot, men i övrigt var han nöjd med vårt uppträdande”. Suomi logens sammanträde den 12 januari gällde tredje graden. Under kväl- len uruppfördes också ritualmusiken för första gången i sin helhet för brödraskapet, med Wäinö Sola och Arvi Karvonen som artister. Tillfället var högtidligt och upplyftande för sinnet. Jean Sibelius var naturligtvis också närvarande. Ritualmusikens text hade tryckts i ett separat litet häfte. Under logesammanträdet samma kväll blev Sibelius kallad till finska Storlogens första hedersmedlem. Sibelius överlät den nya ritualmusiken till Suomi logens fria disposition i logens interna verksamhet. Även Finlands övriga loger fick rätten att framföra denna musik under sina möten. Med kompositörens tillstånd kopierade Sola noterna för loger som fungerade i de övriga städerna, på den tiden gällde det endast Tammerfors och Åbo. Allt sedan dess har denna ritualmusik ljudit i våra loger. Sola skrev själv om ritualmusikens betydelse: ”En vacker, ädelsinnad musik har gjort mötesgången högtidlig, givit oss en inblick i konstens allvar, höjt sinnesstämningen från livets vardaglighet till högre, andliga levnadssfärer och gett frid och tröst även vid mötet med döden. Sibelius har i denna komposition skapat ett vackert monument”. Wäinö Sola fick ännu 1946 den ålderstigna tonsättarmästaren att skapa två frimureriska verk, Veljesvirsi (Brödrasalm) och Ylistyshymni (Lovordshymn). Av Johannes logens protokoll från 10.10.1946 framgår att Sibelius, som var redan över 80 år, hade lovat komponera Sarios dikter. Allt gick sedan ganska snabbt. Sario började skriva på dikterna den 1 oktober och fick dem färdiga nästa dag. Sola förde dem omedelbart till Ainola. Mästarens uppriktiga intresse ävensom hans äkta inspiration bestyrks av att han, enligt Solas förmenande, redan nästa morgon kl 6 meddelade åt honom att kompositionerna är klara och beordrade deras avhämtning. Sola tillägger att mästaren hade, sin vana trogen, jobbat med dikterna hela natten. Vilkoret för överlämnandet var dock sträng; Sibelius förbjöd publicering av kompositionerna. Han kanske inte tyckte att kompositionerna var ännu tillräckligt finslipade. Suomi logens protokoll från 24.10.1946 för- Wäino Sola, frimurare och finländsk opera sångare. (Wikipedia) täljer, att vännerna Sola och Sario hade den 17 oktober varit på besök till Ainola. Uppenbart på mästarens egen begäran återlämnades då till mästaren för granskning den andra av kompositionerna som han hade donerat till logen. Det var säkert frågan om Ylistys hymni, eftersom en vecka senare på ovannämnda logesammanträde hade man uruppfört kompositionen Veljesvirsi ackompanjerad av Lingo. Sibelius överlät kompositionen i december; Sola har antecknat som datum 16–17.12.1946. Både Veljesvirsi och Ylistyshymni publicerades för första gången i ritualmusikens andra utgåva 1950. Före detta hade båda kompositionerna utsatts på nytt för mästarens kontrollprocesser; Sola har på baksidan av manuskriptet till Ylistyshymni antecknat som datum för den slutliga utformningen 17.9.1948. Veljesvirsi fick sin slutliga form föregående sommar. Text: Pentti Hongisto, 28° (F. & A. M. I FINLAND) Referenser: Diverse olika källor, bl a Wäinö Sola´s memoarer, Reijo Ahtokari: Vapaamuurarius A-Ö (2005), och utdrag ur skriften Rituaalimusiikki (1927). Föreningsbandet nr 3/2015 • September 2015 7 Vi hyllar Finlandia JEAN SIBELIUS 150 ÅR jubileumsåret till ära Svenska Teatern i Helsingfors 2015. Foto: M Gardberg x Vid huvudingången till Svenska Teatern i Helsingfors, under de båda flaggfästena, kan man på två kopparplaketter på våra nationalspråk läsa följande text: e Jean Sibelius FINLANDIA e SPELADES FÖRSTA GÅNGEN PÅ DENNA TEATER. DETTA SKEDDE DEN 4. NOVEMBER 1899 UNDER MÄSTARENS PERSONLIGA LEDNING. 8 Föreningsbandet nr 3/2015 • September 2015 x Skiss till frimärke av Sigurd WettenhoviAspa. Bild: Postmuseets samlingar Sibelius plakett på väggen intill Svenska Teaterns café-ingång. Foto: M Gardberg Tondikten Finlandia och dess historiska bakgrund Svenska Teatern har under sin långa historia på många sätt varit en arena av stor betydelse. Detta i all synnerhet när det gäller tondikten Finlandias uppkomst. Tondikten är ännu idag Sibelius mest kända och mest spelade verk. Det är därför angeläget att jubileumsåret till ära lyfta fram detta verk, som är så starkt förknippat med vår självständighet och självständighetskamp. Det politiska klimatet i Storfurstendömet Finland var vid denna tid inte särskilt gynnsamt för tidningspressen och konstnärerna. I februari 1899 utfärdade Rysslands tsar Nikolaj II ”Februarimanifestet” med vilket man försökte inskränka Storfurstendömet Finlands autonomi. Detta väckte motstånd i stora delar av Storfurstendömet Finlands kulturkretsar och protesterande bildkonst blev mycket populärt. Även Sibelius ville delta i protesten med konstens medel. År 1899 skrev han sina ”protestsånger” Atenarnas sång och Islossningen i Ule älv. Året kröntes av musik till Historiska tablåer, som framfördes vid Pressens dagar på Svenska Teatern. I april uruppfördes hans första symfoni och Atenarnas sång. Sibelius var mycket nöjd med uruppförandet, som han själv dirigerade, men var samtidigt irriterad över att Atenarnas sång fick så stor po- pularitet. Den sången gjorde honom till nationalhjälte. Det var som symfoniker han ville bli berömd. Musiken till Historiska tablåer blev fröet till vår självständighetssträvan De Historiska tablåerna uruppfördes på Svenska Teatern den 4 november 1899. Verket framfördes av Helsingfors filharmoniska sällskaps orkester, föregångaren till nuvarande Helsingfors stadsorkester, dirigent var tonsättaren själv. Det var inte den tondikt Finlandia som vi idag känner, som man då fick höra, utan det var en längre svit, som hette Musik till historiska tablåer, som komponerades till Pressens dagars jubileumsföreställning, som firades på teatern. Tablåerna var sammanställda av Kaarlo Bergbom till texter av Eino Leino och Jalmari Finne. Kaarlo Bergbom (1843–1906) var en skicklig pianist och regissör, som hade grundat Finska teatern och Finska operan. Han hade skrivit en doktorsavhandling, som handlade ”Om det historiska dramat i Tyskland” och han var därför rätt person att regissera de historiska tablåerna, som behandlade vår egen historia. Eino Leino (1878–1926), fd Armas Einar Leopold Lönnbohm, är bekant för de flesta av oss. Han var på sin tid en ansedd författare och var mycket aktiv vid denna tid. Jalmari Finne (1874–1938) var också författare, verksam som regissör och biträdande teaterchef hos Bergbom. Han översatte många pjäser till finska och var speciellt intresserad av historia. Dessa tre gjorde tillsammans med Sibelius stor succé med de Historiska tablåerna på Svenska Teatern. Sibelius musik till Historiska tablåer innehåller en kort ouvertyr och musik till sex tablåer: (I) Väinämöinens sång, (II) Finnarna döps, (III) Hertig Johan i Åbo slott, (IV) Finnarna i det trettioåriga kriget, (V) Stora ofreden och (VI) Landet vaknar. Dessutom komponerade Sibelius ”tyst musik” som skulle spelas under tablåernas texter. Tablåerna handlade om vårt lands historia. Tablån om Stora ofreden, den näst sista delen, kan anses ha varit speciellt djärv eftersom man där visade resultatet av ryssarnas härjningståg. Vid denna tid censurerade erövrarna den finska pressen. Den frisinnade Päivälehti, föregångaren till Helsingin Sanomat, hade nedlagts för en tid på tre månader. Den aktsammare Uusi Suometar (Uusi Suomi) fick utkomma. Biljettintäkterna från jubileumsgalan skulle användas för att öka journalisternas pensionsfond. En del journalister miste sina jobb på grund av de rådande förhållandena. Februarimanifestet ställde till med problem speciellt bland Föreningsbandet nr 3/2015 • September 2015 9 journalister och konstnärer. Alla visste nog ändå den verkliga orsaken: kulturfolket ville stöda yttrandefriheten mot generalguvernör Bobrikov. I slutet av den näst sista tablån, som handlade om Stora ofreden, blev uppförandet trotsigt. Moder Finland sitter i snödrivan med sina frysande barn. De var hotade av frosten, hungern och döden. Sibelius komponerade den dystraste och mest asketiska musik, man kunde tänka sig. Vid detta läge i musiken startade den sista tablån, Landet vaknar, till vilken Eino Leino hade författat en lämplig patetisk bakgrundstext. Sibelius lyfte sin taktpinne medan sorlet fortsatte i teatern. Han ledde Helsingfors filharmoniska sällskaps orkester. De trotsiga bleckackorden skar djupt i den unge Heikki Klemetti, som var med i publiken. ”Under ledning av Jean Sibelius själv vällde de dystra och mäktiga tonerna strax i den nuvarande Finlandias början fram över en tablå, som framställde ´Stora ofredens´ fasor”, skrev Klemetti senare. Sista delen, Landet vaknar, som då framfördes, är en tidig version av det som senare skulle bli tondikten Finlandia op.26. Eftersom ögonvittnet Klemetti hävdar att musiken började redan i slutet av tablån som handlade om Stora ofreden, kan tondiktens första takter inte skildra ett ångloks tuffande, som man ibland humoristiskt har påstått. Också loket framträdde i tablån, men före det skildrade man enligt manuskriptet bl.a. Alexander II:s tid samt Runebergs, Snellmans och Lönnrots bragder. Finlandia hade säkert inte komponerats för att skildra dessa brokiga skeden. Sibelius ville skildra Finlands uppvaknande och kampvilja mera allmänt. Senare berättade Sibelius för Jalmari Finne att han inte hade en uppfattning om Finlandias särart, när han komponerade det. Först när han tog partituret till renskrivaren Ernst Röllig kom han att tänka på att verket kanske ändå var någonting mera betydande än vad han hade väntat sig. Förutom Klemetti var det bara några få som orkade lyssna till musik på en societetstillställning. ”Mycket gick förlorat i kvällens festyra och inte heller publiken 10 Föreningsbandet nr 3/2015 • September 2015 tycktes ha haft tid för djupare konstnärliga värden”, skrev Uusi Suometars reporter. Kapellmästaren Robert Kajanus förstod emellertid musikens värde. Han dirigerade fyra delar ur Musik till historiska tablåer redan på sin konsert den 14 december. Slutnumret var igen Landet vaknar. Nu fick även Päivälehti utkomma igen och kritikern Oskar Merikanto var entusiastisk. Han skriver: ”Och just som konsertmusik, visade tablåmusiken sin kraft. Detta verk innehåller nämligen partier som i tankarnas och stämningarnas storhet, fantasins rikedom, instrumentation och hjärtevärmande melodier överträffar Sibelius tidigare produktion” Notbild av Finlandia-hymnen med Wäinö Solas text. Sibelius har själv skrivit notbilden och det är hans första arrangemang för manskör och det dessutom för frimurarna. Under de följande månaderna dirigerade Kajanus och Sibelius några av satserna ur tablåmusiken i Helsingfors och Åbo. Svitens avslutande del beslöt man också att ta med på Europaturnén med Helsingfors filharmoniska sällskaps orkester, som dirigerades av Kajanus. Turnén skulle avslutas på världsutställningen i Paris. Sibelius goda vän och andliga stöd, baron Axel Carpelan blev nervös: ”Varför skall endast den sista (antagligen den bästa) delen av denna svit i ”symfonisk stil” spelas i Paris? Om jag kan lita på vad andra har berättat om denna tablåmusik, borde den spelas i sin helhet eller åtminstone 4 delar av den. Jag undrar om verkets namn ´La Patrie´ är det bästa möjliga?” Man lyckades inte riktigt hitta ett passande namn. Det var svårt att hitta ett namn som inte var provocerande och som inte störde makthavarna. På konserterna i hemlandet hade det kal�lats bl.a. Landet vaknar, Finland vaknar, Finland eller Finale. Under Europaturnén kallades verket åtminstone Vaterland och La Patrie. I november år 1900 fick ett pianoarrangemang av tablåns 7:e del ändå namnet Finlandia, som föreslagits av Axel Carpelan, och i februari 1901 dirigerade Kajanus också ett orkesterverk med namnet Finlandia. Finlandia, tondikt för orkester, förbjöds nu att framföras i hela det ryska kejsardömet, inklusive Storfurstendömet Finland under detta patriotiska namn. Tondikten Finlandia op. 26 trycktes trots dessa motgångar snart i en förbättrad version och världserövringen kunde börja. Redan år 1909 inspelades ett fragment av verket på grammofonskiva under ledning av Roland Landon. Vad är det som gör denna lilla tondikt så tilltagande? Troligen är det ´plein air´-stilen. Den har verkligen byggts uteslutande av teman ´från ovan´. Idel inspiration” skrev kompositören i sin dagbok 1911. Bearbetningar med anknytning till de Historiska tablåerna I förteckningen över Sibelius verk med anknytning till ursprungsversionen opus 25/26 Musik till Historiska tablåer, har Sibelius gjort följande bearbetningar: Opus. 26 Nr 7 Finlandia tondikt, är en förnyad version av jubileumsföreställningsmusikens 7:del, Landet vaknar. Denna förnyade version är den tondikt som vi bäst känner till. Den hade sitt uruppförande på Brandkårshuset i Helsingfors 2.7.1900 med Helsingfors filharmoniska sällskaps orkester, dirigent Robert Kajanus. Opus 26 Finlandia, tondikt är en edition för piano som också utkom 1900. Sibelius bearbetade ännu år 1911 de bästa avsnitten ur Historiska tablåerna till en orkestersvit, som han gav namnet Scènes historiques I, Historiska scener I, opus. 25. Finlandia-hymnen. Den avslutande hymndelen i tondikten blev mycket populär. Snart sjöng man Finlandia-hymnen ute i världen bl.a. med orden Be Still My Soul (Var lugn min själ), At the table (Vid bordet), Dear Friend of Mine (Min kära vän), Land of the Pine (Tallarnas land), Christian Life (Kristet liv), och Our Farewell Song (Vår avskedssång). ”Den är inte avsedd att sjungas”, klagade Sibelius. ”Den har gjorts för orkester. Men om världen vill sjunga, kan det inte hjälpas.” Också i Finland fattade man mod. Tidiga textutkast författades av åtminstone Jalmari Finne och Yrjö Sjöblom, men ingen hade kontaktat tonsättaren. Det första textförslaget till hymnen, som Sibelius fick i sin hand skrevs i februari 1937 av frimurarbrodern och operasångaren Wäinö Sola. På hans uppmaning skrev Sibelius sitt första manskörsarrangemang för frimurarna. Finlandia-hymnen fick sitt uruppförande den 21.4.1938 i Helsingfors, när den finska S:t Johannes Logen Nr 4 firade sitt 10-årsjubiléum. Vid detta tillfälle framfördes hymnen på finska av en kvartett bestående av Wäinö Sola, Martti Similä, Sulo Räikkönen och O. A. Turunen, med Arvi Karvonen vid orgelharmoniet. Den över 70-årige Sibelius gjorde ännu en version med Solas text för manskör och orkester för frimurarna. Det finns två översättningar av Wäi nö Solas text, den ena av broder Eric Wasström och den andra av Ulla Hornborg. Den senare texten används i frimurarsamhället i Åbo. I våra övriga loger används Veikko Antero Koskenniemis text från år 1940, som vi bäst känner till i den allmänna världen. Den används i våra skolor och av de finländska körerna. Koskenniemis text fick sitt uruppförande 7.12.1940 i Mässhallen i Helsingfors i samband med Laulu-Miehets framskjutna 25-årsjubileumskonsert. Det finns också två översättningar av denna text, båda är skrivna av författaren Joel Rundt. Text: Gunnar Döragrip, X, FMkF SCF Parkeringsförmån för SCF-bröder i Q-Park Skillnaden, Georgsgatan 8-10, Helsingfors. Infart vid Diana Parken. Parkering i Q-Park Skillnaden för 4,00 € vardagar kl. 16.30–24.00 samt lördagar och söndagar utan tidsbegränsning. Parkering övriga tider med normalt pris. 1.Tag biljett vid Q-Park inkörningsbommen. 2.Stämpla biljetten i förmånsautomaten vid närvaroregistreringsdatorn i Ordenshusets vestibul för att utnyttja förmånen. 3.Betala parkeringen i parkeringshallen, antingen vid betalautomaten eller vid utkörningsbommen med kreditkort. Vid problemsituationer kontakta Q-Park kontroll rum 020 781 2410 eller via info-knappen vid betalautomaterna och bommarna. Föreningsbandet nr 3/2015 • September 2015 11 Frimurare i Kajsaniemi Även denna vår samlades ett drygt tiotal bröder vid ”Frimurarens grav” i Kajsaniemi på första maj kl 9.00. Denna gång hölls det traditionsenliga talet vid graven av OM för SAL Phoenix, Lars Lindqvist, X. OM Lars Lindqvist, X, flankerad av CM Anders Nyström, VIII. Talet vid ”Frimurarens grav” I tidningen Morgonbladet kunde man år 1854 läsa följande under rubriken ”En promenad omkring Thölö-viken”: Detta grafställe var för gubben i lifstiden en älsklingsplats, dit han under sina promenader ofta vallfärdade, och då han sjelf utsåg detsamma till sitt sista hvilorum, anade han icke, att den då inom en sumpig hage undangömda platsens stilla frid någonsin skulle störas af de menniskoskaror, som nu njuta af frisk luft och grönska i den herrliga parken. Detta ovanliga val af lägerstad i förening med gubbens egenskap af frimurare gåfvo länge vidskepelsen anledning att förtälja hvarjehanda mystiska sägner om majorens person men hans närmaste omgifning förde en annan talan. Idag vet vi, att major Fredrik Granatenhjelm inte tillhörde Frimurarorden, men att han levde upp till frimureriets ideal är ett välkänt faktum. Därför tycker jag man väl kan kalla honom frimurare och hans grav med rätta bär namnet ”Frimurarens grav”. Vi står förresten invid Helsingfors stads äldsta officiella minnesmärke, vilket knappast ens alla stadens invånare känner till, för att inte tala om turister och besökare. Fredrik Granatenhjelm levde alltså upp till de dygder vi frimurare mest värdesätta, speciellt dygden ”barmhärtighet”. Han levde – i motsats till många av sina officerskolleger – ett anspråkslöst och enkelt liv. Han satte hellre sina pengar på välgörenhet än på förnöjelser och storslaget leverne. Hans sista 12 Föreningsbandet nr 3/2015 • September 2015 hem i stadens utkant har kallats ”Noaks ark”, vilket tyder på att han därifrån skulle ha idkat hjälpverksamhet, riktad till värnlösa barn och nödställda familjer. Granatenhjelms minne fick som känt en avgörande betydelse för återetablerandet av vårt svenska frimureri i Finland. Redan under slutet av ryska tiden då frimureriet var förbjudet i hela det ryska riket, samlades frimurare för att nedlägga en krans på denna grav. Den första kransnedläggningen skedde den 1 maj år 1908 på Fredrik Granatenhjelms 200-årsdag och har fortsatt sedan dess. På så vis hölls frimureriet levande, om dock hemligt, ända framtill år 1923, då det kunde återupprättas. Granatenhjelms minne är således starkt förknippat med dagens frimureri och den välgörenhetsverksamhet vi idag kan utöva, bl a genom Föreningen Granatenhjelms försorg. Jag vill avsluta med sista strofen i den minnesdikt, som tygvaktaren Fischer skrev efter Granatenhjelms död: ”Men ack hvad tårar ses, hvad jemmerklagan höres Af många uslingar, deröfver hjertan röres, De täfla hvar om ann, hvar taga vi nu bröd, Sen vår välgerningsman ej mer ger understöd.” Text: Lars Lindqvist, X Foto: Björn Federley, X Visad erkänsla för fimurarsamarbete OSM Anders Strömberg kallad till hedersledamot i Storlogen för F. och A. M. i Finland OSM Anders Strömberg kallades vid stormötet för Storlogen för Fria och Antagna Murare i Finland den 16.5.2015 till ny hedersledamot i Storlogen för F. och A. M. i Finland. Sedan invigningen av Storlogen i Finland år 1924 har endast tre personer tidigare kallats till hedersledamot och sålunda är Anders Strömberg först den fjärde som hedrats på detta sätt. De tre tidigare hedersledamöterna är den finländska kompositören Jean Sibelius som utöver sina talrika kompositioner även tonsatt frimurerisk ritualmusik (Musique Religieuse Op. 113 – Masonic Ritual Music), den i England verkande norska trävaruhandlaren Hans Falken Dessen som med sin stora insats bidrog till att den Finska Storlogen blev erkänd av den Engelska Storlogen samt den förut varande Stormästaren för den Finska Storlogen Toivo Tarjanne (Stormästare åren 1951–1969). Vid utdelandet av denna hedersbetygelse framförde Stormästaren för Storlogen för F. och A. M. i Finland Juhani Vuori att bl.a. det arbete Anders Strömberg lagt ner och det stöd han gett för att skapa och grunda det universella frimureriet i Sverige under den finska Storlogen är nog skäl att kalla A nders Strömberg till ny hedersledamot. Juhani Vuori sade även att det är troligt att först de kommande generationerna och framtidens historiker kommer att förstå innebörden och betydelsen av våra två frimurar systems parallella verksamhet i Sverige. Text: Utdrag ur artikel av Jukka Järvinen som ingått i tidningen Koilliskulma 3/2015 Översättning: DKM Guy Catani, X Foto: Jukka Järvinen Stormästaren Juhani Vuori överlämnar utnämnings brevet till OSM Anders Strömberg. Föreningsbandet nr 3/2015 • September 2015 13 Utbildningen ger fördjupade kunskaper i DKK ORDENS BÖRJAR TA FORM Om Utbildningsportalens lansering under hösten 2015 – Som vi berättade i artikeln i denna tidning förra hösten, så planerar SCF utbildningen en lansering av en ny utbildningsprodukt inom sjätte fördelningen. Utbildningsportalen är en datorbaserad utbildningsprodukt i multimedia format. Syftet med Utbildningsportalen är att erbjuda bröderna en ny form av studieredskap i förkovrandet av den konungsliga konsten (DKK). Denna typ av utbildning används i den allmänna världen i många branscher, bl.a. inom flygindustrin för utbildandet av piloter och annan personal. Bakgrund. Projektet har sitt ursprung i ett medlemsinitiativ och inleddes redan i januari 2012. Det är frågan om ett nyskapande utbildningsprojekt inom hela Svenska Frimurare Orden och projektet har sin förankring i ett mandat från Utbildningsdirektoriet (UD) i Stockholm år 2012. Det ansågs lämpligt att genomföra ett dylikt pilotprojekt inom Sjätte fördelningen (SCF). (M Gardberg) UTBILDNINGSPORTAL Planering – produktion av material – implementering. Året 2012 var ett planeringens år. En arbetsgrupp utsågs för arbetet med Utbildningsportalen. Ett grundligt förarbete utfördes och en projektplan, samt en slutrapport författades KM tillhanda för beslutsfattande i frågan. Under år 2013 författades och granskades det gedigna utbildningsmaterialet. Helheten ligger på närmare 1000 sidor utbildningsmaterial. Under år 2014 låg den tekniska implementeringen i fokus, med uppläggning och programmering av sidorna med text, bild och ljud och konfiguration av de bärbara datorerna. Den ursprungliga planen var att ro i hamn en första lansering av produkten under hösten 2014 men tyvärr höll inte tidtabellen. Materialet ligger ute för kontroll vid logedirektoriet (LD) och en lansering torde kunna förverkligas under hösten 2015. Detta är en första officiell version av Utbildningsportalen och därefter fortsätter naturligtvis utvecklingsarbetet på basen av responsen från fältet. Som Utbildningsportalens moderator fungerar utbildningsansvarige (FStM) inom fördelningen. Men hur fungerar detta i praktiken? Som media används text, Ordens symboler (och ritualer) gömmer kunskap (Internet) 14 Föreningsbandet nr 3/2015 • September 2015 bild, ljud och tanken är att inlärningen på så vis skall vara mångdimensionerad och därmed effektivare. Det är alltså inte frågan om endast läsande av en skrift på dataskärmen utan materialet presenteras som sagt med text, bild och ljud eller kombinationer av dessa. Även materialets uppställning i olika moduler hjälper brodern att förnimma helheter och samband. Arkitekturen är i grunden av modulmodell, där brodern fortsätter från modul till modul i utsatt ordning – eller alternativt hoppar från modul till modul enligt det egna intresset. Materialet Utbildningsportalen kommer att vara indelat enligt gradtillhörighet (inledningsvis endast grad IV-V) och består av i förväg definierade utbildningshelheter eller utbildningsmoduler. Samtliga moduler är grupperade i logisk ordning, som underlättar studierna och stöder det pedagogiska greppet. Huvudmodulerna i en grad behandlar centrala områden och kunde t.ex. vara Historia, Receptionen, Logerummet, Tankeströmningar, Graden och Bibeln, Allegorier och Symboler, Ämbetsmännen osv. Enskilda utbildningsmoduler är uppdelade i logiska mindre enheter eller undermoduler. Slutligen så repeteras delar av det presenterade modulmaterialet genom lärorika frågeställningar. Brodern kan pröva olika svarsalternativ och syftet är att få bröderna att reflektera över det presenterade materialet. En bärande tanke under planeringen av Utbildningsportalen har varit att det frimureriska utbildningsmaterialet skall vara kraftigt förankrat i det av SFMO internt publicerade materialet: gradens ritual, spörsmålsböckerna, studiehandböckerna, utbildningsnämndens publikationer – samt i det av forskningslogen Eckleff publicerade gradbundna materialet. Bör poängteras att syftet med utbildningsportalen inte är att ersätta befintliga studieformer och biblioteksverksamheten, utan att fungera som ett intressant, fräscht och engagerande komplement. För de bröder som ytterligare vill fördjupa sig i de olika områden som behandlas i Utbildningsportalen, så är nog biblioteket med dess skatter också i fortsättningen det rätta stället för personlig förkovran. Men var kan jag ta del av allt detta? Utbildningsportalen är en datorbaserad utbildningsprodukt i multimedia format och studierna utförs vid logebiblioteket. Envar kan av bibliotekarien vid logebiblioteket låna en bärbar dator och hörlurar för presentation av studiematerialet. Bibliotekarierna och de lokala utbildningsansvariga kommer att bli utbildade i administrationen av denna utbildningsprodukt. Detta pilotprojekt omfattar inledningsvis enbart utbildningsmaterial i grad IV-V. Målet är nog att Utbildningsportalen i framtiden skulle omfatta samtliga arbetsgrader. SCF utbildningen har beslutat donera en bärbar dator som är specifikt konfigurerad enbart för detta bruk till varje logebibliotek inom sjätte fördelningen. Detta sker i samband med lanseringen av denna produkt under hösten 2015. I skrivande stund i medlet av juli månad är lanseringsdatumet oklart, men vänligen kolla logens anslagstavla under hösten för ett datum då produkten lanseras vid Din egen enhet! Text: AStM Dan Knif, X S:t Johanneslogen Ledstjärnan har härmed äran att i samarbete med S:t Johanneslogen la Lumière inbjuda samtlige bröder till ett Frisem i grad I, Mariehamn 13 - 14 november i frimurarhuset på Norra Esplanadgatan 9. ”det historiska och det spekulativa” Fredag 13.11 kl. 18.30 loge i grad I enligt nu gällande ritual. Lördag 14.11 08.30 Samling och välkomsthälsning 09.00 – 12.00 Bröder från la Lumière spelar upp historiska avsnitt ur första gradens 1700-tals ritual. Efter varje avsnitt ges möjlighet till kort diskussion och kommentarer. 12.00 – 14.00 Promenad till och lunch på Hotell Arkipelag med fria diskussioner kring upplevelserna fredag kväll och lördag förmiddag. 14.00 – 18.00 Spekulativt idé-café på Alandica kultur och kongress. 19.00 Avslutningsmiddag på Hotell Arkipelag. Anmälan sker endast genom att betala in € 50,- för seminariet, inkluderande lunch och kaffe x 2 den 14.11. Den som önskar delta i avslutningsmiddagen betalar in ytterligare € 50 för trerätters måltid exkl. dryck. För ytterligare information och frågor kontakta: Mikael Lönnqvist, [email protected]. Inbetalningen görs senast 31.10.2015 till: Föreningen Neptunus rf. IBAN: FI74 6601 0003 2328 99 BIC: AABAFI22 Hotell Arkipelag erbjuder förmånliga övernattningsalternativ i samband med seminariet. Ange FRISEM som kod. För ytterligare information och frågor kontakta: [email protected], eller telefon +358-18-24020 Föreningsbandet nr 3/2015 • September 2015 15 Något för den musikintresserade En bibel för cellister Johann Sebastian Bach är inte bara mångsidig och djupsinnig, en tonsättare som berör de flesta, även dem som inte intresserar sig för klassisk musik. Han är också en revolutionär som förnyat genrerna för stråkinstrument: soloviolin och solocello. I nnan Bach blev kantor i Leipzig 1723, var han kapellmästare vid det lilla hovet i Köthen, i östra Tyskland. Här slapp han de liturgiska förpliktelserna och kunde koncentrera sig på instrumentalmusik, bland annat de sex Brandenburgkonserterna. Bachs sviter för solocello erbjuder flera gåtor. Originalnoterna saknas, vi har endast en avskrift av hans andra hustru, Anna Magdalena, vi vet inte vem sviterna var tillägnade. Var det Köthenkapellets solocellist eller i pedagogiskt syfte? Om Bachs experimentlusta vittnar också de båda sista sviterna. Den femte kräver ”scordatura”, d.v.s. en avvikande stämning av en sträng (A till G) för att kunna spela vissa ackord och få fram en annan (mörkare) klangfärg. Den sjätte sviten är skriven för viola pomposa, ett femsträngat instrument som omfattade tre oktaver. Vi vet att Bach var en driven violinist, han behärskade också olika violor, däremot inte cello. Sviterna består av vardera ett preludium och 36 danser: Allemande, Courante, Sarabande och Gigue. Insprängda efter respektive Sarabande finns två Menuetter eller två Bouréer eller två Gavotter. Fyra av de sex går i dur, två i moll. Preludierna är de mest betydelsefulla satserna, Allemanderna är långsamma, Couranterna livliga, de lyriska Saraban- 16 Föreningsbandet nr 3/2015 • September 2015 Faktaruta: Johann Sebastian Bach: Sex sviter för solocello, av Isang Enders Skivmärke: Berlin Classics. Edel (2 cd) Betyg: ***** Ljud: ***** derna har eftertänksam karaktär, medan Giguerna utgör en munter, effektfull avslutning. Med hjälp av ackord och dubbelgrepp lyckas Bach skapa känslan av polyfona strukturer på ett oackompanjerat stråkinstrument. Under 1700- och 1800-talet skrevs inga nya kompositioner i genren. Det skulle bli Pablo Casals som räddade Bachs verk från glömskan. Under 1900-talet tillkom flera sviter för solocello, bland annat av Britten, Kodály och Křenek. Särskilt angelägna är Regers tre sviter för solocello, en hommage till den dyrkade barockmästaren i Köthen. Bachs sviter kan ses som en sorts ”bibel” för varje konserterande cellist. Antalet inspelningar är följaktligen legio. Detta har inte avhållit Isang Enders från att lägga fram sin version. Han är född 1988 i en tysk-koreansk musiker- familj. Om hans kapacitet som musiker vittnar hans kometartade karriär: Vid 20 års ålder (!) blev han 1:e konsertmästare för cellogruppen i anrika Staatskapelle Dresden. Då var han Tysklands yngste på den nyinrättade posten. Efter fyra år i orkestern tog han avsked för att ägna sig åt konserterande verksamhet, särskilt kammarmusik. Nytt i Enders tolkning är hans sätt att anordna sviterna efter ”ljus” och ”färger”: Den första cd:n innehåller 5:e, 2:a och 3:e sviterna, C-moll, D-moll och Ess-dur, de berättar en mörk ”historia”. Den andra cd:n, den 3:e, 1:a och 6:e sviten, ägnar sig åt ljusa ”historier”: C-dur, G-dur och D-dur. Så kan man kanske se det, men det finns också goda skäl att följa den traditionella dispositionen: Från den ungdomliga, korta första sviten till de successivt allt mera krävande, tills krönet nås i den sjätte sviten, en solig ”symfoni” för solocello. Isang Enders inspelning med sina känsliga temposkiftningar kan väl mäta sig med sina äldre kollegers. Ur sin ”Joseph Gagliano”-cello från 1720 framlockar han en stor, härlig ton som i låga passager (inledningen till svit 4) låter som en orgelpunkt. I de snabba satserna – till exempel svit nr 5 (Gavotte 2) och nr 6 (Courante) behandlar han sitt instrument flyhänt och furiöst som vore det en violin! ”Att spela cello är inte ett yrke, det är snarare en kärleksrelation.” (János Starker) Text: Folke Freund, X (ÖPL) Frimurarna stöder medicinsk forskning Ger dålig munhygien livshotande sjukdomar senare i livet? ?. Professor Jukka Meurman, överläkare vid Kirurgiska sjukhuset i Helsingfors, blev ny mottagare av Konung Gustaf V:s och Drottning Victorias Frimurarestiftelses medicinska stipendier år 2015. M eurmans forskningsprojekt har sitt huvudsakliga syfte att undersöka sambandet mellan kroniska orala inflammationer och livshotande sjukdomar. Stipendiet, 140 000 SEK, överlämnades i Frimurarhuset i Helsingfors av Frimurarestiftelsens ordförande Peter Möller. Närvarande var representanter för stiftelsens styrelse, KM Tom Waselius och ett tjugotal bröder. Om forskningshypotesen stämmer kommer det att innebära nya möjligheter till förebyggande åtgärder mot livshotande sjukdomar, troligtvis med så enkla metoder som att förbättra patienternas dagliga munhygien. Detta kommer att påverka livskvaliteten och minska antalet sjukhusvistelser hos den åldrande befolkningen. Dentalt plack består av en film av bakterier på tändernas ytor, inklusive mellanrummen mellan tänderna och tandköttet. Beläggningen kan leda till tandköttsinflammation som ger en ökad risk för tandlossning. Bakterierna och inflammationsprodukter kan sprida sig via tandköttsfickan ut i blodet och där påverka inflammationsprocesser och även etablera sig i andra delar av kroppen som t.ex. lungorna och magtarmkanalen. Forskargruppen har visat på ett starkt samband mellan graden av Stipendiemottagarna Jukka Meurman (tv) och Reijo Tilvis i mitten flankerade av KM Tom Waselius (tv) och Frimurarstiftelsens ordförande Peter Möller. inflammation i tandköttet och förekomsten av hjärtkärlsjukdomar, cancer och för tidig död. Forskningen ingår i ett samarbete mellan Karolinska Institutet i Stockholm och Helsingfors universitet. Sammanlagt delade Frimurarestiftelsen ut 640 000 SEK till tre medicinska projekt i Finland. De två andra mottagarna var professor Timo Strandberg för projektet ”Chefer i Helsingfors” där man följt 3300 män födda 1919–1934 under 50 års tid och undersökt deras hälsa, funktionsförmåga och livskvalitet från medelåldern till ålderdomen, och professor Reijo Tilvis som leder en undersökning om åldersrelaterad förlust av muskelmassa. Båda dessa projekt har fått del av Stiftelsens stipendier också tidigare. Text och foto: Bengt Klemets, X Föreningsbandet nr 3/2015 • September 2015 17 Sång och broderlig gemenskap Isländskt besök i musikens tecken D en 9 till 14 april 2014 gjorde SCF-kören sitt första besök till Island. Den Isländska Frimurarekören (Frímúrarakórinn á Íslandi) stod då som gästfri värd för det som blev ett givande och högst minnesvärt besök. I maj 2015, ett drygt år senare var det dags för svarsbesök. Den gästande isländska gruppen bestod av 42 frimurarebröder och 33 damer, de flesta bosatta i Reykjavik-området. Huvudgruppen landade i Helsingfors på eftermiddagen torsdagen den 8 maj. SCF-körens administrativa koordinator Gunnar Boje Nyman och körens musikaliska ledare och dirigent Gunnar Döragrip hade tidigt sammansatt en lokal projektgrupp som i långt över ett halvt år hade planerat och förberett besöket och besöksprogrammet. Torsdagkväll då huvudgruppen an- lände deltog de isländska bröderna i den allmänna sammankomsten i SJL S:t Augustin. Kören och dess gästande solist stjärntenoren Kristján Jóhannsson uppträdde under sammankomsten. Samtidigt åhörde de gästande damerna med en grupp värdinnor under Anne Waselius ledning Radions Symfoniorkesters konsert i Musikhuset. Damerna intog därefter en middag på Restaurant Glashuset. Under fredagen besökte den isländska gruppen konstnärshemmen Ainola och Halosenniemi och Lottamu- Jónas Thórir leder den Isländska Frimurarkören i Riddarhusets vapensal. 18 Föreningsbandet nr 3/2015 • September 2015 seet, alla vid Tusby träsk. Bröderna Rudy Palmberg och Christer Lindberg medverkade som uppskattade bussvärdar på vägen till och från Tusby. På lördag var det dags för besökets kulmination och körernas storsatsning, Frímúrarakórinn á Íslandis och SCFkörens gemensamma konsert i Riddarhuset i Helsingfors. Körerna uppträdde här var för sig med sina solister: först SCF-kören med basen Peter Achrén och barytonen Rabbe Österholm, sedan den Isländska Frimurarkören med tenoren Kristján Jóhannsson, barytonen Eirikur Hreinn Helgason och basen Björn Björnsson som solister. Därefter möttes Kristján Jóhannsson och Rabbe Öster- Nordiska frimurarordnarna och deras bröder med tillhörande nationalsånger och därtill Finlandia. De isländska gästerna uppträdde med tal, anekdoter och sång, både bröder och damer var för sig och tillsammans. Maten var god och stämningen var hög. Kvällen avslutades med Auld lang syne. Söndag, morsdag, var det dags för en Jónas et. på Fiskartorp Thórir vid flygeln holm i duetten ”Dio che’nell alma infondere” ur Don Carlo. Kaj Ekman ackompanjerade. Som extranummer framförde Kristján Jóhannsson ”Nessun dorma” ur Puccinis Turandot. Applåderna rungade över samtliga uppträdanden. Den isländska kören framförde huvudsakligen äldre och nyare isländsk manskörsmusik, bl.a. tonsättningar av Jónas Thórir. Gunnar Döragrip hade valt en repertoar med bl.a. Mozart, Pacius, Bellman och flera stycken av Sibelius, tonsättarmästarens 150-års jubileum till ära. Kristjan Johann sson och Rabb eÖ (Foto: Per Hara sterholm ld Jonson). Konserten avslutades med två stycken gemensamt framförda av de två körerna: Ridum, ridum på isländska och tondikten Finlandia framförd av Kaj Ekman på piano där bägge körerna medverkade i hymn-avsnittet. Det var uppenbart att konsertprogrammet och alla uppförandena uppskattades storligen av åhörarna. Efter konserten förflyttade sig körerna och en stor del av publiken till Fiskartorpet och den Runda salen för en festsupé. KM Tom Waselius höll hälsningstalet och höjde skålar för de skärgårdskryssning från Salutorget med lunch ombord för de isländska gästerna. På måndag bjöd Föreningen Granatenhjelm (som också i övrigt delvis sponsorerat de lokala arrangemangen) de isländska gästerna på en guidad tur i Helsingfors. En grupp av de isländska gästerna reste därefter med Sverige-båten till Stockholm och de övriga firade en ledig kväll och tog flyget direkt hem på tisdag eftermiddag. Denna isländska svarsvisit påvisade konkret styrkan och glädjen av den nordiska sammanhållningen och gemenskapen över land, hav och nationsgränser då de är som bäst. Text och foto: Timo Dahl, X Nyårsresa till Wien med konsert på Musikverein 28.12.2015 – 1.1.2016 Wiener Philharmonikernas nyårskonsert i Musikvereins gyllene stora sal och kejsarbalen på slott Hofburg är vår nyårsresas höjdpunkter, och de åtföljs av ett omfattande ramprogram. Wien, även benämnt musikens världshuvudstad, har varit hemvist för några av våra mest uppskattade kompositörer och erbjuder musikupplevelser från kammarmusik, opera, körsång, operett och folklig musik till filharmoniska konserter. Pris 2975 euro per person. I resans pris ingår - flyg från Helsingfors eller Stockholm till Wien - transfer från och till flygplatsen - transporter till och från kvällsevenemangen - boende på ****hotell i fyra nätter inklusive frukost - stor stadsrundtur med svensktalande guide - heurigenkväll på vinstuga i Grinzing - utflykter till slottet Schönbrunn och Mayerling - operettkväll på Volksoper - nyårskonserten i Musikvereins gyllene sal - kejsarbalen på slott Hofburg Förfrågningar till Axtours.ax, Yvonne Cronström, [email protected] eller per telefon 018-51217. Ålandsvägen 36, 22100 Mariehamn, www.axtours.ax Föreningsbandet nr 3/2015 • September 2015 19 Vårutfärd med historiska vingslag Med Convivium till Tusby J avisst skall vi med på Conviviums vårutfärd! Ingenting låter så skirt, så grönt och så soligt som en vårutfärd. Jag tar sommarbyxor och tunna skor planerade jag när vi anmälde oss i mars. Men det visade sig när vi stretade iväg mot busshållplatsen vid Kiasma, att vinterrocken och ett stormtåligt paraply var den rätta utrustningen. Alla andra trettiofem deltagare hade tydligen kommit underfund med samma sak. Desto bättre inverkade den kyliga morgonen den 5 maj på inget sätt på stämningen, som bara steg när de uppfriskande små flaskorna delades ut. Vi var på väg till en av fastlandets mest kända konstnärskolonier, som växte fram runt Tusby träsk vid sekelskiftet 1800–1900. Vi var nyfikna på vad det kunde vara med det här grunda träsket, som fick konstnärer som Sibelius, Järnefelt, Halonen, Aho, Soldan-Brofelt, Erkko och många andra att tro att de kunna finna Finlands själ just här. Tusby ligger inte mer än ca 40 km från Helsingfors, idag en halvtimmes väg med buss, en dagsresa med häst innan järnvägen tog över under senare delen av 1800- talet. Vår guide menade att det egentligen var våra rika ryska 20 Föreningsbandet nr 3/2015 • September 2015 medborgare, som först hittade Tusby för rekreation i naturens sköte, som t.ex. familjen Konstatin Ushkov på Syväranta. Villan som efter skiftande öden skulle bli Lottamuseum var ett av målen för vår utfärd, men först skulle vi se Ainola, Jean Sibelius hem. Det tysta musikerhemmet Jean Sibelius var en vuxen man, med en redan erkänd och uppskattad musikkarriär bakom sig, när han 1904 flyttade ut till Träskända. Det var här han hoppades få ro i sin själ och avstånd till det bullriga livet och de frätande vardagsvanorna i Helsingfors. Uppdraget att bygga huset gav han åt den åländske arkitekten Lars Sonck. Han fick fria händer bara det blev utsikt över träsket och att han fick en grön kakelugn i matsalen. Hans hustru Aino f. Järnefelt fick i sin tur fria händer när det gällde hushållet, trädgården och de fem flickornas uppfostran och undervisning. Något överdimensionerat hus för en så stor familj blev det inte och många undrade hur det kunde hållas så tyst, som kompositören önskade, i all synnerhet som övrevåningen med familjens sovrum installerades först några år efter att familjen flyttade in. Vattnet bars ut och in och huset värmdes upp med ved och lystes upp av fotogen, precis som de flesta andra hus i Finland, men inredningen visar att här bodde en konstnärsfamilj. Väggarna är klädda med konstverk av samtida konstnärer, flera föreställer kompositören själv. Guiden pekar bl.a. på ett porträtt av en ung Sibelius och berättar att Aino lät Jean förstå att hon blev mera förälskad varje gång hon tittade på just det porträttet, målat av Albert Edelfelt. I ett hörn av vardagsrummet finns en byst av Sibelius, som han lät göra en så hög sockel till, att helheten motsvarade hans rätta längd. Jag som är 168,5 cm ställde mig bredvid bysten och det visade sig att Sibelius var snäppet längre. Bakom flygeln i salongen finns en berörande tavla av en sjuk, liten flicka, en tavla som Sibelius tyckte mycket om för att den påminde om hans lilla dotter Kirsti, som dog i tyfus, fyra år innan familjen flyttade till Ainola. Och kanske finns, kan vi tycka, en viss vemodig stämning i Sibelius hem, trots de vackra, stora fönstren, de fina proportionerna och de patinerade träytorna. Sibelius dog i september 1957 här på Ainola och begrovs i sin egen trädgård. Minnesvården är gjord i koppar, som nu ärjats grön. På den står det bara ”Jean Sibelius” i rejäla versaler. Aino Sibelius, som bodde kvar på Ainola till sin död 1969, lades i samma grav och hennes namn är inristat ett stycke under hans, men i betydligt mindre font, enligt hennes egen önskan. Graven pockar inte på någon större uppmärksamhet, här finns inga planteringar, inga nedlagda kransar, det är vårlök, gullvivor, vitsippor och små veka liljekonvaljbörjan, som svarar för hyllningarna, konstaterar vi när vi passerar bastun och det som en gång var Ainos omhuldade köksträdgård. Sibelius hem Ainola eller ”Ainos land” i Träskända. Halosenniemi Visst, det är vackert även i en löv- och ännu ganska livlös natur runt Tusbyträsk, kan vi konstatera när vi kommer till Halosenniemi och går runt i den ännu vårvåta trädgården. Kanske var det just den vintriga, slumrande naturen som gav konstnären Pekka Halonen den inspiration han behövde för sina många vintriga motiv? Vi tyckte det var skönt att få sätta våra frusna händer på de varma el-uppvärmda kakelugnarna eftersom utetemperaturen höll sig under 10 och det dessutom blåste snålt! Det är ett stort hus i två våningar. Rymden i ateljén är imponerande, konstutställningen fin, men det är kakelugnarna, som väcker mest kommentarer. Guiden berättar att varje kakelugn i huset har luckor som berättar om livet i huset. Bl.a. finns det en ugnslucka med en so och sju kultingar, men eftersom Halonen hade 8 barn har barnen själva ristat in en åttonde kulting. Så näpet konstaterar vi – vilken syskonsammanhållning! Pekka Halonen skulle precis som Sibelius ha fyllt 150 år i år. Han var den av Tusby-konstnärerna, som efter Eero Järnefelt slog sig ner vid träsket 1901. Därför blev det också naturligt att Halosenniemi blev samlingspunkten för konstnärernas många träffar och man kan fortfarande känna att här har bott en glad och harmonisk familj med goda grannar – det finns inpyrt i rödfurustockarna. Lottor på museum När vi lämnar Krapihovi efter lunchen och är på väg till Lottamuseet pekar guiden ut genom bussfönstret. ”Titta där, in bland träden, där finns ett pyttelitet hus”, säger hon och ber oss med blicken följa en liten barngrupp som är på väg till huset. ”Där bodde Alexis Kivi, de sista tragiska månaderna av sitt liv”. Vi sträcker på nackarna och får en skymt av det anspråkslösa lilla huset. Alexis Kivi var den första konstnären här vid Tusby träsk, menar guiden, men han kom kanske inte hit för att leva? Den olycklige Kivi, som på några år lyckades skapa vår inhemska litteraturs storverk, trots att han själv lärde sig läsa och skriva först i vuxen ålder, dog här hos sin bror 1883, ännu inte fyrtio år fyllda. Vi följer strandvägen mot Syvärantavillan och parken som den stormrika ryska affärsfamiljen Konstantin Ushkov byggde. ”Titta på grindarna” uppmanar guiden. Grindarna är järnmästerverk, som i sina centrum hade eldröda rubiner. Här fanns marmorstatyer, springbrunnar och påfåglar i parken. Åskledarna lär ha varit av guld. Tro det den som vill! Idag finns bara grindarna kvar men rubinerna liksom den ursprungliga villan är borta. Efter att familjen sålde området gick det nya öden till mötes. Villan fungerade 1923–1936 som vilohem för pressfolk med sina familjer. År 1936 köpte Lotta Svärd- organisationen hela området, som passade ypperligt för den kvinnliga försvarsverksamheten. Området låg nära Hyrylä/Skavaböle garnison, som grundades redan under ryska tiden 1874. Här fungerade ett fältartilleri från 1918 och här fanns militärdistriktets högkvarter från 1932. Idag förvaltas den militära traditionen i Hyrylä av Finlands luftfartsregemente. Fredsvillkoren med Sovjetunionen efter andra världskriget krävde att Lotta Svärd organisationen upphörde, men innan det hann organisationen flytta över egendomen på ”Vårdstiftelsen för Finlands kvinnor”. Den sägenomspunna lyxvillan brann ner till grunden en vårdag 1947 och området var obebyggt ända till 1995 då en ny villa byggdes. Senare tog Lotta Svärd tillbaka sitt historiska namn och började driva museiverksamhet i byggnaden. Med små nostalgi-artiklar från shopen, prydda med Lotta Svärd logon i bagaget startade vi hemåt, övertygade om att naturen, trädgårdarna och villorna säkert hade lockat fram konstnärernas förståelse och uttryck för den finska folksjälen, men att resultatet måhända hade varit blekare utan trivseln och sammanhållningen som fanns mellan dem som bodde där vid träsket en gång. Text och foto: Margaretha Wildtgrube Föreningsbandet nr 3/2015 • September 2015 21 Konst & Form i Gumbostrand Handens konst Tyrgils sommarutfärd var en terminavslutning för vårens logearbete 2015. Utfärden till Konst & Form i Gumbostrand planerades och förverkliga des av ”Sibbo bröderna”. Sommaren visade sin varma och soliga sida lördagen den 13 juni. A tt jobba kreativt med konst kräver fysisk och psykisk närvaro av konstnären som fyller canvasen och bordet med ett ”ögonblick”. Det sägs att man kan stanna tiden med att ”längta eller göra livet tråkigt”. Tyrgils bröder med sällskap guidades, förtrollades, av idén att konst och form innehåller tid, ögonblick och evighet. Vi fick se och uppleva glimten av ”ögonblicket”. Förhoppningar, önskningar gjorde färgglada inspirerande omvändningar i Galleri Gumbostrand. Det är säkert svårt att bege sig in i konstnärernas ögonblick utan studier. Tankens makt kan bedra och göra oss liten och ödmjuk. Inom en bråkdel av en sekund är man på krönet av en våg då livet ler. Jorden rör sig snabbt och i följande ögonblick kan livets mening ändras. Konstutställningen var väl sammanflätad med färger och former till en harmonisk helhet av tretton unga konstnärer. 22 Föreningsbandet nr 3/2015 • September 2015 Tyrgils fångar sommarögonblick Intresserade åskådare; fr v Jan Vikström, Maija Brun berg, Lars Lindqvist och Tuula Tuor maa. Bakre raden: Fredrik Wirbergh (skymd) och Kennet Ham ström. Genom konst upplever flera konstnärer en värld där fokusen är riktad på etik, ekologi och lokalt tänkande. Arbetena är ofta kraftigt ställningstagande baserade på konstnärens egna minnesbilder. I fotografen Niclas Warius verk kan man uppfatta frimurarsymboler i antika föremål som samsas med vissnande blommor och döda djur i en sliten miljö. I flera målningar, fotografier och hantverk möter skönhet smuts, mörker möter ljus och livet möter död. Efter den guidade rundvandring i Galleri Gumbostrand spisade vi en förträfflig lunch som var byggd på fisk och ett utsökt gott vin. Under lunchen före kaffet tackade OM Ingmar Karlsson alla närvarande och speciellt Sibbo bröderna som gjort utfärden till en minnesrik sammankomst. Därmed började Tyrgils logens sommardispens. Sommarredaktörens huvud fylldes upp av verser på motorvägen hem till skaldens stad... Försök att ta tillvara allt gott som livet ger. Se det stora i det lilla så kan guldkornen bli fler. Ge tid att reflektera i sund av lugn och ro. Låt sanningen bli vetskap men släpp även fram din tro. Känn att du får styrka av det som gör dig svag. Det finns säkert nåt att lära av det allt som sker i dag. Text och foto: Alf Robert Günsberg, IV-V Med St Jakob som mål Första dagens våta vandrings led. Foto: Guy Catani Vandringen framåt, inåt och uppåt Gud hjälp mig att uppfatta det som sker på vägen som en hälsning från dig. Låt min vandring idag bli till en inre resa. Ur en bön av den svenska biskopen Caroline Krook. P ilgrimsvandringen blev på medeltiden ett måste för varje rättrogen katolik. Ett nätverk av vandringsleder bredde ut sig över hela Europa. De heliga målen var Jerusalem, Rom och Santiago de Compostela. De två första förstår alla. Men Santiago de Compostela? Så här berättar legenden om St Jakob (Santiago på spanska), Spaniens skyddshelgon. Han var en av Jesus närmaste lärjungar. Efter Jesus död vandrade apostlarna ut i världen för att berätta om undret och bilda kristna församlingar. Aposteln Jakob kom till Galicien där han höll sin första predikan i staden Padron (idag en viktig ort längs den portugisiska pil- grimsrutten). St Jakob återvände till Jerusalem där han led martyrdöden år 44. Hans kvarlevor fördes med fartyg tillbaka till Galicien. År 813 kommer herden Pelayo vandrande i mörkret i Galicien. Då hör han förunderlig musik och ser ett märkvärdigt ljus som lyser över en kulle. Det lyser som en stjärna och har formen av en mussla. Han skyndar sig dit och finner kvarlevorna av en människa. Han rapporterar detta till kyrkan, och småningom kan påven fastställa att man funnit kvarlevorna av den helige St Jakob. På platsen uppförs en kyrka. Och småningom katedralen i Santiago de Compostela. Föreningsbandet nr 3/2015 • September 2015 23 Var och en går sin camino (vandring) I grunden är vandringen alltid individuell. Var och en går sin egen camino. Det gäller att öppna sig och ta emot. Var och en har sina upplevelser. Sin bakgrund och sina behov. I vissa skeden vandrar man med andra, och när det så känns helt för sig själv. Att gå i stillhet är inte alltid lätt, men det är då de egna tankarna växer. Varje morgon startade vi tillsammans med morgongymnastik och en samling kring den Store Byggmästaren. Och varje kväll hade vi en genomgång av dagens upplevelser och en stilla stund med musik av The Priests. Peter Heinström i naturens katedral. Foto: Karl Råstedt Riitta Sittnikow och Peter Heinström lägger ned sina bördor. Foto: Peter Heinström Solveig och Magnus Rosengård i aktion. Foto: Peter Heinström Frimurarvandring längs den portugisiska rutten I början av maj vandrade nio bröder från SCF och nio damer slutavsnittet av den portugisiska rutten till Santiago de Compostela. Starten skedde i Portugals äldsta stad Ponte da Lima. Det blev en vandring på 170 km, i snitt 20 km per dag. Pilgrimerna är Guy Cantani (vår reseledare), Päivi AitkoskiCatani, Lars Jakobsson, Raija Sylvin, Roger Sohlberg, Yvonne Ånäs-Sohlberg, Magnus och Solveig Rosengård, Lars-Erik och Pirjo Lindh, Riitta Sittnikow, Carita Kaulbars-Staudinger, Johan Broos, Annemo Palmroos-Broos, Karl och Monica Råstedt, Sven Lindroos samt Peter Heinström. Inga ungdomar men rena järngänget. Medelåldern är 70,3 år. Och ålderspresidenten Magnus Rosengård har nått den aktningsvärda åldern av 86 år. Det var en harmonisk grupp som utgående från en gemensam värdegrund tog sig an vandringens prövningar. Lite blåsor under fötterna här, lite sjuka knän där, ett värkande ryggslut här och ett krånglande hjärta där. Men alla knegade på. Under vandringen växte gruppen samman. En fördjupad vänskap är i sig en värdefull del av caminon, vandringen. Både den yttre och den inre. Allt var väl ordnat för oss. Inkvartering i trevliga hotell. Gemensamma måltider på kvällen. Vännen Thomas och hans bil förde vårt bagage från plats till plats. Och dagligen vid halva sträckan väntade han med vatten och frukt. Under två dagar dukade han upp till picknick i det gröna. 24 Föreningsbandet nr 3/2015 • September 2015 Några enskilda händelser En tradition med stor symbolik är att pilgrimen har en sten eller annat föremål med sig hemifrån. På vandringens högsta punkt lämnar man detta vid ett kors. Det gamla blir kvar och man iklär sig den nya människan. Riitta Sittnikow och skribenten lämnar i regnet första dagen sina föremål vid korset. När de stiger ner tillbaka tränger solen igenom molnen några sekunder. Sedan fortsätter regnet. Söndag morgon kommer en del av vår grupp vandrande till den lilla byn Carracedo. Gudstjänsten i den lokala kyrkan har just avslutats. Vi går in och har kyrkan för oss själva. Med oss finns två tyska pilgrimsdamer. Vid altaret stämmer de med änglalika röster upp en tysk psalm. Det ryser i hela kroppen. Det blir så stort. I en annan by möter Lasse Jakobsson och Raija Sylvin en äldre man. En kontakt uppstår eftersom Raija talar spanska. Rökelsekaret i Katedralen Santiago de Compostela. Foto: Peter Heinström Mannen önskar dem lyckosam vandring och ger dem varsin fyrklöver. I slutskedet av vandringen lutar sig två träd mitt emot varandra i motsatt riktning över vägen. Naturen bildar ett tydligt Andreaskors. Det yttre ger det inre Vädret gav en symbolisk ram för vår vandring. Det blev frimureriskt. En vandring mot ljuset. Det började i mörka tecken. Första dagen öste regnet ner. Stigarna förvandlades till små floder. Inga fötter var torra. Rena lervällingen i dälderna. Och branta uppförsbackar med kullriga stenar. Mot eftermiddagen rev stormen i. Träd föll över vägen. Följande dag fortsatte regnet. Sedan blev det bättre. Några dagar mulet men uppehåll. Perfekt vandringsväder. Närmare Santiago de Compostela tog solen över. Det blev varmt att vandra. Några armar och nackar antog en röd nyans. Men ljuset tog makten. Terrängen var som livet. Ibland branta motlut och branta medlut. Ibland långa enformiga vandringar längs trista landsvägar. Ibland små gamla byar med mysiga smala gränder. Ibland långa sträckor genom spirande vinodlingar. Och storslagna skogar med resliga eukalyptusträd. Och bländande gula branter med blommande ginst. Och historien under fötterna på vägar och broar från romartiden. Skribentens starkaste naturupplevelse var ”den gröna katedralen”. Det är en fantastisk dal med prunkande grönska, porlande bäckar och bedövande fågelsång. Att där sitta en god stund och se sina vandrarvänner passera var en av vandringens absoluta höjdpunkter. Naturen överträffar människans skapelser. Santiago de Compostela Framme vid målet, katedralen i Santiago de Compostela, blev det stora kramkalaset på Praza do Obradoiro. Vi hade gjort det. Tillsammans. Många tårar tindrade i ögonen. Samma kväll fick vi våra diplom som bevis på vår status som pilgrimer. För diplomet krävs att man vandrar åtminstone de sista 100 km före Santiago de Compostela. För att bevisa sin vandring har man ett pilgrimspass där man samlar stämplar på övernattningsställen, i kyrkor och på näringsställen. Följande dag var det pilgrimsmässa i katedralen. Den hålls varje dag kl 12. Året om. Antalet pilgrimer som vandrar till St Jakobs grav ökar hela tiden. Nu registreras ca 300 000 per år. Mässan är en mäktig tillställning. Den samlar folk från hela världen. I ett skede av mässan tar man alla som står nära en i hand i en gemensam förbrödring och försystring. Vi är alla den Trefalt Stores barn. Vi hade tur. Just den dagen vi var där var det dags att svinga det stora rökelsekaret från vägg till vägg över tvärskeppet. Det är en imponerande upplevelse. Och något som varje pilgrim vill uppleva. Men det sker inte varje dag. För oss blev det en spektakulär men värdig avslutning på vår vandring. Kyrkan var fylld av ljus när jag kom fram till porten. Ja, jag var värdig att träda in, för jag hade ett svärd och jag visste vad jag skulle göra med det. Det var inte Förlåtelsens port, för jag hade redan blivit förlåten och tvättat mina kläder rena i lammets blod. Nu ville jag bara fatta mitt svärd och ge mig uti den goda kampen. Ur Pilgrimsresan av Paulo Coelho. Text: Peter Heinström, IX Föreningsbandet nr 3/2015 • September 2015 25 Bröder motorcyklister i farten Rasslande kedjan ”I biskop Henriks spår” Åboland 8–12 juni 2015 (10:e turen) På årets tur deltog 45 bröder; 31 från Sverige, 5 från Norge och 9 från Finland. Måndag 8 juni på eftermiddagen ca kl. 17 samlas ett stort antal bröder med motorcyklar på Stamhusets innergård (Blasieholmen) för att bli fotograferade. Efter fotograferingen är det dags för en kort guidning av Stamhusets lokaliteter. Kl. 19 är det uppsittning på motorcyklar med riktning ut mot Kungliga Operan i en lång slingrande kortege och vidare genom Slussen ut till Tegelvikshamnen. Där kör vi ombord på Viking Line Amorella. Prick kl. 20 lägger Amorella ut med Åbo som destination. Det tar inte många minuter innan bröderna samlas i baren. En del bröder känner hunger, så det blir lite mat också. Nu gäller det att vara måttlig, eftersom kl. 7.30 finsk tid skall motorcyklarna vara packade och startklara. Tisdag 9 juni klockan 7.35 kör vi ut våra motorcyklar ner för rampen. Vi är nu i Åbo och utanför står våra turvärdar och hälsar oss välkomna. Det hörs muntra, 26 Föreningsbandet nr 3/2015 • September 2015 glada skratt och tillrop. Nu är vi äntligen här! Vi ställer upp oss i tre grupper för att köra i kortege till vårt boende i Kimito och till Axxells yrkesinstitut i Brusaby (ca 60 km österut från Åbo) i den svensktalande delen av Finland. Efter knappt en timmes körning är vi framme. Vi hinner inte mer än att stanna motorcyklarna, och där står resten av bröder och väntar på oss. På platsen ordnar turvärdarna det praktiska och hänvisar oss till vår inkvartering i Brusaby ”radhus”. När vi har packat upp och slappat lite är det dags för fika och smörgås. Några bröder har hängt upp Rasslande kedjans banderoll vid matsalens entré. Ingen rast ingen ro, nu börjar första turen; kl. 10.15 är det uppstigning på fulltankade motorcyklar och avfärd till Kasnäs. Från hamnen i Kasnäs delar vi upp oss på två båtar, som i 13 knops fart kör oss ut till Bengtskär, en fyr vid yttersta havsbandet i sydväst (Finlands sydligaste plats). Bengtskär har varit en skådeplats för ett fantastiskt hjältemod under finska fortsättningskriget (II världskriget). När vi gått i land går vi in i fyren och där bjuds vi på en fantastisk god fisksoppa med ”Rosala” skärgårdsbröd. Efter sopplunchen bekantar vi oss med ön och dess omgivning. Vi besöker öns museum som skildrar kriget. En del väljer att gå ca 250 trappsteg upp i fyrtornet. Eftermiddagen avslutas med att en ung tjej, som jobbar på ön, berättar för oss om dramatiken när ryssarna försökte lägga beslag på ön. Det finska hjältedådet var naturligtvis det som då avgjorde öns öde för gott. Dagen på ön går mot sitt slut och kl. 15 står båtarna klara och väntar. Nu är det dags att åka tillbaka. På Kasnäs Paviljong väntar kaffe och snittar. Nu blir det bråttom att åka tillbaka till Brusaby. När vi kommer fram till vårt ”radhus” väntar en annorlunda afton med grillning och brödragemenskap. Dagens åktur blir bara ca 100 km. På gårdsplanen står bröderna runt flaggstången. Många bröder blir glatt överraskade när det hålls en ceremoni och Rasslande kedjans fana hissas upp. Därefter ställer sig bröderna i led för att emotta Rasslande kedjans 10-års medalj. Grillen ryker gott och signalerar att maten nu är klar. Det bjuds på hamburgare, korv och sallad med lämpliga drycker. Sedan är det dags för alla tal och tack till våra värdar. Kjell förevisar en bok om våra 9 år (det skall bli ett 10:e också). När boken blir klar får vi möjlighet att köpa den. Vi besluter att nästa års tur blir vecka 24 med ankomst tisdag eftermiddag och avresa fredag förmiddag. Närmare info ges senare. Kvällen avslutas med Esas historiska ”Power Point”-presentation om de kristna Korstågen i Finland och biskop Henriks fälttåg. Onsdag 10 juni klockan 9 är det dags för uppstigning på de fulltankade motorcyklarna och avfärd mot västra Nyland. Vi åker till Ekenäs och besöker SJL Axel Gabriel Leijonhufvud, där OM Anders Lindström tar emot oss. (se vidstående rapport från Ekenäs-besöket på nästa sida) Nu kör vi vidare till Fagervik Bruk (grundat 1646) och parkerar motorcyklarna för att ta en promenad till Fagerviks röda träkyrka. Det är den 9:e generationens brukspatron, Otto von Frenckell, som berättar för oss om kyrkans historia. Sedan guidas vi runt på bruksområdet och Otto berättar om järnbrukets storhetstid och dess övriga historia fram till i dag. Vi äter lunch på bruket och därefter kör vi genom skogarna i Antskog, Kisko och Bjärnå. Dagen bjuder på trevliga, asfalterade och natursköna vägar. Vi är tillbaka i Brusaby ca kl. 15 efter att ha kört drygt 200 km. Nu är det dags för ett logebesök. Klockan 16 står vi omklädda i mörk kostym och en del i frack. Vi far med buss till SJL S:t Henrik i Åbo. Efter lite mingel och uppställning gradvis tågar vi gäster in i en fullsatt logelokal, totalt är vi 76 bröder, varav 45 från Rasslande kedjan. Logen genomförs skickligt, korrekt och mycket stämningsfullt. Vi intar brödramåltiden på den finska ”blå logens” refektorium på Sininen Kilta och vi får samtidigt se deras fina logelokal. Brödramåltiden består av snapsvänlig skärgårdstallrik, bräserad grisnacke, chokladkaka och naturligtvis övriga brukliga tillbehör. Vi har kvällen till ära fått ett sångblad. Vi sjunger de svenska, norska och finska nationalsångerna. Vilken härlig stämma bröderna har när de sjunger! Vi får tårar i ögonen. Det hålls sedvanliga tal till recipienden och naturligtvis tackas de finländska bröderna. Recipienden är en pigg 24-årig ekonomistuderande, Andreas Skog. Som faddrar fungerar hans far och barndomsvän, vilka båda är Rasslande kedjans bröder. Vi delar ut vår medalj till de tjänstgörande ämbetsmännen. Dessutom får OM Sven Mattson, CM Carl-Gösta ”Jösse” Eklund och recipienden Andreas Skog Rasslande kedjans T-shirt. Nu är klockan nästan full midnatt. Utanför står bussen och väntar. Det är tyst i bussen på tillbakavägen. Vi har fått vara med om en fantastisk logekväll! Recipienden Andreas Skog mottar Rasslande kedjans T-shirt. Foto: Leif Holmberg. Torsdag 11 juni gäller det att inse att da- garna i Åbo går mot sitt slut. Nu lämnar vi Brusaby med våra fullpackade motorcyklar. Vi styr ut västerut via Pemar och Pikis mot Nousis. På vägen stannar vi vid en jaktstuga där vi bjuds på potatisgratäng, bröd och kaffe. Fem bröder lämnar oss för att de skall köra norrut mot Vasa. Tre bröder tar båten över till Umeå och fortsätter på fredagen att köra till Härnösand för att delta på logen Höga Kustens surströmmingsfest. De två andra är resesällskap och åker vidare hem. Vi andra fortsätter vår tur och be söker biskop Henriks grav i Villnäs kyrka. Esa berättar om Henrikslegenden och den psalm man sjunger i kyrkan på St Henriks dag. Färden fortsätter till V illnäs slott, som är den finländska marskalken Mannerheims födelsehem. Nu börjar det bli bråttom. Vi skall hinna med en ceremoni vid Nådendals kloster och Jöns Buddes (1437–1491) minnessten. Esa plockar fram en bukett med blåa och gula blommor som an rastar. Rasslande kedj Rasslande bröder fr v Anders Lindström, Niklas Wiman och Kennet J Jönsson. Föreningsbandet nr 3/2015 • September 2015 27 Det rasslar i Ekenäs Jöns Budde med brödernas bukett. vi ska lägga framför minnesstenen. En Johannesbroder (Kenneth Jönsson), en Andreasbroder (Ingvar Fröberg) och en Kapitelbroder (Bo Magnusson) ställer sig framför Buddes minnessten. Bo får äran att lägga buketten på marken och gör det med en bugning. På blombuketten finns en text som lyder ”Jöns! Tack för mitt fagra modersmål. Rasslande kedjan”. Jöns var en munk i Birgittinerklostret och verkade mellan 1462–1491. Enligt uppgift är han begravd i Vadstena. Han har översatt de latinska Bibeltexterna och många andra texter till svenska, vilket i dag utgör grunden för det moderna svenska nationalspråket. Barmhärtiga har vi också varit. Överskot- tet från årets tur blev ca 1000 € (9000 kronor) som våra värdar överlämnar till logen S:t Henriks Caritasverksamhet. Vi är i god tid i hamnen. Kl. 20.55 avgår fartyget Grace tillbaka till Stockholm. Dagens åktur blev ca 200 km lång. Bröderna tar farväl av varandra med tårfyllda ögon och undrar varför det roliga nu skall vara slut. Unisont tackar vi våra finländska bröder för en fantastisk vecka i Åboland. Dessa dagar kommer inte att glömmas i första taget. Strax efter Graces avgång sätter vi oss till bords och reflektera över allt det fina vi har fått uppleva tillsammans. Det blir fort midnatt! Måttligheten kräver, att om vi skall orka hela vägen hem, gäller det nu att sova några timmar. Grace angör Tegelvikshamnen kl. 6.30 och därefter skingras bröderna för att åka hem igen. Nästa år ses vi igen! Vrooooooom... Nu kör vi! AGL:s OM Anders Lindström reagerade spontant när han hälsade Rasslande kedjan välkommen till logen i Ekenäs i början av juni: – Jag har aldrig sett så många svartklädda män i denna logesal – som luktar motorolja! D et var en och annan Ekenäsbo som gnuggade sig i ögonen en vacker försommardag när tiotals stora, högljudda motorcyklar med svartklädda män dånade in i centrum av staden. Och underligt nog stannade alla 45 motorcyklar utanför S:t Johanneslogen Axel Gabriel Leijon hufvuds hus vilket väckte än mer förundran. Frimurare, ja. Men har de någonting skumt ihop med motorcykelgäng? Lugn, Rasslande kedjan är ett gäng fri- Text: Bo Magnusson, X och Kenneth J Jönsson, IX foto: Bo Magnusson, X 28 Föreningsbandet nr 3/2015 • September 2015 AGL:s stjärnhimmel intresserade rasslarna som speciellt bad om att få se den. Det hördes verkligen i grannskapet när Rasslande kedjan besökte AGL i Ekenäs. murarebröder som består av grånande män med en kärlek för motorcyklar. Stora sådana. Primus motor för denna sommars utfärd var Kenneth Jönsson från S:t Henrik-logen i Åbo. – Rasslande kedjan firar sitt 10-årsjubileum i år, avslöjade han efter att ha hoppat av sin hoj. – Det var några gubbar inom SFMO som för tio år sedan fann varandra i motorcyklarnas tecken. Digert program Det är inte bara motorcyklar som gäller när Rasslande kedjan är ute och rasslar. Under det tre dagar långa rasslandet i Finland hann frimurarknuttarna åka ut till fyren på Bengtskär – nej, inte med motorcykel utan med båt – besöka Ekenäs och AGL, och mycket, mycket annat (se detaljerad reseskildring på föregående uppslag). – Vi har alltid ett historiskt tema för våra resor. I år är det ”I biskop Henriks spår”, uppger broder Kenneth. Det började för tio år sedan när några bröder Bo Magnusson, Ingvar Fröberg tillsammans med Kjell Mazetti åkte i ”Arns fotspår” i Västergötland i Sverige. – Året därpå körde de i Östergötland och det var så allt kom igång. Varje gång vi åker ut ökar antalet bröder. – Vi kör som frimurare; mot ljuset och med klar blick, säger han och betonar att de rasslande bröderna har mycket trevligt tillsammans. En dos om Svenskfinland Under resan berättade broder Esa Wuorenpää från S:t Henrik om Svenskfinland och finlandssvenskar för de tillresta svenska och norska bröderna. Och i Ekenäs fick de en snabb, men diger dos om hur AGL vuxit från en frimurarklubb till en av sjätte fördelningens mest livskraftiga loger. I det skedet hade broder Esas lektion om Svenskfinland och språkförhållandena redan förpassats till minnets labyrint för några av de svenska bröderna eftersom en fråga som ställdes i logesalen i Ekenäs var: – Talar ni svenska eller finska under logen? Och innan OM Anders Lindström ens hann öppna munnen för att svara ropade Kenneth Jönsson till allmänt jubel och skratt: – Ut! Efter det förstod alla att AGL:s och hela sjätte fördelningens arbetsspråk är svenska och enbart svenska. Och rasslandet kunde fortsätta i lämplig fart mot Fagervik. Text och foto: Kim Isaksson, VIII Föreningsbandet nr 3/2015 • September 2015 29 Havets krona lockar Trots att juni månad detta år var både regnigare och svalare än långtidsmedeltalet, så hade månaden ändå en torrare och varmare avslutning och det vädret fortsatte, som på beställning, också onsdagen den 1 juli, när Havskrona SFM hade sitt enda, men årligen återkommande möte; detta år igen på övre våningen i restaurant L´Escale i Nagu Gästhamn. Solen sken från en klarblå himmel med en intensitet av ca 650 W/m2 och det var upp emot 23° varmt och en svag NW vind höll effektivt myggorna borta. Alltså vädret var igen just sådant, som det alltid brukar vara när vi har våra möten, eventuellt en aning v armare än i fjol! Totalt så hade 105 bröder och 36 damer anmält sig, men olika arbetsförhinder, olycks- och sjukdomsfall gjorde, att när vi sedan slutligen samlades så var vi endast 85, varav 20 helt nya, bröder på plats och därtill hela 28 förväntansfyllda damer! Brödernas möte Traditionsenligt föll klubbslaget kl. 19 och efter den inledande replikväxlingen steg O ”Freddi” Wilén, IX, i år igen upp på sin stol och hälsade därifrån bröderna välkomna och speciellt då de sju johannesbröderna, samt de nio bröderna ifrån det fi. brodersystemet. Bröderna kom ifrån Jakobstad i norr, Hangö i söder, Tyrgils i öster och S:t C arolus i Karlstad i sydväst. Avslutningsvis hälsade han också kvällens föredragshållare FStM i SCF br Gunnar Nyström, X, välkommen och överlämnade sedan ordet åt honom. Br Gunnar hade valt att kalla sitt föredrag ”Instruktion” med rubriken ”Mystiken i ritualen.” Ett sammandrag av denna instruktion, med idel solsken, finns återgiven på följande uppslag i 30 Föreningsbandet nr 3/2015 • September 2015 Frimurarfanan påminner om sommarens höjdpunkt - Havskrona-möte! denna tidskrift. Instruktionen följdes av en mängd frågor och br Gunnar blev nog icke svaren skyldig och när diskussionen sedan var som allra ivrigast så måste den avbrytas för brödramåltiden och O tackade föredragshållaren för den givande instruktionen och gav över ordet åt vår eminenta chefsservitris Sofie, som glatt berättade för oss, vad allt som väntade oss bakom den stängda dörren till serveringsrummets dubbelsidiga buffébord. Nu förstår ni säkert varför CM ”Jösse” Eklund, IX, i rena ivern, höll på att helt glömma bort bordsbönen! Vår O räddade dock situationen och gav helt sonika ordet åt vår Or Jan Gehlin, IX, som läste till bords, innan CM ordentligt generad och aningen försenat kunde släppa fram de tre ivriga flickorna med sina snapsbrickor. Efterhand som snapsarna var serverade sökte sig bröderna till serveringsrummet för att förse sig och när de återkom till borden med sina dignande tallrikar stod flickorna åter där och ordnade med de övriga måltidsdryckerna, samt med påfyllningar, allt enligt behov och önskemål! Efter måltiden steg de flesta, som hade sin dam på damträffen, allra pliktskyldigast upp och betalade för sig och avhämtade sedan sin dam, medan vi andra fortsatte diskussionen, som detta år var extra intressant, ända tills våra servitriser hade städat alla andra bord i salen och började duka upp dem på nytt, för den följande dagens servering. Då skildes vi och några kunde konstatera, att vi träffas igen inkommande lördag på Sjömurarträffen, medan andra hade ett längre framskjutet återseende, men senast nog nästa år på Havskrona! Många ville anmäla sig redan nu, men CM insisterade, att enbart en skriftlig anmälan duger och på vägen hem så fick han också ett sms, som den första anmälan och innan han somnade hade han därtill några e-postmeddelanden och totalt 13 anmälningar. Månntro bröderna redan nu kunde gissa sig till, att i nästa år blir det igen en väntelista, som gäller i slutändan, för vi ryms knappast flere än nittio bröder in i denna sal heller! Utsikt över Nagu Gästhamn från Strandkaféet. Honnörsbordets broderliga samvaro. Havsdrottningarna umgås i väntan på varmrätten i Grilltaket. Chefsservitris Sofie berättar om buffébordet. Damernas möte Det var meningen att Havsdrottningarna, alltså våra damer, skulle samlas i Strandkaféet i Eija Gyllenbergs hägn, dit bröderna hade ombetts ledsaga dem inför damprogrammet, men synbarligen hade icke alla bröder läst sin e-post och någon broder hade tyvärr inte alls berättat om detta damprogram för sin dam! Härigenom kom detta damprogram att få en ”lång” och onödigt utdragen start, men alla som ville med, rymdes också med; trots allt! Damprogrammet detta år började med ett besök på Nagu Sjöfartshus, där guiden Tove Eriksson, mycket vänligt, höll öppet hus för denna ”privatvisning.” För damerna kändes det sedan, som helt naturligt, att i ett sjöfartshus tala om kvinnornas deltagande i maritim verksamhet och det maritima elementets betydelse också för dagens skärgårdskvinnor. En presentationsrunda gav vid handen att de flesta av damerna hade någon anknytning till skärgården och att de hade påverkats av denna och fört detta vidare till den egna vardagen. Efter presentationen, där alla damerna sålunda tillsammans skapade en varm och gemytlig stämning var det sedan betydligt lättare att umgås! Efter detta guidades damerna genom årets utställning ”Operation Pinatova.” För 70 år sedan samlades nämligen i Hangö en stor armada bestående av 50 motorbåtar och 61 skutor, för ett hemligt transportuppdrag – ”Operation Pinatova.” Sovjetunionen bara gav order – med stöd av vapenstilleståndsavtalet – att man i Finland, i rask takt, skulle samla ihop denna armada av farkoster, alla med träskrov! Ingen visste vad som pågick, inte ens skutskepparna hade informerats om saken! Det visade sig senare att båtarna vid den estniska kusten skulle färdas i vatten med mängder av magnetminor och delta i Sovjetunionens militäroperationer vid Ösel och Dagö, genom att transportera material, men också trupper, för sovjetarméns behov, när de tyska trupperna skulle drivas bort från öarna. Flere av farkosterna återvände aldrig och många besättningsmän omkom i bl.a. tyska u-båtsräder, men också i andra olyckor. Efter denna guidning, besökte damerna ännu Wallmo-butiken, känd för sina fina och unika linnekläder, innan man samlades i Grilltaket för en likadan buffémåltid, som bröderna avnjöt inne på krogen innan de hastade till sina damers ”undsättning!” En ”undsättning” som kanske inte riktigt, i alla fall inte alla gånger, var så efterlängtad, eller som en dam harmset viskande anförtrodde mig: ”att den brådskan var nog helt onödig, när vi nu en gång hade det riktigt trivsamt; och ännu till utan er”! Trots allt, så hann nog damerna ändå komma överens om att fortsätta med dessa organiserade träffar i samband med Havskrona-mötena och kom också med både förslag och önskemål om programmet, som de också i fortsättningen tänker sköta helt i egen regi! Till detta, med de olika programmen, så återkommer vi per e-post vid inkommande årsskifte och förhoppningsvis också med en ”puff” i tidskriften ”Föreningsbandet” nr 1/2016! Varen vaksamme! Text: Carl-Gösta ”Jösse” Eklund, IX, med hjälp av Eija Gyllenberg. Foto: Leif Holmberg, X Föreningsbandet nr 3/2015 • September 2015 31 Mystikens fascinerande värld Sammandrag av instruktion den 1.7.2015 på Havskrona möte ……… Mystiken i ritualen Mina Bröder, kvällens tema är mystiken i ritualen. För att borra oss in i detta tema skall jag först reda ut hur ritualen är upplagd. Den opererar på många olika plan. För att bättre förstå helheten och den konkreta texten måste man känna till hur den är uppbyggd. Detta sammandrag kan tyvärr inte innehålla kopplingar till ritualen utan försöker beskriva instruktionens huvudteman. Alla känner säkert till ytberättelsen. Det är det som sägs i klartext och är förankrat i det som sker, det som vi kan uppfatta med att bara se och lyssna. Tyvärr är det många bröder som nöjer sig med detta eftersom handledningen på detta ställe är rätt bristfällig. Mig veterligen finns det inte någon skrift i vårt bibliotek som behandlar detta ämne. I synnerhet med facit på hand är det viktigt att förstå ritualens uppbyggnad. Äldre bröder sade åt mig för många år sedan att ”allt finns i första graden”. Då förstod jag inte vad de äldre bröderna egentligen menade. Jag tror att jag nu har insett en del av detta och det är därför jag valt att tala om mystiken i ritualen. Som sagt, i början av ytberättelsen uppmanas vi att sätta oss så som ritualen förutsätter. Till det yttre är detta en klar och enkel uppmaning. Men är det så? Nu kommer vi in på den andra nivån hur vi skall förstå ritualen. Den andra nivån kallar jag den symboliska nivån. Om vi tolkar föregående passus symboliskt är det fråga om hur vi inmundigat de frimureriska hemligheterna. Platsen i logen är en symbol för det hur vi har fortskridit på vår frimureriska bana. Har vi funderat över våra svar un- 32 Föreningsbandet nr 3/2015 • September 2015 ……… der intagningen? Har vi lärt oss något? Vi har alla hört vad OM säger åt recipienden. Han uppmanar oss att påbörja vårt arbete. Har vi påbörjat arbetet? Det är ju vi själva som skall arbeta. Motsvarar platsen i logen det hur mitt arbete har påbörjats eller fortskridit? Det är ju bara Du själv som kan avgöra det. Nu har vi alltså hittills två nivåer: Yt nivån och symbolnivån. På symbolnivån har vi rätt mycket i våra ritualer. Att den andre bevakande brodern symboliserar ditt samvete har recipenden sannolikt hört, men har han verkligen ”hört” det? Vi har så många låsta dörrar och förutfattade meningar om hela världens gång så vi ”hör” inte vad som sägs eller som egentligen sägs eller menas. Med att gå på loge och leva in sig i ritualen hör man ”nya” saker. Då man förstår yttexten på ett nytt symboliskt sätt blir man förundrad och tänker: ”Hur har jag inte hört detta tidigare” eller t.o.m. ”Har någon ändrat på ritualtexten?” Följande nivå är den allegoriska. Vad betyder ordet allegori egentligen? Såhär definieras ordet enligt en del källor: • Allegori är ett konsekvent genomfört utbyte av ett egentligt budskap mot en metafor. En allegori är en berättelse eller bildframställning vars olika detaljer har en dold innebörd, som dock kan tolkas relativt entydigt. • Allegori är en metafor eller ett symboliskt sätt att uttrycka något. En allegorisk förklaring grundar sig på uppfattningen om att det bakom texten döljer sig en symboliskt uttryckt andlig innebörd. Textförfattaren Gunnar Nyström, X (Foto: Leif Holmberg). Var hittar vi allegoriska inslag i första gradens ritual? Svaret är att det finns gott om dem, men man förstår det först när man murat en längre tid, förkovrat sig på biblioteket och besökt instruktioner. Men några exempel är säkert på sin plats. Den största och mest iögonfallande allegorin är hela receptionen. Här är det ju fråga om en initiationsrit som beskriver både en fysisk men också andlig invigning. Denna invigning har som mål att utveckla brodern på ett andligt plan, för att bli en bättre människa. Nu kommer jag till den fjärde nivån, nämligen mystiken. Vad menas med ”mystik” i detta sammanhang? ”Mystik (senlatin theologia mystica, av lat. mysticus “som hör till mysterierna”, även “hemlighetsfull”, från grekiska mystikos, “invigd”, “som hör till mysterierna”, “hemlighetsfull”). Religionsvetenskaplig och filosofisk åskådning eller (religiös) riktning som söker nå förening med det översinnliga eller gudomliga eller kännedom om den sanna verkligheten genom att kontemplativt fördjupa sig i den inre erfarenheten. Ordet används även om psykisk inriktning, om själsupplevelse och dylikt varigenom en dylik förening eller kännedom förbereds eller uppnås. Ordet betecknar också erfarenheter av sådana möten med en yttersta verklighet tol- kade som gudomlig eller en personlig, andlig relation till det absoluta eller gudomliga. Ofta beskrivs detta som den mystika enhetsupplevelsen.” En annan förklaring på ordet är följande: ”Mystik är en samlingsterm för erfarenheter av möten eller enhetsupplevelser med det absoluta, den yttersta verkligheten eller Gud. Mystik förekommer i många kulturer, men relationen till institutionaliserade religioner har ibland varit ansträngd. I reformatorisk kristendom har exempelvis länge funnits viss skepsis mot mystik. I romerskkatolsk och grekisk-ortodox tradition har funnits större öppenhet.” För att vinkla ordets användning inom frimureriet lånar jag Kjell Lekebys reklamtext för sin bok Gustaviansk mystik. ”Under århundraden har forskare och allmänhet undrat över vad som döljs i den svenska Frimurarordens arkiv i källaren under Bååtska palatset på Blasieholmen i Stockholm. Inte minst har det sena 1700-talets kända intresse för esoterism och ockultism väckt eftervärldens nyfikenhet. Att kung Gustav III, Gustaf Adolf Reuterholm, hertig Carl och hertiginnan Charlotta och deras vänner ägnade sig åt magi, alkemi, kabbala och andeskåderi har varit bekant; detaljerna har förblivit oåtkomliga. Nu kan denna nyfikenhet tillfredsställas. Idéhistorikern Kjell Lekeby har ägnat flera år åt att katalogisera frimurararkivets fantastiska samlingar av handskrifter, bilder och böcker. Han har mödosamt transkriberat de viktigaste källorna till det sena 1700-talets svenska mystik Gustaviansk mystik av Kjell Lekeby (Internet). och samlat dem i den här volymen. I en stor mängd texter och bilder får läsaren här tillfälle att stifta bekantskap med fascinerande människor och läsa om deras bitvis märkliga idéer kring mystiska ting.” Albert Einstein 1947 av Oren Jack Turner (Wikipedia). Vetenskapsmannen och tänkaren Albert Einstein gav följande svar på frågan vad är mystik när han intervjuades av en känd indier. Fritt översatt svarade Einstein så här: ”Den allra vackraste och mest djuplodande känslan kan vi erfara då vi förnimmer det mystiska, som också är källan för all sann vetenskap.” Nu kanske ni har någon sorts uppfattning om vad jag menar med ordet ”mystik” i denna vår kontext, ritualen. I äldre versioner av våra ritualer fanns det mycket mera mystik helt konkret. Under årens lopp har Ordens ledning städat bort både mystik, alkemi och andra sällsamma ting. Receptionen är i allra högsta grad en mystisk vandring eller resa. En liknande prövningsrit finns också i Mozarts opera Trollflöjen som på sitt eget vis presenterar en sorts reception. I trollflöjten prövas huvudpersonen Tamino med hjälp av eld, vatten, luft och jord. Librettons författare, frimuraren Johan Josef Schickander uttrycker det så här: “Den som vandrar denna väg full av utmaningar blir renad genom eld, vatten, luft och jord. Kan man besegra dessa jordbundna utmaningar styr man mot himmelen och blir upplyst.” Detta måste man ju kalla ”klartext” i allra högsta grad! Kristen mystik hittar vi tydligt i ett antal ord som vi hör under receptionen. Ofta är orden hämtade ur vår Heliga Skrift, Bibeln. Under receptionens gång har recipienden många tillfällen att fundera över frågan: ”Vem är jag?” Det är den frågan han skall ge ett svar på för sig själv. Murandet hjälper till med att hjälpa brodern att svara på sin egen fråga. Vi har direkta och indirekta syftningar och hänvisningar till urgamla mysterier, förborgad kunskap och upplysningstidens tankeströmningar. Dessa samma innehållsmässiga element fanns även i det forna Egyptens initiationsriter för att vigas till präst. Vi får en bra insikt i dessa riter genom att t.ex. läsa Mika Waltaris berömda roman Sinuhe – Egyptiern med eftertanke. På flera ställen skulle novisen fråga sig själv: ”vem är jag och är jag färdig för att ta dessa steg”. I Egypten behövde man inte svara på frågan inför ett större antal invigda, utan endast för översteprästen och för sig själv. Ritualen innehåller alltså mystiska sinnebilder. Dessa sinnebilder kan inte beskrivas, de måste erfaras. Med hjälp av sinnebilder kan man bilda sig ett begrepp om det gudomliga. Det är ju på detta vis Bibeln tolkas, för den innehåller alla de nivåer som också ritualen innehåller. Den löpande texten, symboler, allegorier och mystiska händelser. Vid en första anblick öppnar sig inte mystiken för den undergående, utan det är först övningen som ger färdighet. Det gäller att förstå att det inte endast är fråga om ytberättelsen i våra akter utan mycket annat som går på djupet. Det gäller att påbörja processen och arbeta sig framåt eller egentligen inåt in i ritualen, agerandet och den Konungsliga Konsten. Den mystik som finns i våra ritualer är för dagens människor ofta rätt främmande. Men för bröderna på 1700-talet var mystik, alkemi och kabbala naturliga saker, rentav en del av den utbildning alla rättrådiga män fick på den tiden. Man var bekant med det mystiska och förstod mycket mera än idag. Idag måste vi arbeta mycket mera för att nå den kunskapsnivå som gemene broder hade i slutet på 1700-talet. Text: StM Gunnar Nyström, X Föreningsbandet nr 3/2015 • September 2015 33 Skidning och murargemenskap Skidmurarträffen på Pyhä 2015 Skidmurarna samlades detta år i april, närmare bestämt 16–19.4.2015 för den fjortonde träffen. Vi var alla inkvarterade i PyhäSuites-lägenheterna på Pyhätunturi. M in hustru Beatrice och jag anlände redan på måndagen 13.4 för att få ett par extra dagar i backarna. På tisdagen anlände även värdparet Guy och Päi vi Catani. Vi fick uppleva två soliga dagar och hade backarna nästan för oss själva. På torsdagen anlände de övriga deltagarna. Rudy och Pyret Palmberg kom med flyg, Lasse och Li Lindqvist samt Lasse och Pirjo Lindh med tåg och bil. Ordergivningen skedde på torsdag kväll hos Guy och Päivi som brukligt, alla var bekanta sedan tidigare år och stämningen var genast på topp och i rätt skid-frimurerisk anda. Därefter förflyttade sig sällskapet till HuttuUula där vi avnjöt samma meny som då hotell Kultakero invigdes år 1966, dvs oxsvansbuljong med pastejer, räkcocktail serverad på blå is, renkalvkrona med viltsås, grönsaker och pariserpotatis och flamberade crepes med husets hjortronglass. Följande dag, fredag var en del av gänget i längdspåren och övriga i backarna. På kvällen samlades vi för bandvagnstransport upp till toppen av Pyhätunturi till restaurang Tsokka. Vi avnjöt igen en välkomponerad meny. Efter en händelserik dag fick vi återhämta krafterna i de nystylade trevliga lägenheterna. 34 Föreningsbandet nr 3/2015 • September 2015 Anssi Kiiskinen delar ut uppgifterna inför middagen på Kopara. I backarna rörde sig mycket ungdomar för i Palanderbacken ordnades under veckoslutet deltävling i öppna finska mästerskapen. Skidföret på lördag var inte det allra bästa, så sällskapet väntade med spänning på lördag kväll, då vi blev transporterade till Kopara rengård, där vi till vår stora överraskning fick tillreda vår mat själva. Detta blev en minnesvärd kväll där den egenhändigt tillredda maten på vedspis helt konkurerade med den fina restaurangmat vi tidigare kvällar avnjutit. Kvällen stärkte ytterligare sällskapets samhörighet och frimurarandan. Gårdens ägare och värd Anssi Kiiskinen berättade om renskötseln i dagens Lappland. På våren är myggorna till hjälp och håller hjorden samman då den samlas in för märkning av kalvarna. På hösten är det rentjurarna som håller renhjorden samman då de skall insamlas för slakten. På söndagen avslutades skidmurarträffen 2015 och alla sökte sig hemåt. Alla vill vi rikta ett stort tack till Päivi och Guy för fina skidmurardagar och vi hoppas traditionen fortsätter. Guy avtackar värdparet Annikki och Matti på Tsokka. Text: Rolf Nilsson, X Foto: Pyret Palmgren Mästerkockarna Lasse Lindqvist och Rudy Palm berg tillrededer sin del av middagen på Tsokka. Sommarens höjdpunkt för sjömurarna Sjömurarkören Unik Händelse i Aspö Kapell 5.7.2015 D en 4.7.2015 hölls Sjömurarnas traditionella sommarträff, i år på Aspö i Korpo skärgård. Det råkade sig så att på träffens följande dag hölls den traditionella gudstjänsten, i år i form av en högmässa i Aspö vackra skärgårdskapell. Gudstjänst hålls endast en gång per sommar. Vår kommodor Krister Santanen hade erbjudit pastor Esa Killström körsång av sjömurarkören i samband med gudstjänsten vilket emottogs tacksamt av pastorn. Högmässan hölls av pastor Esa Killström. Det i mitt tycke intressanta med denna högmässa var att alla andra aktiviteter under högmässan utfördes av frimurarbröder. Högmässan inleddes med ett preludium, W.A. Mozarts Hymn utförd av sjömurarkören. Vid tramporgeln satt under hela högmässan kantorn broder Mikael Granlund från Åbo. Predikan hölls av broder Fred Wilén från Helsingfors (Borgå). Kören medverkade med att fyrstämmigt uppföra “Herre, jag vill bida” tonsatt av Uno Överström med text av H. Öberg. Som postludium utfördes “Fiskarepsalm” av en kvartett bestående av Tom Österlund, första tenor, Harry Dahlström, andra tenor, Kurt-Erik Långbacka, första bas och Bo Gammals, andra bas. Fiskarepsalmen är komponerad av broder K-E. Långbacka till text av Bo Setterlind. Kören leddes av broder Harry Dahlström. Sångerna klingade skönt i det lilla vackra utskärskapellet, som har en fin akustik. Kapellet var fyllt till nästan sista plats av befolkningen på Aspö, sommargäster från närbelägna öar samt många sjömurare med familjemedlemmar. TEXT: JARL-JOHAN ”JAIJA” NYMAN, IX FOTO: KRISTER SANTANEN, IX Föreningsbandet nr 3/2015 • September 2015 35 Fritid Dags att gnugga kryssknölarna igen... Broder Rolf Söderbacks höstkryss kommer nu för kryssande bröder. Vill du delta i tävlingen om ett pris ska du sända in lösningen med ditt namn och adress senast den 20 oktober 2015 till: Rolf Söderback, Skarpansvägen 23 A 6, 22100 Mariehamn. Lösning och segrare publiceras i nummer 4/2015 av Föreningsbandet. Priset kommer på posten. Glöm inte att ange ditt namn och adress när du skickar in din lösning på krysset. HADE EN KÄND JUNGFRU RIKSDAG IDÉ- FRÅN ETT STRÖM- NÄT TILL NING ETT NYTT ÄR IFMO NFMO DE FLÖDAR DEPUTER- ÖVER AD MÄST- IBLAND ARE MAMMA MIA RAD RHS 2015 © LÄTTLÄST MÖTESFORM VÄDERSTRECK KÄND MARIA LÅNAR TORE ÄVEN UT NESTOR NYMAN ISKLASS TÖS KREDITERAS BRISTTYP FINSK MOTSVARO. RY. Л CESIUM LÄTTLÄST PLANET STRECKAD DEN ÄR KAN ÄRVAS VASS FÖRTÄCKT SNAPS KÄND NAMIBIA SNOBBENS HUSSE TVÄRSÖVER I PANNAN ORT I LAND FYLKE NETT HOS OSS BYRÅ VISS REKVISITA COLE SOM SJÖNG SVENSKT "PEU" I NAMN FINT ARBETE FINNS I KÖPENHAMN HAR FÖR BILBURNA HANDHAR LING ETTA SÄLJER I VÄST STINA SKOLNING ZETTER- PREPOSITION HORDA- THEA VÄRNAR OM ASK OCH MÄKI 5 I ROM VÄDERSTRECK KORS I USA OCH SPANIEN PÅ FIOL NIT & FISK SVENSKA SVENSKT SUZANNE KVINNOFÖRBUND TILL DELARE MJUK PÅ EFTER AVDRAG LJUD BANTYP BRASILIEN PAKISTA- TEXT TILL PRES.FÖR SAMMAN- NSK RUPIE TAKT PENNA BITTER GENOM KORT BUDTYP BLIR ARGARE SVÄNGTYP DE FÖR UPP OCH NER 36 TING FÖRE 2002 TYP ANNO PÅ BIL I WIEN 500 FÖRE JET- GÅNGBAR SKILLING- MÄSTARETYP 100 LAG- JÄTTE AR VÅRT L Föreningsbandet nr 3/2015 • September 2015 I SPORTTORDE "UTOM- HANG "BE" JORDING" SVAR "AAAA" BETALT SÄLGRUND & HÖGSÅRA SYRE Antagna bröder Antagna till S:t Johannes logen S:t Augustin Vicehäradshövding, ekonomie magister Johan HJELT Född: 06.05.1952 i Helsingfors Faddrar:Sune Almqvist Mikko Wildtgrube Telefon: 0400 317 170 Recipierat:07.05.2015 Lektor Fredrik Jan-Anders MATTSSON Född: 23.05.1966 i Jakobstad Faddrar:Leif Nyström Leif Karlström Telefon: 0500 713 889 Recipierat:15.05.2015 Antagna till S:t Johannes logen Tyrgils Antagna till S:t Johannes logen S:t Henrik Business Program Manager Jan Mikael Henrik HAGLUND Född: 13.12.1968 i Borgå Faddrar: Fredrick von Schoultz Ingmar Karlsson Telefon: 040 158 3756 Recipierat:15.04.2015 Däcksman Jan ERIKSSON Född: 10.02.1970 i Pargas Faddrar:Pontus Janssén Henrik Hasselblatt Telefon: 040 516 2782 Recipierat:26.03.2015 Försäljningschef Peter ETHOLEN Född: 16.01.1957 i Helsinge Faddrar: Fredrik Wirbergh Johan Stenström Telefon: 0400 455 277 Recipierat:13.05.2015 Försäljare Jan-Axel ALANKO Född: 18.12.1982 i Tammerfors Faddrar:Stellan Hartman Bo Lindholm Telefon: 0400 294 049 Recipierat:23.04.2015 Antagna till S:t Johannes logen Korsholm Verkställande direktör Jari Johan Tapio von WENDT Född: 26.03.1971 i Oravais Faddrar: Jarl Söderrholm Magnus Jungerstam Telefon: 050 358 3490 Recipierat:17.04.2015 Juridik studerande Caius Henrik HONKANEN Född: 28.02.1991 i VASA Faddrar:Vesa-Matti Honkanen Joakim Strand Telefon: 040 570 0556 Recipierat:17.04.2015 Antagna till S:t Johannes logen S:t Peder Sjökapten Tom Peter RÖNNQVIST Född: 01.01.1954 i Helsingfors Faddrar: Hans Boström Ben Svenfors Telefon: 050 343 2800 Recipierat:17.04.2015 RHS 2014 © O IT Controller Karl Gustav ÖHRNBERG Född: 29.08.1957 i Korsnäs Faddrar: Kenneth Jönsson Henrik Karlsson Telefon: 040 515 7268 Recipierat:07.05.2015 T E M P E L Y T T R A R G N O * R I L A L * L D A * K V E D E K I P A G * R I A * R A K I K A R E * N O D * N R O L A R S B A N E R A E N O R G E T U A S K * O M O A N I S H * * O S T M E S S I L S Å L L * K I I T * I K L * L I O N E L S E K T E E L V A N * L K R I * N K * E F F Å A T L S * * A H R L E * P H Å T A L M * * O R K A Ä V N A N A P E S T S I * S A G * N G * M O T * S E T R RHS 2014 © L A B I A L I S E R A Lösningen till krysset i nr 2 • 2015 Som inlämnare av rätt lösning och därmed även vinnare i kryss nr 2/2015 har dragits br Birger Sandell, Skeppargatan 3, 22100 Mariehamn. Priset kommer på posten. Vi gratulerar! Föreningsbandet nr 3/2015 • September 2015 37 Brödranekrolog Memoriam IN Rolf Widén 1920–2015 I vackraste högsommartid nåddes vi av budskapet att en av våra äldsta bröder, Rolf Widén, den 13 juli 2015 gått till den eviga Östern. Rolf Villehad Widén var född den 29 juni 1920, och hade således strax före sin bortgång uppnått den aktningsvärda åldern av 95 år. Broder Rolf Widén var född i Helsingfors, och var jurist till utbildningen och titulerade sig vicehäradshövding. Han avlade högre rättsexamen 1946 efter att ha deltagit i våra krig. Han blev reservfänrik 1941 och löjtnant 1943, samt befordrades på 1960- och 70 talet först till premiärlöjtnant och slutligen till kapten. Han studerade också under kortare perioder i Schweiz och England. Efter en kortare anställning i huvudstaden var han borgmästare i Kaskö 1947–49, varefter han återkom till Helsingfors och anställdes som sekreterare i Arbetsgivarnas i Finland Centralförbund 1949. Han kom sedan att under hela sitt yrkesverksamma liv tjäna arbetsgivarorganisationerna, och blev verkställande direktör för Metallindustrins arbetsgivareförbund 1962, vilken post han innehade fram till sin pensionering 1985. Efter pensioneringen togs hans kunnande ännu i anspråk då han fungerade som VD för Sigrid Juselius stiftelse under perioden 1986–1990. Rolf Widén blev frimurare i SJL S:t Augustin i september år 1954, och erhöll tionde graden 22 år senare i september 1976. Som ämbetsman fungerade han som FBB i SJL S:t Augustin i 7 år från 1966 till 1973, och delvis parallellt med detta i två år som S i Stewardslogen i Finland 1970–72. Efter en drygt tioårig paus verkade han slutligen som Kansler i Stor Capitlet i Finland från år 1985 till 1992. Rolf Widén kom ändå att kanske i det något fördolda sätta en större prägel på frimureriet i Helsingfors än som synlig ämbetsman. Han var i själ och hjärta en rättrådig jurist, och det var sannolikt de egenskaperna som gjorde att Ane Gyllenberg engagerade Rolf Widén i Föreningen Granatenhjelms styrelse, och mycket snabbt gjorde honom till sekreterare, en uppgift som han skötte i många år från och med 1960-talet. Det var betydelsefulla tider för vårt frimureri, då det nya Ordenshuset köptes, byggdes om och togs i bruk, och då verksamheten utvidgades till den omfattning den har ännu i dag. Rolf Widéns juridiska öga gjorde honom väl skaffad till att inneha en plats i föreningens styrelse, och många är de protokoll i föreningens arkiv som utformats av honom kortfattat, klart och koncist. För sina utomordentliga förtjänster tilldelades han Prins Bertils Frimuraremedalj vid SLL:s högtidsdag i mars 1992, och han mottog också år 1998 Det Finska Frimureriets Utmärkelsetecken. Efter att Rolf Widén avgått från Kanslersämbetet i början av år 1992 såg man honom ännu rätt ofta på kapitelsammankomsterna intill decenniets slut. Sista gången han besökte en sammankomst vid Nylandsgatan torde ha varit år 2000. Många av våra nuvarande bröder har därför aldrig träffat Rolf Widén, men vi har allt skäl att minnas honom som en av de många bröder, som med sin gärning under åren medverkat till att det svenska frimureriet i Helsingfors och Finland står på en så god grund som det gör i dag. Vi lyser frid över broder Rolf Widéns ljusa minne. Tom Waselius, KM LADIES NIGHT I HELSINGFORSREGIONEN DEN 23 OKTOBER Fredagen den 23 oktober kl 19.00 anordnas Ladies Night i Helsingforsregionen. Festplatsen är stiliga festsalen G-18, Georgsgatan 18 i Helsingfors. Mångsidigt program. Henrik Wikströms orkester underhåller och spelar upp till dans. Teresa Wikström framför pärlor ur Bizets opera Carmen. Talet till kvinnan hålls av brodern och teologen Fred Wilén. 38 Krögaren Hasse Karlsson har komponerat en utsökt tre rätters menu. Festen är öppen för Ordens samtliga bröder med damer. Kuvertpriset är 65€ / pers. inkl. matdrycker. Arrangör är frimurarklubben Symbolen. Anmälningar emotses före den 15 september till [email protected] eller mobil 040-8301641. Detaljerat program och betalningsanmodan sänds till de anmälda. Klädsel: Festdräkt Välkomna med! Föreningsbandet nr 3/2015 • September 2015 Översekreteraren informerar Förordnanden OSM Anders Strömberg har entledigat Guy Catani, X, som Deputerad kapitelmästare (DKM) från den 31 december 2015 och samtidigt förordnat honom som Förste deputerad kapitelmästare (FDKM) från och med den 1 januari 2016 till och med den 31 december 2016. OSM har dessutom förordnat Jean Gallen, X, som Andre deputerad kapitelmästare (ADKM) från och med den 1 januari 2016 till och med den 31 december 2021. Hederstecken och utnämningar SCFmeddelar ……… ……… Kapitelmästaren Tom Waselius har beviljat Stor Capitlets Förtjänstmedalj (SCFF) till ingenjör Göran Westerholm, X (Vanda) och diplom organist Kaj-Erik Gustafsson, (Esbo). Brödraskapets Förtjänstmedalj (BFM) till krögare Stellan Hartman, VIII (Åbo) och sjökapten Ralph Salo, X (Mariehamn) Till Amanuens för Översekreteraren har utnämnts Gustav Lindgren, VIII. Rolf Eriksén X, har entledigats och Peik Kuuluvainen, X, förordnats som ledamot av och viceordförande för Befordringskommittén 2015-2017. Receptioner i Stor Capitlet i Finland Grad VII 8.4.2015 Fil. mag. Rabbe Slätis, Helsingfors Professor Michael Szurawitzki, Åbo DI, EM Benjamin Sederholm, Grankulla Strat. prod. manager Patrik Palm, Åbo Kaptenlöjtnant Gunnar Silander, Mariehamn Annonschef Mikael Holmström, Karis Grad VIII 6.5.2015 Vicehäradshövding Klas Stening, Helsingfors Pol. mag. Björn-Gustaf Weckström, Sibbo Systemutvecklare Niclas Jansson, Mariehamn Ekon. mag. Christofer von Bonsdorff, Esbo Ekon. mag. Claes Björkstén, Grankulla Systemexpert Gustav Lindgren, Vanda Vicehäradshövding Kaj Rosendahl, Borgå Utbild.ansv. Staffan Malmström, Lappträsk Receptioner i Österbottens Stewardsloge Grad VIII 27.3.2015 Trädgårdsmästare Magnus Sigg, Pjelax Fotograf Thomas Kuni, Jakobstad Typograf Krister Johansson, Nykarleby Grad VIII 24.4.2015 Assistent Kim Friis, Karleby Fabrikschef Hans Kronholm, Jakobstad Övriga meddelanden Matrikel LXX för arbetsåret 2015-2016 har publicerats i medlet av augusti och postats hem till alla medlemmar inom sjätte fördelningen. Vid behov av extra exemplar, vänligen kontakta FÖS Henrik Wikström eller kansliet. Synpunkter på innehållet, rättelser och eventuella kompletteringar sändes vänligen till Am ÖS Gustav Lindgren, matrikelredaktör, eller FÖS Henrik Wikström. Föreningsbandet nr 3/2015 • September 2015 39 SERVTEC Oy Ab 0500-564 227 0400-196 426 Weber® Q®3000 569,- En rymlig och flexibel gasgrill. Två brännare som garanterar att du kan grilla med både direkt och indirekt värme. Du får även extra arbetsyta tack vare de praktiska sidoborden. Grillyta 46 x 65 cm. Din återförsäljare: Weber® Genesis® E-330TM 1399,- Smart Sear Station® där du kan grilla biffar till perfektion. Dessutom finns det extra arbetsytor så att du kan ha trevligt med gästerna medan du gör färdigt det sista. Grillyta 66 x 50 cm. Även ett stort urval WEBER® grilltillbehör Öppet: vard. 7-19 lö 9-14 Tryck: Paino-Kaarina, S:t Karins, 2015 Uppl. 1700 ex. WEBER® GRILLAR
© Copyright 2024